Kungl Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

1

Nr 140.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
anslag för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg m. in.; gifven
Stockholms slott den 15 mars 1512.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1913 anvisa

dels för anordnande af kliniker vid vanf öreanstalterna i Stockholm,
Göteborg och Hälsingborg ett anslag af 65,000 kronor;

dels för anordnande af polikliniker vid nämnda anstalter ett anslag
af 9,000 kronor;

dels ock för bidrag till resor för de vanföra jämte vårdare till vanföreanstalterna
ett förslagsanslag af 11,000 kronor;

samtliga belopp att utgå under de villkor för anslagens åtnjutande,
som kunna af Kungl. Magt blifva bestämda.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Axel Schotte.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 102 käft. (Nr 140.)

1

Kungl. Maj: is Nåd. Proposition Nr 140.

Styrelserna
för föreningarna
för
bistånd åt
vanföra.

2

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvård,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde härefter:

På framställning af enskild motionär beviljade 1911 års Biksdag
dels till föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg och dels till föreningen
för bistånd åt vanföra inom Skåne bidrag till kostnaderna för
vissa nybyggnader, hufvudsakligen för att bereda föreningarna tillfälle
att i större utsträckning meddela sjukvård.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af medicinalstyrelsen med underdånig
skrifvelse den 15 december 1911 öfverlämnad skrift hafva styrelsen
för föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,

3

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

styrelsen, för föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg samt styrelsen
för föreningen för bistånd åt vanföra inom Skåne gjort framställning
om statsbidrag för uppehållande af klinikverksamheten vid anstalterna
m. m.

Till stöd för denna framställning hafva styrelserna anfört följande.

Arbetena å de med statsbidrag under byggnad varande klinikerna
för vanföra i Göteborg och Hälsingborg hade nu så långt framskridit,
att man kunde beräkna, att verksamheten å dessa kliniker skulle kunna
taga sin början under höstterminen år 1912. I Stockholm vore byggnadsarbeten
planerade, men ännu icke påbörjade, men torde de kunna
vara i färdigt skick vid slutet af år 1912. Styrelserna för alla dessa
anstalter ansåge därför tiden vara inne för ordnandet af ekonomin för
dessa anstalters verksamhet på ett betryggande sätt. Att ordna klinikernas
ekonomi i öfverensstämmelse med hvad som skedde å arbetsskolorna
vore icke lämpligt. Bidrag från vissa kommuner, hårdast
drabbade af barnförlamningsepidemier, den vanligaste orsaken till vanförhet,
vore knappt att påräkna. Formen för statsbidraget vid arbetsskolorna,
som utginge med viss summa per år och elev (250 kronor för
intern och 125 kronor för extern elev) vore för klinikernas verksamhet
icke tillämplig, alldenstund endast undantagsvis en patient behöfde vård
å kliniken hela året om. Det riktigaste syntes vara, att staten lämnade
en tillbörlig del af de dryga kostnaderna för underhållsdag, hvilka, på
grund af dels anstalternas speciella operationsverksamhet med dess särdeles
stora förbrukning af dyrbara förbandsmaterialier, dels på grund
af omkostnaderna för oidopediska bandager, icke kunde beräknas till
mindre än 3 kronor per dag. Då man icke torde kunna erhålla garantier
för mera än halfva kostnadssumman från landsting, kommuner och
enskilda, syntes det styrelserna nödvändigt, att staten bidroge med
hälften, eu krona 50 öre per dag, på det att verksamheten icke måtte
riskeras. De tre klinikerna komme att tillsammans kunna erbjuda 119
sjukplatser.

Med klinikerna skulle blifva förenad poliklinisk verksamhet för
dem, som icke behöfde intagas å klinikerna. Äfven denna polikliniska
verksamhet vore emellertid förenad med dryga kostnader, hufvudsakligen
på grund af den stora förbrukningen af förbandsmaterial och behofvet
af ortopediska bandager. Enligt de beräkningar, som kunnat göras
vid de redan befintliga poliklinikerna, komme årskostnaderna att uppgå
till omkring 6,000 kronor för hvardera, och syntes staten äfven böra
bidraga med halfva summan eller 3,000 kronor till hvarje anstalt.

Styrelserna ansåge sig vidare böra framhålla, att klinikernas och

4

Medicinal styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

poliklinikernas verksamhet icke tillnärmelsevis kunde komma till sin fulla
rätt, därest icke staten bekostade fria järnvägsresor för obemedlade
vanföra och eventuellt nödigt sällskap vid resor till och från anstalterna.
Skulle eu dylik förmån kunna beredas de vanföra från statens
sida, skulle det säkerligen ej möta större svårigheter att i vårt land
liksom i Danmark erhålla motsvarande medgifvande från enskilda trafikbolag.

På grund af hvad sålunda anförts hafva styrelserna anhållit, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder icke mindre för beredande åt en
hvar af vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg af dels
för upprätthållande af deras klinikverksamhet ett statsbidrag af en krona
50 öre per underhållsdag, och dels för poliklinikverksamheten ett statsanslag
af 3,000 kronor per år än äfven för beviljande af anslag för
åstadkommande af fria järnvägsresor för obemedlade vanföra jämte
nödigt sällskap vid nödvändiga resor till och från anstalterna.

Uti förenämnda underdåniga skrifvelse har medicinalstyrelsen anfört
följande.

Verksamheten till förbättrande af de vanföras ställning inom landet
är icke ny. År 1910 vore det 20:de, respektive det 24:de och det 26:te,
för hvilket årsberättelser af de ofvannämnda särskilda föreningarna afgifvits.
Då början skett med endast små tillgångar, bestående af föreningsmedlemmarnas
årsafgifter och frivilliga gåfvor, hade föreningarnas
verksamhet under de första åren varit mera inskränkt och först så
småningom vunnit större utveckling. Verksamheten hade sålunda varit
inskränkt dels i afseende på antalet behandlade personer, dels med
hänsyn till omfattningen af verksamheten. Föreningarna hade nämligen
från början inriktat sig på den del af vanförebehandlingen, som omfattade
meddelande af arbetsundervisning åt vanföra personer, eventuellt
anskaffande af stödjebandager och dylikt, hvarigenom de vanföra kunde
göras till själfförsörjande individer, i stället för att de skulle falla fattigvården
till last.

Efter exempel från Danmark hade under senare åren inom Sverige
en rörelse pågått, afseende att med de ursprungliga skolorna förena
kliniker och polikliniker, där sjukbehandling kunde gifvas och operationer
utföras äfven för svåra fall af vanförhet. För möjliggörande af
sådan utvidgning af verksamheten väcktes vid 1911 års Riksdag ofvannämnda
motion om byggnadsbidrag till anstalterna i Hälsiugborg och
Göteborg. Dessa anstalters nybyggnader torde till nästa höst vara
färdiga att tagas i bruk. Äfven stockholmsföreningen planerade en

5

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 140.

nybyggnad, omfattande såväl skola som klinik och poliklinik, och hoppades
föreningen hafva byggnaden färdig till 1912 års slut.

Sedan de nu planerade anstalterna kommit till stånd, skulle för
vården af svårt vanföra vunnits 119 vårdplatser, ett antal, som visserligen
icke torde vara tillräckligt för att lämna alla behöfvande erforderlig
sjukhusvård, men dock vore afsevärdt. Genom de polikliniker,
som det vore meningen att samtidigt inrätta, utvidgades emellertid verksamhetsfältet
betydligt. Det vore nämligen icke nödvändigt, att de
under behandling varande vanföra ständigt vore intagna på sjukhuset.
De kunde långa tider vistas i sina hem och behöfde endast tidvis eller på
kortare besök inställa sig å sjukhuset eller vid polikliniken för behandling.
På sådant sätt kunde de 119 sjukplatserna med poliklinikens tillhjälp
samtidigt gifva behandling åt ett vida större antal patienter än 119.

Medicinalstyrelsen anför vidare, att, då emellertid föreningarnas
tillgångar icke tilläte en sådan ökning af omkostnaderna, som skulle
följa med den planerade utvidgningen, hade föreningarna måst vända
sig till Kungl. Maj:t med hemställan om bidrag från statens sida. Det
vore visserligen sant, yttrar medicinalstyrelsen, att, där ej den enskilde
kunde själf bekosta sin sjukvård, denna närmast ålåge fattigvårdssamhället;
men vissa egendomligheter med afseende på vården af vanföra
gjorde det önskligt, att staten just med afseende på denna vård trädde
hjälpande och stödjande emellan. För det första drabbade kostnaderna
för sådan vård kommunerna synnerligen ojämnt. Då särskildt den epidemiska
barnförlamningen vore orsak till uppkomsten af svår vanförhet,
kunde små fattiga kommuner hafva många hjälpbehöfvande bland sina
medlemmar. Vidare vore den sjukvård, som vanförheten i sina svårare
former fordrade, relativt dyrbar såväl genom behandlingens långvarighet
(den kunde sträcka sig öfver den sjukes hela uppväxttid) som genom
de vidlyftiga bandager, som erfordrades.

Hvad angår de beräknade kostnaderna för behandling vid kliniker
och polikliniker har medicinalstyrelsen anfört följande.

Föreningarna uppskattade kostnaden per underhållsdag å klinik till 3
kronor. Dagkostnaden för vård å lasaretten uppginge till 2 kronor 40 öre
å 3 kronor, vid enstaka lasarett till än mera. Den ortopediska behandlingen
af svårare fall vore, såsom förut nämnts, till stor del operativ.
Med den fordran, som nu till dags måste ställas på anordningarna för
dessa operationer, kunde man ej tänka dem utförda annat än på en
modern sjukvårdsinrättning, där aseptikens fordringar kunde tillgodoses
och öfriga moderna hjälpmedel finnas att tillgå. Medicinalstyrelsen
ansåge därför, att kostnaden per dag för vården å en sådan anstalt

6

Kung!.'' Maj:ts Nåd. Poposition Nr 140.

icke kunde sättas lägre utan snarare högre än på ett länslasarett, och
funne en dagkostnad af 3 kronor icke vara för högt beräknad.

För nästan alla å sådan anstalt vårdade inträffade det, att de åtminstone
någon tid kunde vårdas polikliniskt utan att vara intagna på
anstalten. I sådant fall inställde de sig vid anstalten endast för ett
kortare besök och återvände därefter till sina hem. En poliklinik ansåges
för den skull nödvändig för en praktiskt inrättad vanföreanstalt.
Vården vid eu sådan blefvo betydligt billigare än vid kliniken, men
genom de alltjämt behöfliga bandagen blefve kostnaden dock afsevärd.
Att, såsom föreningarna gjort, uppskatta kostnaden för polikliniken vid
hvar och en af anstalterna till 6,000 kronor för år funne medicinalstyrelsen
skäligt. Dock torde böra anmärkas att, då erfarenhet ännu
saknades, kostnaden endast förslagsvis vore beräknad till detta belopp.

Vid afgörandet af frågan, huruvida och med hvilket belopp staten
kunde anses böra bidraga till dessa anstalters driftkostnader, komme
enligt medicinalstyrelsens åsikt ytterligare följande synpunkter i betraktande.

Ändamålet med såväl skolor som vårdanstalter för vanföra vore
att, där så vore möjligt, undanröja vanförheten eller, där detta icke
läte sig göra, genom kloka anordningar och undervisning gifva de vanföra
möjlighet att bidraga till sitt uppehälle och därigenom sätta dem
i stånd att blifva nyttiga samhällsmedlemmar i stället för olyckliga och
onyttiga understödstagare. Vauförevården kunde därför sägas såväl
vara en välgärning mot dem, som finge del däraf, som ock medföra eu
reell nytta för samhället.

Som de vanföra i regel torde tillhöra de obemedlades klass, och
som vanförheten särskildt bland sådana personer visade sig vara ödesdiger
för den däraf lidandes framtid, och då i allmänhet hvarken kommunerna
eller de mindre bemedlade sjuka hade förmåga att bekosta
den långvariga och dyrbara behandlingen, hade den enskilda välgörenheten
känt sig manad att ingripa till förmån för dessa olyckliga. Den
enskilda välgörenheten hade emellertid redan under vanliga förhållanden
visat sig ur stånd att tillgodose de kraf i förevarande afseende, som
ställts på densamma, och än mindre kunde man förvänta, att den under
nu rådande förhållanden skulle ensam vara tillräcklig, då en utbredd
barnförlamningsepidemi hemsökt landet och lämnat efter sig talrika förlamade.
Under sådana förhållanden vore statens skyldighet att hjälpa
fullt lika motiverad hvad anginge de vanföra som angående andra, som
erhölle vård på statens bekostnad (såsom de spetälska), eller till hvilkas
vård bidrag af statsmedel utginge, såsom de, hvilka lcde af sinnessjuk -

7

Kung]. Maj.is Nåd. Proposition Nr 140.

dom, tuberkulos, lupus eller alkoholism. Ända sedan år 1901 hade
också staten understöd! skolverksamheten för de vanföra, och om nu
kliniker och polikliniker blefve inrättade, hvilka utan tvifvel komme att
i hög grad bidraga att hindra de för landet svåra följderna af barnförlamningsepidemien,
syntes staten böra bidraga äfven till dessa sistnämnda
anstalters drift.

Beträffande vården af de vanföra satte föreningarna nu i fråga,
att staten skulle bidraga med halfva kostnaden för kliniker och polikliniker
eller med eu krona 50 öre för vårddag å klinik och med 3,000
kronor årligen till hvarje poliklinik. Medicinalstyrelsen funne för sin
del dessa bidrag väl afvägda, men ansåge dock, att statsbidrag endast
borde utgå för medellösa och mindre bemedlade vanföra. Det vore
visserligen sant, att för vård af tuberkulösa å anstalt statens bidrag
beräknades utgå med endast en fjärdedel af dagkostnaden, hvarvid
landsting och den sjuke själf, respektive kommunen, skulle gälda öfriga
tre fjärdedelar, men för behandling af sjuka, lidande af lupus, betalade
staten hälften af kostnaderna och till alkoholisthemmen utginge statsbidraget
med ungefär en krona för dag och befintlig vårdplats, vare sig
den varit upptagen eller ej. De spetälska å Järfsö sjukhus underhölles
fullständigt af staten.

Beträffande frågan om fria resor för de vanföra anför medicinalstyrelsen
slutligen, att ett sådant medgifvande, som föreningarna sökt, utan
tvifvel vore af största betydelse i två afseenden. Därigenom skulle
dels möjliggöras, att flera patienter kunde behandlas på klinikerna, då
patienterna under mellantiderna mellan operationerna kunde uppehålla
sig i sina hem, hvilket särskildt under ett senare stadium af behandlingen
med fördel läte sig gorå, dels ock en poliklinisk behandling af
äfven aflägset boende patienter kunna ordnas. Anstalternas effektivitet
skulle genom ett sådant medgifvande högst betydligt förökas, och
man torde kunna säga, att ett sådant medgifvande skulle i hög grad
bidraga att gorå de till 1913 års början beräknade 119 sjukhusplatserna
så nära tillräckliga för landets behof som möjligt. Under den
första tiden för behandlingen af ett svårt fall vore däremot fria resor
af mindre betydelse, enär den sjuke då måste vistas långa tider på
sjukhuset.

Medicinalstyrelsen anför vidare, att i sådan rätt till fria resor äfven
borde inbegripas kostnaderna för en följeslagare eller vårdare, emedan
dessa vanföra i allmänhet vore barn och därtill mycket hjälplösa. Det
syntes därför också mycket önskligt, att ersättning för nödvändiga
resor i angifna syftet måtte ersättas af staten beträffande såväl vanför
som hans vårdare.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IdO.

Hvad anginge formen för ett medgifvande af fria resor, framhåller
medicinalstyrelsen, att endast biljetterna å järnväg eller ångbåt
torde böra ersättas, hvaremot nattkvarter, underhåll under resan och
skjutskostnader torde böra bekostas af den sjuke, respektive af hans
hemorts kommun. Att staten skulle medgifva fria resor å sina järnvägar,
ansåg medicinalstyrelsen föga praktiskt, och sådan form för
understöd vore för öfrigt, enligt hvad medicinalstyrelsen trodde sig veta,
icke numera bruklig i Sverige. En sådan bestämmelse skulle för öfrigt
icke motsvara ändamålet, då staten icke lärer kunna utverka, att enskilda
järnvägsbolag och rederier medgifva fria resor på sina järnvägar
och ångbåtar. Det enda praktiska syntes vara, att staten ersatte kostnaden
för resan i tredje klass å järnväg och motsvarande klass å ångbåt.
Medicinalstyrelsen ansåge sig likväl icke kunna förorda, att sådan
reseersättning utginge i alla fall, utan tillstyrkte, att ersättning måtte
få efter pröfning, hvilken syntes lämpligen böra verkställas af Kung].
Maj:ts befallningshafvande i vederbörande län, lämnas endast i sådana
fall, där kommunen, hvarest medellös vanför hade sin hemort, vore
särskildt betungad med sjukvård af sådant slag som det ifrågavarande,
eller där den vanföre vore mindre bemedlad och icke kunde själf bekosta
resorna, eller slutligen där på grund af stora afstånd till vårdanstalten
eller af annan orsak resekostnaden blefve särskildt betungande.
Huruvida den sökande vore medellös eller mindre bemedlad
syntes kunna styrkas genom intyg, utfärdadt af två trovärdiga män och
bestyrkt af kronobetjänt eller polismyndighet. Äfven syntes det klart,
att det uttryckligen bestämdes, att endast för behandlingen nödvändiga
resor ersattes. Detta kunde lämpligen styrkas genom intyg af den behandlande
läkaren.

Till hvilket belopp ersättningarna för resor under ofvanstående
förutsättningar skulle komma att uppgå, ansåg medicinalstyrelsen sig
icke kunna beräkna. Förslagsvis hafva reseersättningarna beräknats till
11,000 kronor.

Det för klinikerna och poliklinikerna vid vanföreanstalterna i Stockholm,
Göteborg och Hälsingborg, oafsedt nu till samma anstalters skolor
utgående statsanslag, erforderliga beloppet har medicinalstyrelsen beräknat
på följande sätt:

för 119 vårdplatser vid klinikerna under 365 dagar å

kronor 1: 50 per dag....................................................... kr. 65,152: 50

till 3 polikliniker ......................................................................... 11 9,000: —

ersättning för resor..................................................................... » 11,000: —

summa kronor 85,152: 50

9

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

På grund af livad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt,
att Kung]. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition om
beviljande af ett förslagsanslag å 85,000 kronor såsom bidrag till bestridande
under år 1913 af kostnaderna vid vanföreanstalternas i Stockholm,
Göteborg och Hälsingborg kliniker och polikliniker att utdelas,
på sätt Kungl. Maj:t framdeles komme att besluta.

Den verksamhet, som föreningarna för understöd åt vanföra bedrifva,
har åtnjutit statsbidrag, ända sedan 1900 års riksdag, på framställning
af Kungl. Maj:t, anslog medel till föreningarnas verksamhet,
och har sedan dess äfven varit underkastad statskontroll genom en särskild
inspektör. De bidrag, som sålunda hittills utgått, hafva emellertid
afsett föreningarnas undervisningsverksamhet. Emellertid har hos
oss, i likhet med hvad som skett utomlands, mer och mer framträdt
nödvändigheten af klinisk behandling af de vanföra. I ett den 30 september
1910 afgifvet utlåtande yttrar inspektören för vanföreanstalterna
härom följande:

»Ett rationellt ordnande af vanföreväsendet kräfver icke endast
arbetslokaler i förening med hem utan äfven ortopediska kliniker.
Dessa senares stora betydelse ligger däruti, att månget medfödt lyte
liksom ock mången under lifvet genom sjukdom eller olyckshändelse
förvärfvad vanförhet kan genom eu i tid inledd kirurgisk-ortopedisk
behandling i större eller mindre grad förminskas, understundom till och
med fullständigt häfvas. Eu arbetsskola för vanföra utan tillhörande
ortopedisk klinik är därför enligt nutida uppfattning eu defekt institution,
då den vanföres yrkesutbildning bör taga vid, först sedan hans
kroppsliga lyte och funktionsdefekt genom sakkunnig ortopedisk-kirurgisk
behandling blifvit nedbringad till det minsta möjliga. Detta har
man redan från början insett i Danmark, föregångslandet på detta område.
Här blir ingen vanför mottagen i arbetsskolan, som icke först
blifvit undersökt och eventuellt behandlad å kliniken. Vid denna undersökning
utgallras i öfrigt alla sådana vanföra, som äro blinda, döfva
eller sinnesslöa, eller af andra orsaker, såsom smittofara (vid öppen
lungtuberkulos), ogynnsam inverkan på omgifningen (exempelvis genom
epileptiska anfall) m. m., icke lämpa sig för en vanföreskola utan rätteligen
tillhöra andra specialanstalter. Kliniken har sålunda äfven den
uppgiften att sortera materialet.

Då arbetet för de vanföra för ett kvarts sekel sedan begynte i vårt
land, omhändertogos å vanföreanstalterna endast individer i lärlingsåldern
och fullvuxna för att utbildas i något yrke. Så småningom och

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 102 haft. 2

Departements chefen.

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

i man som ortopedien genom förbättrade behandlingsmetoder (operativa
ingrepp, gipsning, moderna bandager, gymnastik och massage
in. m.) nått en allt högre ståndpunkt, har äfven i vårt land bland dem,
som deltaga i arbetet för de vanföra, den uppfattningen alltmer gjort
sig gällande, att den ortopediska specialbehandlingen af de lyfta och
vanföra, inledd i så tidig ålder som möjligt, då utsikterna för ett gynnsamt
resultat af densamma äro störst, bör vara grunden för allt arbete
för de vanföra. Vanföreunderstödsväsendet har sålunda på senare tid
börjat ändra karaktär, i det vid sidan af undervisningsfrågan den rena
sjukvårdsfrågan mera trädt i förgrunden».

Samme inspektör framhåller äfven, att frågan om sjukvård för de
vanföra icke så mycket som sjukvård i allmänhet bör läggas på landsting
och kommuner. Han anför såsom skäl därför dels den speciella
arten utaf ifrågavarande kliniska behandling, som gör, att de ortopediska
anstalterna måste koncentreras på några få platser inom landet,
och dels att de, som behöfva ortopedisk behandling, ingalunda såsom
sjuka i allmänhet äro någorlunda jämnt fördelade öfver landet. I fråga
om en stor grupp af de vanföra, nämligen sådana som efter en genomgången
barnförlamning blifvit mer eller mindre förlamade, är fördelningen
på de olika länen tvärtom synnerligen ojämn, i det denna sjukdom,
hvilken, som bekant, under de senaste åren visat ett epidemiskt
uppträdande i vårt land, därvid företrädesvis hemsökt vissa trakter af
landet.

Jag ber vidare få erinra om, att innevarande års Riksdag på framställning
af Kungl. Maj:t beviljat anslag till vård vid Säters och
Västerviks hospital af personer, som träffats af barnförlamning. Såsom
jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet angående detta anslag
omnämnde, är dock denna anordning endast af provisorisk art
och kan icke lämpligen utsträckas längre än till slutet af innevarande år,
då nämnda hospitals byggnader behöfva i sin helhet tagas i anspråk för
sitt egentliga ändamål. Det torde fördenskull vara önskvärdt, att genom
statsbidrag de enskilda anstalterna sättas i stånd att bereda den
sjukvård, som därefter kan erfordras.

På sätt medicinalstyrelsen yttrat, torde för ett lämpligt ordnande
af sjukvården erfordras så väl klinik som poliklinik vid respektive anstalter.
Mot de för dessa ändamål beräknade belopp kan jag ej framställa
någon anmärkning.

Hvad därefter beträffar framställningen om resebidrag, torde vara
nödvändigt, att sådant bidrag beredes dessa sjuka. Annars blir lätt
följden, att den vård, man vill möjliggöra för de medellösa genom att

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 140.

11

skänka anstalterna understöd, icke blir tillgänglig för de mest behöfvande
i den utsträckning man afser.

Med denna uppfattning torde olika utvägar kunna ifrågasättas, antingen
att staten i en eller annan form, genom särskildt anslag, nedsättning
af biljettpris eller fria resor, träder hjälpande emellan eller
att kommuner och landsting få sörja för resebidraget. Af dessa alternativ,
hvilka samtliga som bekant kommit till användning i olika fall,
anser jag beviljandet af fria resor och nedsättning af biljettprisen å
statens järnvägar mindre lämpliga, emedan man därigenom belastar eu
gren af statens verksamhet med utgifter för ändamål, som rätteligen
höra hemma på annat håll.

Beträffande åter valet mellan särskildt statsanslag samt anslag af
landsting och kommuner vill jag särskildt framhålla, att antalet vanföra,
i synnerhet efter barnförlamningsepidemier, starkt växlar icke allenast
mellan olika kommuner, utan äfven landstingsområdena emellan, i följd
hvaraf resekostnaderna, om de lades på landsting eller kommuner, skulle
drabba mycket ojämnt. Därtill kommer, att, oafsedt statens bidrag till
driftkostnaderna vid anstalterna, en del af kostnaderna för de sjukas
uppehåll å anstalten alltid torde komma att belasta landsting eller
kommun.

Då slutligen sättet för utbetalningen, om staten åtager sig resebidraget,
torde kunna ordnas på enklaste vis, något som ej lärer sakna
praktisk betydelse, har jag för min del stannat vid att förorda ett
direkt statsanslag för resekostnadernas bestridande. I likhet med medicinalstyrelsen
anser jag bidraget böra afse biljettkostnad till vanföra
och deras vårdare, hvaremot den af medicinalstyrelsen föreslagna inskränkningen
till särskildt betungade eller aflägsna kommuner med
därmed sammanhängande, något omständliga pröfning af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande synes mig kunna vålla svårigheter i den praktiska
tillämpningen. Det synes därför bättre att utsträcka resebidraget till
alla, som visas vara medellösa eller mindre bemedlade. I hvad mån
härigenom ökning kan erfordras i det af medicinalstyrelsen beräknade
beloppet, kan ej för närvarande med säkerhet afgöras. Då ökningen i
allt fäll torde blifva ganska obetydlig och åt anslaget bör gifvas form af
förslagsanslag, anser jag mig kunna stanna vid nyssnämnda belopp.

Jag vill till sist endast tillägga, att det ifrågasatta resebidraget
naturligtvis endast bör afse sådana resor, som äro nödvändiga för behandlingen.

12

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 140.

Jämte det jag hänvisar till chefens för finansdepartementet yttrande
till statsrådsprotokollet denna dag i fråga om aflåtande af proposition
till Riksdagen om inköp af beskickningshus i Berlin, ber jag tillika
få meddela, att de af nämnde departementschef därvid omförmälda medel,
som blifvit tillgängliga, därigenom att för vissa ändamål anslag
ej behöft tagas i anspråk, äro tillräckliga att möjliggöra äfven nu ifrågasatta
anslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen

att på extra stat för år 1913 anvisa
dels för anordnande af kliniker vid vanföreanstalterna
i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg ett ''anslag
af 65,000 kronor;

dels för anordnande af polikliniker vid nämnda
anstalter ett anslag af 9,000 kronor;

dels ock för bidrag till resor för de vanföra jämte
vårdare till vanföreanstalterna ett förslagsanslag af
11,000 kronor;

samtliga belopp att utgå under de villkor för anslagens
åtnjutande, som kunna af Kungl. Maj:t blifva
bestämda.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1912.