9

Riksdagens skrifvelse Nr 12.

Nr 12.

Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 16 februari 1911.
—• — — — Andra kammaren den 16 ■— — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens
framställning till Riksdagen om ändring i 139 §
utsökning slagen.

(Lagutskottets utlåtande nr 3.)

Till Konungen.

TJti sin till inne varande Riksdag afgifna ämbetsberättelse bar justitieombudsmannen
hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga nedanstående
förslag till lag om ändrad lydelse af 139 § utsökningslagen.

Justitieombudsmannens ifrågavarande framställning afser, såsom synes,
lindring i visst afseende i det ansvar, som enligt gällande utsökningslag
åligger utmätningsman, hvilken gjort sig skyldig till försummelse, hvarom
förmäles i 139 och 140 §§ nämnda lag. Enligt allmänna rättsgrundsatser
skulle detta ansvar ej sträcka sig längre än till skyldighet för utmätningsmannen
att svara för skada, som kan uppkomma af fel eller
försummelse i hans tjänst. Denna regel har, såsom justitieombudsmannen
framhållit, uppehållits äfven för det fall, att utmätningsmannen,
kronofogde eller stadsfogde, låtit försummelse, som här afses, komma sig
till last i fråga om försäljning af utmätt fast egendom. Därom heter
det nämligen i 142 § utsökningslagen endast, att i sådant fall åtgärder,
som på utmätningsmannen kunna ankomma, ej genom hans vållande få
fördröjas utöfver där angifven tid. Beträffande åter utmätning äfvensom
försäljning af utmätt lös egendom stadgas i 139 och 140 §§ nämnda
lag, att, om utmätning och försäljning icke i vederbörlig ordning verkställts
inom där föreskrifven tid, fogden skall ansvara icke blott för uppkommen
skada, utan ända därhän, att — därest ej för utmätningen eller försäljningen
mött hinder, som han ej kunnat förekomma — han själf blir
ansvarig för det belopp, hvarför utmätning bort ske. Justitieombudsmannen
hemställer nu af anförda skäl om sådan lagändring, att sist -

Riksdagens skrifvelse Nr 12. 3

nämnda stränga påföljd må inträda endast i den mån fogden ej förmår
visa, att skada af hans försummelse icke uppkommit.

Lika med justitieombudsmannen finner äfven Eiksdagen berörda i

139 och 140 §§ utsökningslagen uttalade regel innefatta en hårdhet mot
vederbörande tjänsteman, hvilken icke kan anses tillfredsställande motiverad.
Af hvad justitieombudsmannen i ämnet anfört framgår fastmer,
att densamma kan leda till resultat, hvilka måste betecknas såsom för
den allmänna rättskänslan stötande. En borgenär, hvars rätt blifvit, på
sätt här åsyftas, åsidosatt, kan i allt fall icke hafva grundad! anspråk
att af den inträffade försummelsen njuta en vinst, hvilken utan densamma
icke tillkommit honom.

Den brist, som sålunda måste anses vidlåda ifrågavarande stadgande,
synes Eiksdagen på lämpligt sätt undanröjd genom justitieombudsmannens
ifrågavarande förslag, hvilket, såvidt Eiksdagen kan finna, tillfredsställande
tillgodoser de intressen, hvarom här kan vara fråga.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, och då Eiksdagen ej
heller för öfrigt funnit anledning till anmärkning mot berörda förslag,
får Eiksdagen anmäla, att Eiksdagen, i anledning af justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning, för sin del antagit följande

Lag

om ändrad lydelse af 139 § utsökningslagen.

Är ej utmätning förrättad och, där lösegendom af annat slag, än i

140 § sägs, tagits i mät, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas,
och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare
fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, i den mån han
ej förmår visa, att skada af dröjsmålet icke uppkommit.

Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri.
Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej ma till ursäkt
räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall åt utmätningsmannen
hållas.

Stockholm den 16 februari 1911.

Med undersåtlig vördnad.