Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
1
Nr 8.
Ankom tiil Riksdagens kansli den 28 februari 1912 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning
af herrar Fredrik Berglunds och Roséns motion,
nr 87, om beredande af rätt för pensionerad ordinarie
järnvägstjänsteman till fribiljetter för visst antal resor å
statens järnvägar.
I en till Första kammaren afgifVen motion, nr 87, hemställa herrar
Fredrik Berglund och Bosén:
»att Riksdagen behagade hos Konungen anhålla om meddelande af Motionen.
bestämmelse, att pensionerad ordinarie järnvägstjänsteman (man eller
kvinna) må vara berättigad att årligen erhålla fribiljetter efter förut
innehafd klass, för två resor fram och åter å statens järnvägar.»
Till stöd för denna hemställan hafva motionärerna anfört följande:
»Under tjänstetiden äro järnvägsmännen berättigade till ett visst an- Motiveringen.
tal fria resor å statens järnvägar.
Detta innebär för dem eu ekonomisk fördel af ganska stor betydelse,
som måste tagas i betraktande vid en uppskattning af löneförmånernas
värde. I många fall kan järnvägsmannen just med hänsyn till
denna rätt hafva på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt ordnat sina lefnadsförhållanden
än som därförutan varit möjligt. Och frånsedt den ekonomiska
sidan betraktas de fria resorna såsom eu alltid högt skattad förmån.
I och med afskedstagandet upphör emellertid helt och hållet för järnvägsmannen
denna förmån, hvarvid han under kanske flera tiotal af år vant sig,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 3 käft. (Nr 3.) 1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3,
och hvarefter han måhända gjort anordningar, som nu måste
rubbas. Yid beräknaudet af pensionsbeloppet lämnas förmånens värde
åsido och de minskade inkomsterna gifva honom i många fall ej
tillfälle att köpa de biljetter, han förut alltid fritt bekommit. Den i
allmänhet ansträngande tjänstgöring, järnvägsmannen under sin tjänstetid
haft, nödgar honom dessutom att mången gång besöka bad- eller
kurorter för att söka återvinna eller åtminstone förbättra sin under tjänstgöringen
ofta nog hårdt angripna hälsa.
Det synes vid sådana förhållanden vara med billighet öfverensstämmande,
om han äfven som pensionerad i någon män finge behålla den
gamla förmånen.
Enligt 1910 års statistik befordrade statsbanorna detta år något
öfver tjugu och en half miljoner resande.
Då pensionärernas antal samma år var 1,220, visa dessa siffror,
huru obetydligt resaudefrekvensen skulle påverkas, äfven om hvarje
pensionär erhölle och begagnade sig af två fria resor årligen. Härvid
skulle nämligen på cirka 8,500 resande endast komma en pensionär.
För statens järnvägar vore denna ökning utan betydelse, särskild!
då det tages i betraktande, att enligt senast tillgängliga statistik (1908)
platsbesättningen i tågen endast utgjorde 28,3 % af hela antalet tillgängliga
platser. Då dessa pensionärer äro bosatta öfver hela landet,
kan ej heller någon anhopning förekomma, liksom i hvarje fall innehafvare
af fribiljett först i händelse af platstillgång äger att medfölja
tåg.
Man torde här med fog kunna säga, att ingen kostnad för staten
skulle uppkomma vid beviljandet af eu dylik förmån, men att däremot
den handling af välvilja, som visades dessa pensionärer, mångfaldigt
skulle uppvägas af social trefnad och erkänsla, därigenom att staten,
utan ekonomisk uppoffring, beredde sina uttjänta veteraner en fördel,
som skulle tolkas såsom ett tack för ett lifslångt ock sträfsam! arbete
utfördt i statens järnvägars tjänst. En sådan billig hänsyn är äfven
iakttagen i våra grannländer, Horge och Danmark.
I Horge erhåller nämligen pensionstagare vid statsbanorna 6 fribiljetter
årligen för sig och hustru, och i Danmark kunna pensionstagare,
efter ansökan hos generaldirektionen, erhålla fribiljett vid särskilda tillfällen.
Då det torde kunna anses vara med billig hänsyn förenligt, att
pensionärerna vid statsbanorna erhölle ett begränsad! antal fribiljetter,
och då detta icke komme att föranleda någon som helst utgift för statsverket,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3
enär det alltid är beroende af tillgång till plats i tåget, om gå fribiljett
resande person skall få medfölja detsamma, tillåter vi oss hemställa, att» etc.
Den fråga, som i motionen behandlas, var första gången före i Riksdagen
år 1898, då herr A. F. Broström i en af honom uti Andra kammaren
väckt motion, nr 167, hemställde om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående
rätt för pensionerade tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar till ett
visst antal fribiljetter för resa å statens järnvägar för egen del och för
deras hustrur. Riksdagen afslog dock i enlighet med statsutskottets hemställan
ifrågavarande motion. Utskottet motiverade sin ståndpunkt
i frågan därmed, att järnvägspersonalen icke vore i behof af eller berättigad
till fribiljetter mera än andra af staten pensionerade tjänstemän,
och att ett bifall till motionen skulle hafva till följd, att jämväl från
andra grupper pensionstagare skulle framställas anspråk på att komma i
åtnjutande af samma förmån, hyarjämte utskottet uttalade såsom sin
mening, att statens inkomster af järnvägstrafiken ogynnsamt skulle påverkas
genom utdelande i större skala af fribiljetter till statsbanorna.
Sedermera har järnvägsstyrelsen dels i skrifvelse den 13 september
1904 dels ock i yttrande den 16 mars 1908 öfver eu till Kungl. Maj:t
ställd anhållan af ett antal pensionerade järnvägstjänstemän gjort underdåniga
framställningar i nu förevarande syfte. I sistberörda yttrande hemställde
järnvägsstyrelsen, att pensionerade järnvägstjänstemän skulle erhålla
fribiljett för en resa fram och åter eller för två enkla resor om året samt
rätt att lösa biljetter till högst två resor fram och åter eller fyra enkla resor om
året mot en afgift af 15 öre pr zon i tredje klassens vagn, till tredje klassens
biljettpris i andra klassens vagn och mot eu afgift af 40 öre pr zon i första
klassens vagn, dock med stadgade tilläggsafgifter, där snälltåg eller sofvagn
begagnades. Dessa framställningar biefvo dock af Kungl. Maj:t afslagna.
Motioner i enahanda syfte väcktes sedermera åren 1909 och 1910
i Andra kammaren af herrar Camitz och Berglund. Båda åren tillstyrkte
kammarens tillfälliga utskott skrivelser till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning utan att dock härtill kunna vinna kammarens bifall.
Bestämmelserna om fribiljetter vid statens järnvägar återfinnas i
kungl. blefven den 30 mars 1908 och den 23 december 1909, det förra
närmast föranledt af Riksdagens skrifvelse den 16 maj 1903, nr 101,
däri Riksdagen, under uttalande af att eu inskränkning i beviljandet af
fribiljetter borde, i den mån ske kunde, åvägabringas, ifrågasatt eu omarbetning
af grunderna för utfärdande af dessa fribiljetter.
Utskottets
yttrande.
4 Första kammarens ändra, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.
Enligt nämnda kungl. bref äger järnvägsstyrelsen utdela fribiljetter,
stående eller tillfälliga, förutom till befattningskafvare vid statens järnvägar
jämte deras hustrur och barn, till följande personer, nämligen:
statsministern, chefen för och vissa ämbetsmän inom civildepartementet,
järnvägsfullmäktige, öfverrevisorerna vid statens järnvägar, landshöfdingar,
biskopar och länsmän inom respektive län, stift eller distrikt, åtskilliga
utom statens järnvägar stående personer för uppdrag i dessas tjänst samt
slutligen enligt särskilda aftal vissa »resebyråer och dylika», befattningshafvare
i ordinarie tjänst vid enskilda svenska och vissa utländska järnvägar
äfvensom post-, telegraf- och tulltjänstemän i vissa fall.
Dessutom innehafvas fribiljetter af ett fåtal högre f. d. järnvägsfunktionärer
o. a., år 1912 af tillhopa 13 personer. Under de senare åren
hafva nya framställningar om sådana biljetter afslagits.
Enligt den för tjänstemän vid statens järnvägar gällande pensionslagen
af den 4 juli 1910 utgår pension (ålders-, sjuk- och invalidpension)
efter eu med hänsyn till tjänsteår m m.* bestämd procent af det ordinarie
arfvodet, ökadt med 20 °/o. Af chefens för civildepartementet yttrande
vid tillstyrkan af propositionen angående ifrågavarande pensionering**
framgår, att dessa 20 % anses motsvara inkvarteringsersättningen; och
har någon hänsyn till värdet af fribiljett sålunda icke därvid tagits.
Enligt uppgift skulle antalet pensionärer (ålders-, sjuk- och invalid-)
för närvarande utgöra 1,481.
Vid öfvervägande af förevarande motion finner utskottet det vara behjärtansvärdt,
att befattningskafvare vid statens järnvägar såsom erkänsla
för under en lång följd af år utfördt arbete i dessa järnvägars tjänst i
någon mån bibehållas vid eu förmån, som de på grund af denna sin
tjänst åtnjutit. Saknaden af denna förmån är äfven utan tvifvel för de
flesta vida större än man i allmänhet torde vara benägen att antaga;
beroende detta ej blott på ekonomiska skäl utan äfven på det värde,
den f. d. tjänstemannen sätter på att fortfarande känna sig hafva ett
visst samband med det verk, han under sin krafts dagar tillhört.
Ett skäl för bifall till motionen finner utskottet äfven däri, att vid
bestämmandet af dessa tjänstemäns pensioner hänsyn icke kunnat tagas
till merberörda förmån.
Utskottet, som stärkts i sin uppfattning där af, att ej blott våra
grannländer, Danmark och Norge, utan äfven åtskilliga enskilda järnvägs
*
Ålders- och sjukpension utgår efter minst 10 tjänsteår.
** 1909 nr 132 s. 89 o. f.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 5
bolag här i landet bereda sin pensionerade personal förmånen af vissa
fribiljetter, kan icke heller fiuna de skäl för afstyrkande, som anförts af
1898 års statsutskott, vara öfvertygande. Utskottet kan sålunda ingalunda
finna, att enahanda anspråk skulle kunna med lika berättigande framställas
från andra grupper pensionstagare. Det nu ifrågasatta medgifvandet
måste nämligen anses grunda sig på en med järnvägstjänsten
förenad förmån. I den mån fribiljetter tillerkänts andra statens tjänstemän,
har sådant skett allenast för att underlätta fullgörande af deras
tj änsteåligganden.
Ej heller kan utskottet anse, att statens inkomster af järnvägstrafiken
skulle i nämnvärd mån ogynnsamt påverkas af ifrågavarande medgifvande.
Detta torde så mycket mindre vara att befara som utan tvifvel
dels en stor del af pensionärerna på grund af ålder och sjukdom samt
af de med resorna förenade öfriga utgifter icke komma att begagna sig
af medgifvandet, dels ock större delen af resorna icke skulle företagas,
därest fribiljetter ej medgåfves.
På grund af hvad sålunda anförts finner utskottet pensionerad
järnvägspersonal böra beredas förmånen af vissa fribiljetter men anser
utredning erfordras, i hvad mån sådan förmån bör utgå, dock att ett
vidsträcktare medgifvande än motionärerna föreslagit ej synes utskottet böra
ifrågakomma. Äfven torde kunna ifrågasättas, huruvida icke förmånen
må göras beroende af den tid pensionär tjänstgjort vid järnvägarna.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Första kammaren behagade för sin del besluta,
att Eiksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes verkställa utredning,
huruvida och i hvad mån pensionerad ordinarie järnvägspersonal
bör erhålla fribiljetter, samt därefter vidtaga
de åtgärder, hvartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 27 februari 1912.
På utskottets vägnar:
G. LAGEBBJELKE.
Bihang till Riksdagens Protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 3 Käft. (Nr 3.) 2