Statsutskottets utlåtande Nr 31.

1

Nr 31.

Ankom till Riksdagens kansli den 27 mars 1912 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter tvätterskan
Emilia Andrietta Lindberg från Sala.

(3:e Afa.)

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
remitterad proposition (nr 63) af den 23 februari 1912 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen medgifva, att
kronans rätt till danaarf efter tvätterskan Emilia Andrietta Lindberg
från Sala må efterskänkas till förmån för svenska allmänna djurskyddsföreningen.

Till berörda statsrådsprotokoll har departementschefen i ärendet
anfört följande:

»Den 8 september 1905 afled i Sala tvätterska^. Emilia Andrietta
Lindberg utan att efterlämna kända arfvingar. Till god man att
iakttaga och bevaka den aflidnas okända arfvingars rätt och bästa i
fråga om arf efter henne förordnades af rådstufvurätten i Sala stadsvaktmästaren
därstädes A. W. Sandberg.

Sedan svenska allmänna djurskyddsföreningen den 30 april 1906
låtit såsom testamente bevaka vissa af Emilia Andrietta Lindberg i
lifstiden fällda yttranden af innehåll, att efter hennes död hennes kvarlåtenskap
skulle tillfalla föreningen, öfverlämnade gode mannen Sandberg
den 15 juni 1907 till föreningen 1,860 kronor 31 öre, utgörande
behållningen i dödsboet efter afdrag af begrafnings- och boutredningskostnader.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 29 höft. (Nr 31—32.) 1

Departementschefens

yttrande.

2

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Vid vittnesförhör inför rådstufvurätten i Sala rörande omförmälda
såsom testamente bevakade yttranden hördes gårdsägaren Lars
Edvard Johansson i nämnda stad och dennes hustru Sofia Johansson,
hvilka därvid berättade, bland annat, mannen Johansson, att vid ett af
vittnets besök hos Emilia Lindberg under hennes sista sjukdom, därvid
vittnets hustru jämväl närvarit, den aflidna på vittnets tillfrågan, hur hon
tänkt, att med hennes egendom skulle förfaras efter hennes död, yttrat,
att hon tänkt gifva till svenska djurskyddsföreningen hvad i hennes
bo funnes kvar, sedan kostnaderna för hennes skötsel och begrafning
blifvit guldna; att hon därvid tillagt, att hon alltid ömmat för djur,
äfvensom framhållit, att hon ensam utan någon hjälp arbetat samman
det lilla, hon ägde; att vittnet vid ett senare tillfälle tillfrågat Emilia
Lindberg, om hon med sitt vid förra tillfället häfda yttrande, att svenska
djurskyddsföreningen skulle få hennes kvarlåtenskap, åsyftat svenska
allmänna djurskyddsföreningen, och att Emilia Lindberg härå svarat
ett tydligt ja; att Emilia Lindberg vid omvittnade yttrandenas afgifvande
varit fullt redig och handlat af fri och otvungen vilja; samt att
vittnet för sin del vore fullkomligt öfvertygadt, att Emilia Lindberg
vid båda dessa tillfällen afsett att gifva tillkänna sin yttersta vilja
och testamente; samt hustrun Johansson, att vittnet, som bodde i samma
gård som Emilia Lindberg, vårdat henne under hennes sista sjukdom;
att en morgon under denna tid vittnets man äfven tillkommit samt
därvid frågat Emilia Lindberg, hur hon tänkte ordna om sin kvarlåtenskap;
att Emilia Lindberg härtill svarat, att hon tänkt, att kvarlåtenskapen
skulle tilldelas djurskyddsföreningen och äfven den, som skött
henne; att hon vid detta tillfälle väl icke uttryckligen sagt, att hennes
omvittnade yttranden vore hennes testamente, men att hon dock
nämnt, att det vore hennes önskan, att kvarlåtenskap en skulle delas
på omförmälda sätt; samt att Emilia Lindberg vid ifrågavarande tillfälle
varit vid fullt och sundt förstånd och handlat frivilligt.

I mars 1909 instämde kammaradvokatfiskalsämbetet svenska allmänna
djurskyddsföreningen till rådstufvurätten i Sala med yrkande,
att omförmälda såsom testamente bevakade yttranden måtte förklaras
icke utgöra hinder för Kungl. Maj:t och kronan att tillträda kvarlåtenskapen
efter Emilia Andrietta Lindberg samt att föreningen måtte förpliktas
att till Kungl. Maj:t och kronan redovisa samma kvarlåtenskap.
Genom utslag den 24 maj 1909 pröfvade rådstufvurätten af anförda skäl
rättvist på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts och kronans talan, att föreningen,
som omhändertagit kvarlåtenskapen, förpliktades att inom tre
månader från det rådstufvurättens utslag vunnit laga kraft till Kungl.

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

3

Maj:t och kronan utlämna berörda kvarlåtenskap. Svea hofrätt, där
saken fullföljdes, gjorde härutinnan ingen annan ändring, än att den
tid, inom hvilken det ålåge föreningen att utlämna kvarlåtenskapen,
bestämdes till tre månader från hofrättens doms dag. Hofrättens den
27 maj 1910 gifna dom vann laga kraft.

I en till Kungl. Maj:t ingifven skrift af den 7 januari 1911
har nu svenska allmänna djurskyddsföreningens styrelse, under framhållande,
att det otvetydigt varit Emilia Lindbergs önskan, att
föreningen efter hennes död skulle komma i besittning af hennes kvarlåtenskap,
ehuru hon icke förstått att gifva denna sin önskan uttryck
i laga form, i underdånighet anhållit, att Kungl. Maj:t behagade i
nåder efterskänka sin rätt till ifrågavarande kvarlåtenskap till förmån
för föreningen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande i ärendet och därvid tillika öfver1
ämnat från magistraten i Sala och gode mannen, stadsvaktmästaren
Sandberg inkomna yttranden. Såväl magistraten som Kungl. Maj:ts
befallningshafvande hafva förordat ansökningen till nådigt bifall.

Kammaradvokatfiskalsämbetet, som på grund af nådig remiss
yttrat sig, har, under förmälan, att djurskyddsföreningen till ämbetet
öfverlämnat omförmälda kvarlåtenskap, hemställt, att densamma, efter
afdrag af aktoratsprovision, måtte efterskänkas till förmån för föreningen,
samt tillstyrkt, att nådig proposition i sådant syfte måtte
aflåtas till Riksdagen.»

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit, hemställde
departementschefen om aflåtande till Riksdagen af förenämnda proposition.

Utskottet, som icke haft något att erinra emot förevarande framställning,
hemställer,

att Riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

Stockholm den 27 mars 1912.

På statsutskottets vägnar:

G. EILLING.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 31.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hafva närvarit:
herrar A. G. L. Billing, A. Ekman, grefve F. Wachtmeister, O. Jonsson,
A. N. Halm, friherre J. T. Gripenstedt, grefve P. O. L. Klingspor, II. F. Lamm,
friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, C. G. Ekman,
A. Wiklund, H. Andersson i Skifarp; F. W. Thorsson, P. Olsson, C. Persson,
K. V. Rydén, J. A. Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström och E. A. Nilson.