Bevillningsutskottets betänkande Nr 17
1
Nr 17.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 mars 1912 kl. 12 m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om sänkning af tullscitsen
å mjöl och gryn eif hafre.
(l:a Afd.).
I en inom Första kammaren af herr Bäckström väckt motion, nr
11, hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, har hemställts, »att Riksdagen
måtte besluta, att tullen å mjöl och gryn af hafre skall utgöra
1 krona 50 öre för 100 kilogram.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta förslag, tillåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
Den nuvarande tullsatsen för hafremjöl och hafregryn, 6 kronor Utskottet.
50 öre för 100 kilogram, infördes år 1895, då tullen för malen spannmål,
alla slag, höjdes från 2 kronor 50 öre för 100 kilogram till nyssnämnda
belopp. Samtidigt härmed höjdes tullen för omalen spannmål
af råg, hvete, korn m. m. från 1 krona 25 öre till 3 kronor 70 öre för
100 kilogram, under det att omalen hafre lämnades tullfri med den i
bevillningsutskottets betänkande i ämnet (nr 2) uttalade motiveringen,
att hafre icke utgjorde föremål för nämnvärd import.
Genom de sålunda införda tullsatserna åtnjuter kvarnindustrin ett
tullskydd, som af motionären, med stöd af de i tulltaxeförordningen af
den 4 juli 1910 meddelade restitutionsbestämmelser, beräknats utgöra för
tillverkningen af gryn af hvete och korn 95 öre för 100 kilogram och för
tillverkningen af risgryn 1 krona 57 öre för 100 kilogram, under det att
skyddet för hafreförmalningsindustrin utgör 6 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 sand. 14 höft. (Nr 17). 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Såväl i den kung!, proposition (nr 4), hvari vid 1895 års riksdag
höjning af vissa spannmålstullar föreslogs, som i bevillningsutskottets
nyssnämnda betänkande framhölls, hurusom det med hänsyn ej mindre
till jordbrukets än äfven till kvarnindustrins intressen vore angeläget att
rätt afväga tullsatserna för å ena sidan omalen och å andra sidan
malen spannmål. Vid fastställandet af tullsatsen för malen hafre synes
emellertid denna synpunkt icke ha vunnit beaktande, hvithet torde
hafva berott därpå, att man, för att undvika de med olika tullsatser
å skilda slag af malen spannmål förenade tulltekniska svårigheterna
ville fastställa samma tullsats för malen hafre som för öfriga slag af
malen spannmål.
Gifvet är emellertid, att, i den händelse den höga tullsatsen för
malen hafre visar sig kunna medföra olägenheter, man måste vara
betänkt på att sänka densamma. Förhållandet är nu, att sedan den tid,
då ifrågavarande tullsats fastställdes, en betydande inhemsk hafreförmalningsindustri
uppstått, hvilken hufvudsakligen afser tillverkning af
gryn, hvarjämte konsumtionen inom landet af sistnämnda vara högst
väsentligt ökats. Visserligen har industrin till följd af den rådande
konkurrensen på området hittills icke kunnat vid prissättningen utnyttja
det höga tullskyddet, men genom en prisöfverenskommelse inom ifrågavarande
industri —■ och en sådan har, enligt hvad utskottet erfarit, redan
kommit till stånd åtminstone mellan de större och ledande kvarnarna —-lär tillfälle till ett sådant utnyttjande kunna beredas. Härtill kommer,
att en för hög tullsats så till vida innebär en fara för den skyddade
industrin, som den inbjuder till öfverproduktion och osund konkurrens.
Vid nu angifna förhållanden är gifvet, att det såväl för den konsumerande
allmänheten som för producenterna är af betydelse, huru tullskyddet
för industrin är afvägdt, och det synes utskottet obestridligt, att
det skydd, som enligt nu gällande bestämmelser beredes hafregrynsindustrin,
är allt för högt.
Om sålunda å ena sidan ingen tvekan synes böra råda därom,
att en nedsättning af tullen å hafregryn är påkallad, måste å andra
sidan, vid tullsatsens bestämmande, skälig hänsyn tagas till de berättigade
kraf på tullskydd, hafregrynsindustrin fortfarande kan hafva. Därvid
torde böra särskildt beaktas, hurusom denna för landet obestridligen viktiga
industri, som uppstått och vunnit en snabb utveckling under skyddet
af gällande tullsats, haft och alltjämt har att kämpa med svårigheter
och därför icke i allmänhet kunnat nå den trygga ställning, som i stort
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 3
sedt utmärker öfriga inhemska kvarnindustrier. I afseende härå vill utskottet
till en början framhålla, att utbytesprocenten af hafre, som lär
uppgå till omkring 48 procent, är betydligt lägre än af öfriga slag af
spannmål. Olägenheten häraf ökas därigenom, att industrin har svårt att
finna afsättning för den betydande mängd affall, som sålunda vid förmalningen
af hafre uppstår. Vidare är att framhålla, att hafreförmalningsindustrin
af olika anledningar bär att bära större omkostnader än andra,
jämförliga industrier. Dels äro dess produktionskostnader, äfvensom, af
tekniska skäl, anläggningskostnaderna särdeles betydande, dels måste
den, såsom varande en jämförelsevis ny och i stark utveckling stadd
industri, icke blott för marknadens bearbetande vidkännas mycket afsevärda
belopp utan äfven i många fall underkasta sig kostnader på
grund däraf, att anläggningarnas kapacitet icke kan förrän i framtiden
till fullo utnyttjas. Slutligen är att erinra därom, att ifrågavarande industri
måste räkna med konkurrensen af en omfattande utländsk tillverkning.
Särskild! torde de tyska och amerikanska industrierna kunna vid vissa
tillfällen få anledning att till mycket låga priser erbjuda den svenska
marknaden sin öfverproduktion på området.
Hvad nu anförts synes utskottet tydligt gifva vid handen, att den
svenska hafregrynsindustrin, i jämförelse ej mindre med annan inhemsk
kvarnindustri än äfven med utländsk hafregrynsindustri, befinner sig i
ett sådant läge, att det måste befaras, att en alltför betydande nedsättning
af tullskyddet kan komma att skada den inhemska hafregrynsindustrin
och afstånga densamma från de möjligheter till ytterligare utveckling,
som under gynnsamma förhållanden säkerligen stå öppna.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts, har det för utskottet stått
klart, att en sänkning till den af motionären föreslagna tullsatsen,
1 krona 50 öre för 100 kilogram, icke kan tillrådas. Då utskottet stannat
vid att föreslå en tullsats af 3 kronor 50 öre för 100 kilogram, har detta
skett emedan utskottet ansett, att densamma erbjuder hafregrynsindustrin
ett för dess bestånd och fortgående normala utveckling tillräckligt skydd.
Hvad angår mjöltillverkningen ställer sig förhållandet, på grund af
dess i jämförelse med gryntillverkningen obetydliga omfattning, helt annorlunda.
Enligt hvad utskottet inhämtat, beräknas vid de större kvarnetablissementen
inom landet det vid förmalning af hafre vunna utbytet
af mjöl till endast omkring 2,5 å 3 % af förmalningsprodukterna i
det hela, hvadan tillverkningen inom landet är föga betydande. Då
härtill kommer, att importen af hafremjöl är ganska obetydlig, torde
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
få anses, att beträffande hafremjöl förhållandena icke med nödvändighet
påkalla någon sänkning af den nuvarande tullsatsen. En sådan sänkning
skulle förorsaka, att mjölpartier, som vid import uppgåfves såsom hafre,
måste underkastas mikroskopisk undersökning för utredande, huruvida de
innehölle främmande mjölsorter. Om än, efter hvad utskottet inhämtat,
sådana undersökningar numera utan svårighet kunna af fackmän utföras,
medföra de gifvetvis ökadt arbete och ökade kostnader, hvilka svårligen
kunna anses uppvägda af de fördelar, en sänkning af ifrågavarande
tullsats skulle medföra.
Af nu anförda skäl har utskottet ansett sig böra afstyrka
den föreliggande motionen, i hvad den rör sänkning af tullsatsen för
hafremjöl.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Bäckströms
förevarande motion, I: 11, måtte besluta, att rubriken
nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Spannmål:
malen:
a. gryn af hafre .................................... 100 kg. 3 kr. 50 öre.
b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag; äfvensom
mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,
ej till annan rubrik hänförligt 100 kg. 6 kr. 50 öre.
Stockholm den 15 mars 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. 0. KARLSSON.
Bevillningsutskotte betänkande Nr 17.
5
Reservationer:
af herrar Bäckström, Eriksson i Grängesberg, Christiernson och friherre
Pcilmstierna, hvilka anfört:
»Utskottets utredning har visat, att det abnormt höga tullskyddet
å hafregryn, 6 kronor och 50 öre för 100 kilogram, icke varit till
oblandad nytta för den svenska kvarnindustrin. Det höga tullskyddet
i förening med den växande konsumtionen hafva nämligen föranledt
anläggandet af 5 stora, med moderna maskiner försedda fabriker, hvilkas
produktionsförmåga torde vara dubbelt så stor som den nuvarande konsumtionen
inom landet. Mellan dessa fabriker har tidvis en skarp konkurrens
förekommit, hvaraf följt att tullskyddet icke helt och hållet utnyttjats
utan prisen i stort sedt blifvit bestämda af den inbördes konkurrensen.
På senaste tiden har emellertid en prisöfverenskommelse
mellan fabrikerna träffats, hvarigenom en möjlighet att fullt utnyttja tullskyddet
åstadkommits. Det är således hög tid att genom en sänkning
af tullskyddet dels hindra att ett godt folknäringsmedel onödigt fördyras,
dels äfven förekomma att tullskyddsvinsterna kapitaliseras och eventuel
inkasseras genom att efter berömdt mönster fabrikerna eller aktierna i
desamma säljas till utomstående.
Utskottets majoritet, som i hufvudsak behjärtat dessa synpunkter,
har likväl ansett att sänkningen för närvarande ej bör gå längre än
till 3 kronor och 50 öre per 100 kilogram. För vår del kunna vi emellertid
icke finna detta belopp vara riktigt. Tillfället torde nämligen just nu
vara lämpligt att fastställa en tullsats af något mer definitiv karaktär, d.
v. s. som är bättre afvägd i förhållande till det tullskydd andra kvarnindustrins
produkter åtnjuta och som således kan påräknas få vara
orubbad intill dess en allmän sänkning af tullskyddet för kvarnindustrin
äger rum. Vid afvägandet af detta tullskydd synes det, att, då skyddet för
hvete- och korngryn kan beräknas till 95 öre och för risgryn till 1
kr. 57 öre, ett tullskydd för hafregryn af 1 kr. 50 öre borde vara skäligt,
i all synnerhet som den uppfattningen icke torde kunna jäfvas, att
det f. n. utgående tullskyddet till den öfriga kvarnindustrin är högre
än behöflig!
Genom jämförelser med andra kvarnindustrins produkter kan man
aldrig komma till den tullsats af 3 kr. 50 öre utskottets majoritet stannat
vid. Denna siffra kan näppeligen motiveras annat än därmed att några af de
fem stora fabriker, från hvilka praktiskt taget hela den svenska produktionen
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 Samt. 14 Häft. (Nr 17). 2
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
af valsade hafregryn kommer, skulle behöfva denna tullsats för att kunna
hålla priset 3 kr. 50 öre pr 100 kg högre, än hvad de, under förutsättning
af fri internationell konkurrens, skulle kunna göra — endast under
denna förutsättning förmenas de nämligen kunna gifva »skälig vinst»
på sitt för den inhemska konsumtionens behof onödigt stort tilltagna
kapital. En tullsats bör emellertid icke motiveras med önskvärdheten
af att garantera afkastning åt det kapital, som i spekulationssyfte anlagt
flera fabriker än hvad landet behöfver.
Af dessa skäl anse vi det i motionen gjorda yrkandet försåvidt
det rör hafregryn böra bifallas och hemställa således,
att Riksdagen, i anledning af herr Bäckströms
förevarande motion, I: 11, måtte besluta, att rubriken
nr 79 i gällande tulltaxa skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Spannmål:
malen:
a, gryn af hafre ....................................... 100 kg. 1 kr. 50 öre
b. gryn, andra slag; mjöl, alla slag, äfvensom
mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,
ej till annan rubrik
hänförligt ................................. 100 kg. 6 kr. 50 öre.»
samt af herrar Kol b och Röing mot vissa delar af utskottets motivering.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912