8
''Riksdagens skrifvelse Nr 48.
Riksdagen har för nående af nämnda ändamål ansett eu närmare
undersökning böra komma till stånd, än som kunnat inom Riksdagen
verkställas.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke hvad i 2 § andra stycket
i lagen angående stadsplan och tomtindelning finnes stadgadt om jämkning
af stadsplan samt i 3 § andra stycket om fastställande af sättet
för byggnadstomternas användning och af tomtindelning, må gifvas
motsvarande tillämpning i fråga om sådana områden, som afses i 37 §
nämnda lag, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kan gifva anledning.
Stockholm den 21 mars 1911.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 48.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 mars 1911.
_ — — — Andra Kammaren den 21---
Riksdagens skrif velse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 14 kap. 22 § strafflagen.
(Lagutskottets utlåtande nr 19.)
Till Konungen.
Vid innevarande riksdag har enskild motionär af anförda skäl
hemställt om sådan ändring i 14 kap. 22 § strafflagen, att ordet »foster»
i samma § skulle utbytas mot ordet »barn».
Den äldre svenska rätten såg i barnamord en särskild svår förbrytelse
och straffade i enlighet därmed sådant brott såsom kvalificeradt
mord. Ännu 1734 års lagstiftare ansågo, att barnamord borde be
-
9
Riksdagens skrifvelse Nr 48.
straffas med yttersta stränghet. Uti 16 kap. missgärningsbalken, som
handlade om barnamord i egentlig mening, stadgades sålunda: »Kona,
som af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar
för födslen, söker enslighet vid sielfwa födslen, och therefter lägger
fostret å lön; hon skall halshuggas och å håle brännas, ehwad hon
föregifwer fostret wara dödt födt eller ej fullgångit. Warder thet genast
framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit vara, eller finnes ej något
wåldsamt tekn therå; tå straffes modren med ris, fängelse eller''arbete;
plichte ock thertill för lägersmålet.» Om den af oloflig beblandelse
hafvande kvinnan, som dödat barnet, ej sökt enslighet vid födseln eller
ej därförut förhemligat sitt tillstånd, undslapp hon med straff såsom för
mord af föräldrar å barn enligt 14 kap. 1 §, hvilket lagrum föreskref
mistning af högra handen såsom skärpning i dödsstraffet.
Upplysningstidehvarfvets friare åskådning medförde emellertid så
småningom eu omhvälfning äfven å nu ifrågavarande område. Med
öppen blick för de särskilda omständigheter, som äro förknippade med
barnamord, framhölls snart såsom en plikt för lagstiftaren att vid straffets
bestämmande taga hänsyn till de förklarliga motiv, som kunna
inverka på barnamörderskan, äfvensom därtill att kvinnan vid förbrytelsens
begående kunde anses mindre tillräknelig på grund af den
genom födseln framkallade sinnesförfattningen.
Det första steget till behjärtande af dessa synpunkter i vårt land
togs, då konung Gustaf III dels genom nådigt bref den 17 oktober
1778 utfärdade åtskilliga ännu gällande påbud för förbättrande af de
kvinnors ställning, som framfödt oäkta barn, dels ock för Riksdagen
nämnda år framlade ett förslag om strafflindring för barnamord, i hvars
motivering bland annat yttrades, hurusom man kunde hafva att söka
motiverna till barnamordet i eu falsk uppfattning om heder och en illa
förstådd fruktan för vanära, äfvensom att barnamordet icke kunde förhindras
genom dödsstraffet, enär detta ofta af kvinnan ansåges som
enda utvägen att på en gång varda både skam och bekymmer kvitt.
Att tiden emellertid ännu icke var fullt mogen för genomförande af en
dylik reform framgår af ett utlåtande från ständerna af samma år,
däri yttrades, hurusom vid barnamord understundom inträffade sådana
omständigheter, »som göia detsamma till ett af de grufveligaste mord,
hvartill någon emot alla naturens och mänsklighetens band kan låta
sig föras, hvaremot icke eller sällan sådana händelser, skäl och konsiderationer
sig förete, som kunna göra brottet hos en för barnamord
anklagad kvinna sådant, att hon synes berättigad till medlidande, nåd
och förskoning. Hvad således angår ett rätteligen så kalladt barnaBihang
till Riksd. prof. 191 i. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 17 Raft. 2
10 Riksdagens skrifvelse Nr 48.
mord, där en stadgad vilja, uppsåt och våldsam fullbordan sammanstämma,
så hafva Riksens ständer hållit betänkligt att styrka till ändring
uti hvad lagen därom stadgar, men instämma med Kungl. Maj:ts
nådiga proposition, då sådana omständigheter förekomma, att foster af
grof förseelse och vangömmo, utan uppsåt att dräpa eller befunnet
våldsamt tecken, ljuter döden och å lön lägges.» — I öfverensstämmelse
med ständernas ofvanberörda utlåtande affattades kungl. förordningen
den 20 januari 1779, enligt hvilken dödsstraff icke skulle ifrågakomma
i andra fall, än då hos kvinnan visats fullt uppsåt att afdagataga
fostret.
Lagkommittén gick vidare på den genom nyssnämnda åtgärder
inslagna nya vägen. Dess förslag till straffbalk upptog i 16 kap. 9 §
följande stadgande om barnamord: »Dödar moder, med uppsåt, sitt oäkta
barn, under födseln eller inom ett dygn därefter, ehvad det sker genom
handaverkan eller genom underlåtandet af det, som till barnets bibehållande
vid lif nödigt varit; dömes för barnamord till straffarbete i första
grad» (d. v. s. på lifstid eller från nio till och med tolf år).
Lagberedningen, som i fråga om barnamord bibehöll den af lagkommittén
gifna begreppsbestämningen, ansåg straffet böra ytterligare
mildras och satte detsamma till fängelse på lifstid eller från åtta till
och med tio år.
I en vid 1859 — 60 års riksdag framlagd kungl. proposition med
förslag till ny missbandelsförordning utbyttes lagberedningens »vid födslen,
eller inom ett dygn därefter» mot »vid födseln eller strax! därefter», hvilket
lagutskottet ändrade till »vid födseln eller snart därefter». Sedan återremiss
ägt rum med anmärkning, att hvarken ordet »strax!» eller ordet
»snart» vore fullt lyckligt valdt för att utmärka fortvaron af de! abnorma
själstillstånd, hvari kvinnan genom födsloarbete! blifvit försatt, yttrade
utskottet, att det torde vara skäl att närma sig till den gamla lagens
redaktion, hvarigenom väl icke uttryckligen angåfves något slags tidsbestämning,
men där ej mindre användandet åt ordet »foster» i stället
för »barn» eller »spädt barn», som annorstädes i lagen förekomme, än
älven ordställningen i öfrigt häntydde på gärningens omedelbara sammanhang
med den ställning, hvari kvinnan genom själfva tödseln blifvit
försatt. Med anledning häraf föreslog utskottet i ifrågavarande afseende
deu lydelse, som äfven upptogs först i 1861 års missbandelsförordning,
och sedermera oförändradt i 1864 års strafflag 14 kap. 22 §, där det
hette: »Har kvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid
födseln eller därefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom
handaverkan eller underlåtenhet af det, som till tostrets bibehållande
11
Riksdagens skrifvelse Nr 48.
vid lif nödigt var: dömes, för barnamord, till straffarbete från och med
fyra till och med tio år».
Sedermera blef genom lag af den 20 juni 1890 strafflatituden
ändrad till straffarbete från och med två till och med sex år; dock att,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för straffarbetet
må höjas till tio år.
Genom lag den 12 juli 1907 sänktes ytterligare straffminimum till
ett år.
Grunden till den särskilda behandling från lagstiftningens sida,
hvarför ifrågavarande brott blifvit föremål, är, såsom redan af det anförda
torde framgå, att söka, förutom däri att ett framfödt foster för
dess moder äfven efter födelsen med visst fog kan te sig såsom en ej
fullt själfständig, från henne skild varelse samt i moderns exceptionella
fysiska tillstånd, äfven i den nödställda belägenhet, hvari särskildt den
kvinna, som framfödt ett oäkta barn, mer än en annan moder kan befinna
sig, och som för henne kan föranleda en under inånga förhållanden
förklarlig önskan att röja barnet ur vägen och sålunda undgå den vanära
och andra lidanden, af hvilka hon med eller utan skäl kan frukta
att drabbas.
De omständigheter, som sålunda gifvit ifrågavarande brott dess
specifika karaktär, hafva i olika länders lagstiftningar ansetts inverka
i olika grad och på olika sätt.
Merendels förutsätter brottet, såsom fallet är hos oss, en i de
respektive lagarnas mening oloflig beblandelse. I andra fall inträder
den särskilda straffmildringen äfven efter födsel inom det af lagstiftningen
erkända äktenskapet. Så är fallet bland annat i Frankrike,
Schweiz, Nederländerna, Italien och Spanien. Den gällande österrikiska
rättnu gör härutinnan ingen annan skillnad mellan äkta och oäkta barn
än beträffande straffsatsen. I vissa romanska länder är sluttiden för
de här ifrågakommande omständigheternas särskilda inverkan i straffrättsligt
afseende satt till den tidpunkt, då födelsen blifvit bekantgjord
genom barnets införande i de officiella befolkningsregistren. Enligt
den italienska lagen gälla dessa omständigheter i fråga om moder
som inom de första fem dagarna efter födelsen dödar ett i befolkningsregistret
ännu icke infördt barn. Flertalet strafflagar använda dock
härutinnan mer allmänna ordalag i likhet med den svenska.
Såsom af det förut anförda redan torde framgå, ligger det konstitutiva
i den hos oss använda metoden för bestämning af barnamordets
begrepp till skillnad från vanligt mord, förutom i den olofliga beblan
-
12
Riksdagens skrifvelse Nr 48.
delsen, dels däri att objektet för brottet skall kunna betecknas såsom
foster, dels i det samband med själfva födelsen, hvari gärningen för
öfrigt måste stå, och som i lagen uttryckts med »vid födelsen eller
därefter».
Den begreppsbestämning, som sålunda i vår lag gifvits, lämnar
visserligen en viss, om än begränsad möjlighet för domaren att med
betraktande af omständigheterna i det särskilda fallet bedöma de förhållanden,
som här åsyftas. Men å andra sidan ligger i dessa lagens
uttryck, jämförda med det ovillkorliga straffbudet i fråga om vanligt
mord, som uttalats i strafflagens 14 kap. 1 § och enligt hvilket straffet
skall bestå i lifvets förlust eller straffarbete på lifstid, en begränsning,
som otvifvelaktigt under många omständigheter måste anses alltför
snäf. Det ligger nämligen i öppen dag, att de skäl, som i fråga om
bestämmande af barnamordsbegreppet i lagens nuvarande mening varit
afgörande och verkat straflfmildrande — moderns sinnesförfattning och
nödställda belägenhet — ofta äga giltighet äfven sedan den tid förflutit,
som därutinnan måste anses af lagen åsyftad. Den nuvarande
skarpa skillnaden i straffhänseende mellan de båda fallen — barnamord
och annat mord — kan därför leda och har också i verkligheten ledt
till resultat, som måste betecknas såsom för det allmänna rättsmedvetandet
synnerligen stötande. Verkan af det otillfredsställande i sagda
bestämmelser kan visserligen, såsom i andra fall, där strafflagstiftningen
ej ger ett tillfredsställande uttryck för den rådande rättskänslan i ett
visst afseende, mildras genom Konungens benådningsrätt. Men om
man till stöd för uppehållande af den gällande rälten på detta område
åberopar denna omständighet, förbiser man enligt Riksdagens uppfattning
det förhållandet att en straffbestämmelse, från hvilken i benådningsväg
ofta måste dispenseras, därigenom i viss mån ådagalägger sin olämplighet
för fyllande af sitt ändamål, äfvensom att det resultat, som i
benådningsväg vinnes, röner inverkan af straffbestämmelsen. Ej heller
tages därvid behörig hänsyn vare sig till den felandes berättigade intresse
eller till domaren, hvilken tydligen genom lagens brister i detta
afseende måste kunna råka i en belägenhet, som blir desto mer brydsam
ju hänsynsfullare och mer samvetsöm han är i utöfningen af sitt kall.
Lika med motionären anser därför Riksdagen det vara af vikt, att
den brist, som sålunda måste anses vidlåda den gällande lagstiftningen,
undanröjes. Det af motionären i sådant afseende afgifna förslag, hvaraf
skulle följa, att hvarje fall, där moder till oäkta barn beröfvade detsamma
lifvet, skulle, oafsedt barnets ålder, rubriceras såsom barnamord i lagens
mening, skulle emellertid innebära en alltför vidtgående och därigenom
13
Riksdagens skrifvelse Nr 48.
ur samhällets synpunkt ej mindre bristfällig utväg, som alltså icke kan
af Riksdagen förordas. Én ändring i angifna syfte måste i allt fall äfven
omfatta åtminstone 23 § i ifrågavarande kapitel i strafflagen, däri stadgas
om försök till brott, som här afses.
Riksdagen, som finner en mera ingående undersökning nödig rörande
hvilken utväg, som bör anlitas för nående af det åsyftade ändamalet,
anser det därför böra öfverlåtas åt Eders Kungl. Maj:t att efter erforderlig
utredning föreslå den lagändring, som kan vara lämplig.
Af en sådan undersökning lär äfven framgå, huruvida och i hvad
mån den mildring af straff, som enligt de i nuvarande lagstiftning
meddelade bestämmelser gäller till förmån för moder, som af oloflig
beblandelse blifvit hafvande, må böra utsträckas att kunna afse äfven
gift kvinna.
Det synes Riksdagen, som om det utan afsevärd svårighet skulle
låta sig göra att utan afbidan under en obestämd framtid af en mer
omfattande omarbetning af vår strafflag genomföra den sålunda ifrågasatta
lagändringen.
På grund af hvad Riksdagen sålunda anfört, får Riksdagen anhålla,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån och på hvad
. sätt lindrigare straff må kunna stadgas för kvinna, som, utan att de
i 14 kap. 22—25 §§ strafflagen stadgade förutsättningar äro för handen,
dödat sitt barn eller gjort försök därtill, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som däraf kan föranledas.
Stockholm den 21 mars 1911.
Med undersåtlig vördnad.