Riksdagens skrifvelse Nr 74.

3

Nr 74.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 28 april 1911.
— — — — Andra kammaren den 28 — —

'' Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungi. Maj:t angående rätt för kommuner
att upplägga fonder för vissa ändamål.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19.)

Till Konungen.

Yid innevarande års riksdag har enskild motionär framställt förslag,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Eders Ivungl. Maj:t anhålla om utredning
angående lämpligheten af att för vissa ändamål medgifva kommun
rätt att upplägga fonder samt, om utredningen därtill gifver anledning,
för Riksdagen framlägga de förslag till ändring af bestämmelserna
uti kommunalförordningarna för land och stad, som må påkallas.

De svenska kommunerna hafva tillgodosett de ökade finansiella behof,
hvilka blifvit en följd af den snabba utveckling, som särskilt stadskommunerna
under de senaste årtiondena undergått, genom att i stor
utsträckning upptaga lån. Enligt statistiska centralbyråns uppgifter
uppgingo städernas skulder den 31 december hvart och ett af åren
1898—1908, om man fördelar städerna i två grupper, »samtliga städer
utom Stockholm» och »samtliga städer med Stockholm», till följande i
nedanstående tablå angifna belopp:

4

Riksdagens skrifvelse Nr 74.

År

Samtliga städer

utom Stockholm

Samtliga städer

med Stockholm

Kronor

Kronor

1898

102,627,920

161,027,767

1899

116,195,283

179,756,201

1900

125,767,590

193,677,894

1901

138,238,635

216,682,025

1902

152,275,608

241,033,582

1903

162,654,951

262,098,513

1904

170,275,756

272,513,911

1905

184,448,386

309,308,345

1906

208,329,412

340,427,305

1907

232,574,281

380,288,528

1908

260,984,650

430,436,568

Skuldsumman i samtliga städer utom Stockholm har sålunda under
ofvannämnda tidsperiod vuxit med 154% och för Stockholm med 190%.
Landskommunernas skulder hafva under denna tidsperiod ökats från
17,12 miljoner till 30,58 miljoner kronor eller med 79%, hvilket sålunda
betydligt understiger skuldsummans stegring i stadskommunerna.

Af denna kommunala lånepolitik hafva emellertid allvarliga olägenheter
uppkommit både för kommunerna, därigenom att kommande generationers
handlingsfrihet kringskäres, och för hela landet, i hvars ekonomiska
lif denna lånepolitik medfört osäkerhet, särskildt när de ekonomiska
konjunkturerna varit i nedgående. Statsmakterna hafva också under
de senaste åren ägnat uppmärksamhet åt hithörande förhållanden, och
den vid nästlidna års riksdag antagna kungl. propositionen rörande vissa
ändringar i kommunalförordningarna afsåg att begränsa kommunernas
fria lånerätt i fråga om upptagande af s. k. tillfälliga lån, hvarigenom olägenheterna
för landets kredit undanröjas. Efter utskottets mening torde det
emellertid vara nödvändigt, att om möjligheten för kommunerna att upptaga
lån i viss mån begränsas, kommunerna beredas andra utvägar, hvarigenom
de finansiella behofven kunna tillgodoses.

Motionärens förslag afser att genom införandet af särskilda bestämmelser
i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad möjlighet
skulle beredas kommunerna att upplägga fonder för vissa ändamål.
Efter motionärens åsikt, till stöd för hvilken han åberopat erfaren -

5

Riksdagens skrifvelse Nr 74.

heter från främmande stater, skulle fondbildningen- kunna åtminstone i
vissa hänseenden ersätta det hittills brukliga sättet att fylla större, oundvikliga
kapitalbehof genom upptagande af lån. Då Riksdagen delar
motionärens åsikt om fondbildningens betydelse i vissa hänseenden för
kommunernas ekonomi, har Riksdagen ansett hans förslag vara värdt
beaktande.

Fondbildningen afser i allmänhet att genom årliga afsättningar efter
hand upplägga kapital för att sedermera användas för vissa kommunala
ändamål. I följd häraf begränsas fondbildningens användbarhet företrädesvis
till kapitalanskatfning för tillgodoseende af behof, hvilka man
har möjlighet att på förhand beräkna. Fondbildningen kan således aldrig
fullständigt ersätta upplåningen, enär vissa kommunala behof af större
omfattning, hvilkas inträffande ej kunnat förutses, fortfarande måste tillgodoses
genom upplånadt kapital.

Af motionärens framställning inhämtas, att fondbildningen i främmande
länder tagits i anspråk för flera olika kommunala ändamål.

Främst har fondbildningen kommit till användning för tillgodoseende
af vissa regelbundet återkommande behof. Sålunda hafva fonder upplagts
för sådana ändamål som arbeten för stadsplaners genomförande och
i samband därmed behöfliga fastighetsförvärf, skol- och sjukhusbyggnader
m. m. I en af inrikesministeriet i Sachsen utgifven förordning betecknas
de ändamål, för hvilka i första hand fonder skola uppläggas, vara
de, som innebära improduktiva utgifter, och som i saknad af fonder på
grund af sin storlek måste tillgodoses genom lånemedel.

Fondbildningen har vidare i främmande länder användts för att möjliggöra
för kommunen att, i stället för att upptaga lån i banker, möta
de kraf, som ställas på kommunens kassa vid de tider på året, då ordinarie
inkomster, såsom skatter och afgifter, ännu icke hunnit inflyta.
Fn sådan kassafond har särskildt visat sig behöflig i kommuner, som
drifva industriella verk, och som därför nödgas ligga inne med stora
lager af apparater, materialier, kol o. s. v., men som samtidigt på grund
af denna affärsrörelse hafva utestående fordringar till betydande belopp.
Ett stort antal sådana fonder finnas i tyska städer.

Fondbildningen har också haft till syfte att reglera utdebiteringen
i kommunerna. Erfarenheten har nämligen visat, att kommunernas inkomster
förändras med växlingen af de ekonomiska konjunkturerna.
Under dåliga tider, då skattekraften hos skattedragarna särskildt minskas,
tvingas kommunerna att proportionsvis utkräfva en drygare skatt

6

Riksdagens skrifvelse Nr 74.

än under högkonjunkturer. Man har därför ansett önskvärdt, att utdebiteringen
af skatterna kunde utjämnas under olika år. I Tyskland har
man därför upplagt s. k. utjämningsfonder, som bildas på sådant sätt att
öfverskotten i inkomster under goda år fonderas för att under mindre
goda år tagas i anspråk för fyllande af möjligen förekommande brist.

Slutligen har fondbildningen användts för jämväl andra ändamål,
såsom i England i det afseendet att fonder uppläggas för att på en gång
kunna återbetala det kapital, som användts för en anläggnings utförande,
eller sålunda att afskrifningar årligen göras å ett kommunalt företag.
Den på sådant sätt uppkomna fonden sätter kommunen i stånd att, allteftersom
företaget förbrukas eller blir oanvändbart, successive förnya detsamma.

I Sverige har fondbildningeu, i modern mening, ännu ej kommit
till användning. Ett slags kyrkobyggnadsfonder torde dock förekomma
i flera kommuner. Genom kungl. brefvet den 22 mars 1759 har sålunda
påbjudits, att församlingarna i god tid, innan kyrkobyggnad eller reparation
tillstunda!’, genom »enhälliga sammanskott» i flere år böra samla
hvad till framdeles förestående byggnad kan i materialier och penningar
tarfvas. I lagen om skogsaccis har likaledes gifvits föreskrift om afsättning
i visst fall af inflytande skogsaccismedel till en särskild fond,
kallad skogsaccisfonden, hvilken förvaltas af kommunalnämnden.

I fråga om fondbildningens tillämpning inom den svenska kommunalförvaltningen
anser Eiksdagen det böra bero af en blifvande undersökning,
hvilka slag af den i främmande länder förekommande fondbildningen,
som böra i Sverige komma till användning. Jämväl finner Eiksdagen,
att, om en sådan undersökning skulle leda till för fondbildningens
tillämpning gynnsamma resultat, äfven särskilda föreskrifter, afpassade
efter de svenska kommunala förhållandena, böra uppställas för
fondernas bildande och förvaltning. Slutligen anser Eiksdagen att ett
blifvande lagförslag i fråga om fondbildning jämväl bör innehålla stadgande^
som afse att förhindra missbruk. Det synes Eiksdagen därvid, att
nuvarande bestämmelser i kommunalförordningarna i fråga om upptagande
af lån böra i tillämpliga delar äfven kunna göras gällande i fråga om
uppläggande af fonder. Det synes också kunna ifrågasättas, huruvida
det ej bör inrymmas högre administrativ myndighet befogenhet att öfvervaka,
ej mindre att kommunala fonder icke användas för andra behof än
de, för hvilka fonderna äro upplagda, än äfven att fonderna ej uppgå

Riksdagens skrifvelse Nr 75. 7

till större belopp, än hvad som är behöflig! för de ändamål, för hvilka
de äro afsedda.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen hos Eders Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående lämpligheten af att, utöfver hvad
nu kan anses medgifvet, stadga rätt för kommun att för vissa ändamål
upplägga fonder samt, om utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen
framlägga de förslag till ändring af bestämmelserna uti gällande
kommunalförordningar, som må påkallas.

Stockholm den 28 april 1911.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 75.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 28 april 1911.
— — — — Andra kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
af §§ 6 och 17 i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm den 23 maj 1862.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20.)

Till Konungen.

Genom en den 10 mars 1910 dagtecknad proposition nr 131 har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att antaga följande förslag till lag angående ändrad lydelse af
§§ 6 och 17 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den
23 maj 1862:

§ 6.

Mom. 1. Kallelse till valförrättningen utfärdas af magistraten samt
kungöres för hvarje valkrets minst åtta dagar förut genom offentligt