Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till Riksdagens kansli den 11 mars 1912 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets memorial, i anledning af olika meningar
mellan kamrarna, till hvilket utskott väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation i
vissa fall af torp och andra lägenheter å rekognitionshemman
m. m. bör hänvisas.
Närvarande: herrar Bonde, Branting*), Trygger, Hagström, Clason, Bellinder,
Hellberg, K. J. Ekman, von Geijer, Mannheimer, Wavrinsky *), von
Mentzer*), Jansson i Djursätra*), Nyström, Edén*), Larsson i Västerås*),
Magnusson *), Larsson i Säby, Karlsson i Fjät *) och Kropp.
*) Ej närvarande vid memorialets justering.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion (nr 207) hafva herrar
Carl Lindhagen, E. A. Leksell, Fabian Månsson, Aug. Sävström, Ernst
Lindley, Per Norm, Wilh. Edbom och Rob. Karlsson hemställt, att
»Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af ett
förslag
l:o) till expropriation i skäliga fall af torp och andra lägenheter
å rekognitionshemman mot ersättning af hvad på torpet eller lägenheten
belöper af den skatteköpeskilling, som på sin tid erlades för hela
hemmanet.
2:o) till en lagstiftning, hvarigenom, innan expropriationsåtgärder
kunnat genomföras, åborna på dessa torp och lägenheter tillerkännas
samma rätt att sitta odrifna som tillkommer åbo på under bruk skatteköp!
hemman.»
Sedan denna motion blifvit af Andra kammaren hänvisad till
lagutskottet, men lagutskottet, på sätt af dess memorial nr 3 inhämtas
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 saml, 4 höft. (Nr 4.) 1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
— under anförande af att motionen anginge ett ärende, som syntes
utskottet icke böra tillhöra dess behandling — hemställt, att ifrågavarande
motion måtte till Riksdagens Andra kammare återlämnas, så
har, enligt hvad särskilda från kamrarna ankomna protokollsutdrag för
den 5 februari gifva vid handen, Första kammaren afslagit, hvad utskottet
i detta memorial hemställt, men Andra kammaren med bifall
till utskottets hemställan beslutit hänvisa ifrågavarande motion till behandling
af jordbruksutskottet.
Då sålunda olika meningar mellan kamrarna uppstått, till hvilket
utskott motionen i fråga bör hänvisas, åligger det, jämlikt § 38 mom. 4
riksdagsordningen, konstitutionsutskottet att med Riksdagens rätt därom
besluta.
Förevarande motion afser, såsom framgår af motionärernas ofvan
återgifva hemställan, dels eu förändring i expropriationslagstiftningen i
så måtto, att den skulle komma att gälla äfven till förmån för innehafvare
af torp och lägenheter å rekognitionshemman, dels ock lagstiftningsåtgärder,
afsedda att bereda dessa en mera betryggad nyttjanderätt
af sådana torp och lägenheter. Då motionen sålunda berör vissa
lagstiftningsfrågor, måste det vara beroende på dessa frågors innebörd,
huruvida de skola hänvisas till förberedande behandling af jordbrukseller
lagutskottet.
I enlighet med § 43 mom. 2 riksdagsordningen åligger det jordbruksutskottet
att meddela utlåtanden och afgifva förslag i anledning
af alla från kamrarna dit hänvisade frågor, som angå stiftande, ändring,
förklaring eller upphäfvande af lagar och författningar rörande hushållningen
med allmänna och enskilda skogar, om jakt och fiske, om
vattenrättsförhållanden, om skatteköp, afvittringar, skiften och jordstyckningar
samt därmed sammanhängande ämnen, så ock angående vägar
och skjutsväsende. Lagutskottet åter skall i enlighet med § 42 mom. 1
riksdagsordningen meddela utlåtanden och afgifva förslag i anledning
af de, såsom icke tillhörande annat utskotts behandling, från kamrarna
dit hänvisade frågor om stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af civil-, kriminal- och kyrkolag, likasom ock af andra lagar och författningar,
som stiftas af Konung och Riksdag samfälldt. Häraf framgår,
att den föreliggande motionen måste tillhöra lagutskottets verksamhetsområde,
såvida densamma icke befinnes angå något af de ämnen,
som det enligt i riksdagsordningen bestämda, här ofvan angifna grunder
tillkommer jordbruksutskottet att förberedande behandla.
Utskottet anser sig först och främst böra erinra därom, att en
annan af herr Lindhagen m. fl. vid innevarande års riksdag väckt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
3
«
motion, hvari bland annat hemställes, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj: t anhålla om förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål
att för jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse i erforderliga
fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning,
ytterst genom expropriation, af torpares och deras vederlikars jordbruk
på enskilda domäner, utan någon tvekan blifvit af lagutskottet mottagen
till behandling. Om således ingen invändning finnes att anföra däremot,
att en fråga af denna beskaffenhet, nämligen afseende lagstiftningsåtgärder
för att möjliggöra expropriation af torpares jordbruk på enskilda
domäner, ostridigt anses tillhöra lagutskottets handläggning, måste afgörandet
af det nu till konstitutionsutskottet hänskjuta ärendet eller
till livilket utskott den förevarande motionen skall hänvisas i främsta
rummet blifva beroende på det förhållandet, huruvida rekognitionshemman
skola betraktas såsom enskild egendom eller ej.
Dessa hemmans rättsliga ställning reglerades i vissa afseenden
genom den kungl. förordningen den 22 december 1898, i hvilken det
stadgas, att hvad i särskilda författningar finnes i fråga om skatteköp
af s. k. rekognitionshemman föreskrifvet därom, att hemmanen alltid
skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, skall upphöra
att gälla. Ifrågavarande förordning var föranledd af 1898 års Riksdags
skrifvelse, och tillåter sig utskottet återgifva densamma såsom belysande
för frågan om rekognitionshemmanens rättsliga ställning:
»Inom Riksdagen hafva väckts motioner, däri yrkats, det Riksdagen
måtte för sin del besluta, att hvad som vid skatteköp af s. k.
rekognitionshemman stadgats därom, »att hemmanen alltid skola vara
oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda», skulle upphöra att gälla,
samt under förutsättning af bifall till nämnda förslag att § 30 af lagen
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni
1896 måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af
krono- och skattenatur är särskildt stadgadt.»
Till stöd för förstnämnda yrkande har anförts, bland annat, följande:
Från äldre tider hade kronan tillhöriga skogar blifvit anslagna
till vissa bruk och bergverk att af dem nyttjas emot årlig afgift eller
rekognition. Vid 1809—1810 årens riksdag beslöts, att dessa så kallade
rekognitionsskogar skulle indelas till hemman och, i den mån de befunnes
för bruken behöfliga, till bruksägarne till skatte försäljas.
Närmare bestämmelser härom meddelades i kungl. kungörelsen den 4
februari 1811, och stadgades däri, bland annat, att i de skattebref, som
kammarkollegium hade att å de försålda hemmanen utfärda, skulle intagas
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
förbehåll, att hemmanen alltid skulle blifva oskiljaktiga från de bruk,
hvarunder de lydde. Sedermera utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande
hemman flera författningar, hvilka alla i afseende å berörda
förbehåll hänvisade till 1811 års kungörelse.
Mot en inom Riksdagen vid ett föregående tillfälle uttalad åsikt,
att ifrågavarande skatteköp medfört oskäligt stor fördel för köparne,
har motionären ansett åtskilligt vara att invända. Utaf en tryckt uppsats
i ämnet (»Om skatteköpta rekognitionshemman, utredning med
hänsyn till ifrågasatt återvinningstalan») inhämtades, att i själfva verket
afsikten med Riksdagens beslut om försäljningen varit, att staten därigenom
skulle få ökade inkomster, och att bruksägarne varit ganska
ovilliga att medverka till realisationen. Sedan staten afhändt sig äganderätten
till dessa hemman, syntes de i allt fall böra åtnjuta samma friheter
och förmåner som öfriga skattesålda kronohemman.
Huru härmed än månde förhålla sig, hade det emellertid numera
visat sig, att ett inom Riksdagen gjordt antagande, det staten skulle, i
fall af bruks nedläggande eller hemmans skiljande från bruk, äga återvinningsrätt,
varit felaktig. Sedan talan å kronans vägnar väckts mot
åtskilliga ägare af rekognitionshemman med påstående, att hemmanen
på någon af nyss nämnda grunder skulle återfalla till kronan, hade
nämligen högsta domstolen genom eu följd af domar den 8 juni 1897
förklarat, att återvinningsrätt i sådana fall icke ägde rum, och förty
ogillat kronans talan.
Härigenom hade frågan om bibehållande af ifrågavarande förbehåll
fått en helt annan innebörd. Då det genom högsta domstolens beslut
vore konstateradt, att kronan icke hade någon återvinningsrätt till hemmanen,
hade den ur synpunkten af kronans fiskaliska intresse anförda
grund för sagda förbehålls bibehållande alldeles bortfallit. Enligt hvad
den ofvan omförmäld a utredningen gåfve vid handen, hade samma förbehåll
icke heller af sådan hänsyn tillkommit, utan skulle afsikten därmed
allenast varit att, i enlighet med den tidens näringspolitiska åsikter,
sörja för, att hvarje bruk skulle hafva tillräckligt med skog i förhållande
till den kvantitet järn eller andra produkter, som, enligt de för
bruket gällande privilegier, finge där tillverkas. Sedan numera fullständig
frihet införts i afseende å bergshandteringen, kunde det naturligtvis
icke vara skäl att ur denna synpunkt bibehålla ifrågavarande
inskränkning.
Vid nu anförda förhållanden syntes numera intet med fog kunna
invändas mot, att dessa hemman i förevarande hänseende likställdes med
öfriga under enskild äganderätt varande hemman. Det skulle visserligen
Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
5
kunna ifrågasättas, huruvida icke omförmälda inskränkning borde anses
redan hafva bortfallit genom de angående bergshandteringens frigörande
nu gällande författningar, men då förbehållet förutsatts såsom giltigt i
den år 1896 utkomna lagen angående hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring, syntes trygghet icke förefinnas, att icke samma förbehåll
kunde komma att anses fortfarande tillämpligt och sålunda kunna
af någon bruksägare användas för att söka återvinna från bruket såld!
hemman af ifrågavarande art.
Det syntes därför nu vara skäl att, till undvikande af den rättsosäkerhet,
som däraf vållades, och de kostsamma rättegångar, som häraf
kunde föranledas, meddela uttryckligt stadgande därom, att förbehållet
skulle vara utan verkan.
Riksdagen har i likhet med motionären funnit, att då, i händelse
bruksrörelsen blifvit nedlagd vid bruk, under hvilket rekognitionshemman
lyder, eller om rekognitionshemman kommit i annans ägo än bruksägarens,
kronan numera anses icke äga återvinningsrätt till hemmanet,
och ifrågavarande bestämmelse om hemmanens oskiljaktighet från bruken
sålunda i detta hänseende icke äger någon betydelse, samma bestämmelse
bör upphöra att äfven i öfriga afseende!! äga giltighet, helst bibehållande
af en sådan bestämmelse kan genom den rådande osäkerheten angående
äganderätten till rekognitionshemman framkalla anspråk och förvecklingar
af liera slag. Riksdagen har därför velat bifalla motionärens förslag i
denna del, hvaraf torde följa, att lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring bör blifva gällande äfven i fråga om förevarande
rekognitionshemman.
Riksdagen får alltså anmäla, att Riksdagen för sin del besluta, att
hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman stadgats
därom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lyda», skall upphöra att gälla; samt att 30 § af lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896
må erhålla följande förändrade lydelse:
Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af
krono- eller skattenatur är särskilt stadgadt.»
Då alltså genom här åberopade 1898 års förordning rekognitionhemmanen
tillerkänts samma rättsliga ställning som till exempel vanliga
skatteköpta kronohemman, måste de otvifvelaktigt äfven vara föremål
för full enskild äganderätt, och sålunda också frågan om expropriation af
torp och lägenheter å dessa rekognitionshemman tillkomma lagutskottets
behandling af alldeles samma skäl som den till detsamma redan hänvisade
frågan om liknande expropriation på andra enskilda domäner.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 saml. 4 Käft. (Nr 4.) 2
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 4.
På samma grunder måste äfvenledes hvad herr Lindhagen m. fl. uti
andra punkten af förevarande motion hemställt, eller att Riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag till lagstiftning för att, innan
expropriationsåtgärder kunnat genomföras, tillerkänna åbor på ifrågavarande
torp och lägenheter samma rätt att sitta odrifna, som tillkommer
åbo på under bruk skatteköpta hemman, tillkomma lagutskottets handläggning,
då ju detta måste anses vara en fråga angående den ställning,
som tillkommer nyttjanderättsinnehafvare å enskild egendom.
Utskottet har visserligen ingalunda förbisett, att vid 1911 års
riksdag jordbruksutskottet haft att handlägga frågor, hvilka, med beaktande
af hvad här ofvan anförts, kunna synas hafva bort blifva till
lagutskottet hänvisade, men utan att anse sig behöfva ingå på granskning
af de skäl, som härvid kunnat vara medverkande, finner utskottet
ett sådant förhållande ej på något sätt kunna åberopas såsom stöd för
att man i år ej skulle söka att noga följa riksdagsordningens föreskrifter,
särskildt sedan uppmärksamheten blifvit fästad vid den nu föreliggande
frågans rätta innebörd.
På grund af hvad sålunda anförts, har konstitutionsutskottet funnit
herr Lindhagens m. fl. ifrågavarande motion vara
af beskaffenhet att höra till lagutskottet;
hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.
Stockholm den 11 mars 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Reservation:
af herr Branting.
STOCKHOLM, ISAAO MABCUS’ BOKTKYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.