Kunyl. Ma j d s Nåd. Proposition N:o 157.

I

N:o 157.

Kung}. Maj;ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till visso ändringar i nådiga förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank- för riket; gifven Stockholms
slott den 29 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag åt statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kung!. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
besluta,

att §§ 2, 4, 5, 6, 9, 10 och 12 i nådiga förordningen den 22 juni
1883 angående en postsparbank för riket skola Rån dag, som af Kungl.
Magt bestämmes, erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Mom 1. En hvar äger att för egen eller annans räkning insätta
medel i postsparbanken.

Mom 2. Insättning kan äga ruin vid de postanstalter, postsparbankens
styrelse bestämmer, å alla de tider då postanstalten hålles
öppen för allmänheten. I den mån och på det sätt Kungl. Magt pröfvar
lämpligt, må insättning ock förmedlas af i postverkets tjänst anställda
personer eller af särskildt antagna ombud för postsparbanken.

Mom 3. Vid första insättning skall uppgifvas det fullständiga
namnet å den, till hvars förmån insättningen sker, äfvensom, där insättningen
verkställes för viss person, dennes hemvist och lefnadsyrke
samt, där så ske kan, födelseår, månad och dag. Göres insättningen
till förmån för minderårig, böra, om så ske kau, äfven föräldrarnas
namn uppgifvas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 117 käft. (Nr 157) 1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Mom 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel,
att dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas,
göre därom förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid
insättning göra annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme
på pröfning af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må
med det förbehåll mottagas.

§ 4.

För att underlätta besparing af äfven mindre belopp än en krona,
tillhandahållas genom postsparbankens försorg sparmärken, att användas
för insättning i banken, på sätt och i den ordning särskildt bestämmes.

§ 5.

Mom. 1. Vid första insättning i postsparbanken skall till insättaren
utan afgift utlämnas en med seriebokstaf och ordningsnummer
försedd motbok, utfärdad till förmån för den, för hvilken insättningen
äger rum. Vid hvarje insättning eller uttagning skall beloppet i motboken
införas.

Mom. 2. I motbok skall vid utlämnandet finnas infördt i afseende
å medlens utbetalning gjordt förbehåll, hvarjämte motboken skall
innehålla sammandrag af de författningar, hvilka röra allmänhetens förhållande
till postsparbanken.

Mom. 3. För en och samma persons räkning må insättning å
mer än en motbok i allmänhet ej äga rum; dock må minderårig, för hvars
räkning medel blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till hvars
förmån motbok med vissa förbehåll utfärdats, kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna medel.

§ 6.

Insättning skall, för att vara gällande, kvitteras på sätt särskildt
bestämmes.

§ «■

Mom. 1. Den, som vill lyfta innestående behållning eller del däraf,
skall, med uppvisande af motboken, skriftligen uppsäga beloppet å
postanstalt eller hos postsparbankens särskildt antagna ombud och därvid
uppgifva, hvarest medlen böra utbetalas. Öfver uppsägningen meddelas
bevis.

3

Kung],. Mny.U Nåd. Proposition No 157.

Mom. 2. Uppsägning bör i allmänhet verkställas:

för belopp af högst 100 kronor.......................................... minst en vecka,,

j) » öfverstigande 100 men ej 500 kronor » två veckor,

5) » öfverstigande 500 kronor.............................. ® en månad,

allt före den dag, medlen skola vara att lyfta.

Mom. 3. Postsparbankens styrelse skall dock äga att meddela
föreskrifter rörande de villkor, under hvilka utbetalning af insatta medel
må i särskilda fall kunna ske Titan afvaktan på uppsägningstidens

utgång. .,

Mom. 4. Befinnes åter tiden för postens gång påkalla, att vid

någon postanstalt uppsägningstiden för belopp, ej öfverstigande 100
kronor, utsträckes till mer än en vecka, bör postsparbankens styrelse
meddela nödiga föreskrifter i ämnet, hvilka skola å postanstalten anslås.

Mom. 5. Afser uppsägning icke hela det innestående beloppet,
må densamma ej lyda å annat än helt krontal.

Mom. 6. Hafva uppsagda medel icke blifvit af vederbörande lyttade
inom tio dagar efter den dag, då desamma skolat tillhandahållas, anses
uppsägningen hafva förfallit, och beräknas räntan å dessa medel, såsom
vore de i postsparbanken ånyo insatta.

§ io.

Mom. 1. Anmäler sig innehafvare åt motbok till lyftande af
model, som blifvit uppsagda, tillhör det honom att, därest han icke är
personligen känd, styrka sin behörighet genom meddelande af sådana
uppgifter, som i § 2 mom. 3 omförmälas.

Mom. 2. Finnas dessa uppgifter vara öfverensstämmande med
dom, som vid första insättningen afgifvits, och förekommer ej anledning
betvifla, att personen är den, han uppgifver sig vara, verkställes utbetalningen.
I annat fall öfverlämnas ärendet till postsparbankens styrelse,
som äger att efter omständigheterna förordna om medlens utbetalande
eller om frågans hänvisande till laga domstol.

Mom. 3. Omfattar uppsägning motboksägares hela tillgodohatvande
på en och samma motbok, skall vid medlens lyftande motboken
tillställas den, som verkställt utbetalningen.

§ 12-

Fn och samma motbok må, för såväl insättning som uttagning af
medel, användas ej mindre vid hvarje postanstalt, där postsparbanksrörelse

4 Kungl. Maj:ts Is ad. Proposition iV. o 157.

finnes anordnad, än älven hos de af postsparbanken särskildt antagna
ombud.

En till ärendet hörande handling skall Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

. Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Kung!. Majds Nåd. Proposition N.o 157.

5

Utdrag ur protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29

mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd,
anförde:

»I underdånig1 skrifvelse deri 28 januari 1911 har styrelsen för
postsparbanken gjort framställning om vidtagande af vissa ändringar
i nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank
för riket.

Till en böj an hemställer sålunda styrelsen om ändring i § 2
mom. ''2 af sagda förordning i syfte att den däri åt postsparbanken medgifva
rätten att etter Kungl. Maj:ts bepröfvande såsom ombud för insättning
använda i postverkets tjänst anställda personer måtte utsträckas
äfven till andra af postsparbanken för detta ändamål särskildt antagna
personer, hvilka äfven borde berättigas att förmedla uttagningar från
banken. Jämlikt nämnda författningsrum får insättning af medel i

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

postsparbanken äga ruin vid de postanstalter, postsparbankens styrelse
bestämmer, å alla de tider, då postanstalten hålles öppen för allmänheten,
samt jämväl i den mån och på det sätt Kungl. Maj:t pröfvar lämpligt,
genom i postverkets tjänst anställda personer.

Under erinran att styrelsen vid afgifvandet den 4 oktober 1910 al
underdånigt yttrande öfver löneregleringskommitténs förslag till reglering
af löneförhållanden in. in. vid postsparbanken betonat angelägenheten
häraf, att ytterligare åtgärder vidtoges, hvarigenom ökadt anlitande
af banken kunde förväntas, anför nu styrelsen för postsparbanken vidare,
att möjligheten för allmänheten att utan tidsutdräkt och på nära håll kunna
insätta och vid behof åter utbekomma sina besparingar torde tvifvelsutan
vara en af de viktigaste faktorer för befrämjande af sparsamheten bland
befolkningen. Visserligen vore numera tillfälle beredt för sparmedels
öfverlämnande till förvaltning af postsparbanken ej blott vid postsparbankskontoren,
hvilkas antal vid 1910 års utgång utgjorde 3,245, utan
äfven hos de vid nämnda tidpunkt till ett antal af 356 uppgående landtbrefbärare,
hvilka förmedlade insättning i banken. Men giivet vore att,
i samma mån tilltällena lör sparmedels tillvaratagande ökades, i samma
mån syntes under lika förhållanden i Girigt kunna förväntas en förhöjd
utveckling af sparbanksverksamheten. Insikten därom att vid det tillfälle
arbetaren hade att utfå sin aflöning sparsamhetskänslan hos honom
vore Ulligast samt att, sedan penningarna en gång af honom mottagits,
han kände det svårare att afhända sig en del däraf för afsättning lör
framtida behof hade särskilt i industriidkande länder föranledt inrättande
af fabriks- eller verkstadssparkassor, afsedda att bereda arbetaren
tillfälle att i samma stund han mottoge sin aflöning utan tidsspillan
deponera så stor del dåra! han kunde undvara samt att, vid behof, utan
omgång åter utbekomma sina medel. Vidtagandet åt åtgärder, hvarigenom
här i landet vid större fabriker och verkstäder äfvensom vid
öfriga arbetsföretag af större omfattning anordnades i förbindelse med
postsparbanken stående dylika spar anstalter, hvilka på bankens ansvar
omhänderhades af den, som verkställde löneutbetalningarna till arbetarna,
eller af person, som af arbetarna själfva därtill utsåges, borde utan
tvifvel vara ett medel till sparsamhetens höjande och på samma gång
innebära en afsevärd fördel särskildt för arbetarna vid flyttning från en
arbetsplats till en annan. Emellertid lade nu gällande bestämmelser för
postsparbanken hinder i vägen för verkställande af insättning, uppsägning
och uttagning i banken på annat sätt än genom de postanstalter,
postsparbanksstyrclsen bestämde. Visserligen vore genom det tillägg
§ 2 mom. 2 af postsparbanksförordningen den 22 juni 1883 erhållit på

7

Knuff/. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

grund af nådiga kungörelsen den 17 maj 1907 numera medgifvet postsparbanken
att såsom ombud använda i postverkets tjänst anställda personer.
Men dylikt ombud äger allenast emottaga insättningar samt
saluhålla sparmärken. Då de personer vid fabriker, verkstäder med flera
ställen, hvilka det ur ofvan anförda synpunkt vore önskvärdt att få använda
såsom ombud för postsparbanken, i allmänhet ej torde vara anställda
i postverkets tjänst samt då i alla fall dessa ombud jämväl borde förmedla
uttagningar från banken, erfordrades ändring i förordningens bestämmelser
i angifvet syfte. Såsom en följd häraf betingades ändrad
lydelse jämväl af §§ G, 9 och 12, och har styrelsen äfvenledes gjort
framställning i sådant syfte.

Enligt bestämmelserna i § 9 i postsparbanksförordningen skall för
utbekommande af i postsparbanken innestående medel dessa inom viss
tid uppsägas. Jämlikt § 9 mom. 3 ankommer det emellertid på postsparbankens
styrelse att i särskildt fall, där sådant begäres, och utan
olägenhet för postsparbanken kan ske, medgifva utbetalning af insatta
medel äfven inom kortare tid än som i allmänhet är föreskrifvet. På
grund af dessa bestämmelser kan uttagning i Stockholm ske väsentligen
fortare än å öfriga orter i riket.

I sin omförmälda underdåniga skrifvelse den 28 januari 1911 framhåller
nu styrelsen för postsparbanken, att beredande af tillfälle jämväl
för allmänheten i landsorten att kunna, i händelse af behof, utan afvaktan
af den i postsparbanksförordningen stadgade uppsägningstid utbekomma
i postsparbanken innestående medel torde, enligt postsparbanksstyrelsens
mening, äfvenledes föranleda ökadt anlitande af postsparbanken. Såsom
af styrelsen, uti dess ofvan åberopade underdåniga yttrande af den 4
oktober 1910, erinrats, funnes sådant tillfälle beredt postsparbankens
delägare i Stockholm; och den lätthet att förfoga öfver i postsparbanken insatta
medel, som sålunda medgifvits dylika delägare, hade tvifvelsutan
varit en af anledningarna därtill att postsparbanksverksamheten i Stockholm,
hvarest det enskilda bankväsendet dock vore så högt utveckladt,
varit afsevärdt större än i landsorten. Under nuvarande tider, då eu
stark täflan rådde de enskilda bankanstalterna emellan att omhänderfå
allmänhetens besparingar samt dessa bankanstalter fördenskull erbjöde
bekväma former och lättnader vid insättning och uttagning af medel,
syntes den anordning, hvarigenom för postsparbankens delägare i landsorten
uttagning af medel försvårades, ej vara af beskaffenhet att främja
bankens utveckling. Om äfven den större lättheten att utbekomma
innestående medel skulle förleda en och annan att onödigtvis uttaga

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

sina besparingar, så syntes å andra sidan mången tveka att åt en bankinrättning
anförtro medel, hvilka endast efter förloppet af en viss uppsägningstid
kunde återbekommas. Den omständigheten allenast att för
utbekommande från postsparbanken af äfven det minsta belopp kräfdee
tidsutdräkt hade säkerligen mången gång föranledt därtill, att besparingar,
hvilka eljest skulle hafva kommit postsparbanken till godo, öfverlämnats
till enskilda sparanstalter, hvarest funnits tillfälle att vid anfordran
utbekomma insatta medel. Enär genom det redovisningssystem,
som från november månad 1909 tillämpades vid postanstalterna, större
lättnad blifvit dessa beredd beträffande tillgång af medel för bestridande
af förekommande post- och postsparbanksutbetalningar, syntes i regel ej
förefinnas svårighet för postkontoren att utan afvaktan å utgången af
stadgad uppsägningstid verkställa utbetalning af postsparbanksmedel,
under förutsättning att dylik utbetalning ej afsåge något större belopp.
Enligt postsparbanksstyrelsens mening borde fördenskull sådana anordningar
vidtagas, som möjliggjorde utbetalande, utan att postsparbanksstyrelsens
medgifvande för hvarje särskildt fall erfordrades, vid postanstalt
eller hos särskildt anställdt ombud för postsparbanken af innestående
postsparbanksmedel jämväl före den i allmänhet stadgade uppsägningstidens
utgång, under villkor att utbetalningen ej öfverstege visst
angifvet belopp samt ägde rum å den postanstalt eller hos det ombud,
hos hvilket motboken utfärdats eller för hvilket motboksägaren vore känd.
1 anslutning till hvad sålunda anförts har styrelsen för postsparbanken förty
hemställt om ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i postsparbanksförordningen.

I fråga om § 4 i postsparbanksförordningen, som innehåller i detalj
gående bestämmelser angående de för tillvaratagande af mindre belopp
än en krona afsedda sparmärken och sparkort, har styrelsen för postsparbanken
erinrat, att, då det syntes styrelsen mindre lämpligt, att
dylika detaljföreskrifter, i afseende å hvilka ändring allt som oftast kunde
vara behöflig, intoges i en af Kungi. INIaj:t efter Riksdagens hörande
utfärdad författning, syntes i denna författning endast höra inrymmas
eu mera generell bestämmelse rörande sparmärken, hvaremot det borde
ankomma på Kungl. Maj:t eller postsparbanksstyrelsen att utfärda de
ytterligare föreskrifter i ämnet, som kunde erfordras.

Under erinran att enligt de i § 5 af postsparbanksförordningen
meddelade föreskrifter angående utfärdande af motbok med postsparbanken,
vederbörande insättare skulle förutom motbok erhålla blanketter
till kvittenser, afsedda att användas vid lyftande af innestående medel,

9

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 157.

liar styrelsen för postsparbanken vidare framhållit, att dessa blanketter
i någon mån höjde kostnaderna för motböckernas anskaffande; och då
— fortfar styrelsen — en förändring af nuvarande blankett till utbetalningsorder,
i syfte att därå meddela kvitto å det utbetalade beloppet,
ej skulle medföra någon som helst olägenhet för motboksägarne men
väl åstadkomma lättnad i arbetet vid postanstalterna, vore det önskvärdt
om föreskriften angående utlämnande af nu omhandlade kvittensblanketter
utginge ur författningen samt bestämmelserna om motboks utfärdande
m. m. bragtes i öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i § 24 af lagen angående sparbanker den 29 juli 1892, enligt
hvilket lagrum, skall vid första insättning till insättaren utlämnas en
med ordningsnummer försedd motbok, däri gjordt förbehåll skall vara
infördt och vid hvilken ett tryckt exemplar af bankens reglemente skall
vara fästadt, hvarjämte äfven föreskrifves, att vid insättning eller uttagning
beloppet skall i motboken införas.

Såsom en följd af förevarande ändringsförslag af § 5 skulle mom.
3 och 4 af § 10 i postsparbanksförordningen utgå samt nuvarande
mom. 5 i samma paragraf erhålla beteckningen 3.

Då de af styrelsen för postsparbanken framställda förslag synas
mig val grundade samt jag ej har något att i hufvudsak erinra mot de
af styrelsen formulerade förslagen till omförmälda paragrafer uti författningen
i fråga, finner jag mig böra, med några jämkningar i ordalagen
uti de föreslagna ändringarna, tillstyrka den af styrelsen gjorda hemställan.»

Sedan departementschefen därefter uppläst ett i anslutning till hvad
postsparbanksstyrelsen föreslagit uppgjord t förslag till vissa ändringar i
nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för
riket, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att antaga ifrågavarande förslag, att gälla från den dag, som
af Kungl. Maj:t bestämdes.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att, till Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition
i ämnet af den lydelse, bilagan litt. vid
delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Schumacher.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 117 höft. (Nr 157.)

2