Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 3 maj 1912 kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordningar om frilager och om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i förordningen om frihamn,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom proposition, nr 121, af den 22 mars 1912, hvilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande af
propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga nedan intagna förslag till
a) förordning om frilager och
b) förordning om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20
och 22 i förordningen den 15 november 1907 om frihamn.
Förslag
till
förordning om frilager.
§ i
1.
I stad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan
stad må, efter särskildt tillstånd af generaltullstyrelsen, inrättas sådana
Bihang till Biksdagens protokoll 1912. 7 saml. 26 käft. (Nr 29.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande ''Nr 29.
under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för
handelsrörelse och industriell verksamhet afsedda anstalter, benämnda
frilager, hvarom i denna förordning stadgas.
Till frilager kan afses viss byggnad eller visst område med byggnader
och upplagsplatser, som genom hägnad eller annorledes afspärrats
från vidliggande byggnader och område. Å frilager må varor, på
sätt och under de villkor, denna förordning innehåller, utan att undersökas
eller tullbehandlas, intagas samt uppläggas, ompackas, delas, bearbetas
och i öfrigt behandlas, som om de befunne sig utanför rikets
tullgräns. Varor, som från inrikes ort intagits å frilager, skola i fråga
om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter samt sockerskatt
äfvensom till befrielse från tullafgift anses såsom ur riket utförda
och vid uttagning från frilagret behandlas lika med direkt från utlandet
å frilager intaget gods.
2. Konungen äger att i enlighet med denna förordning och öfriga
gällande föreskrifter meddela de närmare bestämmelser angående varors
intagning å samt uttagning från frilager, som äro erforderliga för bevarande
af kronans rätt och för vinnande af ordning och säkerhet inom
sådan anstalt.
§ ä.
1. Frilager, till hvars särskilda afdelningar tillträde icke under
någon förevändning må förvägras vederbörande tulltjänsteman, skall
vara försedt med lämpliga vakt- och expeditionsrum för tullbevakning
och tullbehandling samt i öfrigt så anordnadt, att erforderlig kontroll
från tullverkets sida kan där utöfvas.
2. Hvarje utgång från frilager skall särskild! bevakas, och skall
invid hvarje utgång finnas vaktrum; dock att, där från frilager finnas
utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, utan allenast äro afsedda
att komma till användning i händelse af eldfara eller annat olycksfall,
generaltullstyrelsen äger medgifva befrielse från skyldigheten att särskild!
bevaka sådan utgång och att vid densamma inrätta vaktrum.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser anledning därtill
förefinnas, låta å en hvar, som lämnar frilagret, verkställa kroppsvisitation
i den ordning tullstadgan föreskrifver, dock utan att vara
underkastad påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt rum.
§ 3.
Statens kostnad för tullbevakning, bokföring och expedition vid
frilager skall gäldas af anstaltens innehafvare, hvilken, innan frilagret
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
må för sitt ändamål öppnas, skall för samma kostnader ställa säkerhet,
som af generaltullstyrelsen godkännes.
§ 4.
Tillstånd att inrätta frilager, hvilket jämväl innefattar rätt att
drifva anstalten, kan beviljas:
stadskommun; och
för ändamålet bildadt aktiebolag, däri samtliga delägare äro svenska
undersåtar och hvars styrelse består af bär i riket bosatta svenska
undersåtar.
§ 5.
Ansökning om tillstånd att inrätta frilager skall ingifvas till generaltullstyrelsen
och vara åtföljd af:
a) erforderliga handlingar till styrkande af sökandens rätt att
förfoga öfver den byggnad eller det område med byggnader och upplagsplatser,
som för frilagret afses;
b) planritningar med beskrifning öfver den byggnad eller det
område, hvarom i litt. a) förmäles; skolande ritningarna särskildt utvisa
byggnads inredning samt dess läge i förhållande till andra byggnader
c) fullständig beskrifning öfver tillämnade anordningar för anstaltens
afspärrning mot tullområdet äfvensom å de för tullbevakning
och tullbehandling afsedda lokaler;
d) uppgift, huruvida afsedt är, att industriell verksamhet skall
inom frilagret drifvas; äfvensom, där ansökningen göres för aktiebolag,
e) bevis, att den sökande är, efter ty i § 4 stadgas, behörig att
inrätta frilager.
Före ärendets företagande till afgörande skall generaltullstyrelsen
öfver ansökningen inhämta yttrande af vederbörande kommunala myndigheter
samt tullmyndighet på platsen.
§ 6.
Tillstånd att inrätta frilager äfvensom rätten att drifva redan
inrättad sådan anstalt må ej af innehafvaren till annan öfverlåtas utan
medgifvande af generaltullstyrelsen.
Varder innehafvare af frilager försatt i konkurs, må rörelsen
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
fortfarande drifvas för konkursboets räkning under en tid af högst sex
månader från det laga beslut meddelats om frilagersinnehafvarens försättande
i konkurs.
§ 7-
Sedan frilagersanläggning blifvit fullbordad, skall i den ordning,
som vid meddelande af tillstånd till anläggningen föreskrifves, därå
verkställas besiktning för utrönande, huruvida anläggningen blifvit utförd
i enlighet med därför fastställd plan; och åligge det frilagrets innehafvare
att jämte bevis om besiktningen till generaltullstyrelsen ingifva
bestyrkta kopior af fastställda kartor och ritningar öfver anläggningen
äfvensom styrkt afskrift af tillhörande beskrifningar.
§ 8.
För hvarje frilager skall finnas särskildt reglemente, innefattande
bestämmelser angående de tider, då frilagret skall hållas öppet och då
tullexpedition där skall äga rum; angående behörighet att förrätta arbete
inom frilagret; samt angående persontrafiken till och från detsamma.
Sådant reglemente skall efter förslag af frilagrets innehafvare
fastställas af generaltullstyrelsen; och meddelas däri tillika de särskilda
föreskrifter, som pröfvas vara erforderliga utöfver hvad i denna förordning
eller eljest är i fråga om frilager stadgadt.
§ 9.
Afgift för begagnande af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frilager eller af där befintliga anordningar skall utgå enligt
taxa, som efter förslag af frilagrets innehafvare fastställes i Stockholm
af öfverståthållarämbetet och å annan ort af Konungens befallningshafvande
hvarje gång för en tid af fem år.
Vid taxeförslag skall fogas uppgift å anläggnings- och driftkostnader
för frilagret. Sökes förnyelse af taxa, skall vid förslaget
tillika fogas för dess bedömande nödigt räkenskapssammandrag angående
frilagret för senast förflutna fyra år.
§ 10.
För frilager skall finnas en, på förslag af frilagrets innehafvare,
af generaltullstyrelsen godkänd föreståndare, hvilken har att öfvervaka
5
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
iakttagandet af de för frilagret gällande föreskrifter och är behörig att
tala och svara i alla angelägenheter, som röra anstalten.
§ a.
Tillstånd till frilagers öppnande för användning meddelas af
generaltullstyrelsen, som därom utfärdar allmän kungörelse.
§ 12-
Inom frilager må byggnad eller lägenhet icke upplåtas till eller
användas såsom bostad.
§ 13-
Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej
upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel
eller annat näringsyrke och blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom
frilagershafvare.
Ansökning om sådant godkännande skall af upplåtaren ingifvas
till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af:
a) afskrift af den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershafvaren,
under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
och
b) bevis, att den föreslagne frilagershafvaren, efter hvad ofvan
sägs, är behörig att vinna godkännandet.
Om förnyelse af upplåtelse åt frilagershafvare skall anmälan göras
hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända
underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen
erinra.
§ 14-
1. För rättighet att inom frilager idka industriell verksamhet
fordras särskilt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd
till utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af
den verksamhet, sökanden afser att inom frilagret idka, äfvensom, därest
sökanden icke själf är innehafvare af frilagret, vid ansökningen fogas
bevis, att han blifvit af generaltullstyrelsen godkänd såsom frilagershafvare
samt att han erhållit behörig upplåtelse.
2. Inom frilager må ej drifvas boktryckerirörelse eller idkas
annan verksamhet, som i följd af gynnsammare produktionsvillkor är
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
ägnad att å den inhemska marknaden afsevärdt skada inom riket annorstädes
än i frihamn eller å frilager drifven enahanda verksamhet, ej heller
verksamhet af beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet för
anstalten eller där intagna varor.
§ 15.
Inom frilager må ej idkas detalj försäljning af därstädes befintliga
varor.
§ 16.
Inom frilager må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af tullpliktigt slag, med mindre de förut
blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska
varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter eller befrielse
från tullafgift blifvit vid varornas intagande å frilagret ifrågasatt.
§ 17-
1. Å frilager må intagas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frilagret användas
vid beredning af andra tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
af vissa försiktighetsmått få införas; och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskoi’,
frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för frilagret eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas, kunna
intagas å frilager för att därstädes användas för åstadkommande af
drifkraft eller för belysningsändamål.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af den
beskaffenhet, att de få å frilager intagas, äge vederbörande tulltjänsteman
att, där erforderlig upplysning ei kan annorledes vinnas, låta
bryta omslagen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
7
§ 18-
1. Tullpliktigt gods kan å frilager intagas:
direkt från utrikes ort;
efter omedelbar transitförsändning;
från frihamn eller annat frilager; samt
från nederlag eller transitupplag å samma ort.
2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej å frilager intagas mindre
än helt kol Ly, sådant det från utrikes ort eller svensk frihamn inkommit
eller från annat frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.
3. Varor, för h vilka restitution af tull- eller tillverknings utgifter
eller befrielse från tullafgift ifrågasattes, må å frilager direkt intagas
endast från den stad, i eller vid hvilken frilagret är beläget.
§ 19.
1. Gods kan från frilager uttagas:
för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;
för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare
under tullförvaltares öfverinseende finnes;
för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;
för öfverflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag
å samma ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
2. Förtullning af gods, som uttages från frilager, skall ske efter
de taxor och författningar, som äro gällande, då uttagningen äger rum.
3. Varor, beträffande hvilka i tulltaxan stadgas, att afdrag
i vikten ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må
icke från frilager uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de
äro emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda
varor är brukligt. Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen
är på nämnda sätt verkställd, från frilager uttagas för att efter förtullning
införas i landet, så framt de icke äro vid förtullning från frilager
underkastade särskild förhöjd tullafgift.
4. Uttagning från frilager af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 15 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
§ 20.
Den, som inom frilager idkar sådan försäljning, som i § 15 är
förbjuden, eller å frilager intager gods emot stadgandena i § 17 mom. 1,
straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning
med högre straff belagd, med böter från och med etthundra till
och med ettusen kronor; och skall det gods, hvarmed sådan oloflig
befattning tagits, vara förverkadt.
§ 21.
Frilagershafvare, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i
§ 20 sägs, hafve för alltid förverkat rätt att inom frilager eller frihamn
innehafva eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
och vare skyldig att genast utrymma sitt lager.
Lag samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig
varuinförsel enligt hvad i tullstadgan sägs.
§ 22.
Bryter någon, utom i de fall, hvarom här ofvan särskilt sägs,
mot hvad enligt denna förordning är angående frilager stadgadt, straffes,
där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild författning med
högre straff belagd, med böter från och med tjugufem till och med
femhundra kronor.
Sker det af frilagershafvare eller föreståndare för frilager, vare
minsta bot etthundra kronor.
§ 23.
Beträdes föreståndare för frilager med förbrytelse, hvarom förmäles
i § 20 eller § 22, eller underlåter han den tillsyn, honom enligt
§ 10 åligger, varde han från befattningen skild; och må han ej vidare
såsom föreståndare godkännas.
§ 24.
Af böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfälle hälften
kronan och hälften tullstatens enskilda pensionsinrättning. På enahanda
sätt fördelas ock försäljningsbelopp för gods, förverkadt enligt § 20.
9
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
Saknas tillgång- till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.
\ o
§ 25.
Mål rörande öfverträdelser af denna förordning upptagas och afdömas
af den domstol, på hvars handläggning mål angående inom
orten begångna öfverträdelser af tullförfattningarna ankomma.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse af §§ 1, 13, 15, 16, 18, 20 och
22 i förordningen den 15 november 1907 om frihamn.
§ 1.
I stapelstad, hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende
finnes, eller, där lokala förhållanden det betinga, i närheten af sådan
stapelstad, må, efter särskildt tillstånd af Konungen, inrättas sådan
under tullverkets uppsikt och bevakning stående, till allmänt bruk för
handelsrörelse och industriell verksamhet afsedd anstalt, benämnd frihamn,
hvarom i denna förordning stadgas.
Frihamn, som skall utgöras af ett till sina gränser noga bestämdt
område, omfattande dels hamn med anstalter för fartygs lossning och
lastning, dels ett därintill beläget, genom hägnad från vidliggande
mark afspärradt landområde med byggnader och upplagsplatser, skall
i fråga om tull- och tillverkningsafgifter äfvensom sockerskatt anses
såsom utrikes ort; och skola såväl fartyg som gods inom frihamn icke
vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets sida, än som erfordras
för utöfvande af kontroll å efterlefnaden af de angående frihamn medBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 26 höft. (Nr 29.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
delade allmänna eller särskilda föreskrifter. Till frihamn från inrikes
ort inkomna varor skola i fråga om rätt till restitution af tull- och tillverkningsafgifter
samt sockerskatt äfvensom till befrielse från tullafgift
samt i öfrigt i tullhänseende betraktas såsom från riket utförda samt
således vid återinförsel behandlas lika med annat gods, som från frihamn
införes.
§ 13.
För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras
särskildt tillstånd af Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till
utöfvande af sådan verksamhet uppgift lämnas om arten af den verksamhet,
sökanden afser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må
ej afse vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd
af gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska marknaden
afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å frilager
drifven enahanda verksamhet, ej heller verksamhet af beskaffenhet att
kunna medföra fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.
§ 15.
Inom frihamn må till förtäring eller eljest till personligt bruk
icke användas utländska varor af ^illpliktigt slag, med mindre de förut
blifvit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska
varor, för hvilka restitution af tull- eller tillverkningsafgifter eller befrielse
från tullafgift blifvit vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt;
besättning å fartyg i frihamn dock obetaget att ombord förbruka
äfven oförtullade proviantartiklar, som, enligt hvad i § 14 sägs, inköpts
inom frihamnen, eller som i fartyget dit medförts.
§ 16-
1. I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frihamnen användas
vid beredning af andra tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande af
smittosamma sjukdomar å människor eller djur eller af annan dylik
anledning äro till införsel i riket förbjudna eller endast under iakttagande
af vissa försiktighetsmått få införas; och
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor,
frätande syror samt andra varor, som äro af beskaffenhet att kunna
medföra fara eller olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor äfvensom
sprit må under de särskilda villkor, som af Konungen bestämmas,
kunna införas i frihamn för att därstädes användas för åstadkommande
af drifkraft eller för belysningsändamål.
Hvad här är sagdt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till
införsel i frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest
meddelade bestämmelser, ingå i frihamn, under villkor att godset där
ej lossas eller i annat fartyg omlastas; kunnande dock i särskildt fall
tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas af vederbörande tullförvaltning.
2. Uppstår tvifvel, huruvida varor i obrutna omslag äro af deu
beskaffenhet, att de få i frihamn införas, äge vederbörande tulltjänsteman
att, där erforderlig upplysning ej kan annorledes vinnas, låta bryta
omslagen.
§ 18-
1. Sjövägen må varutransport emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort endast verkställas af fartyg, som är till
kustfart inom riket berättigadt.
2. Landvägen kan gods från frihamn införas:
för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid hvilken frihamnen
är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, äfvensom
landvägen till Norge;
för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter
transitupplagsrätt;
för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på
samma ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
§ so.
1. Direkt utförsel landvägen till frihamn af frilagers-, nederlagsoch
transitupplagsgods likasom ock af annat oförtulladt gods äfvensom
af gods, för hvilket restitution af tull eller tillverkningsafgifter eller
befrielse från tullafgift ifrågasättes, må endast äga rum från den stapelstad,
i eller vid hvilken frihamnen är belägen.
12
Utskottet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
2. Af emballeradt oförtulladt gods må ej till frihamn utföras
mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk
frihamn inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.
§ 22.
Innehafvare af byggnad, magasinsrum eller upplagsplats inom
frihamn, som blifvit förvunnen till förbrytelse, hvarom i § 21 sägs,
hafve för alltid förverkat rätt att inom frihamn eller frilager innehafva
eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vare skyldig
att genast utrymma sitt lager.
Lag samma vare ock om den, som blifvit förvunnen till oloflig
varuinförsel, enligt hvad i tullstadgan sägs.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Beträffande hvad chefen för finansdepartementet anfört till stöd
för nu återgifna förslag tillåter sig utskottet hänvisa till det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet.
Då 1907 års Riksdag, som antog nu gällande förordning om frihamn,
däremot afslog ett af Kungl. Maj:t samtidigt framlagdt förslagtill
förordning om frilager, skedde detta, såsom föredragande departementschefen
i ofvan åberopade anförande erinrat, hufvudsakligen på
den grund att bestämmelserna i då gällande tulltaxa icke ansågos afpassade
för det fall, att den utländska konkurrensen genom frilagers
inrättande så att säga flyttades de svenska näringarna in på lifvet. I
sådant hänseende framhöll Riksdagen, att den inhemska industrin,
särskildt vissa slag af densamma, måste anses vara så känslig för den
utländska konkurrensens underlättande, att man före vidtagandet af den
föreslagna åtgärden skäligen borde tillse, att proportionen mellan tullen
å den färdiga produkten å ena sidan samt tullsatserna för halffabrikat
och beredningsämnen å andra sidan vore med hänsyn till de ifrågasatta
förändrade förhållandena rätt afvägd. Till dess resultatet af den då pågående
revisionen af tulltaxan förelåge, fann Riksdagen därför frågan
om införande här i landet af frilagersinstitutionen böra anstå.
Sedan berörda revision numera är slutförd och den nya tulltaxan
under någon tid varit i tillämpning, synes det sålunda vara i öfverens
-
13
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
stämmelse med 1907 års Riksdags anförda uttalande, då Kungl. Maj:t
nu ånyo för Riksdagen framlagt ett förslag till förordning om frilager.
Till bevillningsutskottet hafva jämväl remitterats tre i anledning
af förevarande proposition inom Riksdagen väckta motioner. Öfver
två af dessa får utskottet i detta sammanhang afgifva yttrande, under
det att den tredje längre fram i betänkandet blir föremål för uttalande.
I motion nr 287 i Andra kammaren hemställer herr Lithander,
l:o) att Riksdagen måtte afstå det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till förordning om frilager samt
2:o) att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, dels i hvad mån tullnederlagsinstitutionen
må kunna göras mera ägnad än nu att tillgodose
exporthandelns kraf på rörelsefrihet, dels ock huruvida frilager må
kunna inrättas för förädling inom landet, inom eller utom frilagersområdet,
af utländska för import eller reexport afsedda varor samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill dessa utredningar
kunna gifva anledning.
Herr Andersson i Grimbo hemställer i motion nr 296 i samma
kammare,
att § 19 i det af Kungl. Maj:t i proposition, nr 121, af den 22
mars 1912 framlagda förslaget till förordning om frilager måtte erhålla
följande förändrade lydelse:
§ 1».
1. Gods kan från frilager uttagas:
för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;
för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;
för öfverflyttning till annat frilager; samt,
hvad beträffar tullfritt gods, till fri disposition.
2. Uttagning från frilager af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 15 uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, må icke medgifvas.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de bägge förslagen,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.
Innan utskottet ingår på en redogörelse för den granskning, utskottet
underkastat de nu återgifna förslagen i ämnet, vill utskottet till
angifvande af sin principiella ståndpunkt i frågan uttala, att i likhet
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
med 1907 års Riksdag utskottet hyser den öfvertygelsen, att afsevärda
fördelar för vårt näringslif äro att vänta af frilagersinstitutionens införande.
De möjligheter, som vår nuvarande tullagstiftning erbjuder för
tullfri uppläggning och bearbetning inom landet af utländska tullpliktiga
varor kunna nämligen, äfven efter det frihamnsinstitutionen blifvit i lagstiftningen
införd, icke anses tillfredsställa näringslifvets berättigade kraf
på rörelsefrihet. Det ligger nämligen i sakens natur, att frihamnar hos
oss icke kunna komma till anläggning mera än på mycket få platser,
och redan af denna anledning kommer därför allt fortfarande det stora
flertalet af de näringsidkare, hvilka hafva behof af tullfri uppläggning af
tullpliktiga varor från utlandet, att härvid vara hänvisade till tullnederlaget
och transitupplaget, hvilkas brister flerfaldiga gånger vid hithörande
frågors behandling blifvit påvisade, hvadan utskottet torde kunna
afstå från att nu närmare ingå härpå.
På sätt framgår af hvad utskottet ofvan anfört, hyste 1907 års
Riksdag mot det då framlagda förslaget om frilager betänkligheter i
samma riktning som de, hvilka kommit till uttryck i de bägge nyssnämnda
motionerna. Riksdagens ofvannämnda skrifvelse gaf emellertid
uttryck åt den uppfattningen, att den väntade revisionen af tulltaxan
kunde beräknas förebygga de fruktade olägenheterna för den svenska
industrin.
Det har sålunda för utskottet, med anledning af såväl 1907 års
Riksdags uttalande i ämnet som ock de berörda motionerna, närmast
gällt att ur nämnda synpunkt söka bedöma den nya tulltaxan.
Och såvidt utskottet kunnat finna, äro tullsatserna i densamma så afvägda
och dess bestämmelser i öfrigt så affattade, att man torde kunna
vänta, att de skola åt de industrigrenar, hvilka däraf äro i behof, erbjuda
det skydd, som i denna väg lämpligen kan åstadkommas.
Kungl. Maj:ts förslag till förordning om frilager innehåller också
bestämmelser, som tillkommit i afsikt att skydda den inhemska produktionen
och hvilka äfven torde vara väl lämpade att verka i sådan riktning.
En sådan bestämmelse är den i § 19 moment 3 införda, genom
hvilken — i öfverensstämmelse med hvad som skett i friliamnsförordningen
— äro fastställda särskilda villkor för uttagande från frilager
af varor, vid hvilkas förtullning afdrag i vikten ej skall göras för askar,
fodral, omslag, kartor in. m. Dessa villkor äro, dels, där fråga är
om varornas uttagande för uppläggning å nederlag, att varorna äro
emballerade på sådant sätt, som eljest vid införsel af enahanda varor är
brukligt, dels ock, där varorna skola efter förtullning införas i landet,
15
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
att antingen emballeringen är på nämnda sätt verkställd eller ock att
varorna äro vid förtullning- från frilager underkastade särskild förhöjd
tullafgift.
Till det sistnämnda alternativa villkoret anknyta sig de i Kungl.
Maj:ts proposition nr 184 föreslagna ändringarna i gällande tulltaxa, hvilka
innehålla föreskrifter om tilläggstullar för ett större antal i tulltaxan
upptagna varor vid deras förtullning från frihamn eller frilager. Sistnämnda
proposition, som bevillningsutskottet fått till sig hänvisad, har
varit föremål för utskottets behandling och icke gifvit utskottet anledning
till erinran.
En annan i propositionen intagen bestämmelse, som afser att
skydda den inhemska produktionen, är den i § 14 moment 2 införda,
genom hvilken förbud meddelas mot idkande inom frilager ej blott af
boktryckerirörelse utan äfven af annan verksamhet, som i följd af gynnsammare
produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska marknaden
afsevärdt skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å frilager drifven
enahanda verksamhet. Detta stadgande har sin motsvarighet i gällande
frihamnsförordning och det torde förtjäna erinras, att bestämmelsen
i sistnämnda förordning, i hvad den afser annan verksamhet än boktryckerirörelse,
infördes af Riksdagen med en motivering, som visar att Riksdagen
med denna föreskrift afsåg att åstadkomma en subsidiär garanti
för den inhemska industrins skyddande i de fall, då erforderliga jämkningar
i tulltaxan icke kunde med nödig skyndsamhet vidtagas.
Ytterligare en punkt i det kungl. förslaget, hvilken, jämte sin
hufvuduppgift att tillgodose den svenska detaljhandelns kraf, kan vara
ägnad att skydda svensk produktion, är bestämmelsen i § 15, att inom frilager
ej må idkas detalj försälj ning af därstädes befintliga varor. Härtill får
utskottet emellertid tillfälle att längre fram i detta betänkande återkomma.
Vid bedömandet, i hvad mån de farhågor för den inhemska industrin,
hvartill förslaget om frilagersinstitutionens införande gifvit anledning,
böra tillmätas betydelse, förtjäna enligt utskottets mening äfven
följande synpunkter beaktande.
Liksom afsikten med frilagret ostridigt i främsta rummet är att
gagna trausithandeln och förädlingsindustrin, ligger det i sakens natur,
att dessa näringsgrenar, för hvilka frilagret också erbjuder de största
fördelarna, i öfvervägande grad komma att begagna sig däraf. Hvad
särskildt beträffar handeln erbjuder frilagret de mest betydande förmånerna
åt de köpmän, som där lagra varor, hvilka icke produceras inom
landet och hvilka kunna säljas både inom Sverige och på utlandet, till
exempel kolonialvaror. Att sådan handelsrörelse kommer att vid svenska
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
frilager blifva den öfvervägande, därpå tyder också erfarenheten från biläger
i utlandet. Den importhandel åter, som omfattar varor, hvilka
äfven äro föremål för tillverkning inom landet, kommer säkerligen framgent
såsom hittills att i stor utsträckning ombesörjas af svenska firmor, hvilka
drifva affärer äfven med varor af inhemsk tillverkning; och sådana firmor
hafva knappast anledning att begagna sig af frilager, emedan de i så
fall blifva nödsakade att hålla dubbla lager.
Utskottet hyser den förvissningen, att med ett klokt begagnande
af de möjligheter att reglera tillträdet till frilager, som förslaget erbjuder,
det i praktiken skall visa sig, att ifrågavarande institution kommer
att till vida öfvervägande del anlitas för sådan rörelse, hvarför
densamma är i främsta rummet afsedd, äfvensom att, i den män importhandeln
kommer att begagna sig däraf, det skydd, som i olika afseende^
såsom ofvan är framhållet, står det inhemska näringslifvet till buds,
skall åstadkomma en sådan utjämning af de förutsättningar, under hvilka
den inhemska produktionen och importen från utlandet arbeta, att
den förra icke skall blifva lidande.
Härmed har utskottet angifvit de väsentliga skälen för sin principiella
anslutning till propositionen och därjämte äfven bemött herr
Lithanders föreliggande motion.
Härefter har utskottet att öfvergå till att yttra sig om herr
Anderssons i Grimbo ofvan omförmälda motion, hvilken, såsom nämndt,
afser sådan ändring i Kung! Maj:ts förslag, att ingen uttagning från
frilager af ^illpliktigt gods för öfverförande till den inhemska marknaden
må äga rum vare sig genom direkt förtullning eller genom uppläggning
på tullnederlag. Af motiveringen för detta förslag framgår,
att motionären tänkt sig, att den af honom ifrågasatta inskränkningen
i användandet af frilager icke borde gälla längre än intill dess stadgande
meddelas om hvad med detaljförsäljning förstås.
Till belysande af detta yrkande vill utskottet erinra om följande.
I det förslag till förordning om frihamn, som af Kungl. Maj:t förelädes
1907 års Riksdag, fanns i § 20 moment 4 intaget ett stadgande, motsvarande
det i nu föreliggande proposition, § 15, föreslagna och af
innehåll, att införsel från frihamn af gods i sådana kvantiteter och under
sådana omständigheter i öfrigt, att bestämmelsen i § 14 af samma förslag
angående detalj försäljning af därstädes befintliga varor uppenbarligen
komme att därigenom kringgås, icke finge medgifvas. Beträffande
denna bestämmelse i § 20 anförde Riksdagen i sin skrifvelse i ämnet
följande:
17
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
»Afsikten med de af Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna
är, såsom jämväl i en inom Riksdagen i ämnet väckt motion erinras,
att förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning
med varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i
författningen synes ock vara af behofvet påkalladt, men det kan med
allt skäl ifrågasättas, huruvida hvad Eders Kungl. Magt i sådant afseende
föreslagit är till fyllest. Ty hvarken i denna författning eller
i gällande lagstiftning finnes någon allmän föreskrift om, hvad som bör
förstås med detaljhandel. Och de föreslagna bestämmelserna synas
Riksdagen så mycket mer betänkliga, som tillämpningen af desamma ju
skulle komma att öfverlämnas åt vederbörande tulltjänsteman, hvilken
alltså hade att för hvarje särskildt fall afgöra hvad som vore det ena
eller det andra.
Till undanröjande af de antydda olägenheterna har i motionen
föreslagits fastställandet af vissa minimikvantiteter och inom Riksdagens
bevillningsutskott har framkastats tanken på att hvad beträffar andra
varor än spannmål uti förevarande afseende fastslå ett visst tullbelopp.
Vare sig nu den ena eller den andra af dessa utvägar skulle
komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans
nuvarande läge hvarje fastställande af visst kvantum eller visst tullbelopp
skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Häraf torde
framgå, att frågan om hvilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör
föregås af en närmare utredning af hithörande förhållanden, med iakttagande
därvid, bland annat, att särskilda bestämmelser erfordras rörande
spannmål; och då ifrågavarande spörsmål synas vara af stor betydelse,
lärer med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag
i ämnet komma att till Riksdagen afgifvas. Riksdagen tar alltså anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag rörande den minsta kvantitet dels af spannmål, dels
ock af andra varor, som får på en gång från frihamn införas.»
I det vid föreliggande proposition fogade statsrådsprotokollet meddelas
härom, bland annat, att med anledning af detta Riksdagens uttalande
Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att utarbeta förslag
i berörda afseende och sedermera anbefallt kollegium att därvid jämväl
taga under öfvervägande, i hvad män särskilda föreskrifter i ämnet
kunde vara erforderliga beträffande frilager. Den utredning, som sålunda
ankomme på kollegium att verkställa och som, enligt hvad departementschefen
från kollegium inhämtat, erbjöde afsevärda svårigheter, hade
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 saml. 26 höft. (Nr 29.) 3
18
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
ännu icke blifvit slutförd, och denna fråga kunde till följd däraf icke
blifva förelagd innevarande års Riksdag.
Utskottet finner visserligen, att det varit önskvärdt att de af 1907
års riksdag begärda bestämmelserna kunnat föreläggas Riksdagen till
behandling samtidigt med förevarande proposition; men då, enligt hvad
departementschefen till nyssnämnda statsrådsprotokoll upplyst, arbetet
med affattande af sådana bestämmelser pågår, har utskottet icke ansett
den omständigheten, att förslag härutinnan icke nu kunnat föreläggas
Riksdagen, böra föranleda den af herr Andersson i Grimbo ifrågasatta
ändringen i Kungl. Majtts proposition. Då utskottet sålunda icke tvekat
att trots nu berörda förhållande tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
har utskottet emellertid ansett sig böra samtidigt tillstyrka Riksdagen
att hos Kungl. Maj:t anhålla, att redan till nästkommande års
Riksdag förslag i ämnet måtte af Kungl. Maj:t aflåtas.
Slutligen har utskottet att yttra sig om den tredje af de i anledning
af föreliggande kungl. proposition väckta motionerna. Densamma,
nr 103 i Första kammaren, är väckt af herr Bäckström, som hemställer,
att § 17 mom. 1 a) i Kungl. Maj:ts förslag till förordning om frilager
måtte erhålla följande lydelse:
»brännvin och sprit, alla slag, samt vin, så framt varan ej skall inom
frilagret användas vid beredning af andra tillverkningar.
Propositionen innehåller härom i § 17 följande stadgande:
1. Å frila ger må intagas såväl illpliktigt som förtulladt och
tullfritt gods, med undantag af:
a) brännvin och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter, med
undantag af wisky, så framt varan ej skall inom frilagret användas
vid beredning af andra tillverkningar.
Till stöd för ändringsförslaget anför motionären, att handel med
alkoholhaltiga drycker icke torde förtjäna att beredas lättnader. Då
utskottet emellertid icke funnit anledning antaga, att genom den af
Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen importen af sprithaltiga drycker
skulle främjas, har utskottet saknat tillräckliga skäl att biträda motionärens
förslag.
Den speciella granskning, utskottet underkastat Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, har endast gifvit anledning till följande erinran.
I § 2 moment 2 föreslås, att hvarje utgång från frilager skall
19
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
särskild! bevakas och att invid hvarje utgång skall finnas vaktrum. Då
i åtskilliga fall ett och samma vaktrum torde kunna användas för flera
utgångar, har utskottet föreslagit sådan ändrad affattning af ifrågavarande
stadgande, att detta må kunna medgifvas.
Mot de af Kungl. Maj:t föreslagna förändringarna i gällande förordning
om frihamn har utskottet icke haft något att anmärka.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,
1) att Riksdagen må, med afslag å förevarande
motioner II: 287 och I: 103, antaga Kungl. Maj:ts
ofvan intagna förslag till förordning om frilager, dock
att § 2 moment 2 i förordningen skall erhålla följande
förändrade lydelse:
»2. Hvarje utgång från frilager skall särskild!
bevakas, och skola, i den mån generaltullstyrelsen finner
nödigt, vaktrum anordnas; dock att, där från frilager
finnas utgångar, hvilka icke begagnas för trafik, {utan
allenast äro afsedda att komma till användning i händelse
af eldfara eller annat olycksfall, generaltullstyrelsen
äger medgifva befrielse från skyldigheten att särskild!
bevaka sådan utgång.
Vederbörande tulltjänsteman äger, där han anser
anledning därtill förefinnas, låta å en hvar, som lämnar
frilagret, verkställa kroppsvisitation i den ordning tullstadgan
föreskrifver, dock utan att vara underkastad
påföljd, i händelse underslef finnes icke hafva ägt
rum»;
2) att Kungl. Maj:ts ofvan intagna förslag till
förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i
gällande förordning om frihamn må af Riksdagen antagas;
samt
3) att Riksdagen må, i anledning af herr Anderssons
i Grimbo ofvannämnda motion, II: 296,
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte för nästkommande års riksdag framlägga förslag
rörande den minsta kvantitet dels af spannmål dels
ock af andra varor, som får på en gång införas från
frihamn eller frilager, eller ock till bestämmelser, som
20
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
eljest möjliggöra, att förbudet mot detaljhandel inom
frihamn och frilager kan på ett betryggande sätt genomföras.
Stockholm den 3 maj 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Reservationer:
af herr Lyckholm som anfört:
»Alldenstund jag icke kan finna, att den af utskottet beslutade
hemställan om aflåtande af skrifvelse med anhållan, att Kungl. Maj:t
måtte för nästkommande års Riksdag framlägga förslag till bestämmelser,
»som möjliggöra, att förbudet mot detaljhandel inom frihamn och
frilagar kan på ett betryggande sätt genomföras», innebär någon som
helst säkerhet för att den svenska industrien verkligen erhåller det
skydd, som nu afses, kan jag icke biträda utskottets hemställan i afseende
på inrättandet af frilager. Å sid. 17 i utskottets betänkande
framhålles visserligen, att kommerskollegium för åtskilliga år sedan
erhållit uppdrag att utarbeta förslag i berörda afseende, men lär detta
dock enligt uppgift hafva mött mycket stora svårigheter.
Då emellertid förbudet om detaljhandel och de närmare bestämmelserna
rörande detta förbud utan tvifvel utgöra det verksammaste
skydd, som den svenska industrien äger gent emot de vådor, som frilagerinstitutionen
otvetydigt medför, har jag icke kunnat tillstyrka
införandet af densamma under andra omständigheter än att ifrågavarande
detaljhandelsbestämmelser samtidigt slutgiltigt bestämmas, och har jag
därför yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 121,
icke måtte af Riksdagen bifallas.»
21
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
af herrar Bäckström, Eklund, Ollas Ericsson, Byström, Christiernson,
Larsson i Klagstorp, friherre Palmstierna, Hedström, Rundgren och
Söderberg i Hobborn, hvilka anfört:
»Utskottets majoritet har, i likhet med den kungl. propositionen,
icke velat medgifva frilagersrätt för »brännvin och sprit af säd, potatis
eller andra jordfrukter, med undantag af whisky». Vi anse att utskottet
bort gå längre. För vår del hafva vi nämligen icke kunnat finna, att
giltiga skäl anförts för att här undantaga whisky samt brännvinssorter,
framställda ur drufvor, palmsaft, melass eller dylikt, såsom konjak,
arrack och rom, äfvensom sprit, framställd ur torf eller trä. Ej heller
finna vi att frilagersrätt bör beredas handeln med vin. Den hänsyn
till de vinproducerande ländernas intressen, som kan framkalla tveksamhet,
när det gäller att företaga en inskränkning i vinhandelns hittills
innehafda rättigheter, kan ej åberopas, när frågan gäller, huruvida vinhandeln
skall beredas en ny lättnad. I förslaget till förordning om
tullrestitution hafva hvarken Kungl. Maj:t eller utskottet ifrågasatt att
rätt till tullrestitution för vin skulle medgifvas.
Då i vida kretsar af vårt folk lifligt önskas, att rusdryckshandeln
ställes på afskrifning, hafva vi icke velat att införandet af frilagersinstitutionen
skulle medföra lättnaden jämväl för denna handel, utan ansett att
utskottet bort hemställa,
att Riksdagen, med bifall till herr Bäckströms i
ärendet väckta motion, måtte besluta, att § 17 inom.
1 a) af den i Kungl. Maj:ts proposition nr 121 föreslagna
förordningen om frilager måtte erhålla följande
lydelse:
»brännvin och sprit, alla slag, samt vin, såframt
varan ej skall inom frilagret användas vid beredning
af andra tillverkningar».
af herr Byström, som ansett, att utskottet hade bort begagna sin
motionsrätt och hemställa,
att Riksdagen måtte besluta, att § 16 mom. 1 a)
af den i Kungl. Maj:ts proposition nr 121 föreslagna
förordningen om frihamn måtte erhålla följande lydelse:
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 26 käft. (Nr 29) 3
22
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
»Brännvin och sprit, alla slag, samt vin, så
framt varan ej skall inom frihamn användas vid beredning
af andra tillverkningar».
Herrar friherre Trolle och Jesper son hafva anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende inom
utskottet.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912-