Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 18.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1912 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till förekommande af i motionen
omförmäld skadegörelse å ungskog.
(2:a Afd.)
r
I en inom Andra kammaren väckt,o till jordbruksutskottets behandling
hänvisad motion, nr 135, har herr Åkerlund hemställt, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
hvilka åtgärder kunna finnas lämpliga till förekommande af i motionen
påvisade skadegörelser å ungskog, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill en sådan utredning kan gifva anledning.
Till stöd härför har anförts följande:
»I åtskilliga af våra större städer och måhända äfven annorstädes
tillsaluhållas för prydnad i hemmen i allt större utsträckning toppskott
af unga furuplantor — hvarigenom dessa för framtiden förstöras — samt
jämväl hela plantor af samma trädslag, hvarjämte vid jultiden ofantliga
massor af unga granar där utbjudas. Härom vore ju ej så mycket att
säga, därest skogsägarne, hvilka äro ansvariga för skogens återväxt efter
afverkning, i allmänhet voro de, hvilka idkade här ifrågavarande rörelse
eller densamma åtminstone bedrefs med någon urskillning och tanke på
skogens fortbestånd.
Att så ock understundom sker, vill jag visst icke bestrida, men
vågar påstå, att den ojämförligt största delen af denna köpenskap idkas
af personer, hvilka hvarken äga någon skog eller förskaffat sig rätt att
å annans mark hämta dessa varor, utan helt enkelt tillgripa dem utan
ringaste tanke på den ofantliga skada, de förorsaka.
Denna trafik har numera antagit sådana dimensioner, att en mängd
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 6 höft. (Nr 13—14.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
Utskottet.
skogsägare, hvilka ägnat varmt intresse för skogens vård, rent af se sig
urståndsätta att med någon utsikt till framgång uppdraga ungskog, helst
eu öfvervakning, som skulle mäkta råda bot mot ifrågavarande rothygge,
praktiskt taget är omöjlig att åstadkomma å våra skogar med deras i
regeln stora vidder.
På hvad sätt bot skall rådas mot denna sorts stöld och skogssköfling,
är naturligtvis ej godt att på rak arm föreslå, men Stockholms stad införde
för några år sedan, säkerligen ej af omtanke för skogsvården, utan
emedan man funnit, att ett mycket stort antal där saluhållna julgranar
vore oärligt åtkomna, den bestämmelsen, att säljarna skulle förete bevis
från skogsägare därom, att granarna efter erhållet tillstånd afverkats å
deras mark, och ehuru endast denna åtgärd sannolikt ej vore tillräcklig,
var man dock här i staden inne på rätt väg, eftersom endast genom ingripande
å försäljningsorten något effektivt skydd mot skadegörelsen torde
kunna åstadkommas. Skada blott, att Stockholms myndigheter så fort
tröttnade på saken.
Säkerligen finnas de, som hålla före, att det vore hårdt förhindra
personer i ringa ställning att förtjäna en slant genom här ifrågavarande
rörelse, men därom är ej heller fråga, ty jag är fullt förvissad, att de
allra flesta skogsägare, på därom gjord framställning, gärna skulle tillåta
kända, hederliga och omtänksamma personer, på hvilka de kunde lita, att
de rättade sig etter gifna föreskrifter, att å deras marker taga såväl kvistar
af furu som äfven julgranar, där detta kunde ske utan skada å skogen.
Jag har städse satt mig emot förbud mot plockning af vilda bär
å annans mark och ser gärna, att ganska stor frihet i fråga om denna
må råda, där det kan ske utan olägenhet, men då jag erfarit, hvilken
ofantlig skada den frihet förorsakar, som man i allt större utsträckning
tagit sig att förstöra ypperlig ungskog å betydliga områden, samt att sagda
förödelse årligen sträcker sig allt vidare, har jag funnit mig manad att
fästa uppmärksamheten därpå.»
En likalydande motion som den nu ifrågavarande väcktes af motionären
vid nästlidna års riksdag. I sitt häröfver afgifna utlåtande uttalade
jordbruksutskottet, det utskottet hade sig väl bekant, att de missförhållanden,
som i motionen berördes, särskild! i trakterna närmast omkring Stockholm
och en del andra större samhällen, tagit en sådan omfattning, att desamma
ej vidare borde opåtaldt få fortgå. Då emellertid hvarje olofligt förfarande
af ifrågavarande slag, därest detsamma lagligen beifrades, redan
enligt gällande strafflag drabbades af ansvar, ansåg utskottet några åt
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
3
gärder i den af motionären antydda riktningen icke erforderliga. Utskottet
hemställde därför, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. Denna hemställan bifölls af Första kammaren, hvaremot Andra
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, biföll den i ämnet väckta
motionen.
Utskottet hyser fortfarande den åsikten, att de nu påvisade missförhållandena
väl äro af den natur, att de påkalla en särskild uppmärksamhet,
men att utöfver det skydd, enligt gällande strafflag, som våra
skogar åtnjuta mot ingrepp af ifrågavarande slag, några särskilda bestämmelser
icke äro behöfliga till förebyggande däraf. Det vill nämligen synas,
som om den hufvudsakliga orsaken till att denna slags skogsåverkan tagit sådan
omfattning, som nu är fallet, ligger däri, att vederbörande skogsägare icke
mera allmänt begagna sig af sin rätt att låta lagligen beifra tillgreppen.
Därest de för tillgrepp af ifrågavarande art i 24 kapitlet 3 § och 20 kap.
2 § strafflagen stadgade straffbestämmelserna blefve oftare tillämpade,
torde på grund af den relativa strängheten af straffen, vid hvilkas tillmätande
gifvetvis vederbörlig hänsyn bör tagas till skadegörelsens omfattning,
med skäl kunna antagas, att antalet tillgrepp snart nog skulle aftaga
om ej helt upphöra.
Det har ifrågasatts, att syftet med motionen skulle vinnas, därest
säljare af julgranar samt ris och dylikt, som i motionen omförmäles,
ålades skyldighet att med bevis af exempelvis två trovärdiga män styrka
den lofliga åtkomsten af det saluhållna. Ehuru det icke kan förnekas,
att en sådan skyldighet skulle i viss mån vara ägnad att förebygga skogsåverkan
af förevarande slag, finner sig utskottet dock icke kunna tillstyrka
en dylik bestämmelse, enär densamma otvifvelaktigt skulle komma att
verka såsom ett otillbörligt hinder för skogsägarne själfva vid afyttrandet
af sådana skogsprodukter, som i motionen afses.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 1 mars 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 13.
1 beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A.
G. L. De Geer, P. Paulson, G. Tamm, A. H. Fahlén, E.
A. Pers, Aaby A. W. Ericsson; från Andra kammaren:
Tallberg, N. Persson i Malmö, R. G.o Hamilton, G. A. E.
O. Lundell, P. Hellström, E. G. H. Åkerlund, P. Tysk.
T. Odelberg,
A. Lindblad,
D. Persson i
Kronlund, P.