Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af dels Knngl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa
fall vid återutförsel af utländsk vara dels ock en i ämnet
väckt motion.

Genom proposition, nr 148, af den 22 mars 1912, hvilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande af
propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga nedan införda förslag till
förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara.

Förslag

till

förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

af utländsk vara.

§ i Utan

hinder af bestämmelsen i § 11 af nådiga förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 må åt handelsidkare,
på sätt nedan bestämmes, medgifvas rätt att vid återutförsel af utländsk
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 saml. 37 höft. (Nr 44.) 1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

vara, för hvilken han vid införseln behörigen erlagt tullafgift, åtnjuta
tullrestitution.

Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild
handelsidkare utan äfven handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda
rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas
handelsidkare, som är känd såsom sjmnerligen redbar och solid, drifver
affärer med utländska varor i betydande omfattning samt i öfrigt pröfvas
lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar,
som legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre
förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för hvilka varor rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt
afse spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin och sprit,
alla slag, eller vin.

Konungen äger likaledes bestämma, i hvilka af rikets städer med
tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.

§ 4.

På förslag af generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet
med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,
som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för
vinnande af ordning och säkerhet vid åtnjutande af ifrågavarande restitution.

§ 5.

Ansökning om erhållande af sådant tillstånd, som ofvan sagts,
skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af erforderliga

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

intyg till styrkande af sökandens rätt att drifva handel samt de handlingar,
han i öfrig! vill åberopa till stöd för ansökningen.

Före ärendets afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen
inhämta yttrande af vederbörande tullmyndighet äfvensom handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning af representanter
för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

§ 6.

Därest handelsidkare till annan öfverlåter sin affärsrörelse eller
varder försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.

§ 7-

1. Rätt till restitution enligt denna förordning afser icke blott varor,
som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan
äfven varor, som uttagits från transitupplag eller ankommit såsom
omedelbar transitförsändning.

2. Restitution beräknas efter utförselvarans nettovikt, ankommande
dock på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka villkor emballage
eller inlägg till varor, i fråga om hvilka bruttoförtullning är stadgad
i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges
till grund för restitution.

§ 8.

1. För bevarande af rätt till tullrestitution enligt denna förordning
erfordras, att handelsidkare vid varans angifning till förtullning skriftligen
anmäler afsikten att begagna sig af sådan rätt.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna
förordning gjorda inskränkningar åtnjuta restitution af den tullafgift,
som af honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd
och inom två år näst före utförseln till förtullning angifven vara af
samma slag, beträffande hvilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1
omförmäles.

§ »•

Varder tullsatsen för vara, som afses i denna förordning, nedsatt,
må utförsel af varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen
trädt i kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den,

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

som gäller vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller
rätten till restitution, om varan utföres efter beslutets trädande i kraft.
Höjes åter tullsatsen för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande
läggas till grund för beräkningen af restitution vid utförsel inom loppet
af två år, sedan höjningen börjat tillämpas, hvaremot utförsel därefter
berättigar till restitution efter den högre tullsatsen.

§ 10.

För vara, som af handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall
i sammanhang med tullafgiftens erläggande betalas en särskild afgift
till belopp af en half procent af tullafgiften.

§ 11.

Öfver i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare
enligt formulär, som af generaltullstyrelsen fastställes, föra ett
för debet och kredit inrättadt afräkningsdiarium med särskilda upplägg
för hvarje varuslag. Af detta afräkningsdiarium, hvilket när helst så
påfordras skall för vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall
handelsidkaren för hvarje kvartal ingifva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.

§ 12-

Såsom villkor för erhållande af restitution skall i öfrigt gälla:

a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen ägt
rum, så vida ej generaltullstyrelsen för särskildt fall finner restitution
kunna medgifvas, oaktadt varan utförts vid annan tullkammare;

b) att exportangifningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om
afsikten att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om
varans handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till hvilken
densamma vid införseln blifvit hänförd, än äfven är åtföljd af exportörens
under edlig förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta
försäkran därom, att den till utförsel angifna varan blifvit af honom
införd, att full införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter
införseln undergått någon bearbetning eller förändring;

c) att vederbörande tullkammare efter exportvarans undersökning
och utrönande af den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till
grund för restitutionen, samt kollynas plombering och bevakning till och

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44. 5

inlastning i fartyg eller järnvägsvagn härom meddelat attest, hvilken
såsom verifikation jämte angifningsinlagan och öfriga intyg bifogas tullkammarens
utgående tulljournal;

d) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i § 13 af nådiga förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes
stadgadt beträffande varor, för hvilka tullrestitution är därstädes medgifven;
samt

e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och
oktober månader hos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution,
som belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade varor;
skolande i dylik ansökning noggrant angifvas de förtullningsposter i
afräkningsdiariets debet, å hvilka afskrifning bör ske för det belopp,
hvars restitution begäres.

§ 13-

Befinnes handelsidkare för erhållande af tullrestitution enligt bestämmelserna
i denna förordning hafva lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan
restitution honom förvägras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.

Beträffande motiveringen till nu återgifna förslag tillåter sig utskottet
hänvisa till ofvanberörda, vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokoll.

Till utskottet har jämväl remitterats en i anledning af förevarande
proposition i Andra kammaren af friherre Palmstierna väckt motion,
nr 295, i hvilken hemställts, »att Riksdagen med anledning af Kungl.
Maj:ts proposition nr 148 ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående lämpligheten af kreditupplagsinstitutionens
införande samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning
må föranleda.»

I afseende å hvad motionären anfört till stöd för sitt ifrågavarande
yrkande får utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Kungl. Maj:ts förevarande proposition afser, i likhet med det i
utskottets den 3 innevarande månad afgifna betänkande nr 29 tillstyrkta

Utskottet.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

förslaget om frilagersinstitutionens införande hos oss, att möjliggöra
upparbetandet af en kraftig transithandel. Men under det att begagnandet
af frilager — liksom i ännu högre grad anlitandet af frihamn —
förutsätter en affär, som nått en betydande omfattning och förfogar öfver
afsevärdt kapital, är nu ifrågavarande institution ägnad att utgöra ett
stöd äfven för sådana affärsidkare, som äro i tillfälle att endast i mera
blygsam skala drifva transithandel. Såsom ett komplement till frilagret
och frihamnen torde därför tullrestitutionen enligt föreliggande förslag
kunna hafva sin betydelse, allrahelst det torde vara att förutse, att, med
den jämförelsevis ringa utveckling vår egentliga transithandel hittills
nått, relativt få firmor skola för närvarande vara i stånd att bära de
med användandet af frihamn och frilager förenade kostnader. Det nu
ifrågasatta restitutionsförfarandet bör därför kunna hafva en uppgift att
fylla äfven såsom banande väg för ett allt mer ökadt anlitande af
frihamn och frilager.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att tullrestitutionen skulle ordnas
på i hufvudsak följande sätt. Handelsidkare kan medgifvas rätt att vid
återutförsel af utländsk vara, för hvilken han vid införseln erlagt tullafgift,
åtnjuta restitution af tullen. Tillstånd härtill meddelas af generaltullstyrelsen
enligt vissa i författningsförslaget angifna allmänna grunder.
Beträffande några få varuslag är i förslaget bestämdt, att tullrestitution
icke får ifrågakomma. I öfrigt äger Kungl. Maj:t bestämma, för h vilka
varor rätt till restitution må medgifvas. För bevarande af rätt till tullrestitution
åligger handelsidkare att vid varans angifning till förtullning
skriftligen anmäla afsikten att begagna sådan rätt. Såsom villkor för
erhållande af restitution, då varan återutföres, gäller, att varan icke efter
införseln undergått någon bearbetning eller förändring. Exportangifningsinlagan
skall innehålla af exportören under edlig förpliktelse afgifven
försäkran såväl härom som att den till utförsel angifna varan
blifvit af honom införd och att full införseltull för densamma erlagts.

Gifvet är att införandet af ett tullrestitutionsförfarande, enligt hvilket
godset efter införseln är i ägarens förvar, undandraget all tillsyn från
tullverkets sida, och där krafvel på den materiella identiteten mellan
införd och utförd vara är uppgifvet, kan innebära vådor för ej mindre
statens intresse i fråga om tullinkomsterna än äfven den inhemska industrins
berättigade kraf på effektiviteten af gällande tullsatser. Det
har då för utskottet gällt att se till, huruvida författningsförslaget å
ena sidan uppfyller de fordringar, som med hänsyn till institutets uppgift
att på ofvan angifna sätt befrämja transithandeln böra ställas på

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

detsamma, och å andra sidan lämnar tillfredsställande skydd åt berörda
såväl statens som enskildas intressen.

Ur den förra af nu angifna synpunkter har utskottet ansett det
vara angeläget, att tillträde till förfarandets anlitande beredes icke blott
den till betydande omfattning redan hunna affärsverksamheten utan äfven
den, som med goda förutsättningar att nå en sådan utveckling ännu
befinner sig på ett mera blygsamt stadium. I § 2 af författningsförslaget
förekommer emellertid en bestämmelse, som synes'' kunna lägga hinder i
vägen för en sådan tillämpning. Bland de förutsättningar, hvilka enligt
berörda paragraf kräfvas af den, som skall kunna erhålla rätt att begagna
sig af den ifrågasatta tullrestitutionen, nämnes, bland annat, den att
han »drifver affärer med utländska varor i betydande omfattning». Tydligen
är denna bestämmelse föreslagen särskild! med tanke därpå, att
restitutionsförfarandet ställer stora fordringar på dem, som däraf begagna
sig, icke blott i fråga om personlig redbarhet och vederhäftighet utan
äfven beträffande den soliditet, som grundar sig på en väl upparbetad
affär. Utan att underskatta detta skäl finner utskottet, att den ifrågasatta
bestämmelsen allt för snäft begränsar möjligheten att komma i
åtnjutande af tullrestitution. Särskild! förtjänar framhållas, att sådant
tillträde äfven bör kunna medgifvas den, som drifver handel hufvudsakligen
eller uteslutande med svenska varor, men för att fullständiga
sitt varusortiment önskar upptaga äfven utländska artiklar och därvid
finner fördelaktigt att för en börjande transithandel begagna sig af
tullrestitution. De öfriga villkor, som i nämnda § 2 föreskrifvas, nämligen
att handelsidkare skall vara känd såsom synnerligen redbar och
solid samt i öfrigt pröfvas vara lämplig, har utskottet funnit erbjuda
generaltullstyrelsen tillräckligt stöd för att på ett betryggande sätt handhafva
sin uppgift att meddela tillstånd till tullrestitutions åtnjutande.
Utskottet har därför ansett sig böra föreslå, att förstnämnda, i förslaget
upptagna villkor måtte uteslutas.

I öfrigt har utskottet funnit Kungl. Maj:ts förslag fullt tillfredsställa
de kraf, som för transithandelns tillgodoseende böra ställas på
detsamma.

Utskottet har vidare, såsom ofvan är antydt, haft att se till, huruvida
förslaget är ägnadt att å ena sidan bereda staten tillfredsställande
garanti mot missbruk och å andra sidan förebygga, att den utländska
konkurrerande industrin i tid 1 restituti onsförfarandet erhåller ett medel
i kampen mot den inhemska.

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

I fråga om tillgodoseendet af statens intresse äro att märka hufvudsakligen
ofvan omförmälda bestämmelser, dels därom att tillstånd till
tullrestitutions erhållande skall enligt vissa grunder meddelas af generaltullstyrelsen,
dels ock om de under edlig förpliktelse afgifna försäkringar,
som exportangifningsinlagan skall innehålla. Med den föreslagna anordningen
af förevarande institut torde den hufvudsakliga garantin mot
missbruk och bedrägligt förfarande icke kunna sökas annorstädes än i
den personliga och ekonomiska vederhäftigheten hos de personer, som
däraf få begagna sig. Beträffande de allmänna förutsättningarna för
tillståndets meddelande har utskottet redan i det föregående haft tillfälle
att uttala sig. Med åberopande häraf och under erinran att enligt
förslaget Konungen äger meddela närmare bestämmelser för bevarande
af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet vid restitution»
åtnjutande, kan utskottet såsom sin mening uttala, att förslaget erbjuder
statsverket den säkerhet, som med restitutionsförfarandets allmänna
anordning torde kunna åstadkommas. Dock synes för vissa slag af
varor en i någon mån skärpt kontroll kunna åvägabringas. Till frågan
härom skall utskottet härnedan i annat sammanhang återkomma.

Vidkommande härefter den inhemska industrins berättigade anspråk
på skydd mot de faror för den utländska konkurrensens underlättande,
som tullrestitutionsinstitutet kan innebära, torde desamma hufvudsakligen
hafva vunnit beaktande i de bestämmelser, enligt hvilka dels med afseende
å vissa varor möjlighet att vinna tullrestitution är utesluten,
dels Konungen skall äga i öfrigt bestämma, för hvilka varor rätt till
restitution må åtnjutas.

Då det icke torde låta sig göra att för någon längre tid framåt
fastställa, för hvilka varor sådan rätt icke får meddelas, finner utskottet
välbetänkt att åt Kungl. Maj:t förbehålla största delen af bestämmanderätten
häröfver. En förteckning öfver sådana varor kan nämligen med
korta mellantider behöfva kompletteras, i den män den utländska, konkurrensen
därtill gafvel’ anledning, hör att Kungl. Maj it ma blifva i
tillfälle att på ett för industrin betryggande sätt meddela bestämmelser
i ifrågavarande hänseende, torde emellertid samverkan med industrins
målsmän vara oundgängligen nödvändig. Utskottet är också förvissadt
därom, att Kungl. Majfi icke skall underlåta att vid sadana bestämmelseis
utfärdande bereda de i hvarje särskildt fall berörda industriernas idkare
eller andra företrädare tillfälle att yttra sig.

Beträffande vissa varor, hvilkas uteslutande från restitutionsförfarandet
väl icke kan anses påkalladt, torde dock särskilda villkor kunna fastställas,
hvilkas uppfyllande utgör förutsättning för tullrestitutions åtnjutande.

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

Sådana villkor skulle afse kontroll därå, att de varor, som med anspråk
på tullrestitution utföras, äro införda från utlandet och icke tillverkade
inom landet. Tydligen föreligger nämligen den möjligheten, att varor,
som importerats med angifvet anspråk på tullrestitution vid utförandet,
säljas inom landet och i deras ställe produkter af inhemsk tillverkning
af enahanda eller liknande slag exporteras med åtnjutande af den för
de utländska varorna betingade restitutionen. Genom ett sådant förfarande
skulle å ena sidan staten gå miste om tullafgifterna för den importerade
varumängden och å andra sidan exportören obehörigen gynnas.
Såväl i statens som den inhemska industrins intresse torde därför villkor
af antydd art böra af Kungl. Maj:t fastställas, i den mån sådant kan för
vissa varuslag visa sig erforderligt. Utskottet har i berörda syfte ansett
sig böra föreslå ändrad affattning af 3 § i författningsförslaget.

Med denna kompletterande bestämmelse torde förslaget äfven ur
den svenska industrins synpunkt kunna anses tillfredsställa billiga kraf
på skydd och säkerhet.

I öfrigt har utskottet endast i en punkt funnit anledning att
föreslå ändring i Kungl. Majrts förslag. Andra stycket i § 3 innehåller
bestämmelsen, att Kungl. Maj:t äger bestämma, i hvilka af rikets städer
med tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.
Denna föreskrift synes icke stå i full öfverensstämmelse med principen,
att affärsidkares personliga kvalifikationer skola vara bestämmande för
meddelande af tillstånd att åtnjuta förmånen af tullrestitution. Af denna
anledning har utskottet funnit sig böra föreslå, att af angifna bestämmelse
endast må bibehållas hvad i densamma synes vara det väsentliga,
nämligen att rätt till restitution endast må tillerkännas å plats, där
tullkammare finnes.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag kan rätt till restitution medgifvas, ej
mindre då varan införts direkte från utlandet eller från frihamn än äfven
då den uttagits från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar
transitförsändning. Däremot kan medgifvandet icke afse gods, som
uttagits från nederlag. Till motivering af den sistnämnda inskränkningen
anför departementschefen, att packhusbehandlingen af på nederlag upplagdt
gods skett redan före dess uppläggning på nederlaget och att
man därvid icke haft anledning att vidtaga de speciella åtgärder, som
skulle föranledas af anmälan om godsets tillämnade återutförsel. Hvad
departementschefen sålunda uttalat är otvifvelaktigt afgörande för att
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 37 käft. (Nr 44.) 2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

rätt till restitution icke nu medgifves för gods, som uttagits från nederlag.
Men något principiellt skäl att från restitutionsförfarandet utestänga
sådant gods torde icke ligga däri, liksom utskottet icke heller
eljest kunnat finna att ur principiell synpunkt hinder bör möta för en
sådan utvidgning af tullrestitutionsinstitutet, att äfven nederlagsgods
kunde blifva föremål för restitution. Och då å andra sidan en sådan
utvidgning torde kunna betecknas såsom för handeln synnerligen önskvärd,
har utskottet velat tillstyrka Riksdagen att hos Kungl. Maj:t
begära utredning af frågan, huruvida vid uppläggande af gods å nederlag
sådan kontroll kan erhållas, att tullen kan vid godsets utförande restitueras,
äfvensom att, därest utredningen därtill gifver anledning, förslagtill
bestämmelser i sådant syfte måtte föreläggas Riksdagen.

De enligt nu gällande tullagstiftning medgifna undantagen från
de allmänna reglerna om tullafgifts erläggande återfinnas hufvudsakligen
dels i tulltaxeförordningen dels i förordningen den 18 september 1874
angående frilager för proviantering af fartyg i Öresund, dels ock i förordningen
den 15 november 1907 om frihamn. Därest de af utskottet vid
innevarande års Riksdag tillstyrkta förslagen om frilager och provianteringsfrilager
samt, enligt nu föreliggande kungl. proposition, tullrestitution
föranleda utfärdandet af förordningar i sistberörda ämnen, komma
undantag i angifna hänseende att innefattas i ytterligare tre författningar.

Det synes ligga i öppen dag, att det för dem, hvilkas intressen
skola tillgodoses genom de lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande
stadgar i olika hänseenden medgifva handel och industri, skulle vara
en väsentlig förmån, om bestämmelserna härom funnes sammanförda i
en enda författning. För ett sådant sammanförande af alla nu ifrågavarande
bestämmelser fordras gifvetvis någon tids erfarenhet af tilllämpningen
af hithörande olika föreskrifter. Det torde nämligen icke
vara uteslutet, att vid denna tillämpning bristande öfverensstämmelse
på en del punkter kan yppa sig. Så mycket angelägnare torde det
därför vara, att, så snart nödig erfarenhet i berörda hänseende vunnits,
förslag till en enhetlig författning i ämnet uppgöres, hvarigenom icke
blott bättre öfverskådlighet kan vinnas beträffande de möjligheter att
erhålla lättnader i tullhänseende, som ifrågavarande lagstiftning afser
att bereda, utan ock de bestämmelser i olika författningar, hvilkas tilllämpning
jämsides med hvarandra kan erbjuda svårigheter eller olägenheter,
kunna bringas till full inbördes öfverensstämmelse. Om utredning
och förslag i sådant syfte har utskottet ansett Riksdagen böra hos
Kungl. Maj.-t göra framställning.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44. 11

Utskottet öfver gill'' härefter att yttra sig beträffande det i friherre
Palmstiernas ofvan omförmälda motion framförda förslaget, hvilket afser
skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och eventuellt
förslag om kreditupplagsinstitutionens införande hos oss.

Nämnda institution, i den form motionären tänkt sig densamma,
är ägnad att tillgodose såväl handelns som den för export arbetande
förädlingsindustrins intressen. I den mån kreditupplaget öppnas förhand
eln, Wde detsamma emellertid i vissa afseenden kunna innebära
olägenheter för den inhemska industrin. Det kan nämligen vara med
vissa svårigheter förenadt att så begränsa möjligheten att däraf begagna
sig, att institutionen kommer endast transithandeln till godo.
Motionären beräknar, att den danska staten genom kreditupplagsinstitutionen
lämnar transithandeln ett räntefritt lån å 15—20 miljoner kronor.
I själfva verket torde en afsevärd del häraf komma importhandeln tillgodo.

De af utskottet dels i detta betänkande dels i det tidigare afgifna
betänkandet nr 29 förordade förslagen om tullrestitution och frilager äro
ägnade att bereda handeln betydande förmåner utan att i jämförlig mån
gynna industrin. I betraktande häraf och med hänsyn till industrins
erkändt stora betydelse för vårt land, synes det icke vara med en väl
afvägd näringspolitik förenligt att genom ytterligare förmåner utöfver
de redan ifrågasatta gynna handeln, försåvidt detta sker på bekostnad
af industrins berättigade intressen.

I den mån kreditupplagsinstitutionen kan vara till gagn för den
inhemska industri, hvilken förädlar tullpliktiga varor för afsättning äfven
till utlandet, torde emellertid det af motionären gifna uppslaget förtjäna
synnerligt beaktande. För att denna industri må kunna med framgång
täfla å den utländska marknaden, böra åt densamma beredas likartade
fördelar, som de, hvilka andra länders förädlingsindustri åtnjuter. Ur
denna synpunkt vore det för ifrågavarande svenska industri otvifvelaktigt
af den största betydelse, om den komme i åtnjutande af de förmåner,
som kreditupplaget erbjuder densamma. Utskottet har därför ansett
sig böra såtillvida upptaga det af motionären väckta förslaget, att utskottet
tillstyrker Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om införande af kreditupplagsinstitutionen i sådan form,
att densamma må komma sistnämnda industri tillgodo. Vid utarbetande
af förslag härom torde emellertid böra tillses, att icke statsverket genom
medgifvande af allt för lång kredit tillskyndas större ränteförluster än
nödigt är.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen må

1) antaga Kungl. Maj:ts ofvan införda förslag
till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel af utländsk vara, dock att §§ 2 och 3
skola erhålla följande lydelse:

§ 2.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af
den i § 1 afsedda rätt meddelas af generaltullstyrelsen.
Sådant tillstånd må endast lämnas handelsidkare, som
är känd såsom synnerligen redbar och solid samt i
öfrigt pröfvas lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen
återkallas, när de förutsättningar, som legat
till grund för tillståndets meddelande, icke längre förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för hvilka varor och,
där med afseende å särskildt varuslag så erfordras,
under hvilka förutsättningar rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet
fall sådan rätt afse spannmål, omalen eller malen, lefvande
djur, brännvin och sprit, alla slag, eller vin.

Rätt till restitution må tillerkännas handelsidkare
allenast å plats, där tullkammare finnes.

2) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning af frågan,
huruvida vid uppläggande af gods å nederlag sådan
kontroll må kunna anordnas, att erlagd tullafgift kan
tid godsets utförande restitueras, äfvensom, därest
utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser i sådant syfte;

8) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte, så snart nödig erfarenhet vunnits

13

Bevillningsutskottets betänkande Nr 44.

i fråga om tillämpningen af de i olika författningar
inrymda bestämmelserna om undantag från de allmänna
reglerna beträffande tullafgifts erläggande, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till författning,
däri sålunda gällande undantagsstadganden
finnas sammanförda; samt

4) i anledning af friherre Palmstiernas ofvanberörda
motion, II: 295, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Magt måtte låta verkställa utredning,
huruvida tillstånd till kreditupplag må kunna
medgifvas i sådan form, att detsamma kommer den
industri tillgodo, som förädlar tullpliktig vara äfven
för export, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill en sådan utredning må föranleda.

Stockholm den 14 maj 1912.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Herrar Lyckholm och Nilsson i Bonarp hafva anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet,
hvarjämte friherre C. J. Beck-Friis anmält, att han varit frånvarande
under behandlingen af friherre Palmstiernas omförmälda motion.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 37 käft. (Nr 44.)

3