Riksdagens skrifvelse Nr 186.

11

Nr 136.

Uppläst och godkänd hos Forsta kammaren den 20 raaj 191J.

— — — Andra kammaren den 20 maj 1911.

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående åvägabringande
af utredning huru vården af rikets fornsaker bäst bär
ordnas.

[Första kammarens'' tillfälliga utskotts (nr 2) utlåtande nr 11.]
[Andra kammarens tillfälliga utskotts (nr 1) utlåtande nr 12.]

Till Konungen.

Uti särskilda inom Riksdagen väckta motioner har framställning gjorts
om att en utredning genom Eders Kungl. Majits försorg måtte komma till
stånd rörande huru vården af vårt lands fornsaker bäst bör ordnas för att
motsvara sitt ändamål.

Ku gällande föreskrifter om vården af rikets fornsaker innehållas, enligt
hvad Riksdagen kunnat inhämta, i kyrkolagens kap. 26 § 6 — som aldrig
blifvit till någon del uttryckligen upphäfd — kungl. förordningen den 29
november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande
med däri genom kungl. kungörelserna den 30 maj 1873 och den 21 april
1886 gjorda ändringar, kungl. förordningen den 30 maj 1873 angående
nedgrafven skatt, bottenfynd in. m., äfvensom stadgarna för vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, instruktionen för riksantikvarien och
nämnda akademis tjänstemän samt reglementet rörande vården af de under
akademiens inseende ställda samlingarna.

12

Riksdagens skrifvelse. Nr Vid.

I likhet med motionärerna anser Riksdagen, att förordningen den 2it
november 1867, den s. k. fornminnesförordningen, i väsentliga delar icke
längre motsvarar tidens kraf och därför är i behof af omarbetning.

Nyssberörda förordning synes hafva sin väsentligaste brist i det sätt, på
hvilket den sörjer för de kyrkliga antikviteternas bevarande. Eu \ erklig
fara för förskingring af dessa konstsaker föreligger nämligen för närvarande,
itv att den förköpsrätt, som Kungl. Maj:t i förordningen förbehållit sig,
lätt kan blifva af mycket liten effekt till följd åt de till jtteilighet uppjagade
prisen på kyrkliga konstsaker från medeltiden och lenässansen,
hvarigenom de kommunala myndigheterna utsättas för svåra frestelser.

Enligt hvad till Riksdagens kännedom kommit, lärer frågan om undanröjande
af faran för dessa antikviteters förskingring liksom äfven af de
olägenheter, som äro förbundna med det för närvarande i stor skala bedrifna
systemet att i museer eller offentliga samlingar deponera kyrkorna
tillhöriga konstskatter, redan vara föremål för Eders Ivuugl. Maj:ts uppmärksamhet
genom eu af Eders Kungl. Maj:ts vitterhets-, historie- och
antikvitetsakademi i januari månad innevarande år gjord underdånig framställning,
däruti akademien hemställt, att fornminnesförordningen måtte så
ändras, att kyrkliga antikviteter ej finge »till enskilda personer, inhemska
eller utländska samlingar aflåtas, utan att Eders Kungl. Maj:t, där särskilda
omständigheter sådant föranleda, därtill gifvit tillstånd», men däremot finge
af vederbörande församling, om vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
det medgifvit, i svensk offentlig samling deponeras med villkor, att
de till församlingen vid anfordran återställdes.

I motionerna har vidare påpekats, att rörande eu särskild grupp åt
kyrkornas tillhörigheter, klockorna, Indika ofta äro af det allra största
antikvariska, konstnärliga och vetenskapliga intresse, nyssberörda förordning
icke ens stadgar rätt för Kungl. Maj:t ett hindra deras omgjutning
genom att till deras värde inlösa dem. Enligt hvad Riksdagen inhämtat,
Tära nu gällande föreskrifter om omgjutning af ringklockor och därmed
förenad anmälningsskyldighet i praxis i allmänhet tillämpas så, att anmälan
om alla till omsmältning bestämda klockor göres till vitterhets- histoneoch
antikvitetsakademien, således äfven då de ej äro försedda med inskrifter
eller bilder af ovanlig beskaffenhet. I en blifvande ny fornmmnesförordning
synes emellertid anmälningsskyldigheten med afseende å till omsmältning
bestämda ringklockor böra utvidgas så, att den i enlighet med ofvannämnda
praxis kommer att omfatta alla sådana ringklockor. Likaledes
torde stadgande böra inflyta i fornminnesförordningen angående rätt för
staten att i hvarje fall inlösa dylik klocka.

Riksdagens skrifvelse Nr 13V.

13

I fråga om anmälningssättet beträffande fornfynd och fornlämningar
anser Eiksdagen att, i samband med omarbetning af fornminnesförordningen,
lämpligen bör stadgas, att kronobetjäningen skall direkt insända dylik
anmälan till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och Eders Kungl.
Maj:ts beta 11 aingshafvandes mellanhand därigenom undvikas. Det synes
dock jämväl böra stå hittare öppet att direkt göra anmälan till nämnda
akademi eller till riksantikvarien, men i så fall bör, till kontroll öfver att
anmälan verkligen göres, det åligga hittaren att genast om dylik anmälan
underrätta närmaste kronobetjänt, som det torde tillkomma att befordra
meddelandet härom till akademien eller riksantikvarien.

Vidare synes, ehuru, enligt hvad Eiksdagen inhämtat, gällande föreskrift
i fornminnesförordningen, att för guld- och silfverfynd hittaren skall
vid inlösen erhålla fulla metallvärdet med t/s förhöjning, i praxis tolkats
så att hittaren skall bekomma minst Vs öfver metallvärdet, uti en ny
fornminnesförordning uttryckligt stadgande i sådant hänseende böra inflyta.

Motionärerna hafva jämväl ifrågasatt lämpligheten dels af att på ett
museum, statens historiska i Stockholm, koncentrera alla gräfningsfynd, i
stället för att, såsom förhållandet exempelvis vore i Xorge, uppdela landet
i arkeologiska intressesfärer, dels ock af att chefskapet för statens historiska
museum fortfarande vore förenadt med riksantikvariebefattningen. Detta
är emellertid en fråga af stor räckvidd, hvilket bäst torde framgå däraf
att, under det vid fornminnesförordningens tillkomst år 1867 i vårt land
knappast fanns något annat museum af ifrågavarande art att tala om än
statens historiska museum, sedan dess med anlitande hufvudsakligen af den
enskilda offervilligheten uppvuxit ett stort antal museer, bland hvilka främst
märkas nordiska museet i Stockholm, kulturhistoriska museet i Lund och
museet i Göteborg, hvilka tre museers samlingar uppgifvits representera
ett sammanlagdt värde af omkring åtta miljoner kronor. Dessutom skola
i vårt land finnas 38 mindre museer, hvilka med hus och samlingar lära
auses hafva ett värde af omkring fem miljoner kronor, värdet af kyrkliga
depositioner icke inräknadt. Eiksdagen anser sig emellertid icke böra
inlåta sig på något som helst bedömande af frågan, huruvida och på hvad
sätt eu sådan organisation, som här antydts, bör komma till stånd, utan
synes densamma böra bero på eu närmare undersökning genom Eders Ivungl.
Maj:ts försorg.

Äfven de i gällande fornminnesförordning upptagna föreskrifter om
fasta fornlämningar torde vara i behof af ändring i så måtto''att ersättning
bör beredas flen, som i god tro förvärfvat mark, å hvilken fornlämning
finnes, för förlust, som tillskyndats honom genom af vederbörande myndig -

14 Riksdagens skrifvelse Nr 136.

het för fomlämnings skyddande utfärdadt förbud mot bearbetande af sådan
mark.

Såsom af det ofvan anförda torde framgå, äro, enligt Riksdagens
mening, ändrade bestämmelser rörande vården af våra fornminnen i åtskilliga
hänseenden af verkligt behof påkallade. Omförmälda ändringar i
fomminnesförordningen beträffande kyrkliga antikviteters bevarande, hvarom
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien gjort framställning hos Eders
Kungl. Maj :t, synas Riksdagen till och med vara af den brådskande beskaffenhet,
att deras utfärdande i administrativ väg, så fort ske kan,''iir
önskvärdt. Beträffande ordnandet af fomminnesvården i öfrigt anser Riksdagen
närmare utredning om härutinnan påkallade åtgärder först vara erforderlig.

På grund häraf får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kungl.
Maj:t låta utreda, huru vården af rikets fornsaker bör för att motsvara
sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån Riksdagens medverkan härför
erfordras, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en sådan utredning
kan föranleda.

Stockholm den 20 maj 1911.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1911.