KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
1
N:o 121.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordningar om frilager och om ändrad lydelse af
vissa §§ i förordningen om frihamn; gifven Stockholms
slott den 22 mars 1912.
Under abeiopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till:
a) förordning om frilager och
b) förordning om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20
och 22 i förordningen den 15 november 1907 om frihamn.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 88 käft. (Nr 121.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Förslag
till
förordning om frilager.
§ 1.
1. I stad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan
stad må, efter särskildt tillstånd af generaltullstyrelsen, inrättas sådana
under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för
handelsrörelse och industriell verksamhet afsedda anstalter, benämnda
frilager, hvarom i denna förordning stadgas.
Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område med byggnader
och upplagsplatser, som genom hägnad eller annorledes afspärrats
från vidliggande byggnader och område. Å frilager må varor, på
sätt och under de villkor, denna förordning innehåller, utan att undersökas
eller tullbehandlas, intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas
och i öfrigt behandlas, som om de befunne sig utanför rikets
tullgräns. Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola i fråga
om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt
äfvensom till befrielse från tullafgift anses såsom ur riket utförda
och vid uttagning från frilagret behandlas lika med direkt från utlandet
å frilager intaget gods.
2. Konungen äger att i enlighet med denna förordning och öfriga
gällande föreskrifter meddela de närmare bestämmelser angående varors
intagning å samt uttagning från frilager, som äro erforderliga för bevarande
af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet inom
sådan anstalt.
§ 2.
1. Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde icke under
någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjänsteman, skall
vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
och tullbehandling samt i öfrigt så anordnadt, att erforderlig kontroll
från tullverkets sida kan där utöfvas.
2. Hvarje utgång från frilager skall särskildt bevakas, och skall
invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där från frilager finnas
utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, utan allenast äro afsedda
att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall,
generaltullstyrelsen äger medgifva befrielse från skyldigheten att särskildt
bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta vaktrum.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill
förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frilagret, verkställa kroppsvisitation
i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara
underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.
§ 3.
Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid
frilager skall gäldas af anstaltens innehafvare, hvilken, innan frilagret
må för sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa säkerhet,
som af generaltullstyrelsen godkännes.
§ 4.
Tillstånd att inrätta frilager, hvilket jämväl innefattar rätt att
drifva anstalten, kan beviljas:
stadskommun; och
för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro svenska
undersåtar och hvars styrelse består af här i riket bosatta svenska
undersåtar.
§ 5-
Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas till generaltullstyrelsen
och vara åtföljd af:
a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att
förfoga öfver den byggnad eller det område med byggnader och upplagsplatser,
som för frilagret afses;
b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller det
område, hvarom i litt. a) förmäles; skolande ritningarna särskildt utvisa
byggnads inredning samt dess läge i förhållande till andra byggnader;
c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för an -
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
staltens afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning
och tullbehandling afsedda lokaler;
d) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall
inom frilagret drifvas; äfvensom, där ansökningen göres för aktiebolag,
e) bevis, att den sökande är, efter ty i § 4 stadgas, behörig att
inrätta frilager.
Före ärendets företagande till afgörande skall generaltullstyrelsen
öfver ansökningen inhämta yttrande af vederbörande kommunala myndigheter
samt tullmyndighet på platsen.
§ 6.
Tillstånd att inrätta frilager äfvensom rätten att drifva redan
inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan
medgifvande af generaltullstyrelsen.
Varder innehafvare af frilager försatt i konkurs, må rörelsen
fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst sex
månader från det laga beslut meddelats om frilagersinnehafvarens försättande
i konkurs.
§ 7-
Sedan frilagersanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,
som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå
verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd
i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det frilagrets innehafvare
att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva
bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen
äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.
§ 8.
För hvarje frilager skall finnas särskildt reglemente, innefattande
bestämmelser angående de tider, då frilagret skall hållas öppet och då
tullexpedition där skall äga rum; angående behörighet att förrätta arbete
inom frilagret; samt angående persontrafiken till och från detsamma.
Sådant reglemente skall efter förslag af frilagrets innehafvare
fastställas af generaltullstyrelsen; och meddelas däri tillika de särskilda
föreskrifter, som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning
eller eljest är i fråga om frilager stadgadt.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
5
§ »•
Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frilager eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt
taxa, som efter förslag af frilagrets innehafvare fastställes i Stockholm
af öfverståthållarämbetet och å annan ort af Konungens befallningshafvande
hvarje gång för en tid af fem år.
Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och driftkostnader
för frilagret. Sökes förnyelse af taxa, skall vid förslaget
tillika fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag angående
frilagret för senast förflutna fyra år.
§ 10.
För frilager skall finnas en, på förslag af frilagrets innehafvare,
af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka
iakttagandet af de för frilagret gällande föreskrifter och är behörig att
tala och svara i alla angelägenheter, som röra anstalten.
§ Il
Tillstånd
till frilagers öppnande för användning meddelas af
generaltullstyrelsen, som därom utfärdar allmän kungörelse.
§ 12-
Inom frilager må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad.
§ 13-
Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej
upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel
eller annat näringsyrke och blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom
frilagershafvare.
Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren ingifvas
till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:
a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershafvaren,
under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
och
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
b) bevis, att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad ofvan
sägs, är behörig att vinna godkännandet.
Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan göras
hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända
underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen
erinra.
§ 14-
1. För rättighet att inom frilager idka industriell verksamhet
fordras särskildt tillstånd af Kommgen; skolande i ansökning om tillstånd
till utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af
den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret idka, äfvensom, därest
sökanden icke själf är innehafvare af frilagret, vid ansökningen fogas
bevis, att han blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare
samt att han erhållit behörig upplåtelse.
2. Inom frilager må ej drifvas boktryckerirörelse eller idkas
annan verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är
ägnad att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes
än i frihamn eller å frilager drifven enahanda verksamhet, ej heller
verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för
anstalten eller där intagna varor.
§ 15-
Inom frilager må ej idkas detalj försäljning af därstädes befintliga
varor.
§ 16-
Inom frilager må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de förut
blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska
varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter eller befrielse
från tullafgift blifvit vid varornas intagande å frilagret ifrågasatt.
§ 17-
1. Å frilager må intagas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frilagret användas
vid beredning af andra tillverkningar;
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
af vissa försiktighetsmått få införas; och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,
frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för frilagret eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas, kunna
intagas å frilager för att därstädes användas för åstadkommande af
drifkraft eller för belysningsändamål.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den
beskaffenhet, att de få å frilager intagas, äge vederbörande tulltjänsteman
att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta
bryta omslagen.
§ 18-
1. Illpliktigt gods kan å frilager intagas:
direkt från utrikes ort;
efter omedelbar transitförsändning;
från frihamn eller annat frilager; samt
från nederlag eller transitupplag å samma ort.
2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej å frilager intagas mindre
än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller svensk frihamn inkommit
eller från annat frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.
3. Varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter
eller befrielse från tullafgift ifrågasättes, må å frilager direkt intagas
endast från den stad, i eller vid hvilken frilagret är beläget.
§ 19-
1. Gods kan från frilager uttagas:
för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;
för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare
under tullförvaltares öfverinseende finnes;
för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;
för öfverflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag
å samma ort; samt
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
efter förtullning eller till fri disposition.
2. Förtullning af gods, som uttages från frilager, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro gällande, då uttagningen äger rum.
3. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag
i vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må
icke från frilager uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de
äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda
varor är brukligt. Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen
är på nämnda sätt verkställd, från frilager uttagas för att efter förtullning
införas i landet, så framt de icke äro vid förtullning från frilager
underkastade särskild förhöjd tullafgift.
4. Uttagning från frilager af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 15 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.
§ 20.
Den, som inom frilager idkar sådan försäljning, som i § 15 är
förbjuden, eller å frilager intager gods emot stadgandena i § 17 mom. 1,
straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning
med högre straff belagd, med böter från och med etthundra till
och med ettusen kronor; och skall det gods, hvarmed sådan oloflig
befattning tagits, vara förverkadt.
§ 21.
Frilagershafvare, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i
§ 20 sägs, hafve för alltid förverkat rätt att inom frilager eller frihamn
innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
och vare skyldig att genast utrymma sitt lager.
Lag samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig
varuinförsel enligt hvad i tullstadgan sägs.
§ 22.
Bryter någon, utom i de fall, hvarom bär ofvan särskildt sägs,
mot hvad enligt denna förordning är angående frilager stadgadt, straffes,
där ej förbrytelseu är enligt allmän lag eller särskild författning med
högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till och med
femhundra kronor.
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Sker det af frilagershafvare eller föreståndare för frilager, vare
minsta bot etthundra kronor.
§ 23.
Beträdes föreståndare för frilager med förbrytelse, hvarom förmäles
i § 20 eller § 22, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt
§o !0 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare
såsom föreståndare godkännas.
§ 24.
Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften
kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På enahanda
sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt § 20.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.
§ 25.
Mål rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och afdömas
af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom
orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 88 käft. (Nr 121.)
2
10
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20 och
22 i förordningen den 15 november 190? om frihamn.
§ i
1
stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
fmnes eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten al sådan
stapelstad, må, efter särskilt tillstånd af Konungen, inrättas sådan
under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för
handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt, benämnd frihamn,
hvarom i denna förordning stadgas.
Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt
område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och
lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från åliggande
mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall
i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses
såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke
vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras
för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn meddelade
allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes
ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution af tull- och til 1-verkningsafgifter samt sockerskatt äfvensom till befrielse från tullalgitt
samt i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt
således vid återinförsel behandlas lika med annat gods, som från frihamn
införes.
§ 13-
För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras
särskilt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till
utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet,
sökanden afser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd ma
ei afse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd
af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å don inhemska markna
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
den afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å frilager
drifven enahanda verksamhet, ej heller verksamhet af beskaftenhet att
kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
§ 15-
Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de förut
blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska
varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter eller befrielse
från tullafgift blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt;
besättning å fartyg i frihamn dock obetaget att ombord förbruka
äfven oförtullade proviantartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts
inom frihamnen, eller som i fartyget dit medförts.
§ 16-
1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frihamnen användas
vid beredning af andra tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
af vissa försiktighetsmått få införas; och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,
frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,
kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande
af drifkraft eller för belysningsändamål.
Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till
införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest
meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där
ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall
tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman
att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta
omslagen.
§ 18.
1. Sjövägen må varutransport emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort endast verkställas af fartyg, som är till
kustfart inom riket berättigadt.
2. Landvägen kan gods från frihamn införas:
för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen
är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, äfvensom
landvägen till Norge;
för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter
transitupplagsrätt;
för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på
samma ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
§ 20.
1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af frilagers-, nederlagsoch
transitupplagsgods likasom ock af annat oförtulladt gods äfvensom
af gods, för hvilket restitution af tull eller tillverkningsafgifter eller
befrielse från tullafgift ifrågasättes, må endast äga rum från den stapelstad,
i eller vid hvilken frihamnen är belägen.
2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej till frihamn utföras
mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk
frihamn inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.
§ 22.
Innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom
frihamn, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,
hafve för alltid förverkat rätt att inom frihamn eller frilager innehafva
eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig
att genast utrymma sitt lager.
Lag samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig
varuinförsel, enligt hvad i tullstadgan sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Kiingl. Majds Nåd. Proposition N:o 121.
13
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre Adelswärd anförde:
I
nådig proposition den 21 mars 1907 föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till förordning om
frihamn och förordning om frilager. Det förra af dessa förslag blef af
Riksdagen i hufvudsak godkändt. Det senare vann däremot på skäl,
för hvilka jag framdeles torde få tillfälle att närmare redogöra, icke
Riksdagens bifall.
Då jag nu ber att få återupptaga frågan om frilagersinstitutionens
införande i vårt land, tillåter jag mig att till redogörelse för frågans
uppkomst och tidigare behandling i väsentliga delar återgifva, hvad
därom finnes anfördt i föredragande departementschefens yttrande till
det vid nämnda proposition fogade statsrådsprotokoll.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 121.
I underdånig skrifvelse den 13 april 1894 anhöll Riksdagen, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och under hvilka villkor frilagersinstitutionen
lämpligen skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket,
här i landet inforas, samt därefter till Riksdagen inkomma med de
förslag till lagstiftningsåtgärder, hvartill utredningen kunde gifva anledning,
äfvensom att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
angående möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar i
Sverige. o . o
Sedan Kungl. Maj:t den 5 oktober nyssnämnda år uppdragit åt
en kommitté att verkställa de utredningar och uppgöra de förslag,
som afsåges i Riksdagens förenämnda skrifvelse, afgaf denna kommitté
den 22 juni 1895 underdånigt betänkande i ämnet, åtföljdt åt förslag
dels till förordning om frilager och frihamn jämte, såsom bilaga därtill,
särskildt förslag till förordning ensamt om frilager, dels till kungörelse
angående vissa ändringar i tullstadgan den 2 november 1877 och dels
till kungörelse innefattande vissa ändringar i förordningen angående
frilager för proviantering af fartyg i Öresund den 18 september 1874.
Kommerskoi. På grund af nådig remiss afgåfvo därefter kommerskollegium och
YeraituU generaltullstyrelsen den 30 maj 1896 gemensamt underdånigt utlåtande
»tyrelL “den i ärendet, därvid af ämbetsverken tillika öfverlämnades inhämtade
30 maj 1896. yttranden från handels- och sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Gäfle, tullkammaren och nederlagskontoret i Stockholm,
tulldirektören i Göteborg samt därvarande tullkammare och nederlagskontor
äfvensom tullkammaren i Malmö.
Ämbetsverken erinrade, hvad beträffade frågan om Irilagersinstitutionens
införande i vart land, hurusom ämbetsverken redan förut
en gång haft tillfälle att i denna fråga gemensamt yttra sig, nämligen
i det underdåniga utlåtande, ämbetsverken, på grund af erhållen nådig
befallning, den 4 juni 1885 afgifvit öfver särskilda den 27 oktober
1882 förordnade kommitterades betänkande jämte förslag till förordningar
om kreditupplag och frilager samt dåra! beroende ändringar i
tullstadgan och handelsbalken.
Med afseende å de väsentliga fördelar, frilagersinstitutionen, hvilken
vid båda dessa tillfällen förutsatts icke skola föranleda till någon kostnad
för statsverket, enligt ämbetsverkens åsikt skulle komma att medföra
för den svenska handeln, hade ämbetsverken i sistberörda underdåniga
utlåtande tillstyrkt, att denna institution måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det då föreliggande förslaget, i den svenska tullagstiftningen
införas. Några omständigheter hade icke därefter tillkommit,
15
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 121.
som kunde föranleda ämbetsverken att frångå sin då uttalade mening,
om än ämbetsverken med hänsyn till de förändringar, som sedan dess
vidtagits i Sveriges tullsystem, måste i likhet med 1894 års kommitté
finna, ej mindre att för rättigheten att inrätta och begagna frilager
numera borde i åtskilliga hänseenden stadgas villkor, hvilka vid förberörda
tidpunkt ej kunde anses behöfliga, än äfven att till förebyggande
däraf, att vissa varuartiklar, i hvilkas vikt enligt gällande
tulltaxa afdrag ej finge äga rum för omslag, askar m. m., skulle genom
att å frilager ompackas i vida lättare emballage, än hvari det vore
möjligt att införa dem från utrikes ort, eller genom att helt och hållet
befrias från emballage kunna undgå en ofta ganska betydlig del af det
bestämda tullbeloppet, institutionens införande ovillkorligen förutsatte
sådana ändringar i tulltaxan, att för antydda artiklar nettoförtullning
efter en förhöjd tullsats infördes.
Då berörda föreskrifter om inbegripande i varans vikt af omslag
o. s. v. hufvudsakligen tillkommit i syfte att underlätta tullbehandlingen
af ifrågavarande artiklar samt att åstadkomma enhet däri, kunde
ämbetsverken visserligen icke undgå att finna ganska stora betänkligheter
möta mot dylika ändringars vidtagande, men dessa betänkligheter
syntes dock ämbetsverken icke böra tillmätas den betydelse, att på
grund af dem frilagersinstitutionen borde tillbakavisas.
För de af kommittén föreslagna förbud mot intagande å frilager
af spannmål äfvensom af brännvin och sprit för annat ändamål än för
användning till tillverkning af andra varor ansåge ämbetsverken giltiga
skäl hafva anförts; och mot de bestämmelser rörande frilager, kommittén
i öfrigt föreslagit, hade ämbetsverken icke i hufvudsak funnit
något att erinra, om än desamma synts ämbetsverken gifva anledning
till vissa detaljanmärkningar.
Från de år, som följde närmast efter afgifvandet af ämbetsverkens Framställning
utlåtande öfver 1895 års kommittéförslag, är med afseende å frågan
om frilagersinstitutionens införande i vårt land att omförmäla, hurusom läkare i"
i en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 15 februari 1899 åtskilliga stockf>oim.
köpmän och industriidkare i Stockholm — under förklarande att de vore
villiga att på i hufvudsak de villkor, som 1895 års kommittéförslag angåfve,
och sedan vederbörlig lagstiftning utfärdats, begagna sig af frilagersrättigheter
— anfört, bland annat, att, då det af frågans behandling i
Riksdagen framginge, att de betänkligheter mot förslaget, som där
uttalades, hufvudsakligen afsåge ett eventuellt kringgående af bruttoförtullningen
för de utländska varor, som å frilagret upplades, hvarige
-
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
nom en minskad statsinkomst skulle vållas och en oberättigad fördel
beredas de köpmän, som å frilagret hade lokaler, denna fara lämpligast
syntes kunna afvärjas genom en tillaggstull för de artiklar, som nu vore
underkastade bruttoförtullning, att tillämpas, när de från frilager i riket
infördes. Under förklarande vidare, att de icke afsåge att genom frilagret
bereda sig otillbörliga lättnader vid importen framför sina konkurrerande
landsmän, utan endast eftersträfvade det viktiga målet att
varda satta i stånd till framgångsrik täflan med utlandet i afsättningen
på grannländerna af importerade varor såväl enbart som i förening
med svenska produkter äfvensom genom tillverkning å frilagret för
export af industrialster, framställda af dels inhemska, dels ock tullpliktiga
råvaror eller halffabrikat, hafva petitionärerna, med åberopande
af de skäl, som af förenämnda kommitté och ämbetsverk blifvit anförda,
anhållit, det täckes Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta proposition
om de lagar, som kunde för inrättande af frilager i Sverige vara
af nöden.
Kommers- Sedan, i anledning af hvad sålunda förekommit, dåvarande chefen
^°generaituii-1 för finansdepartementet anmodat kommerskollegium och generaltullstyreiscn
den styrelsen att till Kungl. Maj:t inkomma med gemensamt underdånigt
4 ni899le> utlåtande angående Indika ändringar i eller tillägg till gällande tulltaxa
kunde, under förutsättning att frilagersinstitutionen komme till
stånd, i det af bemälde köpmän och industriidkare i Stockholm angifna
syfte böra vidtagas, hafva ämbetsverken, efter det generaltullstyrelsen
infordrat yttranden från packhusinpektionerna i Stockholm
och Göteborg samt tullkammaren i Malmö, den 4 november 1899 afgifvit
underdånigt utlåtande i ärendet. Under uttalande bland annat,
att äfven om den af bemälde köpmän och industriidkare i Stockholm
föreslagna åtgärd icke vore så principiellt riktig som det af kommittén
ifrågasatta borttagandet af gällande föreskrifter om vissa varors förtullande
efter bruttovikt, densamma dock syntes vara fullt betryggande
mot eventuella missbruk af frilager srätten, hafva ämbetsverken i detta
utlåtande hemställt, att, därest frilagersinstitutionen komme till stånd,
vissa varor, som vid tullbehandlingen uppvägdes med askar, omslag,
inlägg med mera, skulle, till förekommande af befarade missbruk genom
utbytande eller borttagande på frilagret af utländska varuemballage, vid
förtullning från frilager åsättas en tilläggstull; och hafva ämbetsverken
tillika framlagt förslag till sådana tilläggstullar, att utgå för vissa
varor, då desamma vid förtullning från frilager uppvägdes oemballerade
eller endast i pappersomslag.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 15 december Kungl
1899 anförde dåvarande departementschefen i fråga om frilagersinstitu- (un°i5 deumtionen
följande. her 1S99-
Att bland målsmännen för affärslifvet i vårt land rådde och
redan länge rådt en liflig önskan, att åt handeln och industrien måtte
beredas de förmåner, som vore förenade med rätten att använda den
form af tullupplag, som benämndes frilager, vore en känd sak. Att
så skulle vara, läge i viss mån i sakens natur, och behofvet för affärsrörelsen
af ett tullupplag under de friare former, som kännetecknade
frilagret, vore i öfrigt vitsordad t genom de tid efter annan upprepade
framställningarna i ämnet från de mest auktoriserade korporationer och
enskilde affärsmän. Den genomgående tanken i dessa framställningar
hade varit den, att svensk handel och industri måste, så länge sagda
förmåner icke medgåfves dem, känna sig intaga en missgynnad ställning
i konkurrensen med de länder, i främsta rummet våra grannländer,
Norge och Danmark, hvilkas affärsrörelse åtnjöte de ifrågavarande
lättnaderna eller med dem närbesläktade. Då det alltid legat och bort
ligga det allmänna om hjärtat att i möjligaste mån söka för svensk
handel och industri underlätta konkurrensen med andra länder, skulle
det kunna synas ägnadt ingifva förvåning, att frilagersintitutionens
införande hos oss hittills utgjort föremål för så mycken tvekan, en
tvekan, som funnit sitt uttryck i de knapj^a majoriteter, hvarmed, på
sätt af den utaf 1894 års kommitté lämnade historik framginge, de vid
olika riksdagar framställda förslagen om frilagrets införande inom kamrarna
bifallits eller afslagits. Förklaringen till detta förhållande läge
emellertid däruti, att med frilagersinstitutionen åsyftades vinnandet af I
två, sinsemellan rätt olika ändamål, af hvilka det ena icke blott icke
varit ägnadt att ingifva betänklighet, utan fastmera från alla sidor erkänts
vara värdt att befordras, medan däremot det andra varit föremål/
för delade meningar. |
Den första af frilagrets båda uppgifter, eller den, hvars vikt oc
betydelse af departementschefen betecknats såsom oomtvistad, vor
dess funktion att tjäna såsom häfstång för transit- och exporthandel .
Ingen kunde betvifla, att icke den rörelse måste lända landet t''
nytta, som bestode däruti, att varor i stora partier infördes till f -lagret för att i mindre poster spridas till konsumtionsorter i frä imande
land, eller däruti, att inom frilagret för export tillverk s
sådana varor, för hvilkas bearbetande helt eller delvis erfordrades tländska
råämnen eller halffabrikat. Om frilagrets uppgift inskrä
sig till den nu angifna, vore det antagligt, att denna form af 11-Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 88 käft. (Nr 121.) 3
18
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 121.
upplag redan länge sedan skulle varit hos oss införd, men då frilagret
äfven afsåge att åt affärsmän, som idkade handel med eller eljest i
sin rörelse använde utländskt tullpliktigt gods, bereda vissa fördelar
vid afsättningen inom landet af detta gods, hade man, under erkännande
af frilagrets nytta för dessa affärsmän, befarat, att sagda
fördelar för affärsmännen komme att motvägas af vissa olägenheter
för det allmänna eller för de affärsmän, som icke vore i tillfälle att
begagna sig af frilager. 1 fråga om de sålunda mot frilagersinstitutionen
riktade anmärkningar hänvisade departementschefen till kommitténs
betänkande.
Den väsentligaste anmärkningen mot frilagersinstitutionen ansåge
departementschefen hafva varit den, att en minskning i tullinkomsterna
och ett äfventyrande af det med införseltullarna afsedda skyddet för
vår industri skulle kunna befaras komma att inträda genom medgifvandet
att anlita frilager, på sådant sätt nämligen, att för de varor, vid
hvilkas förtullning viktafdrag ej finge ske för omslag, inlägg in. m.,
en del af de afsedda tullafgifterna skulle kunna undgås därigenom, att
godset å frilagret befriades från detta emballage och fördes till förtullningslokalen
utan något eller med allenast ett mycket lätt omslag.
Giltigheten af denna anmärkning hade af kommittén erkänts, dock
icke såsom en anmärkning mot frilagersinstitutionen själf, utan så att
förstå, att den borde föranleda till ändrade bestämmelser i tulltaxan,
så vidt anginge de rubriker, som drabbades af anmärkningen. I sådant
afseende hade kommittén såsom sin åsikt uttalat, att sådana ändringar
borde vidtagas i tulltaxan, att, jämte borttagande vid vissa rubriker af
vid dem meddelad föreskrift, att vid varans förtullning afdrag ej finge
göras för vikt af omslag, askar, inlägg m. m., tullsatserna vid dessa
rubriker erhölle en motsvarande förhöjning; och hade kommittén, till
upplysning om hvilka förändringar i tulltaxan, som häraf skulle föranledas,
öfverlämnat en af öfverinspektoren och tullförvaltaren vid packhusinspektionen
i Stockholm utarbetad promemoria i ämnet. Den af kommittén
sålunda ifrågasatta åtgärden hade emellertid varit ägnad att väcka icke
''nga betänklighet. Omförmälda promemoria utvisade, att de varuslag,
m hvilka här vore fråga, vore ganska många till antalet — icke mindre
,n 84 stycken — och delvis af icke ringa betydelse, och då härtill
omme, att omslagens vikt beräknades i allmänhet ingå i nu ifrågaande
varors bruttovikt med omkring 20 å 25 procent och lägst med
5 procent, med hvilka procenttal gällande tullsatser alltså vid öfverg
från brutto- till nettoförtullning skulle höjas, insåges lätteligen,
a här vore fråga om en ganska omfattande omarbetning af tulltaxan.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Oafsedt att bruttoförtullningens förändring till nettoförtullning vore en
grannlaga sak, som icke gärna kunde aflöpa utan äfven reella förändringar
i tullen för vissa varor, vore att märka, att bruttoförtullningen föreskrifvits
i syfte att vinna enkelhet och snabbhet vid expeditionen, och
att man således genom den af kommittén ifrågasatta anordningen skulle
för ett stort antal artiklar uppoffra de fördelar i tulltekniskt hänseende,
man velat vinna genom det föreskrifna förtullniugssättet. Med skäl
hade man ställt sig tveksam inför denna konsekvens af frilagersinstitutionens
införande.
De antydda betänkligheterna syntes emellertid departementschefen
varda undanröjda, därest man, på sätt kommerskollegium och
generaltullstyrelsen i sitt omförmälda underdåniga utlåtande af den 4
november 1899 förordat, inskränkte de åtgärder, som afsåge att förebygga
missbruk genom varornas ompackning i frilagret, till att omfatta
endast de varor, som faktiskt infördes öfver ett frilager, d. v. s.
om man, i stället för att vidtaga ändringar i tulltaxan i syfte att i
ett stort antal fall utbyta bruttoförtulluing mot nettoförtullning, inskränkte
sig till att ålägga vissa varor, som enligt tulltaxan förtu Ilades
efter bruttovikt, eu särskild tilläggsafgift, då de öfver frilager infördes
oemballerade eller endast i pappersomslag. Man undveke nämligen
härigenom att, för möjliggörandet af frilagersinstitutionens införande,
vidtaga omfattande rubbningar i tulltaxan, hvilka naturligen komme
att återverka på mångahanda af sagda institutions tillkomst alldeles
oberoende förhållanden. Härtill komme, att det antal artiklar, för hvilka,
enligt ämbetsverkens förslag, vid införsel öfver lfilager skulle utgöras
tilläggstull, vore betydligt lägre än antalet af de artiklar, för hvilka,
enligt den vid kommitténs betänkande fogade promemoria, tullsatserna
skulle förändras. Detta berodde, enligt hvad departementschefen inhämtat,
i väsentlig mån därpå, att ett icke ringa antal artiklar, hvilka
enligt tulltaxan förtullades efter bruttovikt, redan såsom regel infördes
utan eller med endast helt lätt emballage, hvarför särskild anledning
att ålägga dem tilläggsafgift vid införsel öfver frilager icke förefunnes.
Skulle emellertid visa sig, att vid införsel öfver frilager af eu eller
annan artikel, hvilken icke funnes upptagen i ämbetsverkens förslag,
missbruk framdeles skulle yppa sig, kunde rättelse lätt ske genom
ökning af antalet artiklar, för hvilka tilläggstull skulle utgöras. I alla
händelser syntes skäl icke förefinnas att för möjligheten af missbruk i
ett eller annat fall, missbruk, hvilka lätt kunde hämmas, förvägra vår
handel och vår industri stödet af en institution, hvaraf de enligt deras
Riksdagen
nr 1900.
20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 12J.
mest kompetente målsmäns mening vore i behof för att med framgång
upptaga konkurrensen med utlandet.
Tilläggsafgiften borde, på sätt oek ämbetsverken föreslagit, lämpligen
sammanslås med den i tulltaxan stadgade tullafgiften till en afgift.
Hvad anginge öfriga anmärkta olägenheter, kunde departementschefen
ej annat finna, än att dessa i allt väsentligt komme att förebyggas
genom de åtgärder, som af kommittén föreslagits i syfte att
förbjuda användning inom frilagret till förtäring eller eljest till personligt
'' bruk af andra än inhemska samt utländska tullfria eller vederbörligen
förtullade varor; att genom stränga kontrollföreskrifter förebygga tillfällen
till smuggling från frilagret; att förbjuda anläggning och drifvande
af boktryckeri inom frilager; att förbjuda att å frilager idka försäljning
af eller minuthandel med varor från bod eller annat upplagsställe; samt
att förbjuda intagande å frilager af spannmål samt brännvin och sprit.
Och likaså vore enligt departementschefens åsikt hvad kommittén i
öfrigt anfört till bemötande af anmärkningarna mot frilagersinstitutionen
af beskaffenhet att på ett öfvertygande sätt ådagalägga, att desamma
icke vore af den vikt och betydelse, att de borde förhindra den ifrågavarande
institutionens införande.
Med biträdande af de erinringar, som kommerskollegium och
generaltullstyrelsen framställt vid kommitténs förslag till förordning
om frilager, hade departementschefen, som i öfrigt i hufvudsak icke
funnit något att erinra mot samma förslag, låtit, med ledning af berörda
erinringar, utarbeta nytt förslag till författning i ämnet.
I nådig proposition den 15 december 1899 (n:r 2) föreslog
Kungl. Maj:t 1900 års Riksdag att dels antaga förut omförmälda
inom finansdepartementet utarbetade förslag till förordning om frilager,
dels ock besluta, att vissa varor, vid hvilkas förtullning, enligt då
gällande tulltaxa, afdrag i vikten ej gjordes för omslag af i tulltaxan
angifna slag, skulle, då desamma vid förtullning från frilager uppvägdes
oemballerade eller endast i pappersomslag, i stället för de i tulltaxan
angifna draga särskilda förhöjda tullsatser.
Bevillningsutskottet anförde i sitt med anledning af denna proposition
afgifna betänkande (n:r 30), bland annat, att äfven om frilagersinstitutionen
i den form, som i propositionen föreslagits, skulle medföra
fördelar för vissa affärsmän, så vore likväl de olägenheter, som skulle
af samma institution blifva en följd, af så afsevärd betydelse, att utskottet
icke kunde tillstyrka inrättande af frilager med rättighet att därifrån
införa varor till inhemsk förbrukning, helst som importen under
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 121.
de senaste åren varit i ständigt stigande och således icke svntes vara i
behof af ytterligare lättnader.
Utskottet, som alltså icke förordade inrättande af frilager i den af
Kungl. Magt föreslagna omfattning, hade dock, då utskottet ansåge
hvarje förslag i syfte att bereda svensk industri och handel verkliga
fördelar vara förtjänt af beaktande, icke velat ställa sig afvisande mot
inrättande af frilager såväl för reexport- och transithandel som för
bedrifvandet af tillverkning uteslutande för export. Då utskottet sålunda
ansett sig icke kunna i hufvudsak biträda den kungl. propositionen,
hade utskottet naturligtvis icke ägt anledning att ingå i någon detaljgranskning
vare sig af det framlagda förslaget till förordning om frilager
eller huruvida de af Kungl. Maj:t föreslagna tilläggstullarna vore
tillräckligt höga för att motsvara sitt ändamål.
Den uppfattning om föreliggande fråga och sättet för dess lösning,
som utskottet uttalat, påkallade emellertid en fullständig och noggrann
utredning samt affattande af ett författningsförslag, grundadt på de
förutsättningar, som angifvits; och utskottet hemställde fördenskull, att
Riksdagen måtte, med förklarande att den kungl. propositionen icke
kunnat vinna Riksdagens godkännande, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under
hvilka villkor en frilagersinstitution, afsedd uteslutande för reexport- och
transithandel samt bedrifvande af tillverkning för export, lämpligen
skulle kunna, utan uppoffringar för statsverket, här i landet inrättas,
samt därefter till Riksdagen inkomma med de förslag till lagstiftningsåtgärder,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Bevillningsutskottets ifrågavarande uttalande åtföljdes emellertid
af flera reservationer, i hvilka bland annat af åtta utskottsledamöter
yrkades bifall till hvad af Kungl. Maj:t föreslagits.
Inom Riksdagen erhöll frågan den utgång, att, sedan Andra kammaren
först återremitterat ärendet till utskottet för åvägabringande
af viss ändring i affattningen af utskottets hemställan, så afslog Första
kammaren med 87 röster mot 44 såväl Kungl. Maj:ts proposition som
utskottets hemställan, hvarefter Andra kammaren utan votering biföll
Kungl. Maj:ts framställning. Frågan om frilagersinstitutionens införande
i vårt land var sålunda för denna gång fallen.
Det dröjde dock ej länge, förr än yrkanden på frilagersfrågans
återupptagande framställdes från olika håll. Den af Kungl. Maj:t den
1 juli 1898 förordnade handels- och sjöfartskommittén hemställde sålunda
i underdånigt betänkande af den 12 december 1900, bland annat, det
Framställningar
om
attrapp
tagande af
frågan om
fritager.
22 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 121.
täcktes Kungl. Maj:t till förnyad pröfning förelägga Riksdagen det för
samma års Riksdag framlagda förslag till förordning om frilager. Och
vidare inkommo till Kungl. Maj:t särskilda framställningar från olika
korporationer, representerande landets näringsidkare, i hvilka. yrkades
på frilagersfrågans snara upptagande till förnyad bekandling.
Berörda framställningar i frilagersfrågan, hvilka inkommo mot
slutet af år 1902 ock vid början af år 1903, utgingo dels från den kela
landet omfattande korporationen Sveriges allmänna handelsförening, och
dels från följande lokala sammanslutningar af näringslifvets målsmän,
nämligen Stockholms köpmannaförenings handelskammare, Handelsföreningens
i Göteborg fullmäktige, Karlskrona handelsförening samt köpmannaföreningarna
i Malmö, Gäfle och Sundsvall.
Allmänna handelsföreningen, hvilken genom sitt förvaltningsutskott
föranstaltat om en undersökning angående uppfattningen i denna fråga
bland näringsidkare i olika delar af landet, hade, med öfverlämnande
af de svar, som ingått på de i detta afseende utsända frågeformulären,
i sin framställning sammanfattat innehållet af dessa svar på följande
sätt: »Svaren förete visserligen en del olikheter i detaljerna, såsom i
fråga om kostnaderna, i fråga om kompetens villkoren samt i fråga om
de lämpligaste platserna för inrättande af frilagersområden m. m., men
med få undantag uttalas i dem önskvärdheten af frilagersinstitutionens
snara införande; och särskild!, att märka är, att de tillstyrkande svaren
synas vara gifna oberoende utaf de svarandes ställning och åskådningar
i tullpolitiskt hänseende. Bland representanterna för vårt näringslif
synes den hardt när enstämmiga opinionen hafva arbetat sig fram, att
vårt land för att kunna bestå i konkurrensen på världsmarknaden inom
sådana industrigrenar, där landets naturliga förutsättningar i afseende
på råämnen och tillverkningsresurser i öfrigt eljest göra det berättigadt
till en plats, måste, följande sina södra grannländers, Danmarks och
Tysklands exempel, stärka sin position genom att bereda möjlighet till
inrättande af frilager.»
Handelskammaren i Stockholm framhöll särskild!, hurusom den konkurrens,
hvilken från frilagersinrättningar i Danmark och Tyskland bedrefves
på områden, som borde vara naturliga afsättningsfält för vårt
lands näringar, gjorde det till en bjudande nödvändighet att söka stärka
våra näringsidkares ställning. Handelsföreningens i Göteborg fullmäktige
påpekade den erfarenhet, man därstädes haft tillfälle att på närmare
håll göra angående de fördelar, som genom frilager beredas handelns
och sjöfartens idkaie i Danmark, och framhöll därjämte särskildt den
omständigheten, att detta lands handel, i synnerhet efter tillkomsten af
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
frihamnen i Köpenhamn, gjort allt större landvinningar inom Sverige,
äfvensom att i vårt land idkarna af dessa näringar förvisso i saknaden
af motsvarande anstalter erfore en af de största svårigheterna för en
lycklig konkurrens med grannländerna. I enahanda riktning uttalade
sig äfven de öfriga petitionärerna. Köpmannaföreningen i Malmö framhöll
därjämte, att genom möjligheten att på svenskt frilagersområde
bearbeta inhemskt och utländskt gods vår industri skulle sättas i tillfälle
att frambringa för världsmarknaden afpassade varor och att sålunda
skapa en betydlig svensk export till gagn äfven för vår utrikes handel
och de näringar, som därmed ägde samband.
Sedan dåvarande chefen för finansdepartementet den 29 oktober
1902 på nådigste befallning anmodat kommerskollegium och generaltullstyrelsen
att skyndsamt inkomma med gemensamt underdånigt yttrande,
huruvida ändringar i eller tillägg till de af Kungl. Magt vid
1900 års Riksdag föreslagna särskilda tullsatser vid införsel öfver frilager
af vissa varor, hvilka enligt då gällande tulltaxa förtullades efter
bruttovikt, vore af behofvet påkallade, afgåfvo ämbetsverken den 12
november 1902 gemensamt underdånigt utlåtande, däri ämbetsverken
dels redogjorde för de synpunkter, som varit bestämmande vid uppgörande
af det vid 1900 års Riksdag framlagda förslaget, dels ock såsom
sin mening uttalade, att sedan den tid, då ämbetsverkens underdåniga
utlåtande af den 4 november 1899 afgafs, icke, vare sig i följd af vidtagna
ändringar i tulltaxan eller af annan anledning, några förhållanden
inträdt, som syntes böra påkalla dylika ändringar eller tillägg.
Sedan till de sålunda i ämnet gjorda framställningarna kommit, att
i Göteborg och Malmö vidtagits åtgärder i syfte att å hvardera orten
åstadkomma frihamnsanläggningar, utarbetades under år 1906 inom
finansdepartementet förslag till särskilda förordningar angående frihamn
och frilager, hufvudsakligen grundade på motsvarande delar af de förslag,
som af 1894 års kommitté utarbetats, äfvensom, hvad angår frilager,
på det vid 1900 års Riksdag framlagda förslaget till förordning
om frilager. Öfver de sålunda inom finansdepartementet utarbetade
författningsförslagen afgåfvo kommerskollegium och generaltullstyrelsen
infordradt gemensamt underdånigt utlåtande den 25 januari 1907, hvarefter
förslagen i något omarbetadt skick framlades för 1907 års riksdag
genom den af mig förut omförmälda propositionen. Dessa förslag afveko
från nyssnämnda kommittéförslag och förslag i proposition till
1900 års Riksdag i följande afseenden nämligen:
Kommers
kollegium och
generaltullstyrelsen
den
12 november
1902.
Proposition
till 1907 Års
Riksdag.
24
1907 års
Riksdags
beslut.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 121.
a) att föreskrifter af tullteknisk art angående rörelsen inom frihamn
eller frilager uteslutits, för att eventuellt meddelas i administrativ väg;
b) att både frihamn och frilager förklarats skola vara afsedda
för allmänt bruk; ., . _ . „„
c) att, medan förut ifrågasatts, att vid införsel från trilager till
lämpa
särskilda tilläggstullar för vissa varor, i hvilkas vikt jämlikt
gällande tulltaxa skulle inberäknas askar, omslag, kartor o. s. v., i
stället föreslagits, att dylika varor ej finge från frilager uttagas för
uppläggning å nederlag eller för att efter förtullning inforas i landet
med mindre varorna vore emballerade på sådant sätt, som eljest vid
införsel af enahanda varor vore brukligt, samt
d) att det förut ifrågasatta förbudet mot spannmåls uppläggning
inom frihamn eller frilager uteslutits.
1 skrifvelse den 24 maj 1907 meddelade Riksdagen, att Riksdagen
antagit en förordning om frihamn, men att Riksdagen däremot ansett,
att frilager icke borde för det dåvarande inrättas.
Riksdagen anförde i sin berörda skrifvelse, bland annat, att åt de
ifrågavarande institutionerna äfven i vårt land vore att förvänta afsevärda
fördelar för sjöfart och industri ej mindre än för handeln. Men
då vissa industrigrenar i detta hänseende kunde hafva icke allenast
mindre att vinna utan möjligen äfven under vissa omständigheter skulle
kunna utsättas för menliga verkningar af de ifrågasatta nya inrättningarna,
finge därför vid frågans bedömande icke heller dessa omständigheter
förbises. I sådant afseende vore att märka, att den inhemska
industrien, särskilt vissa slag af densamma, måste anses vara
så känslig för den utländska konkurrensens underlättande, att man före
vidtagandet af de nu föreslagna åtgärderna skäligen borde tillse, att
proportionen mellan tullen å den färdiga produkten å ena sidan samt
tullsatserna för halffabrikat och beredningsämnen å andra sidan vore
med hänsyn till de ifrågasatta förändrade förhållandena rätt afvand.
Att med bestämmelserna i då gällande tulltaxa, hvilken upprättades
i slutet af 1880- och början af 1890-talet på grundvalen af då rådande
förhållanden inom vår industri, tullsatserna särskildt icke vore afpassade
för den omständighet, att den utländska konkurrensen så att saga
flyttades in på lifvet, torde få anses vara uppenbart. Det torde sålunda
få medges, att en närmare utredning af denna fråga måste anses vara
af behofvet påkallad, innan medgifvande lämnades att har i landet
upprätta frilager. Och det finge vidare i detta sammanhang erinras,
att vår tulltaxa, hvilken för öfrigt äfven i åtskilliga andra afseenden
25
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 121.
erkänts lida af väsentliga brister, ur såväl dessa som äfven andra synpunkter
ansetts böra göras till föremål för en fullständig revision.
Det ville därför synas lämpligt, att i afvaktan på berörda utredning
frågan om införande här i landet af frilagersinstitutionen tills vidare
finge anstå; och hade Riksdagen under sådana omständigheter ansett,
det frilager icke borde för det dåvarande inrättas i vårt land.
Sedan Riksdagen förklarat, att det synts nödigt att särskild! föreskrifva,
att tillstånd till frihamns öppnande för användning icke finge
meddelas att gälla tidigare än efter utgången af år 1910 eller den tidpunkt,
då arbetet med tulltaxans revision måste vara slutfördt, anförde
Riksdagen vidare med afseende å det i Kungl. Maj:ts författningsförslag
införda stadgandet om bruttoförtullning underkastade varors behandling
vid införsel från frihamn, att Riksdagen ville framhålla, hvad jämväl
af ämbetsverken i deras senaste utlåtande påpekats, eller att den nu
föreslagna lösningen af denna fråga syntes vara ägnad att medföra
vissa betänkligheter särskild! på grund af den därmed förenade utsikten
till tvister mellan tullmyndigheterna och varuägare om hvad som borde
förstås med handelsmässigt emballage. Detta måste nämligen enligt
sakens natur antagas vara af olika beskaffenhet alltefter den väglängd,
varan fraktats, då den införts. Härvid borde ock erinras, att, då man
väl måste förutsätta, att de i frihamn införda varorna ganska allmänt
därstädes uppackades och sorterades äfvensom i vissa fall bearbetades,
man ock hade att räkna därmed, att det emballage, hvari varorna blifvit
till frihamnen införda, icke vore detsamma, som sedermera användes
vid deras införsel från frihamn.
Hvad beträffade det förut framställda förslaget att genom tilläggstullar
lösa denna fråga, hade Kungl. Maj:t ansett gällande handelstraktat
med Tyska riket lägga hinder i vägen för en dylik lösning.
Detta hinder torde emellertid icke kvarstå vid den tidpunkt, då enligt
Riksdagens beslut frihamn skulle få öppnas för användning. Å andra
sidan hade dock icke ens ifrågasatts att tillämpa dylika tullar annat
än för ett mindre antal artiklar. Att märka vore dessutom, att tilläggstullar
svårligen kunde tillämpas med afseende å gods, som uttoges för
att uppläggas på nederlag; och hade det under sådana förhållanden
synts lämpligt, att det nu föreslagna stadgandet bibehölles men supplerades
med bestämmelser om tilläggstullar, hvarom förslag alltså förutsattes
komma att utarbetas. De ifrågavarande bestämmelserna hade
följaktligen blifvit i nu angifven riktning omarbetade i det af Riksdagen
antagna förslaget till förordning om frihamn.
Bihang till Riksdagms protokoll 1912. 1 samt. 88 käft. (Nr 121.)
4
26
TulUaxe
komrnittrn.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
Med anledning af Riksdagens berörda uttalande och beslut med
afseende å bruttoförtullning underkastade varors behandling vid införsel
från frihamn uppdrog Kungl. Maj:t den 15 november 1907 i samband
med utfärdandet af förordning om frihamn åt tulltaxekommittén att utarbeta
förslag om tilläggstullar å vissa varor, då de från frihamn uttagas
för att efter förtullning införas i landet.
Sedan Smålands och Blekinge handelskammare hos Kungl. Maj:t
gjort framställning, att frågan om införande af frilagersinstitutionen i
enlighet med de grunder, som angåfves i den till 1907 års Riksdag
afiåtna propositionen i ämnet, måtte ånyo upptagas, uppdrog Kungl.
Maj:t därjämte den 8 oktober 1909 åt tulltaxekommittén att underkasta
det förslag till förordning om frilager, som innefattades i berörda proposition,
granskning för utrönande, huruvida dess särskilda bestämmelser på
grund af förhållanden, som inträdt, sedan förslaget utarbetades, borde i
något afseende jämkas, samt att därefter till Kungl. Maj:t inkomma med
det yttrande och förslag, hvartill en sådan granskning kunde föranleda,
äfvensom att vid afgifvande af förslaget till bestämmelser om tilläggstullar
å vissa varor, då de från frihamn uttoges för att efter förtullning
införas i landet, taga under öfvervägande, i hvad män särskilda föreskrifter
i sistberörda hänseende kunde vara erforderliga beträffande
frilager.
1 skrifvelse den 13 december 1909 afgaf kommittén sitt yttrande
i ämnet och bifogade därvid, bland annat, ett åt packhusinspektionen
i Stockholm uppgjordt förslag till tilläggstullar, hvilket anslöt sig till
det af kommittén den 3 maj 1909 afgifna förslag till ny tulltaxa.
1 berörda skrifvelse anförde tulltaxekommittén angående packhusinspektionens
nämnda förslag, att dess slutliga granskning borde äga
rum på grundval af den nya tulltaxa, som kunde komma att inom den
närmaste framtiden antagas, och kommitténs yttrande i denna del af
ämnet måste därför gifvetvis inskränkas till att afse det fall, att den
nya taxan i de delar, som härvid ägde betydelse, komme att öfverensstämma
med kommitténs afgifna förslag till tulltaxa. V id den från
denna utgångspunkt företagna granskningen af förslaget hade kommittén
icke funnit anledning till erinran beträffande de upptagna varuslagen
och då tullsatserna anslöto sig till kommitténs förslag till tullsatser,
afsedda för vanlig förtullning, med de tillägg, som betingades
af den utrönta taran, kunde kommittén icke heller härvid framställa
någon anmärkning. Däremot hade — särskild! i betraktande af den
omständighet, att i vissa fall pappaskar, som enligt gällande taxa droge
tull såsom förgyllda, skulle enligt förslaget till ny taxa få införas till
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
nedsatt tull, hvarför skulle kunna befaras, att det oftare än för närvarande
blefve förenadt med vinst för importören att få varan och asken
förtullade hvar för sig — det synts kommittén vara tvifvelaktigt, om
icke tilläggstullar kunde anses påkallade för ytterligare vissa varuslag.
Särskildt hade i sådant afseende uppmärksammats vissa sydda persedlar
af spånadsvaror äfvensom artiklar, hänförliga till vissa närmare angifna
rubriker i det afgifna förslaget till tulltaxa. Att åtskilliga af nu ifrågavarande
varuslag icke infördes i mera betydande kvantiteter, syntes
icke i och för sig afgörande för frågan om deras upptagande eller
uteslutande, helst som bland de i packhusinspektionens förslag upptagna
funnes åtskilliga, hvilka icke heller vore föremål för större införsel,
och för öfrigt förhållandena i detta afseende lätteligen kunde
förändras under en något längre tidsrymd.
För erhållande af närmare utredning i frågan hade kommittén
under hand hänvändt sig till packhusinspektionen. På grund af hvad
därvid inhämtats, hade kommittén väl funnit tilläggstull icke vara erforderlig
för samtliga nyss berörda varuslag, men dock ansett sådan
tull skäligen böra upptagas för vissa artiklar utöfver de i packhusinspektionens
ifrågavarande förslag inrymda; och föreslog kommittén i
sådant hänseende, att berörda förslag måtte kompletteras med vissa
uppräknade varuslag, för hvilka vid förtullning från frihamn, oemballerade
eller i emballage af endast papper, förhöjd tull borde, enligt hvad
i packhuset utrönts, utgå med angifna belopp. Enligt kommitténs förmenande
kunde något tvifvel icke råda om behofvet och lämpligheten
af att, på sätt jämväl tidigare afsetts, enahanda bestämmelser angående
tilläggstullar, som nu förordats för förtullning från frihamn, äfven gjordes
gällande beträffande förtullning från frilager.
Hvad för öfrigt anginge det Riksdagen år 1907 förelagda förslaget
till förordning om frilager, syntes jämkning däri icke påkallad af något
förhållande, som sedermera inträdt; dock att vissa smärre, af Riksdagen
vidtagna jämkningar i förslaget till förordning om frihamn torde böra
medföra motsvarande ändringar eller tillägg i förslaget till förordning
om frilager.
öfver kommitténs förslag afgaf generaltullstyrelsen den 12 januari Generaltull1910
infordradt underdånigt utlåtande, därvid styrelsen förklarade sig de
med ett mindre väsentligt undantag biträda hvad kommittén i sin förut- 12 januari
nämnda skrifvelse anfört och hemställt, och hade styrelsen vid sitt ut- 1910
låtande fogat en, på grundvalen af kommitténs förslag med viss däri
af styrelsen föreslagen förändring uppgjord förteckning å tilläggstullar
Departements
chefen.
28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
att äga tillämpning vid förtullning från frihamn af vissa oemballerade
eller allenast i pappersomslag emballerade varor, i händelse sådana
tullar komme till stånd i anslutning till det af tulltaxekommittén den 3
maj 1909 afgifna förslag till ny tulltaxa.
Då 1907 års Riksdag afslog förslaget om förordning om frilager,
var det hufvudsakligen af det skäl, att då gällande tulltaxebestämmelser
icke ansågos rätt väl afpassade för detta institut. Riksdagen förmenade
för den skull att frågan om denna lagstiftning borde få anstå i afvaktan
på resultatet af den då pågående omarbetningen af tulltaxan. Ifrågavarande
tulltaxerevision är nu slutförd, och de nya tulltaxebestämmelserna
hafva äfven under någon tid varit i tillämpning. Tidpunkten
torde därför nu vara inne att ånyo upptaga frilagersfrågan. Jag bar
med afseende härå också inom finansdepartementet låtit utarbeta förslag
till förordning i ämnet. Härvid har det för 1907 års Riksdag framlagda
förslaget i hufvudsak följts. Detta ansluter sig nämligen i det väsentliga
till 1907 års förordning om frihamn, däri af Riksdagen godkända principer
på ett närliggande lagstiftningsområde ju kommit till uttryck.
Afvikelserna i det nu inom finansdepartementet utarbetade förslaget
till förordning om frilager från 1907 års förslag i ämnet — i sig
själfva icke af större omfattning — äro, förutom några mindre tillägg
till §§ 1, 16, 17 och 18, till hvilka jag längre fram skall be att få
återkomma, i öfrigt afsedda att i jämförliga delar bringa förslaget i
öfverensstämmelse med frihamnsförordningen i den form, i hvilken den
antogs af Riksdagen. De af Riksdagen beslutade ändringarna i förslaget
till frihamnsförordning afsågo nämligen till en del sådana bestämmelser,
hvilka hade sin motsvarighet i förslaget till förordning
om frilager och som äro af natur att böra i de båda författningarna
öfverensstämma med hvarandra.
Jag ber nu att få närmare beröra de väsentligaste olikheterna
mellan det inom finansdepartementet nu utarbetade förslaget till förordning
om frilager samt 1907 års förslag i ämnet.
I frihamnsförslaget — hvarmed jag nu och framdeles betecknar det
af''Kungl. Maj:t år 1907 för Riksdagen framlagda förslaget till förordning
om frihamn — hade föreslagits förbud mot att inom frihamn idka
boktryckerirörelse eller verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra
fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
Häröfver anförde Riksdagen i sin förutnämnda skrifvelse den 24
maj 1907 följande:
»Med vår industris raska utveckling och då erforderliga jämkningar
29
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
i tulltaxan stundom måhända icke kunna med nödig skyndsamhet vidtagas,
torde emellertid den möjligheten ingalunda vara utesluten, att
äfven andra industrier understundom kunna befinna sig i det läge, att
tullen å den färdiga varan icke är rätt väl afpassad efter tullen å
erforderliga råvaror och beredningsämnen, i följd hvaraf sådana varors
framställande inom frihamnen skulle kunna medföra en för andra tillverkare
ojämn och i viss mening illojal konkurrens vid varans afsättning
å den inhemska marknaden.
Nu är det visserligen sant, att för rättigheten att inom frihamn
idka industriell verksamhet erfordras tillstånd af Kungl. Maj:t och att
det under sådana omständigheter kan förväntas, att frågan om meddelande
af tillstånd till dylik verksamhet kommer att föregås af en så
allsidig pröfning i hvarje särskildt fall, att icke trots ett sådant förhållande
det begärda tillståndet skulle komma att meddelas. Men det
oaktadt synes med tillämpning af den princip, som redan funnit uttryck
i det nu föreslagna förbudet, det böra uttryckligen fastslås, att hvarje
verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad
att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes
än i frihamn drifven enahanda verksamhet, icke må medgifvas.»
I sådant syfte införde Riksdagen i § 13 af den af Riksdagen
antagna frihamnsförordningen ett tillägg till den af Kungl. Maj:t föreslagna
bestämmelsen.
Det af Riksdagen anmärkta förhållandet gäller i lika hög grad
frilagret, och har jag därför låtit i § 14 i det nu förevarande förslaget
införa en bestämmelse, motsvarande nyssnämnda, af Riksdagen till § 13
i frihamnsförordningen gjorda tillägg.
Såsom jag i det föregående redan omnämnt, vann den i frihamnsförslaget
införda bestämmelsen angående bruttoförtullning underkastade
varors behandling vid införsel från frihamn icke i sin helhet Riksdagens
godkännande. Kungl. Maj:ts förslag afsåg, att dylika varor icke skulle
få uttagas för uppläggning å nederlag eller för att efter förtullning
införas i landet, med mindre de vore emballerade på sådant sätt, som eljest
vid införsel af enahanda varor vore brukligt. Riksdagen godkände förslaget,
i hvad det afsåg uttagning för uppläggning å nederlag, men
införde för öfriga fall i det antagna författningsförslaget en bestämmelse,
att dylika varor ej finge, med mindre emballeringen vore på
nyssnämnda sätt verkställd, från frihamn uttagas för att efter förtullning
införas i landet, så framt de icke vore vid förtullning från frihamn
underkastade särskild förhöjd tullafgift.
Då enahanda bestämmelser i förevarande punkt böra gälla både
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
frilager Och frihamn, har i det inom finansdepartementet utarbetade
förslaget till frilagersförordningen § 19 mom. 3, hvarom här är fråga,
affattats i öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i frihamnsförordningen.
Riksdagen förutsatte vidare i sin skrifvelse af den 24 maj 1907,
att förslag till tilläggstullar afsedda att tillämpas för nyss berörda
eventualitet skulle komma att utarbetas. Såsom jag förut nämnt, har
generaltullstyrelsen på grundvalen af tulltaxekommitténs förslag till
tulltaxa uppgjort en förteckning å de varor, för hvilka dylika tullar borde
utgå. Den tulltaxa för inkommande varor, som från och med den 1
december 1911 är gällande, afviker emellertid med afseende å såväl
rubrikernas beteckning som tullsatserna i åtskilliga delar från kommitténs
förslag. Med anledning däraf har generaltullstyrelsen erhållit i uppdrag
att utarbeta ett nytt förslag till tilläggstullar för dylika varor grundadt.
på den gällande tulltaxan. Generaltullstyrelsen lärer inom närmaste
tiden hafva slutfört detta uppdrag. Härefter torde jag få förelägga
Eders Kungl. Maj:t det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna må
föranleda.
I frihamnsförslaget § 20 mom. 4 förekom ett stadgande därom,
att införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under sådana
omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 af samma förslag
angående detalj försälj ning af därstädes befintliga varor uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, icke finge medgifvas. Beträffande
denna bestämmelse i § 20 har Riksdagen i sin meranämnda skrifvelse
anfört följande:
»Af sikten med de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
är, såsom jämväl i en inom Riksdagen i ämnet väckt motion erinras,
att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning
med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i
författningen svnes ock vara af behofvet påkalladt, men det kan med
allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Eders Kungl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit är till fyllest. Ty hvarken i denna författning eller
i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift om, hvad som bör
förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna synas
Riksdagen så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma ju
skulle komma att öfverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken
alltså hade att för hvarje särskildt. fall afgöra hvad som vore det ena
eller det andra.
Till undanröjande af de antydda olägenheterna har i motionen
föreslagits fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom Riksdagens
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 121.
bevillningsutskott bär framkastats tanken pa att hvad beträffar andra
varor än spannmål uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.
Vare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans
nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp
skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde
framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör
föregås af eu närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande
därvid, bland annat, att särskilda bestämmelser erfordras rörande
spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synas vara af stor betydelse,
lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag
i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Riksdagen får alltså anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels
ock af andra varor, som får på eu gång från frihamn införas».
Med anledning af detta Riksdagens uttalande uppdrog Kungl.
Maj:t den 15 november 1907 åt kommerskollegium att utarbeta förslag
i berörda afseende. Sedan Smålands och Blekinge handelskammare,
såsom jag i det föregående omnämnt, gjort framställning i syfte att
frilagersinstitutionen måtte införas i riket, anbefallde Kungl. Maj:t kollegium
att därvid jämväl taga under öfvervägande, i hvad män särskilda
föreskrifter i ämnet kunde vara erforderliga beträffande frilager. Den
utredning, som- sålunda ankommer på kollegium att verkställa och som,
enligt hvad jag från kollegium inhämtat, lär erbjuda afsevärda svårigheter,
har ännu icke blifvit slutförd, och denna fråga kan till följd
däraf icke blifva förelagd innevarande års Riksdag. Detta förhållande
torde dock icke kunna utgöra hinder för att frilagersfrågan nu upptages
till förnyad behandling.
Slutligen har för vinnande af öfverensstämmelse med § 13 mom. 5
i tulitaxeförordningen i det inom finansdepartementet utarbetade förslaget
till förordning om frilager befrielse från tullafgift blifvit i §§ 1, 16,
18 likställd med restitution af tull- och tillverkningsafgifter; hvarjämte
gjorts ett mindre tillägg till § 17, hvilket betingas af viss, genom kungörelse
den 2 december 1910 gjord ändring i 62 § tullstadgan.
Antagande af en frilagersförordning påkallar viss ändring i § 13
mom. 6 tulitaxeförordningen. Till denna fråga torde jag emellertid få
återkomma i annat sammanhang.
Varder förordning om frilager i hufvudsaklig öfverenssstämmelse
med hvad jag föreslagit antagen, påkallas häraf några smärre förändringar
i frihamnsförordningen. Samtidigt härmed böra i §§ 1, 15, 16
32 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 121.
och 20 i sistnämnda förordning göras förändringar, motsvarande dem,
som jag ifrågasatt i §§ 1, 16, 17 och 18 i 1907 års förslag till frilagersförordning.
I enlighet härmed har jag låtit utarbeta förslag till förordning
om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20 och 22 i förordningen
den 15 november 1907 om frihamn.
Efter att hafva uppläst de inom finansdepartementet utarbetade
förslagen till förordning om frilager och förordning om ändrad lydelse
af nämnda paragrafer i förordningen om frihamn, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga de sålunda upplästa författningsförslagen.
Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna hemställan.
Hans Maj:t Konungen biföll hvad statsrådet sålunda
hemställt; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas åt den lydelse, bilagan litt. vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.