Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående afskaffande af lastpenningarna.

I en inom Andra kammaren vackt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 44, af herr Indebetou m. fl., har föreslagits,

»att Kiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t täcktes för nästkommande Riksdag framlägga förslag om lastpenningarnas
omedelbara afskaffande eller successiva afskrifning på sådant
sätt, att då den s. k. engelska skeppsmätningsregeln införts, den nuvarande
lastpenningens storlek å 10 öre pr afgiftspliktig ton bibehålies oförändrad
för ångfartygen men sänkes till 8 öre pr ton för segelfartyg och pråmar,
samt att sedermera afskrifning årligen äger rum i samma proportion.»

Till stöd härför hafva motionärerna anfört:

»Sedan den af Kungl. Maj:t den 2 februari 1907 tillsatta skeppsmätningskommittén
till chefen för sjöförsvarsdepartementet öfverlämnat sitt betänkande
och förslag angående ifrågasatt öfvergång till den s. k. engelska
regeln i svensk skeppsmätningslagstiftning, har frågan om att afskaffa eller
förminska lastpengarna åter kommit på dagordningen.

Alltsedan riksdagen 1840—1841 har denna fråga vid olika tillfällen
varit föremål för Riksdagens behandling på grund af såväl kungl. propositioner
som enskilda motioner utan att hafva fått någon slutgiltig lösning.

Otvifvelaktigt torde frågan åter blifva föremål för statsmakternas behandling
under innevarande riksdagsperiod och redan nästkommande riksdag
torde man hafva anledning förvänta, att nödiga ändringsförslag af
nu gällande bestämmelser om lastpengar, fyr- och båkafgifter in. m. blifva
af regeringen framlagda.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 3 käft. (Nr 3.)

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr. 5.

Lastpenningar

benämnas som bekant den afgift af 10 öre pr afgiftspliktig ton, som fartygen
hafva att erlägga dels vid första ankomst från eller första afgång
till utlandet, oafsedt om fartyget innehar last eller ej, och dels vid hvarje
förnyadt inkommande från utlandet, då fartyget innehar last samt lossar
större eller mindre del däraf. Till belysande af denna afgifts verkliga
innebörd förtjänar att här anföra hvad slceppsmätningskommittén säger därom
i sitt betänkande.

Mot denna afgift är missnöjet bland redarne allmänt. Från deras
sida framhålles, att, äfven om de hårdt känna fyr- och båkafgiften, de
åtminstone hafva beträffande samma afgift den tillfredsställelsen, att den
upptages för ändamål, som lända sjöfarten till fromma. Annorlunda vore
förhållandet med lastpenningarna, som inräknas i riksstaten. Lastpenningarna
användas således icke, i motsats till hvad som ägde rum i början
efter deras tillkomst, för något sjöfartens ändamål, utan verkade enbart
tyngande såsom en extra beskattning.

Någon giltig grund till en sådan beskattning anse redarne icke förefinnas.
Det förhållande att staten gynnar sjöfarten medelst subventioner
och rederilån kunde nämligen ingalunda motivera lastpenningarna, subventionerna
komme endast vissa ångbåtslinjer till godo och kunde således icke
utgöra giltig grund för att belasta hela utrikes sjöfarten med denna tryckande
afgift. Eederilånen, med deras billiga räntefot å fyra procent, vore
visserligen mycket fördelaktiga, men denna fördel kunde uppskattas till
högst 170,000 kronor — rederilånens sammanlagda belopp vore 17 millioner
och de utlämnades eu procent billigare än redarne å andra håll i allmänhet
kunde erhålla penningar för — och lånen innebure icke någon
uppoffring från statsverkets sida utan tvärtom, eftersom staten torde upplåna
dessa penningar mot ännu billigare ränta än fyra procent. En annan
skatt, grundskatten, som påhvilade en särskild näring, nämligen jordbruket,
hade ock blifvit borttagen, ehuru samtidigt samma näring genom tullskydd
erhållit en viktig förmån. Enär exporten från och importen till Sverige
alltmer ombesörjdes af svenska fartyg, hade det ofta anförda skälet mot
afskaffande af lastpenningarna, nämligen att främmande fartyg skulle mest
vinna därpå, förlorat i betydelse.

En enskild motionär vid 1895 års riksdag anförde bl. a. följande beaktansvärda
ord: Tå goda grunder kunde man fråga, hvarför transportmedlet
till sjöss, fartyget, som betraktades som lösegendom, skulle i be -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

8

skattningsväg behandlas annorlunda än transportmedlen på land, såsom
järnvägs- och spårvagnar samt andra befordringsmedel för gods och passagerare.
De hade alla samma uppgift, och sjötrafiken vore minst lika
viktig som de öfriga befordringsmedlen’.

Dessa uttalanden torde vara nog att anföra såsom skäl för det rättvisa
i rederiernas vid upprepade tillfällen gjorda framställningar till statsmakterna
om afskrifvandet af denna rederinäringen hårdt drabbande extra skatt.

Slutligen må till bestyrkande af det lämpliga och rättvisa uti att afskrifningen
af dessa s. k. lastpenningar måtte ske i samband med införandet
af den engelska mätningsregeln anföras ett uttalande i denna sak
af skeppsmätningskommittén: ''Med hänvisning till de ofvan refererade
skälen för lastpenningarnas afskaffande vilja kommitterade emellertid ifrågasätta,
huruvida ej måhända nu, om engelska regeln införes, ett lämpligt
tillfälle skulle erbjuda sig för fortgående i riktning mot lastpenningarnas
successiva afskrifning. Höjes nämligen ej afgiften pr ton för ångfartyg,
kan, om den för år 1908 åstadkomna statistiska utredningen härvid lägges
till grund, en minskning i lastpenningarna förväntas till belopp af 120,525
kronor om året, däraf skulle komma på svenska fartyg 58,624 kronor och
på främmande fartyg 61,901 kronor. Förblifver vid eventuell öfvergång
till engelska regeln afgiften för ångfartyg oförändrad, böra emellertid af
skal, som kommitterade anfört vid motiven till fyr- och båkafgiften, lastpenningarna
för andra fartyg sänkas, enligt kommitterades mening till 8
öre pr ton. Såsom af bil. nr 9 framgår skulle lastpenningarna för segelfartygen
då blifva tillsammans 79,769 kronor, utgörande en minskning af
19,942 kronor, och hela minskningen således blifva 140,467 kronor’.

Vid bedömandet af dessa siffror bör man dock beakta det sakförhållandet,
att de äro hämtade ur 1908 års sjöfartsstatistik, och att förhållandet
mellan det svenska och utländska tonnage som besöker svenska hamnar
alltmer utvecklar sig till Sveriges förmån, i det att varutransporten
mellan Sverige och utländska hamnar för hvarje år allt mer och mer ombesörj
es af svenska fartyg.»

Den af Kung!. Maj:t den 2 februari 1907 tillsatta skeppsmätningskommittén
har i sitt den 30 september 1911 afgifna betänkande ifrågasatt,
huruvida icke, om den engelska skeppsmätningsregeln blefve hos oss
införd, ett lämpligt tillfälle skulle erbjuda sig för lastpenningarnas successiva
afskrifning. Med erinran att frågan om lastpenningarnas afskaffande
— hvilken vid flera tillfällen varit föremål för Kung!. Maj:ts och lliks -

Utekottet.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr S.

clagens uppmärksamhet — härmed ånyo förts fram, hafva motionärerna
uttalat, att denna fråga otvifvelaktigt komme att blifva föremål för statsmakternas
behandling under innevarande riksdagsperiod och sannolikt,
genom förslag från Kungl. Maj:t, redan vid nästkommande riksdag.

Motionärernas förslag innebär nu, att Riksdagen skulle i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag i ämnet till nästkommande Riksdag
äfvensom att förslaget måtte afse antingen lastpenningarnas omedelbara
afskaffande eller ock deras afskrifning-på sådant sätt att, under förutsättning
af den engelska skeppsmätningsregelns införande, desamma nedsattes
till vissa af motionärerna angifna belopp samt sedermera genom årliga afskrifningar
småningom komme att upphöra.

Äfven om man bortser från att förevarande förslag är framställdt
under förutsättning af att den engelska skeppsmätningsregeln blir införd i
Sverige — eu fråga, hvarom hvarken Kungl. Maj:t eller Riksdagen hittills
uttalat sig — finner utskottet i motionärernas egen framställning, däri,
såsom nyss erinrats, uttalas förvissningen om att förslag i fråga om
ändrade bestämmelser rörande lastpenningarna vore att inom den närmaste
framtiden från Kungl. Maj:t förvänta, starka skäl för Riksdagen att icke
redan nu intaga ståndpunkt i frågan. Härför talar äfven den omständigheten,
att, enligt hvad utskottet inhämtat, frågan äfven i annan väg än
den nyss angifna blifvit föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Tvenne
enskilda korporationer hafva nämligen inkommit med underdåniga framställningar
om lastpenningarnas afskrifning. Sedan utlåtande häröfver afgifvits
af vederbörande myndigheter, hvilket lär komma att ske inom kort,
blir ärendet i sinom tid föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Nu anförda förhållanden skulle i och för sig utgjort tillräckliga skäl
för utskottet att afstyrka bifall till den föreliggande motionen. Härtill
kommer såsom en ytterligare anledning att afvakta resultatet af den pröfning
af frågan, som på grund af redan gjorda, nj7ss berörda framställningar
lär vara att af Kungl. Maj:t förvänta, den omständigheten, att ett
uttalande af Riksdagen i denna fråga enligt utskottets mening förutsätter
en ganska omfattande utredning i skilda riktningar. I sådant afseende må
framhållas, hurusom undersökas borde, i hvilket förhållande den inkomst,
staten har af lastpenningarna, tillföres af svenskt och utländskt tonnage. För
utskottet tillgängliga, i bil. nr 9 till skeppsmätningskommitténs ofvan omförmälda
betänkande meddelade, såsom approximativa angifna siffror utvisa
för år 1908 367,236 kronor för svenskt och 321,483 kronor för utländskt
tonnage. Beträffande senare år finnas, såvidt utskottet kunnat erfara, ut -

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

räkningar i berörcla hänseende icke verkställda, men skulle säkerligen vara
af betydelse för frågans bedömande. Äfven torde böra utredas, hvilka afgifter
af motsvarande art utkräfvas af svenska fartyg i de mest besökta
utländska hamnarna.

Under framhållande af att lastpenningarna, enligt inhämtad upplysning,
beräknas år 1911 hafva tillfört statsverket en inkomst af icke mindre
än 705,975 kronor 40 öre, vill utskottet icke underlåta att slutligen såsom
sin mening uttala, att man bör vara betänksam mot att genom en
skattelindring af den beskaffenhet motionären afser minska statsverkets
inkomster.

På grund af nu anförda skäl hemställer utskottet,

att herr Indebetous förevarande motion, IT: 44,
icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 februari 1912.

o

A bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

t

Bihang till Jiiksdagens protokoll 1912. 7 samt. 3 käft. (Nr 3.)

2

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag*, Stockholm 1912.

%