Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

1

N:o 151.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anvisande
af medel för förbättring af pensioneringen inom
de tre första klasserna af handelsflottans pensionsanstalt;
gifven Stockholms slott den 22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att till förbättring af pensioneringen inom de tre första klasserna af
handelsflottans peusionsanstalt å extra stat för år 1913 bevilja under
riksstatens tionde hufvudtitel ett anslag af 31,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj.t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 höft. (Nr 151.) 1

2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff, ,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvard,
Statsråden: Petersson,

Sciiotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd, anförde
:

I nådig proposition n:r 85 till 1909 års Riksdag föreslog Eders
Kungl. Maj:t Riksdagen bland annat att till förbättring af pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt å tionde hufvud titeln bevilja å extra
stat för år 1910 ett förslagsanslag å 90,000 kronor. Af det propositionen
bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för
nämnda dag framgår, att nämnda anslag var afsedt att användas dels
till förbättring af pensioneringen inom pensionsanstaltens tre första
pensionsklasser dels ock till viss höjning af pensionsbeloppen inom
fjärde klassen. Jämte erinran att Riksdagen endast så tillvida biföll

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

berörda förslag att ett anslag, afsedt för ökning af pensionsbeloppen
inom fjärde klassen, beviljades, bär direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt
i en till Eders Kungl. Maj:t ställd underdånig skrifvelse af
den 27 oktober 1911 ifrågasatt vidtagande af åtgärd i det med propositionen
afsedda syfte, i den mån detta sålunda icke vunnit Riksdagens
bifall. Innan jag går att närmare redogöra för innehållet i direktionens
skrifvelse och i de däröfver afgifna underdåniga utlåtanden, har jag ansett
mig böra här erinra om det väsentligaste af hvad vid frågans föregående
behandling inför Eders Kungl. Maj:t anförts, i den män detta
direkt berör eller kan vara ägnadt att belysa det nu föreliggande ämnet.
I statsrådsprotokollet för den 5 mars 1909 har dåvarande chefen för
finansdepartementet till en början dels lämnat en kortfattad historisk
öfversikt angående hvad före tidpunkten för den nådiga propositionens
framläggande i fråga om förbättradt pensioneringssätt för sjöfolk i vårt
land förekommit dels i sammanträngd form redogjort för hufvudgrunderna
i det af sjömanspensioneringskommittén i ämnet afgifna betänkande.
Jag tillåter mig här hänvisa till nämnda historik och redogörelse.
Den af Eders Kungl. Maj:t år 1909 framlagda nådiga propositionen
till Riksdagen angående höjandet af statsbidraget till handelsflottans
pensionsanstalt var närmast föranledd af det af kommerskollegium
den 11 januari 1909 afgifna underdåniga utlåtande öfver sjömanspensioneringskommitténs
betänkande. Den af dåvarande departementschefen
vid frågans behandling inför Eders Kungl. Maj:t uttalade, af
Eders Kungl. Maj:t gillade uppfattning stod i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de åsikter, som från kollega sida i nämnda utlåtande
gjorts gällande. Med hänsyn härtill synes mig lämpligt att, då jag
med föranledande af direktionens öfver pensionsanstalten ofvanberörda
framställning ansett mig nu böra underställa frågan Eders Kungl. Maj:ts
förnyade pröfning, i tillämpliga delar här återgifva innehållet af såväl
kommerskollegii utlåtande som ock dåvarande departementschefens anförande
till statsrådsprotokollet för den 5 mars 1909.

Till en början erinrades i utlåtandet därom, att de säregna förhållanden,
hvarunder sjöfolket utöfvade sitt yrke, i vårt land sedan
lång tid tillbaka ansetts betinga, att det allmänna borde i någon mån
sörja för åtminstone vissa af dem, som äro sysselsatta i detta yrke.
De faror och vedermödor, som de måste utstå, hade i förening med
sjöfartsnäringens stora betydelse för det allmänna föranledt statsmakterna
att vidtaga särskilda åtgärder till förmån för dem, som på grund af
ålder, sjuklighet eller under yrkets utöfvande inträffade olycksfall ur -

KommerskoUegii
utlåtande
af de ti
11 januari
1909

i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

8tåndsatts att försörja sig. De åtgärder, som i nyss angifna syfte vore
vidtagna, afsåge dock allenast det i utrikes sjöfart använda sjöfolket.

De genom statens försorg inrättade institutioner, hvilka hade till
uppgift att tillgodose sjöfolket, vore sjömanshusen i riket samt handelsflottans
pensionsanstalt. De förra handhade ett understödsväsende till
förmån för behöfvande sjöfolk och den senare ett pensionsväsen för ålderstigna
sjömän.

Åvägabringandet af förbättrade anordningar i fråga om sjöfolks
pensionering hade sedan länge utgjort ett önskemål för i främsta rummet
sjömännen själfva, men äfven i hög grad varit föremål för intresse
bland sjöfolkets arbetsgifvare. Såväl inom som utom Riksdagen hade
idkare af och målsmän för sjöfartsnäringen gjort gällande, att de nuvarande
anordningarna i nämnda syfte icke längre kunde anses fylla
berättigade kraf.

Kollegium framhöll vidare, att de skäl, som föranledt det allmänna
att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren, anordna
såväl ett särskild! understödsväsende som ock en särskild pensionering,
enligt kollega åsikt allt fortfarande ägde giltighet. Äfven om behofvet
af dylika åtgärder från det allmännas sida i ej ringa mån stode i samband
med en sjöfolket allt fortfarande ofta utmärkande obenägenhet att
genom besparingar af arbetsförtjänsten sörja för framtiden, kvarstode
dock så många på frågan inverkande faktorer, hvilka läge helt och
hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild omvårdnad
från det allmännas sida om dem vore både behöflig och berättigad.
Kollegium ansåge emellertid det i inrikes sjöfart använda sjöfolket icke
i samma mån äga anspråk på en dylik omvårdnad som sjömännen i
utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme utöfvare af
äfven andra yrken, som bedrefves inom landet, till godo. Den i utrikes
fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara långt aflägsnad
från hemmet och hemlandet och vore då ur stånd att nöjaktigt tillvarataga
sina intressen och personligen tillse sina hemmavarande anhöriga.
Han vore i allmänhet i högre grad bunden vid det yrke han en gång
valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen befunne sig däremot i
ungefär enahanda ställning som en mångfald andra arbetare, hvilkas
yrkesutöfning hölle dem för kortare tider aflägsnade från hemmen. Sjömannen
i inrikes sjöfart hade ock själffallet vida större möjlighet att
kunna öfvergå till ett mindre ansträngande yrke, då olycksfall tillstötte,
som minskade arbetsförmågan, eller krafterna eljest började svika. Gifvet
vore dock, att gränsen mellan dessa grupper sjöfolk ofta måste blifva
svår att uppdraga.

5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

Sjömanspensioneringens betydelse för själfva sjöfartsnäringen och
särskilt för vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd
med den raskt fortgående utvecklingen af vår handelsflotta hade svårigheterna
att för den erhålla tillräcklig och duglig bemanning ökats.
Kollegium vore emellertid böjdt för att anse, att i sjöfolkets pensionsförhållanden
icke vore att söka den hufvudsakligaste orsaken till de
antydda svårigheterna och till att en så stor del af våra sjömän hellre
tjänade å utländska fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd
andra samverkande omständigheter, såsom en ofta inneboende äfventyrslusta,
önskan att undgå fullgörandet af värnplikt, det sämre kosthållet
å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror, som
erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska
industrien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner,
hade äfven otvifvelaktigt i sin mån föranledt en del sjöfolk att öfvergå
till industriella yrken. Visserligen hyste kollegium den uppfattning,
att det icke torde kunna med fog kräfvas eller ens läte sig praktiskt
genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering, att
den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och
under alla förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig
bemanning, men kollegium underskattade dock ingalunda betydelsen
för densamma af ett ordnadt pensionsväsende. Utsikten att erhålla en
om ock blygsam pension utöfvade gifvetvis på mången sjöman — och
säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande —
en ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla
eu inhemsk, dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse
för flottans bemanningsfråga, läge i öppen dag.

Kollegium delade den från måuga håll uttalade uppfattningen,
att sjöfolkets pensionsförhållanden för närvarande icke vore på ett tillfredsställande
sätt ordnade, samt ansåge, att åtgärder för afhjälpande
af de härutinnan nu mest bjärt framträdande missförhållandena vore
af nöden. Hvad kollegium sålunda uttalat afsåge närmast frågan om
ålderdomspensionering, men hade äfven i hufvudsak sin tillämplighet å
frågan om skydd åt sjöman mot följderna af olycksfall i arbete.

Efter att hafva förutskickat dessa allmänna anmärkningar har
kommerskollegium öfvergått till bedömande och granskning af hufvudprinciperna
i sjömanspensioneringskommitténs förslag.

Af skäl, som i utlåtandet närmare utvecklades, uttalade sig kollegium
mot de hufvudgrunder, hvarå kommittén byggt sitt förslag om
förbättrad pensionering för sjöfolk, och afstyrkte till följd däraf detsamma.
Kollegium hemställde emellertid, att den af Eders Kungl. Maj:t

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

den 13 december 1907 tillsatta kommittén för åvägabringande af utredning
och afgifvande af förslag om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring
måtte anmodas att taga nämnda förslag, såvidt det afsåge
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring af sjöfolk, under öfvervägande vid
fullgörandet af kommitténs uppdrag. Frågan om förbättrad pensionering
för sjöfolk ansåg dock kollegium icke böra helt undanskjutas i afvaktan
på en sådan lösning. Kollegium ansåg tvärtom angeläget, att förbättringar
i detta hänseende komme till stånd. Dessa borde och kunde
enligt kollegii förmenande åstadkommas genom utveckling och reformering
af det nu bestående understöds- och pensionsväsendet för sjöfolk.
Därjämte borde, såsom kommitténs förslag innebure, lagstadgadt skydd
för sjöfolk mot följderna af olycksfall i arbete genomföras.

De åtgärder och anordningar för förbättrande af sjöfolkets ställning,
som kollegium ansåge möjliga och lämpliga att vidtaga, ginge
således i tro olika riktningar, nämligen

1) vidtagande af förbättringar i afseende å sjömanshusens understöda^verksamhet; 2)

beredande af medel för förbättrande af den af handelsflottans
pensionsanstalt handhafda pensioneringen; samt

3) vidtagande af lagstiftningsåtgärder i syfte att tillförsäkra sjömän
samma rätt till ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, som
nu tillkom me arbetare i åtskilliga andra yrken.

Efter det kollegium närmare uttalat sig om sjömanshusens understödsverksamhet,
öfvergick kollegium till behandling af frågan om den
af handelsflottans pensionsanstalt handhafda pensioneringen. Anstalten
hade till ändamål att bereda uttjänt sjöfolk ekonomiskt stöd, ehuru under
helt andra betingelser och villkor än sjömanshusens motsvarande verksamhet.
Medan sjömanshusen lämnade sådant stöd allenast åt verkligt
behöfvande sjöfolk, hade pensionsanstalten till uppgift att åt sjömän,
som uppnått viss ålder och längre tid tjänat i viss sjöfart med svenska
fartyg, bereda visserligen knappa, men dock verkliga pensioner, utgående
oberoende af vederbörandes ekonomiska villkor.

Anstaltens inkomstkällor utgjordes hufvudsakligen af årliga anslag
af statsmedel och afkastningen af anstaltens fonder samt till
mindre del af vissa bötesmedel, som tillfölle anstalten. Med undantag
af det såsom direkt anslag från statens sida utgående årliga fasta beloppet
af 50,000 kronor, vore statsbidraget icke att anse såsom ett
statsanslag eller understöd i vanlig mening utan som ett vederlag för
att staten frånhändt sjöfolket en häfdvunnen ekonomisk förmån, nämligen
den så kallade föringen. Till följd af anslagets rörlighet växlade

7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

totalbeloppet något med olika år. Det förhållande att hela anslaget
utginge direkt af tullmedlen antydde, att, enär upphäfvandet af
föringen i dess ursprungliga form skett i syfte att underlätta tullarnas
införande i vårt land, statsanslaget i dess helhet ansetts motiveradt
med hänsyn till upphörandet af den för sjöfolket ganska betydande
ekonomiska förmån, föringen på sin tid inneburit. Pensionsanstalten
hade upprättats i syfte att till sjömännes fromma gifva föringen eu för
dem fördelaktigare användning än som kunnat ernås, då den, såsom
förut skett, i småsummor utbetalades till hvarje sjöman. Därjämte hade
med anstaltens upprättande afsetts att genom de förmåner, anstalten
erbjöde, förmå svenskt sjöfolk att kvarstanna i svensk sjötjänst och
härigenom i händelse af krig kunna påräkna dugligt sjömanskap för
landets försvar.

Redan under pensionsinrättningens första verksamhetsår hade
visat sig, att de inkomstkällor, som ställts till anstaltens förfogande,
varit otillräckliga för att bestrida kostnaderna för den enligt reglementet
i utsikt ställda pensioneringen. Till följd häraf hade det för
anstalten mött oöfverstigliga hinder att kunna bringa pensioneringen
till full effektivitet. Visserligen hade, tack vare den i reglementet för
anstalten fastställda regel, att antalet pensionsrum inom fjärde klassen,
omfattande sjöfolket af manskapsgrad, skulle vara dubbelt så stort som
antalet rum inom öfriga grader tillsammans, pensioneringen inom fjärde
klassen kunnat utan några nämnvärda rubbningar bringas till fullföljd,
så att de till pension berättigade erhållit sådan vid uppnådd pensionsålder
eller åtminstone efter allenast några få månaders väntan. Men
däremot hade pensioneringen inom de tre första klasserna företett
synnerligen stora oregelbundenheter. Enär tillgångarna ej medgifvit
inrättande inom dessa klasser af tillräckligt antal pensionsrum, hade
de inom dessa klasser pensionsberättigade nödgats längre eller kortare
tider vänta på att komma i åtnjutande af pension. För att i möjligaste
mån råda bot på de missförhållanden, som häraf blifvit en följd, hade
anstalten sökt anlita en mängd olika utvägar, såsom närmare framginge
af sjömanspensioneringskommitténs betänkande. Då det enda verksamma
medlet för afhjälpande af missförhållandena, nämligen beredandet af erforderliga
medel för pensioneringens uppehållande, icke kommit till användning,
läge i öppen dag, att anstaltens alla ansträngningar att nöjaktigt
fullgöra sina skyldigheter gent emot pensionstagarne måst blifva till så
stor del, som varit och vore fallet, fruktlösa. Då missförhållandena i
något hänseende blifvit tid efter annan alltför framträdande och anordning
vidtagits för att i någon mån afhjälpa detta, hade häraf i sin

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

ordning framkallats olägenhet i annat hänseende, ej sällan af än svårare
beskaffenhet än det missförhållande, som skolat afhjälpas.

Då kollegium icke ansett sig kunna förorda kommittéförslaget
om förbättradt pensioneringssätt, fann kollegium desto mer angeläget,
att kraftiga åtgärder vidtoges till rättande af missförhållandena i afseende
å den nuvarande pensioneringen. Enligt kollegii uppfattning måste
det redan i och för sig anses synnerligen beklagligt och staten föga
värdigt att — ehuru från statens sida ställts i utsikt, att svenskt sjöfolk,
som hufvudsakligen ägnade sig åt utrikes sjöfart med svenska fartyg,
skulle såsom uppmuntran härtill och belöning härför vid viss uppnådd
ålder och under vissa förutsättningar i öfrigt undfå en pension, som för
deras lifsuppehälle visserligen vore otillräcklig, men dock kunde utgöra
ett ej oväsentligt bidrag därtill — samma sjöfolk eller rättare vissa
klasser däraf, oaktadt det uppfyllt villkoren för pensionens åtnjutande,
dock måste gå i mistning däraf under en lång följd af år och i många
fall aldrig komme i besittning däraf. Redan den omständigheten, att viss
eller vissa klasser af det under lika betingelser pensionsberättigade sjöfolket
finge vänta vida längre på pensions utbekommande än annan eller andra
klasser däraf, innefattade en synnerligen stor obillighet, som borde afhjälpas.

Därefter redogjorde kollegium för antalet på pension väntande inom
de olika klasserna och för storleken af de anslag, som erfordrades för
deras pensionering. Af denna redogörelse framgick, att antalet pensionsberättigade,
h vilka den 1 oktober 1908 ännu icke kommit i åtnjutande
af pension, utgjorde tillhopa 476, samtliga inom de tre första klasserna.
Kollegium beräknade, att ett belopp af i jämnadt tal 62,500 kronor
skulle kräfvas för beredande åt samtliga de väntande af pensioner, och
ifrågasatte därför i första rummet anvisande af ett anslag med detta
belopp för att sätta anstalten i stånd att fullgöra sin uppgift.

Vidare anfördes, att det andra af de hufvudsakliga klagomål, som
framkommit mot den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda
pensioneringen, afsett de utgående pensionsbeloppens otillräcklighet.
Kollegium ansåg ock uppenbart, att dessa belopp, resp. 160, 120, 100
och 60 kronor inom de fyra klasserna, vore synnerligen knappt tillmätta
och under inga förhållanden kunde fylla ens mycket små anspråk
å lifsuppehälle, särskildt med rådande höga lefnadskostnader.
Å andra sidan finge ej förbises, dels att pensionerna aldrig varit afsedda
annat än som ett bidrag till bestridande af dessa kostnader,
dels ock att sjöfolkets löneförmåner efter hand alltmera förbättrats.
Sistnämnda förhållande gällde särskildt det till de tre första klasserna
hänför liga sjöfolket, som utgjordes af befälhafvare, styrmän och maski -

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

nister. Deras ekonomiska villkor antoges i allmänhet vara någorlunda
goda. Det till fjärde klassen hörande sjöfolket, sjömän och
eldare, befunne sig däremot vanligen eller åtminstone i många fall i
ekonomiskt betryck och ansåge kollegium därför särskild! angeläget, att
åtgärder vidtoges till förbättrande af pensioneringen af denna klass. En
ökning af pensionsbeloppen äfven inom de öfriga klasserna skulle medföra
högst betydande kostnader, och ansåge sig kollegium icke nu kunna
framställa ytterligare kraf på statens medverkan för förbättring af pensioneringen
af dessa klasser, än som vore erforderligt för att göra den
nuvarande pensioneringen effektiv. En eventuell ökning af allenast
fjärde klassens pensioner skulle visserligen rubba den nuvarande proportionen
mellan pensionsbeloppen i de olika klasserna, men denna konsekvens
syntes kollegium i och för sig icke innebära någon orättvisa
eller obillighet, då hänsyn toges till den ofvan framhållna väsentliga
olikheten i sjöfolkets ekonomiska villkor. Kollegium tillstyrkte, att pensionsbeloppet
för denna klass ökades från 60 kronor till 90 kronor.
Antalet pensionärer i fjärde klassen utgjorde den 1 oktober 1908 1,027, och
erfordrades alltså för beredande åt en hvar af dessa af en till 90 kronor
förhöjd pension tillhopa 30,810 kronor. Med hänsyn till den gradvis
fortgående ökningen inom denna klass afjämnades detta belopp uppåt
till 31,500 kronor.

Sammanlagdt ansåg kollegium alltså erfordras ett årligt tillskott
af 94,000 kronor för att i angifna bägge hänseenden förbättra pensioneringen
från anstalten. För beredande af detta tillskott ifrågasatte kollegium
dels att den beräknade årliga afkastningen, 5,000 kronor, af
vissa fonderade medel, hufvudsakligen kvarlåtenskapsmedel efter aflidna
svenske sjömän, äfvensom andra succesivt för hvarje år tillgängliga
medel af likartadt ursprung till belopp af 2,000 kronor årligen skulle tagas
i anspråk dels ock att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
anvisa ytterligare från och med år 1910 87,000 kronor.

I sitt åberopade anförande till statsrådsprotokollet för den 5 mars
1909 har dåvarande departementschefen beträffande de af sjömanspensioneringskommittén
framlagda förslag om sjöfolks pensionering
häfdat som sin uppfattning, att en lösning af denna fråga på det sätt
och i den omfattning kommittéförslaget innebar redan af principiella
skäl icke vore att anbefalla. På samma gång departementschefen gaf
sitt fulla erkännande åt kommitténs sträfvan att söka i ett slag till sjöfolkets
båtnad lösa de bägge stora uppgifterna — olycksfallsförsäkring
och ålderdomsförsäkring — fann han emellertid de af kommerskollegium
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 111 käft. (Nr 151.) 2

Vederbörande
departementschefs
anförande
till
statsrådsprotokollet

för den 5
mars 1909.

10

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 151.

framhållna olägenheter och konsekvenser, som skulle blifva förbundna
med ett genomförande af kommitténs plan, utgöra afgörande hinder däremot.
1 det väsentliga biträdde departementschefen hvad kommerskollegium
uttalat härutinnan.

På de skäl, som i statsrådsprotokollet närmare utvecklades, fann
sig alltså departementschefen icke kunna för det dåvarande på grundvalen
af kommittébetänkandet framlägga något positivt förslag i den af
kommittén angifna riktning.

Vidkommande de åtgärder och anordningar för förbättring af sjöfolkets
ställning, som kommerskollegium i sitt utlåtande ansett möjliga
och lämpliga att vidtaga, hade departementschefen redan förut uttalat
sig i afseende å frågan om den af handelsflottans pensionsanstalt handhafda
pensioneringen och därvid betonat, att pensioneringen från anstalten
vore långt ifrån tillfredsställande och att åtgärder snarast möjligt
borde vidtagas för afhjälpande af de svåraste missförhållandena härutinnan.
Detta syntes ock kunna, utan rubbning af de för pensioneringen
från anstalten gällande grunder i öfrigt, ske genom de åtgärder, kommerskollegium
föreslagit, hvilka afsåge dels att pensioneringen af de
tre första klasserna skulle göras effektiv i så måtto, att de, som enligt
reglementets anda och mening vore berättigade till pension, också skulle
komma i åtnjutande däraf vid den afsedda tiden, dels ock att fjärde
klassens med allenast 60 kronor årligen utgående pensionsbelopp måtte
höjas till 90 kronor. Huru önskvärdt det än vore, att mera omfattande
förbättringar än de sålunda föreslagna kunde bringas till stånd, faun
sig emellertid departementschefen, af hänsyn till de än större kraf å
statskassan, som däraf skulle betiugas, icke kunna i hufvudsak gå längre,
än hvad kollegii förslag innefattade. Efter att hafva uttalat sig om de
ändringar i det för pensionsanstalten gällande reglemente, som departementschefen
ansåge erforderliga under förutsättning att pensioneringen
bragtes till effektivitet, anförde departementschefen vidare, att nämnda
förutsättning i förening med den omständighet, att behofvet af medel
för ernående af detta syfte icke läte sig med full visshet på förhand
beräknas, utan komine att i någon om än mindre mån växla, enligt
departementschefens åsikt betingade, att det statsbidrag, som erfordrades
utöfver det redan till anstalten af tull in edlen utgående anslaget, erhölle
karaktär af förslagsanslag i den mening, att detsamma måtte kunna
tagas i anspråk så långt som erfordrades för att de ofvan angifua förbättringarna
skulle kunna bringas till fullföljd. Det hittills direkt af
tullmedlen utgående anslaget vore nämligen icke något förslagsanslag i
nyss angifna mening. Detsamma vore nämligen begränsadt, dock icke

11

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 151.

med hänsyn till behofvet, utan till storleken af vårt i utrikes sjöfart
använda fartygstonnage. Då härtill komme, att den ökning af statsbidraget,
som betingades af de af departementschefen förordade
förbättringarna i pensioneringen, icke liksom det hittills utgående
anslaget skulle komma att till sitt ursprung och syfte stå i något som
helst samband med vårt tullväsende, fann departementschefen mest principenligt,
att det nya anslaget icke belastade tullmedlen. "V id sådant
förhållande och då å"andra sidan de skäl, som betingat det dittiUsvarande
anslagets utgående direkt af tullmedlen, icke förlorat sin giltighet,
ansåge departementschefen följdriktigt och äfven i öfrigt mest ändamålsenligt,
att det nya anslaget blefve ett själfständigt sådant vid sidan af
det dittiUsvarande.

Det nya anslaget borde uppföras å extra stat under tionde hufvudtiteln
och lämpligen benämnas »anslaget till förbättring af pensioneringen
från handelsflottans pensionsanstalt».

Vid beräknandet af det nya anslagets storlek utgick departementschefen
i likhet med kommerskollegium från att sammanlagdt skulle
erfordras ett årligt tillskott af ungefär 94,000 kronor för att i angifna två
hänseenden förbättra pensioneringen från anstalten.

Med viss jämkning af hvad kommerskollegium föreslagit ifråga
om användningen för pensioneringen af ofvan afsedda kvarlåtenskapsmedel
m. m., uppgående till 7,000 kronor årligen, i det departementschefen
af angifna skäl beräknade detta tillskott till allenast 3,500 kronor
årligen, skulle alltså enligt departementschefens förslag erfordras för den
årliga förbättringen i pensioneringen 90,500 kronor, till hvilket belopp,
afrundadt till 90,000 kronor, det ifrågasatta nya förslagsanslaget borde
bestämmas.

Riksdagen omförmälde i sin skrifvelse af den 22 maj 1909 angående
regleringen af utgifterna under riksstatens tionde hufvudtitel
(punkt 7), att Riksdagen hyste betänkligheter beträffande det af Eders
Kungl. Maj:t begärda nya förslagsanslaget å 90,000 kronor. Riksdagen
anförde vidare, att det skulle innebära något väsentligen nytt och
kunde medföra vidtgående konsekvenser att då på extra stat bevilja
ett förslagsanslag, hvarigenom en pensionering till obegränsadt antal af
sjöfolk, som gått på utrikes sjöfart, kunde genomföras. Det vore icke
lämpligt att då taga ett sådant steg, då man härigenom beträffande en
viss yrkesklass skulle kunna föregripa den pågående utredningen i den
vidtomfattande frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

Fr&gans behandling
vid
1909 &rs
Riksdag.

Direktionens

öfver

pensions anstalten framställ ning.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Det syntes därför vara nödvändigt att låta frågan om pensioneringens
utsträckning till större antal än reglementet medgåfve tills vidare anstå.
iT Kunde Riksdagen sålunda icke medgifva att i frågans dåvarande
läge genomfördes en så utsträckt pensionering af sjöfolk, som Eders
Kungl. Maj:ts förslag innebar, syntes dock icke hinder föreligga att
tillmötesgå det andra med förslagsanslaget afsedda ändamålet eller
höjandet af pensionsbeloppet i fjärde klassen från 60 till 90 kronor.
Kostnaden härför kunde beräknas till omkring 31,000 kronor årligen,
och beviljade Riksdagen därför till förbättring af pensioneringen från
anstalten å extra stat för år 1910 ett förslagsanslag å sistnämnda belopp.

Sedermera har Riksdagen för ett hvart af åren 1911 och 1912
beviljat för enahanda ändamål samma belopp.

Direktionen öfver handelsflottans pensionsanstalt har i sin ofvan
omförmälda skrifvelse af den 27 oktober 1911 anfört, att till följd af
Riksdagens berörda beslut de till pension berättigade sökande, som
vid 1908 års slut icke kunnat erhålla pension, fortfarande nödgades
vänta på lediga pensionsrum. Deras ställning hade, som framginge af
en bifogad, här nedan återgifven uppgift, sedan dess icke förbättrats.
De utgjorde vid september månads slut år 1911 469 personer, af hvilka
några redan år 1900 ingifvit sina pensionsansökningar. Med anledning
häraf anhölle direktionen, att Eders Kungl. Maj:t måtte förnya sin i
ofvannämnda nådiga proposition gjorda framställning till Riksdagen om
anvisande af medel till pensionering af samtliga eller åtminstone eu
del af de i uppgiften specificerade pensionsberättigade sökande, hvilka
ännu icke kunnat erhålla dem tillkommande pensioner från anstalten.

Ofvan åberopade uppgift angående antalet inom anstaltens tre första
klasser pensionsberättigade, som af brist på medel vid september månads
slut år 1911 ännu icke kunnat erhålla pension, har hufvudsakligen
följande innehåll:

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 151.

13

År d& ans öko ingame
inkommit

rista

klass

Antal

| 2:dra
klass

| 3:dje
| klass

Summa

1900 ...........................

7

7

1901 ...........................

—

—

25

25

1902 ...........................

21

—

13

34

1903 ...........................

13

—

12

25

1904 ...........................

23

6

10

39

1905 ...........................

32

19

10

61

1906 ...........................

23

10

9

42

233

1907 ..........................

33

20

6

59

1908 ...........................

27

14

10

51

1909 ..........................

36

13

10

59

1910 ...........................

29

10

7

46

1911 ...........................

15

3

3

21

Summa j

252

95

122

469

Öfver direktionens framställning har kommerskollegium den 13
januari 1912 afgifvit utlåtande och däri till en början ånyo framhållit
de principiella skäl, som kollegium i sitt förra utlåtande åberopat till
stöd för lörslaget om förbättring af sjöfolkets pensionering.

Härtill komme, anför kollegium vidare, en omständighet, som
enligt kollega mening jämväl borde tillmätas afsevärd betydelse vid
bedömande af förevarande fråga, nämligen i hvad mån de pensionsberättigade
sökande, hvilka af brist på medel icke erhållit pension, med hänsyn
till sin ekonomiska ställning vore i behof af sådan.

För att utröna denna sak hade kollegium nu från direktionerna
för en del större sjömanshus infordrat upplysningar.

Af de i anledning häraf till kollegium inkomna yttrandena framginge,
att flertalet pensionsberättigade icke varit i tillfälle att under sin
yrkesutöfning förvärfva ett sparadt kapital, ägnadt att åtminstone i
någon mån bereda dem ekonomiskt oberoende. De, som så kunde — af
naturliga skäl ett fåtal — bortföre att segla. Andra förvärfvade ett i
de flesta fall nödtorftigt lifsuppehälle genom anställningar inom andra
verksamhetsområden. Arbetsförtjänsten vore för dessa ofta oviss och
föga betryggande, deras anställningar vore af mer eller mindre tillfällig
beskaffenhet. Åter andra funnes, som af någon orsak ej genom eget

Kommerskollegii
utlåtande
den
13 januari
1912.

14 \ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

arbete kunde helt eller delvis försörja sig utan vore för sitt uppehälle
i hufvudsak hänvisade till tillfälliga understöd från sjömanshusen samt
hvad de kunde erhålla af allmän eller enskild välgörenhet. Den verkställda
utredningen gåfve sålunda vid handen, att det öfvervägande flertalet
af de pensionsberättigade, som utredningen omfattade, kunde sägas lefva
under mer eller mindre brydsamma ekonomiska villkor och att pensionerna
för dem trots deras jämförelsevis ringa belopp skulle utgöra ett
synnerligen välbehöfligt och afsevärdt tillskott. Detta torde med visshet
i alldeles särskild grad vara förhållandet beträffande de till tredje klassen
hörande pensionsberättigade.

Ur synpunkten af de pensionsberättigades ekonomiska ställning
kräfdes därför enligt kollegii åsikt ett ingripande från statens sida till
förbättrande af pensioneringen. Beträffande frågan i hvilken omfattning
ett dylikt ingripande borde äga rum syntes det kollegium förenligt med
rättvisa och billighet, om medel kunde beredas till pensionering af samtliga
pensionsberättigade sökande. Med hänsyn till de principiella betänkligheter,
som vid frågans föregående behandling i Riksdagen mötte mot
en så omfattande pensionering, syntes emellertid nu endast kunna ifrågasättas
anvisandet af ett visst, på förhand bestämdt anslag, hvarigenom
en förkortning af väntetiden för de pensionsberättigade, som väntat längst,
kunde åstadkommas och sålunda de svåraste missförhållandena beträffande
pensioneringen blifva afhjälpta. I sådant afseende ville kollegium nu
förorda, att medel måtte beredas till pensionering af de inom de tre
första klasserna pensionsberättigade, hvilka ingifvit vederbörliga pensionsansökningar
inom IDOG års utgång och således fått vänta på pension
mera än fem år. Antalet dylika pensionsberättigade sökande utgjorde
233, såsom framginge af den vid direktionens underdåniga skrifvelse
fogade uppgift (se här ofvan) jämte nedanstående sammandrag angående
antalet inom de tre första klasserna pensionsberättigade, hvilka vid
september månads slut år 1911 ännu icke kommit i åtnjutande af pension.
Pensioneringen af ofvannämnda 233 å pension väntande personer kräfde
ett belopp af 30,720 kronor enligt följande beräkning:

112 i l:a klass å 160 kronor för år ........ kronor 17,920: —

35 i 2:a » å 120 » » » ......... » 4,200: —

86 i 3:e » å 100 » » »_......... » 8,600: —

Summa kronor 30,720: —

Det erforderliga anslaget ansåge kollegium på grundval af ofvanstående
beräkning böra bestämmas till 31,000 kronor.

Under åberopande af hvad nu och vid frågans föregående behand -

15

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

ling anförts hemställde kollegium, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig
proposition föreslå Riksdagen att för vidtagande af förbättring i ofvan
angifvet hänseende af pensioneringen från pensionsanstalten anvisa å
extra stat för år 1913 31,000 kronor.

Med hänsyn till den af 1909 års Riksdag uttalade farhåga att man
genom de af Eders Kungl. Maj:t då föreslagna åtgärderna skulle beträffande
en viss yrkesklass föregripa den pågående utredningen om allmän
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring har den af Eders Kungl. Maj:t
den 13 december 1907 tillsatta kommittén för utredning af nämnda fråga
anmodats afgifva utlåtande i föreliggande ärende. 1 underdånig skrifvelse
af den 16 januari 1912 har kommittén i sådant afseende anfört,
att föreliggande ansökan om anvisande af medel till förbättring af pensioneringen
från pensionsanstalten under alla förhållanden syntes kunna
afgöras utan att härigenom den allmänna försäkringsfrågans lösning på
något sätt föregrepes.

Innan jag öfvergår till att för egen del uttala mig i ämnet, torde
här böra lämnas en kortfattad historik angående pensionsanstalten samt
redogörelse för de viktigaste bestämmelserna om delaktighet i pensionsanstalten,
delägarnas klassifikation, pensionernas belopp och antal samt
villkoren för pensions erhållande. Jag följer härvid i hufvudsak den i
ofvanberörda statsrådsprotokoll för den 5 mars 1909 gjorda framställning.

I nådig proposition vid 1862—1863 årens riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att rikets ständer måtte lämna sitt bifall till inrättande, i enlighet
med vissa i propositionen närmare angifna grunder, af en pensionsanstalt
för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska, till utrikes
fart använda segel- och ångfartyg, äfvensom för maskinister och
eldare å sistnämnda slags fartyg.

Samtidigt föreslog Kungl. Majrt rikets ständer att medgifva, att
såsom bidrag till pensioneringen från nämnda pensionsanstalt, måtte få
af tullmedlen utgå ett belopp, ungefärligen svarande mot den så kallade
»föringen» — en sjömän å fartyg i utrikes fart sedant gammalt tillkommande
förmån att, i vederlag för tidigare medgifven tullfrihet för
af dem utrikes ifrån införda varor, vid ankomst till svensk hamn från
utrikes resa af tullmedlen utbekomma vissa belopp — hvaremot »föringen»
ej vidare skulle till sjöfolket utbetalas.

Det föringen motsvarande belopp, som sålunda skulle tillkomma
pensionsanstalten, skulle enligt propositionen närmare bestämmas i förhållande
till lästetalet af de fartyg, till hvilkas besättningar föring ut -

Alderdoms försäkrings kommitténs utlåtande.

Historik
samtgällande
bestämmelser
om pensionsanstalten

m. m.

16

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

gått, samt ökas i visst förhållande till lästetalet å sådana fartyg, så att
lör det dåvarande, då lästetalet af de till utrikes sjöfart begagnade
svenska fartygen under senaste åren uppgått till emellan 110,000 och

120.000 läster, anslaget fastställdes till 24,000 riksdaler, eller närmast
det belopp, som föringen då utgjorde, men framdeles blefve ökadt med

1.000 riksdaler för hvarje fullt femtusental utöfver 120,000, hvarmed
lästetalet å sådana fartyg kunde komma att tillväxa.

Sedan rikets ständer bifallit Kungl. Maj:ts berörda förslag, förordnade
Kungl. Maj:t den 29 januari 1864 om inrättande af en sådan
pensionsanstalt, hvarom förut nämnts, hvar jämte reglemente för anstalten
af Kungl. Maj:t samtidigt utfärdades.

Förutom omförmälda, till pensionsanstalten af tullmedlen utgående
anslag, hvilket från och med år 1867 uppfördes i riksstaten under dåvarande
nionde hufvudtiteln såsom reservationsanslag under rubriken
»bidrag till handelsflottans pensionsanstalt», utgick till en början äfven
till anstalten ett anslag å 50,000 riksdaler från handels- och sjöfartsfonden.
I samband med indragning af sistnämnda anslag höjdes vid
1869 års riksdag det förra, af tullmedlen utgående anslaget med motsvarande
belopp, eller 50,000 kronor.

Med anledning af under årens lopp inträdd ökning i de till utrikes
sjöfart använda svenska fartygens lästetal höjdes på Kungl. Maj:ts
framställning anslaget af 1871 års riksdag från förutvarande 74,000
kronor till 78,000 kronor. I sammanhang därmed förändrades anslaget
till förslagsanslag i den mening, att den utbetalning till handelsflottans
pensionsanstalt, som på grund af nämnda anslag finge äga rum, skulle,
utöfver de 50,000 riksdaler, som vid 1869 års riksdag beviljats i stället
för det förut utgående bidraget från handels- och sjöfartsfonden, utgöra,
såsom motsvarande föringen, dels 24,000 riksdaler och dels därjämte

1,000 riksdaler för hvarje fullt tal af 2,880 nyläster (5,000 svåra läster),
hvarmed lästetalet å svenska i utrikes sjöfart använda fartyg öfverstege
69,120 nyläster (120,000 svåra läster). Sedermera har ifrågavarande
anslag — numera uppfördt under tionde hufvudtiteln — i riksstaten
upptagits med oförändradt belopp, 78,000 kronor, till och med år 1909.
För att anslagets belopp skulle komma att närmare motsvara de utbetalningar,
som på grund af nämnda bestämmelser de senare åren
gjorts från detsamma, höjde 1909 års Riksdag anslaget till 101,000
kronor att fortfarande såsom förslagsanslag — i nyss angifven mening
— utgå direkt af tullmedlen.

De personer, livilka kunna förvärfva delaktighet i pensionsanstalten,
äro: befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk å svenska till utrikes fart

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

använda segel- eller ångfartyg äfvensom maskinister och eldare å ångfartyg.
Dessa personer indelas med afseende å beloppet af dem tillkommande
årliga pensioner i fyra klasser, nämligen:

första klassen: fartygsbefälhafvare, som aflagt examen, erforderlig
för behörighet att föra fartyg å alla farvatten (dock icke befälhafvare,
som på sin tid aflagt sjökaptensexamen af andra klassen);

andra ldassen: fartygsbefälhafvare, som på sin tid aflagt sjökaptensexamen
af andra klassen, samt styrmän, som på grund af styrmansbref
föra befäl i fart bortom Skagen och Lindesnäs;

tredje klassen: fartygsbefälhafvare, som icke aflagt någon af åsyftade
examina, samt styrmän och maskinister;

fjärde klassen: öfrigt sjöfolk, däribland eldare å ångfartyg.
Pensionernas antal och belopp inom de olika klasserna voro ursprungligen
bestämda sålunda:

i första klassen:

100

pensioner

\

a

160

kronor;

» andra »

100

»

120

» ;

» tredje »

100

»

100

» ;

» fjärde »

600

60

» ;

dock skulle pensionsrummens antal inom de fyra klasserna framdeles
ökas i samma proportion, i den mån tillgångarna medgåfve sådant.
Vid 1911 års slut utgjorde pensionsrummens antal inom en hvar af
de tre första klasserna 189 samt i fjärde klassen 1,134. Själfva pensionsbeloppen
hafva icke undergått någon annan förändring än att fjärde
klassens pensioner höjts till 90 kronor från och med år 1910.

Villkoren för pensions erhållande äro i allmänhet: a) att hafva
uppnått 55 års ålder; b) att hafva 25 år varit å svenskt sjömanshus
inskrifven pell, utan att hafva gjort sig skyldig till rymningsbrott,
tillbragt denna tid hufvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart
med svenskt handelsfartyg eller såsom förhyrd å svenskt örlogsfartyg;
och c) att äga behörigen vitsordad god frejd. Aro de pensionssökande
flera än som med inrättningens tillgångar kunna pensioneras, äger den
till pension företräde, hvilken först blifvit därtill berättigad. Hafva två
eller flera samtidigt blifvit pensionsberättigade och finnas ej pensionsrum
för alla, afgöres genom lottning, hvem eller hvilka skola undfå pension.

Det synes mig uppenbart, att med den lösning frågan om förbättrad
pensionering från handelsflottans pensionsanstalt erhöll vid 1909
års Riksdag en väsentlig förskjutning kommit att äga rum beträffande
förhållandet mellan å ena sidan anstaltens tre första pensionsklasser och
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 111 höft. (Nr 151.) 3

Departementschefen.

18 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

å andra sidan fjärde klassen. Riksdagens ofvan omförmälda beslut i
frågan har nämligen haft till följd att, medan de pensionsberättigade inom
de tre första klasserna icke erhållit någon som helst förbättring af sina
synnerligen ogynnsamma pensionsförhållanden, de pensionsberättigade
inom fjärde klassen åter, jämte det de i motsats till de tre första klasserna
fortfarande åtnjuta förmånen att utan längre väntetid komma i
åtnjutande af pension, erhållit en förhöjning med femtio procent af
pensionsbeloppet. Genom den häraf föranledda väsentliga förskjutningen
till förmån för fjärde klassen har tydligt vis i särskildt hög grad den
tredje klassens ställning kommit att framstå såsom ogynnsam. Väntetiden
för de pensionsberättigade inom denna klass ställer sig omkring
10 år längre än för fjärde klassen, under det att samtidigt pensionsbeloppet
för sistnämnda klass med allenast tio kronor understiger pensionen
inom tredje klassen. Nu angifna förhållande synes mig innebära
en afsevärd oegentlighet, hvilken i hufvudsak ock äger sin tillämplighet
i fråga om de två första klasserna. Redan ur denna synpunkt synes
mig hänsyn till billighet bestämdt kräfva, att åtgärd snarast vidtages
för utjämnande, åtminstone i viss mån, af de tre första klassernas i hög
grad ogynnsamma ställning. Jag tillåter mig härutinnan jämväl erinra
därom, att motion i sådant syfte blifvit väckt vid innevarande års Riksdag.

Jag anser mig böra i detta sammanhang framhålla den för frågans
bedömande betydelsefulla omständighet, att i själfva verket jämväl de
pensionsberättigade inom fjärde klassen hafva ett tydligt, direkt intresse
af att pensioneringen inom öfriga klasserna varder förbättrad. Det nu
rådande förhållandet föranleder nämligen därtill, att många af de inom
de tre första klasserna pensionsberättigade, hellre än att underkasta sig
en oskäligt lång väntan på en något högre pension, helt naturligt finna
det för sig fördelaktigast att begära den visserligen lägre men dock
lättare åtkomliga pension, som inom fjärde klassen står till buds.
Särskildt för pensionstagarne inom tredje klassen synes ett sådant tillvägagående
ligga nära till hands. Enligt hvad jag inhämtat har denna
utväg redan nu i rätt stor utsträckning kommit till användning, hvaraf
ock blifvit eu följd, att pensionsrummen i fjärde klassen på senaste tid
i sådan grad tagits i anspråk, att äfven de pensionsberättigade inom
denna klass numera måste underkasta sig en, om ock hittills jämförelsevis
kort väntetid. Det synes med all sannolikhet kunna antagas, att,
om intet åtgöres för att förbättra de öfriga klassernas pensionsförhållanden,
utvecklingen kommer att än vidare fortgå i nämnda riktning och till
följd däraf pensionsförhållandena inom fjärde klassen efter hand blifva
rätt väsentligt försämrade. Äfven af dessa skäl och för att motverka

19

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:ö 151.

en sådan för de lägre graderna af sjöfolket menlig utveckling af förhållandena,
finner jag angeläget att i tid söka i skälig mån utjämna och
förbättra pensioneringen för de tre första klasserna.

Såsom ytterligare skäl för en sådan åtgärd vill jag framhålla den
af kommerskollegium i dess senaste utlåtande förebragta utredningen
angående de inom de tre första klasserna pensionsberättigades ekonomiska
ställning. Af denna utredning framgår — delvis i motsats till hvad vid
frågans behandling år 1909 antogs — att en väsentlig del af dessa
pensionsberättigade befinner sig i mycket små ekonomiska villkor och
att pensionen för många af dem skulle blifva ett visserligen ej stort,
men dock värdefullt bidrag till deras nödtorftiga uppehälle.

Beträffande omfattningen af det statsanslag, som bör anvisas för
ifrågavarande ändamål, finner jag mig kunna i hufvudsak ansluta mig
till den af kommerskollegium uttalade uppfattningen. Huru önskvärdt
det än skulle vara, att pensionsanstalten sattes i stånd att i hela den
utsträckning, som i § 5 af reglementet för anstalten förutsättes, möta
pensionskrafven, finner jag mig, med hänsyn till de principiella betänkligheter,
som vid 1909 års Riksdag gjorde sig gällande mot beviljande
af tillskott i angifna, då ifrågasatta utsträckning, icke böra nu gå
längre än hvad kollegii nyss åsyftade förslag innebär. Detta afser, i
motsats till hvad ifrågasattes år i909, anvisandet af ett visst, på förhand
bestämdt anslag. Detta har af kollegium beräknats till 31,000 kronor
att utgå å extra stat för år 1913. Härigenom skulle enligt kollegii
beräkning beredas medel till pensionering af de inom de tre första
klasserna pensionsberättigade, hvilka ingifvit vederbörliga pensionsansökningar
inom 1906 års utgång och således redan nu fått vänta på pension
mera än fem år. Genom en sådan anordning skulle, å ena sidan,
otvifvelaktigt de svåraste missförhållanden i fråga om pensioneringen
blifva undanröjda utan att å andra sidan lösningen af frågan om allmän
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring skulle, enligt hvad ock ålderdomsförsäkringskommittén
vitsordat, på något sätt föregripas.

Det ifrågasatta nya anslaget bör, såsom af det redan anförda
framgår, uteslutande disponeras för pensioneringen inom de tre första
klasserna. För att det med anslaget sålunda afsedda ändamålet skall
kunna vinnas, måste tydligt vis förutsättas, att anslagets användning
icke bindes af bestämmelserna i 4 § af reglementet för pensionsanstalten
om proportionen af antalet pensionsrum i de olika klasserna. De med
tillhjälp af det nya anslaget inrättade pensionsrummen böra sålunda,
för att den åsyftade utjämningen i väntetiden skall kunna åvägabringas,
icke på det sätt fördeias, att de tre första klasserna få lika antal rum

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

sinsemellan och samtidigt fjärde klassen, med tillämpning af den i reglementet
afsedda proportionen, erhåller sex nya pensionsrum för hvarje rum,
med hvilket hvardera af de tre första klasserna ökats. Anslaget bör i stället
disponeras till pensionering uteslutande inom de tre första klasserna,
tagna som en klass, så att de sökande pensioneras i den ordning de
blifvit pensionsberättigade inom anstalten, oafsedt hvilken af dessa klasser
de tillhöra. Fjärde klassen bör sålunda gifvetvis icke erhålla några som
helst nya pensionsrum till följd af anslagets beviljande, men vinner denna
klass i stället därigenom den ofvan antydda förmånen att den i regel
lärer undgå konkurrensen från pensionsberättigade inom andra klasser.

Afvikelser från reglementet i nyss angifna riktning hafva redan
tillförene vid flera tillfällen ägt ruin i syfte att utjämna pensioneringen
i ett eller annat hänseende.

Då det föreslagna anslaget skulle anvisas å extra stat för allenast
ett år i sänder, synes det mig ej kunna ifrågakomma att nu vidtaga
någon ändring i reglementet, utan torde särskilda bestämmelser om
anslagets användning böra, därest detsamma af Riksdagen beviljas, utfärdas
af Eders Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande.

Det för nu ifrågavarande ändamål erforderliga anslaget å 31,000
kronor finnes icke beräknadt i det förslag till riksstat, som förelagts
innevarande års Riksdag. Enär emellertid af Riksdagen gjorts besparingar
å- äskade anslag till afsevärda belopp, kan det af mig nu ifrågasatta
anslaget beviljas utan att någon förändring af det för innevarande
års Riksdag framlagda riksstatsförslagets inkomstsida för den skull
behöfver äga rum.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen

att till förbättring af pensioneriugen inom de tre första klasserna
af handelsflottans pensionsanstalt å extra stat för år 1913. bevilja under
riksstatens tionde hufvudtitel ett anslag af 31,000 kronor.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af
den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

STOCKHOLM, ISAAC HÄLG US'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.