Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till Riksdagens kansli den 26 februari 1912 kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om införande af stadgande om
efterbeskattning i förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.
(2:a Afd.)
I eu inom Andra kammaren af herr Olsson i Åsen väckt motion,
nr 147, som hänvisats till bevillningsutskottet, hemställes, »att Riksdagen
ville genom skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag till ändring eller
tillägg i gällande kungl. förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst på så sätt, att där införes stadgande om efterbeskattning
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen
befintliga.»
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»I kungl. förordningen den 28 oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt
lyder 22 § i sin förra del sålunda: »Har någon i upp
gift
eller upplysning, som afgifvits till taxering, lämnat oriktigt meddelande,
eller har uppgiftspliktig underlåtit aflämna uppgift eller infordrad upplysning
och har däraf föranledts att inkomst eller förmögenhet icke
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 9 käft. (Nr 10.) 1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.
blifvit taxerad eller blifvit för lågt taxerad, skall, då sådant kommit till
vederbörandes kännedom, särskild inkomst- och förmögenhetsskatt genom
taxering påföras den skattskyldige till belopp, som genom berörda förfarande
undandraga. »
Genom detta stadgande om efterbe,skattning har statens rätt blifvit
tryggad i nu antydt fall och på samma gång har det fastslagits, att
ingen skall slippa ifrån sina medborgerliga skyldigheter, därför att de ej
blifvit utgjorda det år, då det rätteligen bort ske. Detta är ju också
endast öfverförande på skatteförhållandena af en allmän rättsregel.
Men huru fullkomligt rättvis bestämmelsen om efterbeskattning än
är, så äger den dock ej tillämpning, när det gäller utskylder till landsting,
kommun, vägkassa och prästerskap. Grunden för debiteringen af
dessa utskylder, där de ej härstamma från annat håll, är bevillningen,
och i nu gällande kungl. förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, äfven den daterad den 28 oktober 1910. saknas stadgande
om efterbeskattning.
Jag har ej lyckats utforska hvad som skälet varit för att ej ett
sådant stadgande finnes i denna förordning såväl som i den förstnämnda,
men kan för min del icke so något rimligt sådant. Jag anser att landsting,
kommuner, vägkassor och prästerskap hafva samma rätt som
staten att få ut hvad som genom oriktig taxering undandragits desamma
och att därför ett stadgande om efterbeskattning bör finnas äfven i bevillningsf
örordningen.»
Föreskrift om efterbeskattning i anledning af oriktig eller underlåten
uppgift till taxering finnes, såsom motionären erinrat, meddelad
endast i afseende å inkomst- och förmögenhetsskatten, men icke beträffande
den allmänna bevillningen och efter denna beräknade kommunala
avgifter.
Efterbeskattning, som här är i fråga, infördes i vårt skattesystem
först 1902 i sammanhang med och såsom naturlig konsekvens af den
obligatoriska själfdeklarationen. Ehuru den sistnämnda själffallet blef
grundläggande äfven för bevillningstaxeringen, infördes stadgandet därom
allenast i den nya inkomstskatteförordningen, där också stadgandet om
efterbeskattning fick sin plats, med tillämplighet endast å inkomstskatten.
Förslag i samma riktning som föreliggande motion, men mera vidtgående,
väcktes vid 1904 års riksdag af enskild motionär, som föreslog, att 10
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr. 10.
§ 1 mom. i då gällande bevillningsförordning skulle få denna lydelse:
»Inkomst af kapital och arbete taxeras för det löpande året; dock må
taxering'' af inkomst, som af ett eller annat skäl undgått beskattning
under det år taxering rätteligen bort ske, kunna taxeras följande året.»
Bevillningsutskottet afstyrkte motionen af skål, som dock sakna direkt
intresse för nu föreliggande ärende, och båda kamrarna biföllo utskottets
hemställan.
Vid 1910 års skattelagsreform blef inkomstskatteförordningens bestämmelse
om efterbeskattning Överflyttad i den nya förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt och, i hufvudsak oförändrad, tillämpad
å denna skatt. Härigenom erhöll regeln om efterbeskattning en vidgad
betydelse, i det densamma, efter det bevillningen ej längre skulle utgå
till staten, blef gällande för hela den direkta beskattningen till staten.
I bevillningsförordningen, som bibehölls blott af hänsyn till den kommunala
beskattningen och i afvaktan på dess blifvande omläggning, infördes
däremot icke någon motsvarande bestämmelse.
Ifrågavarande åtskillnad mellan de båda beskattningsförordningarna
och, såsom följd däraf, mellan skattskyldigheten till staten och till kommunen,
synes utskottet icke vara grundad på verkliga sakskäl, men kunna
under vissa förhållanden leda till uppenbara o egentligheter i beskattningshänseende.
Enligt hvad utskottet erfarit, saknas ej exempel på, att
frånvaron af kommunal efterbeskattning beredt skattskyldig möjlighet att
genom oriktigt uppgifvande af sin inkomst vinna obehörig minskning i
sina kommunalutskylder. Utskottet är icke i tillfälle att bedöma, i
hvilken omfattning fall af hithörande art förekommit, men tydligt är, att
afsevärda skattebelopp på detta sätt kunna undandragas kommunen.
Redan det af kommunalskattekommitterade år 1900 afgifna betänkandet
upptog såväl i förslag till bevillningsförordning som i den
föreslagna lagen angående kommunal taxering och skattskyldighet stadgande
om efterbeskattning, som, i hufvudsak oförändradt, sedermera, på
sätt ofvan antydts, infördes beträffande inkomstskatten och nu återfinnes
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Något hinder för
att nu oberoende af den pågående kommunalskatteutredningen införa ett
dylikt stadgande i bevillningsförordningen förefinnes icke. En dylik åtgärd
förutsätter nämligen icke några ändringar af förordningen i öfrig!
Det vill då synas, som om göda skäl funnes för, att man utan att
afvakta utredningens resultat vidtoge den af motionären föreslagna förändringen
och genom åvägabringande af likformighet i förevarande afseende
omöjliggjorde ofvan antydda oegentligheter.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.
Med anledning af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till herr Olssons i
Åsen ifrågavarande motion, II: 147, måtte i skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i gällande förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, att däri införes stadgande
om efterbeskattning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med motsvarande bestämmelse i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt.
Stockholm den 26 februari 1912.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
STOCKHOLM, SVENSKA. TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912.