Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till Riksdagens kansli den 15 maj 1912 kl. 12 midd.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
angående ändrade bestämmelser i fråga om den politiska
rösträtten för män.
Närvarande: Herrar Bonde, Branting, Trygger, Clason, Bellinder, Hellberg,
Ekman, von Geijer, Mannheimer, Wavrinsky, von M.entzer, Sehlin,
Jansson i Djursätra*), Ericsson, Nilsson, Nyström, Edén, Larsson i
Västerås, Magnusson och Larsson i Säby. ''
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottets handläggning hafva hänvisats följande
inom Andra kammaren väckta motioner, nämligen
motionen nr 281, af herr Widén, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändring i 16 § mom. b) riksdagsordningen;
motionen nr 307, af herrar Uj. Branting, Herm. Lindqvist, F. W.
Thorsson, Nils Persson, Värner liydén, A. J. Christiernson, Viktor Larsson,
E. Palmstierna, B. Eriksson och O. II. Waldén, angående utvidgad
politisk valrätt och valbarhet; samt
motionen nr 316, af herrar Carl Lindhagen, C. Winberg, It. Sandler,
Nils Helger och Oskar Kloo, om ändrad lydelse af 16 § första stycket
samt 19 § riksdagsordningen;
och hafva dessa motioner af utskottet behandlats i ett sammanhang,
motionerna nr 307 och 316 dock i detta utlåtande allenast i hvad de
afse ändrade bestämmelser i fråga om den politiska rösträtten för män.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 sand. 26 käft. (Nr 32.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
IT 281.
IT 307.
IT 316.
I motionen nr 281 inom Andra kammaren har herr Widén hemställt,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring
i § 16 mom. b) riksdagsordningen, att från valrätt uteslutes allenast
den, som af den allmänna fattigvården åtnjuter full försörjning, som ej
är tillfällig».
Därjämte har motionären hemställt att, därest utskottet skulle
finna, att en mera tillfredsställande begränsning af den i sagda lagrum
stadgade uteslutningsgrund för valrätt än som nu vore stadgad kunde
och borde vinnas på annat sätt än den nyss antydda, utskottet därom
ville afgifva förslag.
I motionen nr 307 i Andra kammaren bär herr Branting in. fl.
hemställt, »att Riksdagen för sin del måtte antaga som hvilande till
grundlagsenlig behandling
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande ändrade lydelse
af nämnda paragrafs första stycke:
Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfrejdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder
val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande förändrade lydelse:
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller kvinna,
som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
III. Beträffande § 9 riksdagsordningen följande förändrade lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller kvinna,
som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30 års ålder.»
Tillika hemställa motionärerna, att utskottet, i händelse af bifall
till ofvanstående förslag, ville vidtaga den jämkning i formuleringen jämväl
af andra paragrafer i grundlagarna, som kunde blifva en följd af
förslaget.
I motionen nr 316 inom Andra kammaren har slutligen herr
Lindhagen m. fl. hemställt, »att Riksdagen ville beträffande Andra kammaren
antaga som hvilande till grundlagsenlig behandling
l:o) följande ändrade lydelse af första stycket af § 16 riksdagsordningen:
»Valrätt
till Andra kammaren tillkommer en hvar välfrejdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår hvarunder
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
3
val äger rum uppnått 21 års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.»
2:o) följande förändrade lydelse af § 19 riksdagsordningen:
»Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.»
Rörande livad motionärerna anfört till stöd för sina förslag hänvisas
till de särskilda motionerna.
Utskottets yttrande.
Såsom framgår af herr Brantings m. fl. och herr Lindhagens m. fl.
motioner afse de flere genomgripande förändringar i valrättsbestämmelserna
i § 16 riksdagsordningen, under det att herr Widén allenast
åsyftar en inskränkning i det s. k. fattighjälpstrecket. För att underlätta
öfverskådligheten af de framställda yrkandena tillåter sig utskottet att
gruppera desamma efter do olika slagen af inskränkningar i den allmänna
rösträtten för män, som finnas i. riksdagsordningens valrättsbestämmelser.
Förslag om sänkning af åldersgränsen för valrätt.
Såväl herr Branting in. fl. som herr Lindhagen in. fl. hafva föreslagit,
att den åldersgräns, som nu är fastställd för ernående af politisk
rösträtt, skall sänkas till 21 år, och har herr Branting m. fl. som
skäl härför anfört bl. a., att då ingen olägenhet förut försports af att
rösträttsåldern var lika med den borgerliga myndighetsåldern, intet
hållbart skäl lärer kunna anföras, minst i ett land som Sverige, att utestänga
fyra åldersklasser myndiga män och kvinnor från valrätten.
Utskottet vill till en början erinra därom, att redan i den proposition
rörande utsträckt rösträtt, som af Kungl. Maj:t afgafs till 1902
års riksdag, föreslogs att valrätten först skulle inträda från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder valmannen uppnått 25 års ålder.
Som skäl härför anfördes, att en mognare ålder måste utgöra en viktig
förutsättning för själfsfändighet och omdömesförmåga, och att det
därför kunde anses väl motiveradt att såsom villkor för politisk valrätt
uppställa en något högre ålder än den vanliga myndighetsåldern. I
samtliga rösträttspropositioner under de följande åren föreslogs likaledes
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
en höjd valrättsålder; i 1904 och 1905 års propositioner återupptogs
1902 års förslag, under det att i 1906 och 1907 års propositioner ålderssiffran
tjugofem år nedsattes till tjugofyra. Af det stora flertalet
motioner i rösträttsfrågan, som vid dessa års riksdagar framställdes,
framgår jämväl, att man på de flesta håll blifvit ense om lämpligheten
att höja valrättsåldern i sammanhang med den föreslagna betydande
utsträckningen af rösträtten.
Då sålunda vid den senaste stora rösträttsreformen höjningen af
åldersgränsen för valrätten var en af de punkter, kring hvilka man
lyckats vinna jämförelsevis stor enighet, och då jämväl erfarenheten ej
gifvit vid handen behofvet af någon förändring, finner sig utskottet
icke kunna förorda motionärernas förslag i detta afseende.
Förslag om ändrad lydelse af § 16 mom. a) riksdagsordningen.
(Upphäfvande af det s. k. konkursstrecket).
Såväl i herr Brantings in. fl. som i herr Lindhagens m. fl. motioner
åsyftas upphäfvandet af den i § 16 mom. a) riksdagsordningen meddelade
bestämmelsen, att konkurstillstånd utgör hinder för valrätt till
Andra kammaren. Till stöd härför anför herr Branting m. fl. att detta
så kallade konkursstreck utan fog sammanblandar en gäldenärs privatekonomiska
ställning med hans valrätt. Utskottet anser sig emellertid med
hänsyn till det ekonomiskt ofria tillstånd, hvaruti en i konkurs försatt person
befinner sig, icke kunna biträda motionärernas uppfattning härutinnan.
Utskottet vill härvid framhålla, hurusom ifrågavarande bestämmelse i § 16
mom. a) riksdagsordningen allenast innebär, att valrätten är suspenderad
tills konkursen är afslutad, det vill säga till dess konkursen till
följd afbristande tillgångar i konkursboet afskrifvits, densamma i anledning
af förlikning nedlagts, ackord blifvit af rätten fastställdt eller den för slutliga
utdelningen af konkursboets egendom bestämda dag tilländagått. Härifrån
är att skilja bestämmelsen i § 26 mom. b) riksdagsordningen, att den ej
må godkännas såsom riksdagsman, som till borgenärer all sin egendom
afträdt och icke, på sätt lag förmår, gitter visa att han från deras kraf
befriad är. Detta stadgande innebär en strängare fordran, i det att valbarheten
sålunda suspenderas under den tid, konkurstillståndet fortfar
och, därest konkursen afslutats genom afskrifning på grund af bristande
tillgångar i konkursboet eller genom slututdelning, hvarigenom borgenärerna
icke tillfullo förnöjts, därutöfver ända till den dag gäldenären
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
5
visat att lian blifvit fri från borgenärernas fordringsanspråk. Hvad
därefter beträffar frågan, huruvida vid tillämpningen af nu ifrågavarande
grundlagsbestämmelse skulle genom misstolkning eller förbiseende kunna åt
densamma gifvas större omfattning än lagstiftaren afsett och härofvan
angifvits, så att någon möjligen blefve utestängd från valrätt, oaktadt han
ej längre befunne sig i konkurstillstånd, torde anledning att antaga något
dylikt icke föreligga. Till skydd häremot lära i hvarje fall tjäna dels
stadgandet i § 127 konkurslagen, enligt hvilket det åligger enhvar, som
erhållit uppdrag att i konkurs vara rättens ombudsman, att årligen inom
angifven tid till rätten ingifva skriftlig uppgift å de konkurser, hvaruti
han föregående år haft sådant uppdrag sig anförtrodt, hvilken uppgift,
bland annat, skall innefatta upplysning huruvida konkursen afslutats,
dels ock föreskriften i § 4 af kungl. kungörelsen den 26 november 1909
om upprättande af röstlängd för val till Riksdagens Andra kammare
samt den i afseende härå vissa myndigheter åliggande uppgiftsskyldighet,
att domare på landet och rådhusrätten i stad årligen skall meddela,
bland annat, hvilken vid årets början uppnått minst 24 års ålder samt
den 10 juni är vid rätten försatt i konkurstillstånd.
Med stöd af det sålunda anförda och med påpekande därjämte,
att enligt hvad den af herr Branting och medmotionärer åberopade
statistiken gifver vid handen, ett jämförelsevis obetydligt antal röstberättigade
på grund af konkursstrecket förlora sin valrätt, finner sig
utskottet ej äga anledning tillstyrka de af herrar Branting och Lindhagen
jämte medmotionärer i denna del framställda yrkanden.
Förslag afseende ändrad lydelse af § 1(> inom. b) riksdagsordningen,
(Inskränkning i det s. k. fattigvårdsstrecket).
Såväl herr Branting m. fl. som herr Lindhagen m. fl. hafva föreslagit,
att § 16 mom. b) riksdagsordningen må ändras därhän, att rösträtt
suspenderas endast för den, som står under fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
Herr Widén har å sin sida föreslagit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t i syfte att från valrätt skulle uteslutas allenast den, som af den
allmänna fattigvården åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig.
Såsom herr Widén i sin motion utförligt framhållit, var formuleringen
af det ifrågavarande villkoret för valrätt under rösträttsfrågans
tidigare behandling synnerligen omtvistad, och vid framläggande af 1906
års rösträttsproposition ansåg föredragande departementschefen, att vissa
betänkligheter vidlådde denna formulering. Då man emellertid ej lyckades
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
åstadkomma någon bättre affattning, godtogs den nuvarande formuleringen.
Det framgår nu af de väckta motionerna, att de från början
hysta betänkligheterna visat sig fullt befogade, och att tillämpningen af
dessa bestämmelser i flere afseenden varit otillfredsställande. Det synes
därför utskottet, att åtgärder böra vidtagas för att nu åstadkomma en
formulering, som bättre motsvarar syftet med ifrågavarande bestämmelser.
Det af herr Branting in. fl. och herr Lindhagen m. fl. framställda
förslaget finner sig utskottet dock icke kunna biträda. Mot den af
dessa motionärer föreslagna affattningen framställdes redan under rösträttsfrågans
tidigare behandling anmärkningar, hvilka måste erkännas
vara befogade. Det torde vara lämpligare att, såsom herr Widén föreslagit,
hänskjuta frågan till utredning af Kungl. Maj:t. Därvid kan
utskottet emellertid icke binda sig vid den af herr Widén angifna lösningen,
att uteslutningen från rösträtt skulle drabba allenast den, som
af den allmänna fattigvården åtnjuter full försörjning, hvilken ej är
tillfällig. Detta redan af den grund, att det med fog torde kunna ifrågasättas,
om en sådan formulering är tillräckligt klar och lämnar tillfredsställande
vägledning vid vallängdens uppgörande. Enligt utskottets
mening bör också pröfvas, huruvida en lösning skulle kunna vinnas
genom bestämmelser i den riktning, som finnas i Tyskland, nämligen
att vissa angifna former af fattigunderstöd icke skulle diskvalificera
för rösträttens utöfning. Utskottet hemställer sålunda om en skrifvelse
till Kungl. Makt i motionernas syfte, men så affattad att hos Kungl.
Maj:t anhålles om utredning och förslag till sådan ändring af § 16 riksdagsordningen,
att den, som af den allmänna fattigvården åtnjuter
understöd af mera tillfällig beskaffenhet, icke uteslutes från valrätt.
Förslag: om upphäfvande af § 16 mom. c) riksdagsordningen
(det s. k. utskyldsstreeket).
Såväl herr Branting m. fl. som herr Lindhagen m. fl. hafva föreslagit
upphäfvandet af bestämmelsen i § 16 punkt c) riksdagsordningen,
att såsom villkor för rösträtt erfordras erläggande af påförda utskylder
till stat och kommun, som förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren.
Den af motionärerna sålunda väckta frågan var under rösträttsreformens
behandling vid 1904- års riksdag föremål för delade meningar,
särskild! hvad angår krafvet på fullgjorda kommunalutskylder. Så betonades
å ena sidan, att det ingalunda kunde anses obilligt, om krafvet
på fullgjord skatteplikt till stat och kommun uppställdes som villkor för
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
7
utöfningen af en medborgares högsta politiska rättighet, och att den som
bruste i skattskyldighetens fullgörande och sålunda vältrade sina bördor
öfver på andra medborgare ej borde vara berättigad att med dem deltaga
i val af folkrepresentanter. Å andra sidan gjordes gällande mot detta
s. k. ordentlighetsstreck, att dess verkan ofta kunde vara beroende af
rena tillfälligheter, såsom sjukdom, arbetslöshet, dyr tid, eller ekonomiska
förluster, som kunde göra det omöjligt äfven för den mest samvetsgranne
att erlägga sina utskylder. Utskyldsstrecket blefve därför i
verkligheten ej enbart, kanske icke ens hufvudsakligen ett ordentlighetsstreck,
och såsom skatteindrifningsmedel borde det ej tjäna som ett slags
ersättning för hvad i sådant afseende vore eftersträfvansvärdt, nämligen
ett välordnadt uppbördsväsende. Särskildt i fråga om kommunalutskylderna
påpekade man, att dessa vore till storleken synnerligen växlande
i olika kommuner. Krafvet på dessa utskylders betalning såsom
villkor för valrättens utöfvande komme därför att blifva mera betungande
för den valman, som vore bosatt i en kommun, där utskylderna äro stora,
än för den, som vore bosatt i en kommun, där utskylderna utgå med
ringa belopp.
I samtliga de vid 1904—1907 års Riksdagar framlagda rosträttspropositionerna
upptogs krafvet på stats- och kommunalutskyldernas
fullgörande såsom villkor för valrätten, och utskottet tillåter sig erinra
om hvad föredragande departementschefen år 1906 anförde som skäl för
antagande af ifrågavarande undantagsbestämmelse från den allmänna rösträtten:
»Beträffande valrättens suspenderande för den, som icke erlagt
de honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit till
betalning under de tre nästförflutna kalenderåren, hafva invändningar
gjorts, hvilka åtminstone delvis icke kunna afvisas såsom obefogade.
Det stål- fast, att denna bestämmelse är i hög grad ojämnt verkande på
olika orter. Det står likaledes fast, att den träffar den oförvållade
medellösheten likaväl som den oursäktliga pliktförsummelsen. Emellertid
hafva förhållandena på senare tid visat, att ett välordnadt uppbördsväsende
kan uträtta åtskilligt för af hjälpande af den klagan, som försports
i fråga om denna bestämmelse. Och alldeles oafsedt detta, håller
jag för visst, att den allmänna meningen i Riksdagen likasom i landet
ingalunda kan tänkas benägen att eftergifva detta valrättsvillkor. Utan
dess upptagande kan därför den betydande utvidgning i rösträtten,
hvarom fråga är, icke nu genomföras. Detta är för mig det afgörande
skälet att i förslaget upptaga detsamma.»
Efter utskottets mening tala öfvervägande skäl för att icke biträda
motionärernas yrkande om det ifrågavarande villkorets afskaffande.
8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
Såsom ofvan blifvit påvisadt, var upptagandet af utskyldsstrecket i valrättsbestämmelserna
en af förutsättningarna för att enighet uppnåddes
kring den allmänna rösträttens princip, och det torde icke kunna med
fog sägas, att den uppfattning, som i detta stycke gjorde sig gällande
vid rösträttsfrågans behandling, sedan dess undergått någon förändring.
Emellertid kan man efter utskottets mening icke förbise, att utskyldsstrecket
i praktiken hatt längre gående verkningar än som måhända
varit afsedt. Såsom framgår af herr B rån tings m. fl. motion,
suspenderades på grund af detta streck vid 1911 års val valrätten för
ej mindre än 164,134 personer. Äfven om i denna siffra ingå jämväl
sadana, som faktiskt ej äro bosatta i kommunen eller som äro obefintliga,
är dock totalsiffran så ansenlig, att förhållandet påkallar särskild uppmärksamhet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra därom, att föredragande
departementschefen vid framläggande af 1904 års rösträttsproposition
på grund af då föreliggande utredning ansåg sig kunna
vänta, att antalet lör utskylder häftande skulle blifva väsentligt mindre
än hvad som nu visat sig vara fallet. »Utan fara för misstag», yttrade
han, »torde det dock kunna antagas, att de på nyss angifna grund
diskvalificerade icke skulle komma att uppgå till i60,000. Jag kan
snarare uttrycka den förmodan, att antalet i verkligheten skall blifva
icke oväsentligt mindre, och jag tager då hänsyn dels till de eventuella
verkningarna af de anmaningsbref, som, enligt hvad jag förut antydt,
torde böra afsändas till dem, hvilka på grund af bristande betalning
af ett ofta ganska obetydligt skattebelopp upptagits i röstlängden såsom
icke röstberättigade, och dels därtill, att genom ett bättre ordnadt
uppbördsväsende det oskäligt höga antalet för skatt häftande i flera
städer, särskildt i Stockholm, skall kunna betydligt nedbringas.» Den
erfarenhet, som nu vunnits efter de för törsta gången efter rosträttsreformens
genomförande förrättade valen, synes emellertid ådagalägga,
dels att anmaningsbrefven ej visat sig hafva haft så stor verkan, som
departementschefen åt dem hoppats, dels också att ej heller uppbördsväsendets
förbättring åtminstone hittills ledt till någon väsentlig minskning
i antalet häftande för landet i dess helhet.
Under sådana förhållanden kunde det utan tvifvel vara motiveradt,
om en utredning» företoges för att klargöra orsakerna till att förhoppningarna
om en minskning i antalet häftande ej blifvit förverkligade,
äfvensom tillse, i hvad mån dessa orsaker kunna undanröjas. Utskottet
finner sig emellertid i frågans nuvarande läge icke hafva anledning att
för sin del föreslå en sådan utredning. Så länge ej statistiska centralbyråns
berättelse rörande 1911 års allmänna val till Riksdagens Andra
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
9
kammare föreligger, har utskottet nämligen ej kunnat ingå på någon
närmare pröfning, i hvilken riktning en eventuell undersökning bör gå
och hvilka medel som böra förordas till förekommande af missförhållanden,
som, enligt hvad de preliminära siffrorna gifva vid handen, onekligen
synas föreligga. Därtill kommer, att den förestående kommunala
skattereformen, i den mån densamma bättre fördelar den kommunala
skattebördan efter medborgarnas ekonomiska bärkraft, bör kunna förväntas
verka till minskning i antalet af de för kommunalutskylder häftande.
Emellertid är utskottet förvissadt, att Kungl. Maj:t kommer att
ägna den föreliggande betydelsefulla frågan vederbörlig uppmärksamhet.
På nu angifna grunder har utskottet ej ansett sig böra för härvarande
förorda någon åtgärd i anledning af motionärernas hemställan
om upphäfvande af § 16 mom. c) riksdagsordningen.
Förslag om upphäfvande af § 16 mom. d) riksdagsordningen.
(Det s, k. värnpliksstrecket.)
Såväl herr Branting m. fl. som herr Lindhagen in. fl. hafva föreslagit,
att som villkor för valrätt ej längre skulle fordras fullgörande af
de värnpliktsöfningar, som åligga valmannen till och med utgången af
sistförfluten kalenderåret.
Utskottet påpekar, att enligt de af herr Branting in. fl. meddelade
statistiska uppgifterna det antal personer, hvilkas valrätt suspenderas på
grund af att de ej ordentligt fullgjort dem åliggande värnpliktsöfningar,
är jämförelsevis obetydligt, hvarjämte anledning torde finnas att antaga,
att häri äfven äro inräknade sådana, som ej längre äro bosatta i kommunen
eller är''o obefintliga och som af detta skäl i allt fall icke skulle
hafva utöfvat sin valrätt. Då vidare valrättsbestämmelserna i detta afseende
stå i öfverensstämmelse med grundsatsen om fullgörande af
skyldigheter till det allmänna såsom villkor för rösträtt, får utskottet
afstyrka motionärernas yrkande.
Förslag afseende ändrad lydelse af § 19 riksdagsordningen.
(Yalbarhetsbestämmelserna till Andra kammaren.)
Herr Branting m. fl. och herr Lindhagen in. fl. hafva föreslagit,
att det*ej längre skulle erfordras för att vara valbar till Andra kammaren
att man äger valrätt inom valkretsen. Under hänvisning därtill,
Bihang till Riksdagens ''protokoll 1912. 5 samt. 26 käft. (Nr 32.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
att den ifrågavarande grundsatsen har djupa rötter i rådande folkuppfattning,
finner emellertid utskottet ingen anledning att förorda ett
upphäfvande af densamma.
Förslag afseende ändrad lydelse af § 9 riksdagsordningen.
(Yalbarhetsbestämmelserna till Första kammaren.)
Herr Branting m. fl. hafva föreslagit sådan ändring af valbarhetsbestämmelserna
till Första kammaren, att dels valbarhetsåldern skulle
nedsättas från 35 till 30 år, dels ock att censuskvalifikationerna för valbarhet
skulle upphäfvas.
Utskottet har icke kunnat biträda motionärernas förslag i fråga om
valbarhetsåldern, då det synes föga vara öfverensstämmande med den
åtskillnad, som bör förefinnas mellan de båda kamrarnas karaktär, att
åldersskillnaden i fråga om valbarheten endast skulle uppgå till fem år.
Hvad beträffar det framställda förslaget om upphäfvande af census
för valbarhet till Första kammaren, vill utskottet erinra, att den nuvarande
bestämmelsen var frukten af en sammanjämkning vid 1907 års
riksdag. Motionsvis hade nämligen då föreslagits, att för valbarhet till
Första kammaren skulle bl. a. erfordras att minst tre år före valet hafva
ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyrtiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta, samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för minst tvåtusen riksdaler årlig inkomst. Som skäl härför anfördes,
att den omläggning af den kommunala rösträttfen, som då blifvit föreslagen,
kräfde nedsättning i valbarhetsvillkoren till Första kammaren,
så att äfven personer med lägre förmögenhetsvillkor skulle kunna inväljas
i densamma.
Efter utskottets uppfattning har af de nu förrättade valen till
Första kammaren framgått, att 1907 års sammanjämkning i fråga om
valbarheten ej är tillfredsställande. På flere håll har det, såsom jämväl
af herr Branting påvisats, visat sig vara förenadt med stora svårigheter
för valmännen att på grund af de höga censuskvalifikationerna kunna
till sina representanter utse personer, som de anse närmast företräda
sina intressen. Det torde därför vara välbefogadt att något sänka de
ekonomiska villkoren för valbarhet, och har utskottet ansett det vid
1907 års Riksdag framställda förslaget lämpligast tillgodose detta syftemål,
med samtidigt fasthållande af karaktärsåtskillnaden mellan kamrarna.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
11
Utskottet liar därför framlagt förslag till ändrad lydelse af § 9 riksdagsordningen.
På grund af livad sålunda anförts, hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr
Brantings m. fl. motion, antaga att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling följande
Förslag till ändrad lydelse af § 9 riksdagsordningen.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
§ 9.
Till ledamöter i Första kammaren
kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder samt
äga och minst tre år näst före valet
ägt fastighet till taxeringsvärde, ej
understigande femtiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt under
tid, som nyss är sagd, skattat
för minst tretusen riksdaler årlig
inkomst. Kommer riksdagsman,
efter det han vald blifvit, i den
ställning, att han ej längre skulle
varit valbar till ledamot i kammaren,
från träder han sin befattning.
§ 9.
Till ledamöter i Första kammaren
kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder samt
äga och minst tre år näst före valet
ägt fastighet till taxeringsvärde, ej
understigande fyratiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt under
tid, som nyss är sagd, skattat
för minst tvåtusen riksdaler årlig
inkomst. Kommer riksdagsman,
efter det han vald blifvit, i den
ställning, att han ej längre skulle
varit valbar till ledamot i kammaren,
frånträder han sin befattning.
2:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr
Widéns samt herr Brantings m. fl. och herr Lindhagens
in. fl. motioner besluta, att i skrifvelse till Kungl.
Magt anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa
utredning och framlägga förslag till sådan ändrad lydelse
af § 16 mom. b) riksdagsordningen, att icke från
valrätt uteslutes den, som af den allmänna fattigvården
åtnjuter understöd af mera tillfällig beskaffenhet;
3:o) att herr Brantings in. fl. motion, nr 307,
och herr Lindhagens in. fl. motion, nr 316, utom i
12
jKonstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
livad de afse införande af politisk valrätt för kvinnor,
må, där de ej genom utskottets ofvan under punkterna
l:o) och 2:o) gjorda hemställanden kunna anses besvarade,
icke föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 maj 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Reservationer:
af herrar Trygger, Glasört, Bellinder, Ekman, von Geijer, von Mentzer,
Jansson i Djursätra, Nyström och Magnusson mot utskottets hemställan
under punkterna l:o) och 2:o) samt i fråga om motiveringen;
af herr Hellberg, som anfört:
Mot de flesta af strecken kunna enligt min åsikt befogade anmärkningar
göras. Inte minst betänkligt visar sig i sina verkningar utskyldsstrecket.
Om detta streck får inbegripa äfven det s. k. flyttningsstrecket,
så beröfvar det omkring 200,000 medborgare deras valrätt. Det är en
orimligt hög siffra. Låt vara att många af bristande pliktkänsla undandraga
sig att betala sina utskylder, så är det dock säkerligen ännu flere
som inte betala dem på grund af bristande förmåga. Om utskyldsstrecket
till en viss grad är ett ordentlighetsstreck, så är det därför i
ännu högre grad ett fattigdomsstreck, som nästan uteslutande drabbar
de lägre samhällslagren. — Att dess inskärningar i valmanskåren gå
så mycket djupare i städerna, särskilt storstäderna, än på landsbygden
får nog icke heller anses bevisa, att stadsbefolkningen är så mycket
sämre än landtbefolkningen, utan fastmer att de villkor, under hvilka den
förra lefver, dels göra det svårare att betala skatterna, dels också mer
fresta till underlåtenhet att betala dem. Det är således helt visst i stor
utsträckning sociala förhållanden och missförhållanden mer än pei’sonlig
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
13
försumlighet som förorsaka mässfallet för utskyldsstrecket. Men ett streck
som verkar så kan svårligen försvaras som rättvist. Det synes mig
därför att, i likhet med hvad som skett i fråga om fattighjälpsstrecket,
utskottet kunnat ha fog- för en hänvändelse till regeringen äfven i fråga
om utskyldsstrecket;
af herr Branting, med hvilken herrar Wavrinsky, Nilsson och Larsson
i Västerås förenat sig, och som anfört följande:
Utskottet har i år för första gången upptagit punkt för punkt till
granskning de yrkanden på de olika streckens borttagande, som i motion
nr 307 i Andra kammaren från socialdemokratiska riksdagsgruppen
ånyo framförts. I jämförelse med den summariska behandling, som
förut beståtts vårt partis fordran på den allmänna rösträttens förverkligande,
innebär detta ett afgjordt framsteg. Detta intryck förstärkes
häraf, att i fråga om fattigvårdsstrecket utskottet nu föreslår en skrifvelse
till Kung! Maj:t med ungefär samma syfte som i vår motion uttryckts
genom ett positivt yrkande, och att beträffande utskyldsstrecket utskottet
åtminstone medgifver, att dess oväntadt omfattande härjningar påkalla
särskild uppmärksamhet. Äfven föreslår utskottet någon nedsättning af
valbarhetscensus till Första kammaren.
Om dessa medgifvanden i viss mån kunna anses symptomatiska
för en gryende förståelse af det berättigade i dessa våra kral, som för
arbetarklassen ha eu sä vital betydelse, ställer sig dock utskottet alltjämt
afvisande mot hvarje mer genomgripande rösträttsutvidgning för männens
del. Det höga ålders strecket anser sålunda utskottet böra behållas
väsentligen endast därför, att denna eftergift åt det konservativa »garanti» -lcrafvet nu en gång gjorts. Häremot väger det intet att fyra årsklasser
myndiga män alldeles utestängas från valrätt. Utskottets tal om det
»ekonomiskt ofria tillstånd, hvari en i konkurs försatt person befinner
sig», måste vi beteckna i hvad det afser utöfvandet af hans politiska
valrätt som eu teoretisk konstruktion utan motsvarighet i verkligheten.
Beträffande fattigvårdsstrecket ha vi icke kunnat känna oss öfvertygade
att den formulering, som i motionen föreslås, skulle vara olämplig, och
vi vidhålla därför densamma. Sedan detta förslag emellertid i utskottet
fallit, ha vi där subsidiärt understödt skrifvelseförslaget.
Hvad utskyldsstrecket angår, måste vi beklaga, att utskottet, trots
att det indirekt erkänner, att detsamma i massor af fall verkar påtagligt
orättvist, alldeles skjutit ifrån sig att åtminstone för närvarande taga
initiativ till denna orättvisas afhjälpande. Utskottet upprepar fortfarande
argumenteringen från 1906 års liberala rösträttsförslag, där
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
man öppet erkände att detta streck verkar »i hög grad ojämnt» och
äfven träffar »den oförvållade medellösheten», men lika fullt förskansade
sig bakom »den allmänna meningen i Riksdagen liksom i landet». Ett
dylikt försvar för att vidmakthålla en erkänd orättvisa är dock efter
vår mening alldeles ohållbart, så mycket mera som utskottet själft medgifver,
att de särskilda åtgärder, hvarigenom man sökt begränsa utskyldsstreckets
omfattning, icke haft åsyftad verkan. Och den blifvande omläggning
af de kommunala skattebördorna, hvartill utskottet hänvisar,
står ju ännu alldeles i vida fältet.
Slutligen vilja vi till utskottets tal om »värnpliktsstreckets billighet
och rättvisa» blott erinra om det faktum, att detsamma historiskt sedt
har sin hela grund i sammankopplingen mellan härordningsfrågan 1901
och rösträttsfrågan 1902 och torde vara ganska enastående för vårt
land. Bostadsbandet försvaras af utskottet med hänvisning till »rådande
folkuppfattning». Men denna folkuppfattning, att en valmanskår i första
rummet söker sina kandidater i egen bygd, kan ju icke rimligen trädas
för när genom att rätt medgifves att, när alldeles särskilda omständigheter
göra det ensidigt, också gå i sitt val utanför valkretsen.
Hvad till sist angår censusbestämmelserna för valbarhet till Första
kammaren har utskottet själf genom sitt förslag att något modifiera
desamma medgifvit, att vår kritik på denna punkt till eu viss grad
varit berättigad. Vi vidhålla emellertid, att det är ur demokratisk synpunkt
alldeles oförsvarligt att öfver hufvud uppställa ett visst inkomsteller
förmögenhetsstreck som villkor för valbarhet.
Med hänvisning till hvad här i korthet anförts samt i öfrigt till
motionens motivering, inklusive skälen för könsstreclcets borttagande,
hvilken fråga behandlas i utskottets utlåtande nr 32, får jag alltså
hemställa,
att Riksdagen för sin del måtte antaga som
hyllande till grundlagsenlig behandling
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande
ändrade lydelse af nämnda paragrafs första stycke:
Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar
välfräjdad svensk medborgare, såväl man som kvinna,
som före det kalenderår, hvarunder val äger rum, uppnått
21 års ålder; dock ej den som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande
förändrade lydelse:
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 32.
15
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses
man eller kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger
valrätt inom riket.
HL Beträffande § 9 riksdagsordningen följande
förän Bräde lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas
man eller kvinna, som är röstberättigad inom sin
kommun salut uppnått 30 års ålder.