Statsutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till Riksdagens kansli den 12 april 1912 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omföring i 1912 års räkenskaper af visst belopp från
reservationsanslaget till flottans öfningar till reservationsanslaget
till flottans nybyggnad och underhåll.
(l:a Afd.)
Uti en till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
öfverlämnad proposition (nr 39) af den 30 december 1911 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvarsärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva,
att från det i riksstaten för år 1912 uppförda reservationsanslaget till
flottans öfningar må i samma års räkenskaper till reservationsanslaget
till flottans nybyggnad och underhåll omföras ett belopp af
246,000 kronor, i syfte att möjliggöra bestridande under år 1912 från
sistnämnda anslag af samtliga underhålls- samt ut- och afrustningskostnader
för flottans fartyg.
Åberopade statsrådsprotokollet innehåller i detta ärende följande:
»Departementschefen, statsrådet Larsson, anhöll därefter att få underställa
Kungl. Maj:ts pröfning frågan om reglerande af ut- och afrustningskostnaderna
för flottans fartyg och därvid först lämna följande
sammanfattade redogörelse för hvad sakkunniga för utredning rörande
förenkling af marinens redovisnings väsende i den 12 oktober 1911 afgifvet
betänkande yttrat och föreslagit i detta ämne.
De sakkunniga hafva till en början, under hänvisning till en af deras
ordförande, statskommissarien Chr. L. Tenow, i den af honom den
20 april 1911 framlagda utredning angående reservationsanslaget till
flottans öfningar lämnad redogörelse för hittills gällande bestämmelser
i fråga om ut- och afrustningskostnaderna, uttalat, att af samma utredning
framgått, att berörda bestämmelser visat sig allt annat än
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 sand. 31 käft. (Nr 34.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
tillfredsställande, samt att flere olika förslag framställts till förändringar
därutinnan, utan att frågan därom funnit sin lösning.
Då det räkenskapssystem, som de sakkunniga föreslagit till genomförande
inom marinen, bland annat, innebär, att samtliga kostnader för
ett fartygs expedition skola i den mån sig göra låter redan i fartygets
räkenskaper belasta vederbörliga riksstats- och räkenskapstitlar,
hafva de sakkunniga upptagit frågan om ut- och afrustningskostnaderna
till ingående behandling för att tillse, huru kostnadsfördelningen här
skall kunna tekniskt ordnas. Vid öfvervägande af denna mera formella
angelägenhet hafva de sakkunniga funnit det erforderligt att ingå jämväl
på frågans reala innebörd för att tillse, huruvida icke en rationell
lösning af själfva sakfrågan jämväl skulle leda till en eftersträfvansvärd
förenkling i räkenskapen.
På sätt de sakkunniga erinra, återfinnas nu gällande bestämmelser
rörande ut- och afrustningskostnader m. m. i nådigt bref den 7 mars
1890.
Enligt de till grund för detta bref liggande principer skola kostnaderna
för fartygs underhåll, därest ej andra medel blifvit särskildt
anvisade, bestridas af anslaget till flottans nybyggnad och underhåll,
medan såväl de under fartygs expedition förekommande utgifter för
reparation af fartyget som äfven kostnaderna för fartygets ut- och afrustning
skola bestridas af anslaget till flottans öfningar, därest icke
andra medel blifvit särskildt anvisade. Den del af omförmälda kostnader,
som sålunda faller på öfningsanslaget, skall sedermera efter särskilda
grunder fördelas mellan detta anslag och anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar m. in.
Beträffande gränsen mellan underhållskostnader å ena sidan samt
ut- och afrustningskostnader å den andra föreskrifver det nämnda nådiga
brefvet följande:
Till fartygs underhåll räknas alla de arbeten, som äro erforderliga
för fartygets försättande och bibehållande i det fullständiga och goda
skick, att detsamma, när helst sådant ifrågakommer, må kunna utrustas
för att utgå på expedition. Uti dessa arbeten inbegripas såväl den för
bevarande af fartyget erforderliga dockning och den för bevarande af
både fartyg och till detsamma hörande inventarier erforderliga målning,
som äfven all efter slutad expedition ifrågakommande reparation af
fartyg eller nyanskaffning eller reparation af fartygsinventarier, dock
att nyanskaffning af inventarier i stället för sådana, som befinnas brista
vid den efter fartygs afrustning skeende inventering, skall tillhöra
afrustning och förty bestridas af samma medel som öfriga utgifter
Statsutskottets utlåtande Nr Si.
O
O
för expeditionen. Till fartygs utrustning skola räknas dels alla för upplagd!
fartygs förläggande i beredskap eller för fartygs förläggande från
lägre grad af beredskap till högre eller för dess fullständiga utrustning
erforderliga arbeten med fartygets klargöring och målning, dels ock
sådan ändring eller anordning å fartyg eller inventarier eller sådan
anskaffning af inventarier, som blifvit särskild! anbefalld för den expedition,
som är i fråga. Fartygs af rustning skall anses omfatta ej blott
fullrustadt fartygs förläggande i beredskap eller fartygs förläggande
från högre grad af beredskap till lägre, utan äfven fartygets uppläggning,
dock att den uppläggning af fartygs maskineri, som för dettas vård
och iståndsättande verkställes efter fartygets afmönstring, skall anses
tillhöra fartygets underhåll.
Slutligen föreskrifver det nådiga brefvet, att under fartygs expedition
förekommande utgifter för reparation å fartyget eller nyanskaffning
eller reparation af till fartyget hörande inventarier skola bestridas af
anslaget till flottans öfningar.
Enligt hvad de sakkunniga meddela, hafva bestämmelserna i berörda
nådiga bref i praktiken icke alltid erhållit en fullt enhetlig tillämpning
inom flottan. I den utredning, som af marinförvaltningen och chefen
för flottans stab verkställdes med anledning af öfningsanslagets öfverskridande
år 1901, och hvars resultat framlades i skrifvelse till statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 23 februari 1906,
redogöres för vissa bestämda fall af olika tolkning vid flottans bada
stationer af gällande föreskrifter.
De sakkunniga hafva vidtagit en granskning för utrönande af hvilka
arbeten, som ansetts utgöra ut- och afrustningsarbeten och förty blifvit
tillgodosedda af expeditionsmedlen under rubriken ut- och afrustningskostnader.
Denna granskning har, enligt de sakkunnigas mening, ytterligare
bekräftat resultatet af den undersökning i fråga om ut- och afrustningskostnaderna,
som framlades i den förut åberopade utredningen
af den 20 april 1911 och hvilken utmynnade, bland annat, däri, att dessa
kostnader visade högst betydliga variationer icke blott för likartade
fartyg samtidigt på expedition under likartade omständigheter, utan
äfven för ett och samma fartyg under olika expeditioner, samt att det
vore nästan omöjligt att utfärda bestämmelser så detaljerade, att dåra!
för hvarje fall med full tydlighet framginge, hvilket anslag kostnaderna
för ett arbete rätteligen borde påföras, så länge utgifterna för de arbeten,
hvilka afsåge ut- och utrustning af fartyg, skulle påföras ett annat
anslag än kostnaderna för öfriga på fartyget vidtagna arbeten.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
I fråga. om ut- och afrustningskostnadernas fördelning å fartygens
olika expeditioner hafva de sakkunniga framhållit, att af de uppgifter,
som från varfven lämnas till räkenskapskontoren rörande verkställda
arbeten för ut- och .afruskning, visserligen erhålles kännedom om, för
hvilket fartygs räkning dagsverken blifvit gjorda och materialier förDiukade,
men att det dock i flertalet fall är fullständigt omöjligt att
bedöma, till hvilken expedition utgifterna i fråga äro att hänföra.
Då, såsom.de sakkunniga påvisat, kostnader, som ett års expeditioner
betingat, blifvit sammanförda med kostnader hänförliga till andra års,
under, det att en del kostnader, som rätteligen bort drabba årets
expeditioner, kommit att betunga ett följande års samt hela summan
fördelats å kalenderårets olika expeditioner med samma fartyg, har
följden blifvit den, att expeditioner, som knappast gifvit anledning till
någon utgift från varfvets sida, blifvit påförda ut- och afrustningskostnader
till betydande belopp och tvärtom. Dessa belopp, som alltså
kanske ej haft med expeditionen att skaffa, hafva sedermera undergått
en minutiös fördelning mellan öfnings- och beväringsanslagen i proportion
till antalet man gånger öfningsdagar för å ena sidan stammen
och å andra sidan beväringen.
Det förslag till lösning af nu föreliggande fråga, som af sakkunniga
— efter öfvervägande af olika alternativ — förordas, ansluter sig
närmast till det, som af marinförvaltningen och chefen för flottans stab
framlades i den förut berörda skrifvelsen af den 23 februari 1906.
Detta förslag åsyftade, att alla kostnader för fartygs rustning till expedition,
intill den dag expeditionen började, samt alla kostnader för
fartygs afrostande och uppläggning efter slutad expedition skulle utgå
af underhållsanslaget, därest icke för särskildt fall annorlunda förordnades.
Om detta förslag modifieras därhän, att jämväl tidsbegränsningarna
borttagas, på det att kostnader af samma natur alltid må
komma att bestridas af samma anslag, anse sakkunniga detsamma
innebära ett ordnande af denna angelägenhet på ett sätt, som erbjuder
stora fördelar. Ett genomförande däraf — hvilket måste anses
förutsätta, att underhållsanslaget förhöjes med ett visst, efter medeltalet
af de under en följd af år från öfningsanslaget bestridda ut- och afrustningskostnaderna
bestämdt belopp — skulle, enligt de sakkunnigas
mening, onekligen ur räkenskaps- och förenklingssynpunkt kunna lifligt
förordas, hvarjämte detsamma mest ansluter sig till det förfarande, som
i detta hänseende användes inom de utländska mariner, om hvilkas
räkenskapsväsende de sakkunniga sökt bilda sig en uppfattning.
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
o
Mot detta system kan väl, enligt hvad de sakkunniga yttra, erinras,
att hur enkelt och tilltalande det än ter sig, skulle det kunna, under
vissa omständigheter, något förminska den smidighet i afseende å
öfningars anordnande, som den nu bestående ordningen onekligen innebär.
Men denna omständighet synes de sakkunniga icke böra väcka
alltför stora betänkligheter, då underhållsanslagets disposition ju kan
lämpas efter de nya förhållandena och större uppmärksamhet otvifvelaktigt
kan ägnas åt afvägningen af detsamma efter dess olika uppgifter.
De sakkunniga hafva ansett själffallet, att reparationer eller nyanskaffningar,
som utföras ombord af personal tillhörande fartygets
besättning, icke skola medföra några kostnader för underhållsanslaget,
samt att, då fråga är om endast mindre lagningsarbeten, dessa kunna af
fartygschefen företagas på öfningsanslagets bekostnad.
Sakkunniga hafva vidare ifrågasatt, att vissa grupper af utgifter,
som endast tillfälligtvis ifrågakomma, borde aflyftas från varfvets medel
i egentlig mening. Bland sådana utgifter möta först utgifter för större
reparationer, som uppkommit på grund af grundstötning, kollision eller
dylikt. De sakkunniga hafva i detta hänseende ifrågasatt, huruvida det
icke vore lämpligt, att vid den fördelning af underhållsanslaget, som
årligen äger rum, en viss summa reserverades för dylika större reparationer.
Om denna summa för något år icke behöfde i sin helhet tagas
i anspråk för sitt ändamål, syntes återstoden kunna reserveras för att
tillsammans med eventuella behållningar under följande år bilda en fond,
en slags - försäkrings- eller reservfond, afsedd att användas till oförmodade
reparationer.
Å sakkunnigas förslag i denna del har jag emellertid icke anledning
att nu närmare ingå.
I själfva hufvudfrågan föreslå sålunda de sakkunniga, att samtliga
kostnader för underhåll af flottans fartyg och båtar skola, därest ej
andra medel blifvit särskildt anvisade, bestridas af anslaget till flottans
nybyggnad och underhåll, oberoende af om dessa kostnader uppstått
före, under eller efter det fartygen varit på expedition.
Såsom redan antydts, förutsätter genomförandet af nu nämnda förslag,
att anslaget till flottans nybyggnad och underhåll varder förstärkt
med ett belopp, som motsvarar hvad hittills utgått från anslagen till
flottans öfningar och till sjöbeväringens vapenöfningar under rubrik utoch
afrustningskostnad.
För att utreda hvilket belopp, som från de båda sistnämnda riksstatsanslagen
bör till det förstnämnda anslaget öfverföras, hafva de sakkunniga
ur räkenskaperna uttagit och i tabeller sammanställt de belopp,
6
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
som för hvarje särskild t fartyg blifvit upptagna såsom ut- och afrustningskostnader
under åren 1906—1909. Enligt såmedelst verkställd
beräkning har medeltalet af ut- och afrustningskostnaderna för de angifna
åren uppgått till 246,160 kronor 92 öre, hvilken kostnad, likaledes efter
medeltalsberäkning, fördelat sig med 154,689 kronor 83 öre på anslaget
till flottans öfningar och med 91,064 kronor 35 öre på anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar m. m. De sakkunniga hafva fördenskull hemställt,
att anslaget till flottans nybyggnad och underhåll må från och
med 1913 ökas med först nämnda medeltalsbelopp, eller i jämnadt tal
246,000 kronor. Till denna sakkunnigas hemställan anhåller jag emellertid
att få återkomma, då jag skall underställa Eders Kungl. Majrts
pröfning frågan om reglerandet af utgifterna å riksstatens femte hufvudtitel
för år 1913.
Då de sakkunniga förutsatt, att de nya bestämmelserna beträffande
ut- och afrustningskostnadernas bestridande skola komma i tillämpning
från och med 1912 års ingång, men riksstaten för år 1912 redan är
fastställd, hafva de föreslagit, att för nästkommande år till underhållsanslaget
omföres förut angifna belopp af 246,000 kronor från anslaget
till flottans öfningar. Enär nämligen sakkunniga hemställt, att från
och med 1912 års ingång öfningskostnaderna för sjöbeväringen skola i
första hand bestridas af anslaget till flottans öfningar samt ersättning
beredas samma anslag genom månatlig omföring från anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar m. m. med visst belopp, hvilket jämväl
innesluter på beväringsanslaget belöpande andel i ut- och afrustningskostnaderna,
hafva sakkunniga, under förutsättning af nu nämnda förslags
antagande, ansett, att endast anslaget till flottans öfningar bör
deltaga i den reglering för 1912, som nu är i fråga, och att sålunda
hela öfverförandet bör ske från detta senare anslag.
Öf ver de sakkunnigas betänkande hafva infordrade utlåtanden i
förevarande ämne afgifvits af marinförvaltningen, chefen för marinstaben
samt inspektören af flottans öfningar till sjöss.
Marinförvaltningen har därvid uttalat, att för så vidt i ut- och afrustningskostnader
jämväl inbegrepes sådana, som föranleddes af under
sjöexpedition verkställd reparation af fartyget eller nyanskaffning eller
reparation af inventarier, ämbetsverket icke kunde understödja de sakkunnigas
förslag. Ämbetsverket kunde nämligen icke finna det under
några förhållanden vara riktigt, att fartygschef skulle äga besluta angående
utgifter från underhållsanslaget, hvilket icke han utan varfschefen
disponerade och bure ansvar för. Reparationer å fartyget eller
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
7
inventarieanskaffningar, som fartygschef ansåge behöfiiga under expedition
och hvilka icke kunde verkställas vid något af flottans varf, borde
därför bekostas af fartygschefen med till hans förfogande stående medel
af öfningsanslagen.
I öfrigt förklarade marinförvaltningen sig finna, att alla till fartygens
ut- och afrustning hörande arbeten, som utfördes vid varfven
eller genom deras försorg, lämpligen borde bekostas af underhållsanslaget,
som för sådant ändamål borde förstärkas med tillsvidare det
af de sakkunniga såsom beköfligt beräknade beloppet af 246,000 kronor.
Chefen för marinstaben och inspektören af flottans öfningar till
sjöss hafva icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag angående
ut- och afrustningskostnadernas bestridande af underhållsanslaget;
därvid emellertid chefen för marinstaben ansett, att från anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll jämväl borde bestridas sådana
kostnader, som föranledas af underhåll af till skolor och beredskap i
land utlämnad fartygs- och båtmateriel m. m., enär nämnda kostnader
i stort sedt vore af samma natur som ut- och afrustningskostnaderna.
Att nu tillämpade system för bestridande af underhålls- samt utoch
afrustningskostnaderna för flottans flytande materiel är otillfredsställande,
anser jag vara obestridligt.
Samtliga dessa kostnader hafva ju det gemensamt, att de tjäna till
att hålla materielen i det skick, som med hänsyn till dess ändamål vid
hvarje särskild tidpunkt erfordras, samt kunna därför med skäl sägas
hafva i det hela taget likartad karaktär.
Att genom tillräckligt tydliga föreskrifter särdela dessa kostnader
i nu antagna hufvudgrupper, underhållskostnader i inskränkt mening, å
ena, samt ut- och afrustningskostnader, å andra sidan, blifver därför
förenadt med afsevärda svårigheter. Och om sålunda hänförandet af
en kostnad till den ena eller den andra gruppen redan, teoretiskt sedt,
icke är lätt, tillkommer i praktiken, att de särskilda kostnadsgrupperna
skola bestridas af olika anslag, för hvilka olika mjmdigheter närmast
äro ansvariga, samt att dessa omständigheter, helt naturligt, äro egnade
att gifva rum för divergerande tolkningar af utfärdade bestämmelser
och för därmed sammanhängande meningsskiljaktigheter. Äfven från
räkenskapssynpunkt är den nuvarande ordningen oläglig, då den nödvändiggör
ett svårt och tidsödande arbete för fördelning af ut- och afrustningskostnaderna
mellan de båda öfningsanslagen samt en vidlyftig’
bokföring.
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
8
Det synes mig därför icke kunna råda tvifvel om nyttan och
lämpligheten af att i största möjliga utsträckning låta underhållskostnader
i vidsträckt mening, således äfven innefattande hvad nu betecknas
såsom ut- och afrustningskostnader, bestridas af ett och samma anslag;
och kan då härför, helt naturligt, ej komma i fråga annat än anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll. Marinförvaltningen har icke
kunnat förorda, att kostnader, som föranleddes af under sjöexpedition
verkställd reparation af fartyg eller nyanskaffning eller reparation af
inventarier, skulle belasta underhållsanslaget, då fartygschef vid sådant
förhållande skulle komma att besluta utgifter från ett anslag, hvarför
icke han utan varfschefen bure ansvar. Hvad ifrågavarande särskilda
arbeten och anskaffningar under expedition beträffar, anser jag, att fartygschef
eller vederbörande högre befälhafvare skall, där omständigheterna
så medgifva, underställa fråga härom varfschefens afgörande, i
hvilket fall äfven med marinförvaltningens nyssnämnda principiella uppfattning
öfverensstämmer, att eventuell kostnad bör drabba underhållsanslaget.
Men naturligen komma fall att inträffa, när på grund af
vistelse å aflägsen ort eller förefintlig brådska eller dylikt varfschefs
föreskrift icke utan olägenhet kan inhämtas, hvadan fartygschef eller
högre befälhafvare måste medgifvas rätt att då å egen hand besluta en
dylik reparation eller anskaffning. Dessa fall torde dock med säkerhet
blifva . begränsade till ett fåtal årligen, och jag anser icke, att åt dem
kan tillmätas den betydelse, att med afseende å dem undantag bör
göras från den enligt min mening riktiga hufvudprincipen om dylika
kostnaders bestridande från underhållsanslaget. Visserligen skulle sålunda
en befälhafvare medgifvas befogenhet att med utgift belasta ett
anslag, som är ställdt till annan myndighets disposition, men dels måste,
såsom nämndt, antagas, att dessa fall blifva endast få, och dels blir ju
beslut i detta afseende underkastadt kontroll, bland annat, vid den tekniska
revisionen inom marinförvaltningen.
I detta sammanhang vill jag dock framhålla, att smärre arbeten, som
under expedition visa sig erforderliga för iståndsättande af uppkommen
skada å fartyg eller inventariepersedel, böra, såvidt de äro af beskaffenhet
att normalt kunna utföras af fartygsbesättningen, jämväl verkställas
af fartygets egen personal. Då detta icke låter sig göra och
sådant arbete icke heller lämpligen kan utföras å något af flottans varf,
må, på sätt de sakkunniga äfven förordat, fartygschefen äga att låta
i annan ordning verkställa detsamma, därvid kostnaden, liksom då arbetet
utföres af besättningen, bör stanna å anslaget till flottans öfningar.
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
9
Hvad vidare angår chefens för marinstaben uttalande, att jämväl
sådana kostnader, som föranledas äf underhåll af till skolor och beredskap
i land utlämnad fartygs- och Immateriel m. m., böra bestridas af
underhållsanslaget, anser jag detta böra följa af principendärom att underhålls-
samt ut- och afrustningskostnader skola utgå af nämnda anslag.
På sätt framgår af det anförda, anser jag mig böra tillstyrka de
sakkunnigas förslag i förevarande ämne; och gör jag detta så mycket
hellre, som ett reglerande af här ifrågavarande angelägenhet på föreslaget
sätt är en af förutsättningarna för ett fullständigt och, tekniskt
sedt, ändamålsenligt genomförande af det förslag till ordnande af redovisningsväsendet
ombord å flottans fartyg, som af de sakkunniga framlagts
och af Eders Kungl. Maj:t den 8 innevarande månad antagits att
tillämpas från och med 1912 års ingång. Härför erfordras nämligen,
att kostnaderna för de å varfven utförda underhålls- samt ut- och afrustningsarbetena
aflyftas från öfningsanslagen, som icke äro afsedda att af
varfscheferna disponeras, och i stället påföras anslaget till flottans nybyggnad
och underhåll, som är varfvets speciella anslag. Ett sådant
aflyftande är en betingelse för att ombord å fartygen månatligen skola
kunna afföras de till expeditionsutgifter hänförliga, under månaden uppkomna
kostnader.
Mot sakkunnigas beräkningar ifråga om det belopp, hvarmed anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll bör ökas, för att ut- och afrustningskostnaderna
skola kunna af anslaget bestridas, har jag, i likhet
med marinförvaltningen, intet att invända.
Hvad beträffar frågan om beredande af ersättning till underhållsanslaget
under år 1912 anhåller jag få erinra, att genom nådigt bref
den 15 innevarande månad föreskrifvits, att öfningskostnaden för sjöbeväringen
från och med den 1 januari 1912 tillsvidare skall i första
hand bestridas af anslaget till flottans öfningar samt att ersättning
för nämnda kostnad skall beredas samma anslag genom omföring
månatligen från anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar m. in. med
belopp, som tillsvidare skall utgå efter en krona 86 öre per beväringsman
och öfningsdag, hvilket sistnämnda belopp lagts till grund för
beräkningen i gällande stat af sjöbeväringens öfningskostnad, inklusive
därå belöpande andel i ut- och afrustningskostnaderna. För år 1912
är sålunda någon omföring af medel från anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar m. m. till anslaget till flottans nybyggnad och underhåll
icke erforderlig.
Hå riksstaten för år 1912 ju redan är fastställd, men sakkunnigas
förslag i nu förevarande del bör vinna tillämpning med 1912 års in
Bihang
till Riksdagens protokoll 1912. 6 Sami. 31 käft. (Nr 34.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
Utskottets
yttrande.
gång, anser jag, att framställning till Riksdagen bör göras om medgifvande
att i 1912 års räkenskaper verkställa erforderlig omföring från
anslaget till flottans öfningar till anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll. Skulle denna min åsikt vinna Eders Kungl. Maj:ts gillande,
torde, på sätt jag i så fall afser att under nästföljande punkt i protokollet
föreslå, marinförvaltningen böra anbefallas att, i afvaktan på Riksdagens
beslut i ärendet, låta från en särskild undertitel under anslaget
till flottans nybyggnad och underhåll afföra de kostnader för år 1912,
hvilka under förutsättning af nyssnämnda omföring böra af samma anslag
gäldas.»
Kungl. Maj:t har i punkt 6 af statsverkspropositionens femte hufvudtitel
föreslagit Riksdagen att i riksstaten för år 1913 till reservationsanslaget
till flottans nybyggnad och underhåll öfverföra dels från reservationsanslaget
till flottans öfningar 155,000 kronor och dels från förslagsanslaget
till sjöbeväringens vapenöfningar samt beklädnad och ersättning
därför 91,000 kronor, eller tillhopa 246,000 kronor.
I den nu ifrågavarande propositionen föreslår Kungl. Maj:t, att en
öfverföring af enahanda belopp eller 246,000 kronor till reservationsanslaget
för flottans nybyggnad och underhåll må för år 1912 göras
från det i samma års riksstat uppförda reservationsanslaget till flottans
öfningar.
Jämlikt kungl. bref den 15 december 1911 har föreskrifvits, att
öfningskostnaden för sjöbeväringen från och med den 1 januari 1912
tillsvidare skall i första hand bestridas af anslaget till flottans öfningar
samt att ersättning för nämnda kostnad skall beredas samma anslag
genom omföring månatligen från anslaget till sjöbeväringens vapenöfningar
m. m. med belopp, som tillsvidare skall utgå efter en krona
86 öre per beväringsman och öfningsdag, hvilket sistnämnda belopp
lagts till grund för beräkningen i gällande stat af sjöbeväringens
öfningskostnad, inklusive därå belöpande andel i ut- och afrustningskostnaderna.
Genom denna öfverföring från anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar till reservationsanslaget till flottans öfningar blir sålunda
sistnämnda anslag åter godtgjordt för den del af ut- och afrustningskostnaden,
som bör drabba beväringsanslaget.
Utskottet har i punkt 6:o) af sitt utlåtande nr 5 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel tillstyrkt
hvad Kungl. Maj:t i motsvarande fall föreslagit för år 1913 och får i
enlighet härmed äfven tillstyrka den nu föreliggande propositionen.
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
11
Hvad beträffar fördelningen af de kostnader, som föranledas af under
sjöexpedition verkställd reparation af fartyg eller nyanskaffning eller
reparation af inventarier, har utskottet ansett sig sakna anledning att
göra något uttalande, så mycket hellre som frågan om förenkling af
redovisningsväsendet vid marinen för närvarande är under utredning.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att från det i riksstaten
för år 1912 uppförda reservationsanslaget till
flottans öfningar må i samma års räkenskaper till
reservationsanslaget till flottans nybyggnad och underhåll
omföras ett belopp af 246,000 kronor, i syfte att
möjliggöra bestridande under år 1912 från sistnämnda
anslag af samtliga underhålls- samt ut- och afrustningskostnader
för flottans fartyg.
Stockholm den 12 april 1912.
På statsutskottets vägnar:
G. KULING.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hafva närvarit:
herrar A. G. L. Billing, A. Ekman, S. U. Kvarnzelius, grefve F. Wachtmeister, O.
Jonsson, A. N. Halm, friherre J. T. Gripenstedt, grefve P. O. L. Klingspor, II. F. Lamm,
friherre J. G. Beck-Friis, A. G. Lindblad, G. G. Ekman, II. IT. K. Ericson, A. Wiklund,
H. Andersson i Skifarp, F. W. Thorsson, P. Olsson, K. Starbäck, G. Persson, K. V. Rydén,
J. A. Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström och E. A. Nilson.