Statsutskottets utlåtande Nr 121.
1
>r 121.
Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1912 kl. 4 e. ra.
Utlåtande, i anledning af vädd motion angående statsbidrag för
å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandes jude.
(4:e Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion, nr 167, har herr O. Berg hemställt, att
Riksdagen ville besluta, att för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö
fallandesjuk erhålles statsbidrag till samma belopp, som enligt kungl.
kungörelsen af den 13 juni 1908 utgår till arbetshemselev vid anstalt
för fallandesjuka sinnesslöa.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
»En klass af obotligt sjuka, för hvilken vården i Sverige i viss
mån kan sägas vara försummad, är de fallandesjukas. Som bekant innefattar
man under benämningen fallandesjuka eller epileptici sjuka, hvilkas
sjukdomsgrad är synnerligen olika. En del patienter hafva sjukdomen
i så lindrig grad, att för dem endast obetydliga absencer då och då förekomma;
dessa kunna utan hinder häraf utföra sitt arbete. Andra åter
lida af sin sjukdom i så hög grad, att de, vare sig på grund af våldsamhet
eller mera utpräglad slöhet, enligt gällande stadga angående
sinnessjuka äro berättigade till inträde å statens hospital och asyl.
Mellan nu nämnda grupper finner man emellertid en stor skara lidande
— de som i dagligt tal benämnas fallandesjuka — hvilka genom sin
sjukdom i större eller mindre grad äro förhindrade att bereda sig stadigvarande
arbetsförtjänst och hvilka därför till största delen, när meddellöshet
föreligger, falla fattigvårdsstyrelserna till last och af dessa ackorBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 6 saml. 73 käft. (Nr 121—124.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
deras ut till enskilda personer eller intagas å fattiggårdar. Den särskilda
skötsel, som dessa sjuka skulle behöfva, kunna de ej på detta sätt erhålla.
Såväl i de enskilda hemmen som på fattigvårdsinrättningar saknas
i allmänhet förutsättningar härför, och på de" sistnämnda anstalterna
blifva ifrågavarande patienter ofta utsatta för de öfriga understödstagarnes
hat och ovilja på grund af den lynnets egenart som ofta utmärker dem.
Att genom ändamålsenlig skötsel mycket skulle kunna vinnas för i frågavarande
sjuka torde emellertid vara visst. Många kunna på så sätt förbättras
och blifva arbetsföra, för alla kan ernås lindring i deras lidanden.
Erfarenheten från vårdanstalter peka tydligt i denna riktning. Skall
något i denna väg kunna göras, torde emellertid staten få lof att inskrida
hjälpande i större omfattning än hvad hittills varit fallet.
Frånsedt de till ofvannämnda grupp hörande, hvilka äro berättigade
till intagning å sinnessjukanstalt, har staten hittills lämnat understöd endast
åt sådana fallandesjuka, som från barndomen äro sinnesslöa. Till
uppfostringsanstalter för sinnesslöa fallandesjuka barn, som äro bildbara.
utgår ett statsbidrag af 250 kronor per år för hvarje elev under högst 8
år samt till arbetshem för sådan fallandesjuk, som genomgått dylik uppfostringsanstalt
eller annorledes förvärfvat en utbildning motsvarande den
sådan anstalt afser att lämna, ett årligt anslag af 100 kronor för hvarje
här intagen. Däremot har staten hitintills icke lämnat något som helst
understöd åt sådana fallandesjuka, som icke äro sinnessjuka eller sinnes,
slöa, men på grund af sina ofta återkommande anfall likväl äro i behof
att blifva omhändertagna å för dem lämpad anstalt.
Den enda vårdanstalt för fallandesjuka i vårt land torde vara Svenska
Diakonsällskapets vid Stora Sköndal. Erfarenheten från denna anstalt har
gifvit vid handen, att behofvet af vård för dessa sjuka är synnerligen stort;
platserna därstädes äro mycket eftersökta, fastän afgifterna måst sättas så
höga som 550 kronor per år för tredje klass patient, och många mindre
fattigvardssamhällen ej ansett sig kunna på grund af det höga priset
hafva råd att söka inträde för sina sjuka.
För detta hem har ofvan nämnda bestämmelser angående understöd
från staten verkat så att för en del patienter, de från barndomen sinnesslöa,
understöd erhållits, för öfriga däremot ej. Att detta inverkar menligt
på utvecklingen af epileptikervården torde vara tydligt. I många fall är
det svårt att skilja mellan dessa grupper af sjuka, och gifvetvis har någon
lindring i afgifterna ej kunnat medgifvas kommunerna, då det varit omöjligt
att sätta afgifterna olika. Skulle däremot anslag af statsmedel kunna
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
3
påräknas för alla patienter, blefve ställningen mycket klarare och någon
minskning i afgifterna skulle kunna företagas.»
Utskottet, som begärt Konungens befallning till medicinalstyrelsen
att afgifva yttrande öfver ifrågavarande motion, har med föranledande
häraf mottagit följande af nämnda styrelse den 8 maj 1912 aflåtna skrifvelse
i ämnet.
TILL KONUNGEN.
Genom ämbetsskrifvelse af den 9 februari 1912 från Civildepartementet
har Medicinalstyrelsen erhållit befallning att till Eders Kung!
Maj:t inkomma med yttrande, bland annat, öfver en inom Riksdagens
Andra kammare väckt motion (nr 167) om statsbidrag för å epileptikerhem
vårdad, icke sinneslö fallandesjuk.
Med anledning häraf får Medicinalstyrelsen — som den 6 mars
1912 afgifvit genom förenämnda ämbetsskrifvelse jämväl infordradt yttrande
öfver motion rörande vården af spetälske — rörande nu förevarande
ärende anföra följande.
Såsom uti den ifrågavarande motionen är framhållet, har statens
verksamhet med afseende på de fallandesjuka hittills varit inskränkt till
tvenne grupper bland dem, nämligen dels sådana fallandesjuka, som därjämte
äro sinnessjuka, vare sig permanent eller allenast periodiskt, och
dels sådana, som från barndomen varit sinnesslöa (idioter). De förra omhändertager
staten direkt, i den mån platser finnas tillgängliga å sinnessjukanstalterna.
Till intagning å dessa äro, därest utrymmet så medgifver,
äfven sådana sinnesslöa fallandesjuka berättigade, hvilka såsom våldsamma
och opålitliga icke kunna annorstädes erhålla ändamålsenlig vård
(jämför § 28 af gällande stadga angående sinnessjuka). Öfriga sinnesslöa
fallandesjuka hafva däremot icke tillträde till statsanstalt, men staten
lämnar bidrag till de anstalters verksamhet, som för dels bildbara
sådana och dels obildbara finnas upprättade af landsting, föreningar och
enskilda personer. Detta statsbidrag utgår till uppfostringsanstalt för
sinnesslöa barn med 125 kronor respektive 62 kronor 50 öre per lästermin
och elev, allteftersom eleven i anstalten eller på dess bekostnad
njuter underhåll eller allenast deltager i undervisningen därstädes, till
arbetshem för sinnesslöa med 100 kronor årligen per elev (Kung! kungörelsen
angående anslag af allmänna medel åt uppfostringsanstalter för
sinnesslöa barn och åt arbetshem för sinnesslöa den 13 juni 1908) samt
4
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
till af Kungi. Maj:t för sitt ändamål godkänd anstalt för obildbara sinnesslöa
med högst 250 kronor årligen för hvarje därstädes vårdad, utan
hänsyn till ålder (Kungl. kungörelsen angående understöd af statsmedel
åt anstalter för obildbara sinnesslöa den 31 december 1904).
Förutom de sinnessjuka och de från barndomen sinnesslöa fallandesjuka
finnas emellertid åtskilliga andra, af fallandesot lidande, Indika
äro i behof af att bli omhändertagna, enär de på grund af karaktärslyte,
anfallens talrikhet och så vidare icke äro i stånd att försörja sig eller
taga hand om sig själfva. Under nuvarande förhållanden komma sådana
fallandesjuka, när de äro medellösa, att falla fattigvården till last. Såsom
i motionen är anfördt, sakna emellertid såväl fattigvårdsinrättningarna
som enskilda hem i allmänhet förutsättningarna för att kunna bereda
här ifrågavarande patienter en ändamålsenlig skötsel, hvarför det
otvifvelaktigt skulle vara till gagn att få särskilda, för uppgiften ifråga
organiserade anstalter eller afdelningar inom förutvarande anstalter, där
de sjuka under perioder af tätare anfall kunde få den nödiga vården,
medan de under fritiderna kunde erhålla för dem lämpad sysselsättning,
och där för öfrigt en behandling, som toge nödig hänsyn till deras karaktärsegendomligheter,
komme dem till del. Af vårdanstalter för fallandesjuka
är i vårt land för närvarande endast en afsedd icke enbart
för sinnesslöa sådana, nämligen det invid diakonanstalten å Stora Sköndal
belägna epileptikerhemmet, som motionen afser och hvars platsantal
är 26. Då staten icke själf torde böra upprätta anstalter för icke sinnessjuka
epileptiska personer, men behof af dylika anstalter otvifvelaktigt
föreligger, finner Styrelsen det vara önskvärdt, att staten lämnar
bidrag till sådana anstalters verksamhet. Ehuru Styrelsen sålunda finnermotionens
syfte behjärtansvärdt, kan Styrelsen icke finna lämpligt, att
bidrag af statsmedel redan nu beviljas, till vården af sådana fallandesjuka,
som icke kunna betecknas vare sig som sinnessjuka eller sinnesslöa.
Innan dylikt bidrag beviljas synes det nämligen vara angeläget,
att någon kännedom inhämtas om, huru stort dessas antal är. En undersökning
i detta afseende torde hvad landsbygden beträffar utan större
svårighet kunna anordnas i sammanhang med de provinsialläkarna åliggande
besöken hos sinnessjuka inom distrikten.
Underdånigst
Klas Linroth.
Richard Stenbeck. E. Sederholm. Erik Åberg.
A. E. Eastman.
Statsutskottets utlåtande Nr 121.
I likhet med medicinalstyrelsen finner utskottet motionärens förslag
värdt allt behjärtande.
Emellertid har utskottet ansett det vara af nöden att, innan beslut
i af motionären föreslagen riktning fattas, utredning verkställes dels,
såsom af medicinalstyrelsen framhållits såsom erforderligt, angående
antalet fallandesjuka, som ej kunna betecknas såsom sinnessjuka eller
sinnesslöa, hvilken utredning emellertid enligt hvad af medicinalstyrelsens
skrifvelse framgår, utan större svårighet skulle kunna anordnas i sammanhang
med de provinsialläkarne åliggande besöken hos sinnessjuka
inom distrikten, dels ock angående storleken af det bidrag, som skulle
lämnas för å epileptikerhem vårdad icke sinnesslö fallandesjuk, in. m.
Vid sådant förhållande har utskottet ansett sig böra tillstyrka
Riksdagen att i skrifvelse till Kung!. Maj:t begära utredning i ämnet.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, i anledning af herr Bergs förevarande
motion, må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
i fråga om beredande af statsbidrag för å epileptikerhem
vårdad icke sinnesslö fallandesjuk samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna
utredning må föranleda.
Stockholm den 17 maj 1912.
På statsutskottets vägnar:
G-. BLLIINGr.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hafva närvarit:
herrar A. G. L. Billing, O. Jonsson, A. N. Halm, grefve P. O. L. Klingspor.
friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, A. G. Lindblad, C. G. Ekman,
F. Berglund, A. Aström, H. U. K. Ericson, A. W. Lindh, A. Wiklund, II.
Andersson, P. Olsson, C. Persson, K. V. Bydén, J. A. Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström,
E. A. Nilson, A. Ifvarsson, A. Anderson i Råstock och J. Pålsson.
Utskottets
yttrande.