Bcmfaoutslcottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till Kiksdagens kansli den 26 mars 1912, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande af årligt understöd åt förre arbetsledaren vid
telegrafverket H. A. Olsson.

I en till Riksdagen aflåten, till bankoutskottet för förberedande
behandling remitterad proposition (nr 46) af den 9 februari 1912 har
Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva, att
förre arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson må från
och med ingången af år 1912 under sin återstående lifstid af telegrafverkets
medel uppbära ett årligt understöd till belopp af 300 kronor.

Till statsrådsprotokollet har departementschefen härom anfört:

»Uti skrifvelse den 30 januari 1912 har telegrafstyrelsen gjort framställning
om pension åt förre arbetsledaren Håkan Alfred Olsson. Styrelsen
meddelar, att Olsson hos styrelsen anhållit, att, då han under arbete
i telegrafverkets tjänst ådragit sig obotlig sjukdom och numera på grund
däraf vore urståndsatt att genom arbete försörja sig och sin familj,
styrelsen måtte åt honom utverka pension under hans återstående lifstid.

Olsson är född den 8 december 1857, är gift och har sju minderåriga
barn. Han antogs i telegrafverkets tjänst år 1875, var arbetare
åren 1875 —1878, arbetsförman (motsvarande nuvarande befattning som
linjeförman) åren 1879—1882 och arbetsledare (numera linjemästare)
åren 1883—1893. Efter att hafva under sistnämnda år tjänstgjort tre
månader måste Olsson på grund af sjukdom afgå från sin befattning. Vid
sin afgång ur verkets tjänst åtnjöt Olsson en dagaflöning af 4 kronor
50 öre samt dessutom 40 kronor i månadsaflöning eller en aflöning af
tillhopa ungefär 2,100 kronor för år. 1 sin tjänstgöring har Olsson,
enligt vitsord af sina förmän, städse fullgjort sina åligganden synnerligen
plikttroget och skötsamt samt varit en mycket duglig arbetsledare.

I maj månad 1879 träffades Olsson under pågående reparationsarbete
å telegraflinjen Gäfle—Sundsvall af ett olycksfall. Vid öfverflyttBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 8 samt. 13 höft. (Nr 15.)

2

Bankoutskottets utlåtande Nr is -

ning af telegraftrådarna från en gammal spännstolpe till en ny sådan befann
sig Olsson uppe i den gamla stolpen, då vid lossandet af sista spännet
stolpen rasade och Olsson föll till marken. Därvid ådrog lian sig ett
slag i underligt, på grund hvaraf lian under omkring tre veckor måste
vårdas å sjukhus.

Enligt ett telegrafstyrelsen tillhandakommet, af provinsialläkaren G.
Stéenhoff den 22 mars 1910 utfärdadt intyg hade Olsson vid läkarundersökning
under år 1891 befunnits lida af en svårare nervsjukdom, antagligen
förorsakad af öfveransträngning och förkylning, och enligt af doktor
K. Danelius den 26 september och den 30 november 1911 utfärdade
läkarintyg lider Olsson af neurasteni och kronisk biåskatarr, hvilken
sistnämnda sjukdom af läkaren antagits vara en följd af ofvan omförmälda,
Olsson öfvergångna olycksfall. Enligt läkarintygen har Olssons
arbetsförmåga i betydlig grad nedsatts af dessa sjukdomar, och förefinnes
för Olsson icke utsikt att blifva fullt frisk och arbetsför.

Riks för säkringsanstalten, hos hvilken telegrafstyrelsen anhållit om
yttrande, i hvad mån skadan kunde anses hafva medfört nedsättning i
Olssons „ arbetsförmåga, har i skrifvelse den 30 december 1911 meddelat,
att endast den kroniska biåskatarr, hvaraf Olsson lede, syntes kunna
sättas i samband med berörda skada. Att, då så lång tid förflutit efter
olycksfallets inträffande, kunna med någorlunda säkerhet bedöma, huruvida
de såsom symptom af biåskatarren angifna funktionsrubbningarna
uteslutande vore att tillskrifva olycksfallet i fråga eller i hvad mån desamma
kunde hafva påverkats af den nervösa åkomma, hvaraf Olsson
jämväl lede, torde enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande svårligen
låta sig göra. Under förutsättning emellertid, att nämnda symptom uteslutande
berodde på olycksfallet, skulle, därest bestämmelserna i lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901 vore i förevarande fall tillämpliga, den nedsättning, som berörda
åkomma medfört i Olssons arbetsförmåga, böra uppskattas till ungefärligen
tjugufem procent af normal arbetsförmåga.

Intyg från pastorsämbetet i Rödeby församling, hvarest Olsson är
mantalsskrifven, utvisar, att Olsson är medellös. Af andra intyg från
kommunalnämnd sordföranden Aug. Danielsson därstädes samt från kyrkovärden
Anton Petersson i Offamåla inhämtas, att Olsson visserligen
äger en mindre, till 4,000 kronor taxerad och saluvärderad hemmansdel,
men att hans skulder uppgå till minst 3,500 kronor, hvadan han
särskildt med hänsyn till den störa familjen måste anses vara medellös.
Efter hvad telegrafstyrelsen vidare säger sig hafva inhämtat, har
Olsson, sedan han lämnade sin anställning hos telegrafverket, försökt
i det längsta draga sig fram på den lilla,, starkt skuldbelastade gården,

Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

O
6

till dess numera ålder och tilltagande sjuklighet gjort det omöjligt för
honom att genom deltagande i dess skötsel försörja sig och sin familj.

Af hvad sålunda anförts anser telegrafstyrelsen framgå, att Olsson
med allra största sannolikhet fått sin hälsa undergräfd och sin arbetsförmåga
väsentligt nedsatt under arbete i telegrafverkets tjänst. Under
sådana förhållanden har telegrafstyrelsen ansett sig böra göra framställning
om beredande af pension åt Olsson under hans återstående lifstid.

Hvad beträffar densammas storlek, syntes det telegrafstyrelsen vara
lämpligt att begränsa den till 300 kronor. Riksdagen har visserligen,
såsom telegrafstyrelsen erinrar, på framställning af Ivungl. Maj:t år
1909 beviljat förre arbetsledaren Frans Herman Nilsson eu årlig pension
af 480 kronor, men Nilsson hade varit anställd i telegrafverkets tjänst
under 30 års tid, hvaremot Olsson endast kan räkna 19 tjänstår.

Styrelsen hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta framställning om pension åt Olsson till belopp af trehundra kronor,
att utgå af telegrafverkets medel från och med den 1 januari 1912.

Vid åtskilliga tillfällen har Riksdagen beviljat årligt understöd åt personer,
tillhörande såväl telegrafverkets som järnvägens personal, hvilka ej
uppfyllt de i gällande pensionsföreskrifter stadgade villkor för pension.

I förevarande fall kan anmärkas, att lång tid förflutit, sedan Olsson
lämnade telegrafverkets tjänst, och att detta skedde vid unga år. Denna
afgång föranleddes emellertid af sjukdom, och det synes af den 1891
företagna läkarundersökningen åtminstone antagligt, att sjukdomen
ådragits under Olssons tjänstgöring. Därjämte torde en viss sannolikhet
föreligga för antagandet, att det olycksfall, hvaraf Olsson drabbats 1879,
har del i hans nuvarande ohälsa. Under sådana omständigheter och
då Olsson nu är i stort behof af ekonomisk hjälp, anser jag det
skäligt, att staten lämnar honom något understöd.

Beträffande det af telegrafstyrelsen föreslagna beloppet har jag intet
att anmärka.»

Utskottet har icke haft något att erinra mot förevarande framställning
och hemställer därför,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 26 mars 1912.

På bankoutskottets vägnar:

I. VON STAPELMOHR.