Riksdagens skrifvelse Nr 70.
7
Nr 70.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 25 april 1911.
— — — — Andra kammaren den 25 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj.t angående lagändring i syfte att
samtidiga tingssammanträden i närbelägna domsagor må
undvikas.
(Lagutskottets utlåtande nr 30.)
Till Konungen.
Vid innevarande Riksdag har enskild motionär hemställt om skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t om vidtagande af lagändring i syfte att
samtidiga tingssammanträden i närbelägna domsagor må undvikas.
Kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting var föranledd af Riksdagens
skrifvelse den 28 maj 1866 och hade till syfte hufvudsakligen att utan
brytande med de principer, som lågo till grund för organisationen af
domstolsväsendet på landsbygden i vårt land, åstadkomma större snabbhet
i rättsskipningen därstädes.
I enlighet härmed meddelades, efter mönstret af äldre lagberedningens
förslag till rättegångsbalk, de af motionären omnämnda allmänna
föreskrifter angående tiden för tings hållande, som innefattas i
1, 2 och 3 §§ af berörda förordning. I hvad sålunda stadgats kan jämlikt
10 § af förordningen undantag göras efter Konungens förordnande.
Likaså ankommer det enligt förordningens 11 § på Konungen att be
-
8 Riksdagens skrifvelse Nr 70.
stämma, i hvad mån sådan anordning af tingen,, som med författningen
öfverensstämmer, skall äga tillämpning jämväl i domsagor, beträffande
hvilka denna eljest icke skall gälla. Angående kungörande af tiden för
tingssammanträdens början och afslutande af ting i domsagor, som i
berörda förordning afses, gäller kungl. förordningen den 21 mars 1884.
Genom nämnda 1872 års förordning ville man så långt möjligt
meddelst generellt gällande bestämmelser af allmän lags natur på ett
stadigvarande sätt reglera de förhållanden, som där omförmälas- Så
ansågs böra ske äfven i fråga om tiderna för tings och tingssammanträdens
hållande, hvilka man ej ansåg böra i regel bero af för det särskilda
fallet i administrativ väg eller annorledes meddelade föreskrifter.
Vid träffandet af bestämmelser härutinnan lär man hafva haft för ögonen
såväl domarens och nämndens som den inom domsagan eller tingslaget
varande allmänhetens intressen, sådana de vid tiden för tillkomsten af
berörda förordning framträdde. Däremot lära den tidens lagstiftare
hafva saknat anledning att taga särskild hänsyn till förhållanden utom
den domsaga, hvarom i hvarje fall var fråga. .
Emellertid har det efter tillkomsten af berörda förordning blifvit
allt vanligare, äfven vid underrätterna på landsbygden, att vid utförandet
af rättegångar parterna begagna sig af rättsbildade advokater, som
oftast ej hafva eller kunna hafva sin verksamhet begränsad till endast
en häradsrätt. På sätt motionären utvecklat, kan under, sadana för
hållanden den enligt nämnda förordning rådande samtidigheten i de
olika häradsrätternas sammanträden ofta blifva till olägenhet såväl för
advokater som för parter.
Det kan därför numera betraktas såsom ett allmänt intresse, att,
i den mån det utan kollision med andra mera eller lika berättigade intressen
kan ske, åtgärder vidtagas för undanröjande af sagda olägenheter.
Det synes Riksdagen, som om i sådant hänseende motionen innefattade
förslag, som utan större svårighet borde kunna genomföras utan
brytande med de principer angående ordningen för häradsrätternas arbetssätt,
som vunnit uttryck i den gällande lagstiftningen.
Riksdagen har funnit en särskild anledning att förorda motionärens
förslag i den omständigheten, att — på sätt framhölls af lagutskottet
nästlidet år i anledning af en då väckt motion med syfte bland annat
att bereda möjlighet för närliggande domsagor samt tingslag tillhörande
olika domsagor att hafva gemensam tingshusbyggnad — förverkligande
af detta från de tingshusbyggnadsskyldiges synpunkt understundom helt
visst ganska viktiga önskemål merendels omöjliggöres. af de för tingssammanträdenas
hållande för närvarande bestämda tider. Genom en
Biksdagens skrifvelse Nr 70. 9
lagändring i den riktning, som nu påyrkats, skulle jämväl hindret härför
kunna undanröjas.
Huru och i hvilken omfattning motionärens förslag närmare bör
utföras, anser sig Riksdagen icke böra angifva, utan lär det bero på
den undersökning, hvartill Eders Kungl. Maj:t, i händelse Riksdagen
biträder nämnda förslag, kan finna anledning. Dock vill Riksdagen erinra,
att vid den ändring i de för närvarande gällande tiderna för tingssammanträdenas
hållande, som kan vara erforderlig, möjlighet torde
med hänsyn till förhållandena i vissa domsagor böra beredas för jämkning
af de i 7 § af 1872 års berörda förordning bestämda tider, inom
hvilka särskilda sammanträden för afslutande af ting, som där afses,
skola hållas.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvad sätt ändring
må kunna ske i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, i syfte att samtidiga
tingssammanträden inom domsagor i samma län eller eljest närbelägna
domsagor i möjligaste mån undvikes, äfvensom för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Stockholm den 25 april 1911.
Med undersåtlig vördnad.
Bihang till Btksd. prof. 1911. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 22 Häft.
2