Statsutskottets utlåtande Nr 42.

1

Nr 42.

Ankom till Kiksdagens kansli den 19 april 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
för bekämpande af spetålskesjukdomen i Sverige.

(4:e Afd.)

I en inom Första kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling remitterad motion, nr 70, har herr A. Pers föreslagit, att
Riksdagen ville ingå till Kungl. Maj:t med anhållan om att vissa åtgärder
vidtagas för att kraftigt bekämpa och slutligen utrota spetälskesjukdomen
i landet, såsom dels strängare föreskrifter angående de sjukas
isolering och anstaltsvård, dels uppförande af ett sjukhus för spetälska
i Dalarne och dels att internerad sjuk familjeförsörjare måtte beredas
ett till familjen utgående understöd, svarande emot den förvärfsförmåga
familjen går förlustig genom interneringen, samt att Kungl. Maj:t efter
skedd närmare utredning, ville ingå till Riksdagen med de förslag, hvartill
ärendet kan föranleda.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Den allmänna uppmärksamheten fästes sällan på det sakförhållandet,
att sjukdomen spetälska, eller lepra, ännu finnes kvar i vårt land som en
rest ifrån forna dagar, särskildt medeltiden, då den var ganska allmänt
utbredd bland vårt folk. Med något kraftigare åtgärder än som hittills
vidtagits mot denna sjukdom, skulle den tid dock ej behöfva vara långt
aflägsen, då vårt folk kunde helt- vara befriad från denna sjukdom. Ty
så långt har numera insikten om sjukdomens art och natur och de metoder,
med hvilka den bör bekämpas, hunnit, att man kan ha ett visst hopp

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 39 käft. (Nr 42.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

om dess slutliga upphörande, under förutsättning att sådana åtgärder,
som läkarekonsten anvisar för detta syftemål, vidtagas. Det är för att
påkalla Eiksdagens uppmärksamhet härpå, som denna framställning göres.

Enligt kungl. medicinalstyrelsens berättelse för år 1909 funnos då
i landet 73 spetälskesjuka. Deras hemorter fördelade sig på tio län och
Stockholms stad. Det största antalet fanns i Gäfleborgs och Kopparbergs
län. I det förstnämnda länet tinnes, som bekant, ett af staten underhållet
sjukhus för spetälska. Detta har haft en synnerligen förmånlig inverkan
i riktning af sjukdomens motarbetande inom närmaste orten, så att antalet
spetälskesjuka nedgått högst väsentligt i Gäfleborgs län under den tid
sjukdomen haft bestånd. I Kopparbergs län åter, där anstaltsvård blott
i ringare utsträckning kommit till användning, vill det synas som om
sjukdomen eu tid varit stadd i ökning och nu i lyckligaste fall är stadd
i långsam tillbakagång. Enligt en kungl. medicinalstyrelsens framställning
till Kungl. Maj:t af den 29 november 1905 kände man år 1897 från
Dalarna endast 9 fall af spetälska. År 1904 voro 14 fall bekanta och
i en af medicinalrådet E. Sederholm till leprakonferensen i Bergen sommaren
1907 lämnad historik om lepran (spetälskan) i Sverige, funnos då i Dalarne
icke mindre än 26 kända fall. Enligt underrättelse, som jag förskaffat
mig från spetälskeläkaren i Dalarne, doktor Jon Eriksson i Mora, uppgå
de i spetälska sjukes antal för närvarande till 19, sedan tre under gångna
året aflidit.

Yid två särskilda tillfällen har kungl. medicinalstyrelsen gjort framställning
till Kungl. Maj:t om åtgärder till ett kraftigare bekämpande af
den ifrågavarande sjukdomen. Den första är af den 18 mars 1896, då
kungl. styrelsen begär dels vissa föreskrifter angående läkarnas skyldighet
att uppsöka och hålla register öfver spetälskesjuka, dels föreskrifter om
anstaltsvård eller annan betryggande isolering af de sjuka och dels lättnader
för de sjukas resor med järnväg.

Kungl. Maj:t besvarade denna framställning genom sitt bref af den
28 januari 1898, hvari kungl. styrelsens begäran med afseende å läkarevården
och lättnaderna vid resor blef tillgodosedd, hvaremot frågan om
isoleringen blott tillgodosågs såtillvida, att spetälskan i hufvudsak likställdes
med andra smittosamma sjukdomar. De skarpare tvångsåtgärder
vid fall af tredska från af anstaltsvård eller isolering behöfvande spetälskesjuk,
hvarom kungl. styrelsen anhållit i öfverensstämmelse med i Korge
gällande lag, blefvo ej medgifna.

Den 29 november 1905 gjorde kungl. medicinalstyrelsen en förnyad

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

3

vädjan till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärders vidtagande för bekämpande
af sjukdomen. Denna framställning utmynnade i dels en begäran om
bemyndigande för kungl. styrelsen att uppdraga åt en läkare att vara
föreståndare för spetälskesjukvården i Dalarne, liksom en sådan ända sedan
år 1861 funnits i Hälsingland, dels en anhållan, att Kungl. Maj:t ville
aflåta proposition till Riksdagen om upprättande af ett sjukhus för spetälska
i Mora socken, för hvilket anläggningskostnaden beräknades till 55,000
kronor eu gång och driftkostnaderna till 9,000 kronor årligen.

Kungl. Maj:t biföll framställningen ifråga om anställningen af föreståndare
för denna särskilda sjukvård i Dalarne, men ej i fråga om upprättande
af sjukhus.

Den framgång, med hvilken ifrågavarande sjukdom bekämpats särskilt
i vårt grannland Korge, ger förhoppning om, att vi inom en ej
särdeles aflägsen framtid skulle kunna bli kvitt densamma. Skall så ske
måste vi dock ingripa med något större energi än hittilldags. Och därvid
torde just de åtgärder, som kungl. medicinalstyrelsen hittills förgäfves
häfdat, komma till beaktande. I fråga om de sjukas isolering torde det
vara uppenbart, att det ej är tillräckligt att likställa spetälskan, en oftast
genom årtionden varande, långsamt sig genom smitta spridande sjukdom,
med hastigt förlöpande, snart öfvergående smittosamma sjukdomar. Med
nuvarande förhållanden stå hälsovårdsmyndigheterna utan medel att tvångsvis
internera eu spetälskesjuk, som är till uppenbar fara för sin omgifning
och i största behof af anstaltsvård, i det fall att han tredskas. Men ett
dylikt tvång bör, om det skall utöfvas, naturligtvis göras så mjukt och
så litet tryckande som möjligt. Med hänsyn härtill anser jag kungl.
styrelsens förslag, att i Dalarne upprätta ett sjukhus för spetälska, vara
synnerligen väl motiveradt, liksom att förlägga detta till Mora. Enligt
uppgiften från 1909 förekommo fall af denna sjukdom visserligen i 10
af provinsens socknar, men Mora socken hade de flesta eller 9 af sjukdomen
lidande. Det är helt naturligt, att de sjuka ogärna vilja låta
internera sig i ett långt ifrån hembygden beläget sjukhus för sin återstående
lefnad. Det sker ej utan tvång förrän man helt gjort upp sin
räkning med lifvet. Men många af dessa sjuka äro vid den vigör och i
den ställning, att de äro i eu viss grad arbetsföra och kunna deltaga i
omsorgen om och hysa intresse för de sina. En internering i hembygden
afstänger dem ej helt ifrån åtminstone den senare uppgiften, hvars utöfvande
ännu kan göra deras lif drägligt.

Eör att dessa af kungl. styrelsen framställda men ännu ej genom -

4

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

Utskottets

yttrande.

förda åtgärder skola komma till sin rätt, på samma gång de sjuka kunna
använda sig af anstaltsvården, med den känslan, att samhället gjort allt
hvad som rimligtvis kan begäras för deras tillgodoseende, anser jag ännu
en sak höra tillkomma. Gifvetvis möter det största svårigheterna att förmå
arbetsföra personer att låta sig intagas på sjukvårdsanstalt af ifrågavarande
slag. Är den sjuke'' därjämte familjeförsörjare, så är fallet naturligtvis
så mycket svårare. Utsikten att, trots en viss arbetsförhet, försättas i
overksamhet med påföljd måhända att de närmaste mista sina utkomstmöjligheter,
eller att det lilla egna hemmet spolieras, är gifvetvis ägnad
att få en människa att reagera, ju mer dess bättre hon är. Här bör det
allmänna komma till hjälp med ett understöd åt familjen, ett understöd
som svarar emot den arbetsprestation, hvarmed den sjuke kunnat bidraga
till familjens försörjande, och bör detta understöd utgå. äfven om familjen
ej skulle vara medellös.»

Utskottet, som begärt Konungens befallning till medicinalstyrelsen
att afgifva yttrande öfver ifrågavarande motion, har med föranledande
häraf från nämnda styrelse mottagit skrifvelse i ämnet, hvilken skrifvelse
finnes detta utlåtande bilagd.

Motionärens förslag, att Kiksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla
dels om vissa åtgärders vidtagande för att kraftigt bekämpa och
slutligen utrota spetälskesjukdomen i landet, såsom strängare föreskrifter
angående de sjukas isolering, uppförande af ett sjukhus för spetälska
i Dalarna m. m., dels ock att Kungl. Maj:t efter skedd närmare utredning
ville för Kiksdagen framlägga de förslag, hvartill ärendet kunde
föranleda, har i den form, hvari det nu föreligger, icke kunnat af utskottet
till bifall förordas. Däremot har utskottet ansett sig böra biträda
motionärens framställning, i hvad den afser åstadkommande af utredning
angående de åtgärder, som böra vidtagas för bekämpande och
utrotande af spetälskesjukdomen i vårt land. Detta syfte finner nämligen
utskottet vara väl värdt behjärtande och synes frågan vara af allt
för stor vikt för att dess lösning må vidare undanskjutas.

Hvad medicinalstyrelsen i sitt vid detta utlåtande fogade yttrande i
ärendet anfört finner utskottet vara ägnadt att ytterligare bestyrka
angelägenheten af åtgärders vidtagande för bekämpande och utrotande af
spetälskesjukdomen i Sverige.

På grund af hvad sålunda förekommit finner utskottet starka skäl
tala för att Kiksdagen hos Kungl. Maj:t må begära utredning angående
sättet för ett kraftigt bekämpande af denna sjukdom.

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

5

Utskottet får sålunda hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Pers’ förevarande
motion, må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Ivungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
angående de åtgärder, som höra vidtagas för
kraftigt bekämpande af spetälskesjukdomen i landet,
samt för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill denna utredning må gifva anledning.

Stockholm den 19 april 1912.

På statsutskottets vägnar:

G. BILLING.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hafva närvarit:
herrar A. G. L. Billing, A. Ekman, grefve F. Wachtmeister, O. Jonsson, A.
N. Hahn, friherre J. T. Gripenstedt, grefve P. O. L. Klingspor, It. F. Lamm,
friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, N. O. Bruce,
A. W. Lindh, IT. Andersson, F. W. Thorsson, C. Persson, J. A. Sjö, N. E. Lindberg,
J. Ström, E. A. Nilson, A. Ifvarsson, E. F. Hellberg, J. Andersson i Stärte
och J. E. Berglund.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

Bilaga

Till Konungen.

Genom ämbetsskrifvelse af den 9 februari 1912 från Civildepartementet har
medicinalstyrelsen erhållit befallning att till Eders Kung! Maj:t inkomma med
yttrande öfver en inom Riksdagens Första kammare väckt motion (nr 70) om
vidtagande af åtgärder för kraftigt bekämpande af spetälskesjukdomen i Sverige.

Med anledning häraf får Medicinalstyrelsen meddela följande upplysningar.

I motionen redogöres i korthet för de två underdåniga skrifvelser af den
18 mars 1896 och den 29 november 1905, i hvilka medicinalstyrelsen påyrkat
kraftigare åtgärder till spetälskans utrotande inom landet. Af dessa skrifvelser
afsåg den första utverkande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den norska »Lov angaaende spedalskes afsöndring» af den 6 maj 1885 jämte
några andra för upptäckande och öfvervakande af spetälskefall i hemorten afsedda
åtgärder och administrativa bestämmelser. Den senare skrifvelsen innehöll
ett förslag att för att motarbeta spetälskans spridning i Dalarna, där sjukdomen
då syntes vara i tilltagande eller åtminstone icke aftaga i samma mån, som i
Hälsingland, ett särskild! mindre sjukhem för spetälske från Dalarna skulle uppföras
i Mora och att de sjukas tillstånd och genomförande af isolering i hemmet
skulle öfvervakas af en såsom föreståndare för spetälskesjukvården i Dalarna förordnad
provinsialläkare därstädes. Efter att hafva hört samtliga förste provinsialläkare
äfvensom Eders Kung!. Maj :ts befallningshafvande i länen, utfärdade Eders Kungl.
Maj:t den 28 januari 1898 kungörelse med sådan ändring af gällande förordningar
angående smittosamma sjukdomar, att spetälska i de flesta afseenden
skulle behandlas på samma sätt som dessa, utan att dock isoleringsfeåw# ålades
de sjuka. I anledning af styrelsens hemställan om särskilda åtgärder mot spetälskan
i Dalarna bemyndigades styrelsen förordna en föreståndare för spetälskesjukvården
därstädes, men förslaget om anläggning af en särskild isoleringsanstalt
blef icke bifallet (nådiga brefvet den 16 november 1906).

I den underdåniga skrifvelsen af 1905 redogör styrelsen för förhållandena
med de spetälske i Dalarna och Hälsingland intill år 1905. Däraf äfvensom af
en till leprakonferensen i Bergen utarbetad »Spetälskans historia i Sverige»,
hvilken beklagligen endast finnes tryckt på engelska och som här bifogas, där
hänsyn tages till alla insjuknade fall redan från det uppgifna året för insjuknandet
framgår, att under det de spetälskes antal i Hälsingland kontinuerligt
nedgått från nära 160 fall år 1873 till 38 år 1902, antalet kända spetälske i
Dalarna däremot snarare under senare år tilltagit. Därigenom att först under
de sista åren af förra och de första af detta århundrade noggrannare forskningar

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

1

efter de speta]ske i Dalarna gjordes, kan man dock icke vara fullt säker på, att
den skenbara ökningen af spetälskan motsvarade ett verkligt tilltagande af densamma,
men det synes sannolikt att så varit förhållandet. Enligt medicinalstyrelsens
berättelser finnas följande tal för de kända spetälskefallen i Dalarna
under de därpå följande åren:

I hemmet

Intagna
på Järfsö

Summa

år 1904 ..................................

................................ 20

3

23

år 1905 .

................................ 15

6

21

år 1906 .

................................ 12

8

20

år 1907

................... 17

9

26

år 1908

................... . 12

10

22

år 1909

................................ 13

10

23

Häraf framgår, att antalet sedan dess icke minskats. Men det är uppenbart,
att om endast procenttalet isolerade kunde hållas vid hvad det varit under
senare år, så småningom en minskning af fallens antal skall uppstå. Kunde
genom lämplig lagstiftning en säker isolering åstadkommas för samtliga kända
fall, skulle smitta kunna spridas endast från de okända fallen. Man skulle då
säkert ernå ett snabbare aftagande af sjukdomen. Det måste emellertid medgifvas,
att ett sådant tvång till isolering af hvarje fall, särskildt om man skulle
fordra isolering i anstalt, hvilket utan tvifvel är den enda fullt tillförliliga formen
för isolering, kan kännas svårt för den enskilde. Såsom motionären påpekat, torde
i vissa fall den sjukes och hans omgifnings benägenhet för hans intagning å isoleringsanstalt
motverkas af familjens behof af den sjukes arbete och den sjukes
omsorg om sin familj. Motionären vill afhjälpa detta hinder för de sjukas intagning
å vårdanstalt dels genom bekvämare tillgång till sjukhus, dels ock genom
understöd till familjen, svarande mot den förvärf sförmåga familjen går förlustig
genom interneringen af sjuk familjeförsörjare.

Hvad angår den först nämnda af dessa utvägar har medicinalstyrelsen i
afseende på dess verkan på sjukdomens minskning den bestämda öfvertygelsen,
att den skulle inverka kraftigt. Denna åsikt stöder medicinalstyrelsen därpå, att,
redan från det ögonblick sjukhuset i Järfsö utvidgats så, att omkring 15 procent
af de sjuka i Hälsingland voro där isolerade, ett tydligt och raskt aftagande af
sjukdomens frekvens visade sig inom landskapet och att äfven sedan dess allt
färre årligen insjuknade kunde konstateras. Till det hastiga aftagandet af sjukdomen
torde emellertid äfven öfvervakandet genom läkare af de fall, som icke
voro intagna på sjukhemmet, hafva bidragit. Vid slutet af år 1909 utgjorde
antalet å Jerfsö sjukhus internerade spetälske från Dalarna 43 procent af hela
antalet kända spetälskefall i Dalarna. Kunde man räkna på, att detta förhållande
skulle fortfara, vore ett hastigt aftagande af sjukdomen att vänta. Skulle ett
sjukhus i Mora inrättas, anser medicinalstyrelsen det säkert, att, hvad de sjuka
från Dalarna angår, en större benägenhet att låta sig vårda därstädes än på
Järfsö sjukhus skulle förefinnas och att således en ännu högre interneringsprocent
skulle kunna ernås.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 42.

Hvad angår den andra åtgärden synes äfven den ägnad att minska obenägenheten
att låta vårda sig på anstalt, hvilken obenägenhet framträdt starkare i
Dalarna än i Hälsingland. Det synes medicinalstyrelsen dock förenadt med viss
svårighet att rättvist bedöma den förlust i inkomst, som en familj skulle röna
genom att en ännu i högre eller lägre grad arbetsför familjemedlem läte intaga
sig på vårdanstalt, särskild! som äfven arbetsförmågan, om sjukdomen, såsom
regel är, fortskrider, torde aftaga i proportion därefter och då därmed äfven
ersättningen för inkomstförlusten borde år för år minskas.

Hvad angår det system för spetälska^ utrotande, som hos oss tillämpats
sedan början af 1870-talet, har det gått ut på beredande af kostnadsfri vård åt
de sjuka, läkaröfvervakande i hemmen och upplysningsverksamhet genom samme
läkare. Med detta system har, hvad angår Hälsingland, vunnits lika mycket,
som i Norge uträttats med strängare lagstiftning med i hufvudsak för öfrigt lika
åtgärder. Såväl i Norge som i Sverige (Hälsingland) har på 20 år ett aftagande
med omkring 60 procent af fallens antal konstaterats.*) Att detta system visat
ett godt resultat kan således ej bestridas. Den del af spetälskesjukvården i
Sverige, som hittills varit i någon mån eftersatt, är nämnda sjukvård i Dalarna.
Med inrättandet af ett särkildt spetälskesjukhem i Mora vore säkerligen framgången
äfven i sagda landskap betryggad. Styrelsen kan därför icke undgå att
finna, att ett sådant sjukhems inrättande är den viktigaste åtgärden, som för
förevarande frågas lösning bör företagas. Men om också det nuvarande systemet
är bra, finns dock intet skäl för att ej förbättra det än mera, där så ske kan.
Att den af motionären föreslagna ersättningen till de sjukas familjer är ägnad
att verka i denna riktning, synes medicinalstyrelsen uppenbart. Styrelsen kan
dock icke underlåta att framhålla, att förslaget om dylik ersättning synes svårt
att praktiskt tillämpa och kanske ännu icke torde vara oundgängligen nödvändigt.
Dock måste man besinna, att, om också kurfvan öfver sjukdomens frekvens
synes jämnt och vackert sjunka, isoleringen af de sista fallen och därmed sjukdomens
fullkomliga utrotande sannolikt kan ligga ganska aflägset, om icke utvecklingen
påskyndas antingen genom vidtagande af tvångsåtgärder eller genom
anordnandet af särskilda fördelar för de sjuka i samband med interneringen.

Ett par diagram, visande spetälskans aftagande i Norge och Sverige (Hälsingland)
bifogas.

Stockholm den 6 mars 1912.

Underdånigst:

Klas Linroth.

Herm. Petersson.

K. Sederholm.

Alfred Petrén.

*) X Norge har denna siffra varit omkring 64, i Hälsingland omkring 55 procent.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1912.

DIAGRAM, VISANDE SPETALSKANS AFTAGANDE
I NORGE OCH 1 HÄLSINGLAND.

1. Antal fall af spetälska iJIalsliigland under åreax 1862-1902.

Tall

o

Valla fall af spetälska! Norge under åreii 1856* 1907

rån

2800

2300

Bihang hill Riksdagens protokoll 1912, 6 samt. 39 häft. (N=r 42).