Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

1

m- il

Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om rätt för fullmäktige i
riksbanken att medgifva räntegodtgörelse för medel innestående
å depositionsräkning.

1 en inom Första kammaren af herr Bäckström väckt, till bankoutskottet
hänvisad motion nr 12 hemställes, att Riksdagen ville för sin
del besluta, att sista stycket af 16 § i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering
i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning
mot räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna
af fullmäktige medgifvas för medel, innestående ä depositionsräkning.»

Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande:

»I den af senaste Riksdag antagna, den 22 juni 1911 utfärdade Lag
om bankrörelse innehåller § 1 följande stadgande:

Förutom Sveriges riksbank må ej annan här i riket drifva bankrörelse
än 1) bankaktiebolag, 2) solidariskt bankbolag, 3) enskild man eller
handelsbolag, i hvars firma ingår personnamn. Med bankrörelse förstås
i denna lag sådan verksamhet, i hvilken ingår inlåning från allmänheten
på räkning, som af bank allmänneligen begagnas.

Häraf skulle man kunna tro, att Sveriges riksbank hade rättighet
att drifva sådan verksamhet, i hvilken ingår inlåning från allmänheten
på räkning, som af bank allmänneligen begagnas. Så är emellertid icke
fallet: riksbankslagens § 16 innehåller visserligen att riksbanken äger att
på deposition eller giroräkning »afgiftsfritt» emottaga penningar, men förbjuder
lämnandet af räntegodtgörelse, utom i ett undantagsfall.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 8 sand. 9 käft. (Nr 11.)

Motionärens

hemställan.

Motionärens

motivering.

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

En inlåning från allmänheten, baserad på principen att ingen räntegodtgörelse.
får lämnas, kan naturligtvis aldrig få någon omfattning, och
häraf följer att privatbankerna gentemot statsbanken praktiskt taget hafva
monopol på att bedrifva inlåningsrörelse.

För att belysa anledningen till att privatbankerna fått detta inlåningsmonopol
må det tillåtas mig att ur förhandlingarna vid 1897 års Riksdag,
då den nu gällande riksbankslagen antogs, anföra följande.

Särskilda utskottet yttrade beträffande § 16:

Slutligen har utskottet, med bifall till ett yrkande i herr Dahns i
Andra kammaren väckta motion, till denna paragraf lagt en bestämmelse,
genom hvilken riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel,
som hos banken insättas på upp- och afskrifningsräkning eller depositionsräkning.
Utskottet delar visserligen den uppfattningen, att en centralbank
icke bör skaffa sig driftkapital genom att mot ränta upplåna medel,
men en sådan befogenhet, som den här afsedda, anser utskottet dock af
skäl, som här nedan nämnas, böra bibehållas för riksbanken. Att denna
befogenhet skulle komma att missbrukas af riksbankens styrelse synes vara
så piycket mindre att befara, som den hittills vunna erfarenheten alldeles
icke gifver anledning till en sådan farhåga. För öfrigt lära de grunder,
på hvilka banken är byggd, häremot lämna full trygghet, då i en statsanslag,
sådan som riksbanken är, det enskilda intresset icke kan föranleda
till spekulation med upplånade medel. Däremot har det synts utskottet,
att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å upp- och
afskrifningsräkning, bör i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med
goda affärshus, som önska att hafva direkt växeldiskontering hos riksbanken,
hvarjämte riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga
penningar äfven å deposition har ett medel att vid sidan af och i
samverkan med andra sådana, som stå densamma tillbuds, användas för att
åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till
dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa
verkande anstalt.

(Det ifrågavarande stycket hade följande lydelse: Dessutom må fullmäktige
kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och
ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning mot
räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna af fullmäktige medgifvas
för medel, innestående å deposition sräkning, när sådant anses vara
med riksbankens fördel förenligt.)

Emot utskottets beslut reserverade sig ledamöterna från Första kammaren,
hvilka ansågo att en centralbank, som, genom den honom tillerkända
rättigheten att ensam utgifva sedlar, erhållit den stora förmånen

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

3

att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke finge bedrifva inlåning mot
räntegodtgörelse, samt fördenskull, med vidhållande af denna jämväl i de
förnämsta utländska centralbanker upptagna grundsats, ansett att det borde
förbjudas riksbanken att emot räntegodtgörelse emottaga penningar, hvarigenom
gränserna för dess verksamhet skulle uppdragas med den stränghet,
som betingades af dess uppgift. Denna riktiga grundsats o. s. v.

Vid åtgörande!, i Riksdagen följde bägge kamrarna sina utskottsrepresentanter
utan votering.

Särskilda utskottet framlade nu ett sammanjämkningsförslag, hvilket
af begge kamrarna antogs. Enligt detta bibehölls första hälften af det
omstridda stycket, innehållande tillåtelse att öppna upp- och afskrifningsräkning
mot räntegodtgörelse åt firmor, som hafva växeldiskontering i
riksbanken, medan den andra hälften af stycket, som innehöll rättigheten
för fullmäktige att medgifva räntegodtgörelse för medel, innestående på
depositionsräkning, ströks.

Det skäl, som förmådde Andra kammaren att gå med på denna magra
förlikning, var naturligen dess önskan att få bort de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt.

De skäl äter, som förmådde Första kammaren att borttaga den inlåningsrätt
riksbanken tidigare haft, synas väsentligen varit tvenne, dels
hänsyn till de enskilda bankerna, Indika förlorade sin sedelutgifningsrätt
och därför ansågos rimligen böra hafva något vederlag, dels äfven en från
flere håll framförd åsikt om oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol
och inlåningsrörelse.

Det första skälet kommer fram i reservanternas här ofvan citerade
yttrande och antydes flerestädes i debatten, t. ex. i följande ord af herr
Asker: »Om man besinnar, att riksbanken, därest lagen antages, blir ensam
sedelutgifvande bank inom landet, och att denna sedelutgifning belöper sig
ända till 140 millioner, utan att riksbanken behöfver erlägga ett öre i
skatt för sin rörelse eller för sedelutgifningen, tror jag för min del, att
vinsten blir så stor, att det ingalunda bör från riksbankens sida ifrågasättas
att jämväl hafva någon inkomst af medel, som insättas på deposition
eller giro.»

Man kan förstå, att de enskilda bankerna önskade ett vederlag för
sedelutgifningsrättens indragande, liksom äfven att denna önskan på många
håll ansågs billig och därigenom påverkade riksdagens för femton år sedan
fattade beslut. Men man torde dock kunna ifrågasätta, huruvida icke
alla billiga anspråk på vederlag blifvit uppfyllda genom att privatbankerna
under den långa tid, som sedan dess förflutit, gentemot riksbanken praktiskt
taget haft monopol på inlåningsrörelsen.

4

Bankoutskottets utlåtande AV 11.

Det andra skälet, den påstådda oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol
och inlåning mot ränta, berördes i Första kammarens debatt
bl. a. af f. d. finansministern Hans Forssell, som i ett tämligen reserveradt
anförande till förmån för utskottets förslag uttalade, att han icke
kunde godkänna såsom doktrin, att det skulle vara absolut oförenligt med
riksbankens uppgift såsom allena sedelutgifvande bank att mottaga lån
mot ränta. Han ville vidare »erinra därom, att här i Sverige hafva de
enskilda bankernas målsmän, som nu tala så högt om oförenligheten mellan
sedelutgifning och depositionsrörelse, alldeles icke erkänt den doktrinen
i afseende på egen rörelse».

Under Andra kammarens debatt karaktäriserade herr Sixten von
Friesen oförenlighetsskälet på följande träffande sätt: Men det är med
detta ungefär som med latinet i skolfrågan: det har blifvit en dogm för
alla rättrogna — och det här är latindogmen i bankfrågan, nämligen att
en centralbank icke får taga emot penningar på ränta. Detta har så gått
in i uppfattningen hos det ringa fåtal, som teoretiskt sysslar med bankfrågor,
att det för dem blifvit en dogm, och lika ogärna, som skolfackmännen
släppa latinet i skolfrågan, lika ogärna släppa bankfackmännen
detta latin i bankfrågan.

Jag skall här icke uppehålla mig vid de icke särdeles många inlägg,
som sedan 1897 gjorts i denna fråga. Trots uppriktiga försök att
förstå motsidans skäl är jag mest böjd för att tro, att herr von Friesens
karaktäristik kommer det riktiga närmast. Måhända torde dock påståendet
om oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol och inlåningsrörelse
innehålla en kärna af sanning, hvilken synes kunna uttryckas sålunda:

Riksbankens hufvuduppgift är att förse landet med nödiga rörelsemedel.
Ju enklare bankens rörelse är, desto lättare kan bankledningen
bedöma storleken af behofvet af rörelsemedel; en utvidgning af rörelsen
kommer därför att försvåra ett sådant bedömande.

Jag är icke tillräckligt sakkunnig för att afgöra, huruvida argumentet,
äfven i denna anspråkslösare form, är värdi någonting, men jag
vågar dock uttala den förvissningen, att den eventuellt ökade svårigheten
att bedöma behofvet af rörelsemedel icke kan vara större, än att den skall
af bankofullmäktige kunna öfvervinnas, om mottagandet af penningar mot
räntegodtgörelse göres ej till en skyldighet utan till en rättighet för riksbanken,
hvarigenom riksbanksledningen får i sin hand att införa, respektive
utvidga inlåningen mot ränta endast i den mån fullmäktige anse sig
kunna göra detta utan att förlora öfversikten öfver behofvet af rörelsemedel.

Jag tror därför att man utan risk kan gå så långt som Andra Kammaren
1897 utan votering ville gå och till § 16 lägga orden: äfvenså

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

5

må räntegodtgörelse kunna af fullmäktige medgifvas för medel, innestående
å depositionsräkning, när sådant anses vara med riksbankens fördel
förenligt.

Härifrån skulle jag dock vilja stryka slutorden ’när sådant anses
vara med riksbankens fördel förenligt.’. Detta af två skäl, dels därför att
man väl icke ens behöfver ifrågasätta, att fullmäktige skulle vidtaga en
åtgärd, som vore med riksbankens fördel oförenlig, och dels — och detta
är för mig reformens kärnpunkt — att motivet, för införande af inlåning
mot räntegodtgörelse icke bör vara den krassa affärssynpunkten, utan fastmer
hänsynen till den svenska allmänhetens fördel.

Riksbanken har en uppgift i tillhandahållandet, af nödiga rörelsemedel,
men den bör äfven så småningom kunna åtaga sig en annan, nämligen
att tillse att dessa rörelsemedel tillhandahållas till skäligt pris. Det
ligger i privatbankernas intresse, att skillnaden, marginalen, mellan inlåningsräntan
och utlåningsräntan är stor; det kan därför vara nyttigt att
statens bank, som endast behöfver göra denna marginal så stor, att den
täcker omkostnaderna, gifves befogenhet att vid behof kunna reglerande
ingripa till skydd för allmänhetens intressen.

Likaså torde det efter de stora ökningar af bankernas egna fonder,
som på senaste tiden ägt rum, nu mer än förr ligga i privatbankernas
intresse att den allmänna räntenivån hålles hög. Här skulle därför en
uteslutande för det allmänna bästa, arbetande statsbank kunna bidraga till
att räntorna icke stegrades utöfver den punkt, som oundgängligen betingas
af de internationella förhållandena. Då man känner i huru hög grad
den för vårt lands ekonomiska framtid så viktiga industrien måste byggas
på lånadt kapital, inses betydelsen af att dess utveckling icke hämmas
genom onödigt stor tribut åt långifvarna.

Men för att riksbanken på ett effektivt sätt skall kunna bevaka den
svenska allmänhetens intressen behöfver den i högre grad än hvad nu är
fallet komma i direkt beröring med allmänheten utan förmedling af mellanhänder.
Riksbanken får icke vara blott en »bankernas bank»; talet
härom bemöttes redan vid 1897 års debatt bl. a. i ett anförande af herr
von Friesen, som här må återges:

''Hvad beträffar nödvändigheten i allmänhet af att, då riksbanken
skall blifva ensam sedelutgifvande, dess verksamhet skall i väsentlig mån
begränsas, så kan jag för min del icke tycka annat än att man gått för
långt i den riktningen. Man har vetat göra riksbanken till en ytterst »fin»
institution, som skulle ha endast med banker och bankirer att göra och
mycket litet med den stora allmänheten; och, såsom en talare sade vid en
föregående riksdag, man vill icke att den stora allmänheten egentligen

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

skall känna riksbanken annat än par renommé. Jag tror att denna uppfattning
af riksbankens ställning icke är riktig. Jag tror att riksbanken
— jämte den stora uppgiften att vara centralbank — tillika bör bibehålla
en viss känning äfven med den stora allmänheten.’

Skall emellertid riksbanken kunna blifva något mer än en ''bankernas
bank’; skall den i vidare utsträckning kunna stödja den lånebehöfvande
svenska allmänhetens intressen, då måste den tillföras ökade rörelsemedel
genom inlåning. Att riksbanken för att placera de inlånade medlen
skulle nödgas riskera att få åtnöja sig med mindre bankmässiga säkerheter
än de öfriga bankerna, har visserligen sagts, men det är helt enkelt
orimligt att den icke framdeles som hittills skulle kunna göra anspråk
på särskild! goda säkerheter, då den är i tillfälle lämna något billigare
ränta.

De skäl jag här anfört för upphäfvande! af privatbankernas inlåningsmonopol
kunna sammanfattas med 1897 års särskilda utskotts ännu
ovederlagda ord: ’i rättigheten att mot ränta mottaga penningar äfven på
deposition har riksbankens styrelse ett medel att vid sidan af och i samverkan
med andra sådana, som stå densamma tillbuds, användas för att
åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till
dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa
verkande anstalt’. Det är just beredandet af ökadt inflytande åt ''denna
uteslutande för det allmänna bästa verkande anstalt’, som är syftet med
denna motion.

Jag tillåter mig att till slut ytterligare betona, att det är denna
social/politiska synpunkt, som för mig är den förnämsta. Man kan nämligen
äfven anlägga en fiskalisk synpunkt på frågan: riksbanken kommer
naturligen att förtjäna på inlåningsrörelsen och härigenom en ökad inkomst
tillföras statskassan. Denna fiskaliska synpunkt kan emellertid komma i
strid med den socialpolitiska och måste därför underordnas densamma:
riksbanken skall främst arbeta i det allmännas intresse; om den härigenom
därjämte erhåller en ökad inkomst, skall detta betraktas söm en ingalunda
ovälkommen biprodukt.

Att riksbankens inlåningsrörelse skötes efter de grunder 1897 års
särskilda utskott tänkt sig och till hvilka jag här anslutit mig, och att
den icke får antaga sådana dimensioner att riksbankens hufvuduppgift
äfventyra», detta har Riksdagen i sin hand att dirigera genom valet åt
riksbanksfullmäktige. Att genom rätten att lämna ränta å deponerade
medel gifva dem ett vapen att användas i allmänhetens intresse kan därför
icke medföra någon risk.»

JBankoutskottets utlåtande Nr 11.

7

Frågan om rätt för riksbanken att drifva inlåning mot räntegodt- Historik.
görelse var år 1909 föremål för Riksdagens behandling, då föranledd bi Motion 1909.
en inom Andra kammaren af herrar Lundgren och Forssell väckt motion,
hvari hemställdes, »att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid
riksbanken och dess afdelningskontor samt framläggande för Riksdagen af
det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Bankoutskottet, till hvars förberedande behandling motionen öfverlämnades,
ansåg lämpligt inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande i
ärendet. Detta yttrande var med uteslutande af ingressen af följande
lydelse:

»Frågan om rätt för riksbanken att bedrifva inlåningsrörelse har i sam -Fullmäktige
manhang med utarbetandet af de nu gällande grunderna för bankens verksamhet * riksbanken
upprepade gånger utgjort föremål för pröfning. Bankkommittén af den 18 no- ar
vember 1881 uttalar i detta afseende, bland annat, att en bank, som genom den
honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen
att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke borde tillika bedrifva inlåning mot
räntegodtgörelse. Genom att afhålla sig från detta slags rörelse — fortsätter
kommittén — frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att
kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka den själf skall erlägga
ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare, löper tydligtvis alltid större
fara att råka ut för mindre goda sådana, än den bank, som kan i allt lugn vänta
på att affärer skola erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste
och mest passande. Genom att icke mottaga depositioner till förräntning, blifver
bankens ställning äfven i det hänseende tryggare, att banken då ej behof ver,
jämte omsorgen om sina sedlars inlösning, äfven draga omsorg om inlösen af sina
depositionsbevis, hvilka under ogynnsamma affärstider vända sig liksom sediarne
mot dess guldkassa; och den omsorgen är ingalunda lätt, eftersom fluktuationerna
i en banks depositionsrörelse oftast äro större än i dess sedelemission. Ännu
mindre lämpligt är naturligtvis, att en sådan bank till förräntning mottager å
giroräkning insatta medel, hvilka han då, för att göra fruktbärande, själf tvingas
att i utlåningsväg placera, fastän de hvilket ögonblick som helst kunna honom
åter afkräfvas. Härtill kommer ett ytterligare och icke mindre viktigt skäl för
en sådan bank att afhålla sig från räntebärande inlåningsrörelse, nämligen att
den utväg, som en dylik rörelse öppnar för allmänheten, att för den del af sedelstocken,
som öfverskjuter omsättningens behof, söka en räntebärande placering
hos den sedelutgifvande banken själf, måste vara ägnad att vilseleda uppfattningen
om storleken af landets behof af rörelsemedel, att, så att säga, minska
känsligheten hos den mätare, som bör visa bankstyrelsen, när sedelutgifningen
nått den punkt, då densamma icke utan våda kan ytterligare utsträckas. Ställningen
måste nämligen i detta hänseende framträda vida klarare, om de sedlar,
hvilka rörelsen icke kan upptaga eller icke utan anspråk på räntegodtgörelse vill
anförtro banken att förvara, så fört som möjligt vända sig mot banken med begäran
om mynt eller utländska valutor.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Äfven bankkommittén af den 5 oktober 1889 uttalar sig för nödvändigbeten
af att riksbankens rörelse inskränkes till de tryggaste grenarna af bankverksamhet.
Med åberopande jämväl af hvad 1881 års bankkommitté anfört,
framhåller denna kommitté såsom ytterligare stöd för sin uppfattning, hurusom
de förnämsta utländska centralbankernas rökelse, utom sedelutgifning, allenast
omfattade, å ena sidan mottagande af penningar i räkning utan ränta, och å
andra sidan diskontering af korta affärs växlar samt beviljande af lån på kort tid
mot pant af säkra värdepapper eller handelsvaror af vissa slag, hvarjämte de bedrefve
köp och försäljning af värdepapper och ädla metaller äfvensom mottoge
värdeföremål till förvaring. I öfverensstämmelse därmed anser kommittén, att
det borde i regel förbjudas riksbanken att mot räntegodtgörelse mottaga penningar
ä deposition eller i löpande räkning.

Det förslag till lag för riksbanken, hvilket af Kungl. Maj:t framlades för
1897 års Riksdag, anslöt sig till den uppfattning, som sålunda uttalats af de. båda
bankkommittéerna af 1881 och 1889, och upptog i 16 § en föreskrift, att riksbanken
ej finge godtgöra ränta för medel, som innestode å giroräkning, äfvensom
i 19 § ett stadgande därom, att riksbanken mottoge till förvar penningar att utan
räntegodtgörelse återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämdes.
Emellertid framställdes i en inom Andra kammaren väckt motion det
yrkandet, att riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel, som hos
banken insattes på upp- och afskrifningsräkning eller å deposition. Dåvarande
bankofullmäktige förklarade sig i afgifvet yttrande ej hafva något att erinra mot
ofvan anförda bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag. Det nyss nämnda i motion sväg
framställda yrkandet blef likväl af särskilda utskottet godkändt, dock under
reservation af halfva antalet utskottsledamöter. Utskottet delade visserligen den
uppfattningen, att en centralbank icke borde skaffa sig driftkapital genom att mot
ränta upplåna medel; men en sådan befogenhet som den ifrågavarande ansåge utskottet
dock af särskilda här nedan omförmälda skäl böra bibehållas för riksbanken.
Att denna befogenhet skulle komma att missbrukas af riksbankens styrelse,
syntes vara så mycket mindre att befara, som den dittills vunna erfarenhet alldeles
icke gåfve anledning till en sådan farhåga. För öfrigt ansåg utskottet de
grunder, på hvilka banken vore byggd, lämna full trygghet däremot, då i en
statsanslag, sådan som riksbanken vore, det enskilda intresset icke kunde föranleda
till spekulationsaffärer med upplånade medel. Däremot hade det synts utskottet,
att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å upp- och
afskrifningsräkning, borde i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med goda
affärshus, som önskade att hafva direkt växeldiskontering hos riksbanken, hvarjämte
riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga penningar äfven å
deposition hade ett medel att vid sidan af och i samverkan med andra densamma
till buds stående medel användas för att åt riksbanken trygga det inflytande på
penningväsendet i landet, som till dettas fromma borde tillkomma denna uteslutande
för det allmänna bästa verkande anstalt. I sammanhang därmed har utskottet
vidare nämnt, att rättighet att lämna räntegodtgörelse för inlånade medel
äfven vore medgifven centralbanker i andra länder, oaktadt dessa helt eller delvis
vore aktiebanker.

I anslutning till hvad utskottet sålunda uttalat, föreslog utskottet, att i
16 § af lagförslaget skulle införas ett tillägg af innehåll, att fullmäktige skulle
kunna åt firmor, som hade växeldiskontering i riksbanken och ej själfva drefve

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

9

bankrörelse, öppna, upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse, samt att
räntegodtgörelse äfven skulle kunna af fullmäktige medgifvas för medel innestående
å depositionsräkning, när sådant ansåges vara med riksbankens fördel förenligt.

Utskottets ofvannämnda förslag blef af Andra kammaren godkändt, hvaremot
Första, kammaren uteslöt det ifrågavarande tillägget. De båda olika besluten
blefvo därefter på utskottets förslag sålunda samman]’ämkade, att bestämmelsen
om upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse bibehölls, hvaremot förslaget
om räntegodtgörelse äfven för depositionsräkning af Riksdagen afslogs.

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda beslutat, innehåller 1897
års lag i § 16 ett stadgande därom, att fullmäktige må kunna åt firmor, som
hafva växeldiskontering i riksbanken och ej sj kifva drifva bankrörelse, öppna
upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse, hvaremot enligt samma paragraf
någon räntegodtgörelse icke får medgifvas för medel, som hos riksbanken
innestå på depositions- eller giroräkning.

Den rätt till inlåning mot räntegodtgörelse, som gällande lag medgifver
riksbanken, har, allt sedan lagens trädande i kraft endast i mycket ringa omfattning,
tagits i anspråk. Sammanlagda beloppet af insättningarna på upp- och
afskrifningsräkning hos riksbanken utgjorde:

år 1904 kr. 605,473:45, däraf upplupen ränta kr. 279: 71

* 1905 » 430,932:49, » » » » 141:99

» 1906 » 358,488:89. > » > » 119:22

» 1907 » 395,497:53, » > » » 135:87

» 1908 » 362,807:38, » » » » 76:07*)

Att riksbankens inlåningsrörelse sålunda, oaktadt det gifna bemyndigandet,
inskränkt sig till en ren obetydlighet i jämförelse med bankens öfriga rörelse,
står i fullkomlig öfverensstämmelse med förhållandena inom de större centralbankerna
i utlandet. Såvidt fullmäktige känna, förekommer icke vid någon af
de ledande sedelutgifvande bankerna någon inlåningsrörelse mot ränta. Äfven i
de fall, då formell rätt att mot ränta upplåna penningar af allmänhetan blifvit
genom lagstiftningen någon centralbank tillerkänd, kommer denna rätt icke till
någon praktisk användning. Så har t. ex den tyska riksbanken, som enligt banklagen,
af den 14 mars 1875 är berättigad att mot ränta emottaga penningar å
depositions- eller giroräkning intill sammanlagda beloppet af bankens grund- och
reservfonder, icke sedan år 1879 begagnat sig af detta medgifvande. Det förtjänar
äfven nämnas, att någon förändring i detta afseende icke blifvit ifrågasatt
i det förslag till ändringar i den tyska banklagen, hvilket nu föreligger såsom
resultat af den s. k. bankenquétekom missionens mycket omfattande arbeten, och
detta ehuru på kommissionens program upptagits bland annat just frågan om
ökning af bankens rörelsemedel genom inlåning mot räntegodtgöreise.

Det torde icke vara en tillfällighet, att de sedelutgifvande centralbankerna
afhålla sig från inlåningsrörelse. En sådan rörelse kan, för så vidt de i deposition
mot ränta emottagna medlen måste af banken i sin tur göras räntebärande,

*) År 1909 kr. 228,574: 14, däraf upplupen ränta kr. 48: 26

» 1910 » 310,750: 84, » » » » 48: 28

» 1911 » 136,354:41, » » » ■» 6:41

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1912. 8 samt. 9 käft. (Nr 11.)

2

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

1909 års
bankoutskott -

lätt blifva förenad med mera risk, än som vidlåder en centralbanks utlåning i
allmänhet, och i följd däraf synes en inlåningsrörelse, som ej starkt begränsades,
ock kunna menligt inverka på bankens förmåga att fylla de uppgifter, som sedelmonopolet
ålägger densamma. En inlåning mot ränta skulle måhända också kunna
verka därhän, att näringslifvet finge undvara förmånen af lägsta möjliga utlåningsränta,
då nämligen de öfriga bankerna, i konkurrens med centralbanken,
för att uppväga den större säkerhet, som denna skulle erbjuda, möjligen blefve
tvungna att höja sin inlåningsränta utöfver hvad som eljest skulle påfördras; en åtgärd,
som i sin ordning ej kunde undgå att inverka äfven på deras utlåningsränta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmäktige såsom sin åsikt
uttala, att någon ändring i hvad för närvarande gäller beträffande riksbankens
inlåning icke är önskvärd.

En af fullmäktige, herr von Frusen, hade vid ärendets föredragning hos
fullmäktige följande särskilda anförande:

Genom lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 fråntogs riksbanken
så godt som fullständigt den rätt den förut haft att godtgöra ränta på inlånade
medel. Mot denna anordning inlade jag då min gensaga. Men då nu lagen varit
i kraft i snart 12 år, och någon olägenhet af lagens ifrågavarande bestämmelser
under den gångna tiden icke försports, vill icke heller jag nu förorda någon
ändring af riksbankslagen i förevarande hänseende.»

Utskottet yttrade sedermera i ämnet följande:

»Motionärerna anse, att, om riksbanken får rätt att inlåna penningar mot
ränta, detta helt säkert skulle medföra stort gagn för riksbanken, allmänheten
och staten och framhålla, att en god början till inlåning under statens garanti
är gjord genom postsparbankens inrättande.

I förbigående vill utskottet påpeka, att postsparbanken icke inrättades för
att förskaffa staten någon direkt fördel utan för att uppmuntra och möjliggöra
sparsamhet öfver hela landet, äfven på sådana trakter, där inga bankkontor finnas.
Det var företrädesvis de små besparingarne, som genom postsparbanken skulle
uppsamlas. Detta sker nu genom öfver 3,000 postanstalter, och var medelbehållningen
per bok för år 1907 kronor 89:39 på 566,976 motböcker.

Frågan angående den sedelutgifvande centralbankens rätt att inlana penningar
mot ränta har upprepade gånger och i åtskilliga länder diskuterats, men
ständigt med samma resultat.

Tyska banklagen af den 14 mars 1875 medgifver tyska riksbanken rätt att
mottaga penningar mot eller utan ränta, men redan den 31 maj 1879, beslöts, att
riksbanken icke vidare skulle godtgöra ränta å hos banken insatta medel och uti
de allmänna bestämmelserna af december 1908, som reglera riksbankens rörelse,
heter det: jx insatta penningar godtgör riksbanken icke ränta.

Då förnyelsen af franska bankens privilegium behandlades på 1890-talet, framdrogs frågan om att låta banken erlägga i''änta å insatta medel. °Det
anfördes, att om endast 1 procents ränta godtgjordes insaltare, skulle en sådan
åtgärd tillföra banken betydliga summor, men man fann, att detta icke allenast
ej skulle gagna vare sig banken eller det allmänna, utan att hopandet af depositioner
hos den monopoliserade sedelbanken kunde medföra faror och ej öfverensstämde
med dess ställning som centralbank. , Privilegiet blef ock år 1897 förnyadt
utan sådan bestämmelse.

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

11

När den svenska riksbankslagen af den 12 maj 1897 behandlades, stannade
kamrarne i olika beslut angående riksbankens rätt att godtgöra ränta å i riksbanken
insatta penningar. Resultatet af en sammanjämkning blef sista momentet
af § 16 så lydande:

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i
riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning
mot räntegodtgörelse.

_ 1897 gjorde sig inom riksbankens fullmäktige olika åsikter gällande rörande
lämpligheten att inrymma rättighet för riksbanken att godtgöra ränta å insatta
medel. Nu, efter vunnen erfarenhet, äro fullmäktige ense om att ändring i hvad
för närvarande gäller beträffande riksbankens inlåning icke är önskvärd. Som
skäl . för denna sin _ uppfattning anföra fullmäktige dels 1881 och 1889 års kommittéers
uttalanden i ämnet, dels den ringa omfattning, i hvilken medgifvandet i
ofvannämnda § 16 tagits i anspråk.

Till de skäl fullmäktige anfört, vill utskottet lägga följande:

Rätten att å räkning i riksbanken få åtnjuta ränta medgifves i § 16 endast
firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och icke själfva drifva
bankrörelse. Bestämmelsen att gynna de af riksbankens kunder, som icke drifva
bankrörelse, är en yttring af de åsikter, som förr gjorde sig gällande, då riksbanken
och de enskilda bankinrättningarne konkurrerade med hvarandra såväl
i sedelutgifning som om allmänhetens gunst. Numera äro emellertid förhållandena
helt annorlunda, i det att bankerna äro riksbankens förnämsta kunder. Då
alltså det gifvetvis icke kan ifrågakomma att, om en ny bestämmelse införes i
riksbankslagen i det syfte motionärerna afse, utestänga bankerna från åtnjutande
af ränta på i riksbanken insatta medel, synas där af vissa olägenheter kunna
uppstå. Riksbanken kan nämligen beträffande inlåningssatsernas storlek lika
litet konkurrera med öfriga bankinrättningar i riket, som postsparbanken i detta
afseende kan konkurrera med sparbankerna, och i följd häraf skulle det, enligt
utskottets åsikt, hufvudsakligen blifva bankerna, som under normala eller matta
tider anförtrodde riksbanken sina kassareserver för att åter under lifligare konjunkturer
eller kristider uttaga dem.

Skulle det åter genom att gynna den ene och utestänga den andre lyckas
1’iksbanken att samla ett afsevärdt belopp från allmänheten inlånade pengar, så
komme helt säkert de anspråk med förnyad kraft att söka göra sig gällande,
som fordra, att riksbanken skall utsträcka sin utlåning och uppträda som förläggare.
Men riksbankens uppgift är icke att förlägga rörelser utan att förse landet
med rörelsemedel. Detta sker genom att riksbanken i utbyte mot sina sedlar
får sådana valutor, som enligt banklagen kunna tjäna till underlag för de utelöpande
sedlarne. Skulle riksbanken genom att drifva inlåning frestas att i någon
större utsträckning utlämna sina sedlar mot inteckningar, aktier, varor eller
andra Hypotek, som icke kunna tjäna till underlag för sedelutgifningen och i
dåliga tider icke realiseras, så är det klart, att, när depositionerna återfordras,
riksbankens förmåga att förse landet med rörelsemedel snart minskas till stort
men för det allmänna.

Utskottet anser, således ej att återinförande för riksbanken i vidsträcktare
män. än nu är medgifvet af rätt att godtgöra ränta på inlånade medel skulle
medföra gagn vare sig för riksbanken, allmänheten eller staten.»

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Under anslutning till hvad fullmäktige i ärendet anfört hemställde utskottet
om afslag å ifrågavarande motion.

Denna hemställan blef ock af båda kamrarna utan votering bifallen.

Motion 1910. Vid 1910 års riksdag förelåg till behandling en liknande motion,
väckt af samma motionärer som år 1909.

Fullmäktige Fullmäktige i riksbanken, som hördes öfver motionen, förklarade sig

i riksbanken vidhålla sin år 1909 uttalade åsikt, att någon ändring i hvad rörande
riksbankens inlåning gällde icke vore önskvärd.

1910 års Bankoutskottet yttrade, att då utskottet så sent som år 1909 ägnat

bankout- clet i motionen framställda förslaget eu ingående granskning och med
stöd af denna funnit sig böra afstyrka förslaget och då motionärerna icke
syntes hafva förebragt några sådana skäl, som kunde anses bringa frågan
i ett ändradt läge, finge utskottet, under hänvisning till hvad i förevarande
ämne förut anförts af utskottet, hemställa, att motionen icke måtte bifallas.

Kamrarna biföllo hvar för sig utan votering denna hemställan.

ö o

Äfven öfver förevarande motion har bankoutskottet ansett sig böra
inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande; och hafva fullmäktige såsom
svar härå åberopat ett med skrifvelse den 29 nästlidna februari till utskottet
öfverlämnadt utdrag af fullmäktiges protokoll för samma dag, så
lydande:

Fullmäktige »S. D. Genom utdrag af sitt protokoll för den 13 februari 1912 hade banko i

riksbanken^tskottet beslutit inhämta fullmäktiges yttrande öfver eu inom Första kammaren
år 1912. af herr Bäckström väckt motion om rätt för fullmäktige i riksbanken att medgifva
räntegodtgörelse för medel, innestående å depositionsräkning.

Förste deputeraden friherre Langenskiöld anförde:

»Fullmäktige hafva redan vid föregående riksdagar varit i tillfälle att
yttra sig angående motioner i samma syfte som den nu föreliggande, och, därest
fullmäktige fortfarande omfatta de åsikter, som därvid framhållits, torde fullmäktige
i hufvudsak endast böra hänvisa till dessa sina tidigare yttranden och
särskildt till fullmäktiges uttalande vid 1909 års riksdag i anledning af eu då
inom Andra kammaren väckt motion.

Det kunde möjligen förefalla, som om det icke vore af någon betydelse,
om i lagen för riksbanken en rätt att erlägga ränta å depositioner medgåfves, då
det tillika öfverlämnades åt fullmäktige att afgöra, när och i hvilken utsträckning
sådan inlåning skulle äga rum. Emellertid gifva motionens anda och uttryck
vid handen, att det ingalunda vore meningen, att denna inlåningsrätt
blefve endast ett teoretiskt medgifvande, utan torde det kunna förutses, att fordran
snart nog skulle komma att framställas därpå, att fullmäktige med denna rätt
skulle reglerande ingripa i landets ränteförhållanden för att »stödja den lånebe -

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

13

hafvande svenska allmänhetens intressen». Man lärer lätt kunna tänka sig, hvilka
förhoppningar, omöjliga att uppfylla, då skulle väckas hos de lånebehöfvande och
hvilka fordringar sannolikt skulle komma att ställas på riksbanken, om en gång
banken komme att inslå på denna väg att mot ränta upplåna penningar från allmänheten
för att med sådana medel på billiga villkor förlägga industri och näringar.
Det vore nog fara värdt, att det för bankens styrelse då skulle blifva
svårt att tillgodose bankens egentliga uppgift eller att i främsta rummet upprätthålla
banksedlarnas värde och tillhandahålla de för varuomsättningen erforderliga
rörelsemedlen.

Motionären framhåller mycket riktigt, att riksbanken bör vara en »uteslutande
för det allmänna bästa verkande anstalt». Men af denna riksbankens uppgift
torde icke kunna hämtas något skäl för att utsträcka bankens verksamhet
till områden, som icke lämpligen tillhöra en sedelutgifvande bank. Ehuru motionären
anser den ekonomiska sidan af saken vara af mindre betydelse, framhålles
dock i motionen, att en inlåningsrörelse skulle för riksbanken komma att
medföra ökad vinst. Jag befarar, att sådan inlåning mot räntegodtgörelse tvärt
om skulle för riksbanken komma att innebära en afsevärd ekonomisk uppoffring,
enär riksbanken icke hade samma frihet vid iltlåningen som en enskild bank,
hvilken i kristider kan söka stöd hos den sedelutgifvande centralbanken och därför
också kan mer effektivt än denna bank utnyttja de upplånade kapitalen.»

Fullmäktige beslöto att såsom svar på remissen åberopa sina tidigare yttranden
och särskild! sitt uttalande vid 1909 års riksdag i anledning af en då
inom Andra kammaren väckt motion; och skulle genom protokollsutdrag svar å
remissen lämnas till bankoutskottet.»

Att ånyo upprepa de skäl, som tillförne anförts mot medgifvande af
rätt för riksbanken till inlåning mot räntegodtgörelse, anser utskottet icke
vara nödigt, utan vill utskottet inskränka sig till att åberopa innehållet i
utskottets vid 1909 och 1910 års riksdagar afgifna utlåtanden äfvensom
fullmäktiges i riksbanken här ofvan intagna yttranden. Enligt utskottets
mening har icke heller något inträffat, som kan gifva anledning att frångå
den af utskottet förut uttalade samt af Riksdagen godkända uppfattningen.
Under sådana förhållanden har utskottet ansett sig böra afstyrka bifall till
motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion I: 12 icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 12 mars 1912.

På bankoutskottets vägnar:

1912 årsbankoutskott.

I. von STAPELMOHR.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Reservation

af herrar Söderberg i Stockholm och Kristensson, som anfört
följande:

»Grundtanken i motionärens framställning synes oss vara den, att
då det måste ligga i privatbankernas intresse att utlåningsräntan hålles
hög, så måste, med afseende på den lånebehöfvande allmänheten, en motvikt
mot detta intresse skapas. En sådan motvikt torde emellertid, enligt
vår uppfattning, svårligen kunna vinnas på annat sätt än att staten genom
ett sitt ägande bankinstitut drifver utlåning med däraf följande inlåning
med räntegodtgörelse i större utsträckning än hvad hittills varit fallet
genom riksbanken.

Huruvida denna verksamhet bör bedrifvas af den sedelutgifvande
centralbanken eller af något annat af staten upprättadt institut, torde
eventuellt böra i en framtid, då denna rörelse tagit större omfattning,
blifva föremål för vidare undersökning och pröfning.

Då motionären genom sitt yrkande dock endast afser att skapa en
rättighet för fullmäktige att, då dessa anse lämpligt, emottaga penningar
på deposition mot räntegodtgörelse, så torde, genom ett sådant stadgande,
icke kunna befaras att fullmäktige skulle på sådant sätt handhafva denna
rättighet, att riksbankens öfriga uppgifter skulle därpå blifva lidande.

Utskottet har emellertid, vid sitt bedömande af och beslut i frågan,
utelämnat den socialpolitiska synpunkt motionen i sig innebär och afstyrkt
densamma, väsentligen på de skäl, som redan af 1881 och 1889 års bankkommittéer
anförts mot rätten till inlåning mot ränta. Dessa skäl underkändes
emellertid af en eu in Andra kammare vid den nuvarande riksbanks O

<

lagens tillkomst 1897, och kunna vi icke se någon anledning att frångå
den ståndpunkt Andra kammaren då intog.

Då härtill kommer, att rörelsen vid flera afdelningskontor i landsorten
är så obetydlig att desamma gå med förlust, synes oss häruti föreligga
ännu ett skäl, utöfver dem motionären anfört, som talar för en utvidgning
af riksbankens verksamhet.

På grund af hvad vi här anfört, hemställa vi,

att Riksdagen, med bifall till hr Bäckströms motion, måtte för sin
del besluta, att sista stycket af § 16 i lagen för Sveriges Riksbank den 12
maj 1897 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

15

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering
i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning
mot räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna
af fullmäktige medgifvas för medel, innestående å depositionsr åkning.»