Riksdagens skrifvelse Nr 25.
5
Nr 25.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 1 mars 1911.
— — — — Andra kammaren den 1 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bättre förmånsrätt
för kommunalutskylder m. m.
(Lagutskottets utlåtande nr 10.)
Till Konungen.
Vid innevarande Riksdag har af enskilda motionärer gjorts framställning
angående bättre förmånsrätt för kommunalutskylder m. m.
Enligt 17 kap. 6 § handelsbalken i 1734 års lag, hvithet lagrum
väsentligen oförändradt fortfarande är gällande, skulle för afrad, tionde
och all annan ränta af fast egendom, på sätt i nämnda kapitel närmare
stadgades, den hafva företräde till samma jord, som den ränta ägde. Beträffande
förmånsrätt för kronoutskylder saknades i öfrigt af naturliga skäl
särskild föreskrift i sagda lag. Stadgande i sådant hänseende upptogs
först i lagstiftningen genomförordningen den 8 oktober 1861, hvarigenom
kronan tillerkändes det företräde till lösegendom för gäldenärens utskylder
sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå, som omförmäles
i 12 § första stycket af nämnda kapitel.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas den faktiska förändring,
som skett i den rätt, nämnda stadganden afse att bereda, dels
genom den nya lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock genom
6 Riksdagens skrifvelse Nr 25.
den nya löneregleringen för prästerskapet och hvad därmed sammanhänger.
Vid den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,
kände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken
i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning; och hvad som då utgjordes
bestod till största delen i personliga tjänstbarheter. I en senare
tid hafva förhållandena härutinnan väsentligt förändrats. I den mån
emellertid de kommunala behofven och i följd däraf äfven beskattningen
ökades, blef det också af större vikt, att de påräknade inkomsterna någorlunda
ordentligt inflöto. Såsom bidragande härtill fästes tidigt nog uppmärksamhet
vid den fördel, som läge i företrädesrätt framför öfriga fordringsägare
till betalning ur en gäldbunden persons egendom.
Till ett positivt resultat ledde dessa önskningsmål först, då på Riksdagens
initiativ genom lag den 25 april 1S89 i 17 kap. 12 § handelsbalken
infördes följande stadgande: »Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens
egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins emellan:
kommunal- och stadsutskylder, af kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade
afgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året». Såsom skäl för den
förmånsrätt, som sålunda tillerkändes kommunerna för dem tillkommande
skatter, hänvisades inom Riksdagen på den osäkerhet, som vore en följd
af omöjligheten för dem att tillfredsställande beräkna de belopp, som för
deras förseende med nödiga inkomster behöfde uttagas. Därjämte framhölls,
att, om, såsom flerstädes i landtkommuner inträffade, en enda eller
några få medlemmar innehade största delen af kommunens skattetal, skulle
en sådan medlems oförmåga att gälda sina utskylder blifva alltför betungande
för de öfriga, och följderna däraf i synnerhet kännas hårda, i den
mån han genom sitt öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande
med de utgifter densamma måste vidkännas. Då staten för de
utskylder, den medelst begagnande af sin beskattningsrätt betingat sig,
ägde förmånsrätt, syntes ock konsekvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme
kommun för de utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt
ålagt sina medlemmar. Såsom skäl för att ej sätta förmånsrätten
högre än som sålunda skedde anfördes å andra sidan särskildt
den fara för fa stig hetskrediten, som däraf syntes kunna blifva en följd.
Men den allt vidsträcktare verksamhet på det kommunala området,
som varit kännetecknande för den senare tiden, och med de allt större
kraf, som därmed måst ställas på kommunernas skattdragande medlem
-
7
Riksdagens skrifvelse Nr 25.
mar, är (let uppenbart, att kommunernas intressen i berörda afseenden
blifvit allt mera framträdande.
Det behof, som sålunda numera torde förefinnas af en ändring i
förutnämnda år 1889 tillkomna stadgande i 17 kap. 12 § handelsbalken
till större trygghet för kommunerna, har äfven tagit sig uttryck uti från
skilda håll inom Riksdagen framställda yrkanden i sådant hänseende.
Sålunda hemställdes vid såväl 1908 som 1910 års riksdagar af olika
motionärer, att kommunalutskylder måtte erhålla högre plats i förmånsrättsordningen.
Sistnämnda år bifölls äfven af Riksdagens Andra kammare
ett motionsvis framställdt yrkande, att Riksdagen måtte hos Eders
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Eders Kungl. Maj:t för Riksdagen framlägga
förslag till sådana bestämmelser, att kommun tillförsäkras (bättre) förmånsrätt
i gäldenärs bo för i vederbörlig ordning uttaxerade kommunalutskylder,
äfvensom att, där dessa utskylder vore debiterade för utarrenderad
jordbruksfastighet, desamma måtte, i den mån de icke af arrendator
eller ägare guldits, af fastigheten utgå med förmånsrätt.
Gentemot dessa yrkanden, för såvidt de afsett bättre förmånsrätt i
fastighet för utskylder, som å den belöpa, har, såsom i motionerna anmärkts,
tidigare erinrats, att den förevarande frågan ej läte sig tillfredsställande
regleras utan mer omfattande ändring, än som då ifrågasatts, af
vissa till kommunallagstiftningen hörande stadganden, samt att dessa ändringar
fordrade desto noggrannare öfvervägande som med skattskyldigheten
i ifrågavarande afseende den kommunala rösträtten intimt sammanhängde.
Därjämte har gjorts gällande, att det syntes tvifvel underkastadt,
huruvida behofvet af den påyrkade förmånsrätten i fastighet verkligen
vore tillräckligt trängande för att, såsom ifrågasatts, motivera ett tillbakasättande
af den säkerhet, som inteckning i fastighet afsåge att bereda.
Då af ofvan anförda och af motionärerna närmare utvecklade skäl
Riksdagen anser det vara af vikt, att en undersökning kommer till stånd
för beredande åt kommunerna af en bättre ställning i ifrågavarande afseende,
lär därvid, hvad särskildt angår förhållandet mellan en kommun å
ena sidan samt jordägare och arrendator å den andra, böra tillses bland
annat, att ej annan rubbning sker i de principer, som härutinnan vunnit
uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som kan befinnas nödigt
för fullföljande af det ifrågavarande ändamålet. Äfven synes i anslutning
till hvad förut framhållits vid fråga om ny lagstiftning i det förevarande
ämnet böra tillses, att det kreditintresse vinner beaktande, som, kanske
mest för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögo
-
8
Riksdagens skrifvelse Nr 25.
nen fallande styrka gör sig gällande. I hvad mån med hänsyn till sagda
intresse eller andra omständigheter kan medgifvas, att kommunalutskylder
för fastighet beredas en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande
afseendet än kommunalutskylder i öfrigt, likasom äfven i hvad mån och
under hvilka villkor de kunna tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar
i fastigheten, lär böra bero af en blifvande undersökning.
Det synes Riksdagen så mycket mer anledning, att det förevarande
spörsmålet nu upptages till undersökning, som detsamma tydligen sammanhänger
med den på dagordningen stående frågan om ordnande af den
kommunala beskattningen i allmänhet, hvilken som bekant för närvarande
är föremål för utredning.
Ehuruväl det ofvan framhållna behofvet af en förändring i förmånsrättsordningen
i afseende å kommunalskatt endast i mindre mån lär göra
sig gällande beträffande härads- och landstingsmedel m. fl. allmänna afgifter,
lär dock, på sätt äfven påyrkats i en af ifrågavarande motioner
under utredningen böra inbegripas frågan om och i hvad mån förändring
i förmånsrätten äfven med afseende å dessa afgifter må böra ske.
På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor
kommuners, tingslags, härads och landstings samt andra med dem jämförliga
menigheters intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda
afgifter, hvilka skola till dem utgöras, må bättre tillgodoses än som
enligt gällande stadganden om förmånsrätt är förhållandet samt för Riksdagen
framlägga det förslag, som däraf kan föranledas.
Stockholm den 1 mars 1911.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1911.