JUSTITIEOMBUDSMANNENS
ÄMBETSBERÄTTELSE
afgifven vid lagtima riksmötet år 1911;
samt
T ryckfri hetskom m itterades berättelse.
■Ee-i-ss*
STOCKHOLM
IVAR HACGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.
1911.
INNEHÅLL.
J ustitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Sill.
Inledning ........................................................................................................................ 1
Redogörelse för åtal, anställda mot:
1) länsmannen K. E. W. Lundström, för fel vid utmätning (forts, från ämbets
ber.
till 1908 års Riksdag, sid. 37 o. f.)............................................................ 3
2) auditören B. de Hare, för otillbörligt yttrande i krigsrätt (forte, från ämbets
ber.
till 1910 års Riksdag, sid. 84 o. f.)......................................................... 4
3) kyrkoherden H. Wallentin, för otillbörligt yttrande vid en mantalsskrifnings
förrättning
(forts, från ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 75 o. f.) ......... 5
4) stadsfogden C. A. Nyborg, för felaktig tillämpning af 40 § utsökningslagen
(forte, från ämbetsber. till 1909 års Riksdag, sid. 25 o. f.).............................. 5
5) kontraktsprosten J. D. Laurell, för lagstridigt begrafningssätt (forte, från
ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 99 o. f.)................................................ 5
6) kyrkoherden Ch. G. Barclay, för obehörig vägran att förrätta jordfästning
(forte, från ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 88 o. f.).............................. 6
7) polismästaren J. Palm, för kränkning af yttrande- och församlingsfriheten
(forte, från ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 21 o. f.) ........................... 7
8) stadsfogden O. A. Forssell, för dröjsmål med utmätt egendoms försäljning
(forte, från ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 13 o f.) ........................... 7
9) folkskoleinspektören F. E. Svedberg, för felaktig reseräkning (forte, från
ämbetsber. till 1910 års Riksdag, sid. 42 o. f.)................................................ 8
10) länsmannen O. J. Sundelin, för obehörig försäljning af utmätt lös egendom... 9
11) rådmannen A. Dahl, i fråga om förseelse mot tryckfrihetsförordningen............ 14
12) t. f. borgmästaren N. Sonesson m. fl., för kränkning af församlingsfriheten ... 20
13) kyrkoherden J. Olsson Spoléne, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort...... 26
14) borgmästaren C. Th. Bergstrand, för ofullständiga domböcker, protokoll,
rotlar m. m....................................................................................................... 29
15) öfversten N. G. Hallström, för obehöriga förskott från underlydande redogörare
............................................................................................................... 33
16) öfversten G. Torén, för obehörig kritik af ett krigsrättsutslag ........................ 40
17) borgmästaren C. H. Ramsay m. fl., för kränkning af församlingsfriheten ...... 43
18) borgmästaren J. E. Behmer m. fl., för oriktig straffsammanläggning ............... 48
19) borgmästaren Th. Wettervik in. fl., för kränkning af församlingsfriheten......... 50
20) kyrkoherden N. J. Kihlgren, i fråga om smädlig affattning af kyrkostämmo
protokoll
............................................................................................................ 54
21) polisöfverkonstapeln C. E. Schwang m. fl., för obehörigt införande och kvar
hållande
å polisstation...................................................................................... 58
Sid.
22) c. o. notarien S. Klingberg, för felaktiga beslut rörande straff för tjufnadsbrott,
delgifning af uppskofsbeslut, fullföljd af talan och vittnes afhörande... 72
23) borgmästaren J. Karlsson m. fl., för hörande af målsägare som vittnen ...... 75
24) distriktslandtmätaren S. Frigeil, för fel vid vägdelningsförrättning ............... 81
25) kronofogden C. V. Sundberg, för felaktig verkställighet af utslag i hyresmål... 85
26) öfverdirektören F. Wijnbladh, för bestraffning af e. o. tjänsteman, i annan
ordning än tryckfrihetsförordningen föreskrifver, för tryckt skrifts innehåll .. 89
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal:
1. Obehörigt ingrepp i en persons frihet............................................................ 101
2. Fråga om delgifning af uppskofsbeslut ......................................................... 105
3. Besvär öfver kyrkoråds beslut i afseende å varning för oenighet i äkten
skap
in. in.................... 107
4. Stämpel vid gåfva......................................................................................... 110
5. Felaktig behandling af ett inteckningsärende ............................................... 111
6. Förmyndareförordnande utfärd ad t för person, som ej uppnått föreskrifven
ålder............................................................................................................ 112
7. Dröjsmål med protokolls tillhandahållande ................................................... 113
8. Länsman rättegångsombud för svarande i brottmål....................................... 115
9. Forum för ansökan om kvarstad å fartyg...................................................... 116
10. Vårdslöshet i afseende å upprättande af kostnadsfördelningslängd för ett
vattenafledningsföretag................................................................................ 117
11. Nedrifning af ett uppsatt meddelande .......................... 119
12. Kontrollen öfver efterlefnaden af näringsfrihetsförordningens bestämmelser... 120
13. Uraktlåtenhet att hänvisa tilltalad till annan domstol för fortsatt rannsakning 120
14. Obehörigen meddeladt förordnande om handräckning för beslagtagande af
tryckt skrift ............................................................................................... 123
15. Stället, där tvångsarbete skall verkställas ...................................................... 126
16. Dröjsmål med förhör enligt 3 § 2 mom. i lösdrifvarlagen ........................... 129
17. Felaktig slutdag vid straffverkställighet........................................................ 130
18. Felaktighet vid verkställighet af bötesstraff .................................................. 131
19. Felaktigt förfarande vid verkställighet af fängelsestraff................................. 132
20. Dröjsmål med verkställighet af straff ............................................................ 134
21. Felaktig tillämpning af bestämmelserna i 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen ... 136
22. Felaktighet vid ådömande af böter för utevaro från inskrifning med värn
pliktige.
........................................................................................................ 137
23. Införpassning till fängelse, innan utslag vunnit laga kraft........................... 137
24. Obehörig häktning för brott emot 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen........... 139
25. Dröjsmål med anmälan om häktning ........................................................... 148
26. Felaktig uppfattning rörande delaktighet i tjufnadsbrott................................ 149
27. Utmätning utan föregången underrättelse in. m............................................. 154
28. Handläggning af mål & annan dag än den, hvartill målet blifvit utsatt...... 157
29. Förfalskning af två intyg bedömd såsom två brott och ej såsom ett brott
eller fortsatt brott ..................................................................................... 160
30. Dröjsmål med rannsakning.............................................................................. 162
31. Uppskof med mål för protokolls företeende.................................................. 163
32. Betänketid vid nöjdförklaring ...................................................................... 165
33. Obehörig försäljning af utmätt gods m. m.................................................... 167
34. Verkställighet af hofrätts dom.............................. 168
Sid.
35. Innehållet af domares eller domstols bevis om utslag rörande häktad......... 172
36. Fråga om lagligheten af förbud vid vite mot föredrag och sammankomster
å allmänna vägar ... .................................................................................. 1*8
Framställningar till Kungl. Maj:t angående:
1) ändring af lagen om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898 181
2) ändring af bestämmelserna om skillnad i äktenskap på grund af blodskam ... 182
3) ändring af 14 § konkurslagen ........................................................................ 183
4) ändring af gällande bestämmelser om öfverlämnande till vederbörande anatomiska
institutioner af lik efter själfmördare m. m........................................... 184
5) förtydligande af 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen .................................... 186
6) förtydligande af gällande föreskrifter om utlännings äktenskap i Sverige ...... 189
7) ändring af lagen angående lösdrifvares behandling......................................... 195
8) förbättrade aflöningsförhållanden för juridiskt bildade biträden hos härads
höfdingarna
m. ..................................................................... 199
9) ändring af förordningen angående stämpelafgiften den 18 september 1908 ... 211
10) ändring eller förtydligande af bestämmelserna i 1 § af förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning................................. 214
11) ändring i instruktionen för landshöfdingarna den 10 november 1855............ 216
12) ändring af stadgandet i 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen........................ 220
13) ändring af 100 § utsökningslagen .................................................................. 223
14) ändring eller förtydligande af bestämmelserna i 39 § af kyrkostämmoför
ordningen
........................................................................................................ 227
15) ändring i lagen angående handelsregister m. m. den 13 juli 1887 ............... 233
16) rätt för t. f. domhafvande att emot säkerhet af borgen, hos hvilken länsstyrelse
den än ställts, på kredit utbekomma stämplar i statskontoret............ 238
17) förening af tingslagen i Södertörns domsaga................................................. 241
Redogörelse för den vidare behandlingen af åtskilliga af justitieombudsmannen hos
Kungl. Maj:t gjorda framställningar:
1. Domstolarnas arkiv m. ............................................................................... 244
2. Stället för fängelsestraffs verkställande............................................................ 246
3. Tolkning i visst afseende af instruktionen för rikets allmänna kartverk den
7 april 1906 ....................................................................... 250
4. Brottmålsdomarebefattningarna....................................................................... 252
5. Skyndsammare handläggning i hofrätt! af s. k. deserta mål........................ 253
6. Obehörigt begagnande å aktiebolags sida af handelsbolags eller enskild
näringsidkares firma ...................................................................................... 253
7. Fråga om rösträtt vid bolagsstämma för aktie, å hvilken icke fullgjorts förfallen
inbetalning............................................................................................ 254
8. Tiden för aktieboks uppläggande .................................................................. 254
9. Forum för åtal angående underlåtenhet af ledamot i styrelse för aktiebolag
eller likvidator för sådant bolag att till aktiebolagsregistret gorå föreskrifna
anmälningar ................................................................................................. 255
10. Förening af tingslagen i Medelpads västra domsaga .................................... 255
11. Instruktionen för stationsföreståndare vid statens järnvägar.......................... 256
12. Anordningen af fångtransporter .................................................................... 256
13. Ordningen för återbetalning af revisionsskilling............................................. 257
Anmärkningar angående lagskipning^ m. m.
1. Tillämpningen af lagen om villkorlig dom .................................................. 260
2. Tillämpning, i afseende å disciplinstraff, af bestämmelserna i 5 § af lagen
den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom............................................ 261
3. Lagfart, meddelad på ett sätt, som kan medföra kringgående af bestämmel
serna
i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906............................................................ 265
4. Tolkning af 139 § utsökningslagen .............................................................. 266
5. Vittnesersättning utdömd med lägre belopp än som medgifvits af den part,
hvilken påkallat vittnens hörande .................................................................. 268
6. Tolkning af 12 och 13 §§ i förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905, i hvad angår befogenhet för Konungens befallningshafhafvande
att bestämma platsen för försäljningsställe ................................. 269
7. Förfarandet med för fylleri omhändertagna personer .................................... 272
8. Om betydelsen af uttrycket »fängelseföreståndare» ...................................... 274
Framställning till Riksdagen om ändring af 139 § utsökningslagen ........................... 275
Framställning till Riksdagen om ändring af § 42 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 281
Framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns rätt till särskildt forum i
vissa mål ............................................................................................................. 284
Ämbetsresor m. m. under år 1910............................................................................... 298
Handlagda klagomål och anställda åtal ....................................................................... 299
Angående lagförklaring enligt 19 § regeringsformen...................................................... 300
Angående förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t....................... 300
Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård..................................... 301
Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.
Sid. i bil.
A. Förteckning öfver Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t.
I. Förteckning på Riksdagens år 1910 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrivelser ..................................................................... 5
II. Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I upptagna ärenden,
som vid utgången af år 1910 i sin helhet eller till någon del icke hos
Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande ............................................ 37
III. Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser före år 1910 men vid 1909 års slut varit i sin helhet eller
till någon del omgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått år 1910...................................................................................... 41
Tabell, upptagande Riksdagens år 1910 till Kungl. Maj:t aflåtna skrivelser......... 74
B. Uppgifter om justitieombudsmansämbetet 1810—1910 ......................................... 1
Till RIKSDAGEN.
Jämlikt § 14 i den för Riksdagens justitieombudsman gällande in
sanktion får jag härmed vördsamt afgifva redogörelse för justitieombuds
mansämbetets förvaltning sistförflutna år.
Juftitieombudsmannem ämbetsberättehe till 1911 års Rikt dag.
1
o
Den 1 mars hade jämnt ett sekel förflutit, sedan det genom 1809
års regeringsform inrättade justitieombudsmansämbetet trädde i verksamhet.
Vid 1907 års Riksdag gjorde jag med hänvisning till den sålunda
stundande hundraårsdagen framställning om beviljande af medel till utarbetande
af en utförlig historik öfver justitieombudsmansämbetets förvaltning
under det första seklet af detta ämbetes tillvaro.
I donna min framställning anförde jag, bland annat, följande:
»En systematiskt uppställd, historisk framställning af hvad detta ämbete
verkat under de första hundra åren af dess tillvaro skulle säkerligen
ur många synpunkter vara af det allra största intresse. Utan tvifvel
skulle en dylik historik vara af värde både för ämbetets innehafvare och
för dem, som det åligger att granska justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.
Men därutöfver skulle historiken sannolikt blifva en i många
fall nyttig uppslagsbok för domare och andra ämbetsmän. Den störa allmänheten
skulle vidare i historiken hafva en pålitlig måttstock för bedömandet
af värdet utaf den institution för öfvervakande af lagarnas helgd
samt för befordrande af framsteg och enhet i lagstiftning, lagskipning
och förvaltning, som man med justitieombudsmansämbetets inrättande velat
skapa. Slutligen skulle historiken förvisso bilda ett värdefullt material för
besvarande af till äfventyrs uppkommande frågor om ändringar i justitieombudsmannens
instruktion.
Den sålunda ifrågasätta historiken herde enligt min mening innehålla
en fullständig redogörelse för justitieombudsmansämbetets tillkomst, för
de bestämmelser, som angående ämbetet meddelats i grundlag eller särskild
författning, äfvensom för beslutade eller ifrågasätta ändringar i dylika
stadganden. Vidare torde i historiken höra lämnas biografiska och
karaktäristiska meddelanden om ämbetets innehafvare under den tidsperiod,
som är i fråga. Arbetets hufvudsakliga del borde innehålla en framställning
af de åtgärder, som justitieombudsmannen vidtagit på grund af det
honom tillerkända initiativ i fråga om lagstiftningen, äfvensom en redogörelse
för justitieombudsmannens ämbetsverksamhet såsom åklagare. Slutligen
torde i historiken jämväl höra omförmälas viktigare fall, i hvilka
justitieombudsmannen funnit anledning till annan åtgärd än åtal, samt
sådana klagoskrifter, som icke kunnat föranleda till åtal eller annan särskild
ämbetsåtgärd, men likväl varit af större betydelse eller eljest tilldragit
sig en allmännare uppmärksamhet.»
Riksdagen biföll min framställning samt bemyndigade fullmäktige i
riksgäldskontor^ att till justitieombudsmannen, på rekvisition och emot
framdeles skeende redovisning, förskottsvis för arbetets utförande utbetala
— 1911
3
nödiga medel intill ett belopp af 20,000 kronor att utgå af förslagsanslaget
till riksdagskostnader.
Uppdraget att författa ifrågavarande historik lämnade jag, såsom i
framställningen var afsedt, åt sekreteraren vid justitieombudsmansexpeditionen.
Då han emellertid sedermera förklarat, att han af hälsoskäl vore
nödsakad att afsåga sig uppdraget, har jag funnit det omöjligt att inom ursprungligen
beräknad tid eller till 1911 års Riksdag få till stånd en historik
af afsedd storlek.
Med hänsyn till det intresse Riksdagen visat för saken har jag emellertid
ansett mig höra draga försorg om utarbetande af en mindre omfattande
historik, hvilken såsom bilaga intagits i donna äinbetsberättelse.
Kostnaderna för donna historik komma naturligtvis att högst väsentligt
understiga det belopp, som 1907 års Riksdag för ändamålet anslagit.
Vidare har jag att anmäla, att jag på grund af förfall med stöd af §
25 i nämnda instruktion till ämbetets förrättande påkallat min af Riksdagen
utsedde efterträdare, ledamoten af Riksdagens första kammare, häradshöfdingen
i Norra Åsbo härads domsaga, filosofie och juris doktorn m. in.
Ossian Berger, hvilken af sådan anledning förvaltat justi tieombudsmansämbetet
under liden från och med den 26 februari 1910 till och med den
5 påföljande mars.
Efter vedertagen ordning lämnar jag härefter till en början redogörelse
för sådana mot ämbets- eller tjänstemän för fel eller försummelse i ämbete
eller tjänst anställda åtal, som under år 1910 blifvit slutligen afgjorda eller
åtminstone i en instans pröfvade.
Fel vid utmätning.
I ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag (sid. 37 o. 1.) redogöres för
ett af min företrädare i justitieombudsmansämbetet efter klagomål af Bettv
Vilhelmina Pettersson anbefalldt åtal mot länsmannen i Svartlösa härads
södra distrikt Knut Wilhelm Enoch Lundström för fel vid utmätning.
Åtalet anställdes vid Svartlösa häradsrätt, som meddelade utslag i målet
den 26 augusti 1907, hvarefter besvär hos Svea hofrätt anfördes såväl af
Lundström som af Betty Vilhelmina Pettersson.
För hofrättens utslag i målet, som meddelats den 1 juni 1908, redogöres
i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag (sid. 7 o. f.), och framgår äfven af
— 1911 —
4
nämnda ämbetsberättelse, att hofrättens utslag genom besvär hos Kungl.
Maj:t öfverklagats af både Lundström och Betty Vilhelmina Pettersson.
Dessa besvär blefvo af Kungl. Maj:t pröfvade genom utslag den 11
januari 1910.
Kungl. Maj:t förklarade sig därvid till en början ej finna skäl att bifalla
en af Lundström hos Kungl. Maj:t framställd anhållan om vittnesförhör.
Beträffande själfva målet faun Kungl. Näjd ej skäl att göra ändring
i hofrättens utslag.*
Otillbörligt yttrande af ledamot i krigsrätt.
Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag (sid. 84 o. f.) utvisar, att
jag uppdragit åt krigsfiskalen att inför krigshofrätt^ anställa åtal mot
auditören vid flottans station i Karlskrona B. de Maré, för att denne såsom
ledamot af stationskrigsrätten i Karlskrona på ett ärekränkande sätt
uppträdt emot e. o. notarien Povel Grönvall, som biträdt vederbörande
svarande i ett af stationskrigsrätten handlagdt mål.
Redogörelsen för berörda åtal gifver vid handen, att krigshofrätten
genom utslag den 6 november 1909 dömt auditören de Maré att för det
oförstånd i domarämbetets utöfning, han i anmärkta hänseendet visat, höta
25 kronor, äfvensom att de Maré sökt ändring i utslaget genom besvär
hos Kungl. Näjd.
Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Näjd, som genom utslag
den 10 februari 1910 förklara! sig ej finna skål att gorå ändring i krigshofrättens
utslag. Kungl. Näjd har tillika förpliktat de Maré att godtgöra
Grön vall dels kostnad för hans förklaring hos Kungl. Näjd 65 kronor, dels
ock hvad som åtginge till lösen af Kungl. Majds utslag.
* I målets afgörande deltogo fem justitieråd, som alla voro ense om beslutet rörande
Lundströms begäran om vittnesförhör. Beträffande åter själfva målet bestämdes utgången
af tre justitieråd, hvaremot två justitieråd voro skiljaktiga. Ett justitieråd yttrade nämligen,
med instämmande af ett annat justitieråd: »Jag finner ej skål att i anledning af Petters
sons
besvär gorå ändring i hofrättens utslag. Vidkommande den af Lundström i målet
fullföljda talan finner jag ej skål gorå annan ändring i hofrättens utslag, än att, enär vid
jämförelse mellan den å ömse sidor i målet förebragta utredning det icke kan anses tillförlitligen
ådagalagdt, att värdet å ifrågavarande lägenhet vid tiden för utmätningen skäligen
bort sättas högre, än häradsrätten antagit, eller 8,390 kronor, beloppet af det skadestånd,
Lundström skall till Pettersson utgifva, af mig bestämmes till allenast 4,400 kronor jämte
ränta därå enligt den af domstolarna stadgade grund.»
— 1911 —
5
Otillbörligt yttrande af kyrkoherde.
Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag (sid. 75 o. f.) utvisar, att
domkapitlet i Göteborgs stift genom utslag den 15 september 1909 på ett
af mig anställdt åtal dömt kyrkoherden Herman Wallentin till varning,
för det han vid en mantalsskrifningsförrättning fällt ett otillbörligt yttrande
gent emot en församlingsbo, samt att Wallentin hos Göta hofrätt öfverklagat
domkapitlets utslag.
Genom utslag den 1 mars 1910 har emellertid hofrätten förklarat sig
ej finna skål att gorå ändring i öfverklagade utslaget.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Felaktig tillämpning af 40 § uts ökningslagen.
Min ämbetsberättelse till 1909 års Riksdag innehåller (sid. 25 o. f.)
redogörelse för ett åtal mot stadsfogden i Hälsingborg Carl August Nyborgför
felaktigt förfarande i ett utinätningsärende. Af denna redogörelse framgår,
att rådstufvurätten i Hälsingborg genom utslag den 28 april 1908
lämnat utan bifall den talan, jag vid rådstufvurätten låtit föra mot Nyborg,
samt att hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hvarest jag låtit anföra besvär
i målet, genom utslag den 1 september 1908 dömt Nyborg att för det han
förfarit oriktigt i det utmätningsärende, hvarom fråga vore, jämlikt 25 kap.
17 och 22 §§ strafflagen bota 15 kronor. Hofrättens utslag både sedermera
af Nyborg öfverklagats hos Kungl. Maj:t.
Den 5 april 1910 har Kungl. Maj:t meddelat utslag i målet och därvid
förklarat sig ej finna skäl att gorå ändring i hofrättens utslag.
Lagstridigt begrafningssätt.
Af ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag (sid. 99 o. f.) framgår, att
jag inför domkapitlet i Göteborgs stift anställt åtal emot kyrkoherden i
Herrestads församling, kontraktsprosten J. I). Laurell, för det han i strid
— 1911 —
6
emot gällande lag förordna!, att en person, som själf beröfva! sig lifvet,
skulle jordfästas i stillhet.
I utslag den 15 december 1909 hade domkapitlet val uttala! den uppfattning,
att Laurell i förevarande fall gjort sig skyldig till försummelse
i sitt ämbete, men tillika förklara! denna försummelse icke vara af beskaffenhet
att föranleda till ansvar, hvarefter advokatfiskal vid Göta hofrätt
på uppdrag af mig hos hofrätten anfört besvär öfver domkapitlets
utslag.
1 anledning af dessa besvär har hofrätten den 15 april 1910 meddela!
utslag i målet och därvid, enär Laurell genom åtalade förfarandet visat
vårdslöshet i sin ämbetsutöfning, pröfva! lagligt att, med upphäfvande af
domkapitlets utslag, jämlik! 5 § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, döma Laurell till
varning.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Obehörig vägran att förrätta jordfästning.
I ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag redogöra (sid. 88 o. f.) för
ett af mig emot kyrkoherden i Lossene församling Charles Gustavus Barclay
af den anledning anställd! åtal, att lian utan stöd af lag vägra! att förrätta
en jordfästning, med mindre än att till grafven medförda, florbehängda
fackföreningsstandar först aflägsnades. Redogörelsen för åtalet visar, att
domkapitlet i Göteborgs stift genom utslag den 10 november 1909 förklarat
Barclay icke kunna fällas till ansvar i målet, samt att jag uppdragit
åt advokatfiskal vid Göta hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver
domkapitlets utslag.
De besvär, advokatfiskal i enlighet med mitt berörda uppdrag anfört,
äro numera pröfvade af hofrätten, som genom utslag den 29 april 1910
utlåtit sig: Enär Barclay, så vidt handlingarna visade, sakna! giltig anledning
att vid ifrågakomna tillfälle, såsom han medgifvit sig hafva gjort,
vägra förrätta jordfästningen förr än fackföreningsstandaren aflägsnats,
samt hvad Barclay till sitt fredande i målet anfört icke förtjänade afseende,
pröfvade hofrätten, jämlik! o § i lagen om straff för ämbetsbrott af präst
och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, lagligt att, med upphäfvande
af öfverklagade utslaget, döma Barclay för oförstånd i ämbetsutöfning
till varning.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
— 1911 —
Kränkning af yttrande- och församlingsfriheten.
Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag (sid. 21 o. f.) utvisar, att
jag inför hofrätten öfver Skåne och Blekinge låtit åtala polismästaren i
Hälsingborg Janne Palm, för det han obehörigen upplöst ett af en socialistisk
ungdomsklubb anmäldt möte. I detta mål — däri jag alternativt
yrkat, att Palm måtte förklaras hafva förfarit i strid emot gällande lag —
både hofrätten genom utslag den 30 mars 1909 dömt Palm att för oförstånd
i ämbetet bota 25 kronor, hvarefter Palm genom besvär hos Kung!.
Maj:t sökt ändring i hofrättens utslag.
Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 22 juli 1910 utlåtit sig: Kungl. Maj:t funne val, att Palm för
sin åtgärd att på sätt som skott upplösa ifrågavarande möte icke ägt stöd
i »gällande lag; men enär berörda åtgärd med hänsyn till de omständigheter,
hvarunder densamma vidtagits, ej vore af beskaffenhet att höra
till ansvar såsom för tjänstefel för honom föranleda, pröfvade Ivungl. Maj:t
rättvist att, med upphäfvande af hofrättens utslag, befria Palm från honom
i målet ådömdt ansvar. *
Dröjsmål med utmätt egendoms försäljning.
Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag innehåller (sid. 13 o. f.) redogörelse
för ett af mig emot stadsfogden i Nyköping Olof Alfred Forssell anställd!
åtal, för det han i strid emot 139 § utsökningslagen dröjt att försälja
egendom, som af honom utmätts för verkställande af eu utaf Stockholms
rådstufvurätt den 4 juni 1908 meddelad dom, hvarigenom husägaren 0. J. L.
Åkerlund förpliktats att på grund af växel till fabrikören Johan Viktor Jansson
utgifva 1,525 kronor med ränta och kostnader. Redogörelsen för åtalet
utvisar, att rådstufvurätten i Nyköping, hvarest åtalet blifvit anställdt,
genom utslag den 15 mars 1909 dels dömt Forsell att för den anmärkta
försummelsen höta 15 kronor dels ock förpliktat honom att till Jansson
* I målets afgörande hos Kungl. Maja deltogo sju justitieråd, af hvilka fyra omfattaed
den i Kungl. Maj:ts utslag uttalade meningen. Tre justitieråd voro däremot skiljaktiga
och förklarade sig ej finna skål att göra ändring i hofrättens utslag.
8
utgifva 1,285 kronor med ränta, äfvensom att med 128 kronor godtgöra
Jansson för dennes kostnader å målet. Sedan Svea hofrätt efter besvär af
Forssell genom utslag den 11 maj 1909 förklarat sig ej finna skål vara
anfördt, som föranledde ändring i öfverklagade utslaget, både Forssell
anfört besvär i målet hos Kungl. Maj:t.
Dessa besvär äro numera pröfvade af Kungl. Maj:t, som genom utslag
den 17 november 1910 förklara! sig ej finna skal att göra ändring i
hofrättens utslag och tillika förpliktat Forsell att ersätta Jansson hans
förklaringskostnad hos Kungl. Maj:t med 25 kronor jämte hvad som åtginge
till lösen af Kungl. Maj:ts utslag. *
Felaktig reseräkning.
Min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag innehåller (sid. 42 o. f.)
redogörelse för ett emot folkskoleinspektören Frans Financiel Svedberg anställd!
åtal för felaktig reseräkning. Redogörelsen för åtalet utvisar, att
rådstufvurätten i Umeå genom utslag den 10 maj 1909 dels med stöd af
25 kap. 17 § strafflagen dömt Svedberg att för groft oförstånd och vårds
-
* I målets afgörande hos Kungl. Maja deltaga sju justitieråd, af hvilka fyra vara ense
om det slut, Kungl. Maj:ts utslag innehåller, under det att tre justitieråd uttalade skiljaktiga
meningar. Ett justitieråd yttrade sålunda:
»Enär, så vidt handlingarna utmärka, Forssell, till hvilken ansökningen om handräckning
inkom innan tiden utgått att fullfölja talan emot det af Stockholms rådstufvurätt
meddelade utslag, hvarigenom betalningsskyldighet ålagts Åkerlund, icke förr än vid
utmätningen erhållit kännedom om att Åkerlund berådt sig rätt att fullfölja talan i målet;
samt Forssell vid sådant förhållande icke saknat fog för det antagande, att Jansson
afsett åska försäljning af den egendom, som komma att utmätas, allenast under förutsättning
att berörda utslag vore bindande;
alltså och då Forssell genom sin åtgärd att uppskjuta försäljningen med anledning
däraf, att vid utmätningen styrkts, att Åkerlund fullföljt talan emot utslaget, följaktligen
icke kan anses hafva ådragit sig ansvar eller ersättningsskyldighet,
pröfvar jag rättvist att, med upphäfvande af hofrättens utslag, ogilla den emot
Forssell förda talan.»
I detta slut instämde två justitieråd, hvilka till stöd för sin mening yttrade, att,
enligt 5 § 6 mom. i förordningen om växel lagens införande, Stockholms rådstufvurätt-?
ifrågavarande dom skolat allenast i det fall, att Jansson det äskat, bringas till verkställighet
i annan ordning än den, som för verkställighet af dom, hvarigenom betalningsskyldighet
ålagts, i allmänhet vore stadgad, men att begäran i sådant afseende icke kunde
anses hafva blifvit hos Forssell framställd.
— 1911
9
löshet i sitt ämbete vara i mistning af detsamma i sex månader dels ock
förpliktat Svedberg ej mindre att till statsverket återbära hvad han för
mycket fått uppbära med 378 kronor 25 öre, dock med rätt för honom
att kvitta med hvad han kunde hafva att fordra å vederbörligen granskade
reseräkningar för senare förrättningar, än äfven att ersätta statsverket förskjutna
vittneslöner. Af ämbetsberättelsen framgår vidare, att Svedberg
öfver rådstufvurättens utslag anfört besvär hos Svea hofrätt.
Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som genom utslag
■deri 9 december 1909 utlåtit sig:
Hofrätten funne ej skål att i rådstufvurättens utslag i ansvarsfrågan
gorå annan ändring än att straffet för det tjänstefel, hvartill rådstufvurätten
ansett Svedberg förvunnen, af hofrätten bestämdes till böter 300
kronor.
Beträffande målet i öfrig! funne hofrätten ej skål att gorå ändring i
rådstufvurättens utslag, i hvad detsamma blifvit öfverklagadt.
Obehörig försäljning af utmätt lös egendom.
Genom utslag den 19 mars 1906 dömde rådstufvurätten Umeå G.
A. Svensson i Åsele och O. K. Jonsson i Söråsen att till Erik Näslund i
Åsele utgifva 1,000 kronor jämte ränta och expenser. Hos G. A. Svensson
verkställdes den 4 november 1907 af länsmannen Oscar Julius Sundelin,
enligt order af kronofogden i orten, utmätning, därvid till gäldande
af återstoden af den genom rådstufvurättens utslag utdömda kapitalskulden
eller 257 kronor 28 öre, räntor 41 kronor 30 öre samt expenser 33 kronor
33 öre, eller sålunda sammanlagd! 331 kronor 91 öre, i mät antecknades
två kor, en fjäderharf, en åkerplog, en mangel och ett linneskåp, som
upptogos till ett värde af tillhopa 210 kronor. Öfver utmätningen anförde
G. A. Svenssons hustru Benedikt Svensson besvär hos Konungens befallningshafvande
i Västerbottens län med yrkande att, enär all i Benedikt
Svenssons och hennes mans bo befintlig lös egendom vore hennes enskilda
egendom, som icke kunde tagas i mät för mannens enskilda gäld, utmätningen
måtte uppliäfvas. Konungens befallningshafvande meddelade utslag
i anledning af besvären den 23 maj 1908 och förklarade sig finna frågan,
huruvida den utmätta lösegendomen Unge för ifrågavarande gäld tillgripas,
vara af tvistig beskaffenhet, i följd hvaraf Benedikt Svensson, jämlik! 69
och 70 §§ utsökningslagen, hänvisades att, såvida hon ville freda egendomen
från utmätning, inom tre månader efter utslagets dag instämma bor
Juslit
ienmbudsmannens ämbelsberältclse till 1011 års Riksdag. 2
10
genaren till domstolen i orten, där egendomen funnes, vid äfventyr att
eljest hafva förlorat sin talan emot borgenären. Tillika förordnades i utslaget,
att i afbidan på utgången af rättegången ett förut stadgadt förbud
emot försäljning af det utmatta skulle fortfarande förblifva gällande,
men förfölle, därest den föreskrift instämningen icke inom behörig tid
verkställts.
Efter förutgången kungörelse försålde emellertid Sundelin å exekutiv
auktion den 21 september 1908 af det utmatta godset två kor och ett
linneskåp för tillsammans 317 kronor.
I auktionsprotokoll antecknades: att Näslund anmält, att fara vore
för handen, att den utmatta egendomen komme att af G. A. Svensson förskingras;
att bemälte Svensson vid auktionstillfället framhållit, att auktion
icke borde hållas, förr än utmätningsåtgärden blifvit slutligen pröfvad; samt
att, då kandi vore att den i mät tågna lösegendomen blifvit genom lösöreköp
försåld, något afseende ei kunnat för närvarande fästas vid den "i orda
protesten.
I en till mig ingifven klagoskrift påkallade Benedikt Svensson mitt ärilbetsbiträde
med anledning af länsmannen Sundelins förfarande att på sätt
som skott försälja den utmätta egendomen.
I klagoskriften anfördes, att Konungens befallningshafvandes förutnämnda
utslag vunnit laga kraft, samt att Benedikt Svensson, ställande
sig den i utslaget gifna föreskriften till efterrättelse, den 21 augusti 1908
delgifvit Näslund stämning till domstol, i följd hvaraf den utmätta egendomen
bort vara fredad emot försäljning.
Klaganden förmenade, att Sundelin genom försäljningsåtgärden icke
blott uppenbart trotsat Konungens befallningshafvandes meddelade och laga
kraft vunna förbud att sälja egendomen, utan äfven tillskyndat klaganden
skada, samt anhöll därför, att åtal måtte anställas mot Sundelin, för det
han gripit öfverexekutor i ämbetet. Härjämte hemställde klaganden, att
i händelse af åtal yrkande måtte framställas om åläggande för Sundelin
att genast återställa den försålda egendomen, samt att klaganden måtte
sättas i tillfälle att vid den blifvande rättegången närvara som målsägare.
I afseende å auktionsprotokoll^ anmärkte slutligen klaganden, att
detsamma vore så till vida vilseledande, som däri ej antecknats, att klagandens
man vid auktionstillfället för Sundelin och närvarande spekulanter
uppläst Konungens befallningshafvandes förbud att sälja den utmätta
egendomen.
Sedan jag lämnat länsmannen Sundelin tillfälle att inkomma med
yttrande i anledning af klagoskriften, anförde han i afgifven förklaring
följande.
— 1911 —
11
Genom sill åtgärd att försälja deri utmätta egendomen hade Sundelin
tillvaratagit borgenärens intresse utan att på ringaste sätt kränka gäldenärens
rätt. Konungens befallningshafvandes förbud både Sundelin visserligen
icke till ordalydelsen fullständigt ställt sig till efterrättelse, men häri
både genom sitt förfarande skyddat borgenären, hvilken ställt borgen för
all kostnad och skada. Den utmätta egendomen både klaganden försålt
genom lösöreköp. Hade Sundelins åtgärd att försälja det utmätta godset
icke vidtagits, skulle fordringsägaren blifvit helt och hållet utan likvid.
Vid sin förklaring fogade Sundelin styrkt afskrift af en den 18 maj
1908 mellan klaganden, å ena, samt E. A. Jonsson och E. Gavelin, å andra
sidan, upprättad lösöreköpsafhandling.
Till bemötande af hvad Sundelin i sin förklaring anfört framhöll klaganden
i hit ingifna påminnelser till en början, att utsökning^agen icke
tilläte, att ett af öfverexekutor utfärdadt laga kraft vunnet förbud att sälja
utmätt egendom finge genom ställande af borgen tillintetgöras.
I afseende å den i förklaringen omnämnda lösöreköpsafhandlingen
anförde klaganden, att visserligen en del af det utmatta godset upptagits
i afhandlingen, men detta både skott, emedan klaganden ansett sig vara
ostridig ägare till donna egendom. Emellertid både klaganden vid lösöreköpets
uppgörande uttryckligen framhållit för köparne, att egendomen vore
utmätt och underkastad domstols hoproffande, huruvida den vore klagandens
enskilda egendom eller icke.
Då för öfrigt den genom lösöreköpet sålda egendomen skulle fortfarande
förblifva i klagandens vård, både det stått Sundelin fritt att, därest
han befarat förskingring af det utmatta godset, taga detsamma om hand,
tills domstolens utslag fallit.
Jämte påminnelseskriften insände klaganden ett intyg rörande omständigheterna
vid upprättandet af omförmälta lösöreköpsafhandling.
- I 69 och 70 §§ utsökningslagen äro bestämmelser gifna rörande utmätning
af lös egendom, hvartill äganderätten är af tvistig beskaffenhet.
Förstnämnda lagrum är af följande lydelse:
69 §. »Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenär
bo finnes, men kan ej genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej
hinder för egendomens utmätande; bjuder han vid utmätningen sannolika
skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att sin talan efter
stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om
— 1911 —
12
äganderätten blifvit åt domstol pröfvad; stämme dock lian, som godset
från utmätning freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten,
där godset finnes, inom tre månader, eller kåfve sin talan mot borgenären
förlorat. Kommer någon efter utmätningen med anspråk, som nu är sagdt,
vare det ej hinder för försäljningen, där ej öfverexekutor annorlunda förordnar.
Vårder den, som anspråket väckt, af öfverexekutor hänvisad att
sin talan efter stämning utföra, åligge honom att inom tre månader därefter
stämma vid äfventyr, som förut är nämndt. Vill borgenär själ!''
stämma, stånde det honom fritt.»
I 70 § stadgas, att om vid utmätning i makars bo endera maken vill
undantaga viss egendom, förty att den enligt 11 kap. 7 § giftermålsbalken
eller lagen om boskillnad ej bör gå i betalning för den gäld, som solros,.
och ej med afseende å egendomens och gäl dens beskaffenhet är uppenbart,
att utmätning ej må ske, skall hvad i 69 § finnes stadgadt angående förfarandet
i där afsedt fall lända till efterrättelse, dock att föreskriften om
gäldenärens instämmande ej skall å andra maken lämpas; samt att hvad
nu är sagdt äfven äger tillämpning, då efter vunnen boskillnad make
vill vid utmätning i andra makens bo freda egendom.
Lagen medgifver icke, att för de fall, som afses i 69 och 70 §§, försäljning
af utmätt gods må kunna, därest borgenär ställer pant eller
borgen, äga ruin redan innan tvisten om äganderätten blifvit af domstol
pröfvad.
Af handlingarna i förevarande ärende framgick, att i anledning af
klagandens besvär öfver utmätningen den 4 november 1907 Konungens
befallningshafvande i öfverensstämmelse med bestämmelserna i 69 och 70
§§ utsökningslagen meddelat förbud emot försäljning af det utmätta godset.
Trots detta förbud hade länsmannen Sundelin — som lämnat obestridd
klagandens uppgift, att hon i enlighet med Konungens befallningshafvande»
föreskrift till domstol instämt borgenären — å exekutiv auktion försålt
den utmätta egendomen, innan tvisten om äganderätten blifvit pröfvad af
domstol. Sundelin hade genom detta sitt förfarande gjort sig skyldig till
tjänstefel, af beskaffenhet att detsamma icke borde lämnas utan lava
beifran.
I en till Konungens befallningshafvande aflåten ämbetsskrifvelse anhöll
jag därför, att Konungens befallningshafvande måtte förordna lämplig
person att emot länsmannen Sundelin anställa åtal för ifrågavarande tjänstefel.
Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag i en särskild instruktion
för åtalets utförande att i målet yrka ansvar å Sundelin efter lag och
sakens beskaffenhet. Därjämte herde åklagaren i mån af befogenhet understödja
de anspråk, som klaganden, i målet hord, kunde komma att däri
— 1911 —
13
framställa med anledning af den utaf Sundelin vidtagna försäljningsåtgärden.
För ändamålet öfverlämnade jag samtliga handlingar att tillhandahållas
den blifvande åklagaren, och fick denne i uppdrag att tillställa mig domstolens
protokoll och utslag i målet i så god tid, att rådrum måtte gifva»
till besvärs anförande, om anledning därtill skulle förekomma.
I enlighet med mitt ifrågavarande uppdrag blef åtal mot länsmannen
Sundelin anställdt inför Asele lappmarks tingslags häradsrätt, som den 17
juli 1909 i målet meddelade följande utslag:
I målet läge Sundelin till last, att — efter det Konungens befallningshafvande
i länet, där hustru Benedikt Svensson anfört besvär öfver en hos
hennes man G. A. Svensson den 4 november 1907 verkställd utmätningsförrättning,
därvid, till gäldande af Erik Näslunds fordran hos G. A.
Svensson jämte annan person, tagits i mät två stycken kor och ett linneskåp
af ek jämte andra persedlar, genom utslag den 23 maj 1908 med
stöd af 69 och 70 §§ utsökningslagen hänvisat hustru Svensson att, såvida
hon villo freda den utmätta lösegendomen, inom viss föreskrifven tid
instämma borgenären till vederbörlig domstol och tillika förordna! att, i
afbidan på utfallet af donna rättegång, i Konungens befallningshafvande»
resolution den 19 november 1907 stadgadt förbud mot försäljningen af
det utmätta godset fortfarande skulle förblifva gällande — Sundelin sådan!
oaktadt och med vetskap om att Benedikt Svensson i enlighet med
Konungens befallningshafvande» föreskrift inom stadgad tid uttagit stämning
å Näslund och vidtagit åtgärder för stämningens delgifvande, å
exekutiv auktion den 21 september 1908 försålt ofvannämnda två stycken
kor och ett linneskåp; och pröfvade på grund häraf häradsrätten, som
funne hvad Sundelin anfört till sin ursäkt icke vara af beskaffenhet att
förtjäna afseende, jämlik! 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen rättvis! fålla
Sundelin att för det oförstånd i tjänstutöfning, hvartill han genom berörda
förfarande gjort sig skyldig, bota 25 kronor; men då hustru Svensson
efter det utmätningen skett genom s. k. lösöreköp den 18 maj 1908 afhändt
sig äganderätten till, bland annat, det utmätta gods, hvithet blifvit
å den exekutiva auktionen försåldt, och det således skäligen ej kunde
antagas, att hustru Svensson genom åtalade förfarandet tillfogats skada,
därför ersättning bolde henne tillkomma, funne häradsrätten det i målet
framställda ersättningspåståendet icke kunna bifallas; hvar jämte Sundelin
förpliktades att ersätta G. A. Svenssons inställelsebesvär med skäligt ansedt
belopp 10 kronor samt återgälda honom åtecknad lösen för ett exemplar
af rättens protokoll och utslag i målet.
— lön
14
Detta utslag blef först sedan jag hos Konungens befallningshafvande i
Västerbottens län efterfrågat målets utgång till mig insända af landshöfdingämbetet
i länet med skrifvelse af den 81 januari 1910. På därtill af mig
gifven anledning upplyste Konungens befallningshafvande, att uppdraget
att vara allmän åklagare i målet af Konungens befallningshafvande ursprungligen
lämnats till kronofogden B. Hälleberg, hvilken emellertid på
grund af trägna tjenstegöromål befriats från uppdraget. I Hellebergs
ställe både därefter e. o. notarien Nils Eklund i Umeå för ordnats att i
förevarande fall vara allmän åklagare. Eklund hade emellertid aflidit efter
målets anhängiggörande och öfverlämnande till häradsrättens pröfning.
Utslaget, som icke af Sundelin för hans del öfverklagats, hade följaktligen
vunnit laga kraft redan innan detsamma kom mig tillhanda.
Fråga om förseelse mot tryckfrihetsförordningen.
I en tidningsartikel med rubrik »Rådman A. Dahl och pressen. En
vädjan till justitieombudsmannen», införd uti ett till mig öfversändt exemplar
af »Skånska morgonbladet» för den 6 februari 1909, anfördes af tidningens
utgifvare och redaktör Karl Elfstadius, bland annat, följande.
För någon tid sedan hade till magistraten i Kristianstad ingifvits ett
utlåtande från stadens spritförsäljningsbolag med anledning af en framställning
från Kristianstads arbetarekommun in. fl. om ändrad tid för
stängning af stadens krogar. Då en af tidningens medarbetare på expeditionstid
hos magistraten anhållit att få taga del af detta utlåtande, hade
rådmannen Peter Adolf Dahl förklarat, att han icke utlämnade handlingen
till afskrift, enär den ännu icke behandlats af magistraten. Senare hade
vid upprepade framställningar att få taga del af utlåtandet gjorts andra
invändningar, oaktadt utlåtandet måste anses såsom offentlig handling,
så snart det inlämnats till offentlig myndighet.
På grund häraf hemställdes, att jag måtte vidtaga den ämbetsåtgärd,
hvartill rådmannen Dahls förfarande kunde anses höra föranleda.
Med anledning af innehållet i berörda tidningsartikel afgaf rådmannen
Dahl infordrad förklaring och anförde deruti följande.
Omedelbart efter det ifrågakomna utlåtande från Kristianstads spritförsälj
ningsaktiebolag till Dahl ingifvits, framställde bolagets direktör till
Dahl anhållan, att utlåtandet måtte tillhandahållas för offentliggörande
först i sammanhang med magistratens blifvande beslut i ärendet, d. v. s.
- 1911 -
15
utlåtandet måtte anses vara till magistraten aflämnadt först samma dag
det blefve i magistraten föredraget.
Vid efterfrågan erhöllo samtliga tidningsreferenter enahanda besked,
att ärendet komme att behandlas vid magistratens sammanträde den 1
februari 1909, och att handlingen först därefter blefve tillgänglig.
Måndagen den 1 februari bl ef ärendet af Dahl hos magistraten föredraget,
och beslöts, att yttrande skulle afgifvas den 8 februari. Omedelbart
efter sessionens slut förstnämnda dag erhöll Dahl besök af en person,
som säde sig vara medarbetare i tidningen »Skånska morgonbladet» och
som begärde tillgång till handlingen i fråga. Dahl lämnade härvid det
besked, att handlingen då vore erforderlig för uppsättande af magistratens
protokoll och beslut, med underrättelse tillika att beslutet, som komme
att meddelas den 8 februari, skulle omedelbart därefter hållas tillgängligt
jämte ifrågavarande handling. Samma besked lämnades öfråga tidningsmän,
som gjorde förfrågan i ärendet. Den 8 februari, ofördröjligen efter
sessionens slut, tillhandahöllos magistratens protokoll i ärendet för den 1
februari, innefattande ifrågavarande af spritförsäljningsaktiebolaget afgifna
utlåtande samt magistratens skrifvelse den 8 februari till stadsfullmäktige,
innefattande magistratens beslut i ärendet.
Det vore således icke sannt, att handlingen i fråga blifvit anmälaren
eller annan obehörigen undanhållen. Tvärtom hade Dahl, som för öfrig!
ej vore expeditionshafvande i afseende å magistratsprotokollet, träffat särskilda
förfoganden, i ändamål att pressen snarast möjligt skulle erhålla
del af hvad som hos magistraten förekommit uti ifrågakomna ärende.
I påminnelser, som Elfstadius afgaf med anledning af rådmannen Dahls
förklaring, anfördes, bland annat:
Det vore ett högst anmärkningsvärd! förhållande, att rådmannen Dahl
sökte skydd bakom Kristianstads spritförsäljningsaktiebolags rygg. Enligt
förklaringen skulle nämligen bolagets direktör anhållit hos magistraten, att
bolagets skrifvelse icke skulle »anses» inlämnad, ehuru den, såsom rådmannen
Dahl vidginge, var inlämnad, då »Skånska morgonbladets» medarbetare
anhöll att få taga del af densamma.
Rådmannen Dahls uppfattning, att handlingen vore offentlig, såsom
han läte förstå, först sedan magistraten behandla! densamma, syntes minst
sagd! egendomlig och borde beaktas såsom synnerligen farlig för pressen,
därest den i sina tillämpliga delar skulle göras gällande inom de allmänna
verken.
Den åsyftade skriften från bolaget var faktisk! ingifven till magistraten,
då den första gången efterfrågades af tidningens medarbetare, men rådmannen
Dahl vägrade att utlämna densamma.
— 1911 —
16
Vidare hade rådmannen Dahl i sin förklaring yttrat, att han andra
gången skriften efterfrågades behöfde den för sitt arbete. Därför ansåge
han sig hafva rätt att vägra utlämna densamma. Men om donna invändning
vore giltig och tillfredsställande i dylika fall, huru skulle det då
blifva möjligt för allmänheten och pressen att kontrollera invändningens
riktighet? En tjänsteman kunde ju, om han af ett eller annat skal ansåge
sig hafva anledning undanhålla en offentlig handling, i all oändlighet upprepa
donna invändning till dem, som önskade taga del af handlingen i
fråga, och följden blefve då, att handlingen aldrig blefve tillgänglig.
Sedan jag i skrifvelse till rådmannen Dahl begärt uppgift om dagen,
då utlåtandet i fråga ingifvits till magistraten, samt upplysning om hvem
som innehaft utlåtandet under tiden från den 1 till den 8 februari, meddelade
Dahl i skrifvelse af den 28 april 1909, att utlåtandet inkom till
magistraten den 27 januari 1909, äfvensom att Dahl, som jämlikt den för
magistraten gällande arbetsordningen vore pliktig att uppsätta förslag till
yttranden, under tiden från det att berörda utlåtande den 1 februari i
magistraten föredragits intill dess magistratens yttrande i ärendet den
8 i samma månad justerades och meddelades, innehaft utlåtandet i och för
utarbetande af förslag till magistratens yttrande.
Härjämte anförde rådmannen Dahl i skrifvelsen, att bolagets direktör
den 28 januari hos Dahl gjorde framställning, att handlingen måtte anses
till Dahl enskild! ingifven intill dess densamma blefve i magistraten föredragen,
samt att det varit först efter det donna begäran af bolagets direktör
framställts som en representant för tidningen »Skånska morgonbladet»
efterfrågat handlingen. Dahl både ansett sig sakna formell
behörighet att lämna den sålunda från bolaget framställda önskan utan
beaktande, enär handlingens lämnande till enskild! förvar hos Dahl i verkligheten
endast syntes likvärdigt med handlingens återtagande och dess
förnyade ingifvande å magistratens sessionsdag, och till detta senare förfarande
torde väl, enligt Dahls uppfattning, bolaget icke kunna! förvägras
medgifvande. Vidare villo Dahl framhålla, att ifrågavarande ärende, som
afsåga omlägjo-nino- af hela sprithandeln i samhället, varit både maktpåliggande
och omfattande, och att på grund häråt den tid åt sju dagar
som Dahl i egenskap af föredragande påfordra! att få disponera, varit så
ringa, att dess förkortande genom handlingens utlämnande till alla dem —
tidningsreferenter och andra — som däraf önskade taga del, skola! innebära
ett »betydande hinder». — Att emot lösen erhålla afskrift af handlingen
både icke af klaganden eller ombud för honom ifrågasatts.
« . *
— 1911
17
Af handlingarna i detta ärende framgick således, att det af Elfstadius
afsedda utlåtandet inkommit till magistraten den 27 januari 1909, samt
att rådmannen Dahl, som å tjänstens vägnar emottag^ utlåtandet och sedermera
innehaft detsamma, vägrat att lämna tillgång till handlingen
förr än magistraten slutbehandlat den fråga, som utlåtandet gällde.
Hvad rådmannen Dahl anfört till stöd för sin vägran ansåg jag icke
kunna förtjäna något afseende. Tydligt är nämligen, att utlåtandet, så
snart det ingifvits till magistraten, varit att anse såsom en offentlig handling,
af hvilken jämlikt tryckfrihetsförordningen en hvar ägt taga del; och rådmannen
Dahl hade icke ägt befogenhet att tillmötesgå den af bolaget dagen
efter ingifvandet gjorda framställningen, att utlåtandet måtte tillhandahållas
för offentliggörande först i sammanhang med magistratens blifvande
beslut i ärendet. Ej heller syntes det sannolikt, att uppsättningen af
ärendet skulle fördröjts, därest utlåtandet tillhandahållits den stund, som
erfordrats för att afskrifva eller taga det af detsamma.
Rådmannen Dahl hade alltså förfarit i strid emot bestämmelserna i § 2
mom. 4 tryckfrihetsförordningen; och jag ansåg mig icke kunna underlåta
att beifra hans felaktiga förhållande.
Åt advokatfiskal»;!! vid liofrätten öfver Skåne och Blekinge uppdrog
jag därför att ställa rådmannen Dahl under tilltal vid hofrätten, för hvad
han uti ifrågavarande hänsende låtit komma sig till last, med yrkande
om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
I enlighet härmed anställde advokat fiskalen H. Aspegren åtal mot
rådmannen Dahl inför hofrätten, som meddelade utslag i målet den 27
januari 1910. Hofrätten yttrade däri: Enär enligt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
Elfstadius, innan omförmälta ärende blifvit slutbehandladt
af magistraten, ej ägt annan rätt än att emot lösen erhålla en afskrift af
ifrågavarande utlåtande, men någon begäran därom ej framställts, blefve
den af advokatfiskalen förda talan af hofrätten lämnad utan bifall. *
* Den mening, liofrättens utslag sålunda innehåller, omfattades af hofrättens president
och två dess ledamöter. Två i målets afgörande deltagande ledamöter voro emellertid från
beslutet skiljaktiga.
Sålunda yttrade referenten: »Jag finner hvad i målet förekommit icke vara af be
skaffenhet
att höra för Dahl föranleda ansvar för tjänstefel, i följd hvaraf den af Aspegren
förda talan af mig lämnas utan bifall.»
Vidare anfördes af en adjungerad ledamot:
»Jag finner Dahls förfarande att tillmötesgå den af spritbolagets direktör hos honom
ostridigt gjorda hemställan, att ifrågavarande utlåtande måtte få anses såsom till Dahl
enskild! öfverlämnadt i afbidan på dess behandling i magistraten, ej vara af beskaffenhet
att för Dahl föranleda ansvar för tjänstefel. Däremot har enligt min mening Dahl ej
visat fog för sin åtgärd att, sedan utlåtande! i magistraten föredragits, vägra Elfstadius
Justitieombudsmannen» ämbelsberättclse till 1911 års Riksdag. 3
18
Med den utgång målet sålunda erhållit fann jag mig ingalunda kunna
åtnöjas. Till stöd för sitt domslut hade hofrätten anfört, att enligt 2
§ 4 mom. tryckfrihetsförordningen Elfstadius, innan ifrågavarande ärende
blifvit slutbehandladt af magistraten, ej ägt annan rätt än att emot lösen
erhålla en afskrift af omförmälta utlåtande, samt att någon begäran därom
ej framställts.
Riktigheten af denna motivering för åtalets ogillande kunde med allt
fog dragas i tvifvelsmål. I sina skäl hade hofrätten till en början gifvit
en, så vidt jag kunde finna, ny och felaktig utläggning åt det åberopade
grundlagsbudet, 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.
I öfverensstämmelse med den grundsats om tryckfrihet, som uttalats
i 86 § regeringsformen, innehåller 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
föreskrifter om hvad som är att hänföra till offentliga handlingar och om
ordningen för dylika handlingars tillhandahållande åt allmänheten. Lagrummet
innehåller sålunda, att det — med vissa undantag och villkor,
hvarom här icke är fråga — skall vara en hvar tillåtet att i allmänt tryck
utgifva alla, såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar,
protokoll och beslut, af hvad namn och beskaffenhet de vara må.
För detta ändamål höra — enligt hvad lagrummet vidare stadgar — icke
allenast alla sådana handlingar, vid domstolar och andra i lagrummet uppräknade
verk och ämbeten, genast och utan tidsutdrägt emot lösen utlämnas
åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid
ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon publik tjänsteman
vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven vid samma ansvar i alla
arkiv hvar och en fri tillgång lämnas att få på stället afskrifva eller afskrifva
låta, eller om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift emot
vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst.
Läst i sitt sammanhang innehåller lagrummet den regeln, att öfverallt
där en handling, som får genom tryck allmängöras, finnes under vård af
en offentlig funktionär, skall handlingen på begäran tillhandahållas allmänheten.
Från donna regel göres undantag blott för det fall, att »betydande
hinder» föreligga mot handlingens afskrifvande på stället, och i
sådant fall får handlingen ofördröjligen utbekommas i afskrift.
Att donna tolkning af ifrågavarande grundlagsbud vunnit allmänt
erkännande i svensk rättspraxis, framgår af följande förhållande.
att få del af detsamma; och har Dahl härigenom visat oförstånd i utöfningen af det af
honom då förvaltade borgmästarämbetet.
I följd häraf pröfvar jag rättvist på det sätt bifalla åtalet, att Dahl, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, dömes att för nämnda förseelse höta 25 kronor, som tillfalla kronan.»
— 1911 —
19
Det förslag till tryckfrihetslag, som Kungl. Maj:t år 1887 (prop. n:r
21) framlade för Riksdagen, innehöll i 5 § 1 mom. första stycket en så
lydande bestämmelse:
»Domstolars, ämbetsverks och öfriga till statens eller kyrkans förvaltning
hörande myndigheters samt ämbets- och tjänstemäns instruktioner,
protokoll och beslut, jämte alla andra till ärenden, som af dem å det
allmännas vägnar handläggas, hörande handlingar må, med här nedan stadgade
undantag, af en hvar i tryck utgifva^ och skola förty utan tidsutdräkt
utlämnas åt den det äskar, antingen i afskrift mot lösen, eller,
om ej betydande hinder mota, till afskrifning på stället utan lösen.»
I det yttrande af chefen för justitiedepartementet, som åtföljde berörda
förslag, anfördes, bland annat (sid. 34), att meningen med den förändrade
redaktion, som i 5 § gifvits åt stadgandena i gällande tryckfrihetsförordnings
2 § 4 inom. första stycket, icke hade varit att gorå någon
som helst inskränkning i rättigheten att utbekomma och trycka offentliga
handlingar. Alla till statens och kyrkans dömande och förvaltande myndigheter
ingifva samt från dem utgående handlingar skulle, såsom hittills,
vid ämbetsmannaansvar utlämnas åt den det önskade. Och i ett annat
sammanhang (sid. 35) talades i samma yttrande om den för vår presslagstiftning
egendomliga regel, som tillerkände en hvar den mest utsträckta
rättighet att offentliggöra allmänna handlingar.
Klart är, att med dessa uttalanden alls icke låter förena sig den af
hofrätten i dess utslag framställda tolkningen, hvarigenom rättigheten att
till tryckning utbekomma offentliga handlingar på det betänkligaste kringskära.
I allt fall fann jag en af rådmannen Dahl i målet framställd och af
hofrätten beaktad invändning om att afskrift af utlåtandet ej begärts icke
förtjäna något afseende, då Dahl, när framställning hos honom gjordes
om utbekommande af ifrågavarande utlåtande, icke förklarat sig villig att
emot lösen utlämna afskrift däraf.
Af dessa skål anmodade jag advokatfiskal att hos Kungl. Maj:t
anföra besvär öfver utslaget och därvid fullfölja den af advokatfiskal
hos hofrätten förda talan. *
De besvär, advokatfiskal i enlighet härmed anfört, äro på Kungl.
Maj:ts pröfning beroende.
* Den 8 februari 1910 har jag hos Kungl. Maja gjort en framställning i ämnet. Se
denna berättelse sid. 186 o. f.
— 1911 -
20
Kränkning af församlingsfriheten.
I en till mig ingifven klagoskrift påkallade kassören Adolf Hedberg
å O. Ljungdahls vägnar min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att Ljungdahl
skulle förbjudits att i Söderhamn hålla dels ett till den 3 februari 1909
anmäld t föredrag öfver ämnet »religion och vidskepelse eller helgadt vanvett»
dels ock ett föredrag öfver samma ämne, som anmälts till den 7
februari 1909. I båda fallen skulle förbudet hafva meddelats af stadsfiskalen
i Söderhamn Gustaf Jönsson.
I anledning häraf infordrade jag yttrande från stadsfiskalen Jönsson;
och anförde denne i afgifven förklaring, bland annat, följande.
Sedan C. O. Hallerström å Söderhamns socialistiska ungdomsklubbs
vägnar hos magistratens ordförande, t. f. borgmästaren Nils Sonesson, anmält,
att Ljungdahl skulle den 3 februari 1909 kl. 8 e. m. å den s. k.
verdandisalen i Söderhamn hålla ett föredrag öfver ofvannämnda ämne,
både t. f. borgmästaren anbefallt Jönsson att å stadsfiskalskontoret emottaga
de upplysningar angående beskaffenheten af föredraget, som tilläfventyrs
kunde inkomma, och därpå inrapportera dem till t. f. borgmästaren.
Jönsson både på grund häraf uppehållit sig å sitt kontor från kl. 5
e. m. till kl. ungefär 8 e. m. Under denna tid både två personer vid
namn Gustaf Åhlund och Johan Gustaf Löf, båda tillhörande nämnda
klubb, infunnit sig å anmälarens vägnar samt uppgifvit, att de ej visste,
hvar Ljungdahl befunne sig, och att de ej kunde lämna några upplysningar
angående innehållet af det anmälda föredraget. Jönsson hade då
förklarat, att om upplysningar härutinnan ej lämnades, föredraget ej kunde
anses vara behörigen anmäldt, i följd hvaraf det ej skulle komma att få
hållas. Föredraget hade också blifvit inställ dt.
Hvad anginge det till den 7 februari anmälda föredraget hade den 4
i samma månad till magistraten ingifvits anmälan af Hallerström om att
förutnämnda föredrag komme att af Ljungdahl hållas å »verdandisalen»
den 7 februari kl. 6 e. m. Denna anmälan hade därpå öfverlämnats till
Jönsson med därå af magistraten meddelad resolution, hvarigenom Jönsson
anmodades att affordra vederbörande upplysning om beskaffenheten och
det hufvudsakliga innehållet i föredraget, därvid vederbörande skulle erinras
att, om upplysning ej lämnades, tillställningen skulle anses vara icke
behörigen anmäld.
I anledning däraf hade Jönsson låtit delgifva Hallerström nämnda
resolution samt tillsäga honom att inkomma med i resolutionen infordrade
upplysningar till stadsfiskalskontoret den 5 eller 6 februari. Under dessa
— 1911 —
21
båda dagar hade Jönsson varit tillstädes å kontoret från kl. 10 f. in. till
kl. 3 e. m., utan att någon i nämnda syfte där inställt sig. Då Ljungdahl
ej infunnit sig på platsen vid tiden för föredragets hållande, hade föredraget
utan något Jönssons vidare åtgörande blifvit inställdt.
Till bestyrkande af sina sålunda lämnade uppgifter åberopade stadsfiskalen
Jönsson de angående ifrågavarande föredrag till magistraten ingifna
båda anmälningsskrifterna, af hvilka bestyrkta afskrifter bilagts förklaringen.
Enligt dessa afskrifter voro ansökningarna med därå gjorda
påskrifter så tydande:
1) »Till magistraten i Söderhamn.
Undertecknad förening anmäler härmed, att möte afhålles å f. d. verdandisalen
onsdagen den 3 febr. 1909 kl. 8. e. m., till hvilket allmänheten
äger fritt tillträde.
Föredraget hålles af herr O. Ljungdahl öfver ämnet »religion och
vidskepelse eller helgadt vanvett».
Å Söderhamns socialistiska ungdomsklubbs vägnar:
C. O. Hallerström, ordf.
På begäran af stadsfiskalen Gustaf Ad. Jönsson varder härmed till
bevis meddeladt:
Den 3 sistlidne februari ingafs förestående anmälan till mig Sonesson
såsom magistratens ordförande. Då ämnet för föredraget föreföll mig att
vara detsamma, för hvilket herr Ljungdahl åtalats i Kalmar, begärde jag
upplysningar angående beskaffenheten af föredraget för att därefter kunna
råtta de ordningsföreskrifter, som jag hade för afsikt att meddela. Den
person, som inlämnade anmälan, förklarade sig emellertid ej kunna för
tillfället lämna några upplysningar angående föredragets innehåll men anhöll
att få gorå det före kl. 2 på dagen. Inom donna tid infann han sig
hos mig, åtföljd, som jag vill minnas, af ett par andra personer. Därvid
erhöll jag det besked, att de af mig begärda upplysningarna icke kunde
erhållas förr än efter herr Ljungdahls Utkomst till staden kl. omkring
5.30 e. m. Med anledning häraf förständigades vederbörande att lämna
upplysningarna i fråga till stadsfiskalen Dust. Ad. Jönsson. Samtidigt
underrättade jag härom stadsfiskalen med föreskrift att, om upplysningarna
icke meddelades, tillställningen skulle förhindras såsom icke behörigen anmäld.
Orsaken, hvarför stadsfiskalen anmodades att mottaga upplysningarna
och föra dem vidare till mig, var den, att jag såsom ledamot af
styrelsen för härvarande sparbank var kallad till sammanträde kl. 6 e. m.,
hvilket sammanträde för (ifrigt räckte så länge, att jag ännu var kvar å
sparbankens lokal, då stadsfiskalen omkring kl. 7.30 e. m. telefonerade till
1911 —
22
mig och meddelade, att enligt uppgift från anmälaren de äskade upplysningarna
icke kunnat lämnas, därför att herr Ljungdahl icke hitkommit.
Söderhamn den 6 april 1909.
Nils Sonesson
t. f. borgmästare.»
2) »Till magistraten i Söderhamn.
Undertecknad förening anmäler härmed, att offentligt möte kommer
att afhållas å f. d. verdandisalen (3 kv. n:r 1) söndagen den 7 februari
1909 kl. 6 e. in.
Föredrag hålles af resetalaren hr O. L. Ljungdahl.
Ämne: »Religion och vidskepelse eller helgadt vanvett».
Söderhamns soc. ungdomsklubb.
C. O. Hallerström, ordf.
Söderhamn den 4 februari 1909.
Res.
öfverlämnas till stadsfiskalen med anmodan att affordra vederbörande
upplysning om beskaffenheten och det hufvudsakliga innehållet i föredraget,
hvarvid vederbörande bör erinras, att om sålunda begärd upplysning
ej lämnas, tillställningen anses icke vara behörigen anmäld. Söderhamn
den 4 febr. 1909.
För magistraten:
Nils Sonesson.
Att förutnämnde C. O. Hallerström denna dag delgifvits förestående
resolution samt förständigats att antingen fredagen den 5:te eller lördagen
den 6:te innevarande månad kl. 11 f. m. å stadsfiskalskontoret till stadsfiskalen
aflämna sådan upplysning, som omförmäles i resolutionen, betygas.
Söderhamn den 4 februari 1909-
P. W. Glad. A. Modin.
Stämningsmål!.»
Efter det klaganden lämnats tillfälle att inkomma med påminnelser,
utan att han dock begagnat sig däraf, infordrade jag i anledning af klagomålen
vidare yttrande af magistraten i Söderhamn.
I anledning häraf afgåfvo t. f. borgmästaren Sonesson samt rådmannen
Joh. Magnell och t. f. rådmannen Carl Sandström, hvilka voro ansvariga
— 1911 —
23
för magistratens åtgärder i ärendet, gemensamt yttrande, däri de förmälte
sig vitsorda riktigheten af det utaf Sonesson utfärdade, här ofvan införda
intyget äfvensom af magistratens resolution af den 4 februari 1909.
Förklarandena anmärkte dessutom, att Hedberg icke visat sig handla
på uppdrag af vare sig Ljungdahl eller Hallerström, hvarför det ville synas,
som om Hedbergs klagomål redan i följd däraf ej bort föranleda till någon
åtgärd.
Vidare anförde förklarandena, att det af stadsfiskalen Jönssons förklaring
framginge, att Ljungdahl icke varit i Söderhamn den 7 februari
och antagligen ej heller den 3 februari, eftersom ej ens anmälaren Hallerström
eller hans ställföreträdare, Åhlund och Löf, vetat, hvar Ljungdahl
funnits att träffa, samt Ljungdahl ej heller eljest veterligen synts till
därstädes.
Under åberopande häraf samt under förmenande att deras åtgärder i
ärendet varit fullt lagliga, hemställde magistratens ledamöter slutligen, att
ifrågavarande anmälan måtte lämnas utan allt afseende.
I ärendet var sålunda utreda, att sedan till magistraten anmälts att
Ljungdahl ämnade den 3 februari 1909 hålla ett föredrag öfver ämnet
»religion och vidskepelse eller helgadt vanvett», magistraten gifvit stadsfiskalen
order att inhämta upplysningar angående beskaffenheten af föredraget
samt, i händelse dylika upplysningar icke lämnades, förhindra hållandet
af detsamma såsom icke behörigen anmäldt, och att i afseende å
det till den 7 februari anmälda föredraget öfver samma ämne magistraten
öfverlämnat anmälningshandlingen till stadsfiskalen med anmodan att affordra
vederbörande upplysning om beskaffenheten och det hufvudsakliga
innehållet af föredraget med erinran att, om sålunda begärd upplysning
ej lämnades, tillställningen skulle anses icke vara behörigen anmäld. I
enlighet med magistratens föreskrift beträffande det till den 3 februari anmälda
föredraget förbjöd stadsfiskalen dess hållande, då infordrade upplysningar
icke lämnats.
Ordningsstadgan för rikets städer, § 13, som innehåller bestämmelser
rörande hållandet af allmänt föredrag m. m., är i hithörande delar af
följande lydelse:
»Hvar och en, som vill i stad eller å dess område — — — hålla
allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning
vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller gorå andra till
—
1911 —
24
ställningar af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom allmän tidning,
anslag eller annorledes kungöras, eller hvartill inträdeskort försäljas eller
afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages,
eller till hvilka allmänheten eljest har tillträde, skall därom göra
anmälan hos polismyndigheten. I fall--— början. Den, som an
mäler
tillställningen, vare pliktig, när det af polismyndigheten påfordras,
ej mindre att styrka, att den uppgifna lokalen eller platsen blifvit af ägaren
eller innehafvare!! upplåten för ändamålet, än äfven att om tillställningens
ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten de upplysningar, donna
äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter; allt vid
äfventyr att tillställningen eljest anses icke vara behörigen anmäld.
År — — — kronor.
Där sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.
I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan
eller tillåtelse äger rum eller bland de närvarande uppkommer oordning
af svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma aflägsnande
kan undanröjas, må sammankomsten af polismyndigheten upplösas;
och vare--— efterrättelse.»
Häraf framgår, att polismyndigheten i regeln icke äger i förvåg förbjuda
en tillställning af ifrågavarande slag. Det enda stadgande, som i
paragrafen förekommer om rätt för polismyndighet att förbjuda dylik tillställning
är det, som handlar om förbud emot förnyande af tillställning,
där sig visar, att tillställningen innebär eller åsyftar något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning.
Till stöd för sin åtgärd att förbjuda det till den 3 februari anmälda
föredraget syntes magistraten emellertid icke vilja åberopa nyssberörda
stadgande, hvithet för öfrigt måste tolkas så, att endast polismyndigheten
å ort, hvarest någon tillställning visat sig vara af ofvanberörda beskaffenhet,
äger förbjuda upprepandet af densamma. Af handlingarna i ärendet
framgick nämligen, att magistraten ansett sig kunna grunda ett förbud på
den omständigheten, att föredraget icke skulle blifvit behörigen anmäldt.
Något stöd för en dylik åtgärd lämna dock icke bestämmelserna i 13 §.
I händelse vederbörlig anmälan om ett föredrag icke blifvit gjord, berättiga
de allenast polismyndigheten att upplösa sammankomsten.*
Än mera betänklig var emellertid magistratens uppfattning att polismyndigheten
skulle äga rätt att affordra vederbörande upplysning om ett till—
* Jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1889 års Riksdag, sid. 62—72.
— 1911 —
25
ämnad! föredrags innehåll, åt hvilken uppfattning magistraten måste anses
hafva gifvit uttryck i afseende å båda de ifrågavarande föredragen. Visserligen
innehåller 13 § i ordningsstadgan för rikets städer, att den, som annaler
tillställning, är pliktig att, när det af polismyndigheten påfordras, om
tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten de upplysningar,
denna äskar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter,
vid äfventyr att tillställningen eljest anses icke vara behörigen anmäld.
Detta stadgande får dock, då fråga är om ett föredrag, uppenbarligen icke
tolkas sålunda, att anmälaren eller föredragshållaren skall vara pliktig att
redogöra för det tilltänkta föredragets innehåll. Polismyndigheten måste
inskränka sig till att infordra upplysningar om föredragets ämne och huruvida
vid detsamma skola förekomma några särskilda anordningar, som
kunna påkalla föreskrifter för undvikande af oordning o. s. v. Det ligger
för öfrig! i sakens natur att, äfven om upplysningar lämnas rörande innehållet
eller hufvudinnehållet af ett föredrag, därigenom icke erhålles någon
garanti för att oordning eller förargelse skall kunna undvikas, då ju i
regeln icke hufvudtankarna i ett föredrag utan det sätt, på hvilket dessa
utvecklas, och biomständigheterna därunder blifva afgörande för det intryck
och den stämning, föredragshållaren åstadkommer hos åhörarne.
Magistraten hade sålunda förfarit felaktigt i omförmäla hänseenden,
och ansåg jag mig icke kunna underlåta att härför ställa dess ledamöter
under åtal. Hvad stadsfiskalens åtgöranden änglök, så hade han handla!
allenast på order af sin närmaste förman och i enlighet med dennes föreskrifter.
Jag faun därför icke anledning att vidtaga någon ytterligare åtgärd
emot honom.
På grund af hvad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskal^!
vid Svea hofrätt att ställa t. f. borgmästaren Sonesson samt rådmannen
Magnell och t. f. rådmannen Sandström under åtal inför hofrätten för
hvad de i anmärkta hänseendena låtit komma sig till last, och skulle advokatfiskal
därvid å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenket.
På det åtal, som i enlighet härmed anställdes af advokatfiskal^!, meddelade
hofrätten utslag den 9 februari 1910. Hofrätten utlät sig däri:
Enär i målet vore upplyst, dels att, sedan till magistraten anmälts, att
Ljungdahl ämnade den 3 februari 1909 å viss lokal inom staden hålla
föredrag öfver ofvannämnda ämne, magistraten gifvit stadsfiskalen order
att inhämta upplysningar angående beskaffenheten af föredraget samt, i
händelse dylika upplysningar icke lämnades, förhindra hållandet af detsamma
såsom icke behörigen anmäldt, dels ock att, sedan till magistraten
inkommit anmälan därom, att Ljungdahl ämnade den 7 i nyssnämnda
månad å berörda lokal hålla föredrag öfver samma ämne, magistraten öfver -
Justitieombudsmannens ämbctslerLidelse till 1,911 års Riksdag. 4
26
lämnat anmälningshandlingen till stadsfiskalen med anmodan att affordra
vederbörande upplysning om beskaffenheten och det hufvudsakliga innehållet
af föredraget med erinran, att om sålunda begärd upplysning pj
lämnades, tillställningen skulle anses icke behörigen anmäld; ty och som
magistraten hvarken på grund af 13 § i ordningsstadgan för rikets städer
eller eljest lagligen ägt rätt att meddela dylika föreskrifter, alltså funne
hofrätten skäligt döma Sonesson, Magnell och Sandström, hvilka vore
ansvariga för magistratens ifrågavarande åtgärder, att för det ämbetsfel,
de genom samma åtgärder låtit komma sig till last, jämlikt 25 kap. IT
och 22 §§ strafflagen, bota, Sonesson 50 kronor samt en hvar af Magnell
och Sandström 25 kronor.
öfver hofrättens utslag hafva magistratens nämnda ledamöter anfört
besvär, som bero på Kungl. Maj:ts pröfning.
Oloflig frånvaro från tjänstgöringsort.
Min ämbetsberättelse till 1910 års ^Riksdag (sid. 61 o. f.) utvisar, att
jag efter angifvelse af folkskolläraren Åke A. Ekstam inför domkapitlet i
Karlstads stift anställt åtal mot kyrkoherden i Fryksände m. fl. församlingars
pastorat Johannes Olsson Spoléne, för det han obehörigen varit
borta från sin tjänstgöringsort, samt att domkapitlet genom utslag den 19
maj 1909 — som sedermera vunnit laga kraft — för donna förseelse dömt
kyrkoherden till varning. I en insänd klagoskrift anmälde Ekstam ytterligare
till åtal af mig, att kyrkoherden den 18 juni 1909 varit olofligen
bortrest. Härom anfördes i klagoskriften, bland annat:
att klaganden och många med honom trött, att kyrkoherden i följd af
det tidigare åtalet skulle för framtiden underlåta att egenmäktigt taga sig
tjänstledighet; -»ÄsBsg&i •>
att emellertid kyrkoherden vistats hos släktingar i Norge, då klaganden
fredagen den 18 juni infunnit sig på pastorsexpeditionen för att taga
afskrifter af ett kyrkostämmoprotokoll samt af ett skolrådsprotokoll;
att klaganden, sedan dessa afskrifter tagits, begärt, att komministern
Hj. Elmer, som var å expeditionen tillstädes, måtte vidimera afskrifterna,
något som Elmer emellertid förklarade sig icke kunna gorå, enär han ej
vore vice pastor;
lön —
27
att, då fredagarne vore expeditionsdagar i församlingen, klaganden
varit i sin fulla rätt att på pastorsexpeditionen träffa en prästman, som
hade pastors befogenhet i alla afseende;
samt att klaganden, som haft för afsikt att öfverklaga ett af kyrkostämman
den 1 juni 1909 fattadt beslut, icke kunnat gorå detta, enär han
ej'' fått afskriften af beslutet behörigen vidimerad.
I anledning af klagoskriften begärde jag kyrkoherden Spolénes yttrande,
men återsände han klagoskriften med förklarande, att han icke hade
något yttrande att afgifva öfver en »slik». Sedan jag därefter anmodat
kyrkoherden att afgifva fullständigt yttrande i ärendet, inkom kyrkoherden
omsider med förklaring, däri han anförde, bland annat:
att kyrkoherden på inbjudan af sin måg och sin dotter fredagen den
18 juni 1909 firat sin födelsedag i Norge i kretsen af sina barn;
att kyrkoherden dagen därpå eller alltså lördags eftermiddag åter varit
hemma;
att kyrkoherden på bortresa!! samtalat med stiftets biskop om sin resa
samt på hemresan för biskopen tillkännagifvit sin återkomst;
att, ehuru fredagen bestämts till expeditionsdag i församlingen, ingen
någonsin förmenats att hvilken dag i veckan som helst — jämväl medelst
telefon — å pastorsexpeditionen få sina ärenden uträttade;
samt att klagandens påstående, att han genom kyrkoherdens bortresa
hindrats att anföra klagomål öfver kyrkostämmans beslut, vore osant, alldenstund
beslutet blifvit i kyrkan uppläst den 6 juni, och alltså efter den 18
juni funits fullt tillräcklig tid att få afskriften af protokollet vidimerad.
Denna förklaring blef sedermera af klaganden bemött i hit insända
påminnelser, därvid klaganden, bland annat, anförde:
att kyrkoherdens bortovaro räckt från söndagen den 13 eller möjligen
måndags morgon den 14 juni och sålunda sträckt sig öfver hela veckan;
att hvad kyrkoherden anfört därom, att han i saken samtalat med
stiftets biskop, enligt klagandens förmenande icke förtjänade afseende;
samt att äfven i andra fall inträffat, att personer, som önskat erhålla vidimation
af tågna afskrifter, uppehållits eller hindrats i sin rätt, äfven om de med
vittnen infunnit sig å expeditionsdag.
I förevarande ärende var alltså upplyst, att kyrkoherden Spol ene, utan
att begära tjänstledighet och anskaffa vikarie att i hans ställe sköta alla
till pastorsämbetet hörande göromål, den 18 juni 1909 varit bortrest från
— 1911 —
28
sitt tjänstgöringsområde och befunnit sig å utrikes ort. Huru lång tid,
som för resan erfordrats, var icke utredt, men ingen anledning fanns att
betvifla riktigheten af klagandens uppgift, att resan anträdts redan föregående
söndag eller måndag.
Genom sitt förhållande i donna sak både kyrkoherden otvifvelaktigt
gatt till våga på ett emot god ordning stridande sätt och därmed eftersatt
sin tjänsteplikt. Detta tjänstefel syntes vara så mycket betänkligare,
som det inträffat kort tid efter det kyrkoherden af domkapitlet genom utslag
den 19 maj 1909 dömts till varning för en förseelse af enahanda
beskaffenhet. Kyrkoherdens nu ifrågavarande tjänstefel fann jag därför
påkalla laga beifran, äfven om någon skada däraf icke skulle hafva vållats.
För hvad kyrkoherden Spoléne i förevarande hänseende låtit komma
sig till last ställde jag honom därför under tilltal inför domkapitlet i Karlstads
stift, med yrkande att domkapitlet, jämlikt 5 § i lagen om straff
för ämbetsbrott af präst in. in. den 8 mars 1889, måtte döma kyrkoherden
till det ansvar, som i nämnda lagrum blifvit stadgadt och domkapitlet
tunne hans fel förskylla.
På detta åtal meddelade domkapitlet den 16 mars 1910 utslag, däri
domkapitlet yttrade:
Då ingen anledning funnes att betvifla kyrkoherden Spolénes uppgift,
att han ej varit borta från stiftet mer än tre dagar för deltagande i familjehögtid,
och då inom församlingen funnits komminister, som utan särskild!:
förordnande kunnat fullgöra de flesta pastor tillkommande göromål, och
kyrkoherden före sin afresa tillsagt komministern att tjänstgöra å pastorsexpeditionen
och handlägga där förekommande göromål, samt det ej visats,
att någon skada vållats genom kyrkoherdens bortovaro, funne domkapitlet
hvad som legat till grund för anklagelsen vara af så ringa betydenhet, att
kyrkoherden icke därför kunde till ansvar fällas.
Med den utgång målet erhållit genom domkapitlets utslag faun jag
mig icke kunna åtnöjas, och detta af följande skäl.
Först och främst syntes mig hufvudvikten höra läggas icke på tiden,
under hvilken kyrkoherden varit utom stiftet, utan på tiden, under hvilken
lian varit borta från sin tjänstgöringsort och därigenom varit förhindrad
att handlägga sina tjänstegöromål. Ostridigt var, att kyrkoherden, som
enligt sin egen uppgift afrest hemifrån den 15 juni 1909 kl. 2.15 e. m.,
icke återkommit förr än den 19 juni kl. 6 e. m. och sålunda varit borta
mer än fyra dagar.
Ostridigt var vidare, att under kyrkoherdens frånvaro inföll en expeditionsdag,
nämligen fredagen den 18 juni. Nämnde dag infann sig klaganden
på expeditionen och sökte där få uträtta ett ärende, som emellertid
— lön —
29
komministern i denna sin egenskap ej kunde besörja. Äfven om detta ärende
ej var mera brådskande än att det kunde utan skada få anstå till kyrkoherdens
hemkomst, var det tydligt, att kyrkoherdens frånvaro under expeditionsdagen
måste betraktas såsom stridande mot ordning och skick.
.Genom domkapitlets utslag hade kyrkoherden sannolikt fatt stöd för
den uppfattning, att hans öfverklagade och åtalade förfarande varit fullt
lagligt. Att kyrkoherden fortfarande ansåg sig hafva handlat rätt framti
cWläraf, att‘lian än vidare upprepat sitt förfarande. För min del skulle
fao- hafva låtit bero vid domkapitlets utslag, om blott domkapitlet däri
klart och obetingadt sagt ifrån, att kyrkoherdens förfarande varit oriktigt,
om än domkapitlet ansett straff för samma förfarande icke påkallas.
Gent emot domkapitlets uppfattning, att saken var obetydlig, syntes
mig kunna erinras, att det icke borde kunna betraktas som eu obetydlighet,
att° eu tjänsteman upprepade gånger utan tillstånd lämnade sin post.
På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskal^! vid Svea hofrätt att
hos hofrätten anföra besvär öfver domkapitlets utslag, och skulle advokatfiskal
eu i besvären fullfölja det af mig hos domkapitlet framställda ansvarspåståendet.
Alternativt herde advokatfiskal!! hemställa, att hofrätten åtminstone
måtte förklara, att kyrkoherden förfarit felaktigt i det hänseende,
hvari han ställts under åtal. Till belysande af kyrkoherdens uppfattning
i ämnet öfverlämnade jag till advokatfiskal äfven handlingarna i ett härstädes
senare anhängig^ er dt ärende af liknande beskaffenhet med det
ärende, som föranledt ifrågavarande åtal.
På de besvär, advokatfiskal i enlighet härmed anfört^ har hofrätten
den 16 december 1910 meddelat utslag, däri hofrätten utlåtit °sig. Hof
rätten ansåge väl, att kyrkoherden Spolene förfarit felaktigt i atalade afseendet,
men enär berörda förfarande på de af domkapitlet i öfverklagade
utslaget anförda skälen icke vore af beskaffenhet att höra för Spolene
medföra ansvar för tjänstefel, funne hofrätten lika med domkapitlet den
emot Spolene i målet förda an svarstalan icke kunna bifallas.
Ofullständiga domböcker, protokoll, rotlar m. m.
Vid den inspektion, som af mig verkställdes hos rådstufvurätten i
Filipstad den 30 juli 1909, anmärktes, bland annat, följande.
I en mängd fall både först under dagarna närmast före inspektionen
i domböckerna för åren 1903—1908 gjorts anteckning om uppgifts afsändande
till straffregistret.
— 1911 —
30
Domböcker och samtliga öfriga protokoll från och med år 1904, då
borgmästaren i Filipstad Carl Thore Bergstrand tillträdde borgmästarämbetet,
syntes vara af rättens ledamöter underskrift^ först omedelbart
före inspektionen.
Civildomboken för år 1909 var uppsatt allenast för tiden till och
med den 5 april. Af Bergstrand uppvisades emellertid några lösa pappersark,
hvarå vissa mål, som handlagts efter nämnde dag, blifvit uppsätta,
dock utan iakttagande af rätt ordningsföljd.
1 lagfartsprotokollet för år 1909 hade icke införts något ärende af
yngre datum än den 24 maj, ehuru, enligt ett af Bergstrand företedt
memorial, till protokollet hörande ärenden förekommit såväl den 7 juli
som å senare rättegångsdagar.
Enahanda var förhållandet med afhandlingsprotokollet, hvari icke intagits
något ärende efter den 17 maj 1909.
Sista uppsätta ärendet i årets inteckningsprotokoll var för den 28
juni. Såväl samma dag som därefter hade förekommit inteckningsärenden,
hvilka ännu vid inspektionen icke voro uppsätta. Inteckningar,
angående hvilkas fastställande protokoll då ännu icke uppsatts, hade det
oaktadt införts i fastighetsboken.
I fastighetsboken funnos åtskilliga lösa blad.
Förmyndare, som försummat att afgifva föreskrifven räkning, hade
icke erhållit föreläggande att fullgöra denna skyldighet, sedan Bergstrand
år 1904 tillträdt ämbetet, ehuru ett stort antal förmyndare, däribland sådana
som förordnats 1902 och 1903, aldrig aflämnat rakning.
Boskillnadsrotel hade upplagts först år 1909, ehuru likväl äfven äldre
ärenden från och med år 1899 däri införts.
Rättens ombudsmäns enligt 127 § konkurslagen afgifna berättelser
både endast i få fall anmärkts i konkursroteln.
Anteckning i konkursroteln om åtgärder, som sedan september 1907
vidtagits med konkurser, både synbarligen verkställts först under tiden
närmast före inspektionen.
Den i konkursroteln sist införda konkursen både börjat den 5 februari
1909. Emellertid hade, enligt hvad Bergstrand uppgå!, några konkurser
börjat efter den 5 februari 1909, ehuru Bergstrand försummat såväl
att härom införa anteckningar i roteln som ock att däri anteckna de
åtgärder, som under de senaste månaderna vidtagits med konkurserna.
Dagbok för utsökningsmål äfvensom dagbok för handräekningsmål
både först på sista tiden upplagts. Jämväl äldre ärenden hade emellertid
i dagböckerna införts, i den förra från och med 1905 och i den senare
från 1908 års början.
— 1911 —
31
I dagböckerna hade dock icke antecknats dagen, då sökanden inkommit
med delgifningsbevis.
I handelsregistret hade under åren 1905 och 1906 icke antecknats,
om anmälan till registret vederbörligen kungjorts. Jämväl under åren
därförut både i åtskilliga fall försummelse i detta hänseende förekommit.
Från och med år 1907 både väl i de flesta fall antecknats, att kungörelse
införts i ortstidning, men däremot icke i något fall, att kungörelse varit
intagen i allmänna tidningarna.
I åtskilliga fall både underlåtits att i registret verkställa anteckning"
om, att däri intagen firma af rådstufvurätten försatts i konkurs.
Samtliga till handelsregistret från och med år 1907 gjorda anmälningar
syntes först på sista tiden hafva införts i registret.
Sedan jag öfver dessa anmärkningar infordrat borgmästaren Bergstrands
förklaring, anförde denne i ett den 30 oktober 1909 dagtecknadt
varande hufvudsakligen följande.
Anteckning om uppgifts afsändande till straffregistret i en del fall
samt underskrift af domböcker och öfriga protokoll äfvensom en del andra
åtgärder hade, såsom vid inspektionen anmärkts och Bergstrand därvid
vitsordat, verkställts först någon tid före inspektionen.
Civildomboken och en del andra protokoll voro, på sätt anmärkts, ej
fullständigt uppsätta för senaste tiden. De mål och ärenden, hvari protokollsutdrag
begärts, och åtskilliga andra vore emellertid uppsätta, men
ej införda å originalkonceptprotokollen. Ingen inteckning både införts i
fastighetsboken, utan att rörande ärendet protokoll, om ock ej infördt i
originalprotokollet, varit uppsatt. Civildomboken och öfriga protokoll vore
numera uppsätta för tiden till och med den 25 oktober 1909.
I fastighetsböckerna förekommande lösa blad både af bokbindare
fastsatts.
De förmyndare, som försummat afgifva föreskrifven räkning, både
den 25 oktober 1909 af rådstufvurätten förelagts att fullgöra denna
skyldighet.
I konkursroteln vore numera rättens ombudsmäns berättelser anmärkta
i de fall, där sådant förut ej skett, och både öfriga vederbörliga anteckningar
intill dagen för yttrandets afgifvande i roteln införts.
I dagboken för utsökningsmål både numera antecknats dagen, då
sökanden inkommit med delgifningsbevis; beträffande dagboken för handräckningsmål
både delgifningsbevis icke ingifvits i något där antecknadt
mål.
I handelsregistret både numera, med ledning af hos rådstufvurätten
förvarade årgångar af post- och inrikes tidningar, verkställts anteckningar
— lön —
32
om firmaanmälningarnas kungörande i nämnda tidningar, hvar jämte berättande
de firmor, som blifvit af rådstufvurätten försätta i konkurs, vederbörliga
anteckningar därom gjorts.
Som de vid inspektionen anmärkta fel och brister numera blifvit
rättade, hemställde Bergstrand, att jag måtte låta härvid bero.
O *
De anmärkningar, som sålunda förekommit emot Bergstrands förvaltning
af borgmästarämbetet i Filipstad, fann jag vara af beskaffenhet att
de anmärkta felen icke kunde lämnas utan laga beifran. Några af anmärkningarna
kunde väl synas vara mindre betydande, men äfven om
dessa icke skulle i och för sig skäligen kunnat påkalla åtals anställande,
satte de dock en viss färg på Bergstrands försumlighet i andra hänseenden.
Den viktigaste af anmärkningarna var i min tanke den, som afsåg
förmyndarvården. Att meddela förmyndare, som försummat att i rätt tid
aflämna förmyndarräkning, föreläggande att fullgöra sin skyldighet är visserligen,
jämlikt 8 § i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom den 18 april 1884, ett åliggande för rätten, men
med hänsyn till den ställning, en borgmästare intager i en liten rådstufvurätt,
ansåg jag mig med fog kunna hysa den meningen, att ingen orätt
blefve Bergstrand vederfaren genom att ansvar för rådstufvurättens försummelse
i förevarande hänseende i första rummet utkräfdes af honom
såsom rättens ordförande.
Att i detta fall gorå försummelserna i borgmästarämbetet till föremål
för åtal hade jag ett särskilt skål i följande omständighet. Vid inspektionen
förekom jämväl, att årets brottmålsdombok icke kunde tillrättaskaffas.
Bergstrand uppgaf, att nämnda dombok förvarades hos rådmannen
G. Dahl, som vid tillfället var bortrest från staden, samt att domboken,
efter hvad Bergstrand trodde, var uppsatt för tiden till början af
maj. Häröfver hord, meddelade Dahl sedermera, att brottmålsdomboken
vid tiden för inspektionen var färdig till den 24 maj. Lista ternen af
densamma både emellertid förvarats hos borgmästaren, hvilken i domboken
skulle införa ett mål, hvari Däld afhörts som vittne och sålunda varit j afvig.
Åt advokatfiskal vid Svea hofrätt uppdrog jag därför att för de försummelser
i ämbetet, som borgmästaren Bergstrand enligt de vid inspektionen
gjorda och af Bergstrand i förklaringen vidgångna anmärkningarna
låtit komma sig till last, hos hofrätten anställa åtal emot Bergstrand med
yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
— 1911 —
33
/
På det åtal, som i enlighet härmed anställdes af advokatfiskal, meddelade
hofrätten utslag den 18 mars 1910. Hofrätten yttrade däri: Enär
borgmästaren Bergstrand i målet vore förvunnen att i de af mig angifna
hänseendena hafva gjort sig skyldig till försummelse i ämbetet, funne
hofrätten skäligt, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Bergstrand att
för hvad han sålunda låtit komma sig till last bota 300 kronor.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Obehöriga förskott från underlydande redogörare.
I en hit ingifven klagoskrift anförde kaptenen vid Svea trängkår 8.
Odqvist, bland annat, följande.
I skrifvelse af den 16 januari 1909 till chefen för fjärde arméfördelningen
hade klaganden, i egenskap af kontrollant å kårens kassaförvaltning
år 1908, anmält chefen för Svea trängkår, öfversten N. G. Hallström,
för det han under november 1908 hos tjänstförrättande regementsintendenten,
kaptenen W. Blix, lånat penningar i form af förskott å aflöning till sådant
belopp, att öfversten å första kassadagen i december endast hade ett
mindre belopp att utfå af sin nämnde dag utfallande aflöning enligt aflöningslistan.
I skrifvelsen hade tillika uppgifvits, att regementsintendenten
Emil Thestrup kunde närmare angifva lånets storlek och bestyrka riktigheten
af Odqvists anmälan.
Uti häröfver infordrad förklaring af den 24 januari 1909 erkände
öfversten, att han under november månad föregående år af då tj änstförrättande
regementsintendenten, kaptenen Blix, ur hans omhänderhafda
medel (alltså af uppbördsmedel) erhållit förskott å 400 kronor, som den
1 därpå följande december gäldats med reseräkningar för tjänsteresor till
Stockholm samt, i den mån dessa räkningar icke förslogo, med öfversten
samma dag tillkommande aflöning.
Utan att fullständiga målets utredning och utan att enligt 28 § i
förordningen om krigsdomstolar öfverlämna målet till krigsöfverdomstolen
hade arméfördelningschefen i en den 3 februari 1909 till öfversten Hallström
aflåten skrifvelse yttrat, att öfversten varit fullt berättigad att af
kårens kassaförvaltning uppbära ett uppåt afrundadt, närmelsevis beräknadt
förskottsbelopp för sina anbefallda tjänsteresor till Stockholm; samt
att arméfördelningschefen i (ifrigt endast ansåge sig höra påpeka olämpligheten
af att en chef af sina underlydande uppbure penninglån vare sig
af dem personligen eller af deras omhänderhafda uppbördsmedel.
Justitieombudsmannens åmbetsberättelse Ull 1911 års Riksdag.
5
34
öfversten hade emellertid i sin förklaring lämnat ofullständiga och i
följd däraf synbarligen vilseledande uppgifter om förskottets beskaffenhet
och storlek, hvarjämte uppgift å resekostnaden saknades, öfversten hade
nämligen under november månad erhållit dels ett förskott å 400 kronor
mot förskottskvitto å aflöning för december, dels ytterligare ett förskott
ungefärligen motsvarande resekostnaden, som belöpte sig till 172 kronor
40 öre, hvilket allt kunnat ådagaläggas genom att regementsintendenten
Thestrup och kaptenen Blix blifvit börda.
Då arméfördelningschefen alltså, af skriftväxlingen i målet att döma,
fattat sitt beslut utan att genom Thestrups hörande utreda saken, och då
klaganden genom beslutet syntes hafva afgifvit en obefogad anmälan, hvarå
ansvar måhända kunde följa, när klaganden icke som nu kunde styrka
sin anmälans riktighet, ville klaganden till mig öfverlämna ärendet, till
den åtgärd saken kunde föranleda.
Vid sin klagoskrift fogade klaganden afskrift af en utaf öfversten
Hallström till chefen för fjärde arméfördelningen den januari 1909 afgifven
förklaring, hvari beträffande en af klaganden emot öfversten gjord
anmälan för uppburet förskott anförts, att öfversten under nästföregående
november månad af då tjänstförrättande regementsintendenten Blix ur
hans omhänderhafda medel erhållit förskott å 400 kronor, som den 1
därpå följande december gäldats med reseräkningar för fyra tjänsteresor
till Stockholm (sammanträden i utrustningskommissionen) samt, i den mån
dessa räkningar ej förslogo, med öfversten samma dag tillkommande aflöning.
Én vid klagoskriften jämväl fogad afskrift utaf en från arméfördelningschefen
den 3 februari 1909 till öfversten Hallström aflåten ämbetsskrifvelse
innehöll i nu ifrågavarande hänseende hvad i klagoskriften
därom uppgifvits.
Sedan jag i anledning af klagoskriften infordrat öfversten Hallströms
yttrande, anförde denne i afgifven förklaring, bland annat, följande.
Klaganden påstode till en början, efter ett referat af hvad i ärendet
förekommit, att öfversten i sin till chefen för fjärde arméfördelningen afgifna
förklaring skulle hafva lämnat ofullständiga och i följd däraf synbarligen
vilseledande uppgifter om storleken och beskaffenheten af i ärendet
ifrågakomna förskott, hvarjämte uppgift å resekostnaden skulle hafva
saknats.
Den uppgift, öfversten lämnat arméfördelningschefen i anledning af
klagandens på sin tid gjorda anmälan, var, att öfversten under november
månad 1908 af regementsintendenten ur hans omhänderhafda förskottsmedel
erhållit ett förskott å 400 kronor, hvilka den 1 därpå följande de
—
1911 —
35
cember gäldats med reseräkningar för fyra tjänsteresor till Stockholm och
åter samt, i den man dessa räkningar icke förslogo, med öfversten samma
dag tillkommande aflöningsmedel.
Då öfversten erhöll del af klagandens till arméfördelningschefen i
januari 1909 ingifna anmälan, kunde öfversten icke två månader efteråt
erinra sig förskottsbeloppets storlek, hvarför öfversten, då lian skulle afgifva
sin förklaring, vände sig till regementsintendenten Thestrup, hvilken
i klagandens anmälan till arméfördelningschefen uppgifvits vara den
person, som »kunde närmare angifva lånets storlek», med en förfrågan,
om förskottsbeloppet, såsom öfversten antog, var _ 400 kronor, och blef
öfversten af Thestrup styrkt i denna förmodan. Öfversten uppgaf därefter
i sin förklaring, på god tro, förskottsbeloppet så som skott.
Sedan öfversten nu fått del af klagoskriften, både han vändt sig till
kaptenen Blix med förfrågan, om denne kunde erinra sig förskottsbeloppets
storlek. Kaptenen Blix förklarade, »att han omöjligen så långt efteråt
kunde erinra sig detta», men trodde, att det vid redovisningen af förskottsbeloppet
den 1 december funnits uti hans omhänderhafda förskottskassa
ett kvitto å 400 kronor och ett annat å 50 kronor, utgifna af öfversten.
Om så varit förhållandet, skulle beloppet hafva utgjort 450 kronor.
Att ej några bestämda uppgifter kunnat erhållas berodde däraf, att förskottskvittot
eller kvittona ej antecknats, utan legat i förskottskassan, till
dess redovisning skott.
Vare sig nu förskottsbeloppet utgjort 400, 450 eller, såsom klaganden
villo gorå troligt, omkring 570 kronor, något hvarom öfversten, som
näinndt, ej kunde lämna bestämd upplysning, och vare sig beloppet
bekommits mot ett eller två kvitton, hade förskottsbeloppet i sin helhet
redovisats den 1 december 1908 med reseräkningar för fyra tjänsteresor
från Örebro till Stockholm och åter samt, i den mån dessa ej förslogo,
med öfversten samma dag tillkommande lönemedel.
Under sådana förhållanden torde beloppet icke kunna frånkänna^ reseförskotts
natur och måste därför anses berättigadt enligt gällande aflöningsreglemente.
öfversten bestrede sålunda, att hans möjligen felaktiga uppgift om
förskottsbeloppets storlek kunnat i något afseende vara vilseledande för
chefen för fjärde arméfördelningen, då denne disciplinärt behandlade
ifrågavarande anmälan.
Med anledning af uppgiften i klagoskriften, att klaganden år 1908
varit kårens kassakontrollant, villo öfversten framhålla, att kassakontrollanten
icke hade att annorledes taga befattning med handhafvande af
— 1911 —
36
regementsintendentens eller andra till kompanichefer m. fl. utlämnade likartade
förskott, än att tillse, att desamma å kassadagarna blefve vederbörligen
redovisade.
På grund af det i förklaringen anförda hemställde öfversten, att
klagoskriften måtte lämnas utan vidare afseende.
Till bemötande af innehållet i öfverstens förklaring lät klaganden i
ärendet ingifva påminnelser, därvid klaganden förmälte att, oansedt det
ifrågakomna beloppets storlek, här syntes föreligga ett oförtydbart brott
emot det i 25 kap. 13 § strafflagen för förman meddelade förbudet att
af underordnad ämbetsman låna sådana medel, som å ämbetets vägnar
blifvit denne anförtrodda. Klaganden förklarade sig därför, med åberopande
af hvad lian förut anfört, vidhålla sin hemställan om laga åtgärders
vidtagande mot öfversten.
Till närmare utveckling af sin uppfattning androg klaganden i en
särskild skrift, bland annat:
att öfversten Hallström vid ofta upprepade tillfällen utan att ens
kunna förebära utgift för resor i tjänsten begagnat sig af förskott å aflöning
eller faktiska lån hos regementsintendenten, h vil ket kunde intygas
af, bland andra, kaptenen Blix och nuvarande samt förutvarande regementsintendentcr
vid kåren;
att den, som uppburit penningar mot förskottskvitto å följande månads
aflöning eller till betäckande af kommande, helst såsom i förevarande
fall öfverdrifvet beräknade utgifter, vore vid tillfället ännu icke
rådande öfver donna aflöning och komme i händelse af dödsfall eller
andra lätt inträffande hinder ej heller att råda öfver den;
att ränteförlust därvid drabbade det allmänna men möjligen äfven
regementsintendenten i det fall, att denne nödgades af egna medel vid
redovisning själf täcka förskottsbelopp, som icke finge synas i räkenskaperna;
att,
om regementsintendenten ej varit nödsakad att för tillfredsställande
af kårchefens enskilda lånebehof anlita å ämbetets vägnar innehafva
medel, skulle i hvarje fall mera kunnat innestå i riksbanken att
göras räntebärande för det allmänna;
att härtill komme det upprörande i att en underordnad ämbetsman
faktiskt sällan vågade afslå en förmans, helst en chefs, förskotts- eller i
realiteten lånebegäran;
att det för en ekonomiskt mindre väl ställd regementsintendent vore
förenad! med kännbar risk ej blott att förlora sålunda utlämnade lån utan
ock att blifva ställd till ansvar, i fall han ej kunde, när så fordrades,
vederbörligen redovisa till honom utlämnade medel;
— 1911 —
37
att gällande kassareglemente åtminstone ej syntes medgifva den tolkning
arméfördelningschefen gifvit detsamma angående kårchefens rättighet
att uppbära förskott, enär där endast stode, att »för tjänsteresor erforderliga
förskott må af regementsintendenten utlämnas», hvaraf väl torde
framgå, att regementsintendenten hade rättighet men ej skyldighet att utlämna
dylika förskott eller lån, hvaremot något medgifvande, att förman
hade rättighet låna af underordnad, ej kunde där återfinnas;
att arméfördelningschefens påpekande af olämpligheten af, att eu chef
af sina underlydande uppbär penningar vare sig af dem personligen eller
af deras omhänderhafvande uppbördsmedel, ej innefattade någon disciplinär
bestraffning men tydligt nog angåfve sakens rätta beskaffenhet;
samt att klaganden såsom subalternofficer och kassakontrollant redan för
omkring 18 år sedan nödgats stoppa en något större lånetrafik för sin
kompanichef, nuvarande kårchefen.
I ärendet lät jag slutligen genom chefen för fjärde arméfördelningen
infordra yttranden från regementsintendenten Emil Thestrup och kaptenen
W. Blix.
I sin förklaring anförde regementsintendenten Thestrup:
att öfversten någon dag i november månad 1908, under liden emellan
den 1 och den 17, på därom framställd begäran erhållit ett förskott af
400 kronor å öfversten tillkommande, den 1 påföljande december utfallande
aflöningsförmåner;
att å det kvitto, öfversten å beloppet utfärdade till Thestrup, beloppet
angafs såsom »förskott å lönemedel eller aflöning»;
att då icke angafs — något, som Thestrup ej heller eljest hade sig
bekant — huruvida detta förskott var afsedt att täcka öfverstens resekostnader
;
att enligt Thestrup nu af kaptenen Blix lämnad uppgift — hvilken,
så vidt Thestrup kunde erinra sig, vore riktig — när Blix tillträdde regementsintendentsbefattningen
vid kåren den 17 november 1908, i kassan
fanns inneliggande ytterligare ett af öfversten utfärdadt förskottskvitto å
50 kronor, hvilka medel Thestrup sålunda på öfverstens begäran till honom
utlämnat någon dag under tiden emellan den 1 och den 17 november;
att sammanlagda beloppet af de reseräkningar, på grund af hvilka
öfversten den I december 1908 både tillgodohafvande, utgjorde 172 kronor
40 öre;
samt att Thestrup, som, ehuru då tjänstledig, tillfälligtvis tillstädesvar
i kårens kassaförvaltnings lokal den 1 december 1908, därvid iakttog, att
öfversten vid erhållande af aflöning och likvid för nämnda reseräkningar
med sålunda erhållna medel inlöste såväl omförmälta förskottskvitto å
1911 —
38
400 kronor som ett eller två ytterligare kvitton å förskottsbelopp, utgörande,
inklusive uppburna förskott för reseersättningar, sammanlagdt minst
ISO högst 200 kronor, så att öfversten, som eljest skulle uppburit ett
kontant belopp af dels löneförmåner 575 kronor 63 öre dels reseersättningar
172 kronor 40 öre, eller tillhopa 748 kronor 3 öre, erhöll ett belopp
ej uppgående till 200 kronor.
Kaptenen Blix anförde i sin förklaring, bland annat:
att, då Blix af regementsintendenten Thestrup den 16 november 1908
mottog hans omhänderhafda förskottsmedel, i kassan lag af öfversten utfärdade
ett förskottskvitto å 400 kronor å aflöningsmedel samt ett förskottskvitto
å 50 kronor till bestridande af resekostnader;
samt att öfversten troligtvis af Blix sedermera erhållit ytterligare förskott
till bestridande af resekostnader — om emot förskottskvitto eller mot
inlämnade reseräkningar kunde Blix ej minnas — alldenstund de öfverstens
reseräkningar, som aifördes vid kassadagen den 1 december, belöpte sig
till 172 kronor 40 öre, och öfversten vid samma kassadag hade att uppbära
i aflöningsförmåner 575 kronor 63 öre samt mot reseräkningar 172
kronor 40 öre, eller tillhopa 748 kronor 3 öre, och af donna summa erhöll,
sedan samtliga förskottskvitton voro infriade, mellan 100 och 200 kronor
i kontanter.
I ärendet var sålunda upplyst, att öfversten Hallström i november
1908 af vederbörande regementsintendenter vid Svea trängkår uppburit
förskott dels för reseräkningar och dels för öfversten den 1 påföljande
december tillkommande aflöning, äfvensom att sammanlagda beloppet af
de reseräkningar, på grund af hvilka öfversten den 1 december 1908 hade
tillgodohafvande, utgjorde 172 kronor 40 öre.
Storleken af det till öfversten lämnade förskottet å aflöning hade icke
kunnat exakt beräknas. Men då man visste, att öfverstens månadsaflöning,
sammanlagd med den verkliga resekostnaden, utgjort tillhopa 748 kronor
3 öre, och att öfversten vid aflöningen bekommit högst 200 kronor, var
det tydligt, att, äfven om öfversten kunde anses hafva ägt rätt att i förskott
för resekostnader uppbära en rund summa af 200 kronor, öfverstens
förskott å aflöning uppgått till minst 348 kronor 3 öre.
Genom att på detta sätt fordra och mottaga förskott af en underordnad
hade öfversten enligt min uppfattning obestridligen gjort sig
skyldig till fel i ämbetet, och detta ämbetsfel, hvarigenom emellertid icke
någon skada syntes hafva vållats statsverket, fann jag påkalla laga beifran.
Jag uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen att för ifrågavarande ämbetsfel
— 1911 —
39
ställa öfversten Hallström under åtal inför krigshofrätten med yrkande om
ansvar å öfversten efter lag och sakens beskaffenhet.
Till fullgörande af det sålunda erhållna uppdraget yrkade krigsfiskalen
i afgifvet memorial, att öfversten Hallström för hvad han i förevarande
fall låtit komma sig till last såsom fel i ämbetet måtte dömas till ansvar
enligt tillämpligt lagrum, i hvilket afseende krigsfiskalen hemställde, huruvida
icke med hänsyn till omständigheterna i målet straff för det åtalade
ämbetsfelet kunde bestämmas allenast efter 144 § strafflagen för krigsmakten.
I särskilda till krigshofrätten ingifna skrifter förde klaganden
talan emot öfversten för det han genom sitt omförmälta förfarande gjort
sig skyldig till brott, som afväges i 25 kap. 13 § allmänna strafflagen,
hvar järn te klaganden fordrade ersättning för sina kostnader å målet såväl
härstädes som hos krigshofrätten.
Efter slutad skriftväxling meddelade krigshofrätten utslag i målet
den 16 april 1910. Krigshofrätten yttrade däri till en början, att som
klaganden icke, vare sig i uppgifven egenskap af kassakontrollant vid kårens
förvaltning 1908 eller, så vidt i målet vore visadt, i annan egenskap,
ägt att taga sådan befattning med ifrågavarande hos regementsintendenten
innestående förskottsmedel, att klaganden på grund däraf vore att anse
såsom målsägare i fråga om det brott, han i målet lågt sin kårchef till
last, funne krigshofrätten hvad klaganden i målet anfört och yrkat icke
kunna komma under bedömande.
Hvad beträffade krigsfiskalens i målet förda talan utlät sig krigshofrätten,
att enär i målet vore upplyst, att öfversten Hallström i november
1908 hos regementsintendenten, utöfver hvad öfversten ägt att i förskott
uppbära för resekostnader, i förskott å öfversten den 1 därpå följande
december tillkommande aflöning jämväl uppburit ett belopp af omkring
dubbla summan af resekostnaderna, samt öfversten, då han så förfarit, visat
oförstånd i fullgörande af tjänsteplikt, som på grund af hans ställning vid
kårens förvaltning i fråga om kassavården ålegat honom enligt kungl.
kungörelsen angående tillämpning af förändrade föreskrifter rörande förvaltningen
vid arméns truppförband den 23 november 1894, funne krigshofrätten,
med bifall till krigsfiskalens talan, skäligt, i förmågo af 144 §
strafflagen för krigsmakten, döma öfversten för hvad han i berörda afseende
låtit komma sig till last att undergå disciplinstraff af arrest utan
bevakning i 15 dagar.
Krigshofrätten stadgade tillika, att klaganden skulle själf vidkännas
sina å målet häfda kostnader.
Krigshofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.
— 1911 —
40
Obehörig kritik af ett krigsrättsutslag.
I en till mig ingifven skrift anförde kaptenen vid Svea artilleriregemente
Gustaf Hermansson Sabelfelt klagomål öfver, jämte annat, som jag
emellertid ej fann kunna föranleda någon min ämbetsåtgärd, följande förhållande,
som enligt klagandens mening lämnade bevis på vederbörande
regementschefs missuppfattning af den ställning, honom enligt lag tillkomme.
Till chefen för 8 batteriet af Svea artilleriregemente inkom från ryttmästaren
vid lifgardet till häst grefve Gilbert Hamilton en den 28 augusti
1909 dagtecknad anmälan om att volontären vid nämnda batteri n:r 28
Hedström i en spårvagn underlåtit att gorå honnör för Hamilton. I anledning
af donna anmälan förordnade chefen för Svea artilleriregemente,
öfversten Gabriel Torén, genom extra regementsorder af den 4 september
1909 krigsrätt, bestående af majoren A. Bolin, ordförande, kaptenerna
H. M. Wennerholm och 8. W. L. Schtlrer von Waldheim samt löjtnanten
G. O. E. Virgin äfvensom auditören G. C. A. Lindencrona.
Krigsrätten meddelade utslag den 6 september 1909 och yttrade däri,
att som Hedström emot sitt bestridande icke kunde anses hafva gjort sig
skyldig till förseelse mot vare sig 90 eller 102 § strafflagen för krigsmakten,
funne krigsrätten Hedström icke kunna ställas till ansvar jämlikt
dessa §§, men enär Hedström genom sin underlåtenhet att hälsa på Hamilton
gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse, pröfvade krigsrätten rättvist,
jämlikt 144 § samma lag, döma Hedström att, för hvad han sålunda låtit
komma sig till last, hållas i vaktarrest under två dagar.
Från detta utslag var majoren Bolin sålunda skiljaktig, att han ansåg,
att Hedströms straff bort bestämmas till sträng arrest under tre
dagar. Auditören, som för sin del yrkade en mindre ändring i utslagets
motivering, ansåg, att straffet bort bestämmas till en dags vaktarrest.
Den 18 september 1909 gjorde öfversten Torén detta utslag till föremål
för ett uttalande inför regementets officerskår. Öfversten yttrade då,
att han ingalunda ville kritisera eller bli missförstådd, och att han trodde,
att krigsrättens ledamöter handlat efter bästa förmåga, ehuru de, med ett
undantag, missförstått sin uppgift och vanskött sitt åliggande. Öfversten,
som helt och hållet anstöt sig till majoren Bolin, förmenade, att det borde
hafva dömts betydligt strängare, och uttalade den förhoppning, att detta
skulle iakttagas för framtiden. Öfversten förklarade sig vara ytterst förvånad
och nedstämd öfver målets utgång och den uppfattning af discip
—
1911 —
41
lin, ett dylikt sätt att döma utvisade. Hos Hamilton villo öfversten göra
en ursäkt för det skedda, och då öfversten ej kunde tänka sig en värre
förbrytelse i den vägen, vore det enligt hans mening alldeles för mildt
dömdt.
Dessa regementschefens yttranden, hvilka sedermera upprepats till de
samlade divisions- och battericheferna, hade officerskåren uppfattat såsom
ett försök att direkt inverka på officerarne att döma i den riktning öfversten
anvisade.
Sedan jag lämnat öfversten Torén tillfälle att yttra sig öfver klagoskriften,
anförde öfversten i en den 18 februari 1910 afgifven förklaring
rörande den del af ärendet, hvarom nu är fråga, hufvudsakligen följande.
I sin ställning som regementschef ansåg sig öfversten både berättigad
och pliktig att till regementets kännedom bringa sin uppfattning rörande
den disciplinära ordning, som på öfverstens ansvar skulle upprätthållas.
Hvad anginge de i klagoskriften omförmäla yttrandena kunde öfversten
omöjligt, då officerssammanträdet ägt rum den 18 september 1909, erinra
sig deras exakta ordalydelse, men torde öfversten vid sammanträdet, där
först en hel del andra saker behandlats, hafva yttrat, att enligt öfverstens
mening en förseelse, sådan som den åtalet afsåg, förtjänat ett strängare
straff, samtidigt hvarmed öfversten dock betonat, att han ej med detta
villo klandra krigsrättens dom utan endast för officerskåren angifva de
grundsatser, som öfversten i egenskap af disciplinärt bestraffningsberättigad
befälhafvare ansåg sig höra tillämpa vid regementet. Efter samtal
med några medlemmar af officerskåren insåg emellertid öfversten, att hans
yttranden kunnat missuppfattas. Öfverstens tanke hade endast varit att
för disciplinens skull se till, att ett uppträdande, sådant som det Hedström
låtit komma sig till last gent emot Hamilton, icke måtte upprepas.
Till bemötande af öfverstens förklaring anförde klaganden i afgifna
påminnelser, bland annat:
att, sedan öfversten öfverlämnat ett mål till krigsrätt, hade han fullgjort
hvad på honom ankomme;
att allt ingripande i krigsrättens beslut eller förhandlingar vore stridande
mot lag;
att förordningen om krigsdomstolar i § 7 innehölle den bestämmelsen,
att den, som förordnat om krigsrätt, ej själf finge vara domare i samma
rätt, med hvilken bestämmelse lagstiftaren afsett att hålla den, som förordnat
om krigsrätt, utanför rättens förhandlingar och i hvarje fall hindra
ett lika olämpligt som obehörigt ingripande i den af honom tillsätta domstolens
beslut;
samt att det varit omöjligt att fatta öfverstens ifrågavarande yttrande
Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1,911 års Riksdag. 6
42
på annat sätt än såsom en skarp kritik af krigsrättens utslag och som
innebärande en uppenbar afsikt att inverka på kommande krigsrätters beslut.
I ärendet var sålunda upplyst, att sedan öfversten förän förordnat
krigsrätt för att undersöka och afdöma den förseelse, hvartill Hedström
gjort sig skyldig gent emot ryttmästare Hamilton, samt krigsrätten utfört
sitt uppdrag, hade öfversten vid särskilda tillfällen dels till den samlade
officerskåren vid Svea artilleriregemente och dels till regementets divisionsoch
batterichefer gjort vissa uttalanden angående Hedströms förseelse och
det af krigsrätten ådömda straffet för densamma. Ehuru ordalydelsen af
dessa uttalanden icke blifvit fastställd, utvisade handlingarna i ärendet, att
öfverstens yttranden gått ut på att å ena sidan klandra den uppfattning,
som gjort sig gällande hos krigsrättens majoritet, men å andra sidan godkänna
den strängare mening, som vid målets afgörande omfattats af krigsrättens
ordförande. Till dessa uttalanden hade öfversten förmenat sig vara
lika berättigad som skyldig i sin egenskap af disciplinärt bestraffningsberättigad
befälhafvare. Och afsikten med samma uttalanden skulle icke
hafva varit att kritisera krigsrättens beslut, utan att för åhörarne klargöra
de grundsatser, som öfversten själ!'' funnit afgörande vid handhafvandet af
disciplinen inom regementet.
Till en början var att märka, att ifrågavarande yttranden framkommit
under öfverstens ämbetsutöfning. Hans förklaring gaf också otvifvelaktigt
vid handen, att han uttalat sig å ämbetets vägnar.
Hvad öfversten anfört om afsikten med berörda yttranden syntes hvila
på en ohållbar distinktion. Det lät nämligen ej väl tänka sig, att öfversten
skulle kunnat inför sina officerare eller några bland dem framställa anmärkningar
mot krigsrättens utslag angående Hedströms förseelse och tilllika
utveckla, huru dylika brott rätteligen borde bestraffas, utan att på
samma gång gifva tillkänna, huru öfversten förväntade, att kommande
krigsrätter skulle afdöma brott af samma beskaffenhet. Jag kunde följaktligen
icke finna annat, än att öfversten genom att, på sätt som skott,
afgifva ett omdöme öfver krigsrättens beslut för framtiden obehörigen
ingripit i blifvande krigsrätters fria beslutanderätt, för hvilken ingå andra
gränser herde finnas än de af lag och domareed utstakade. Ett särskilt
skäl att afhålla sig från hvarje omdöme om krigsrättens beslut herde
öfversten enligt min mening hafva sett i den omständigheten, att det i
regeln var öfversten själf, som å ämbetets vägnar bestämde en blifvande
krigsrätts sammansättning.
— 1911 —
43
Då jag följaktligen ansåg, att öfversten Torén i förevarande hänseende
på ett betänkligt sätt öfverträda sin ämbetsplikt, uppdrog jag åt krigsfiskalen
att för berörda ämbetsfel åtala öfversten inför krigshofrätten med
yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
På det åtal, som i enlighet härmed anställdes af krigsfiskalen, meddelade
krigshofrätten utslag den 25 april 1910. Krigshofrätten utlät sig
däri, att som öfversten Torén genom sina ifrågavarande yttranden i anmärkta
afseende!: visat oförstånd i utöfningen af sitt ämbete såsom chef
för regementet, funne krigshofrätten skäligt, jämlikt 144 § strafflagen för
krigsmakten, döma öfversten att därför undergå disciplinstraff af arrest
utan bevakning i 5 dagar.
Krigshofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Kränkning af församlingsfriheten.
Distributören Birger Svahn påkallade i en hit ingifven klagoskrift
mitt ämbetsbiträde i anledning däraf, att magistraten i Linköping skulle
hafva förbjudit klaganden att den 10 september 1909 i Linköping hålla
ett behörigen anmäldt föredrag öfver ämnet » militarismen och de sociala
striderna». Under förmälan att samma föredrag af klaganden opåtalt
hållits i Norrköping, uttalade klaganden såsom sin mening, att magistraten
genom förbudet gjort ett obehörigt intrång på yttrandefriheten.
Sedan jag lämnat vederbörande ledamöter af magistraten tillfälle att
yttra sig öfver klagoskriften, blef förklaring i ärendet afgifven af borgmästaren
C. H. Ramsay samt rådmännen Olof Mattsson och Aug. Holmer,
hvilka därvid, med åberopande af magistratens samtliga protokoll i det
med klagomålet afsedda ärendet, bestredo, att magistraten förbjudit Svahn
att hålla det anmälda föredraget.
De i förklaringen omförmälta protokollen innehöllo följande.
Vid magistratens sammanträde den 7 september 1909, därvid närvoro
borgmästaren Ramsay, rådmannen Mattsson och stadsnotarie!! Richard
Hultmark, lät Carl Johansson ingifva en skrift, däri han, enligt uppgift
å »socialistiska klubbens» vägnar anmälde, att klaganden emot inträdesafgift
skulle den 10 september kl. 8 e. m. i »folkets hus» hålla ett
föredrag öfver ämnet »militären och de sociala striderna». I anledning
häraf fattade magistraten det beslut, att då Johansson ej visat, att »folkets
— 1911 -
44
hus» blifvit af dess innehafvare upplåtet för ifrågavarande ändamål, funne
magistraten tillställningen ej vara behörigen anmäld.
Af detta beslut tick sökanden del på förmiddagen den 8 september,
enligt hvad magistratens protokoll för sistnämnde dag utvisade.
Vid sammanträde med magistraten den 9 september, i närvaro af
borgmästaren Ramsay samt rådmännen Mattsson och Holmer, föredrogs
en till magistratens ordförande ingifven skrift, därmed A. Blom, i uppgifven
egenskap af ordförande och vice värd i »föreningen folkets hus i
Linköping», öfverlämnade ett för »socialistiska ungdomsklubben» utfärdadt
hyreskontrakt. I skriften uppgafs, att i kontraktet gjorts den ändring,
att lokal skulle upplåtas till föredrag, då sådana »funnes tillgängliga».
Kontraktet, som var dagtecknadt den 28 december 1907, innehöll,
bland annat: att styrelsen för nyssnämnda förening till »socialistiska
ungdomsklubben» för en tid af ett år, räknadt från den 1 april 1908 till
samma dag 1909, upplät i egendomen n:r 58 af kvarteret S:t Lars i Linköpings
stad öfra salen med två möten i månaden emot en öfverenskommen
summa af 50 kronor om året; samt att kontraktet skulle anses prolongera^
på ännu ett års tid, om uppsägning ej skedde före förfallodagen.
Efter föredragning af dessa handlingar fattade magistraten samma
dag beslut i ärendet, därvid magistraten yttrade:
Enär, så vidt visadt blifvit, vederbörande anordnare af ifrågakomma
tillställning icke erhållit ovillkorlig rätt att påföljande afton kl. 8 e. in.
disponera störa salen i »folkets hus», där föredrag brukade hållas, kunde
tillställningen icke heller nu anses behörigen anmäld.
För den händelse anordnare!! kunde behörigen styrka, att salen blifvit
för föredraget upplåten, så och då det kommit till magistratens kännedom,
att Svahn vid upprepade tillfällen brutit emot god ordning och jämväl
därför straffats, samt anledning sålunda funnes att antaga, det hans
ifrågasätta föredrag komme att åsyfta eller innebära något, som vore
stridande mot sedlighet eller allmän lag eller kunde föranleda oordningar,
funne sig magistraten, med stöd af 13 § 1 stycket sista punkten i ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, föranlåten att stadga,
det anordnare!! af tillställningen skulle, så vidt tillställningen skulle anses
behörigen anmäld, före kl. 4 påföljande eftermiddag till magistratens ordförande
inlämna koncept till det föredrag, Svahn afsett att hålla; och
ville magistraten, sedan sig visat, att anordnare!! fullgjort hvad sålunda
föreskrifvits såsom villkor för att behörig anmälan skulle anses gjord, och
sedan magistraten erhållit kännedom om föredragets innehåll, meddela de
ordningsföreskrifter, som magistraten med afseende å sakens beskaffenhet
kunde finna erforderliga.
— 1911 —
45
Detta magistratens beslut delgafs Johansson den 10 september 1909
kl. mellan 11 och 12 på dagen.
B
Magistratens beslut den 9 september 1909 i anledning af Johanssons
anmälan voro således grundade på 13 § i ordningsstadgan för rikets städer.
Detta lagrum har i de delar, som här voro i fråga, följande lydelse:
»Hvar och en, som vill i stad eller å dess område gifva offentlig
föreställning — — — hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till
andakt söfning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde
eller gorå andra tillställningar af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller hvartill inträdeskort
försäljas eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras,
begäres eller mottages, eller till hvilka allmänheten eljest har tillträde,
skall därom gorå anmälan hos polismyndigheten. I fall---början.
Den, som anmäler tillställningen, vare pliktig, när det af polismyndigheten
påfordras, ej mindre att styrka, att den uppgifna lokalen eller
platsen blifvit af ägaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, än
äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten
de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; allt vid äfventyr, att tillställningen eljest anses icke
vara behörigen anmäld.
År fråga — — — afgift.
Den — — — meddelas.
Underlåter — — — kronor.
Där sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande
förbjuda. I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig
anmälan eller tillåtelse äger ruin, eller bland de närvarande uppkommer
oordning af svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnes i densamma
aägsnande kan undanröjas, må sammankomsten af polismyndigheten
upplösas; och vare — — — efterrättelse.»
I förevarande ärende var upplyst, att sedan hos magistraten anmälts,
att Svahn den 10 september 1909 ämnade i »folkets hus» i Linköping
hålla ett föredrag öfver ämnet »militarismen och de sociala striderna»,
hade magistraten genom beslut den 9 september förklarat sig anse, att
föredragets anordnare icke visat, att han erhållit ovillkorlig rätt att dispo
—
1911 —
46
liera den sal i »folkets hus», där föredrag brukade hållas. I följd häraf
hade magistraten också förklarat föredraget icke vara behörigen anmäldt.
Ofvan införda lagrum ger otvifvelaktigt åt en magistrat såsom polismyndighet
befogenhet att fordra, att den, som anmäler ett offentligt föredrag,
också visar, att den uppgifna lokalen blifvit af ägaren eller innehafvaren
upplåten för ändamålet. Emellertid kunde jag icke finna annat
än att i förevarande fall magistraten vid bedömande af de i anmälningsärendet
företedda handlingarna ådagalagt en onödig och uppenbart öfverdrifven
formalism. Men magistratens åtgörande härutinnan kunde dock
näppeligen betraktas såsom ett tjänstefel.
Magistraten hade emellertid icke stannat härvid. Huru stränga än
magistratens fordringar kunde hafva vant på ett bevis om att lokalen i
»folkets hus» vant behörigen upplåten till föredragets hållande, var det
väl ganska sannolikt, att dessa fordringar kunnat fyllas af föredragets
anordnare. Men hvarje bemödande i sådan riktning både magistraten
gjort onyttigt genom sitt i anmälningsärendet vidare meddelade beslut.
Om innebörden af detta beslut både olika meningar framställts i det
härstädes anhängiggj orda ärendet. I klagoskriften både föredragshållaren
betecknat beslutet såsom ett förbud emot föredragets hållande. Magistratens
ledamöter åter både i sin förklaring bestämdt påstått, att något
förbud icke meddelats.
Rent förment sedt både naturligtvis magistraten rätt i sitt påstående.
Något formligt förbud emot föredragets hållande både magistraten icke
utfärdat. Men å andra sidan var det obestridligt, att det beslut, hvarigenom
magistraten gjort frågan om föredragets behöriga anmälande
beroende af ett villkor, i sak så närmade sig ett förbud, att det knappast
kunde väcka någon förundran, att klaganden i förevarande ärende velat
gorå gällande, att magistraten förbjudit det anmälda föredragets hållande.
Genom detta villkor både nämligen magistraten åt sig bevarat den i 5
stycket af ofvan införda lagstadgande åt vederbörande polismyndighet
medgifna befogenheten att utan vidare upplösa den sammankomst, vid
hvilken det anmälda föredraget skulle ha förekommit. Redan häraf fann
jag framgå, att magistratens beslut innefattat ett obestridligt om än indirekt
försök att inkräkta på den enligt svensk rätt i princip erkända
församlingsfriheten och fria yttranderätten.
Riktigheten af det sagda syntes än vidare framgå genom en närmare
granskning af det utaf magistraten uppställda villkoret. Magistraten både
förelagt anordnare!! af tillställningen att till magistratens ordförande inlämna
koncept till det föredrag, som klaganden afsett att hålla. Visserligen
ger det åberopade lagstadgandet åt polismyndigheten rätt att från an
—
1911 —
47
målaren af en tillställning angående tillställningens ändamål och beskaffenhet
infordra de upplysningar, som kunna behöfvas för erforderliga ordningsföreskrifters
meddelande. Men donna befogenhet kan omöjligen få
utsträckas därhän, att polismyndigheten skulle äga att i fråga om ett
anmäl dt föredrag från anmälaren eller föredragshållaren infordra koncept
till det tilltänkta föredraget. Polismyndigheten måste i ett dylikt fall inskränka
sig till att infordra upplysningar om föredragets ämne Och huruvida
vid detsamma skola förekomma några anordningar, som till förebyggande
af oordning o. s. v. påkalla särskilda föreskrifter. För ett
efterkommande af ett dylikt föreläggande kan för öfrigt det faktiska hinder
mota, att intet koncept till föredraget linnés. I hvarje fall ligger i sakens
natur, att föredragshållaren icke är bunden af konceptet utan kan vid
föredragets framförande tillåta sig större eller mindre afvikelser därifrån.
Fn granskning af konceptet kan således icke medföra någon säkerhet för,
att oordning eller förargelse skall kunna undvikas. Å andra sidan bör
fasthålla^, att konceptets beskaffenhet icke kan få föranleda polismyndigheten
att på förhand förbjuda föredragets hållande. Ett dylikt förbud
kan enligt ofvan införda lagstadgande endast få förekomma, när det är
fråga om att förnya ett föredrag, som visat sig åsyfta eller innebära något
emot sedlighet eller lag stridande. Något dylikt var emellertid ej i fråga
i förevarande fall, och magistratens beslut angaf, att magistraten efter
granskning af konceptet skulle meddela erforderliga ordningsföreskrifter.
H vilket slags ordningsföreskrifter magistraten tänkt sig, hade magistraten
icke i ringaste mån antydt. Men i motiven till sitt beslut om
konceptets infordrande hade magistraten betonat, att föredragshållaren
brutit emot god ordning och därför straffats, samt att i följd häraf anledning
vore att befara, att föredraget komme att åsyfta eller innebära
något emot sedlighet eller allmän lag stridande eller kunde föranleda
oordningar. Hvad magistraten sålunda befarat såsom en möjlighet eller
sannolikhet, skulle, om det verkligen inträffa!, gifvit polismyndigheten
rätt att upplösa den sammankomst, vid hvilken föredraget hållits. De
ordningsföreskrifter, magistraten antagit kunna blifva en följd af konceptets
granskning, syntes alltså, därest ej uttrycket tilläfventyrs bort betraktas
som en mer eller mindre dunkel förevändning, hafva bestått i
åtgärder, som satt polismyndigheten i stånd att upplösa mötet. Men farhågor
för en dylik eventualitet förelågo ju enligt magistratens eget
protokoll redan innan konceptet infordrades. Beslutet därom föreföll därför
äfven skäligen ändamålslöst.
I enlighet med hvad jag sålunda utveckla! ansåg jag, att magistratens
ifrågavarande beslut, såsom stridande såväl emot lagens grund som emot
- 1911 —
48
sakens natur, innefattat ett fel i ämbetet. Och detta ämbetsfel, hvarigenom
gjorts ett betänkligt intrång i församlingsfriheten och den fria yttranderätten,
fann jag icke höra lämnas utan laga beifran.
Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen vid Göta hofrätt att inför hofrätten
anställa åtal mot borgmästaren Eamsay samt rådmännen Mattsson
och Holmer såsom ansvariga för magistratens ifrågavarande beslut, och
herde advokatfiskalen därvid å de tilltalade yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.
På det åtal, som advokatfiskalen i enlighet härmed anställde, meddelade
hofrätten den 13 maj 1910 utslag, däri hofrätten utlät sig:
Enär magistraten genom att såsom villkor för att föredraget skulle
anses i behörig ordning anmäldt stadga, att koncept till föredraget skulle
till magistratens ordförande inlämnas, innan magistraten meddelade besked
i ärendet, öfverskridit sin befogenhet,
pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma
borgmästaren Eamsay samt rådmännen Mattsson och Holmer såsom för
beslutet ansvariga att för oförstånd i ämbetsutöfning hvar för sig höta 25
kronor.
I hofrättens utslag hafva borgmästaren Eamsay samt rådmännen
Mattsson och Holmer hos Kungl. Majrt sökt ändring genom besvär, som
för närvarande äro på pröfning beroende.
Oriktig straff sammanläggning.
Af ett på min begäran insända utdrag af rådstufvurättens i Norrtälje
dombok för den 14 juni 1909 inhämtade jag, att rådstufvurätten genom
utslag nämnde dag dömt Gustaf Theodor Lindstedt, som jämlikt 12 kap.
4 och 21 §§ strafflagen för ett hvart af sju särskilda förfalskningsbrott
förskyllt straffarbete i sex månader och förlust af medborgerligt förtroende,
med hänsyn till bestämmelserna i 4 kap. 5 § strafflagen att i en hot
undergå straffarbete i ett år samt vara medborgerligt förtroende förlustig,
intill dess ett år förflutit från det lian efter utståndet straff blifvit frigifven.
Då den sammanlagda straffarbetstiden rätteligen bort utgöra två år
sex månader, fann jag anledning infordra rådstufvurättens yttrande i
— 1911 —
49
ärendet. I anledning häraf anförde rådstufvurättens ordförande Erik Hållenius
å rättens vägnar följande.
Rådstufvurätten hade uppfattat den emot utslaget gjorda anmärkningen
så, som om enligt 4 kap. 5 § strafflagen vid förening af särskilda
straff två år alltid herde tilläggas. De ordalag, som användts uti sagda §,
eller att »tiden icke får öfverskridas med mer än två år», hade gifvit rådstufvurätten
anledning till det antagande, att i förevarande fall latitudsystemet
kunde tillämpas så, att tillägg finge ske af från och med två månader
till och med två år; och det tillägg rådstufvurätten gjort uppginge till
sex månader. Det kunde icke förnekas att, om paragrafen skulle tolkas
efter den mening, som rådstufvurätten funnit framgå af anmärkningsskrifvelsen,
sådan otydlighet i texten förelåge, att skål funnes för rådstufvurättens
till vägagående, ty stadgandet, att tiden ej får öfverskridas
med mer än två år, uteslöte ju icke antagandet, att öfverskridande kunde
få afse kortare tid.
Det af rådstufvurätten i dess utslag åberopade lagrummet, 4 kap. 5 §
strafflagen, innehåller i första punkten, att om någon för särskilda brott
är förfallen till straffarbete på viss tid, må ej vid förening af straffen
tiden för det af dem, som längst är, eller, om tiden för hvardera straffet
är lika lång, den tid öfverskridas med mer än två år. Och enligt andra
stycket skola samma bestämmelser gälla äfven för fängelsestraff.
Det sålunda meddelade stadgandet innefattar uppenbarligen en modifikation
af den till grund för 4 kap. 2 § liggande regeln, att när flera
brottsliga handlingar, som ej bilda ett fortsatt brott, föreligga till bedömande,
skall särskildt straff utsättas för hvar och en af de brottsliga handlingarna,
och dessa särskilda straff sedan summeras. Från denna regel gör
5 § det undantag, att summan af straffen aldrig får med mer än två år
öfverstiga det längsta straffet resp. någotdera af de straff, som äro längst.
Rådstufvurättens lagtillämpning, som tydligen haft sin grund i att
rådstufvurätten betonat undantaget med förbiseende af regeln, ådagalade
i min tanke en hög grad af oförstånd eller oskicklighet i ämbetet hos
rådstufvurättens ledamöter. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal^
vid Svea hofrätt att för ifrågavarande ämbetsfel inför hofrätten anställa
åtal mot de ledamöter af rådstufvurätten, som deltagit i det anmärkta
beslutet, och borde advokatfiskal därvid å dem yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.
På grund häraf anställde advokatfiskal en åtal mot borgmästaren Johan
Justitieombudsmannens ämbelsber/ittelse till Ull års IWcsdag. 7
50
Edvard Behmer samt rådmännen August Lundblad och Klas Erik Gustaf
Ahlman. Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet
den 26 maj 1910. Hofrätten yttrade däri, att enär rådstufvurättens ifrågavarande
utslag vore i anmärkta hänseendet felaktigt, alltså och då Behmer
samt Lundblad och Ahlman vore för utslaget ansvariga, funne hofrätten
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen skäligt döma dem att för det oförstånd
i domarämbetets utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, höta,
Behmer 100 kronor samt Lundblad och Ahlman hvardera 10 kronor.
Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.
Kränkning af församlingsfriheten.
Handlingarna i ett genom klagomål af Aug. Palm härstädes anhängiggjordt
ärende utvisade följande.
Den 30 augusti 1909 ingaf symaskinsagenten Axel Blomkvist »för
Enköpings strejkutskott» till magistraten i nämnda stad en skriftlig anmälan,
af innehåll att den 31 augusti kl. 8 e. m. skulle i »folkets park»
anordnas ett offentligt möte med föredrag af Palm öfver ämnet: »striden
emellan kapital och arbete».
I anledning af berörda anmälan meddelade magistraten samma den
30 augusti det beslut, att senast den 31 augusti kl. 10 f. m. skulle å
stadens polisvaktkontor företes det föredrag, som var afsedt att hållas vid
ifrågavarande möte, vid äfventyr att, därest det försummades, ifrågavarande
anmälan icke komme att anses vara behörigen gjord.
Med bifogande af en afskrift utaf magistratens protokoll i anmälningsärendet
anhöll därefter Palm i en hit ingifven klagoskrift, att jag
måtte vidtaga lämpliga åtgärder till ståtande af de censurförsök, magistraten
sökte införa. Till stöd för donna anhållan anförde klaganden, att
de föreskrifter, ordningsstadgan för rikets städer innehölle, blifvit af vederbörande
mötesanordnare uppfyllda, samt att i svensk lag icke förekomme
något åläggande för en föredragshållare att på förhand hos myndighetspersoner
uppvisa sitt föredrag.
I afgifvet yttrande öfver klagoskriften upplyste magistraten till en
början, att i magistratens ifrågavarande beslut deltagit borgmästaren
Theodor Wettervik samt rådmännen Gunnar Söderberg och Anders östlund
äfvensom extra rådmannen August Lundblad. Angående själfva
saken anförde magistraten vidare:
1911 —
51
att ofvannämnde Blomkvist var af magistraten känd såsom en hänsynslös
ungsocialist;
att ämnet var sådant, att föredraget kunde befaras blifva af lagstridig
beskaffenhet;
att särskild!: under storstrejkskonflikten var nödvändigt att vidtaga
försiktighetsåtgärder;
samt att magistraten, som enligt 13 § i ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868 ägde att om anmäld tillställnings ändamål och
beskaffenhet infordra upplysningar för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter,
ansett nödigt att få taga del af föredraget, icke för att
på förhand hindra dess hållande, utan för att efter sålunda erhållen upplysning
gifva de ordningsföreskrifter, som kunde af omständigheterna påkallas.
Magistratens förklaring blef af klaganden bemött med påminnelser, i
hvilka klaganden med vidhållande af klagomålet erinrade, bland annat, att
den omständigheten, att anmälaren af mötet, Axel Blomkvist, var af magistraten
känd som en hänsynslös ungsocialist, saknat betydelse, då det ju
icke varit Blomkvist utan Palm, som skulle hållit det anmälda föredraget.
# O
*
Det lagstadgande, hvarmed magistraten velat stödja sitt ifrågavarande
beslut eller alltså 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars
1868, är i hithörande delar af följande lydelse:
3)13 §. Hvar och en, som vill i stad eller å dess område — — —
hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning
vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde eller gorå andra tillställningar
af hvad beskaffenhet som helst, hvilka genom allmän tidning,
anslag eller annorledes kungöras, eller hvartill inträdeskort försäljas eller
afgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages,
eller till hvilka allmänheten eljest har tillträde, skall därom göra
anmälan hos polismyndigheten. I fall — — — början. Den, som anmäler
tillställningen, vare pliktig, när det af polismyndigheten påfordras,
--— än äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna
polismyndigheten de upplysningar, donna äskar för att kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter; allt vid äfventyr, att tillställningen eljest
anses icke vara behörigen anmäld.
År fråga---afgift.
Den, som —--meddelas.
— 1911 —
52
Underlåter — — — kronor.
Där sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller
innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, ägor polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.
I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan
eller tillåtelse äger rum, eller bland de närvarande uppkommer oordning
af svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande
kan undanröjas, må sammankomsten af polismyndigheten upplösas;
och vare — — — till efterrättelse.»
Dessa stadganden gifva otvifvelaktigt polismyndigheten befogenhet att
angående en anmäld tillställnings ändamål och beskaffenhet infordra de
upplysningar, som behöfvas för att myndigheten må kunna meddela erforderliga
ordningsföreskrifter. Underlåter tillställningens anmälare att
lämna en sålunda begärd upplysning, äfventyra han, att tillställningen
anses icke vara behörigen anmäld. Hvad detta innebär framgår af stadgandets
5 inom., som för det fall, att en tillställning äger rum utan vederbörlig
anmälan, berättigar polismyndigheten att utan vidare upplösa
sammankomsten. Då genom ett missbruk af donna rättighet församlingsoch
yttrandefriheten skulle kunna betänkligt kringskära^, ligger tydligen
stor vikt uppå, att polismyndigheten vid ett infordrande af dylika upplysningar
noggrant håller sig inom de gränser, som utstakas af lag och sakens
natur.
I förevarande fall hade magistraten ansett nödigt att på förhand taga
del af det anmälda föredraget eller, som magistratens protokoll i anmälningsärendet
uttryckte saken, att föredraget inom viss tid skulle »företes
å stadens polisvaktkontor». Härmed kunde endast förstås, att föredraget
skulle i koncept framläggas till vederbörandes granskning. Ändamålet
med donna fordran skulle vara att sätta magistraten i stånd att meddela
särskilda ordningsföreskrifter. Till sitt försvar hade magistraten vidare
åberopat vissa omständigheter, som i sin mån kunnat antyda det tillämnade
föredragets lagstridiga beskaffenhet, eller eljest behöfligheten af särskilda
polisåtgärder, såsom tillställarens egenskap af ungsocialist, ämnets
beskaffenhet samt behofvet af försiktighetsåtgärder under den pågående
storstrejken.
Granskade man närmare beskaffenheten af den »upplysning», magistraten
ansett nödigt att affordra sammankomstens anordnare, skulle man utan
svårighet finna, att magistratens beslut, trots magistratens i förklaringen gifna
försäkran om motsatsen, mycket närmade sig ett förbud emot föredragets
hållande. Endast under förutsättning att koncept till föredraget inom viss
tid företeddes å polisvaktkontoret, skulle föredraget anses vara vederbörligen
— 1911 -
53
anmäldt. Uppfylldes ej detta villkor, skulle polismyndigheten alltså hafva
rätt att upplösa det möte, där föredraget skulle hållas. Nu är emellertid
att märka, att församlingsfrihet och fri yttranderätt i princip erkänts enligt
svensk rätt. Att förbjuda ett möte eller ett föredrag är endast medgifvet
i det i ofvan införda lagrum upptagna fall, då fråga är om att förnya
en tillställning, som visat sig åsyfta eller innebära något, som strider
mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning. Härom
var ej fråga i förevarande fall, och om polismyndigheten alltså ej varit
befogad att direkt förbjuda det anmälda föredraget, borde polismyndigheten
naturligtvis ej heller hafva kunnat gorå det på en omväg genom
uppställande af ett villkor, som antingen icke kunnat uppfyllas eller ock
varit ändamålslöst. Klart är, att den, som håller ett föredrag, ej nödvändigt
har koncept därtill. Och äfven om ett koncept förevisas, innefattar
detta icke någon garanti för, att föredraget vid dess framförande kommer
att noggrant öfverensstämma med konceptet. För öfrigt ligger i sakens
natur, att en rättstridig verkan af ett föredrag icke endast betingas af
de i ett koncept nedskrifna orden, utan kan en sådan verkan framkallas
af omständigheterna vid föredragets hållande, hetsande tonfall eller åtbörder
etc. I enlighet härmed bör en polismyndighet under ingå förhållanden
anses berättigad att infordra konceptet till ett anmäldt föredrag, utan
måste polismyndigheten inskränka sig till att infordra upplysningar om
föredragets ämne och huruvida vid detsamma skola förekomma några anordningar,
som kunna påkalla särskilda ordningsföreskrifter.
Magistraten hade icke i minsta mån antydt, hvilket slags ordningsföreskrifter
magistraten ansett, att föredragets koncept skulle hafva kunnat
föranleda. Emellertid låg det nära till hands att antaga, att därest uttrycket
ordningsföreskrifter icke utgjort en mer eller mindre dunkelt fattad
förevändning, magistraten tänkt sig, att konceptet till föredraget skulle
hafva antydt, att föredraget komme att åsyfta eller innebära något emot
lag stridande, t. ex. uppmaning till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet
eller till våld å person eller egendom. Om en dylik förmodan
besannats, skulle polismyndigheten blifvit befogad att upplösa mötet. Ordningsföreskrifterna
skulle i sådant fall hafva åsyftat att sätta ordningsmakten
i stånd att upplösa mötet. Men just samma farhågor för nödvändigheten
af mötets upplösande och samma behof af ordningsföreskrifter
borde magistraten hafva funnit i de omständigheter, som magistraten i
förklaringen åberopat såsom stöd för sin klandrade åtgärd, nämligen mötesanordnarens
kända ställning såsom ungsocialist, föredragsämnets beskaffenhet
och storstrejkens inflytande.
På grund af hvad jag sålunda utvecklat faun jag det af magistraten
— 1911 —
54
uppställda villkoret strida lika mycket emot lagens grund som emot sakens
natur, och hade magistraten följaktligen enligt min mening genom
ifrågavarande beslut gjort sig skyldig till fel i ämbetet. Detta ämbetsfel
åter hade riktat sig emot så viktiga rättigheter, att dess hedrande med
nödvändighet syntes påkallas af hänsyn till den medborgerliga friheten.
I enlighet härmed uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att
inför hofrätten anställa åtal mot borgmästaren Wettervik samt rådmännen
Söderberg och Östlund äfvensom extra rådmannen Lundblad, för hvad de
såsom ledamöter af magistraten i förevarande hänseende låtit komma sig
till last. Advokatfiskal^! borde därvid å de tilltalade yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet samt, i mån af befogenhet, understödja de
ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hord, kunde komma att däri
framställa.
På det åtal, som på grund häraf blef af advokatfiskal^! anställdt,
meddelade hofrätten utslag den 2 juni 1910. Hofrätten utlät sig däri:
Enär magistraten hvarken på grund af 13 § i ordningsstadgan för
rikets städer eller eljest lagligen ägt rätt att meddela ifrågavarande föreskrift,
funne hofrätten skäligt döma Wettervik, Söderberg, Östlund och
Lundblad, hvilka vore ansvariga för magistratens berörda beslut, att för
det ämbetsfel de därigenom låtit komma sig till last, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen höta, Wettervik 50 kronor samt en hvar af Söderberg,
östlund och Lundblad 25 kronor.
Däremot fann hofrätten ej skål bifalla ett af Palm under skriftväxlingen
i målet framställdt yrkande om ersättning.
I hofrättens utslag hafva besvär hos Kungl. Maj:t anförts af borgmästaren
Wettervik samt rådmännen Söderberg och Östlund äfvensom extra
rådmannen Lundblad. Dessa besvär äro på pröfning beroende.
Fråga om smädlig affattning af kyrkostämmoprotokoll.
På kyrkostämma i oktober 1907 upptog Ytterhogdals församling i utgiftsstaten
en post på 300 kronor såsom lön för tiden från och med den
1 maj 1908 till och med den 30 april 1909 åt församlingens klockare
och organist, hvilka båda sysslor innehades af Jonas Edvard Hellström,
som tillika var ordinarie lärare vid Ytterhogdals fasta folkskola. Kyrkorådet
vägrade emellertid att till Hellström utgifva mera än 100 kronor af
— 1911 —
55
detta belopp, på den grund att Hellström, innan han erhöll nyssnämnda
förenade befattningar, förbundit sig att utan lön sköta organistsysslan, till
dess han förvärfvat sig erforderlig kompetens för densamma. Som Hellström
emellertid ansåg sig berättigad att utan hänsyn till den afgifna förbindelsen
utbekomma hela den af församlingen anslagna lönen, lagsökte
han kyrkorådet hos Konungens befallningshafvande i Jämtlands län. Genom
utslag den 10 september 1909 förpliktade Konungens befallningshafvande
församlingen att till Hellström utgifva å lönen återstående 200 kronor
med ränta.
Utslaget upplästes den 6 oktober 1909 å kyrkostämma med församlingen,
som därvid beslöt att hos kammarkollegium anföra besvär i målet.
Angående detta beslut gjorde stämmans ordförande, kyrkoherden N. J.
Kihlgren, i protokollet en så tydande anteckning:
»Församlingen beklagade, att en lärare är så utan ansvarskänsla, att
han tvärt emot gifven förbindelse genom lagsökning vill tilltvinga sig det
han för att komma i besittning af tjänst förbundit sig afstå ifrån, och
söker i samhällslifvet inarbeta den socialistiska samhällsfördärfliga moral,
som underminerar pliktuppfyllelse och aftals helgd. Då aftal är en af
grundvalarne för samhällslifvet, och aftalsbrott i synnerhet af en lärare
gifvetvis verkar demoraliserande, och då den ena parten gått denna väg,
beslöt kyrkostämman, att besvär skola anföras öfver Konungens befallningshafvandes
utslag för att för framtiden få utrönt och fastslaget, om aftal
har någon betydelse eller icke, och valdes undertecknad, kyrkostämmans
ordförande, att å församlingens vägnar genom besvär hos Kung!. Maj:ts
och rikets kammarkollegium söka ändring uti ofvannämnda Konungens
befallningshafvandes utslag.»
Protokollet justerades af två personer och blef den 10 oktober 1909
af kyrkoherden Kihlgren uppläst i Ytterhogdals kyrka.
I en hit insänd klagoskrift redogjorde därefter Hellström för hvad
sålunda förekommit samt anmärkte, att vid ifrågavarande kyrkostämma
endast två personer yttrat sig och detta i en ganska hofsam form, äfvensom
att någon proposition på misstroendevotum emot klaganden icke förekommit.
Under förmälan att det ej vore första gången som Kihlgren på
detta sätt brännmärkt klaganden i kyrkostämmoprotokollen, påkallade klaganden
min ämbetsåtgärd i ändamål att klaganden för framtiden måtte
blifva skonad för dylika uttalanden.
Vid klagoskriften funnos fogade, jämte andra handlingar, dels ett vederbörligen
bestyrkt utdrag af det kyrkostämmoprotokoll, mot hvars affattning
klagoskriften riktade sig, och dels för klaganden utfärdade tjänstgörings
-
1911 —
56
betyg eller andra vitsord, som innehöllo för klaganden hedrande uttalanden
rörande hans kunskaper, lärareskicklighet och vandel.
öfver klagoskriften hord, anförde kyrkoherden Kihlgren, bland annat:
att klagandens anmälan icke kunde gälla Kihlgren, enär en ordförande
vid kyrkostämma icke kunde anklagas för att han riktigt återgifvit stämmoförhandlingar
i protokoll däröfver;
att detta vore hans plikt enligt kyrkostämmoförordningen likasom att
från predikstolen uppläsa det vederbörligen justerade protokollet;
att det icke kunde vara något fel att ogilla och beklaga aftalsbrott;
att alla talare på stämman varit fullkomligt eniga, därvid ingen röst
böjts till klagandens försvar;
att Kihlgren därför ansett ett enstämmigt ja på frågan: »beslutar församlingen
på dessa grunder anföra besvär?» vara tillräckligt;
samt att sedermera icke heller minsta motsägelse af hörts, likasom
ingen framställt begäran om votering.
Denna förklaring blef sedermera af klaganden bemött med påminnelser,
därvid klaganden erinrade, bland annat:
att en kyrkostämma icke kunde eller finge debattera en människas
heder och karaktär och döma öfver verkliga eller förmenta förseelser;
att om någon skulle försöka sådant, det val vore ordförandens skyldighet
att förhindra ett dylikt attentat emot den personliga friheten och
säkerheten;
att rättssäkerheten skulle högligen äfventyras, om ordföranden, såsom
i detta fall, icke blott underläte att afvända angrepp emot en persons
heder och ära utan till och med utsprede de äreröriga och för den belackades
hela framtid skadliga yttrandena genom att vid protokollets affattning
göra dem till sina egna, samt uppläste dem i kyrkan;
att den vid kyrkostämman framställda propositionen endast afsåg,
huruvida Konungens befallningshafvandes utslag skulle öfverklagas;
samt att påståendet om ett församlingens beklagande vore oriktigt,
enär visserligen två personer bland klagandens antagonister uttryckt sitt
beklagande, men ingen ansett behöflig! att bemöta dem, då saken varit
så tydlig.
* *
*
Enligt § 17 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars
1862 skall ordföranden vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll, upptagande ämnet för öfverläggningen och beslutet, med skälen
därtill.
— 1911 —
57
Klart är, att i ett dylikt protokoll icke får inflyta personliga smädelser
eller missfirmande uttryck.
Så hade emellertid skett i förevarande fall, och dessa uttalanden måste
naturligtvis anses för klaganden mera kränkande, i den mån han enligt
de företedda tjänstgöringsbetygen m. m. varit oförvitlig i sitt arbete och
sin vandel. Att kyrkoherden Kihlgren var för protokollets lydelse ensam
ansvarig, syntes så mycket mindre kunna bestridas, som i ärendet var upplyst,
att de för klaganden förnärmande uttalandena icke förelegat i något
på kyrkostämman framlagdt och af stämman antaget, formuleradt förslag,
utan blifvit af Kihlgren affattade vid protokollets uppsättande.
För det fel i ämbetet, som kyrkoherden Kihlgren genom detta förfarande
låtit komma sig till last, ställde jag honom under tilltal inför
domkapitlet i Härnösands stift, med yrkande att domkapitlet jämlikt 5 §
i lagen om straff för ämbetsbrott af präst in. in. den 8 mars 1889 måtte
döma honom till det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgadt och
domkapitlet funne hans fel förskylla.
På detta åtal meddelade domkapitlet den 18 juni 1910 utslag, däri
domkapitlet utlät sig: Alldenstund det ålegat kyrkoherden Kihlgren i
egenskap af kyrkostämmans ordförande att i protokollet upptaga beslutet
och grunderna härtill, och då den enda grund, som måste hafva verkat
bestämmande på hela beslutet och därför ej kunnat förtigas, var det aftal,
som vid Hellströms utnämning ingåtts och som af församlingen ansetts
bindande, men af Hellström enligt församlingens mycket förklarliga uppfattning
obehörigen brutits, och församlingen härigenom försatts i det läge,
att den nödgades aflöna en inkompetent organist under hela hans tjänstgöring
såsom en kompetent; då vidare de uttryck för församlingens
misstämning häröfver, som i protokollet influtit, icke visats hafva af ordföranden
vid protokollets affattande vanställts eller skärpts, då det fasthellre
styrkts, att Kihlgren, som själf jämte kyrkorådet afstyrkt det fattade
beslutet, icke i diskussionen deltagit, men företett intyg om de protokollförda
uttryckens hufvudsakliga öfverensstämmelse med diskussionen; alltså
funne domkapitlet — som val ansåge, att ordföranden vid stämman bort
söka hålla talarne till bättre valda uttryckssätt eller åtminstone mot sättet
för diskussionens förande reservera sig — dock icke donna försummelse vara
af beskaffenhet att höra föranleda sådant ansvar, som i § 5 af lagen om
straff för ämbetsbrott af präst m. m. den 8 mars 1889 omförinältes, och
detta så mycket mindre som det stått Hellström, därest han ansett protokollets
uttalande för sig kränkande, Öppet att på annat sätt ställa dem,
Justitieombudsmannen ämbetsberätlelsc till 1911 års Riksdag.
8
58
som vid tillfället gjort de i protokollet återgifna uttalandena, till ansvar
härför.*
Med den utgång, målet sålunda erhållit, ansåg jag mig ej kunna åtnöja^,
utan uppdrog jag åt advokatfiskal en vid Svea hofrätt att hos hofrätten
anföra besvär i målet och därvid å kyrkoherden Kihlgren yrka ansvar
efter det hos domkapitlet åberopade lagrummet. Tillika skulle advokatfiskalen
hemställa, att hofrätten, därest för sakens bedömande så skulle
anses erforderligt, måtte föranstalta om vittnesförhör med de personer,
klaganden i en till mig insänd och af mig till advokatfiskalen öfverlämnad
skrift åberopat till vittnen.
De af advokatfiskal i enlighet med mitt berörda uppdrag anförda
besvären äro på hofrättens pröfning beroende.
Obehörigt införande och kvarhållande å polisstation.
Efter uppdrag af finska undersåten, tjänarinnan Maria Heikkinen anförde
advokaten Eliel Löfgren i eu hit ingifven klagoskrift hufvudsakligen
följande.
På kvällen den 26 oktober 1909 anhölls Maria Heikkinen här i staden
af två civilklädda personer, då hon efter ett besök hos bekanta var stadd
på hemväg till sin bostad vid Scheelegatan n:r 3 på Kungsholmen, där
hon innehade plats som ensamjungfru hos handlanden Karl Lind. Vid
anhållandet tillgick så, att Maria Heikkinen greps i armén af den ena
mannen, hvarefter hon, för att ej vidare antastas, skyndade öfver till den
motsätta sidan af gatan, där hon blef anhållen, likväl först efter det
männen framvisat ett märke af metall, hvars betydelse Maria Heikkinen
emellertid ej kände. Männen torde härmed hafva velat åberopa sin myndighet
såsom polismän, men Maria Heikkinen ägde vid tillfället ingen
klar uppfattning af hvad som åsyftades. Under antagande att hon hade
med några nattvandrare att skaffa, ropade hon därefter på polis, och tillstädeskom
härvid en patrullerande uniformerad konstapel, som tillsade
henne att åtlyda de civilklädda personerna, hvilka vore polismän, hvarefter
Maria Heikkinen på tillsägelse åtföljde dessa till polisvakt-kontoret,
Tyska brunnen n:r 19.
* En af domkapitlets i beslutet deltagande ledamöter var skiljaktig och dömde kyrkoherden
Kihlgren till varning för hvad han i donna sak låtit komma sig till last.
— 1911 —
59
Här underkastades Maria Heikkinen ett summariskt förhör, som syntes
afse att fastställa, att hon vid en angifven tidpunkt under aftonen, då
hon i skälfva verket vistats inomhus, skulle på en gata i staden inom
broarna hafva antastat förbigående män, hvilken sistberörda uppgift bestyrktes
af de civilklädda polismän, som anhållit henne. Själf yrkade hon
i sitt upprörda tillstånd att få gå hem, antingen ensam eller med polis,
som kunde kontrollera hennes uppgifter om namn och bostad. Hon uppgå,
!'' nämligen noggrant namn, bostad, husbondfolk och sysselsättning. I
allmänhet syntes de lämnade uppgifterna hafva blifvit riktigt uppfattade
och antecknade i en protokollsbok eller liggare.
I trots häraf mödade sig ej den tjänsthafvande öfverkonstapeln att
kontrollera riktigheten af hvad hon sagt, utan sattes Maria Heikkinen
omedelbart i arrest, där hon nödgades tillbringa natten. I det mörka
rummet, försedt med träbritsar men utan bädd, infördes senare under
natten en berusad kvinna, som genom grufva otidigheter och sitt uppförande
i öfrigt ytterligare förvärrade Maria Heikkinens belägenhet. Maria
Heikkinen sökte nu med rop och knackningar på dörren beveka vakten
utanför att öppna, för att hon skulle få tillfälle att medelst telefon meddela
sig med sitt husbondfolk före morgonens inbrott. På dessa framställningar
fick hon emellertid afvisande eller hånfulla svar, som tydligt
utvisade, att hon betraktades såsom en sedeslös kvinna. Vid Y2 8-tiden
på morgonen den 27 oktober a ifördes Maria Heikkinen till besiktningsbyrån,
Trädgårdsgatan n:r 3, för läkarundersökning, men innan sådan ägt
rum, blef uppdagadt, att misstag på person förelåg, och Maria Heikkinen
lössläpptes. Härefter hade vid förhör i Maria Heikkinens bostad donna
af polis tillfrågats om hvad som förekommit, under det hon hölls i arrest,
och om den ersättning hon eventuellt fordrade, hvaremot någon i tidningarna
omtalad ursäkt från polisens sida icke afhörts.
Hvad som i donna händelse företrädesvis vore ägnadt att tilldraga sig
uppmärksamhet och syntes förtjänt af eu allvarlig näpst, vore icke så
mycket själfva anhållandet, ehuru detta berott på ett misstag, som bort
kunna undvikas, utan det att Maria Heikkinen, trots bestämd och äfven
antecknad uppgift om namn, bostad och sysselsättning, införts i och fatt
en hel natt kvarstanna i fängslig! förvar, utan att den minsta åtgärd vidtagits
för att dessförinnan konstatera halten af hennes uppgifter. Ett dylikt
förfarande från den tjänstgörande polismannens sida, som därför
funnes bära ansvaret, vore af beskaffenhet att, om det ej beifrades, bereda
en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.
Att Maria Heikkinen vore utländsk undersåte borde icke i detta hänseende
beröfva henne det rättsskydd, svensk lag stadgade. Men för öfrig!
— 1911 —
60
gällde det bär icke allenast hennes rätt, utan frågan vore, om personer i
allmänhet bär i landet skulle kunna behandlas såsom lösdrifvare och brottslingar,
utan att polismyndigheten ens besvärade sig med att begagna gifven
ledning för konstaterandet af deras identitet.
Slutligen både denna tilldragelse lämnat en ytterligare inblick i förut
bekanta missförhållanden, hvilka visserligen icke utan en ingripande förändring
af vårt polisväsende och inom detsamma förhärskande rättsuppfattningar
kunde rättas, men som alltjämt borde vid sitt framträdande
bemärkas: den okontrollerade och därför godtyckliga behandlingen af för
brott, lösdrifveri eller prostitution misstänkta personer; de regellösa anordningarna
vid anhållande och förvarande af icke häktade; och sist, men
icke minst, den råa och förråande ton, som uppenbarligen vore rådande
hos en del af de underordnade polismännen under beröringen med af dem
anhållna personer.
I hvad mån berörda förhållanden i detta speciella fall borde föranleda
till laga åtgärd, ville klaganden öfverlämna till mitt bepröfvande, men
både klaganden ansett saken vara af den art, att den icke borde öfverlärnnas
till utredning ensamt af de däri komprometterade tjänstemännens
närmaste öfverordnade, hvilka, äfven om de ogillade hvad som förekommit,
likväl i åtskilligt stode solidariska med det system, hvars yttringar i händelser
sådana som den bär anmälda kunde konstateras. Hvad emellertid
särskild! an ginge det förfarande, hvartill den tjänsteman, som tagit Maria
Heikkinen i fängslig! förvar, gjort sig skyldig, ansåge klaganden detta
höra hänföras under 10 eller eventuellt 22 § i 15 kap. strafflagen.
Om rätt till talan mot den det vederborde angående ersättning för
Maria Heikkinens oförskyllda lidande villo klaganden gorå förbehåll äfvensom
om ersättning för alla med saken förenade omkostnader.
I klagoskriften uppgafs vidare, att de polismän, som anhållit Maria
Heikkinen, varit poliskonstaplarna n:r 71 Carl August Ahlgren och n:r 64
Carl Alexander Larsson; att den vid polisvaktkontoret tjänstgörande polisman,
som satt Maria Heikkinen i arrest, varit polisöfverkonstapeln Carl
Erik Schwang; samt att tillgång till protokollsboken eller liggaren å polisvaktkontoret
Tyska brunnen n:r 19 vägrats trots företeende af behörig
fullmakt.
Öfver klagoskriften infordrade jag genom öfverståthållarämbetet vederbörandes
yttrande. Tillika anhöll jag, att öfverståthållarämbetet måtte afgifva
utlåtande i ärende!.
I anledning häraf öfverlämnade öfverståthållarämbetet till mig utdrag
af ämbetets den 2 november 1909 inför polismästaren förda protokoll,
hvari till en början intagits tre särskilda till polismästaren''afgifna rap
—
1911 —
61
porter, som alla haft samband med Maria Heikkinens anhållande. En af
dessa rapportör, dagtecknad den 29 oktober 1909, var afgifven af poliskommissarien
i första polisdistriktet B. Mogren och innehöll redogörelse
för Maria Heikkinens anhållande, kvarhåIlande å polisstationen och Ingifvande,
samt för af Mogren hållna förhör i saken. Den andra rapporten,
som var dagtecknad likaledes den 29 oktober 1909, var afgifven af föreståndaren
för polisens prostitutionsafdelning, poliskommissarien C. A. Hagström,
och innehöll redogörelse för huru Maria Heikkinen blifvit frigifven,
sedan hennes uppgifter om bostad och sysselsättning m. m. kontrollerats.
Den tredje rapporten hade slutligen afgifvits af poliskommissarien Mogren
den 1 november 1909 och innehöll redogörelse dels för ett besök, som
Mogren efter polismästarens order aflagt i Maria Heikkinens bostad, och
dels för af Mogren hållna förhör med polisöfverkonstapeln Schwang och
andra polismän.
Öfverståthållarämbetets protokoll utvisade vidare, att polismästaren i
anledning af de tre rapporternas innehåll anställt förhör med de polismän,
som haft att gorå med saken. På grund af den genom rapporterna och
förhöret inför polismästaren vunna utredningen hade öfverståthållarämbetet
dömt Schwang till varning, för det han utan att genom utredning eller
eljest förskaffa sig visshet om riktigheten af lämnad uppgift, under
natten emellan den 26 och den 27 oktober 1909 å första polisdistriktets
station för sedeslöst lefverne kvarhållit oskyldig person. Konstaplarna
Ahlgren och Larsson hade också dömts till varning, för det de samma
natt genom misstag på person för sedeslöst lefverne anhållit oskyldig
person.
Utöfver omförmäla protokoll öfverlämnade öfverståthållarämbetet till
mig förklaringar af poliskommissarien Mogren, polisöfverkonstapeln Schwang
samt poliskonstaplarna Ahlgren och Larsson. I sin förklaring anförde Mogren
— under framhållande af det tillstånd af osäkerhet, som vore rådande
i staden inom broarna — att särskild! i slutet af oktober 1909 Störa och
Lilla nygatan varit uppehållsplatsen för en stor mängd prostituerade kvinnor.
För ordningens upprätthållande och för betryggande af allmän säkerhet
hade Mogren därför beordrat konstaplarna Ahlgren och Larsson att civilklädda
och försedda med tjänstetecken hålla särskild tillsyn å i distriktet
på gatorna sig uppehållande prostituerade kvinnor samt vid behof anhålla
dem och afföra dem till polisstationen. Mogren hade därvid klargjort för
konstaplarna, att de icke skulle anhålla andra kvinnor än dem de visste
vara prostituerade. Att lämna ett sådan! uppdrag åt konstaplarna hade
Mogren så mycket mindre tveka!, som konstaplarna visat sig ordentliga
— lön —
62
och samvetsgranna i utöfvandet af sin tjänst och dessutom tjänstgjort så
länge inom distriktet, att de vore väl förtrogna med sina åligganden.
Polisöfverkonstapeln Schwang anförde i sin i ärendet afgifna förklaring,
bland annat, följande.
Af den utredning polismästaren verkställt i saken framginge, att Maria
Heikkinen för Schwang endast uppgifvit sitt namn, som af Schwang uppfattats
såsom »Maria Hekeni», och sin bostad i huset n:r 3 Scheelegatan,
där hon skulle bo hos en väninna.
Häremot hade hon icke uppgifvit, att hon hade en anställning, och
än mindre hos hvem hon var anställd.
Uppgiften i klagoskriften att Maria Heikkinen förvarats i samma rum
som en berusad kvinna, hvilken genom otidigheter och sitt förhållande i
öfrigt förvärrat Maria Heikkinens belägenhet, vore riktig så till vida, som
Maria Heikkinen förvarats i samma rum som eu annan kvinna. Denna
senare var däremot icke berusad. Vid förhöret inför Mogren hade Maria
Heikkinen icke uppgifvit, att den andra kvinnan varit otidig, men väl att
hon vid ett tillfälle rusat upp emot Maria Heikkinen, därför att hon blifvit
störd i sin sömn.
Såsom Schwang förut framhållit hade han låtit kvarhålla Maria Heikkinen
därför att lian känt sig öfvertygad om att hon varit en sedeslös
kvinna. Konstaplarnas rapport hade Schwang ej haft anledning draga i
tvifvelsmål. Tvärtom hade Schwangs öfvertygelse stärkts däraf, att Maria
Heikkinen föreföll att tala osanning. Detta gällde särskild^ att hon efter
anträffandet på Ivornhamnstorg uppgifvit sig då hafva varit på väg från
Djurgården till Kungsholmen.
Schwang hade icke hört Maria Heikkinen framställa begäran om telefonering
eller uppgifva, att telefon funnes hem till hennes bostad. Donna
Schwangs uppgift vunne ock stöd af Maria Heikkinens berättelse, då hon
i saken förhördes af Mogren. Af de polismän, som närvarit vid förhöret
med Maria Heikkinen på polisstationen, hade ingen enda med undantag af
konstapeln n:r 101 Axel Linder hört en dylik begäran. I klagoskriften
både ej heller påståtts, att Maria Heikkinen till Schwang framställt någon
sådan begäran.
Någon anledning att misstänka, att de båda konstaplarna gjort sig
skyldiga till misstag på person, både Schwang ej haft. I sådan händelse
både Schwang genast lösgifva Maria Heikkinen. Om Schwang fatt uppgift
om att Maria Heikkinen hade fast anställning, skulle Schwang likaledes
hafva ansett sig skyldig att frigifva henne och inrapportera förhållandet.
Schwang bestrede, att han gjort sig skyldig till ansvar för brott enligt
någotdera af de i klagoskriften åberopade lagrummen, 15 kap. 10 och 22
— 1911 —
63
§§ strafflagen. Schwang hade satt tilltro till konstaplarnas rapport och
saknat anledning misstänka något misstag från deras sida. Han hade alltså
handlat i god tro och ansåge sig icke hafva försummat sin tjänsteplikt.
Visserligen hade Schwang icke varit nödsakad att i följd af konstaplarnas
rapport kvarhålla Maria Heikkinen öfver natten, men Schwang hade
icke ansett det vara felaktigt, naturligtvis under förutsättning att konstaplarna
icke tagit miste på person.
Att ett sådant beklagligt misstag förelegat från konstaplarnas sida
hade vilseledt Schwang, men lika förklarligt som det vore, att konstaplarna
togo miste på person, lika förklarligt ansåge Schwang det vara, att den anhållna
under förhanden varande omständigheter kvarhölls och öfverlämnades
till prostitutionsafdelningen.
Schwang ville förneka, att han med otidigheter eller otillbörliga insinuationer
förgått sig emot Maria Heikkinen. Icke heller hade Schwang
hört någon polisman så förgå sig emot henne.
Som Schwang af polismästaren tilldelats varning för att han kvarhållit
Maria Heikkinen öfver natten, och denna bestraffning syntes tillräckligt
sträng, hemställde han, att klagoskriften icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.
Slutligen anförde konstaplarna Ahlgren och Larsson i en gemensam
förklaring följande.
Innan konstaplarna anhöllo Maria Heikkinen, voro de öfvertygade, att
hon var identisk med en prostituerad kvinna, som konstaplarna väl kände
till utseendet men icke till namnet. Denna kvinna hade konstaplarna lågt
märke till vid ett par tillfällen på kvällen, och hade hon därvid haft flere
män omkring sig. Konstaplarnas mening hade från början ej varit att
anhålla den prostituerade kvinnan, utan hade de endast ämnat att, sedan
de lyckats komma till tåls med henne, anteckna hennes namn och bostad
för att på polisstationen rapportera henne för utestrykande. Att anhålla
kvinnan hade konstaplarna tänkt sig endast för det fall, att hon vägrat
uppgifva sitt namn eller om namn eller bostad lämnat uppenbarligen
osanna uppgifter eller eljest gifvit särskild anledning till anhållande.
Emellertid hade kvinnan båda gångerna lyckats undkomma.
När konstaplarna sedermera fingo se en kvinna, som de trodde vara
densamma som de förut lågt märke till, och denna kvinna inkommit på
Lilla nygatan, ökade konstaplarna farten för att af kvinnan få de åsyftade
uppgifterna. Kvinnan å sin sida ökade farten, hvarför konstaplarna förmodade,
att hon äfven donna gång sökte undkomma. I anledning häraf
anropade Ahlgren kvinnan, med tillkännagifvande att konstaplarna vore
polismän, samt framvisade tillika sitt tjänstetecken. Kvinnan stannade
— 1911 -
64
emellertid cj, utan gick öfver från den västra trottoaren till den östra och
fortsatte in på Tyska drinken. Här upphanns hon ånyo af konstaplarna,
af hvilka Ahlgren än en gång upplyste, att de voro polismän och önskade
tala med henne. Larsson uppmanade kvinnan att vara lugn, så att konstaplarna
kunde få tala vid henne, men därtill lät hon ej förmå sig.
Innan konstaplarna hunno tillfråga kvinnan om hennes namn eller
bostad, började hon högt skrika och ropa på polis. Folk samlade sig genast
och konstapeln n:r 101 Linder kom till, hvarvid kvinnan öfverlämnades
till honom.
I följd af kvinnans beteende att genast ropa på polis, trots att konstaplarna
förklara! sig vara polismän, ansågo de sig böra anhålla kvinnan,
enär de ej lämpligen kunde bland den folksamling, som uppstått i anledning
af kvinnans skrik, anställa förhör med henne på gatan.
Inne å polisstationen rapporterade konstaplarna, att de för sedeslöst
lefverne anhållit kvinnan, enär hon strukit omkring ute på kvällen, sällskapande
med flera karlar i tydlig afsikt att med dem öfva otukt.
Vid förhör inför Schwang uppgaf kvinnan sig heta, såsom konstaplarna
uppfattade hennes namn, »Maria Hekeni», och att hon på aftonen
varit å Djurgården. Härtill invände Larsson, att det ej vore möjligt, enär
konstaplarna sett henne å Stora nygatan sedan strax efter kl. 10 e. m.
Konstaplarna hade icke hört kvinnan till Schwang nämna något om
telefonering. Hon var svår att förstå och bröt mycket på finska, hvarför
åtskilligt af hvad hon säde ej kunde af konstaplarna uppfattas.
Konstaplarna hade handla! i den bestämda öfvertygelse^ att Maria
Heikkinen varit identisk med omförmäla prostituerade kvinna; och först
efter det Maria Heikkinen öfverlämnats till prostitutionsafdelningen, både
de fått vetskap om att ett misstag förelåge, hvarom de äfven öfvertyga! sig.
Att Maria Heikkinen fatt lida oskyldigt, villo konstaplarna beklaga.
Dock ansåge de, att den af öfverståthållarämbetet dem tilldelade bestraffningen
borde vara tillräcklig, hvarför konstaplarna hemställde, att klagomålen
icke måtte, hvad dem beträffade, föranleda någon vidare åtgärd.
I sitt utlåtande i ärende! anförde öfverståthållarämbetet:
att ett i ärende! framställd! påstående, att Maria Heikkinen skulle
hafva bedt Schwang att telefonera till bostaden för att konstatera hennes
uppgifter, vore stridande mot Maria Heikkinens egna uppgifter, hvartill
kom me, att Schwang sagt sig icke hafva hört en dylik begäran;
att öfverståthållarämbetet vid sådan! förhållande och med hänsyn till
den upplysta omständigheten, att Maria Heikkinen talat ett synnerligen
svårbegripligt språk, icke kunna! anse ifrågavarande påstående såsom en
försvårande omständighet vid bedömande af Schwangs tjänstefel;
— 1911 —
65
att öfverståthållarämbetet, som lifligt beklagade det begångna misstaget
och den behandling, för hvilken Maria Heikkinen varit utsatt, därför funne,
att icke blott Ahlgren och Larsson utan äfven Schwang blifvit tillbörligen
straffade genom den meddelade varningen;
samt att den förebragta utredningen icke gifvit stöd för Maria Heikkinens
påstående, att hon å polisstationen blifvit bemött med ohöfviskt
tilltal.
Till bemötande af innehållet i de af öfverståthållarämbetet till mig
öfverlämnade handlingarna lät Maria Heikkinen hit ingifva en skrift, däri
hon anförde, bland annat:
att i ärendet blifvit utredt, att Maria Heikkinen vid anhållandet lämnat
fullständiga uppgifter om sin person, sysselsättning och adress;
att öfverståthållarämbetet otvifvelaktigt kunnat förskaffa sig en bekräftelse
af dessa Maria Ileikkinens uppgifter genom att infordra liggaren
å polisstationen;
att Maria Heikkinen ansåge sig icke hafva erhållit vederbörlig upprättelse
genom den varning, som tilldelats Schwang m. fl.;
att öfverståthållarämbetet och dess underordnade ämbets- och tjänstemän
fortfarit att i både ord och handling betrakta och behandla Maria
Heikkinen såsom en lögnerska, då hon icke ens ansetts värdig en ursäkt
från deras sida;
samt att omständigheterna i saken sygtes ådagalägga, att tilltro borde
gifvas Maria Heikkinen, äfven där hon saknat vittnen på hvad som förekommit
efter hennes insättande i häkte.
Maria Heikkinen hemställde på grund häraf, att vidare laga åtgärd
måtte af mig företagas i ärendet, samt förbehöll sig rätt till talan om ersättning.
[ ärendet var sålunda upplyst, att poliskonstaplarna Ahlgren och
Larsson den 26 oktober 1909, efter order af poliskommissarien Mogren,
civilklädda patrullerat i staden inom broarna och därvid särskilt öfvat
tillsyn å där vistande prostituerade kvinnor. Under donna tjänstgöring
hade konstaplarna för sedeslöst lefverne anhållit Maria Heikkinen, enligt
konstaplarnas egen uppgift på grund af förväxling med en till utseende
och klädsel liknande, af konstaplarna till utseendet men icke till namnet
känd prostituerad kvinna. -
Vidare var utredt, att Maria Heikkinen, sedan hon afförts till polis
Justitieombudsmannen*
ämbetsberältelse Ull 1911 ärt Riksdag. 9
66
stationen Tyska brunnen n:r 19, där underkastats förhör af polisöfverkonstapeln
Schwang, som förordnat om hennes kvarhållande öfver natten
på polisstationen.
I åtskilliga punktör både ej fullständig utredning vunnits angående
förloppet vid det med Maria Heikkinen å polisstationen kallna förhöret
liksom beträffande hennes behandling därstädes. Detta gällde till en början
frågan om de af Maria Heikkinen, som syntes tala bruten svenska, vid förhöret
lämnade uppgifterna. I ärendet både både klaganden och Maria
Heikkinen själf påstått, att hon fullständigt uppgifvit namn, bostad och
anställning. För att bevisa riktigheten af detta påstående hade klaganden
och Maria Heikkinen åberopat de vid förhöret gjorda anteckningarna i
protokollsboken eller liggaren å polisstationen. Donna protokollsbok eller
liggare både emellertid icke företetts under utredningen i ärendet. Enligt
poliskommissarien Mogrens rappport af den 29 oktober 1909 både Maria
Heikkinen vid förhöret inför Schwang å polisstationen natten före den 27
oktober uppgifvit, att hon hette »Maria Hekeni» samt vore född den 3 mars
1884 i Åbo, skrifveri i Katarina församling och boende i huset n:r 3 vid
Scheelegatan, 4 tr. upp. På fråga, hvad hon hade för yrke, hade hon
uppgifvit, att hon »var ingenting nu», men både varit anställd som tjänsteflicka
å sjömanshuset i Stockholm intill den 1 oktober. I ärendet både
äfven hörts poliskonstapeln n:r 102 Per Ljunggren, hvilken haft vakt å
polisstationen, då Maria Heikkinen dit infördes, och både Ljunggren uppgifvit,
att Maria Heikkinen sagt sig bo n:r 8 Scheelegatan, 4 tr. upp, men
ej omtalat, hos hvem hon bodde.
Enligt poliskommissarien Mogrens rapport af den 1 november hade
han vid besöket i Maria Heikkinens bostad utfrågat henne om hvad som
förekommit vid förhöret å polisstationen. I anledning häraf meddelade
Maria Heikkinen, att efter hennes införande i mottagningsrummet å nedre
botten hade en befälsperson kommit ned för trappan med en anteckningsbok,
och på framställda frågor både Maria Heikkinen uppgifvit namn,
födelsetid och bostad, hvilket antecknades. Maria Heikkinen både sålunda
uppgifvit, att hon bodde i n:r 3 Scheelegatan, 4 tr. upp, och att det funnes
namnplåt med namnet Karl Lind på dörren. På fråga om anställning
hade Maria Heikkinen svarat, att hon vore ensamjungfru. Detta både
tydligen missförståtts af befälspersonen, som frågat, om Maria Heikkinen
menade, att hon hyrde ensamt rum. Svaret hade upprepats men möjligen
äfven då missuppfattats.
Enligt samma rapport både polisöfverkonstapeln Schwang hörts och
förklarat, att Maria Heikkinen uppgifvit sitt namn, som af Schwang uppfattats
och antecknats såsom »Maria Hekeni». Vidare både hon uppgifvit,
— 1911 —
67
att hon vore utan anställning och bodde n:r 3 Scheelegatan, 4 tr. upp,
hos en väninna.
Poliskommissarien o Nogren hade äfven i ärendet hört poliskonstapeln
n:r 85 Gustaf Julius Åkerblom, ^hvilken berättat, att Maria Heikkinen vid
förhöret inför Schwang, därvid Åkerblom varit tillstädes, uppgifvit, att
hon bodde i huset n:r 3 Scheelegatan, 4 tr. upp, men intet nämnt om hos
hvem hon bodde; att Maria Heikkinen, på en ytterligare fråga om hvad
hon hade för sysselsättning, svarat, att hon varit anställd å sjömanshuset,
mencdäremot icke uppgifvit, att hon hade någon plats för tillfället; samt
att Åkerblom därför fått den föreställningen, att Maria Heikkinen var utan
sysselsättning.
Vid förhöret inför polismästaren förklarade poliskonstaplarna Ahlgren
och Larsson, bland annat, att de vid förhöret med Maria Heikkinen icke
uppfattat, att hon uppgifvit sig hafva någon anställning.
I sin förklaring hade Schwang vidhållit, att Maria Heikkinen under
förhöret endast uppgifvit sitt namn, af Schwang uppfattadt såsom »Maria
Hekeni», och sin bostad i rr.r 3 Scheelegatan hos en väninna; samt att
Maria Heikkinen däremot icke uppgifvit, att hon hade anställning, och än
mindre hos hvem hon var anställd.
I förevarande ärende hade ej heller vunnits fullständig utredning i
fråga därom, huruvida Maria Heikkinen begärt, att hennes uppgifter om
bostad m. m. skulle kontrolleras genom telefonering till den uppgifna bostaden.
I klagoskriften hade icke sagts, att Maria Heikkinen, då hon förhördes
af polisöfverkonstapeln Schwang, skulle hafva meddelat, att telefon
funnes hem till bostaden, och begärt, att hennes uppgifter skulle kontrolleras
i telefon. Vid förhöret inför poliskommissarien Mogren hade
Maria Heikkinen bestämdt förklarat, att hon aldrig å polisstationen till
den befälsperson, som gjorde anteckningar om henne, tält något om telefonering.
I sina förklaringar hade polisöfverkonstapeln Schwang bestämdt påstått,
att eu dylik begäran icke, så vidt han kunnat uppfatta, blifvit till honom
framställd. Konstaplarna Ahlgren och Larsson hade vid förhöret inför
polismästaren i donna del förklarat, att de, under det Schwang förhörde
Maria Heikkinen, icke hört något tal om telefonering till hennes bostad.
Däremot hade poliskonstapeln n:r 102 Ljunggren enligt poliskommissarien
Mogrens första rapport uppgifvit, att Maria Heikkinen i sammanhang
med angifvande af bostaden yttrat, att man kunde telefonera hem och höra
efter, om hon talat sant. Dock både Maria Heikkinen icke uppgifvit vare
sig något telefonnummer eller till hvem man skulle telefonera. Och vid
förhöret inför polismästaren hade poliskonstapeln n:r 101 Linder berättat,
— 1911 —
68
att Maria Heikkinen vid slutet af Schwangs förhör med henne och sedan
SchAvang förordnat, att hon för natten skulle insättas i något förvaringsrum
å stationen, yttrat: »telefonera hem, så får ni höra, att jag talar
sanning». Härtill hade SchAvang svarat: »gå ni in och var lugn, så blir
det nog bra med den saken».
I klagoskriften hade uppgifvits, att Maria Heikkinen upprepade gånger
under nattens lopp tillkallat de vakthafvande polismännen och begärt, att
de skulle telefonera till hennes bostad. Enligt Mogrens rapport den 1
november hade Maria Heikkinen för Mogren uppgifvit, att hon under nattens
lopp ej ställt en sådan begäran till SchAvang, enär hon trött det vara
lika bra att gorå sina framställningar till vakterna eller hvilken polisman
hon än fick tala med. Jämlikt samma rapport hade SchAvang vid förhör
inför Mogren förklarat, att hvarken Maria Heikkinen eller någon af vakterna
gjort någon framställning om telefonering, samt att SchAvang omkring
kl. 4 f. m. varit nere i förvaringsrummet, därvid Maria Heikkinen
på SchAvangs fråga, huru det var med henne, sagt att hon ville gå hem,
men ej nämnt något om telefonering.
poliskommissarie!! Mogrens den 29 oktober dagtecknade rapport innehöll
tillika, att poliskonstapeln n:r 90 Carl Gustaf Dahl uppgifvit, att han,
som haft vakt å polisstationen från kl. 9 e. m. den 26 oktober till kl. 5
f. m. påföljande dag, flera gånger under natten varit nere i förvaringsrummet,
därvid Maria Heikkinen begärt att få gå sin väg men icke yttrat
något om telefonering. Och enligt samma rapport hade poliskonstapeln
n:r 87 Erik Oskär Widfeldt, som haft vakt å stationen mellan kl. 5 och
9 f. in. den 27 oktober, förmält, att Maria Heikkinen vid 6-tiden på morgonen
begärt att bli utsläppt, men däremot icke begärt vare sig att själf
få telefonera hem, eller att någon annan skulle göra det.
Vidkommande frågan om upprättelse åt Maria Heikkinen hade i klagoskriften
påståtts, att någon ursäkt från polisens sida aldrig gjorts henne,
oaktadt sådant uppgifvits i tidningspressen. Och i påminnelseskriften hade
hon ytterligare förnekat, att någon ursäkt gjorts. Häremot stred emellertid
ett yttrande i Mogrens rapport af den 1 november. Där sades nämligen,
att Mogren i närvaro af två särskilt tillkallade vittnen och poliskonstapeln
n:r 57 Adolf Fredrik Törner till Maria Heikkinen framfört polismästarens
beklagande af anhållandet och kvarhållandet å polisstationen.
Att någon ersättning i penningar för Maria Heikkinens lidande icke
utgått, var ostridigt. Enligt nyssnämnda rapport hade poliskommissarien
Mogren, samtidigt med framförandet af polismästarens beklagande af det
skedda, frågat om Maria Heikkinen hade något skadeståndsanspråk att framställa.
Härtill syntes Maria Heikkinen hafva svarat, att hon visserligen af
l— 1811 —
69
sina bekanta tillrådts att begära ersättning, men för egen del ej bestämt
sig för att begära ersättning eller, i sådant fall, tänkt sig ersättningssummans
storlek.
Slutligen både i klagoskriften påståtts, att Maria Heikkinen under sin
vistelse å polisstationen varit utsatt för ohöfviskt tilltal af polismännen
därstädes, och hade i klagoskriften omförmälts yttranden, som uppenbarligen
skulle hafva ledt sitt ursprung från den uppfattningen, att Maria
Heikkinen varit en sedeslös kvinna. Att dessa yttranden förekommit, hade
emellertid enständigt förnekats.
Utredningen hade således gifvit vid handen, att Maria Heikkinen,
genom att hon anhållits för förment sedeslöst lefverne och fått tillbringa
en natt i förvaringsrummet å polisstationen, tillfogats en upprörande rättskränkning.
Ansvaret härför drabbade i första hand de båda konstaplar,
n:r 71 Ahlgren och n:r 64 Larsson, som anhållit henne. Men mycken skuld
hvilade tydligen på den polisman, polisöfverkonstapeln Schwang, som utan
tillfredsställande undersökning gifvit order om hennes kvarhållande å polisstationen.
Och donna skuld var naturligtvis större i samma mån som omständigheterna
vid Maria Heikkinens införande å polisstationen äfvensom
det sätt, hvarpå hon där uppträdde, bort hos Schwang framkalla tvifvelsmål
därom, huruvida Maria Heikkinen vore en sedeslös kvinna. Otvifvelaktigt
var följaktligen, att såväl Ahlgren och Larsson som Schwang genom
sina klandrade åtgärder gjort sig skyldiga till fel i sin tjänst, hvilket också
öfverståthållarämbetet redan förklarat i sitt den 2 november 1909 meddelade
beslut.
Häremot faun jag icke någon annan i saken förekommen omständighet
än Maria Heikkinens egen uppgift tala för, att hon under sin vistelse å
polisstationen skulle hafva bemötts med otidigheter. Att i denna del lägga
någon polisman särskilt tjänstefel till last, syntes mig därför ej höra komma
i fråga.
De fel i tjänsten, som i förevarande hänseende ej mindre Ahlgren
och Larsson än äfven Schwang låtit komma sig till last, kunde enligt min
tanke så mycket mindre lämnas utan beifran inför laga domstol, som Maria
Heikkinen själf funnit sig sakna den moraliska upprättelse, som kunnat
ligga i en ursäkt från polisens sida, och någon ekonomisk godtgörelse,
sedan hon därå framställt anspråk, icke erbjudits henne.
Jag aflat fördenskull till öfverståthållarämbetet en skrifvelse, däri jaganhöll,
att ämbetet måtte förordna lämplig person att vid vederbörlig domstol,
hvilken i detta fall syntes vara Stockholms rådstufvurätt, emot Ahlgren,
Larsson och Schwang väcka och utföra laga åtal, för hvad de i förevarande
— 1911 —
70
hänseende låtit komma sig till last. I berörda skrifvelse föreslog jag till
åklagare stadsfiskalen N. 0:son Valentin såsom i min tanke synnerligen
lämplig för det ifrågasätta uppdraget.
Genom en för den blifvande åklagaren utfärdad instruktion anmodade
jag åklagaren att, sedan nödig utredning i målet vunnits genom vittnesförhör,
den å polisstationen förvarade liggarens infordrande m. in., å de
tilltalade yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde
åklagaren, sedan tillfälle lämnats Maria Heikkinen att yttra sig i målet, i
mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som af henne kunde
komma att däri framställas.
Sedan stadsfiskalen Valentin förordnats till åklagare, och åtal af honom
anställts i enlighet med den af mig utfärdade instruktionen, meddelade
Stockholms rådstufvurätt utslag i målet den 11 augusti 1910.
Rådstufvurätten förklarade därvid till en början, att ett af polisöfverkonstapeln
Schwang framställdt yrkande, att poliskonstapeln n:r 101 Linder
skulle förklaras såsom återgångsvittne, af rådstufvurätten lämnades utan
bifall.
Beträffande själfva målet utlät sig rådstufvurätten:
I målet funne rådstufvurätten vara upplyst, att Maria Heikkinen natten
till den 27 oktober 1909 kl. omkring tolf å Lilla nygatan vid Tyska
brinken här i staden blifvit af poliskonstaplarna Ahlgren och Larsson anhållen
såsom misstänkt för sedeslöst lefverne och affärd till polisstationen
i huset n:r 19 vid Tyska brunnen, samt att hon, efter att därstädes hafva
af vakthafvande polisöfverkonstapeln Schwang underkastats förhör angående
sina närmare lefnadsförhållanden, i anledning af hvad därvid förekommit
och på grund af den utaf Ahlgren och Larsson rörande henne å
polisstationen afgifna rapport efter förordnande af Schwang kvarhållits i
ett af polisstationens förvaringsrum till påföljande dag på morgonen, då
hon afförts till prostitutionsbyrån, hvarifrån hon emellertid efter inhämtade
upplysningar om hennes person lösgifvits;
och enär, äfven om, på sätt Ahlgren och Larsson påstått, Maria
Heikkinens anhållande föranledts däraf, att hon till utseende och klädedräkt
varit påfallande lik en af dem till utseendet, men icke till namnet
känd prostituerad kvinna, som de förenämnda natt kl. omkring half elfva
å Störa nygatan iakttagit i sällskap med några karlar, och hvilken de beslutit
sig för att anhålla för utedrifvandc, det i allt fall läge Ahlgren och
Larsson till last, att de anhållit Maria Heikkinen utan att hafva med tillbörlig
noggrannhet förvissat sig om att hon verkligen var samma person
som den af dem åsyftade prostituerade kvinnan;
ty och som genom hvad i målet börda vittnen intygat blifvit lagligen
— 1911 —
71
styrkt, att Schwang, oaktadt Maria Heikkinen vid ifrågakomna tillfälle å
polisstationen gjort upprepade framställningar om att han måtte för vinnande
af upplysningar om hennes person genom telefon sätta sig i förbindelse
med hennes husbondfolk, underlåtit efterkomma berörda framställningar,
samt ostridigt vore, att Schwang ej heller i öfrig! vidtagit någon åtgärd
i syfte att själf göra sig underrättad om riktigheten af Maria Heikkinens
om sig lämnade uppgifter;
alltså och då de tilltalade med afseende å hvad sålunda mot dem förekommit
måste anses hafva, Ahlgren och Larsson genom att anhålla Maria
Heikkinen samt Schwang genom att å polisstationen taga henne i förvar,
gjort sig skyldiga till sådant brott, som i 15 kap. 22 § strafflagen afsåges,
äfvensom visat oförstånd i tjänsten;
pröfvade rådstufvurätten rättvis! fålla en hvar af Ahlgren och Larsson
att bota dels, jämlik! förenämnda lagrum, 50 kronor dels ock, jämlik! 25
kap. 17, 18 och 22 §§ strafflagen, likaledes 50 kronor eller tillhopa 100
kronor, samt Schwang att höta dels, jämlik! 15 kap. 22 § strafflagen, 150
kronor dels ock, jämlik! 25 kap. 17, 18 och 22 §§ samma lag, likaledes
150 kronor eller tillhopa 300 kronor;
och förpliktades dels Ahlgren, Larsson och Schwang, hvem af dem
bäst gälda gitte, att till Maria Heikkinen utgifva ej mindre såsom godtgörelse
för det henne genom åtalade förfarandet tillskyndade lidande 300
kronor än äfven i ersättning för hennes kostnader å målet skäliga ansedda
130 kronor, dels ock Schwang att godtgöra statsverket hvad af allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till på åklagarens begäran såsom
vittne i målet afbörda ogifta Olivia Hildegard Larsson i ersättning
för hennes inställelse.
Öfver rådstufvurättens utslag anfördes besvär hos Svea hofrätt såväl
af polisöfverkonstapeln Schwang som af poliskonstaplarna Ahlgren och
Larsson. I anledning af dessa besvär har hofrätten genom utslag den 28
oktober ISIG förklara! sig ej finna skål vara an för dt, som kunde föranleda
ändring i rådstufvurättens utslag.
I hofrättens utslag hafva polisöfverkonstapeln Schwang samt poliskonstaplarna
Ahlgren och Larsson hos Kung!. Maj:t sökt ändring genom
besvär, som för närvarande äro beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
72
Felaktiga beslut rörande straff för tjufnadsbrott, delgivning af
uppskofsbeslut, fullföljd af talan och vittnes afförande.
Vid den inspektion, som under min ämbetsresa år 1909 af mig verkställdes
hos rådstufvurätten i Trosa, antecknades följande.
Under år 1905 handlades vid rådstufvurätten ett mål mellan allmänne
åklagaren, å ena, och Sigrid Hallen från Fårhult, å andra sidan, om ansvar
å den sistnämnda för inbrott m. m. I sammanhang med detta mål
behandlades af Sigrid Hallen framställda yrkanden om ansvar å, bland
andra, länsmannen K. Öhman för egenmäktigt förfarande och rådmannen
G. E. Klintberg för felaktigt förfarande vid auktion å Sigrid Hallon tillhörig
egendom.
Vid rättegångstillfället den 24 september 1906, till hvilken dag öhman
instämts, inställde sig öhman genom ombud, som bestred öhmans skyldighet
att ingå i svaromål, på den grund att stämningen delgifvits honom
först den 19 september 1906. I anledning häraf hade i domboken antecknats,
att då den af öhman gifna fullmakten medgåfve hans ombud
att ingå »jämväl i materiellt svaromål», ansåge rådstufvurätten Öb mans
invändning, det han ej åtnjutit laga stämningstid, ej vara af beskaffenhet
att särskilt beslut öfver densamma borde komma i fråga.
Rådstufvurätten utsatte sedermera målet att åter förekomma den 15
oktober 1906, då öhman och öfriga parter skulle vid laga påföljd inställa
sig, och tilläde i beslutet härom: »hörande detta beslut på sätt och inom
tid, som för stämnings digifning gäller, delgifvas länsmannen K. öhman,
vid äfventyr att käromålet emot honom eljest varder förfallet».
Den 15 oktober tillstädeskom öhman personligen och anhöll, att, enär
rådstufvurättens uppskofsbeslut af den 24 september icke i laga tid blifvit
honom delgifvet, han måtte med tillämpning af den i beslutet stadgade
påföljd från vidare befattning med målet blifva skild. Sedan motsidans
advokat emellertid framhållit, att fråga vore om brottmål, samt ingifvit
bevis, att öhman den 8 oktober erhållit del af uppskofsbeslutet, ogillade
rådstufvurätten invändningen.
Vid målets handläggning den 15 oktober yrkade rådmannen Klintberg
att blifva från målet skild, enär jämlikt det för Trosa stad gällande auktionsreglementet
det vore magistraten i dess helhet, som förrättade auktioner
i staden genom en af sina ledamöter, samt missnöje mot denne finge
anmälas hos magistraten. I anledning af detta yrkande fann rådstufvu
—
1911 —
73
rätten, enligt beslut meddeladt den 15 oktober, skäligt skilja Klintberg
från vidare befattning med målet, och skulle Sigrid Hallen, i den ordning
auktionsreglementets § 7 föreskrefve, hos magistraten framställa sina klagomål
öfver auktionsförrättarens tillvägagående. Rådstufvurätten meddelade
därefter det besked, att talan emot detta beslut skulle fullföljas i sammanhang
med fullföljd af talan i hufvudsaken.
I målet anställdes samma den 15 oktober jämväl vittnesförhör. Under
förhörets lopp begärde Sigrid Hallen att få såsom vittne höra en lots Sundberg,
hvilken var vid rätten tillstädes. Sundberg vägrade emellertid att
vittna, emedan han hvarken blifvit instämd eller på annat sätt kallad till
vittne. Då med anledning häraf Sigrid Hallen begärde, att rätten måtte
ålägga Sundberg att omedelbart tråda fram för att vittna, förklarade, enligt
hvad domboken utvisade, rättens ordförande, att dylikt tvång ej förefunnes
för att få ett vittne att fullgöra sin vittnesplikt, när vittnet ej
vore lagligen kalladt. Sigrid Hallens rättegångsbiträde påkallade därefter
rättens beslut om saken, och resolverade på grund häraf rådstufvurätten,
att rådstufvurätten funne sig ej kunna lagligen förplikta Sundberg att nu
vittna, enär Sundberg ej i den ordning, lag föreskrefve, blifvit ballad till
vittne.
Vidare antecknades, att rådstufvurätten den 12 juli 1907 förehaft
rannsakning med Frans Josef Decker, tilltalad för olofligt tillgrepp och
inbrott i afsikt att stjäla. I målet var utredt, att Decker den 6 juli 1907
olofligen tillgripit en rock, vård 18 kronor, samt att han vidare samma
dag medelst inköpande genom fönster olofligen beredt sig inträde i två
lägenheter. I utslag, meddeladt den 12 juli, yttrade rådstufvurätten, bland
annat, att rådstufvurätten, som af anförda skål fann synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga, pröfvade rättvist döma Decker att för
första resan stöld af berörda rock, jämlikt 20 kap. 1 § strafflagen, hållas
i fängelse två månader och att för hvardera inbrottet, jämlikt samma
kapitels 5 §, hållas i fängelse en månad eller, jämlikt 4 kap. 2 och 5 §§
strafflagen, i en hot hållas i fängelse fyra månader.
Rådstufvurättens ifrågavarande beslut faun jag gifva anledning till
följande anmärkningar.
I afseende å rådstufvurättens utslag angående Decker var att anmärka,
att 20 kap. 9 § strafflagen bort tillämpas vid brottets bedömande.
Mot uppskofsbeslutet den 24 september 1906 anmärkte jag, att, äfven
om det af Sigrid Hallen emot länsmannen Öhman anhängiggjorda målet
icke afsett ansvar, rådstufvurätten likväl icke bort meddela föreläggande
att delgifva beslutet, då öhman vid nämnda rättegångstillfälle varit genom
ombud vid rätten tillstädes. Då emellertid i detta mål var fråga om an
Juslitieombudamannena
ämbetaberättelse till 1911 åra Riksdag. 10
74
svar, samt med afseende å dylikt fall viss stämningstid ej blifvit i lag
stadgad, måste enligt min mening rådstufvurättens beslut anses ån mera
oberättigadt.
Den af rådstufvurätten vid rättegångstillfället den 15 oktober 1806
meddelade hänvisningen, att talan emot rådstufvurättens beslut att skilja
rådmannen Klintberg från vidare befattning med målet skulle fullföljas i
sammanhang med fullföljd af hufvudsaken, var också felaktig, då rådstufvurätten
slutligen skilt sig från målet, i hvad det rörde Klintberg.
Slutligen syntes icke heller stöd af lag förefinnas för rådstufvurättens
den 15 oktober meddelade beslut att vägra bifall till Sigrid Hallens framställning
om åläggande för lotsen Sundberg att genast vittna i målet.
Sedan jag lämnat e. o. notarien Sten Klingberg, hvilken på grund
af förordnande tjänstgjort såsom rådstufvurättens ordförande vid handläggningen
af ifrågavarande båda mål, tillfälle att yttra sig i ärendet, medgaf
Klingberg obetingadt riktigheten af förestående mot utslaget angående
Decker gjorda anmärkning. Beträffande öfriga anmärkningar anförde
Klingberg i ett först efter föreläggande af vite afgifvet yttrande hufvudsakligen
följande.
Enligt Klingbergs åsikt både en domstol rätt att meddela sådana förelägganden
som det i uppskofsbeslutet af den 24 mars af rådstufvurätten
gifna, i händelse domstolen funne det lämpligt. Lämpligheten torde bäst
kunna bedömas af den, som handlagt saken, och åtgärdens felaktighet
herde ej kunna påstås, om ej part, hvars rätt varit af beslutet beroende,
anmält sig hafva lidit skada eller uppenbarligen så gjort.
Rådmannen Klintbergs skiljande från målet vore väl ett slutligt afgörande
utaf en del af rättegången. Så vore ock fallet med afgörandet
af vissa andra frågor t. ex. invändning af eu utaf flera instämda enligt
16 kap. 6 § rättegångsbalken. Rätten kunde då slutligen skilja sig från
målet, i hvad det rörde denne, eller skilja denne från målet.
Beträffande till sist anmärkningen, att stöd af lag ej syntes finnas
för rådstufvurättens den 15 oktober 1906 meddelade beslut att vägra bifall
till Sigrid Hallens framställning om åläggande för lotsen Sundberg att
omedelbart vittna i målet, ville Klingberg erinra, att i vårt rättegångsväsen
förekomme oändligt många fall, där en domare vid sitt afgörande saknade
stöd af lag. Af en jämförelse mellan 17 kap. 3 § första punkten rättegångsbalken
samt de i 11 kap. samma balk gifna reglerna för huru man
skall »lagligen till rätten stämma» syntes dock framgå, att det äfven för
en vittnesstämning herde gälla en stämningstid, huru lång säde ej lagen,
men den jämnställde ej heller vittnesstämningar med brottmålsstämningar.
— 1911
16
En domstol kunde för öfrigt ej vara skyldig att afbryta sina förhandlingar
för att utskrifva eller påteckna en vittnesstämning.
O -
Vid öfvervägande af hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag mig
sakna anledning att frångå de vid inspektionen gjorda anmärkningarna.
Jag ansåg följaktligen, att rådstufvurättens ifrågavarande beslut varit felaktiga
i samtliga anmärkta hänseenden, och för dessa fel låg enligt min
mening ansvaret i första rummet på Klingberg i hans egenskap af t. f.
borgmästare.
På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskal vid Svea hofrätt att
för berörda ämbetsfel, hvilka Klingberg i sina förklaringar delvis vidgått
men i öfrigt sökt försvara, inför hofrätten anställa åtal mot Klingberg
med yrkande om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.
Sedan åtal i enlighet härmed blifvit emot Klingberg anställdt, meddelade
hofrätten utslag i målet den 14 oktober 1910. Hofrätten yttrade
däri: Enär rådstufvurättens ifrågavarande beslut vore felaktiga i de anmärkta
afseendena, samt Klingberg i egenskap af ordförande i rådstufvurätten
vid beslutens meddelande vore för desamma ansvarig, pröfvade hofrätten,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, rättvist döma Klingberg, för sålunda
visadt oförstånd i domarämbetets utöfning, att bota 50 kronor.
Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Målsägares hörande som vittnen.
I särskilda hit ingifna klagoskrifter påkallade advokaten Wilhelm Hellberg
min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att vederbörande åklagare och
underdomstolar skulle hafva missuppfattat och oriktigt tillämpat bestämmelserna
i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen. Den första af dessa klagoskrifter,
hvilken var riktad emot stadsfiskalen och rådstufvurätten i Västerås,
innehöll, bland annat, följande.
Den störa sociala striden år 1909 hade tydliggjort, hurusom såväl ordningsmaktens
som rättsskipningens objektivitet ofta fått stå tillbaka för en
subjektiv uppfattning af de sociala tvisternas anledningar och innebörd,
hvilket i en mängd fall föranledt såväl till oriktig lagtillämpning och bru
—
1911 -
76
tält hårda domar som äfven till olagliga häktningar i mängd och andra
godtyckliga ordningsåtgärder. Den fara för rättssäkerheten, som härigenom
uppstått, hade jämväl beaktats af folkets representanter, och vid 1910
års riksdag hade framlagts flera motioner, som gåfve uttryck för önskvärdheten
af, bland annat, en reform i fråga om myndigheternas rätt att häkta
för brott misstänkta personer. Krafvel på ett lagstadgadt effektivt skydd
för den personliga friheten vore sålunda i hög grad aktuellt.
Den djupast liggande orsaken till myndigheternas felaktiga föreställning
om häktningsbestämmelsernas tillämpning syntes visserligen höra
sökas i myndigheternas brist på förståelse af den sociala stridens innebörd,
men det beklagliga resultatet borde äfven tillskrifvas den mycket utbredda
uppfattningen, att det vore långt viktigare, att hvarje förbrytelse blefve
utredd och brottslingen befordrad till straff, än att lagstadgade medborgerliga
rättigheter upprätthölles. Att denna uppfattning vore felaktig och
synnerligen äfventyrlig, borde icke behöfva närmare framhållas.
Den ensidighet i uppfattningen af, hvilken ordning som borde upprätthållas
och huru detta herde ske, som allmänt förefunnes hos myndigheterna,
hade kommit till uttryck i en mängd häktningar af personer ur
arbetsklassen, särskild! i samband med förmenta brott emot 15 kap. 22 §
2 mom. strafflagen. Härvid både i många fall så tillgått, att anmälan till
polismyndigheterna inkommit från enskilde arbetsgivare eller andra företag,
att hos dem anställde arbetsvillig arbetare nedlagt arbetet under
omständigheter, som antydt påtryckning från strejkande arbetare, hvilken
påtryckning allt för ofta antagits vara brottslig jämlikt nyssnämnda lagrum.
Det kunde ej heller ifrågasättas annat, än att myndigheterna varit
synnerligen tillmötesgående mot sådana anmälningar och icke sparat tid
eller krafter vid de förmenta brottslingarnas efterforskande och befordrande
till straff. Och i ett flertal fall hade man ansett sig höra häkta de misstänkta,
äfven där hvarje laglig grund för en sådan åtgärd saknats.
I de flesta fall syntes de häktade hafva återvunnit friheten redan efter
flen första rannsakningen. Men i en mängd fall hade de hållits häktade
flera veckor under rannsakningstiden, hvarefter de omsider på grund af
påtagligen bristande bevisning från åklagarens sida tillerkänts den primitiva
rätten att vistas på fri fot, samt sedermera i slutlig! utslag dömts
till böter eller fullständigt frikänts.
Det saknades utredning, huru många åtal för brott emot ifrågavarande
lagrum utförts vid underrätterna, men efter inhämtade upplysningar
torde kunna påstås, att antalet sådana rättegångar under 1909 års
störa sociala konflikt utgjort ett femtiotal; att det långt öfvervägande flertalet
af de tilltalade blifvit under polisutredningen häktade; att endast i
— 1911 —
77
några enstaka fall häktningen ägt bestånd till dess utslag meddelats; samt
att, klaganden veterligen, endast i två fall förordnats, att de häktade skulle
under klagotiden kvarhållas i häkte.
Af hvad sålunda anförts framginge uppenbart, att en högst betänklig
disproportion rådde mellan antalet för brott af ifrågavarande slag häktade
och för sådana brott till frihetsstraff dömda, ett missförhållande som visserligen
i första hand kunde tillskrifvas undantagsbestämmelsens blotta tillvaro,
men för hvilket många gånger äfven ett mera i maktutöfningens än
i rättens tjänst grånadt polisgodtycke bore skulden.
Till bestyrkande af sina påståendens riktighet åberopade klaganden,
bland annat, följande rättsfall, som förekommit hos rådstufvurätten i Västerås
under 1909 års sociala konflikt. För protokollens innehåll lämnade
klaganden följande sammanträngda redogörelse.
Efter anmälan af glasmästaren F. Scherdin i Västerås blef glasmästeriarbetaren
Carl Otto Fernström den 22 augusti 1909 häktad af stadsfiskalen
Erhard Kumlin. Vid första rannsakningstillfället, den 23 augusti, yrkade
Kumlin ansvar å Fernström för brott emot 15 kap. 22 § strafflagen under
åberopande af följande utredning.
Till polisen i Västerås både Scherdin anmält, att Fernström vid två
tillfällen under storstrejken infunnit sig hos en arbetare vid namn G. B.
Andersson, som var anställd hos Scherdin, och försökt genom hot tvinga
honom till arbetsnedläggelse. I anledning af donna anmälan både såväl
Andersson som dennes hustru hörts, därvid de i hufvudsak berättat, att
Fernström den 4 augusti 1909 infunnit sig i makarnes hem och förebrått
mannen Andersson, att denne icke hållit sitt dagen förut gifna löfte att
deltaga i storstrejken. Då Andersson förklarat sin afsikt vara att fortfarande
arbeta, både Fernström hotat honom med att »skicka till honom
hela storstrej kskommittén» samt slutligen i förargelsen kastat åt honom en
-fcjugufemöring med tillropet; »Här har du till dricka». Mannen Anders
son& berättade’ jämväl, att lian vid ett senare tillfälle, den 21 augusti 1909,
då han arbetade med fönsterinsättning i ett hus vid Stora gatan, blifvit
tilltalad af Fernström, som därvid förebrått Andersson, att han arbetade,
och hotat med att sätta in i tidningen »Folket», att Andersson icke deltog
i storstrejken.
Vid rannsakningen tilläts stadsfiskalen att uppträda såsom ombud för
amnfvaren Scherdin, hvilken föregaf sig vara malsägare i målet. Radstufvurätten
godkände Scherdin som målsägare och medgaf pa Kumlins begäran
vittnesförhör med den verklige målsägaren, ofvannämnde Andersson, äfvensom
med dennes hustru.
— 1911 —
78
Dessa som vittnen hörda personer bekräftade i hufvudsak sina uppgifter
vid polisförhöret.
Fernström bestred, att han hotat Andersson vid omförmäla tillfällen,
samt uppgå!, att han besökt Anderssons hem den 4 augusti endast för att
fråga Andersson om anledningen till att denne icke hållit sitt löfte att
deltaga i storstrejken. Då Andersson säde sig icke hafva råd att låta bli
att al beta, hade Fernström tagit fram en tj ugufemöring och kastat den på
bordet under utrop: »Här har du till dricka». Därefter hade Fernström
aflägsna! sig. . Vid tillfället den 21 augusti hade Andersson först tilltala!
Fernström, hvilken ej heller då på något sätt hotat Andersson.
Fernström begärde att blifva försatt på fri fot, men detta yrkande afslogs
emellertid af rätten, som på åklagarens begäran uppsköt målet till
den 30 augusti.
Vid sistnämnda rättegångstillfälle lät åklagaren afköra två vittnen, som
emellertid icke hade sig något bekant i målet, hvar jämte på Fernströms
begäran af hördes tre vittnen, h vilka bestyrkte riktigheten af hans uppgifter.
Åklagaren öfverlämnade målet med vidhållande af sitt ansvarsyrkande.
Äfven Fernström öfverlämnade målet, därvid lian yrkade att
blifva försatt pa fri fot. Rådstufvurätten förordnade, att Fernström skulle
frigifvas.
Genom utslag den 6 september 1909 dömde sedermera rådstufvurätten
den tilltalade att bota 100 kronor för brott emot 15 kap. 22 § 2 mom.
strafflagen.
Efter donna redogörelse för ifrågavarande rättegång innehöll klagoskriften
följande uttalanden.
Man blefve förvisso betänksam inför en sådan rättsskipning och ett så
uppenbart åsidosättande af lagens bestämmelser. I detta fall -både en un»
arbetare hållits häktad i 8 dagar, utan att någon som helst brottslighet
rimligen kunna! läggas honom till last. Då det omsider blifvit uppenbart,
att åklagaren häkta! utan annan bevisning om »brottet» än målsägarens
och hans hustrus uppgifter, blef svaranden försatt på fri fot, men
dömdes i allt fall till ett straff, som för honom betydde icke blott 100
kronors böter utan med största sannolikhet ytterligare 13 dagars fängelse
såsom förvandlingsstraff. Belysande vore jämväl, att Fernström icke dömdes
att ersätta de mot honom inkallade vittnena, utan skulle kostnaderna
för dessa målsägares hörande som vittnen bekostas af statsmedel.
I detta fall hade, bland annat, rådstufvurätten begått olaodigheter
därutinnan: ö ° ö
att rådstufvurätten godkänt angifvaren Scherdin som målsägare och
1911 —
79
»
medgifvit åklagaren rätt att uppträda såsom Scherdins ombud, ehuru denne
uppenbarligen icke haft med målet att skaffa;
att rådstufvurätten tillåtit, att målsägaren Andersson och dennes hustru
hörts som vittnen, ehuru det dock vore en af de allra viktigaste bevisningsreglerna,
att målsägare vore jäfvig att vittna, något som jämlikt lika
enkla bevisningsgrunder äfven gällde målsägarens hustru;
att rådstufvurätten endast med stöd af målsägarens och hans hustrus
uppgifter förordnat, att den tilltalade skulle kvarhållas i häkte till ett kommande
rättegångstillfälle;
samt att rådstufvurätten — likväl med frånkännande af all verkan af
laga bevis åt målsägarens och dennes hustrus utsagor och således med
stöd endast af Fernströms egna uppgifter — dömt den tilltalade till 100
kronors böter jämlikt det af åklagaren åberopade lagrummet.
På grund häraf hemställde klaganden, att jag måtte mot de ledamöter
af rådstufvurätten, hvilka biträdt dessa enligt klagandens förmenande olagliga
beslut eller eljest i målet gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande,
vidtaga de lagliga åtgärder, hvartill klagandens anmälan kunde föranleda.
Vid klagoskriften hade fogats afskrift af rådstufvurättens protokoll i
målet, hvarigenom klagandens om rättegången lämnade uppgifter blefvo i
hufvudsak bestyrkta.
Öfver klagoskriften inkom yttrande från borgmästaren John Karlsson
samt rådmännen J. W. Ödman, Victor Åsberg och F. C. Hennichs,
af hvilka sistnämnde dock Ödman icke deltagit i målets handläggning den
SO augusti och den 6 september 1909. I förklaringen anfördes hufvudsakligen
följande.
Då Scherdin, därest han så fordrat, torde haft rätt till ersättning af
den eller dem, som förhindrade hos honom anställde arbetare att utföra
arbete hos honom, för den skada, som däraf kunde för honom uppstå, och
sålunda på grund af bestämmelserna i 6 kap. 8 § strafflagen varit att anse
såsom målsägare, och då från den tilltalades sida ingen anmärkning framställdes
emot Scherdins uppträdande såsom målsägare, ansåg rådstufvurätten
sig sakna fog att vägra Scherdin att uppträda såsom målsägare i
målet.
Enär vid första rättegångstillfället i målet afhörde Gustaf Bernhard
Andersson förklarade sig icke fora vare sig ersättnings- eller ansvarstalan
emot Fernström, samt något jäf icke framställdes mot Andersson och hans
hustru Sofia Charlotta Andersson, ansåg rådstufvurätten ej heller hinder
höra mota att, i det skick målet då befann sig, höra Andersson och hans
hustru såsom vittnen, med rätt likväl för rätten att framdeles, när utslag
i målet afkunnades, pröfva hvilken verkan kunde tillerkännas Anderssons
— 1911 —
och hans hustrus vittnesberättelser. Detta hade ock skott, i det rådstufvurätten
den 6 september 1909 vid afkunnandet af utslag i målet frånkände
Anderssons och hans hustrus vittnesberättelser verkan af laga bevis, enär
det åtalade brottet måste anses hafva varit begånget emot Andersson.
Visserligen kunde det brott, hvarför Fernström i målet varit tilltalad,
straffas enligt 15 kap. 22 § strafflagen högst med straffarbete i två år.
Men äfven om Fernström under de vid tiden för målets handläggning rådande
förhållandena kunnat anses hafva haft stadigt hemvist och arbete i
staden, kunde det dock ej utan skål befaras, att lian skulle afvika eller
försvåra utredningen i målet, därest han omedelbart blifvit försatt å fri
fot. Rådstufvurätten både således, jämlikt 19 § 6 mom. af promulgationslagen
till strafflagen, laglig rätt till sin vägran att försätta Fernström å
fri fot. Sedan emellertid åklagaren utfört sin talan i målet, förelågo ej
vidare nu anförda skål till Fernströms kvarhållande i häkte. Vid rättegångstillfället
den 30 augusti 1909 blef Fernström därför försatt å fri fot.
* *
Målsägare är enligt 6 kap. 8 § strafflagen den, emot hvilken brott begånget
är eller som däraf förnärmad blifvit eller skada lidit. Den, som
intager en sådan ställning till ett mål, har uppenbarligen del däri, och är
af sådan anledning jäfvig att höras som vittne i målet.
Klart är, att brott enligt 15 kap. 22 § strafflagen förutsätter, att tvång
öfvas eller försökes emot någon person, och att denne person är den vätte
målsägaren i förhållande till det frihetsbrott, hvarom lagrummet handlar. I
förevarande fall var alltså Andersson jäfvig såsom målsägare, under det att
hans hustru var jäfvig att vittna, på den grund att hon var i äktenskap
förenad med målsägaren. Dessa jäfsförhållanden hade också rådstufvurätten
beaktat i utslaget.
Men att makarne Andersson öfverhufvud hördes som vittnen i ett mål
angående det brott, som skulle hafva föröfvats emot mannen Andersson,
fann jag innefatta ett fel af beskaffenhet att höra lagligen beifran, och
detta så mycket hellre, som makarnes vittnesmål torde hafva föranledt
rådstufvurätten att kvarhålla Fernström i häkte under tiden emellan den
23 och den 30 augusti 1909. Detta rättens beslut ansåg lag nämligen
ingalunda hafva varit af omständigheterna påkalladt, om än något särskildt
ansvarsyrkande med anledning af samma beslut icke syntes mig böra framställas.
— 1911 —
81
Åt advokatfiskal vid Svea hofrätt uppdrog jag att inför hofrätten
anställa åtal mot rådstufvurättens i målets handläggning den 23 augusti
deltagande ledamöter; och borde advokatfiskal^ därvid å dem yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet samt i mån af befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hord, kunde komma
att däri framställa.
På det åtal, som i enlighet härmed blef af advokatfiskalen anställdt,
meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling utslag den 15 november
1910. Hofrätten yttrade däri: Enär rådstufvurättens åtgärd att i mål an
gående
ansvar å Fernström för det denne skulle omvändt hot för att förmå
Andersson att upphöra med sitt arbete låta såsom vittnen afhöra Andersson
och hans hustru varit stridande mot lag, pröfvade hofrätten skäligt
döma Karlsson, Ödman, Åsberg och Hennichs, hvilka vore ansvariga för
rådstufvurättens berörda åtgärd, att för det ämbetsfel, de sålunda låtit
komma sig till last, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen höta, Karlsson 50
kronor samt en hvar af Ödman, Åsberg och Hennichs 25 kronor. Af Fernström
i målet framställda ersättningsanspråk, som ej hade sammanhang
med förevarande åtal, lämnade hofrätten utan afseende.
Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.
Fel vid vägdelningsförråttning.
Efter vederbörligt förordnande förrättade vice kommissionslandtmätaren,
numera distriktslandtmätaren Sune Frigell laga delning af vägunderhållet
å utfartsvägen från Bjelkesta gård till Giresta kyrka. Vid denna
förrättning, som tog sin början den 17 maj 1909 och afslutades den 22
i samma månad, voro åtskilliga sakägare frånvarande, bland dem C. P.
Nilsson, Erik Eriksson, J. W. Andersson och E. G. Johansson, samtlig^ i
Kitt ja by. Emellan de närvarande sakägarne åstadkoms emellertid en förening,
enligt hvilken jämväl bemälte sakägare från Fittja by tilldelades
vissa andelar i vägunderhållet. I och med det att denna förening träffats
förklarades förrättningen afslutad.
Förenämnde sakägare i Fittja by instämde därefter öfrige sakägare
till Lagunda häradsrätt, med yrkande att förrättningen måtte upphäfva.
Genom utslag den 27 november 1909 förklarade häradsrätten, att som
kärandena, hvilka icke undertecknat den vid förrättningen upprättade föreningen,
icke förbundit sig att deltaga i vägens underhåll och ej heller
Justitieombudsmannens ämbctsberättdsc till 1911 års Riksdag. 11
82
genom i lag föreskrifvet utlåtande af förrättningsmannen och gode männen
pröfvats därtill pliktiga, vore förrättningen utan verkan emot kärandena.
Kostnaderna för förrättningen, tillhopa 173 kronor 36 öre, blefvo åt
kaptenen M. von Heijne förskottsvis erlagda den 15 juni 1909.
I en hit ingifven skrift anförde därefter kaptenen von Heijne klagomål
öfver Frigells förhållande vid ifrågavarande landtmäteriförrättning.
Klagoskriften innehöll, bland annat:
att då förening emellan samtlige sakägare icke kunnat vid förrättningen
åstadkommas, både det ålegat förrättningsmannen att, i enlighet
med bestämmelserna i 19 § af lagen om enskilda vägar på landet den 5
juli 1907, pröfva saken jämlikt de i lagen stadgade grunder och därefter
framlägga skriftligt utlåtande i saken;
att klaganden, som till Frigeil erlagt betalning för förrättningen och
dessutom jämte öfriga svarande i rättegången förpliktats att till kärandena
utgifva ersättning för rättegångskostnad med 82 kronor, sålunda genom
Frigells underlåtenhet att vid förrättningen följa lagens föreskrifter tillskyndats
förlust;
samt att Frigeil icke godvilligt villo ersätta klaganden härför.
Klaganden anhöll därför, att Frigell måtte åtalas för tjänstefel, samt
hemställde, att klaganden måtte beredas tillfälle att i sammanhang med
åtalet framställa de anspråk på ersättning, hvartill klaganden kunde anse
sig befogad.
öfver klagoskriften hord, genmäle Frigell hufvudsakligen följande.
Förrättningen hade kungjorts inom föreskrifven tid i vederbörande
sockenkyrkor, och hade i dessa kungörelser särskild! angifvits, hvilka som
ansetts höra deltaga i vägunderhållet. Bland dessa deltagare hade äfven
upptagits delägare i Fittja by, hvilka sistnämnde dock icke infunno sig
vid ärendets handläggande.
Enär den förening, som därvid ingicks emellan de närvarande sakägarne,
omfattade alla till ärende! hörande frågor, och donna förening upprättats
i samråd med förrättningsmannen jämte gode männen och i enlighet med
deras åsikter samt intagits i det behörigen undertecknade protokollet, och
då sakägarne i Fittja by blifvit kallade till förrättningen, ansågs densamma
vara bindande äfven gent emot dessa frånvarande sakägare, hvarför något
särskild! utlåtande icke afgafs af förrättningsmannen.
_ Vid den rättegång, som sedermera förevar i anledning af att sakägare
i Fittja by till Lagunda häradsrätt instämt öfrige sakägare med yrkande
om förrättningens upphäfvande, hade Frigell icke närvarit, och hade Frigell
icke heller genom häradsrättens utslag förpliktats vare sig att på egen
bekostnad på nytt verkställa hela förrättningen eller någon del däraf eller
— 1911 —
83
att utbetala något slags ersättning. Därför hade också Frigeil sedermera
icke ansett sig pliktig att på anfordran af klaganden till denne vare sig
utbetala de fordrade rättegångskostnaderna eller återbära det af Frigell
uppburna arfvodet för ifrågavarande vägdelningsförrättning.
På dessa skål anhöll Frigell, att klagoskriften icke måtte föranleda
till någon åtgärd.
Den af Frigell sålunda afgifna förklaringen blef sedermera af klaganden
bemött med påminnelser, därvid klaganden vidhöll sitt yrkande om
åtals anställande. Klaganden anförde, bland annat:
att, äfven om den vid förrättningen träffade föreningen upprättats i
samråd med förrättningsmannen och i enlighet med dennes och godo
männens åsikter — något som för öfrigt icke på något sätt komme
till synes i förrättningshandlingarna — hade det gifvetvis ålegat Frigell
att afgifva det i lag stadgade utlåtandet;
att den af Frigell i förklaringen uttalade åsikten, att då sakägarne i
Fittja by blifvit kallade till förrättningen, den emellan de närvarande
träffade föreningen skulle vara bindande äfven gent emot de frånvarande
sakägarne, syntes vara uppenbart felaktig;
samt att, enligt hvad klaganden erfarit, Frigell icke vore den ende
landtmätare, som ansåge sig vid delning af vägunderhållet å enskilda vägar
kunna förfara på samma sätt.
* *
Lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 innehåller i 18 §
bestämmelser om träffande af föreningar vid de förrättningar, som med
lagen afses. Härom stadgar lagrummet, att förrättningsmannen skall söka
att så vidt möjligt emellan samtlige sakägare åstadkomma förening, samt
att, där sådan förening sker, skall särskild afhandling därom upprättas, af
sakägarne underskrifvas och medelst förrättningsmannens och närvarande
godo mäns påskrift vitsordas.
I 19 § af samma lag stadgas, att i den mån ej enligt 18 § förening
emellan sakägarne kan åstadkommas, skall saken af förrättningsmannen
med gode männen, där han af sådana biträdes, pröfvas jämlikt de i lagen
stadgade grunder. Vidare föreskrifves i denna §, att sedan alla vid förrättningen
förekommande frågor blifvit genom förening afgjorda eller behörigen
utredda, skall förrättningsmannen med godo männen på grund af
hvad sålunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande i
— 1911 —
84
saken. Därefter afslutas förrättningen och lämnas anvisning om sättet för
talans fullföljande.
Det utlåtande, som jämlikt 19 § skall af förrättningsmannen och gode
männen framläggas, innefattar i fråga om förrättningen ett sakligt beslut,
som enligt 22 § i regeln vinner laga kraft, om det ej i behörig ordning
öfverklagas.
I förevarande ärende var emellertid upplyst, att den vid förrättningen
framkomna frågan om sakägarnes i Fittja by skyldighet att deltaga i underhållet
af den väg, förrättningen afsåg, icke blifvit i stadgad ordning
pröfvad och afgjord. Enligt protokollet öfver förrättningen hade Frigeil
uppfattat donna fråga såsom afgjord genom förening emellan sakägande
och af sådan anledning underlåtit att med godo männen framlägga skriftligt
utlåtande i ämnet.
Donna uppfattning stred emellertid uppenbarligen emot den i 18 §
af ifrågavarande lag meddelade bestämmelsen, att förening skall träffas
emellan alla sakägande. Då så ej kunde ske i följd af några sakägares
utevaro, hade Frigell, såsom ock klaganden erinrat, varit pliktig att med
godo männen i ett skriftligt utlåtande afgöra frågan.
Den felaktiga behandling, Frigell sålunda låtit donna fråga komma
till del, hade föranleda att förrättningen förklarats vara utan verkan gent
emot sakägarne i Fittja by. Att härigenom skada träffat klaganden var
utom tvifvel, äfven om donna skada icke kunde anses helt sammanfalla
med det ersättningsbelopp, som utgått till Frigell för förrättningen, jämte
klagandens andel i rättegångskostnaderna.
Då det fel i tjänsten, hvartill Frigell i förevarande hänseende gjort
sig skyldig, både genom sin egen beskaffenhet och sina påföljder syntes
mig påkalla laga beifran, hemställde jag i en till Konungens befallningshafvande
i Uppsala län aflåten skrifvelse, att Konungens befallningshafvande
måtte förordna en åklagare att vid vederbörlig domstol emot Frigell
anställa åtal för ifrågavarande tjänstefel. Åt åklagaren uppdrog jag i en
särskild instruktion för åtalets utförande att å Frigell yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet äfvensom att i mån af befogenhet understödja
de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att däri
framställa.
Sedan det sålunda begärda förordnandet blifvit af Konungens befallningshafvande
meddeladt, insände emellertid distriktslandtmätaren Frigell
till mig en skrift, därmed Frigell öfverlämnade ett af klaganden utfärdadt
intyg därom, att Frigell godtgjort klaganden de kostnader, som tillskyndats
klaganden genom Frigeils åtgörande. I skriften anförde Frigell tillika,
— 1911 —
85
att han dåmera insåge det fel, som af honom blifvit begånget, och icke
vidare skulle låta ett dylikt förfarande komma sig till last.
Med anledning häraf anhöll jag i en till Konungens befallningshafvande
aflåten skrifvelse, att den förordnade åklagaren måtte anmodas att
nedlägga åtalet.
Felaktig verkställighet af utslag i hyresmål.
Den 23 mars 1910 meddelade Frösåkers häradsrätt utslag i ett mål
emellan landtbrukaren C. J. Janzon, kärande, samt snickaren Carl Wenthzel,
svarande, angående fordringsanspråk m. m. Häradsrätten förpliktade genom
berörda utslag Wenthzel, som genom hyreskontrakt af den 24 augusti
och den 20 september 1908 af Janzon för en tid af 5 år, räknade från den 1
oktober 1908, fått sig upplåten nyttjanderätt till lägenheten Josefinelund
i Skälby, Edebo socken, att med visst afdrag erlägga särskilda hyresbelopp
för lägenheten. Tillika ålades Wenthzel af häradsrätten att genast
afflytta från lägenheten, vid äfventyr att han eljest finge därifrån på egen
bekostnad lagligen vräkas.
Mot detta utslag erlade Wenthzel vad, som enligt behörig vadehänvisning
skulle i Svea hofrätt fullföljas den 22 april 1910.
Under anhållan om omedelbar vräkning af Wenthzel insände Janzon
till kronofogden i Norra Roslags fögderi Carl Vilhelm Sundberg såväl
häradsrättens utslag som borgen för det skadestånd, hvartill Janzon kunde
kännas skyldig, om utslaget ändrades. Genom remiss, som å utslaget tecknades
den 18 april 1910, öfverlämnade kronofogden samma utslag jämte
borgensförbindelsen till länsmannen i Frösåkers härads norra distrikt H.
V. Nyman för skyndsam verkställighet af den begärda vräkningen. Den
22 april 1910 verkställde Nyman utslaget genom Wenthzels afhysande
från lägenheten.
I en hit insänd klagoskrift påkallade därefter Wenthzel min ämbetsåtgärd
i anledning däraf, att häradsrättens utslag sålunda blifvit verkställa,
innan det ännu tagit åt sig laga kraft. Klaganden erinrade, att häradsrätten
icke meddelat något förordnande om verkställighet af utslaget utan
hinder af att detsamma icke vunnit laga kraft. Klaganden yrkade af sådan
grund, att de personer, som alltså verkställt utslaget i strid emot bestämmelserna
i 42 § utsökningslagcn, måtte härför ställas under atal, samt
— 1911 —
86
att klagande!! måtte turhjälpas till ersättning för de förluster, som senom
åtgärdens vidtagande uppkommit för klaganden.
Häröfver hördes till en början länsmannen Nyman, hvilken i afgifven
förklaring sökte gorå gällande, att utslaget oförtydbart gåfve vid handen,
att detsamma Unge verkställas, oaktadt det ej vunnit laga kraft. Till stöd
för donna uppfattning anförde Nyman, att utslaget ålade klaganden att
genast afflytta, och tolkningen af donna bestämmelse fann Nyman ej kunna
vara mer än en, nämligen den att klagande!! skulle afflytta från lägenheten,
oansedt att utslaget ej vunnit laga kraft, och påföljden för uraktlåtenheten
häraf följde omedelbart i utslagets ord, att klaganden eljest
Ange därifrån på egen bekostnad lagligen vräkas.
Donna förklaring bemöttes därefter af klaganden, som i afgifna påminnelser
vidhöll sin i klagoskriften framställda mening, att uttrycket »genast»
i utslaget icke kunde innebära ett särskilt förordnande af häradsrätten,
att utslaget finge verkställas innan det vunnit laga kraft. Vidare
uttalade klaganden den uppfattning, att äfven kronofogde!! Sundberg bure
ansvaret för det skedda.
Sedan jag därefter jämväl från kronofogden Sundberg infordra! yttrande
i ärendet, anförde denne i afgifven förklaring, bland annat, följande.
I 42 § utsökningslagen stadgades för fall af ifrågavarande beskaffenhet,
att utmätningsmannen ägde befordra domen till verkställighet, då
rätten förordna!, att den Ange verkställas, utan hinder däraf att den ej
ägde laga kraft. Ett sådan! förordnande hade häradsrätten också otvifvelaktigt
meddela!, då den i utslaget ålagt W enthzel att genast afflytta från
lägenheten Josefinelund, vid äfventyr att han eljest finge därifrån på egen
bekostnad lagligen vräkas. Ordet »genast» betydde i vanligt språkbruk
detsamma som »omedelbar!» eller »ofördröjligen» och innebure således,
att något måste ske utan ringaste uppskof eller utan att någon, bestämd
eller obestämd, tidpunkt skulle afvaktan Då nu häradsrätten i sitt utslag
använd! detta ord, kunde Sundberg omöjligen däruti lägga en annan betydelse,
än att Wenthzel skulle verkställa afflyttning^, utan afseende på
om domen vunnit laga kraft eller icke, och att, om Wenthzel ej fullgjorde
detta frivilligt, utmätningsmannen då måste, när han därom anmodades
och sökanden ställde föreskrifter! borgen, bringa domen till verkställighet
medelst vräkning. Hos Sundberg både icke förefunnits ringaste
tvifvel om att donna tolkning vore den riktiga, och därom hade Sundberg
och Nyman varit fullkomligt ense, innan den sistnämnde fått utslaget på
sig öfverlåtet för verkställighet. Vore det icke så, skulle ordet »genast»
i utslaget vara ej blott en tom fras utan den allra ringaste betydelse, utan
fastmera ägnad! att förvilla och missleda verkställaren af utslaget.
— 1911 —
87
Äfven i de utslag, som i fråga om vräkning meddelades af öfverexekutor,
hade ordet »genast» använda med alldeles samma betydelse som
den Sundberg i förklaringen velat framhålla. Sedan vederbörande sökande
till öfverexekutor aflämnat behörig borgen, hade öfverexekutor förordnat,
att vederbörande skulle genast vräkas, och detta hade äfven skeft utan hinder
af att utslaget ej vunnit laga kraft.
Sedan Sundberg därefter sökt visa, att klaganden icke lidit något genom
vräkningens verkställande, hemställde Sundberg, att klagomålet måtte
lämnas utan allt afseende.
Den af kronofogden sålunda afgifna förklaringen blef sedermera af
klaganden bemött med påminnelser, därvid klaganden vidhöll och närmare
utvecklade hvad han förut andragit i ärendet.
*
*
*
Det lagrum, om hvars Tätta tolkning olika meningar yppats i förevarande
ärende, eller 42 § utsökningslagen, är af följande lydelse:
»Är dömdt i tvist om skyldighet för arrendator att afträda arrenderad
fastighet eller om hyresgästs flyttning i eller ur hus, och har rätten förordna^
att domen må verkställas utan hinder däraf att den ej äger laga
kraft, äge utmätningsmannen befordra domen till verkställighet, där den
vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd, hvartill han kan
kännas skyldig, om domen ändras.»
Berörda lagrum, som erhållit sin nuvarande affattning genom lag af
den 14 juni 1907, lydde förut sålunda:
»Är dömdt i tvist om hyresmans flyttning i eller ur hus eller om
skyldighet för brukare af annans jord att den afträda, och pröfvas uppehåll
med domens verkställande kunna vålla märklig skada; då äge öfverexekutor
att, där den vinnande ställer pant eller borgen för det skadestånd,
hvartill han kan kännas skyldig, om domen ändras, förordna, att
verkställighet må ske, utan hinder däraf att domen ej vunnit laga
kraft.»
Den sålunda vidtagna ändringen af lagrummet är en enkel konsekvens
af de stadgande!!, som i ämnet gifvits genom 2 kap. 40 § i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907 och 3 kap. 28 § af
samma lag. Ändringen innefattade två skilda saker. Rätten att förordna
om verkställighet af den icke laga kraft ägande domen öfverflyttades från
öfverexekutor till den domstol, som dömt i tvisten. Och därtill tick domstolen
friare händer, i det att förordnandet om verkställighet icke längre
— 1911 -
88
var knutet till den fordran, att uppskof med domens verkställande skulle
kunna vålla märklig skada.
Ett särskilt motiv för domstolen att gifva ett förordnande om omedelbar
verkställighet af domen kan tydligen ligga däri, att domstolen finner
att målets dragande under högre rätt skulle vara utan nytta för den,
som klagar, och sålunda endast afse förhalande af tiden. Men klart är,
att ett dylikt förordnande måste vara kläd t i en form, som icke lämnar
något att önska i fråga om tydlighet. Det måste därför vara uttryckligt
och otvifvelaktigt. Och dessa fordringar uppfyllas ingalunda, såsom Sundberg
i sin förklaring syntes hafva förmenat, af det uti ifrågavarande utslag
förekommande uttrycket »genast», hvilket allenast utmärkte, att klaganden
ansetts icke höra komma i åtnjutande af någon särskild, i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom omnämnd flyttningstid. Oriktigheten
af Sundbergs mening framgick vid en jämförelse mellan 27 och 28 §§ i
3 kap. af nyssnämnda lag. En dylik jämförelse ger nämligen oförtydhart
vid handen, att ett utslag, hvarigenom en person enligt 27 § dömts att genast
afträda en af honom förhyrd lägenhet, ändock icke får verkställas, förr än
utslaget vunnit laga kraft, med mindre domstolen jämlikt 28 § meddelat
särskildt förordnande om omedelbar handräckning.
På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att kronofogden Sundberg i
förevarande fall ådagalagt en felaktig uppfattning af det till honom öfver1
ämnade utslaget och därmed gjort sig skyldig till fel i sin tjänst. Såsom
förman för Nyman syntes Sundberg ensam höra svara för den obehöriga
verkställighetsåtgärd, som vidtagits.
I enlighet härmed hemställde jag hos Konungens befallningshafvande
i Stockholms län, att en åklagare måtte förordnas att emot kronofogden
Sundberg vid vederbörlig domstol anställa åtal för hvad han i förevarande
hänseende låtit komma sig till last. Åklagaren skulle därvid å
Sundberg yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom i mån
af befogenhet understödja klagandens ersättningsanspråk.
Sedan åklagare af Konungens befallningshafvande förordnats, inkom
klaganden med en skrift, däri han, med förmälan att han af kronofogden
Sundberg erhållit godtgörelse för den lidna skadan, återkallade sin anmälan.
I anledning häraf anhöll jag hos Konungens befallningshafvande,
att åklagaren måtte underrättas om att ifrågavarande åtal borde af honom
nedläggas.
— 1911 —
89
Fråga, huruvida e. o. tjänsteman i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
föreskrifver bestraffats för tryckt
skrifts innehåll.
Handlingarna i ett härstädes anhängig! ärende utvisade följande.
Tidskriften »Från svenska statsförvaltningen» innehöll i femte häftet
för år 1909 en artikel med rubriken »Statens och kommunens tjänstemän»,
däri framställdes vissa anmärkningar mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Artikeln var införd under »Fria ord» och var undertecknad »Observator».
Anmärkningarna gingo ut därpå, att en e. o. tjänsteman hos styrelsen
tillika fått innehafva en val aflönad befattning i Stockholms städs brandförsäkringskontor,
under det att däremot andra e. o. tjänstemän hos styrelsen
måst frånträda sin anställning därstädes, sedan de vunnit befordran
på annat håll i statens tjänst. Artikeln var till tidskriftens redaktion insänd
af e. o. tjänstemannen hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, e. o.
notarien Nils Elliot, och hade redaktionen, som gjort vissa formella ändringar
i artikeln, till densamma fogat ett tillägg.
I september 1909 vid sitt återinträde i tjänstgöring efter tilländagången
semester företog sig chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
öfversten Fridolf Wijnbladh att fråga Elliot, om han vore författare till
omförmälta artikel, och sedan frågan besvarats med ja, lät öfversten tydligt
märka sitt misshag med Elliots berörda författarskap. I sammanhang
därmed faun sig öfversten höra meddela Elliot, att denne kunde påräkna
den nuvarande ersättningen till årets slut, hvarjämte öfversten tillrådde
Elliot att söka förskaffa sig arbete på annat håll.
Hvad öfversten vid nämnda tillfälle yttrat till Elliot uppfattade denne
så, som om öfversten menat, att Elliot från och med den 1 januari 1910
voro skild från sin anställning hos styrelsen.
För att få full visshet i saken ingaf Elliot till styrelsen en den 16
oktober 1909 dagtecknad skrift, däld Elliot efter återgifvande af sitt samtal
med öfversten anhöll att få veta, huruvida styrelsen fattat något beslut
i enlighet med öfversten muntliga meddelande eller, därest så icke
skott, om ett dylikt beslut kunde inom den närmaste tiden vara att afvakta.
Denna skrift behandlades af styrelsen vid sammanträde den 30
oktober 1909, därvid öfversten till en början tillkännagaf, att han vid samtalet
med Elliot uttryckt sitt ogillande af Elliots tillvägagående, desto
hellre som den ifrågavarande uppsatsen innehölle oriktiga och vilseledande
Justitieombudsmannens ämletsberältelse till 1011 års Riksdag. 12
90
uppgifter, hvarförutom öfversten meddelat Elliot, att denne kunde påräkna
den nuvarande ersättningen till årets slut, samt tillrådt Elliot att söka på
annat håll förskaffa sig arbete.
Sedan därefter föredraganden, byrådirektören P. H. Hedenblad, upplyst,
att ersättningen till Elliot utgått i förhållande till det arbete, som varit
honom anvisadt och blifvit af honom utfördt, meddelade styrelsen utan
meningsskiljaktighet följande beslut: Ehuru styrelsens medlemmar i likhet
med öfversten ogillade Elliots tillvägagående och jämväl funne lämpligast,
om Elliot förskaffade sig anställning utom ämbetsverket, funne styrelsen,
enär emot 40 § i styrelsens instruktion något beslut i förevarande fåll icke
kunnat fattas om Elliots skiljande från ämbetsverket, att hans framställning
icke föranledde till någon vidare åtgärd.
I tidningen »Aftonbladet» för den 14 november 1909 inflöt eu utförlig
redogörelse såväl för öfverstens samtal med Elliot som för styrelsens
beslut den 30 nästförutgångne oktober i anledning af Elliots framställning
till styrelsen. Sedan på detta sätt min uppmärksamhet blifvit fäst
på ifrågavarande förhållanden, fann jag mig höra infordra öfverstens yttrande
i ämnet.
I afgifven förklaring anförde öfversten, bland annat, att sedan Elliot
vid samtalet med öfversten förklarat, att han lämnat materialet till ifrågavarande
artikel, förehöll öfversten honom, att uppgifterna i artikeln vore
oriktiga, och att allmänheten på den grund bibragts en felaktig och nedsättande
uppfattning af styrelsens åtgärder. Härtill ansåg sig öfversten
i egenskap af chef för ämbetsverket hafva icke blott full rätt utan äfven
skyldighet. Förebråelsen gällde icke, att de oriktiga uppgifterna utsprida
i tryck.
För att närmare belysa de förhållanden, under Indika öfversten uppmanat
Elliot att söka sig annat arbete, villo öfversten gå något tillbaka i
tiden. Elliot inskrefs i ämbetsverket i början af år 1908. Redan efter
det han tjänstgjort en kort tid i styrelsen, försporde öfversten från chefen
för administrativa afdelningen, byrådirektören Hedenblad, missnöje med det
sätt, hvarpå Elliot skötte sina åligganden. Elliot erhöll emellertid förnyade
förordnanden, men missnöjet med hans sätt att skota dessa äfvensom
med hans stridiga och oberäkneliga lynne minskades icke och resulterade
slutligen i början af år 1909 däri, att Hedenblad i anförande till
protokollet, jämte det att han gjorde anmärkning på vissa af Elliot begångna
fel under dennes tjänstgöring, förklarade att Elliot under sin tjänstgöring
i öfrigt föregående år ej visat sig äga det ordningssinne och den
besinning, som med nödvändighet erfordrades för att kunna användas till
arbete vid räkenslmpsföring eller revision, för hvilka göromål han jämväl
- 1911 -
91
vore främmande. 1 följd häraf ansåge sig Hedenblad icke kunna förorda
Elliot till erhållande af förordnande såsom revisor å administrativa avdelningen.
öfversten var visserligen, i likhet med de båda tekniska byråcheferna
i styrelsen, öfvertygad, att Hedenblad rätt bedömt Elliots olämplighet att
bestrida förordnande såsom revisor å administrativa af delningen, men villo
icke låta den betydligt yngre och mindre meriterade e. o. tjänsteman, som
Hedenblad föreslog till ‘förordnande, utan vidare sättas i tur framför Elliot,
som ägde företräde i lefnadsålder och tjänstetid, öfversten villo pröfva,
huruvida icke möjligen Elliot på de båda andra afdelningarna inom verket
kunde befinnas lämplig, och hade öfversten jämväl själf lämnat Elliot i
uppdrag att utreda och uppsätta skrivelser i ärenden, som af öfversten
direkt handlagts. Enligt hvad byråcheferna å nämnda afdelningar meddelat,
hade emellertid de gjorda försöken dels icke utfallit till belåtenhet
och dels icke medfört något resultat, hvarför byråcheferna ^ förklarat sig
icke vidare vilja taga Elliots arbete i anspråk. Själf både öfversten gjort
den erfarenheten, att Elliot val ibland kunnat efter upprepade omarbetningar
och med mycken hjälp och rättelse från öfverstens sida nöjaktigt
utföra ett gifvet uppdrag, men hade samarbetet med Elliot varit besvärligt
och mödosamt samt satt öfverstens tålamod på prof.
Härtill komme, att Elliots tjänstgöring inom verket vid upprepade
tillfällen verkat störande för arbetslön.
Då samtliga afdelningschefer för sin del icke velat taga Elliots arbete
i anspråk, och hans utsikter till befordran inom verket följaktligen voro
så godt som ingå, ansåg öfversten det fördelaktigast för Elliot att så snart
som möjligt få veta detta för att han icke för fördelen af eu tillfällig inkomst
skulle inom ämbetsverket förspilla en tid, som han för sin framtida
utkomst bättre kunde använda annorstädes. Öfversten beslöt därför redan
före if rågako runa samtal med Elliot tillsäga denne, att han borde söka
skaffa sig arbete på annat håll. Men då öfversten icke ansåg sig genast
kunna beröfva Elliot de inkomster, denne haft inom ämbetsverket, ämnade
öfversten låta Elliot behålla dessa till 1909 års slut, inom hvilken tid
öfversten ansåg, att Elliot borde hinna skaffa sig annat arbete.
Detta sitt beslut belga!'' öfversten Elliot vid det första sammanträffandet
med honom, sedan öfverstens semester afslutats, hvithet ägde ruin just
vid det i »Aftonbladets» artikel omnämnda tillfället. Att öfversten vid
detta tillfälle meddelade Elliot sitt förenämnda beslut, efter det öfversten
förebrått Elliot för att han genom oriktiga uppgifter sökt vilseleda allmänheten,
vore följaktligen riktigt, men dessa saker hade eljest intet samband
med hvarandra.
— 1911
92
Öfverstens samtal med Elliot torde hafva ägt rum omkring den 10
september 1909 och föranledde ej särskild! protokoll. Den 16 påföljande
oktober inkom Elliot till styrelsen med sin skrift, däri han förfrågade sig,
huruvida styrelsen redan meddelat eller under den närmaste framtiden
komme att meddela något beslut om hans entledigande. På donna förfrågan
meddelade styrelsen svar enligt protokollet för den 30 oktober. I
detta protokoll ogillade styrelsen Elliots tillvägagående, men gällde detta
naturligtvis hans tillvägagående att genom missledande uppgifter framställa
styrelsens åtgöranden i en oriktig dager. Styrelsen hade jämväl i likhet
med öfversten funnit lämpligast, om Elliot förskaffade sig anställning utom
ämbetsverket, och hade styrelsen funnit sig hafva fullt skäl för att uttala
donna mening, vid det förhållande att ingen af styrelsens ledamöter ansåge
sig kunna använda Elliots arbetskraft.
Man kunde ej utan vidare sammanställa styrelsens ogillande af Elliots
tillvägagångssätt med styrelsens uttalande, att styrelsen funne lämpligast,
om Elliot förskaffade sig anställning utom ämbetsverket. Den omständigheten,
att Elliot lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter, hvithet hans
tillvägagångssätt af styrelsen ogillades, utgjorde ej grunden för styrelsens
uttalande, att styrelsen »funne lämpligast», om Elliot förskaffade sig anställning
utom ämbetsverket, utan grundade sig detta uttalande därå, att
styrelsens ledamöter redan före öfverstens samtal med Elliot haft tillfälle
att bilda sig det omdöme, att Elliot vore för arbete! inom ämbetsverket
olämplig och störande; och endast på grund af öfverstens direkta
åtgörande hade Elliot fortfarande lämnats arbete.
Uppgiften att Elliot afskedats vore oriktig. Elliot vore fortfarande
hvad man kallade »inskrifven» i verke!, d. v. s. antagen till e. o. tjänsteman,
men styrelsen hade ingen skyldighet att lämna honom vare sig visst
arbete eller viss bestämd aflöning.
Sedan e. o. notarien Elliot i enlighet med därom framställd begäran
lämnats tillfälle att med påminnelser bemöta öfverstens förklaring, sökte
Elliot i en ingifven påminnelseskrift gorå gällande, att styrelsens emot
Elliot vidtagna åtgärder i sak inneburit ett afledande, samt att dessa åtgärder
uteslutande varit föranledda af hans författarskap.
Till stöd för sitt påstående, att ett avskedande verkligen förelåge, anförde
Elliot:
att öfversten vid samtalet med Elliot, omedelbart sedan han af Elliot
erhållit meddelande, att Elliot vore upphofsmannen till insändaren i fråga,
yttra!, att Elliot icke visste, huru dumt han gjort för sig, och att Elliot
vore skild från sin anställning såsom e. o. tjänsteman i styrelsen från och
— 1911 —
93
med den 1 januari 1910, till hvilken dag Elliot kunde påräkna arfvode
såsom e. o. tjänsteman;
att öfversten motiverade detta med att han icke ville samarbeta med
en person, som handlat som Elliot;
att det förvånade Elliot på det allra högsta, att öfversten icke, då
han säde sig redan förut hafva beslutat sig för att på grund af samstämmiga
uttalanden'' om Elliots oduglighet entlediga denne, vid detta tillfälle
meddelat Elliot äfven dessa, både dessförinnan och ända tills nu, af öfversten
så väl förborgade, rent af hemliga skäl, hvilka dock särskildt för öfversten
själf varit, ehuru sanningslösa, dock bra mycket lämpligare att vid Elliots
entledigande andraga;
att Elliot från dagen för samtalet icke gifvits något uppdrag eller
fatt något arbete att utföra, hvilket vore så mycket mer betecknande, som
Elliot dock j äralikt nyssnämnda utfästelse från öfverstens sida skulle äga
uppbära arfvode såsom e. o. tjänsteman intill den 1 januari 1910;
att af slutorden uti öfverstens förklaring emellertid syntes framgå, att
man inom styrelsen vore betänkt på att äfven beröfva Elliot det af öfversten
utlofvade arfvodet för årets sista kvartal, i hvilket fall så mycket
tydligare förelåge ett afledande;
att äfven om, formellt sedt, något beslut af styrelsen om Elliots entledigande
icke skulle kunna anses föreligga, denna omständighet icke kunde
spela någon roll vid bedömandet af frågan om Elliots afskottande, enär
styrelsen aldrig plägat fatta formellt beslut i de fall, då styrelsen icke
längre velat begagna sig af e. o. tjänstemän, utan allenast underrättat
dem genom vederbörande afdelningschef, att något arfvode icke skulle till
dem vidare utanordnas;
att äfven härutinnan styrelsen uppenbarligen i afseende å Elliot frångått
vanlig sed, i det ju styrelsens beslut den 30 oktober 1909 icke kunde
tolkas såsom annat än ett afskollande, då ordalagen därutinnan vore oförtydbara
och den enda tvekan, som kunde uppstå om tolkningen af berörda
beslut, väl gällde anledningen till Elliots afskollande, i det att styrelsen
därvid uttryckt sig med lätt förklarlig varsamhet, för att icke saga afsiktlig
tvetydighet;
att förr alltid de arfvoden, som styrelsen tilldelat sina e. o. tjänstemän,
äfven de juridiskt bildade, utgått efter viss på förhand bestämd
norm;
att förhållandet varit något annorlunda beträffande Elliot och öfriga
för närvarande i styrelsen tjänstgörande biträden med juridisk utbildning,
men att i allt fall arfvodcna jämväl till dem utgått kvartal för kvartal
med för hvarje kvartal enahanda belopp, hvaremot öfverstens påstående,
— 1011 —
94
att arfvodena till dem utgått i mån af fullgjordt arbete, vore osann!, då
Elliot i sådant fall bort hafva vida större arfvode än två andra e. o. tjänstemän
hos styrelsen;
samt att således, därest Elliot icke vidare komma att tilldelas något
arbete eller arfvode, Elliot måste anses afskedad, äfven om Elliot fortfarande
finge vara »inskrifven» i verket.
Såsom skål för att grunden till Elliots avskedande vore att söka i
Elliots författarskap anförde denne vidare:
att öfversten först efter det han under förhöret fatt veta, att Elliot
var »författaren», meddelade Elliot, att denne icke längre skulle tagas i
anspråk i verket, då öfversten icke villo samarbeta med en person, som
handlade på det sättet;
att först sedermera under förhöret, sedan Elliot betona!, att han icke
åsyftade att klandra öfversten eller styrelsen, öfversten inlåtit sig på att
beröra, att uppgifterna i insändaren enligt hans uppfattning vore vilseledande,
och att detta skulle ökat hans misshag öfver densamma;
att Elliots påstående om orsaken till avskedande! bestyrktes af styrelsens
beslut af den 30 oktober 1909, enligt hvithet öfversten vid styrelsens
sammanträde nämnda dag tillkännagaf, att öfversten vid tillfället i fråga
uttryckt sitt ogillande af Elliots tillvägagående, desto hellre som den ifrågavarande
uppsatsen innehållit oriktiga och vilseledande uppgifter;
att det således måste finnas en annan grund för öfverstens ogillande
än de s. k. vilseledande uppgifterna, och att donna andra grund icke
kunde ha varit något annat än Elliots författarskap;
att härtill komine, att de af öfversten angifna två orsakerna till Elliots
afskollande, nämligen de förment oriktiga uppgifterna i artikeln samt
Elliots påstådda inkompetens, icke öfverensstämde med sanna förhållandet
och således icke kunde vara de verkliga grunderna för Elliots afskollande
;
samt att styrelsen och således äfven öfversten, då styrelsen i sitt beslut
af den 30 oktober 1909 med åberopande af den § i styrelsens instruktion,
som innehölle, att e. o. tjänstemän endast finge afskeda^ på
grund af fel och försummelse, förklara!, att något beslut om Elliots
afskollande icke kunna! af styrelsen fattas, själf syntes utgå från att fel
och försummelse å Elliots sida icke förelåge.
I påminnelseskriften vände sig Elliot vidare mot öfverstens förklaring,
i hvad donna innehöll att Elliot skulle hafva visat sig olämplig såsom
e. o. tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. För bemötande af
öfverstens förklaring i donna del lämnade Elliot en utförlig redogörelse för
sitt antagande till e. o. tjänsteman å styrelsens administrativa afdelning,
— lön —
95
för sitt förhållande till chefen för nämnda afdelning, byrådirektören Hedenblad,
för öfverstens och de tekniska byråchefernas uppfattning af vissa anmärkningar,
som Hedenblad framställt emot Elliots duglighet, för Elliots
användning å de tekniska afdelningarna i styrelsen samt för öfverstens
egen erfarenhet af Elliots användbarhet. Med donna redogörelse åsyftade
Elliot synbarligen att visa, bland annat:
att Hedenblad ogärna sett, att Elliot antogs till e. o. tjänsteman i
styrelsen, och i stället velat gynna en samtidigt med Elliot antagen, vida
yngre och mindre meriterad e. o. tjänsteman;
att Hedenblad, som fördenskull motarbetat Elliot, emot dennes sätt
att skota honom lämnade förordnanden framställt anmärkningar, som varit
ogrundade och därför icke föranledt någon åtgärd från styrelsens sida;
att Elliots uppfattning af Hedenblads anmärkningar gent emot Elliot
delats af både styrelsens chef och byråchefen B. Stafsing;
att Elliot aldrig af öfversten fått emottaga någon som helst förebråelse
för försumlighet eller felaktighet i fråga om Elliots åliggande såsom
e. o. tjänsteman eller såsom t. f. revisor;
att öfversten i ett särskilt fall uttryckt sin synnerliga tillfredsställelse
öfver det sätt, hvarpå Elliot lyckats lösa en honom förelagd uppgift med
afseende på bokföringen hos styrelsen;
att med hänsyn till beskaffenheten af de arbeten, Elliot utfört å styrelsens
tekniska afdelningar, cheferna för dessa icke kunnat, för så vidt
af Elliot verkställdt arbete blifvit föremål för deras bedömande, därom
uttala sig så ofördelaktigt som öfversten i sin förklaring påstode;
att Elliot ofta för öfverstens rakning utfört arbeten, som syntes hafva
utfallit till öfverstens fulla belåtenhet;
samt att, äfven om misshälligheter förekommit emellan Elliot och
vissa vederbörande på den administrativa afdelningen, vore det fullkomligt
oberättigadt att beteckna Elliot såsom störande för arbetslön inom
verket.
Angående sina meriter åberopade Elliot jämväl åtskilliga i påminnelseskriften
införda tjänstgöringsbetyg. Ett af dessa var den 24 augusti 1908
meddeladt af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och innehöll, att Elliot under
tjänstgöring som revisor och bokhållare samt under sin tjänstgöring i
öfrigt ådagalagt stor arbetsförmåga samt intresse och duglighet.
Såsom slutpåstående anförde Elliot, att i ärendet vore ådagalagdt, bland
annat, att öfversten på grund af Elliots egenskap af författare till ifrågakomna
tidskriftsartikel muntligen meddelat Elliot afsked såsom e. o. tjänsteman
hos styrelsen, och att styrelsen genom sitt beslut den 30 oktober
1909 bekräftat öfverstens muntliga afskoflande.
1911
96
Slutligen anhöll Elliot, att jag, i händelse förhållandena skulle medgifva
sådant, måtte framdeles bereda Elliot tillfälle att emot vederbörande
framställa ej mindre anspråk på ersättning för påminnelsernas afgifvande
och för direkta utgifter å saken än äfven de anspråk och yrkanden i öfrig!,
hvartill sakförhållandena kunde föranleda.
Vid påminnelseskriften hade fogats särskilda utdrag af väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
protokoll för den 15 maj 1908, den 9 september
1908, den 5 januari 1909 och den 2 april 1909, utvisande:
att Elliot den 15 maj 1908 förordnats att en månad under ordinarie
tjänsteinnehafvarens semester vara revisor och bokhållare hos styrelsen;
att om detta beslut förenat sig öfversten Wijnbladh, byråchefen Stafsing
och t. f. byråchefen Er. Enblom, hvaremot byrådirektören Hedenblad, som
i ett motiveradt yttrande förordat e. o. tjänstemannen hos styrelsen P. B.
Romare till erhållande af nämnda förordnande, till protokollet anmält sin
reservation emot styrelsens beslut;
att den 5 januari 1909 varit fråga om att förordna vikarie för revisorn
och bokhållaren i styrelsen för tiden från och med den 7 till och
med den 16 januari, därvid byrådirektören Heden blad föreslagit Romare till
att erhålla detta förordnande, hvaremot öfversten beslutit, att förordnandet
skulle delas emellan Elliot och Romare;
att vid sammanträde med styrelsen den 2 april 1909, då fråga varit
om att förordna vikarie för revisorn och bokhållaren, byrådirektören Hedenblad,
med framställande af en del anmärkningar emot Elliot, förordat Romare,
hvaremot styrelsen, med underkännande af de mot Elliot gjorda anmärkningarna,
lämnat förordnandet åt Elliot.
Med anledning af hvad sålunda förekommit ansåg jag mig höra i
ärendet infordra yttrande jämväl af de ledamöter af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som deltagit i styrelsens ifrågavarande beslut af den 30 oktober
1909. På grund af min remiss för detta ändamål insände styrelsen
bestyrkt afskrift af det hos styrelsen berörda den 30 oktober förda protokollet,
hvaraf inhämtades, att i styrelsens beslut nämnde dag deltagit, jämte
öfversten Wijnbladh, byrådirektören Hedenblad samt byråcheferna B. Stafsing
och O. Z. Ekdahl. Tillika öfversände styrelsen särskilda yttranden af Hedenblad,
Stafsing och Ekdahl.
I sitt yttrande anförde byrådirektören Hedenblad bland annat:
att Hedenblad den 30 oktober 1909 ansett sig berättigad att uttala
sitt ogillande af Elliots tillvägagående att, genom att till tidskriften lämna
oriktiga och vilseledande uppgifter, bibringa allmänheten en felaktig uppfattning
af styrelsens åtgärder;
1911
97
att Hedenblad däremot aldrig afsett, att Elliot för detta sitt tillvägagående
skulle erhålla någon slags bestraffning;
att Hedenblads uttalande, att han funne lämpligast, om Elliot förskaffade
sig anställning utom ämbetsverket, helt och hållet stödde sig på
de skäl, som Hedenblad uttalat i styrelsens protokoll för den 2 april
1909;
samt att Hedenblad redan då haft den uppfattning, att Elliot icke
lämpade sig för de räkenskaps- och revisionsgöromål, hvilka till stor del
förekomme å styrelsens administrativa afdelning, i följd hvaraf Hedenblad
naturligtvis helst sett, att Elliot förskaffade sig arbete å annat håll.
Byråchefen Stafsing anförde, bland annat:
att ifrågakomna tidskriftsartikel alls icke afhandlats vid styrelsens
öfverläggning den 30 oktober 1909 angående Elliot;
att Elliot icke vore afskedad från sin anställning som e. o. tjänsteman
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
samt att styrelsen icke genom någon åtgärd eller något beslut, hvari
Stafsing deltagit, tilldelat Elliot någon som helst bestraffning.
Angående Elliots arbete å Stafsings byrå meddelade denne, att han
allenast i ett enda fall haft något att skaffa med tilldelandet af särskilda
tjänsteuppdrag åt Elliot.
Byråchefen Ekdahl yttrade, bland annat, att han långt före styrelsens
sammanträde den 30 oktober 1909 kommit till den bestämda åsikten, att
det vore lämpligast, om Elliot förskaffade sig anställning utom ämbetsverket.
Bland skälen för donna uppfattning åberopade Ekdahl jämväl, att
han för sin del å tekniska afdelningen, där äfven af biträdena kräfdes
framför allt teknisk sakkunskap, icke både användning för Elliot eller
önskade använda honom — hvarför Ekdahl heller aldrig af eget initiativ
tagit Elliots arbete i anspråk, utan endast på grund af öfversten Wijnbladhs
direkta order lämnat Elliot arbetsuppdrag.
Dessa förklaringar blefvo vidare af Elliot bemötta i påminnelser, som
Elliot på därom framställd begäran fått hit ingifva.
Tryckfrihetsförordningen innehåller i 1 § 1 inom. följande ovillkorliga
bestämmelser:
»Ej må någon i annan ordning eller i annat fall, än donna lag stadgar,
kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas.»
Och enligt 1 § 7 mom. i samma grundlag skall utgifvare af dagblad
och periodiska skrifter i afseende å ansvaret alltid anses såsom författare.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag. 13
98
I förevarande fall hade först tidningen Aftonbladet och i anslutning
till nämnda tidnings uttalanden e. o. notarien Elliot sökt gorå gällande,
att Elliot i strid emot tryckfrihetsförordningen fått undergå bestraffning
för innehållet i en i tidskriften »Från svenska statsförvaltningen» införd,
med underskriften »Observator» försedd artikel. A andra sidan både
öfversten Wijnbladh förfäktat den meningen, att Elliot alls icke af öfversten
eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tilldelats något straff för ifrågavarande
författarskap.
För pröfning af frågan, å hvilkendera sidan rätten låg, fann jag det
först höra tillses, huruvida den behandling, Elliot fått röna, kunde betecknas
såsom straff.
Angående e. o. tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innehåller
styrelsens instruktion af den 8 december 1899 i § 10, att jämte ordinarie
befattningshafvare finnas hos styrelsen anställda, i mån af behof och anvisade
tillgångar, e. o. tjänstemän samt rit- och skrifbiträden äfvensom
vaktbetjänte. I § 12 af samma instruktion stadgas vidare, att styrelsen
äger antaga, bland andra, e. o. tjänstemän. Om dessa e. o. tjänstemäns
åligganden föreskrifver 31 §, att de skola fullgöra de arbeten, som dem af
styrelsen föreläggas. Och slutligen innehåller 40 § 4 stycket, att e. o. tjänsteman
kan för fel eller försummelse skiljas från ämbetsverket, samt att
han anses hafva själf uteslutit sig, när han utan behörigt tillstånd mer
än tre månader af hållit sig från tjänstgöring.
I sitt beslut af den 30 oktober 1909 både styrelsen på grund af stadgandet
i 40 § af instruktionen ansett sig förhindrad att formligen skilja
Elliot från anställningen hos styrelsen. Rent formellt sedt torde man
också kunna säga, att Elliot icke blifvit afskedad. Emellertid tarfvade det
enligt min tanke föga skarpsinne för att inse, att Elliot i sak verkligen
fått sitt afsked.
För en persons anställning såsom e. o. tjänsteman i ett ämbetsverk
kan nämligen ingalunda vara hufvudsaken, att han är »inskrifven» i
verket, utan det väsentliga är, att personen i sin mån bidrager till arbetets
gång därstädes, detta må nu ske mot genast erhållen kontant ersättning,
arfvode eller i den för tillfället relativt ideella valuta, som ligger i vidgad
erfarenhet, ökade meriter och öfverhufvud utsikter till framtida befordran.
Att afstånga en e. o. tjänsteman från allt arbete i ett ämbetsverk
och på samma gång beteckna honom såsom fortfarande tillhörande
verket, är alltså blott en föga tilltalande lek med ord.
Det afsked, Elliot sålunda måste anses hafva erhållit, hade han med
allt fog betecknat som en bestraffning. Att från arbete afstånga och därmed
afskeda en e. o. tjänsteman innebär för honom i sak detsamma som
— 1911 —
99
när en ordinarie befattningshafvare afsättes från innehafvande ämbete eller
tjänst. Och afsättning åter finnes ju bland straffen i vår strafflag.
Ansvaret för Elliots afstädande låg otvifvelaktigt på öfversten Wijnbladh
såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef. Ofvan omförmälta
§ 31 af styrelsens instruktion förutsätter, att styrelsen skall förelägga sina
e. o. tjänstemän tillgängliga arbeten. Enligt § 16 af instruktionen är styrelsens
chef ensam beslutande i hithörande frågor, vid hvilkas afgörande
enligt samma § endast vederbörande föredragande behöfver vara tillstädes.
Protokoll skall enligt § 18 föras endast när skiljaktiga meningar förekomma
eller styrelsen eljest förordnar om protokolls förande. Äfven om frågor beträffande
arbetens utdelande till e. o. tjänstemän betraktas som löpande ärenden,
hvilka afgöras utan officiell föredragning inför verkets chef, måste
han anses bära ansvaret för alla i dylika frågor meddelade beslut eller
vidtagna åtgärder. Och detta ansvar delade öfversten i förevarande fall
icke med någon af styrelsens ledamöter, eftersom Elliots avskedande icke
grundats på något styrelsens protokoll, innehållande beslut, hvari både
chefen och en eller flora af styrelsens ledamöter tagit del.
I förevarande ärende var upplyst, att öfversten i början af september
1909 till Elliot uttalat sitt missnöje öfver att Elliot genom den befattning,
han tagit med tillkomsten af ifrågakomna tidskriftsartikel, sökt nedsätta
styrelsens åtgärder. Ostridigt var också, att Elliots arbetskraft därefter
icke vidare tagits i anspråk för styrelsens rakning. Emellan dessa båda
företeelser — öfverstens uttalade ogillande af Elliots författarskap samt
Elliots afstängning från del i arbetet inom styrelsen och såsom en följd
däraf Elliots uteslutande från arfvode — hade enligt öfverstens förklaring
endast förelegat ett yttre tidsförhållande, det ena hade inträffat först och
det andra sedermera. Elliot hade å sin sida velat gorå gällande, att
emellan de båda företeelserna förefunnits ett inre förhållande, ett förhållande
af orsak och verkan.
Åt hvilkendera ståndpunkten företräde borde gifvas, kunde icke gärna
vara tvifvelaktigt. I sakens natur låg, att Elliots afsättning, när annat
icke kunnat göras sannolikt, varit framkallad af tidskriftsartikeln. Och
detta antagande, hvars riktighet öfversten icke kunnat i afsevärd mån sätta
i tvifvelsmål, hade högligen bestyrkts åt Elliots i ärendet lämnade, detaljerade
uppgifter.
Anmärkningsvärdt var tillika, att, såsom Elliot också i ärendet påpekat,
intet som helst ansvar för tidskriftsartikeln kunnat utkräfva af Elliot,
eftersom tidskriftens utgifvare enligt tryckfrihetsförordningen hatt att svara
för tidskriftens innehåll.
Enligt min uppfattning hade sålunda i ärende! blifvit utredt, att
— lön —
100
Elliot för sin befattning med tillkomsten af tidskriftsartikeln tillfogats en
rättsförlust; att donna rättsförlust måste betraktas såsom en i strid emot
tryckfrihetsförordningen ålagd bestraffning för författarskapet till den i
tidskriften intagna artikeln; samt att öfversten Wijnbladh var ansvarig för
bestraffningen.
Då följaktligen öfversten enligt min mening handlat emot grunderna
för tryckfrihetsförordningen och därigenom gjort sig skyldig till fel i
sitt ämbete, uppdrog jag åt advokat!!skalen vid Svea hofrätt att för ifrågavarande
ämbetsrel ställa öfversten under åtal inför hofrätten med yrkande
om ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde
advokatfiskal^ efter befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som
Elliot, i målet hord, kunde komma att däri framställa.
På det åtal, som i enlighet härmed anställdes af advokatfiskal, har
hofrätten den 23 december 1910 meddelat utslag, däri hofrätten till en
början förklarat sig ej finna skål att bifalla en af Elliot hos hofrätten
framställd anhållan om vittnesförhör.
Beträffande själfva målet har hofrätten utlåtit sig: Enär i målet vore
upplyst, att Elliot, som i egenskap af e. o. tjänsteman hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
deltagit i arbetet uti ämbetsverket och därför åtnjutit
arfvode, efter någon dag i början af september 1909 icke vidare fått åt
sig uppdraget något arbete i styrelsen, i följd hvaraf ej heller arfvode
för tiden efter slutet af nämnda månad tilldelats honom, ty och som af
hvad i målet förekommit och särskild! af hvad i sammanhang med styrelsens
beslut den 30 oktober 1909 blifvit fördt till protokollet uppenbart
framginge, att den omständigheten, att Elliot författat ifrågakomna tidskriftsartikel,
varit, om än icke ensamt för sig, anledning till att styrelsen
sålunda förfarit emot Elliot, samt, änskönt icke härigenom Elliot, hvilken
ej, så vidt visats, fått sig tillförsäkrad rätt att af styrelsen erhålla visst
arbete eller arfvode, kunde anses hafva underkastats bestraffning, nämnda
omständighet icke mot grunderna för 1 § i tryckfrihetsförordningen bort
på sätt som skott läggas Elliot till last, alltså och då ansvarighet härför
ålåge öfversten Wijnbladh såsom styrelsens chef och ensam beslutande i
hithörande frågor, funne hofrätten Wijnbladh hafva i nämnda hänseende
gjort sig skyldig till fel i ämbetet och pröfvade förty, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, rättvist döma Wijnbladh att härför bota 200 kronor, men
som giltig grund saknades för Wijnbladhs förpliktande att till Elliot utgifva
skadestånd, blefve Elliots i sådant hänseende gjorda yrkande af hofrätten
ogilladt.
Hofrätten har tillika förpliktat öfversten att med skäliga ansedda 500
kronor ersätta Elliot hans kostnader å målet härstädes och i hofrätten.
— 1911 —
101
Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranledt åtal.
1. Obehörigt ingrepp i en persons frihet.
I egenskap af ombudsman hos fattigvårdsstyrelsen i Landskrona och
på samma gång såsom befullmäktigad! ombud för förre gjutaren K. F.
Strömberg påkallade rådmannen Karl Lindquist i Landskrona i en hit insänd
klagoskrift urin ämbetsåtgärd i anledning däraf, att polisuppsyningsmannen
H. F. Berggren skulle hafva den 10 februari 1910 i Västanfors utan
laga rätt anhållit Strömberg, hvarefter denne mot sin vilja af Berggren
förts från Västanfors till Landskrona. Klaganden anförde härom, bland
annat, att den klandrade åtgärden skulle hafva vidtagits på tillskyndan af
ordföranden i fattigvårdsstyrelsen inom Västanfors socken C. A. Åhrman.
Strömberg både emellertid icke där begärt fattigunderstöd och icke heller
varit i behof däraf. Därest Strömberg behof! fattigvård, hade han bort
erhålla sådan å den ort, där behofvet förefanns, hvarefter vederbörande i
fall af befogenhet fått söka ersättning af den kommun, där Strömberg
eventuellt hade hemortsrätt. Fn åtgärd att så godt som häkta en gammal
fattig man och fora denne till en aflägsen landsända för att därmed befrias
från honom vittnade både om okunnighet i lagen och om synnerlig
hårdhet, hvarförutom förfarande! vore i alla afseenden egenmäktigt.
Vid klagoskriften voro fogade, bland andra, följande handlingar:
1. Ett den 10 februari 1910 utfärdad! läkarintyg, utvisande att
Strömberg, som vid undersökning befunnits lida af allmän arterioskleros
och andra åkommor, på grund af ålder och sjuklighet vore ytterst olämplig
att fortsätta sitt dåvarande lefnadssätt, hvarför betygets utställare tillstyrkt
Strömbergs öfversändande till hemorten för lämplig vård å lasarett
eller fattighus.
2. Fri den 10 februari 1910 från ordföranden i Västanfors fångvårdsstyrelse
till fattigvårdsstyrelsen i Landskrona ställd skrifvelse af innehåll,
att Strömberg remitterades till Landskrona såsom varande Strömbergs
mantalsskrifningsort.
3. Fn den 12 februari 1910 dagtccknad rapport från polisen i Landskrona,
hvaraf inhämtades, att Berggren den 11 februari inställt Strömberg
å fattigvårdsstyrelsens kontor i Landskrona, under uppgift att Berggren
därtill beordrats af Åhrman; samt att sysslomannen vid fattigvårdsinrätt
—
1911 —
102
ningen emellertid vägrat att emottaga Strömberg och i stället uppmanat
Berggren att antingen medtaga Strömberg eller så länge Qvarstanna å kontoret,
att sysslomannen kunde sätta sig i förbindelse med fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller ombudsman. Vidare utvisade rapporten, att förhör
sedermera hållits med Berggren och Strömberg å poliskontoret i Landskrona,
därvid utrönts, att Strömberg, som fort ett kringflackande lif, vid
ett tillfälligt besök i Landskrona år 1882 blifvit där kyrkoskrifven, men
redan året därpå i bihanget till församlingsboken antecknats såsom obefintlig
samt år 1888 utskrifvits till Örebro. Slutligen angaf rapporten,
att magistraten enligt en å polisförhörsprotokollet tecknad resolution den
15 februari öfverlämnat Strömberg till fattigvårdsstyrelsen i Landskrona.
I ett jämväl bilagdt intyg meddelade tillika vederbörande mantalsskrifningsförrättare
i Landskrona, att Strömberg, så vidt utrönas kunnat,
under åren 1882 till 1888 icke varit mantalsskrifven i nämnda stad.
Sedan jag låtit infordra Berggrens yttrande i ärendet, anförde denne
uti af gifven förklaring, bland annat: Berggrens åtgärd att anhålla Ström
berg
både varit föranledd däraf, att Strömberg under omkring två månader
utan tillstånd uppehållit sig i arbetsrummet å den s. k. kransen å
Västanfors hytta, hvarest Strömberg af flera skål varit till obehag och
hinder för arbetets bedrifvande i hyttan. Af ålder och vanförhet hade
Strömberg varit ur stånd att draga försorg om sig själf och saknat medel
till sitt uppehälle. Något understöd hade han icke erhållit af sin fackförening
men väl fått emottaga frivilliga sammanskott af arbetare på de
platser, där han uppehållit sig. På grund af dessa förhållanden hade
Berggren ansett sig berättigad att taga befattning med Strömberg äfven
emot hans vilja, och hade Berggren, efter tillsägelse från vederbörande
arbetsföreståndare vid hyttan, hos Åhrman såsom fattigvårdsstyrelsens ordförande
gjort anmälan om saken. — Af § 45 i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 framginge, att Berggren varit skyldig att
öfva tillsyn öfver Strömberg, att göra anmälan om förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen
samt att tillhandagå nämnda styrelse med Strömbergs hemsändande.
I enlighet härmed hade också Berggren redan den 3 februari
1910 vid visitation å den s. k. hyttkransen, därvid fem lösdrifvare anhållits,
tillsagt Strömberg att så fort som möjligt begifva sig från orten.
Med ett bilagdt intyg sökte Berggren visa, att Strömberg skulle
hafva gjort sig skyldig till bettlande i köket till gästgifvargården i Västanfors.
Till bemötande af Berggrens förklaring androg klaganden i afgifna
påminnelser, bland annat, följande.
Berggren stode alls icke i ett sådant lydnadsförhållande till fattig
—
1911 —
103
vårdsstyrelsen i Västanfors, att han vore skyldig att utföra hvarje från
styrelsen gifven befallning. En polisman i Berggrens ställning, liksom
hvarje annan, finge dock tänka själ!'' och själf svara för följderna af sina
handlingar. Faktiskt hade Berggren utan vidare beröfvat Strömberg friheten
och, enligt hvad denne bestämdt vidhölle, mot hans vilja fort honom
till Landskrona. Strömbergs rätta hemort hade för (ifrigt ännu icke
blifvit konstaterad.
Förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 innehåller i
1 §, att om den, som i följd af ålderdom, kroppssjukdom, vanförhet eller
lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, befinnes sakna egna medel samt underhåll och
vård af annan, då skall nödtorftig fattigvård lämnas honom.
Sådan fattigvård lämnas enligt sakens natur af det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket den behöfvande faktiskt uppehåller sig, när behofvet
inträffar.
Har fattigvårdssamhälle enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, som
har sin hemortsrätt inom annat samhälle, skall detta senare samhälle, jämlikt
29 § 1 inom., vidkännas kostnaden för den fattigvård, som sålunda
utgått. Kan hemortsrätten ej utrönas, skall enligt 29 § 3 mom. kostnaden
för lämnad fattigvård hvila på statsverket.
I 30 § af ifrågavarande förordning meddelas bestämmelser om hemsändande
af person, som undfår fattigvård. Härom gäller:
att, då någon, som af ett fattigvårdssamhälle erhåller fattigvård enligt
1 §, har hemortsrätt i annat fattigvårdssamhälle, äger fattigvårdsstyrelsen
i det senare samhället begära hans hemsändande eller ock själf
besörja därom;
att det fattigvårdssamhälle, hvarest den behöfvande har hemortsrätt,
också kan med begifvande af fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, där han
vistas, låta honom där kvarblifva, mot ersättning framdeles för den fattigvård,
som kan lämnas;
att, om fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, där den behöfvande vistas,
icke vill medgifva hans kvarstannande, är styrelsen berättigad att hemsända
honom till det fattigvårdssamhälle, där han har hemortsrätt, samt att erhålla
godtgörelse för skålig transportkostnad;
samt att hemsändande ej må ske, innan fattigvårdsstyrelsen i hemorten
lämnats tillfälle att själf taga befattning därmed, och ej heller äga
rum, så framt den, hvars hemsändande är i fråga, skulle däraf lida till
sin hälsa, eller fattigvården endast är tillfällig.
Om bettlares behandling stadgas i 40 §, bland annat:
— 1911 —
104
att, om tillsyningsman anser anhållen bettlare, som fyllt femton år,
vara i den nödställda belägenhet, att fattigvård enligt 1 § erfordras, skall
tillsyningsmannen om förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen
för vederbörlig åtgärd;
samt att, om någon efter fyllda femton år bettlar utan att vara i den nödställda
belägenhet, att fattigvård enligt 1 § erfordras, må tillsyningsman,
om bettlaren icke har sitt hemvist inom det fattigvårdssainhälle, där han
anhålles, inställa honom hos kronofogde, länsman eller stadsfiskal.
Enligt 41 § 1 mom. medför bettlande utan verkligt behof, att den
bettlande underkastas behandling såsom lösdrifvare.
I den af Berggren i förklaringen åberopade 45 § af fattigvårdsförordningen
föreskrifts slutligen, att till förekommande af bettlande skola
krono- och stadsbetjänte skälfva använda all uppmärksamhet samt, såvidt
på dem kan bero, lämna fattigvårdsstyrelse och tillsyningsman den handräckning,
som påkallas.
I förevarande ärende var upplyst, att Berggren efter anmodan af Ahrman
i hans egenskap af fattigvårdsstyrelsens i Västanfors ordförande fört
Strömberg från Västanfors till Landskrona, hvarest Strömberg förmenats
hafva hemortsrätt.
Detta uppdrag var uppenbarligen icke grundad! på lag.
Enligt 1 § i fattigvårdsförordningen hade nödtorftig fattigvård bort
lämnas Strömberg af fattigvårdsstyrelsen i Västanfors socken, inom hvilken
han faktisk! befann sig. Äfven om Strömberg gjort sig skyldig till bettlande,
saknades anledning att sända honom till Landskrona. Första villkoret
för ett hemsändande är enligt sakens natur, att det är fastslaget,
inom hvilken kommun den, hvars förflyttande sättes i fråga, har sitt hem,
sin hemortsrätt.
Därtill kommer, att de i 30 § föreskrifva underhandlingarna med en
konstaterad hemortskommun alls icke ägt rum i förevarande fall.
Bestämmelsen i 45 § innefattar naturligtvis icke, att där uppräknade
betjente skulle vara skyldige att visa fattigvårdsstyrelsen en blind och oreflekterad
hörsamhet. Såsom klaganden anmärkt, hafva tydligen dessa
betjänte att pröfva befogenheten af en dem lämnad befallning och på eget
ansvar utföra densamma, om den befinnes laglig.
Med denna uppfattning måste jag tydligen betrakta Berggrens åtgärd
att föra Strömberg till Landskrona såsom stridande mot lag. Men med
hänsyn till omständigheterna i ärende! och utgående från, att Berggren uti
framdeles tilläfventyrs förekommande fall af liknande beskaffenhet skulle
komma att tillämpa den mening jag här beteckna! såsom den riktiga, fann
jag mig kunna låta bero vid att delgifva Berggren min åsikt i ämnet.
— 1911 —
105
2. Fråga om delgifning af uppskofsbeslut.
Uti en till mig ingifven klagoskrift anförde vice häradshöfdingen
Elias Lagercrantz m. fl. följande.
T. f. länsmannen Edv. Sohlberg både till den 7 april 1908 instämt
klagandena i deras egenskap af styrelse för aktiebolaget Hem på landet
till Södra Roslags tingslags häradsrätt med yrkande om ansvar å dem dels
för förseelse mot förordningen om matt och vikt den 9 oktober 1885 dels
ock för underlåtenhet att hålla väg i farbar! skick.
Vid målens handläggning nämnda dag både bolagets inspektor H.
Hissar uppträdt såsom ombud för klagandena under åberopande af en
rättegångsfullmakt, som varit underskrifven med samtliga klagandenas
namn, ofvanför hvilka med stämpel funnits anbragta orden »för aktiebolaget
Hem på landet».
Under handläggningen af målet rörande förseelse mot förordningen
om mått och vikt, hvilket mål först förekommit till behandling, både häradsrättens
ordförande med anledning af fullmaktens affattning vänd! sig
till åklagaren under påpekande däraf, att ansvarsyrkandet riktats mot de
särskilda styrelseledamöterna och icke mot bolaget. Sedan åklagaren härtill
förklara!, att så vore förhållande!, men att då samtliga styrelseledamöter
underskrift fullmakten, han ansåge denna riktig, både Hissar utan
vidare anmärkning tillåtits uppträda såsom ombud.
Efter det vid berörda rättegångstillfälle båda målen öfverlämnats till
afgörande, både häradsrättens ordförande tillkännagifvit, att utslag komme
att meddelas den 1 juni 1908.
Denna dag både häradsrätten under ordförandeskap af e. o. notarien
Gustaf Lindstedt i målen afkunna! beslut, hvarigenom Hissar förklarats
icke hafva genom den af honom åberopade fullmakten styrkt behörighet
att vara klagandenas ombud, hvarjämte häradsrätten, enär klagandena sålunda
icke iakttagit inställelse, utsatt målen att åter förekomma den 6
oktober 1908, då klagandena skulle vara vid rätten tillstädes vid vite af
25 kronor för en hvar af dem.
Den 6 oktober både häradsrätten under ordförandeskap af e. o. notarien
C. Vilh. Hagman uti båda målen fällt en hvar af klagandena att
utgifva försuttet vite 25 kronor samt utsatt målen att åter förekomma
den 1 december 1908, med föreläggande för klagandena att inställa sig
vid förhöj dt vite af 50 kronor för en hvar af dem.
Justitieombudsmannens ämbctsleruttelse till 1911 års Riksdag. 14
106
Sistnämnda dag hade häradsrätten i båda målen fällt en hvar af klagandena
för förfallolös utevaro att utgifva därigenom försuttet vite 50
kronor samt utställt målen att åter förekomma den 16 februari 1909 med
föreskrift, att klagandena då skulle infinna sig vid förhöj dt vite af 150
kronor för en hvar af dem, därest klagandena i god tid dessförinnan, på
sätt om stämning vore stadgadt, delgifvits rättens ifrågavarande beslut.
Först genom delgifning af detta rättens beslut hade klagandena erhållit
kännedom om att malen, som vid första rättegångstillfället öfverlämnats,
af rätten uppskjutits, samt att klagandena för utevaro fällts till
viten, belöpande sig till sammanlagd! 150 kronor för en hvar af dem.
Klagandena, som i klagoskriften gjorde gällande, att häradsrätten förfarit
felaktigt genom att ej föreskrifva om delgifning af besluten den 1
juni och den 6 oktober 1908, anhöllo att jag måtte beifra anmärkta förfarandet
och förskaffa klagandena ersättning för de af dem utbetalda vitesbeloppen.
I afgifven förklaring yttrade e. o. notarien Lindstedt till försvar för
klandrade förfarandet, i hvad det afsåg honom, bland annat, följande:
Förefintliga lagbestämmelser gåfve otvifvelaktigt vid handen, att deri
svenska rättegångsordningen uti ifrågavarande hänseende vore grundad på
den principen att det ålåge part, som inom laga tid och i föreskrifven ordning
erhållit del af stämning, att vid hvarje rättegångstillfälle, intill dess
det anhängiggj orda målet slutligen af gjorts, inställa sig vid rätten och
själf göra sig underrättad om de af domstolen i målet meddelade utslag
eller beslut. Den omständigheten, att i några fall parter af likgiltighet
icke gjorde sig medan att komma tillstädes — låt vara att donna likgiltighet
understundom vore beroende på okunnighet om följderna af ett uteblifvande
— eller icke gifte taga kännedom om målets utgång, torde icke
vara tillräcklig anledning att frångå ofvannämnda principer. Om det
emellertid sålunda ålåge parterna själfva att göra sig underrättade om
hvad häradsrättens beslut tilläfventyrs innehölle, vore det uppenbart, att
någon skyldighet för häradsrätten att ex officin meddela parterna sådan
underrättelse icke förefunnes. Redan detta torde visa, att häradsrätten
uti ifrågavarande fall icke förfarit felaktigt, och att sålunda klagandenas
angifvelse saknade hvarje berättigande.
E. o. notarien Hagman anförde i infordradt yttrande, att det torde vara
i hög grad tvifvelaktigt, huruvida åklagare af häradsrätt kunde förständiga
att delgifva part något dess beslut. Äfven om så finge anses vara
förhållandet, herde nog rätten i hvarje fall pröfva de särskilda omständigheter,
som påkallade ett sådant delgifningsbeslut. Att häradsrätten uti
ifrågavarande fall ej ålade åklagaren delgifning af sitt då fattade beslut,
- 1911 —
107
både sin orsak däri, att häradsrätten ansåg sig hafva anledning antaga,
att samma beslut äfven utan delgifning skulle komma till svarandenas
kännedom.
Vid pröfning af detta ärende faun jag, dels att klagandena med afseende
å de föreliggande omständigheterna haft skälig anledning antaga,
att ifrågavarande båda mål skulle genom slutliga utslag afgöras den 1
juni 1908, dels ock att häradsrätten med hänsyn till beskaffenheten af
malen och hvad i desamma förekommit bort taga i beräkning, att klagandena
icke skulle gorå sig särskild! underrättade om utslagens innehåll.
Vid sådant förhållande skulle det uppenbarligen varit lämpligast, om
häradsrätten — i öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå underdomstolarna
i allmänhet uti liknande fall plåga förfara — hade i samband med
sina sagda dag meddelade uppskofsbeslut, hvarigenom klagandena ålagts
att vid vite komma tillstädes den 6 oktober 1908, meddelat föreskrift om
skyldighet för åklagaren att delgifva klagandena beslutens innehåll.
Tydligen hade en dylik föreskrift särskild! varit på sin plats, då häradsrätten
sistnämnda dag på grund af klagandenas utevaro nödgades ånyo
uppskjuta målen. All sannolikhet talade nämligen då för, att klagandena
sväfvade i okunnighet om häradsrättens förut i målen meddelade beslut.
Att häradsrätten ägt befogenhet att meddela föreskrift af ofvan angifna
innebörd, är icke underkastad! tvifvel.
Då någon särskild lagbestämmelse emellertid icke blifvit uti förevarande
afseende af häradsrätten åsidosatt, faun jag klagomålen icke höra
föranleda annan åtgärd från min sida, än att jag lät vederbörande, hvilka
tjänstgjort såsom ordförande i häradsrätten vid ofvannämnda tillfällen, fa
del af min mening.
3. Besvär öfver kyrkoråds beslut i afseende å varning för oenighet i
äktenskap m. m.
Medicine doktor K. Bjerke anförde hos mig klagomål öfver, bland
annat, det förhållandet, att domkyrkoförsamlingens i Linköping kyrkoråd
vägra! Bjerke besvärshänvisning i fråga om beslut, som kyrkorådet fatta!
angående honom.
Till bevis rörande detta sitt påstående åberopade Bjerke ett utdrag
af kyrkorådets protokoll för den 1 mars 1910, innehållande, bland annat,
— 1911 —
108
att Bjerke och hans hustru varit kallade att, för erhållande af varning
för oenighet i äktenskapet, nämnde dag inställa sig inför kyrkorådet, Bjerke
vid vite af sex kronor;
att hustrun å den sålunda utsätta dagen kommit tillstädes, hvaremot
Bjerke uteblifvit;
att Bjerke i en till kyrkorådet ställd, den 24 februari 1910 dagtecknad
skrift — med förmälan att kyrkorådet den 21 februari dömt honom att
för utevaro nämnde dag höta en krona till församlingens kyrkokassa och
vid vite af sex kronor förelagt honom inställelse den 1 mars — begärt
hänvisning att anföra besvär öfver dessa kyrkorådets beslut;
att Bjerke sedermera till kyrkorådet ingifvit dels en skrift, däri Bjerke
förklarade sig i följd af sjukdom icke kunna infinna sig vid kyrkorådets
sammanträde den 1 mars, dels ett läkarebetyg och dels ett diariebevis, af
innehåll att Bjerke den 26 februari 1910 hos domkapitlet i Linköping
anfört besvär öfver kyrkorådets beslut af den 21 februari;
att kyrkorådet den 1 mars förklarat sig icke kunna meddela Bjerke
någon besvärshänvisning;
samt att kyrkorådet till motiverande af detta sitt beslut anfört, att
kyrkolagen i detta fall intet innehölle därom, äfvensom att kyrkorådet för
ifrigt ansåge sig böra tyda insändandet af diariebeviset såsom en förklaring
af Bjelke, att han icke längre vidhölle sin begäran om besvärshänvisning.
I anledning af klagomålen infordrade jag yttrande från dåvarande
domprosten, numera biskopen John Personne. Såsom förklaring hänvisade
Personne till en början till den motivering för kyrkorådets beslut, som
upptagits i kyrkorådets protokoll. Vidare anförde han, att kyrkorådet den
9 mars 1910 i fråga om sin vägran att lämna besvärshänvisning därjämte åberopat
§ 42 i förordningen om kyrkostämma in. in., sådant nämnda lagrum
lyder genom lagen den 29 juni 1908.
Domprosten Personnes förklaring gaf mig anledning att först granska
kyrkorådets den 9 mars 1910 gjorda åberopande af § 42 i kyrkostämmoförordningen.
Hvad nämnda lagrum innehåller i fråga om varning inför
kyrkoråd framgår af lagrummets tillkomst, hvarmed förhåller sig på följande
sätt.
I skrifvelse af den 27 februari 1906 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser om rätt att fullfölja talan emot kyrkoråds och skolråds beslut.
Med anledning häraf framlade Kungl. Maj:t för 1908 års Riksdag
proposition med förslag till ändring af § 41 i 1862 års kyrkostämmoförordning.
Enligt detta förslag skulle medlem af församlingen i regeln
- 1911 —
109
hafva rätt att anföra besvär öfver kyrkoråds och skolråds beslut. Undantag
från denna regel skulle dock gifvas, när beslutet var af rent förberedande
eller verkställande art, eller om med afseende å Överklagande
däraf i lag eller författning annorledes blifvit stadgadt. Af departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet framgår, att med uttrycket
»beslut af rent förberedande art» åsyftats sådana beslut och åtgärder,
som innebära allenast till kyrkostämman ingående utredningar
eller förberedande utlåtanden i på kyrkostämmas afgörande beroende
ärenden. Dit skulle också höra beslut om framställningar och förslag till
kyrkostämman i dylika ärenden.
I anförandet framhålles vidare, att den enligt § 29 i allmänna kyrkostämmoförordningen
kyrkoråd tillerkända befogenheten att döma till böter
och förelägga viten uppenbarligen vore af beskaffenhet att påkalla ett
stadgande om rätt att anföra besvär.
Angående beslut, hvarigenom kyrkoråd tilldelat makar varning för
oenighet i äktenskapet, förklarade sig departementschefen af anförda skäl
icke hafva ansett sig höra föreslå ett undantag från den allmänna
regeln.
I sammanhang med ifrågavarande proposition fick emellertid lagutskottet
att behandla en enskild motion (i Första kammaren väckt af E.
Hetiman), som afsåg sådan ändring af Kungl. Maj:ts förslag, att det blefve
fullt tydligt, att varning af oeniga makar inför kyrkoråd hörde till sådana
kyrkorådets åtgärder, som vore af rent förberedande art.
Den framställning, som gjorts i berörda motion, fann lagutskottet
förtjäna beaktande. Utskottet ansåg sig därför böra tillstyrka det i motionen
framlagda förslaget om att från regeln om klagorätt skulle göras
undantag för sådant kyrkoråds beslut, hvarigenom varning skett för oenighet
i äktenskap.
Lagutskottet, som faun att bestämmelserna om besvärsrätt borde i
kyrkostämmoförordningen införas i en ny paragraf (§ 42), gaf åt det ytterligare
undantag från regeln om besvärsrätt, som utskottet alltså tillstyrkte,
följande formulering:
»---eller detsamma» (d. v. s. beslutet) »afser varning för oenighet
i äktenskap---»
Sålunda formuleradt antogs ifrågavarande undantag af Riksdagen, hvarefter
detsamma oförändradt inflöt i den sedermera utfärdade lagen i ämnet
af den 29 juni 1908.
Tillkomsten af § 42 i kyrkostämmoförordningen gifver således vid
handen, att genom lagrummet fastställts en allmän regel om rätt att öfverklaga
kyrkoråds beslut; att från denna regel stadgats undantag i fråga om
— lön —
no
beslut af rent förberedande art; att beslut, hvarigenom någon fällts till
böter eller vid vite förelagts inställelse, icke äro af denna förberedande
art; samt att såsom ett särskilda undantag från den allmänna regeln stadgats,
att klagan ej må föras öfver kyrkoråds beslut, hvarigenom varning
meddelats.
I det fall, hvarom här var fråga, hade alltså kyrkorådet i sitt beslut
af den 9 mars obehörigen sökt från § 42 i kyrkostämmoförordningen hämta
stöd för sin vägran att lämna Bjerke besvärshänvisning i afseende på de
beslut, genom hvilka Bjerke bötfällts och vid vite kallats till ny inställelse.
Om dessa förhållanden ansåg jag mig höra erinra domprosten Personne,
som vid de anmärkta beslutens fattande fort ordet i kyrkorådet å
ämbetets vägnar och, långt ifrån att till protokollet anteckna någon afvikande
mening, sedermera i förklaringen försvarat och ytterligare vidhållit
samma beslut. I sammanhang härmed fäste jag hans uppmärksamhet
på att det måste anses som en i sakens natur liggande allmän regel, att
hvarje myndighet eller ämbetsman, som meddelar ett beslut, hvaröfver efter
lag klagan kan föras, också är skyldig att, på begäran af den beslutet
angår, lämna fullständiga underrättelser om ordningen för beslutets Överklagande.
4. Stämpel vid gåfva.
Den 14 februari 1910 anställdes vid rådstufvurätten i Malmö vittnesförhör
för dödsfalls skull med sjuksköterskan Anna Rosendahl angående
tillkomsten och den närmare beskaffenheten af en utaf grosshandlaren Nils
Oscar Ydén muntligen gjord gåfva, och ingafs för ändamålet till rådstufvurätten
ett vittnesintyg med redogörelse för gåfvans innehåll och villkor
in. m. Advokaten E. Lidforss, som på Ydéns anmodan föranstaltat om
gåfvan och vittnesförhöret, anförde därefter i en till mig ingifven skrift
klagomål öfver att rådstufvurätten beslutit stämpelbelägga vittnesintyget
såsom gåfvobref och i enlighet därmed låtit meddela, att stämpeln komme
att debiteras å protokollet, så att hvarken detta eller vittnesintyget kunde
utbekommas utan stämpelafgiftens erläggande.
I afgifvet yttrande öfver klagoskriften ville rådstufvurätten, ehuru
handlingen icke underskrifvits af gifvaren, dock göra gällande, att handlingen
uppenbarligen tillkommit på uppdrag af Ydén och obestridligen
hade till ändamål att ersätta en gåfvoafhandling i strängt formell mening.
Vidare erinrade rådstufvurätten, bland annat, att med afseende å såväl
— 1911 —
in
gåfvans omfattning som de vid gåfvan fästade särskilda villkoren skriftlig
affattning, praktiskt sedt, varit nödvändig. Därest klagandens uppfattning
i fråga om stämpelbeläggningen vore riktig, skulle, jämlikt rådstufvurättens
mening, däraf blifva en följd, att lagens bestämmelser om gåfvohandlings
förseende med stämpel komme att kringgås samt blefve helt och
hållet illusoriska. Till sist tillkännagaf emellertid rådstufvurätten, att
ifrågavarande handling ännu icke belagts med stämpel, och att rådstufvurätten,
för den händelse jag skulle hysa en annan uppfattning än den af
rådstufvurätten i ärendet uttalade, omedelbart skulle till vederbörande
utlämna handlingen utan annan afgift än för protokollslösen.
Till stöd för sin ståndpunkt hade klaganden i ärendet anfört, att förordningen
angående stämpelafgiften i § 8 föreskrifver, att afkantning om
gåfva af lös egendom skall vid utgifvandet förses med stämpel. Vidare
åberopade klaganden den omständigheten, att i 52 § 5 inom. af stämpelförordningen
talas om utgifvare af gåfvobref om lös egendom.
För min del faun jag berörda båda lagrum innefatta tungt vägande
skäl för den uppfattning, klaganden velat i ärendet göra gällande. Enligt
min åsikt borde alltså den handling, hvarom fråga var, icke förses med stämpel,
såsom vore den en afhandling om gåfva. Om donna min åsikt lämnade
jag rådstufvurätten underrättelse.
5. Felaktig behandling af ett inteckningsärende.
Sedan inteckning den 14 september 1906 hos Inlands Torpe häradsrätt
sökts till säkerhet för ett af en person bevittnadt kontrakt af den
19 februari 1901, enligt hvilket Charlotta Andersson under närmare uppgifva
villkor för sin återstående lifstid till Karl Johansson i Sjuntorp utarrenderat
V4 mantal Hjertum öfra n:r 3 i Hjertums socken, förklarade
häradsrätten under ordförandeskap af häradshöfdingen Mauritz Bäärnhielm
genom beslut samma dag ansökningen h vil ande, enär Charlotta Anderssons
åtkomst till hemmansdelen i fråga icke blifvit styrkt.
Ansökningen fullföljdes den 28 mars 1908 hos häradsrätten, som då,
likaledes under ordförandeskap af häradshöfdingen Bäärnhielm, efter antecknande
däraf, att Charlotta Andersson den 1 oktober 1907 erhållit
lagfart å hemmansdelen, meddelade den sökta inteckningen.
I en till mig ingifveri klagoskrift anmärkte Charlotta Andersson därefter
att, då kontraktet vore bevittnadt af endast en person, klaganden
— 1911 —
112
bort, jemlik! 40 § 2 mom. i inteckningsförordningen, höras öfver ansökningen.
Tillika anhöll hon, att jag mot vederbörande måtte vidtaga de åtgärder,
till hvilka sakens beskaffenhet funnes höra föranleda.
I afgifven förklaring anförde häradshöfdingen Bäärnhielm, att anmärkta
förhållandet haft sin grund i förbiseende vid arrendekontraktets
granskning.
Klaganden insände sedermera till mig en skrift, däri hon framställde
ersättningsanspråk och i sådant afseende uppgaf, att hon genom inteckningens
meddelande förhindrats att på ett för henne fördelaktigt sätt försälja
hemmansdelen och därigenom lidit skada, som hon uppskattade till
650 kronor om året.
Vid pröfning af detta ärende fann jag, då klaganden icke förnekat,.
att hon undertecknat ifrågavarande arrendekontrakt, hennes framställda
skadeståndsanspråk icke förtjäna afseende.
Likaledes ansåg jag mig kunna underlåta att mot häradshöfdingen
Bäärnhielm anställa åtal på grund af det förbiseende, som, på sätt klaganden
anmärkt och Bäärnhielm själf medgifvit, förelupit vid inteckningsärendets
behandling.
Emellertid ansåg jag mig höra för häradshöfdingen Bäärnhielm framhålla,
hurusom häradsrätten den 14 september 1906 enligt min mening
icke lagligen ägt förklara ansökningen om inteckning hvilande. Då, så
vidt af handlingarna framgick, klaganden vid den tiden ännu icke sökt
lagfart å hemmansdelen i fråga, hade ansökningen bort genast afslås.
6. Förmyndareförordnande utfärdadt för person, som ej uppnått
föreshrifven ålder.
I en till mig insänd skrift anmälde Erik Boman till åtal, att Nordingrå
häradsrätt den 29 november 1909 till förmyndare för sinnessjuke hemmansägaren
Per Åman förordnat dennes son Arvid Åman, oaktadt den sistnämnde
icke uppnått i lag föreskrifven ålder.
Af ett Inlagd! utdrag af häradsrättens förmynderskapsprotokoll för den
29 november 1909 inhämtades, att från hospitalet i Härnösand till domhafvanden
ingått en skrifvelse, däri om Per Åman gjorts anmälan för den
åtgärd i afseende å förmynderskap, som afses i 36 § af gällande hospitalsstadga.
Sedan till förmyndare för den sinnessjuke inom nämnden föreslagits
hans son Arvid Åman, hade häradsrätten i anledning af berörda
— 1911 —
113
anmälan förklarat Per Åman omyndig och till förmyndare för honom förordnat
hans son Arvid Åman. „
Ett jämväl bifogadt prästbevis utvisade, att Arvid Aman var född
den 12 september 1885.
Såsom häradsrättens ordförande vid ifrågavarande tillfälle afgaf häradshöfdingen
G. A. Skotta yttrande öfver klagoskriften och anförde därvid
bland annat, att Arvid Åman ansetts lämplig till förmyndare särskild! af
det skäl, att han under faderns frånvaro var husbonde hemma och skötte
hemmanet, samt att af ordalagen »ej må» i 20 kap. 8 § ärfdabalken ej
heller tycktes framgå något absolut förbud för att till förmyndare förordna
lämplig person, äfven om han ej vore fullt 25 år.
Häradshöfdingen Skottes sistberörda yttrande faun jag tarfva gensaga.
Lika säkert som den jakande formen »må» i lagspråket kan betyda »får»,
lika obestridligt borde det vara, att det nekande uttrycket »ej må» innefattar
ett kategoriskt förbud. I enlighet härmed är det klart, att i det
åberopade lagrummet, 20 kap. 8 § ärfdabalken, uppräknas vissa ovillkorliga
kvalifikationer för innehafvande af förmynderskap.
Med afseende på omständigheterna i ärendet ansåg jag mig emellertid
kunna inskränka mig till att erinra häradshöfdingen Skotte om felaktigheten
af hans tolkning utaf ifrågavarande lagbud.
7. Dröjsmål med protokolls tillhandahållande.
Kassören Adolf Linden anförde i en till mig ingifven skrift klagomål
däröfver, att han icke inom vederbörlig tid erhållit begärdt utdrag af
Svartlösa häradsrätts dombok i ett mål emellan allmänna åklagaren,
å ena, samt klaganden jämte nämndemannen P. Jönsson in. fl., å andra
sidan, angående ansvar jämlikt 13 § i ordningsstadgan för rikets städer.
Sedan nämnda mål handlagts den 29 september 1909, både häradsrätten,
under ordförandeskap af e. o. notarien Erik Björkman, meddelat
utslag däri den 14 december 1909. Genom utslaget dömdes en hvar af
svarandena att höta åtta kronor.
Samma dag utslaget meddelades begärde P. Jönsson för klagandens
räkning få lösa protokoll i målet, hvarvid Jönsson erhöll besked, att protokollet
skulle få lösas inom 14 dagar. Den 27 december 1909 besökte
klaganden Södertörns domsagas expedition för utlösande af protokollet,
men var detsamma då icke utskrifvet. Klaganden erhöll emellertid löfte
Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1911 års Jlilcsdag. 16
114
att få protokollet sig tillsändt genom postförskott. Då protokollet ännu
den 3 januari 1910 icke kommit klaganden tillhanda, lät han nämnda
dag genom annan person efterhöra detsamma. Ej heller då fanns det
utskrifvet, och först den 5 januari 1910, således dagen efter besvärstidens
utgång, blef protokollet för klaganden tillgängligt.
Under förmenande att han till följd af försummelsen att tillhandahålla
protokollet förhindrats att genom besvär fullfölja målet, anhöll
klaganden om min ämbetsåtgärd.
På grund af klagomålen infordrade jag förklaring från e. o. notarien
Björkman. Denne medgaf i sitt svar, att P. Jönsson begärt utskrift af
protokoll uti ifrågavarande mål samma dag utslaget meddelades. Vidare
anförde Björkman, att Jönsson icke uppgifvit, att annan än han själf
skulle hafva protokollet. Då Björkman ansett, att det för Jönsson vore
ändamålslöst att anföra besvär i målet, både han frågat Jönsson, om
denne ämnade fullfölja talan mot utslaget. Af svaret på denna fråga
hade Björkman fått den uppfattningen, att Jönsson icke hade någon dylik
afsikt, hvarför Björkman ansett, att särskild brådska med protokollets utskrifvande
icke förelegat.
Vid hemkomsten från tinget hade Björkman icke kunnat utlämna
någon del af domboken till utskrift, förrän vadetiden gått till ända, emedan
med hänsyn till förfrågningar från de rättssökandes sida angående
olika måls utgång varit nödvändigt att hafva domboken tillgänglig å kanslilokalen.
Först efter donna tid lämnade Björkman till utskrift de delar af
domboken, som på särskild begäran skulle utskrifvas; och hade Björkman,
vid det förhållande att han ej vetat, att klagan skulle anföras öfver ifrågavarande
utslag, icke haft någon anledning att tillsäga om skyndsam utskrift
af protokollet, hvilket däremot skett beträffande ett stort antal
andra expeditioner.
Med anledning af donna förklaring gjorde klaganden i afgifna påminnelser
gällande, att det på grund af det samtal, som fördes emellan
Björkman och Jönsson, då protokollet af den senare begärdes, borde stått
klart för Björkman, att protokollet önskades för utslagets Överklagande.
Därjämte anförde klaganden i sin påminnelseskrift skål, som enligt hans
mening förelegat för utslagets Överklagande.
I detta ärende var sålunda ostridigt, att ifrågavarande protokoll begärts
samma dag utslaget meddelades, eller den 14 december 1909, samt
att det icke hållits för vederbörande tillgängligt förrän den 5 januari 1910.
Såsom klaganden anfört, hade Björkman halt anledning antaga, att
protokollet begärts för fullföljande af talan mot utslaget. Protokollet
— 1911 —
115
hade alltså jämlikt 16 § i förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 bort af Björkman tillhandahållas inom sex dagar efter det
begäran därom framställdes. I hvarje fall skulle expeditionen varit att
tillgå inom 14 dagar efter den 14 december 1909.
Ehuru sålunda dröjsmål förekommit med afseende å expeditionens
tillhandahållande, ansåg jag mig dock — med hänsyn till hvad i förklaringen
anförts samt med afseende å den störa omfattning domaregöromålen
inom domsagan utan tvifvel ägde — kunna tills vidare låta bero vid hvad i
ärendet förekommit. Likväl ansåg jag mig höra i skrifvelse till t. f. domhafvanden
framhålla, att det utan större olägenhet herde kunna så ordnas
med utskrifningen af expeditioner, att icke af denna anledning den stadgade
expeditionstiden eftersattes.
8. Länsman rättegångsombud för svarande i brottmål.
Emanuel Karlsson i Röd instämde till den 4 oktober 1909 hemmansägaren
Johan Ludvig Karlsson och Carl Johansson i Prästeröd till Vette
häradsrätt med påstående om ansvar och ersättning på grund af olofligt
inträngande i Emanuel Karlssons bostad. Vid målets handläggning nämnde
dag uppträdde länsmannen Knut Ekström såsom ombud för Johan Ludvig
Karlsson och Carl Johansson. Påföljande rättegångstillfälle, den 29 november
1909, meddelade häradsrätten utslag i målet och dömde därvid hvardera af
Johan Ludvig Karlsson och Carl Johansson att höta jämlikt 11 kap. 10 §
strafflagen 15 kronor och jämlikt 10 kap. 20 § samma lag 25 kronor,
hvaremot häradsrätten ogillade kärandens ersättningstalan.
I en till mig sedermera insänd klagoskrift anhöll Emanuel Karlsson,
att jag måtte ställa länsmannen Ekström under åtal för hans förfarande
att i målet biträda svarandeparterna.
I förklaring, som Ekström afgaf med anledning af klagoskriften, yttrade
han, bland annat, att han vid ifrågavarande tillfälle först på Johan
Ludvig Karlssons enträgna begäran åtagit sig uppdraget att föra talan
för honom och hans medpart.
Konungens befallningshafvande, som jämväl afgaf yttrande i ärendet,
anförde därvid, att då svarandeparterna i målet blifvit dömda till ansvar,
syntes Ekström icke hafva bort på sätt som skott biträda dem i rättegången.
Vid pröfning af detta ärende ansåg jag mig icke böra vidtaga annan
åtgärd, än att jag erinrade Ekström om stadgandet i 15 kap. 2 § rätte
—
1911 —
116
gångsbalken angående rätt för »Konungens betjänte» att i rättegång föra
talan för annan.
Om ock detta stadgande i viss mån kan anses såsom antikverad! beträffande
civila mål, är förhållandet helt annorlunda, då fråga är om att
bistå svarande i brottmål. Att eu länsman vare sig såsom fullmäktig eller
biträde hjalper en person, som åtalats för brott, kan nämligen, äfven om
det icke under hvarje förhållande måste anses stridande mot hans ämbetsplikt,
uppenbarligen ej vara lämpligt eller öfverensstämmande med god
ordning.
9. Forum för ansökan om kvarstad å fartyg.
Uti en till mig ingifven klagoskrift anförde I. Berghman i Stockholm,
bland annat, följande.
Med åberopande af dels ett af kaptenen å ångfartyget »Baltic» O. 8.
Roslin den 14 juli 1909 utfärdadt bodmeribref å 18,000 mark jämte ränta
dels en af Roslin samma dag utställd, å klaganden öfverlåten egen växel
å sagda belopp både klaganden i ansökan den 14 augusti 1909 hos magistraten
i Norrköping såsom öfverexekutor, på grund af 185 § i sjölagen,
anhållit om kvarstad å nämnda, rederiaktiebolaget biafvel i likvidation tillhöriga
ångfartyg, då liggande i Norrköpings hamn. I utslag den 1 september
1909 både emellertid magistraten, enär det blifvit visadt, att rederiaktiebolaget
hade sitt säte i Stockholm, funnit sig ej vara behörig att
upptaga ansökningen till pröfning.
Enligt klagandens uppfattning vore detta utslag stridande mot gällande
lag, som i fråga om fartyg fastställde såsom dess forum alternativt fartygets
hemort, respektive den ort där redaren hade sitt bo och hemvist,
samt den ort där fartyget funnes; och anhöll klaganden därför, att jag
måtte vidtaga de åtgärder, hvartill jag kunde finna fog.
Af handlingarna i ett annat hos mig genom klagomål af J. A. Sterner
och C. A. Nilsson i Stockholm anhängiggjordt ärende framgick vidare, att
magistraten i Norrköping den 20 augusti 1909 på ansökan af klagandena
meddelat en resolution af enahanda innehåll som magistratens förenämnda
utslag.
I anledning af klagomålen yttrade magistraten i afgifva förklaringar,
bland annat:
För kvarstadsmål innehölle utsökningslagen ingå särskilda bestämmelser
om behörig domstol. Därför borde, enligt magistratens mening, samma
lags i 12 § upptagna allmänna stadgande!! därvidlag gälla äfven vid ansökningar
om kvarstad. För rätten att i ett mål söka annan domstol än
—1911 —
117
den för mål af samma allmänna natur vanliga måste kunna åberopas särskilda
uttryckliga bestämmelser.
Vid pröfning af dessa ärenden fann jag den af magistraten uttalade
uppfattning, som legat till grund för magistratens ifrågavarande beslut,
icke vara med lagens mening öfverensstämmande.
Om en dylik lagtolkning vunne insteg, kunde detta uppenbarligen
medföra synnerlig fara för vederbörande rättsägare; utsikten för honom att
förhindra fartyget att lämna den ort, där det befunne sig, skulle vara
minskad och han följaktligen utsatt för risken att beröfvas den säkerhet,
som lagen åsyftat att tillförsäkra honom.*
Uti det af I. Berghman anhängiggjorda kvarstadsärendet anfördes af
honom besvär hos Göta hofrätt öfver magistratens beslut, och yttrade hofrätten
i meddeladt utslag, att enär vid den tid, då ansökningen om kvarstad
gjordes, förenämnda ångfartyg varit liggande i Norrköpings hamn,
samt magistraten vid sådant förhållande bort upptaga ansökningen till
pröfning, pröfvade hofrätten lagligt att, med upphäfvande af öfverklagade
utslaget, visa ärendet åter till magistraten, som hade att detsamma på
anmälan ånyo företaga och därmed vidare lagligen förfara.
Om detta utslag ansåg jag mig höra lämna magistraten underrättelse,
då anledning förefanns antaga, att kvarstadsärendets upptagande till ny
handläggning af magistraten icke skulle ifrågakomma.
10. Vårdslöshet i afseende å upprättande af kostnadsfördelningslängd
för ett vattenafledningsföretag.
Uti en till mig ingifven klagoskrift anförde f. d. ledamoten af Riksdagens
Andra kammare Oscar Larsson i Mörtlösa följande.
Sedan landtbruksingenjören C. A. Sylva-n, efter erhållet förordnande,
med biträde af gode män den 11 juni 1906 påbörjat och den 26 i samma
månad afslutat syneförrättning för upptagande af afloppsgraf från vattensjuka
marker, tillhörande hemmanen Åby, Kallerstad, Mörtlösa och Torfvinge
i Östergötlands län, hade missnöjcsanmälan gjorts hos vederbörande
häradsrätt af åtskilliga sakägare, hvarefter delägarne i dikningsföretaget
instämts till häradsrätten. Dikningsförslaget blef emellertid af häradsrätten
i hufvudsak fastställdt; och det af Svlvan uppgjorda förslaget till
fördelning af ersättning för mark till afloppsgrafven och till jordupplag
* Jämför Trygger: Kommentar till utsökningslagen, sid. 437 o. f.
— 1911 -
118
blef i dess helhet godkändt. — Efter det afioppsgrafven blifvit upptagen,
hade emellertid Sylvan genom en å tjänstens vägnar gjord anteckning å
kostnadsfördelningslängden, som upprättats vid laga syn år 1906 och mot
hvilken klagan icke förts, ändrat längden, så att två ersättningsbelopp,
som i längden tillgodoräknats klaganden, i stället tillgodoförts en annan
delägare i företaget. Ändringen både skett utan gode männens och sakägarnes
vetskap samt verkställts mer än tre år efter det syneförrättningen
afslutats och långt efter det densamma vunnit laga kraft.
Till bemötande af klagomålen androg Sylvan uti afgifven förklaring,
bland annat, följande.
En dag under september månad 1909 både ordföranden i arbetsdirektionen
för ifrågavarande företag V. Karlsson inställt sig hos Sylvan,
under förmälan att i den till synehandlingarna hörande kostnadsfördelningslängden
skett en misskrifning, i det att 3/4 mantal Mörtlösa, tillhörigt
klaganden, tillgodoförts ersättning för mark såväl till afioppsgrafven som
till jordupplag, ehuru nämnda hemmansdels ägor icke på något ställe berörde
afioppsgrafven. Med anledning däraf hade Sylvan genast i berörda
hänseende undersökt såväl handlingar som karta och därvid funnit, att
han vid inskrifning af ersättningsbeloppen i kostnadsfördelningslängden
begått ett misstag, samt att den 3/4 mantal Mörtlösa tillgodoförda ersättningen
— 31 kronor för mark till afioppsgrafven och 68 kronor 40 öre
för mark till jordupplag — skulle tillagts de ersättningsbelopp, som tillgodoförts
1 yi2 mantal Mörtlösa, tillhörigt V. Karlsson. På grund af den
sålunda gjorda utredningen både Sylvan ansett sig oförhindrad att å det
exemplar af den till synehandlingarna hörande kostnadsfördelningslängden,
som V. Karlsson innehade, teckna ett intyg af det innehåll, som klaganden
angifvit. Att i detta Sylvans åtgörande skulle ligga något oriktigt eller
lagstridigt, hade han icke tänkt sig, då intyget endast gåfve ett bestämdt
uttryck af synemännens utlåtande, i hvilket markägaren enligt angifna
grunder tillerkändes ersättning för mark, som åtginge till afloppsgrafvens
nygräfning eller utvidgning, och för mark, som åtginge för att långs grafvens
kantor upplägga den uppgräfda jord- eller stenmassan. Den klaganden
tillhöriga hemmansdelen berördes alls icke af afioppsgrafven; denna
hemmansdels i företaget ingående mark befunne sig på minst 160 meters
afstånd från graf ven. Det torde sålunda vara ådagalagdt, att Sylvan med
sitt intyg icke på något sätt sökt vränga synemännens uti ifrågavarande
afseende laga kraftvunna beslut, utan att lian allenast velat tillkännagifva,
att ett misstag vid kostnadsfördelningslängdens utskrifning blifvit af honom
begånget. Genom Sylvans förfarande hade klagandens rätt icke blifvit
kränkt.
— 1911 —
119
I påminnelser, som klaganden lämnades tillfälle att afgifva, anförde
han, att han, som till dikningsföretaget mast bidraga med nära 700 kronor,
möjligen anfört besvär öfver detsamma, därest kostnadsfördelningslängden
från början haft det utseende, som Sylvan sedermera velat gifva den.
Med afseende å hvad Sylvan i förklaringen anfört och handlingarna i
öfrigt innehöllo fann jag, att klaganden icke genom Sylvans ifrågavarande
åtgärd tillfogats någon rättsförlust.
På grund häraf ansåg jag mig kunna inskränka min ämbetsåtgärd i
anledning af klagoskriften till att erinra Sylvan om vikten däraf, att noggrannhet
och omsorg iakttoges vid upprättande af kostnadsfördelningslängd,
så att den icke komme att afvika från de vid förrättningen stadgade grunder.
11. Nedrifning af ett uppsatt meddelande.
Mureriarbetaren Axel Lundbäck anförde härstädes klagomål däröfver,
att polismannen Erik Kempe borttagit ett skriftligt meddelande, som varit
uppsatt i ett konditori i en villa, belägen i Lidingö villastad. Meddelandet
innehöll, att prenumeration å häftesarbetet »Syndikalismen» kunde tecknas
hos Lundbäck.
Öfver klagoskriften hord, mcdgaf Kempe uti afgifven förklaring, att
han nedtagit omförmäla meddelande, men anförde på samma gång, att
han ansett sig därtill befogad på den grund, att meddelandet icke varit
uthärdad! af någon offentlig myndighet eller öfverhetsperson. — Angående
klagandens i ärendet påstådda rätt att uppfästa meddelandet åberopade
Kempe ett af konditoriets innehafvare uthärdad! intyg, som skulle visa, att
hon ej lämna! tillstånd därtill.
Berörda intyg syntes dock innehålla, att innehafvaren icke af klaganden
personligen blifvit tillfrågad om anslagets uppsättande i serveringslokalen,
men väl därom tillsports af ett utaf sina biträden.
Vid granskning af handlingarna i detta ärende fann jag de af Kempe
anförda skälen för den klandrade åtgärden icke vara hållbara. Enligt min
uppfattning både det tillkommit innehafvaren af serveringslokalen att
bestämma, om det anslagna meddelandet skulle få sitta uppe eller icke. Så
vidt visad! blifvit, både hon icke hatt någon del i anslagets nedtagande,
men val, om än indirekt, lämna! tillstånd till dess uppsättande. Att endast,
såsom Kempes förklaring syntes förutsätta, tillkännagifvanden af offentlig
myndighet eller öfverhetsperson skulle få vara anslagna i lokaler af före
-
1911 —
120
varande beskaffenhet, är ett antagande, som helt och hållet saknar stöd
af lag.
Genom att på sätt som skett nedtaga ifrågavarande meddelande hade
Kempe alltså enligt min mening förfarit felaktigt i sin befattning som
polisman. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet ansåg jag mig dock
kunna låta bero vid att delgifva Kempe min mening i saken.
12. Kontrollen öfver efterlefnaden af näringsfrihelsförordningens
bestämmelser.
Ombud för södra Skånes urmakareförening samt Hälsingborgs och
Landskrona urmakareförening anförde i en till mig insänd klagoskrift, att
oaktadt de skärpta bestämmelserna i näringsfrihetsförordningen olaga handel
med ur i åtminstone södra delen af Skåne fortfarande i ganska stor omfattning
bedrefves af kringresande, utländska judar. Vid en erinran härom
till vederbörande åklagare plägade dessa endast framhålla svårigheten att
få anhållna judar dömda för olaga handel. Klagandena påkallade därför
min äinbetsåtgärd i ändamål, att om möjligt de i förevarande afseende
gällande lagbestämmelserna måtte skärpas, eller ock att, därest dessa bestämmelser
skulle anses tillfyllest, vederbörande måtte åläggas noggrann!
tillse att ifrågavarande bestämmelser ej öfverträddes.
I anledning af den sålunda gjorda framställningen ansåg jag mig böra
öfverlämna afskrift af klagoskriften till Konungens befallningshafvande i
Malmöhus län för den åtgärd, hvartill skål kunde föreligga.
Konungens befallningshafvande har därefter i sina allmänna kungörelser
intagit en redogörelse för klagoskriftens innehåll och i samband därmed
hos länets polismyndigheter inskärpt angelägenheten af att noggrannare
uppsikt hålles däröfver, att olaga handel ej opåtalt ägor rum.
13. Uraktlåtenhet att hänvisa tilltalad till annan domstol för fortsatt
rannsakning.
Polisuppsyningsmannen August Sjöberg i Eslöf anförde i en insänd
klagoskrift följande.
Den 27 januari 1910 häktades förre agenten Anders Gustaf Hallberg
för i Eslöf föröfvadt bedrägeribrott. Vid anhållandet innehade Hallberg ett
löpande skuldebref å 2,500 kronor, intecknadt i en fastighet i Lund. För
— 1911 —
121
åtkomsten af inteckningen, hvilken frånhändts rätte ägaren vid ett besök
å postkontoret i Lund, kunde Hallberg icke nöjaktigt redogöra. Polismyndigheten
i Lund både ock hos Sjöberg påkallat Hallbergs förvisande till
rådstufvurätten i Lund för rannsakning rörande tillgrepp af inteckningen.
Under ordförandeskap af e. o. notarien Christian Lovén förehade Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers häradsrätt den 16 februari 1910 rannsakning
med Hallberg för det förmenta i Eslöf begångna bedrägeribrottet. Härvid
inlämnade Sjöberg till häradsrätten den af polismyndigheten i Lund gjorda
framställningen om Hallbergs förvisande till rannsakning inför rådstufvurätten
i Lund. Genom samma dag meddeladt utslag frikändes Hallberg
från ansvar i det hänseende, hvari han ställts under åtal inför häradsrätten;
och förordnade häradsrätten tillika, utan afseende å framställningen
om Hallbergs förvisande till rådstufvurätten i Lund, att Hallberg
genast skulle försättas på fri fot.
I förklaring, som med anledning af klagoskriften afgafs utaf Lovén,
anförde denne hufvudsakligen:
Då det af Sjöberg åtalade förfarandet ej ansågs innefatta bedrägeri,
blek åtalet af häradsrätten ogilladt, hvarjämte förordnades, att Hallberg
omedelbart skulle försättas på fri fot. Enligt 19 § 16 inom. i förordningen
om strafflagens införande skulle tilltalad person lösgifvas, om rätten
funne brottet vara af den beskaffenhet, att den tilltalade därför ej bort
häktas, eller eljest giltiga skål för häktningen saknades. Så både varit
fallet här, ty på de grunder, som kommit till häradsrättens kännedom,
både någon häktningsåtgärd ej bort äga ruin. Ivungl. bref vet den 11 december
1766, punkt 10, syntes ytterligare framhålla nödvändigheten af varsamhet,
då fråga vore om ett ingripande å området för den personliga friheten.
I 19 § 20 mom. af förordningen om strafflagens införande stadgades
vidare, att om häktad person blefve frikänd, skulle rätten gifva honom
lös, så framt han ej skulle i häkte hållas för annat brott än det, hvarifrån
han blef frikänd. Då förutom det bedrägeribrott, som Sjöbergs åtal
afsåg, Hallberg ej vid rannsakningstillfället var misstänkt att hafva begått
annat brott inom häradsrättens domvärjo, både enligt Lovens förmenande
den i sistnämnda stadgande gjorda inskränkningen i den gifna regeln om
frikänd persons lösgifvande icke bort komma i tillämpning.
Sedan häradsrätten frikänt Hallberg, skulle enligt Lovens åsikt bifall
till framställningen om Hallbergs förvisande hafva inneburit ett häradsrättens
förordnande om Hallbergs häktande. I den från stadsfiskalen i
Lund till Sjöberg inkomna framställningen, hvilken syntes hafva gjorts
under antagande, att Hallberg skulle komma att förklaras saker i det hänseende,
hvari han åtalats vid häradsrätten, syntes stad sb skalen icke hafva
Justitieombudsmannens ämlelsberättelse till 1911 års Riksdag. 16
122
iklädt sig ansvar för Hallbergs hållande i häkte. Om häradsrätten förvisat
Hallberg till rannsakning vid rådstufvurätten i Lund, både häradsrätten
sålunda på eget ansvar beröfvat Hallberg friheten för ett uppgifvet
brott, som skulle vara begånget utom häradsrättens dom värjo, och om
hvithet i hvarje fall tillräcklig utredning för häktningsåtgärd saknades.
Hade rådstufvurätten i Lund påfordrat Hallbergs inställande, så torde
häradsrätten, i enlighet med stadgande i kungl. kungörelsen den 18 december
1823, hafva bort förvisa Hallberg häktad till rådstufvurätten, en åtgärd
som dock i sådant fall kommit att ske på rådstufvurättens ansvar.
I förklaringen erinrade Loven vidare, att ingen olägenhet inträffat i
följd af häradsrättens klandrade förfarande, enär Hallberg genom Sjöbergs
föranstaltande omedelbart efter frigifvandet åter anhölls och befordrades
till rannsakning vid rådstufvurätten i Lund.
Den ståndpunkt, som i förevarande fall intagits af Loven som häradsrättens
ordförande, fann jag mig ingalunda kunna godkänna. Att hvarje
obehörigt angrepp i den personliga friheten måste noggrann! undvikas, är
en själfklar sak, men å andra sidan är det tydligt, att denna synpunkt
icke får tilläggas ett afgörande inflytande på bekostnad af andra rättsregler.
Ett af behörig myndighet i laga ordning meddeladt häktningsbeslut måste
naturligtvis under alla förhållanden respekteras. Men just i detta hänseende
hade Loven uttala! en oriktig uppfattning.
När en domstol finner sig höra förordna om en häktad persons försättande
på fri fot, innefattar detta enligt sakens natur och med stöd af
det utaf Lovén i förklaringen åberopade lagrummet, 19 § 20 mom. i förordningen
om strafflagens införande, vare sig uttryckligen eller blott underförstådt
ett villkorligt beslut. Klart är nämligen, att rättens ifrågavarande
beslut i sak innehåller, att den häktade ej längre skall hållas i fängelse
för det brott, hvarför domstolen rannsakat honom, utan bör lösgifvas, därest
annat hinder för hans försättande på fri fot icke föreligger. Ett dylik!
beslut om en häktad persons lösgifvande har med sig förpliktelse för
vederbörande fängelsemyndighet att före den häktades lösgifvande undersöka,
om tilläfventyrs begäran om fångens inställande till rannsakning
inför annan domstol hos fängelsemyndigheten gjorts af myndighet eller
ämbetsman, som ägor häktningsrätt.
Stundom blir det åter domstolens sak att pröfva, huruvida ett dylik!
hinder för den häktades digifvande förefinnes. Härvid kan man helt och
hållet bortse från det fall, då den häktade misstänkes för att hafva inom
domstolens egen domvärjo föröfva! derå brott af beskaffenhet att medföra
häktningspåföljd. Det är nämligen mycket sannolikt, att domstolen icke
— 1911 —
123
meddelar något slutligt utlåtande angående ett särskild! brott utan i ett
sammanhang afdömer dem alla. Praktisk betydelse hafva däremot de fall,
då den häktade anses hafva begått brott jämväl inom annan domstols domvärjo.
Men äfven inom dylika fall måste en åtskillnad göras emellan hvad
som är undantag och hvad som är regel. Jämförelsevis sällan torde förekomma,
att rannsakning begäres af en annan domstol. Men däremot är
det vanligt, att en med häktningsrätt utrustad myndighet eller tjänsteman
begär en häktads förvisande till annan domstol för att där rannsakas för
ett inom sistnämnda domstols verksamhetsområde begånget brott. En dylik
begäran innebär just ett häktningsbeslut, fast det verkställes med biträde
af den hänvisande domstolen. Ansvaret för häktningen ligger endast och
allenast på den, som begärt den rannsakades förvisande till den nya domstolen.
Och någon väsentlig skillnad föreligger icke i nu ifrågavarande
hänseende mellan å ena sidan de fall, i hvilka den rannsakade vid hänvisningen
till ny rannsakning förklaras saker till ett eller flera brott, och å
andra sidan de, i hvilka den rannsakande domstolen i sammanhang med hänvisningen
för sin del frikänner den häktade från ansvar.
Har en begäran om den häktades förvisande till annan domstol förödare
rannsakning blifvit hos en domstol framställd, har donna domstol
naturligtvis att pröfva värde! af en sådan begäran. En dylik pröfning
kan dock endast blifva rent formell; domstolen har att undersöka, om
häktnings- och åtalsrätt tillkommer den, som gjord framställningen.
Betraktade ur de synpunkter jag här utveckla! förtjänade de i Lovéns
förklaring anförda skälen för häradsrättens ifrågavarande åtgörande uppenbarligen
intet afseende.
Häradsrättens anmärkta förfarande måste sålunda enligt ruin mening
betraktas såsom fullkomligt felaktigt, men då ingen skada syntes hafva
vållats däraf, ansåg jag mig kunna inskränka mig till att delgifva Boven
min uppfattning i ämnet. *
14. Obehörigen meddeladl förordnande om handräckning för beslagtagande
af tryckt skrift.
1 en till mig insänd klagoskrift anförde redaktören Gustaf Blom i
Göteborg följande.
Onsdagen den 20 april 1910 infann sig på järnvägshotellet i Åmål,
hos den för tillfället i staden vistande redaktören Babian Månsson från
* Jämför Skarslcdt: Om straffprocessuella tvångsmedel enligt svensk rätt II, Häktningsinstitutet,
och Kallenberg: Om forum i brottmål.
— 1911 —
124
Gäfle en poliskonstapel, som fordrade, att Månsson skulle utlämna alla i
hans ägo befintliga exemplar af dels en af Månsson författad broschyr
»Kan Sverige försvara sig?» och dels en af Per Albin Hansson författad
skrift, benämnd »Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen». Månsson protesterade
mot åtgärden, dels emedan skrifterna voro tryckta redan år 1907,
hvadan deras tagande i beslag syntes strida mot 4 § 2, 3 och 6 mom.
tryckfrihetsförordningen, dels ock emedan tryckorten vore Malmö.
Af Månsson anställda efterfrågningar gåfvo vid handen, att poliskonstapeln
handlat på order af stadsfiskalen i Åmål, samt att beslaget vore
ett utförande af en begäran om handräckning, som till Konungens befallningshafvande
i Alfsborgs län inkommit från chefens för justitiedepartementet
ombud i Borås, fil. doktor Edv. Leufvén.
I anledning häraf förmälte sig klaganden vilja till laga åtal anmäla,
bland andra, dels Leufvén, hvilken skulle hafva öfverskridit sin
lagliga befogenhet genom att för det ändamål, som förelåg, i kraft af sin
ställning som chefens för justitiedepartementet ombud begära handräckning
hos länsstyrelsen, dels länsstyrelsen, som syntes hafva förfarit felaktigt
genom att i anledning af Leufvéns begäran bevilja handräckning
för beslagtagande af ifrågavarande skrifter, som icke varit förklarade
brottsliga.
Med afgifvet yttrande öfver denna skrift insände landshöfdingämbetet
i Vänersborg till mig afskrifter af två särskilda från Leufvén till Konungens
befallningshafvande aflåtna skrivelser. Den ena af dessa, dagtecknad
den 16 april 1910, innehöll ett meddelande om att Leufvén på framställning
från regementsexpeditionen vid Alfsborgs regemente beslutit, att
båda ifrågavarande skrifter skulle indragas. Den andra skrivelsen, som
var dagtecknad den 23 april 1910, innehöll meddelande därom, att ändamålet
med det af Leufvén gina. förordnandet varit att därmed berättiga
vederbörande att indraga de exemplar af omförmälta skrifter, som spridts
eller kunde komma att spridas bland de värn plikti »e å Fristads öfningsplats.
Vidare anfördes däri, att Leufvén i saknad af närmare instruktion
varit oviss, huruvida verkställandet af indragningen skulle ske genom de
militära myndigheterna eller genom kronobetj än ingen i orten, samt att
Leufvén därför insändt skrivelser med förordnandet både till Konungens
befallningshafvande och till chefen för Alfsborgs regemente.
I förklaringen androg landshöfdingämbetet följande.
Då Leufvén i sin skrifvelse af den 16 april förorda åt, att skrifterna
»Kan Sverige försvara sig?» och »Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen»
skulle indragas, utan att beträffande nämnda åtgärd angifva någon som
helst inskränkning, kunde Konungens befallningshafvande icke tolka skrif
—
1911 -
125
velaen, som icke innehöll meddelande om årtal och ort för nämnda skrifters
tryckning, annorlunda än såsom ett påkallande af handräckning för åtgärdens
verkställande, hvilken handräckning det jämlikt 5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen
var en Konungens befallningshafvande åliggande skyldighet
att skyndsamt meddela. Någon anledning att antaga, att skrifvelsen
skulle åsyfta allenast sådan indragning, som i 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen
omförmältes, hade Konungens befallningshafvande så mycket
mindre, som verkställigheten af dylik indragning ju skedde genom vederbörande
militärbefäl, i anledning hvaraf Leufvén icke ägt att för sådant
ändamål påkalla någon åtgärd från Konungens befallningshafvandes sida.
I öfverensstämmelse med den uppfattning af förhållandet, som Leufvéns
skrifvelse nödvändigtvis måste bibringa, förordnade Konungens befallningshafvande
magistraterna i länets städer och vissa andra Konungens befallningshafvande
underlydande myndigheter att verkställa den enligt Konungens
befallningshafvandes uppfattning anbefallda kvarstaden å skrifterna i
fråga. Sedan emellertid meddelande ingått från magistraten i Åmål, att
den därstädes beslagtagna skriften var tryckt redan år 1907, och det på
grund häraf syntes troligt, att Leufvén med sin skrifvelse icke åsyftat
sådan åtgärd, som i 5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen afsåges, satte
sig Konungens befallningshafvande omedelbart i telefonförbindelse med
Leufvén, som därvid uppgaf — hvad han sedermera i skrifvelsen af den
23 april bekräftat — att förordnandet endast afsåge indragning af de
exemplar af berörda skrifter, som spridts eller kunde komma att spridas
bland de värnpliktige på Fristads öfningsplats, ehuru han ansett sig höra
insända skrifvelsen med förordnandet jämväl till Konungens befallningshafvande.
Med anledning af nämnda upplysning blef den meddelade
handräckningen, hvilken, så vidt Konungens befallningshafvande hade sig
bekant, resulterat i beslagtagande af allenast ett exemplar af skriften »Kan
Sverige försvara sig?», ofördröjligen telegrafiskt återkallad; och hade magistraten
i Åmål gått i författning om sagda exemplars återställande till
Månsson.
Enär det af länsstyrelsen begångna felet måste anses vara i någon
män ursäktadt genom Leufvéns skrifvelse af den 16 april 1910, samt
någon egentlig skada af felet icke uppkommit, faun jag ej skål förordna
om åtal mot länsstyrelsen. Mot Leufvén ägde jag icke fora någon talan,
i följd hvaraf klagoskriften, så vidt den afsåg Leufvén, icke föranledde annan
åtgärd, än att jag genom skrifvelse underrättade chefen för justitiedepartementet
om hvad som förekommit.
loa —
126
15. Stället, där tvångsarbete skall verkställas.
Vid granskning af de från länsfängelset i Härnösand inkomna fångförteckningarna
för andra kvartalet 1909 framställdes anmärkning beträffande
en af Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län meddelad resolution
rörande verkställighet af tvångsarbete, hvartill Johanna Kristina
(klander blifvit dömd.
I anledning af anmärkningen anförde Konungens befallningshafvande
i afgifven förklaring, bland annat, följande.
Enligt fångvårdsstyrelsens cirkulär den 2 januari 1909 angående
stället, där straffarbete, fängelsestraff eller tvångsarbete skall verkställas,
skulle kvinnor, som vore i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län dömda till tvångsarbete i högst tre månader och icke
förut hållits till straffarbete, å länsfängelse eller kronohäkte fullgöra det
'' ådörnda arbetet. På grund af denna föreskrift borde Johanna Kristina
Öländer fullgöra det henne ådörnda tvångsarbetet å länsfängelset i Härnösand.
I 17 § sista punkten af lagen angående lösdrifvares behandling den
12 juni 1885 stadgades: »I händelse vid lagens trädande i verksamhet
tillfälle saknas att låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra
arbetet i sådan tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka
sadant tillfälle saknas, i stället fullgöra det ådörnda arbetet i enrum å
cellfängelse, dock med iakttagande att i sådant fall eu tredjedel af den
ådörnda arbetstiden afdrages».
Olika meningar torde kunna föreligga, huruvida nämnda bestämmelse
fortfarande skulle äga tillämpning. Det kunde icke med fog åberopas,
att »tillfälle saknades» att låta Johanna Kristina Öländer fullgöra det
henne alagda tvångsarbetet å tvångsarbetsanstalt. Fångvårdsstyrelsens
åberopade föreskrift torde väsentligen vara grundad på den omständigheten,
att det vore opraktiskt och oekonomiskt att till de från de nordligaste
länen aflägset belägna, för kvinnor afsedda tvångsarbetsanstalterna,
Norrköping och Landskrona, försända fångar, ådörnda kortare tids tvångsarbete.
Men å andra sidan förtjänade bemärkas att, därest tvångsarbete
verkställdes i länsfängelse, arbetet fullgjordes i enrum och att för sådant
fall afdrag af en tredjedel af arbetstiden ansetts skäligen böra äga rum.
Med anledning åt hvad Konungens befallningshafvande sålunda anfört,
anhöl jag i skrifvelse den 31 december 1909 om fångvårdsstyrelsens
yttrande i ärendet. Till svar härå anförde fångvårdsstyrelsen i skrifvelse
af den 7 januari 1910 följande.
— 1911 —
127
Då lagen den 12 juni 1885 angående lösdrifvare» behandling började
tillämpas, fanns för kvinnor, dömda till tvångsarbete, allenast en fångvår
dsan stalt tillgänglig af sådan beskaffenhet, som 9 § af nämnda lag
afser, nämligen vid centralfängelset å Norrmalm i Stockholm. Enär donna
anstalt beräknades kunna rymma allenast en del af de kvinnliga tvångsarbetsfångarna,
förordnade styrelsen genom cirkulär den 2 januari 1886,
att till tvångsarbete dömda kvinnor, som varit hållna till straffarbete, skulle
sändas till centralfängelset å Norrmalm samt kvinnor, som icke varit till
straffarbete hållna, skulle, om dömda i Stockholms stad, sändas till sagda
centralfängelse, men i öfriga fall å länsfängelse eller kronohäkte fullgöra
det ådömda arbetet.
Då efter nedläggande af centralfängelset å Norrmalm i slutet af år
1895 en särskild tvångsarbetsanstalt med plats för 156 tvångsarbeterskor
upplåtits vid förutvarande straffängelset i Norrköping, bibehölls i styrelsens
cirkulär den 2 januari 1896 den bestämmelse, att kvinnor, som icke
varit hållna till straffarbete och dömts inom annan ort än Stockholms
stad, skulle fullgöra arbetet å länsfängelse eller kronohäkte.
Under därefter följande år inträdde en stark ökning i antalet kvinnliga
tvångsarbete fångar. Sålunda intogs i fångvårdsanstalterna år 1896
ett antal af 350 dylika fångar men år 1900 tillsammans 432. År 1902
steg hela antalet till 529; och funnos vid årets början intagna 255.
Den betydande ökningen nödvändiggjorde ytterligare en tvångsarbetsanstalt
för kvinnor, och en sådan upplåts sistnämnda år vid förutvarande
straffängelset i Landskrona med utrymme för 108 fångar, hvarefter således
funnos tillgängliga vid bägge anstalterna tillhopa 264 platser. Med beräkning
häraf ansåg sig styrelsen vid utfärdande af cirkulär den 2 januari
1903 kunna förordna, att äfven en del sådana fångar, som enligt förut
gällande bestämmelser skolat aftjäna tvångsarbetet i cellfängelse, skulle
undergå detsamma i någon af de två tvångsarbetsanstalterna för kvinnor,
så att allenast dylika fångar från Uppsala, Gottlands, Kopparbergs, Gäfleborgs,
Västernorrland», Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, om
de icke förut varit till straffarbete hållna, skulle intagas i läns- eller
kronocellfängelse.
År 1903 fortgick ökningen, utvisande 591 under året nykomna och 297
vid årets slut kvarvarande tvångsarbeterskor. Sistnämnda antal öfversköt
således det tillgängliga antalet platser vid tvångsarbetsanstalterna med 33.
Styrelsen kunde vid sådant förhållande icke göra någon ny ändring i bestämmelserna.
Men då vid denna tid började visa sig en nedgång i antalet,
sannolikt beroende på den uppkomna frågan om ändring i prostitutionsreglementen,
fann styrelsen sig kunna i cirkulär den 2 januari 1907
— 1911 —
128
bestämma, att allenast kvinnor dömda i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län till tvångsarbete i högst tre månader och som
icke förut hållits till straffarbete, skulle fullgöra det ådömda arbetet i länsfängelse
eller kronohäkte. Längre vågade styrelsen då ej gå, under förmodan,
att den inträdda minskningen i de kvinnliga tvångsarbetsfångarnas
antal vore mera tillfällig. För att utröna, huru härmed kunde förhålla
sig, riktade styrelsen i skrifvelse den 6 maj 1908 en förfrågan till öfverståthållarämbetet,
huruvida de omständigheter, som orsakat nedgången i
sagda fångars antal, i hvad på öfverståthållarämbetet ankomme, kunde
förväntas fortbestå; men kunde ämbetet icke härom gifva vägledande besked.
Vid sådant förhållande och då genom nedläggande af det enda centralfängelset
för kvinnor, det i Göteborg, därom beslut af Kungl. Maj:t
fattats, måste uppstå nödvändighet att vid någon af tvångsarbetsanstalterna
för kvinnor tills vidare inrymma större delen af de kvinnliga strafffångar,
som skulle hållas i gemensamhet, faun styrelsen ej heller rådlig!
att i senare cirkulär ändra bestämmelsen om de på kort tid i förenämnda
fyra norrländska län dömda tvångsarbeterskornas förvaring i läns- eller
kronocellfängelse.
Sedan centralfängelset i Göteborg under första halfåret 1909 indragits,
hade emellertid genom nedgång i antalet kvinnliga straffångar i gemensamhet
samt fortgående minskning af tvångsarbeterskornas antal visat sig
möjligt att utan fara för de två tvångsarbetsanstalternas i Norrköping och
Landskrona öfverfyllnad dit sammanföra samtliga kvinnliga tvångsarbetsfångar.
Bestämmelse i sådant hänseende hade meddelats i styrelsens för
år 1910 gifna försändningscirkulär af den 3 januari 1910.
Orsaken hvarför läns- och kronocellfängelserna i det längsta användts
just för de på kort tid dömda tvångsarbeterskorna inom de aflägsnaste
norrländska länen läge gifvetvis i de betydande olägenheter, som vore förknippade
med deras försändande ända ner till Norrköping, där den närmaste
för kvinnor upplåtna tvångsarbetsanstalten vore belägen. Att med
hänsyn till dessa olägenheter föreslå anordnande af en särskild sådan
anstalt i Norrland hade styrelsen, med afseende på det jämförelsevis ringa
antalet sådana fångar därstädes, funnit icke kunna ifrågakomma.
Då sålunda efter ifrågavarande anmärknings framställande den därmed
afsedda oegentlighet^ blifvit undanröjd, fanns för mig icke anledning
till vidare åtgärd.
— 1911 —
129
16. Dröjsmål med förhör enligt 3 § 2 mom. i lösdrifvarlagen.
Vid granskning af de från länsfängelset i Stockholm inkomna fångförteckningarna
för år 1909 anmärktes, att sedan Augusta Cecilia Karlsson
och Sofia Davidsson den 1 juli 1909 intagits i länsfångelset såsom häktade
för lösdrifveri, förhör med dem ägt ram inför Konungens befallningshafvande
först den 19 i nämnda månad.
I anledning häraf infordrade jag yttrande från Konungens befallningshafvande
i Stockholms län, som jämte eget utlåtande insände en skrifvelse
från länsnotarie C. Fröberg.
I denna skrifvelse anförde Fröberg, att han vid tiden för Augusta
Cecilia Karlssons och Sofia Davidssons hållande i häkte på grund af förordnande
bestrida landssekretartjänsten i länet. Följaktligen hade det ålegat
honom att handlägga malen angående de häktade. — Häktningsåtgärden
både kommit till Fröbergs kännedom först vid länsstyrelsens ordinarie
sammanträde å länsf ängel set den 19 juli 1909, då t. f. direktören vid
samma fängelse därom gjorde anmälan och till Fröberg öfverlämnade de
af vederbörande kronobetjänt rörande häktningsåtgärden upprättade förhörsprotokollen,
hvilka icke förut inkommit till Konungens befallningshafvande.
Förhör ägde därpå omedelbart ram med de häktade, som efter
meddelad varning ställdes på fri fot. — Vid den undersökning, som ägde
ram i anledning däraf, att förhörsprotokollen icke blifvit, på sätt i 3 § 1
mom. af lagen angående lösdrifvares behandling stadgas, till Konungens
befallningshafvande insända, hade extra länsmannen i Danderyds skeppslags
distrikt Emil Svanström, hvilken verkställt häktningsåtgärden och
hållit förhör med de häktade samt införpassat dem till länsfångelset, uppgift,
att han trodde sig minnas, att han den 5 juli på morgonen aflämnat
förhörsprotokollen i länsfångelset för att vara tillgängliga vid länsstyrelsens
sammanträde därstädes nämnda dag. Svanström kunde dock
icke erinra sig, till hvilken aflämnandet skett. Härom hade icke heller
upplysning kunnat vinnas vid anställdt förhör med fängelsepersonalen.
Ifrågavarande två kvinnor voro upptagna såsom för lösdrifveri införpassade
till länsfångelset den 1 juli af Svanström såväl på den för nämnda dag
af t. f. direktören afgifna dagrapporten som ock uti en vid länsstyrelsen
förd bok öfver å länsfångelset förvarade fångar. Berörda omständighet
hade emellertid ej kunnat föranleda därtill, att Fröbergs uppmärksamhet
fästades på häktningsåtgärden, enär dagrapporterna endast granskades af
landssekreteraren beträffande från fängelset afgående, till frihetsstraff
Justitieombudsmannens Cimbetsbcrättelse till 1911 års Riksdag. IT
130
dömda personer, samt nyssnämnda bok, som icke både egenskap af diarium,,
endast afsåge att utgöra ett uppslagsregister för att vid förfrågningar från
myndigheter och andra vederbörande tjäna till upplysning angående i
fängelset förvarade personer. — Uppenbart vore, att förhör med för lösdrifveri
häktade personer borde ske så fort sådant läte sig göra, ehuru
någon viss tid därför icke vore i lagen angående lösdrifvares behandling
föreskrifven. Fröberg både ock städse låtit sig angeläget vara att, då på
honom ankommit att föranstalta om sådant förhör, tillse att därmed icke
fördröjdes utöfver hvad skäligt vore. — Till slut ville Fröberg framhålla,
att ifrågavarande kvinnor flera gånger varnats och dömts till tvångsarbete
för lösdrifveri.
Konungens befallningshafvande meddelade i sitt utlåtande, att Konungensbefallningshafvande
med anledning af hvad i ärendet blifvit upplyst funnit
sig föranlåten att genom allmän kungörelse erinra kronofogdar och länsmän
samt stadsfiskaler och poliskommissarier i länet därom att, då häktning af
lösdrifvare ägt ruin enligt 3 § i lagen angående lösdrifvares behandling,
förhörsprotokollet skulle insändas direkt till Konungens befallningshafvande
och icke, såsom i ett och annat fall ägt ruin, aflämnas i länsfängelset.
På grund af hvad i länsnotarie^ förklaring anförts och med hänsyn
till att åtgärd vidtagits för att förebygga ett upprepande af det anmärkta
förhållandet, har jag låtit bero vid hvad i ärendet förekommit.
17. Felaktig slutdag vid straffverkställighet.
Genom utslag den 7 juni 1909 dömdes Karl Bernhard Andersson af
Neder Torneå tingslags häradsrätt för misshandel till en månads fängelse,
hvaraf tjugu dagar skulle anses verkställda på grund af Anderssons hållande
i häkte.
Andersson intogs den 2 augusti 1909 i kronohäktet i Haparanda för
att af tjäna det honom ådömda straffet. Den 12 i samma månad blef han
frigifven, ehuru straffet rätteligen bort sluta först den 13 augusti.
Sedan jag i anledning häraf infordrat förklaring från tillsyningsmannen
vid kronohäktet, kronofogden F. Forsström, anförde denne till
sitt försvar, att han vid nedskrufvande af förordnandet om verkställighet
af Anderssons bestraffning antagligen ej haft almanacka framför sig och ej
kommit att tänka på, att augusti har 31 dagar, utan räknat månaden till
30 dagar.
— 1911
131
Med hänsyn därtill, att Anderssons strafftid satts kortare än vederbort,
ansåg jag mig kunna låta bero vid den af Forsström afgifna förklaringen.
Då det emellertid upprepade gånger inträffat, att Forsströms handhafvande
af tillsyningsmannabefattningen gifvit anledning till befogade anmärkningar,
aflat jag en skrifvelse till honom med uppmaning att till undvikande
af åtal för framtiden ådagalägga erforderlig noggrannhet i utöfningen
af nämnda befattning.
18. Felaktighet vid verkställighet af bötesstraff.
I en från länsfängelset i Luleå hit inkommen fångförteckning för
februari 1909 fanns antecknadt, att hustru Maria Emilia Lindbäck af
Jukkasjärvi tingslags häradsrätt genom två särskilda, den 2 november 1908
meddelade utslag dömts att bota dels för andra resan olaga bränn vinsförsäljning
90 kronor dels för utevaro såsom vittne i brottmål 25 kronor
eller tillhopa 115 kronor. Enligt hvad fångförteckningen vidare utvisade
hade dessa böter förvandlats till 15 dagars fängelse, hvilken bestraffninghustru
Lindbäck börjat undergå den 16 februari 1909.
Då straffpåföljden för utevaro såsom vittne är bestämd till böter af
en krona 50 öre, begärde jag utredning i ärendet af Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län. I anledning häraf insändes till mig följande
handlingar:
1. Bestyrkt afskrift af ett utaf extra länsmannen C. A. Olsson verkställ
dt utdrag af saköreslängd, hållen vid lagtima hösttinget med Jukkasjärvi
tingslag år 1908, innehållande att hustru Lindbäck den 2 november
1908 blifvit af häradsrätten, på åtal af Olsson, dömd att för utevaro såsom
vittne i brottmål bota 25 kronor.
2. Styrkt afskrift af samma saköreslängd, utvisande att häradsrätten
den 2 november 1908, likaledes på åtal af Olsson, dömt hustru Lindbäck
att för andra resan olaga brännvinsförsäljning bota 90 kronor.
Z. Bestyrkt afskrift af en å landskansli i Luleå den 4 februari
1909 meddelad resolution, hvarigenom de i omförmäla sakörcslängdsutdrag
upptagna böter, tillhopa 115 kronor, förvandlats till 15 dagars fängelse.
Enligt särskilda anteckningar å denna resolution hade hustru Lindbäck,
som den 16 februari 1909 ankommit till länsfängelset i Luleå,
samma dag fått börja aftjäna 15 dagars fängelse, hvilken bestraffning
skulle sluta den 3 mars 1909.
Genom skriftväxling med domhafvanden i Gellivare domsaga inhämtade
jag vidare, att hustru Lindbäck den 2 november 1908 blifvit af Juk
—
1911 —
132
kasjärvi tingslags häradsrätt dömd att bota för utevaro såsom vittne eu
krona 50 öre, icke 25 kronor. Bötesbeloppet, en krona 50 öre, både blifvit
rätt antecknadt i det af domhafvanden utlämnade saköreslängdsutdraget.
Sedan jag på grund af dessa upplysningar hos Konungens befallningshafvande
begärdt förnyad utredning, insändes af nämnda myndighet ett
från t. f. kronofogden i Torneå fögderi Johan Svanström infordradt yttrande,
hvari Svanström meddelade, att vid expediering af afskrift utaf
ifrågavarande saköreslängd ett skriffel blifvit begånget å kronofogdeexpeditionen,
så att afskriften kommit att upptaga bötesbeloppet för utevaro
såsom vittne till 25 kronor i stället för en krona 50 öre. För att godtgöra
hustru Lindbäck till följd häraf tillskyndad! lidande hade emellertid
Svanström till henne utbetalt de aftjänade böternas belopp eller 25 kronor,
hvarmed hon förklara! sig nöjd. Härjämte hade Svanström godtgjort statsverket
för tre dagars underhåll af hustru Lindbäck å länsfängelset.
Till styrkande af sina uppgifter företedde Svanström dels ett intygaf
hustru Lindbäck dels bevis om inleverering af underhållskostnadsbeloppet.
Med anledning häraf ansåg jag icke erforderligt att vidtaga någon
ytterligare åtgärd i ärende!.
19. Felaktigt förfarande vid verkställighet af fängelsestraff.
Genom utslag den 29 september 1909 dömde rådstufvurätten i Gäfle
D. F. Ljung jämlik! 15 kap. 22 § strafflagen till en månads fängelse samt
förordnade, att af straffet femton dagar skulle anses verkställda till följd
af Ljungs hållande i häkte. Den 2 oktober 1909 började Ljung å länsfängelset
i Gäfle aftjäna ifrågavarande straff; och frigafs han därifrån den
17 i samma månad.
Då bestraffningen rätteligen bort sluta den 18 oktober, infordrade jag
yttrande från Konungens befallningshafvande i Gäfleborgs län, hvilken myndighet
förordna! om straffverkställigheten.
I afgifven förklaring anförde Konungens befallningshafvande följande:
Sedan Ljung förklara! sig nöjd med utslaget, började fängelsestraffet
den 2 oktober 1909. Uträkningen af strafftiden skedde sålunda, att af
strafftiden, en månad, genast afdrogos de då redan aftjänade femton
dagarne, hvarefter således endast femton dagar ansågos återstå. Erkännas
finge, att man äfven kunna! förfara på det sättet, att, med tillämpning af
den uppbreda föreskriften beträffande annat slags afdrag i § 2 af lagen
den 1 juli 1898, först från den 2 oktober utlagts en månads strafftid,
— 1911 —
133
som, i följd däraf att oktober har 31 dagar, i detta fall icke blifvit 30
utan 31 dagar, och i enlighet därmed bestämt den återstående strafftiden
till 16 dagar. Det förra beräkningssättet, som ju icke stode i strid med
någon då° gällande bestämmelse, var emellertid för fången fördelaktigast
och blef därför tillämpad!:.
Det af Konungens befallningshafvande åberopade lagrummet, 2 § 2 mom.
i lagen, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, den 1
juli 1898, var af följande lydelse:
»Då enligt lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892 afdrag å strafftid skall ske, värde afdraget
räknadt från slutdagen för hela strafftiden; ingår i af draget dagatal,
skall detta sist frånräknas.»
Detta lagrum har numera ingen direkt tillämpning, sedan 1892 års
lag upphäfts genom lagen angående straffarbetes ooh fängelsestraffs verkställande
i enrum den 22 juni 1906. Genom denna nya lag borttogs det
äldre stadgandet om afdrag från strafftiden, när straffarbete aftjänades i
enrum.
Men den grundtanke, som fatt sitt uttryck i lagrummet, är fortfarande
gällande. I följd af månadernas olika längd kan det inträffa, att
särskilda fångar, som dömts till lika långt straff, faktiskt få undergå olika
långt frihetsstraff, beroende på när bestraffningen tager sin början. År
straff ådömdt i år eller månader, skall det verkställas efter kalenderår eller
kalendermånader. I straffet möjligen ingående dagatal lägges till slutdagen
för det öfriga (d. v. s. det i år eller månader utsätta) straffet. Någon
regel att vid verkställighet af straff en månad skall räknas lika med 30
dagar finnes alltså ingalunda enligt svensk rätt. Häraf blir en enkel följd,
att, när afdrag för häktningstid skall äga ruin, den ådömda strafftiden först
utlägges, och sedan härigenom en preliminärt bestämd slutdag erhållits,
göres med donna såsom utgångspunkt det bestämda afdraget, därvid iakttages
att först afräknas år och månader samt därefter dagar. .
Att på detta sätt skall förfaras, har äfven af Kungl. Maj:t uttalats i
ett den 6 september 1906 meddeladt utslag på ett af min företrädare i
j ustitieombudsmansämbetet anbefalbit åtal mot länsstyrelsen i Västmanlands
län (se ämbetsberättelsen till 1907 års Riksdag, sid 61).
På grund af hvad jag anfört farm jag Konungens befallningshafvande»
beräkning af Ljungs strafftid hafva varit felaktig, men med hänsyn till
omständigheterna i ärendet ansåg jag mig kunna inskränka mig till att
härom lämna Konungens befallningshafvande underrättelse.
— 1811 —
134
20. Dröjsmål med verkställighet af straff.
Vid granskning af fångförteckningar för år 1908, som inkommit från
kronohäktet i Paj al a, anmärktes, att i ett fall dröjsmål syntes hafva ägt
rum med verkställighet af straff. Korpilombolo tingslags häradsrätt dömde
genom utslag den 12 september 1908 häktade Karl Johansson Waaranperä
till fyra månaders straffarbete för första resan stöld. Den 22 september
ankom utslaget till kronohäktet, och den 23 i samma månad förklarade
sig Waaranperä därmed nöjd. Först den 25 september tick han emellertid
börja aftjäna straffet.
I anledning af donna anmärkning infordrades förklaring från till—
syniiigsmannen vid kronohäktet, jägmästaren K. A. Westerberg, som anförde
följande: Den 22 september på morgonen hade Westerberg rest bort
från Paj ala på tjänsteförrättning i egenskap af jägmästare i Tärendö revir.
Det bref från domhafvande^ som innehöll ifrågavarande utslag, hade mottagits
och öppnats af fängelsedirektören, hvilken äfven delgifvit fången
utslaget. Westerberg både ej emottaga underrättelse om vare sig när
fången erhållit del af utslaget eller när han börjat straffet. I kronohäktets
fångrulla fanns antecknadt, att utslaget delgifvits den 23 september,
samt att straffet börjat först den 25 september. Å utslaget hade däremot
icke tecknats någon verkställighetsresolution.
På min begäran meddelade sedermera Westerberg ytterligare, att han
återkommit till Paj ala från förutnämnda tjänsteresa först den 28 oktober
1908. Någon annan både icke varit förordnad såsom tillsyningsman under
hans frånvaro. Då Tärendö revir vore af stor omfattning, måste
Westerberg i egenskap af jägmästare i reviret ofta uppehålla sig borta
från Paj ala flera veckor hvarje gång. Därest Westerberg härunder icke
kunde anträffas med post eller genom telefon, och om lämplig person
kunde erhållas att skota tillsyningsmansbefattningen, brukade annan förordnas
såsom tillsyningsman i Westerbergs ställe. Westerberg hade ock
emottag!! förordnandet såsom tillsyningsman endast under villkor, att detsamma
ej finge hindra utöfningen af hans tjänst såsom revirförvaltare.
Efter det jag erhållit dessa upplysningar, anmodade jag Konungens
befallningshafvande i Norrbottens län att införskaffa yttrande i ärendet
från direktören vid kronohäktet samt att själf afgifva utlåtande.
På grund häraf inkommo yttranden dels från vaktkonstapeln F. J.
Lindroth, hvilken efter förordnande uppehållit direktörsbefattningen vid
kronohäktet från och med den 22 september till och med den 2 oktober
— 3911 —
135
1908 under direktören E. Orstadius beviljad tjänstledighet, dels ock från
Orstadius.
Lindroth anförde, att han af Orstadius anmodats att å posten afhämta
ett till tillsyningsman nen ställdt bref, hvilket skulle innehålla utslaget angående
Waaranperä. Påföljande dag skulle Lindroth delgifva Waaranperä
utslaget, men straffet skulle, därest Waaranperä förklarade sig nöjd, icke
få börja förr än Waaranperä haft två dagars betänketid, eller den 25 september.
Lindroth hade sedermera förfarit i enlighet med donna anmodan.
Dessa Lindroths uppgifter vitsordades af Orstadius. Lindroth hade,
enligt hvad Orstadius anförde i sitt yttrande, i telefon förfråga! sig angående
straffets början, och Orstadius hade därvid gifvit ofvannämnda besked
utan att tänka på, att fången redan vid utslagets ankomst haft mer än
stadgad betänketid.
Härjämte meddelade Orstadius, att under den tid af i det närmaste
elfva år, som han skott befattningen såsom direktör vid kronohäktet, det
årligen upprepade gånger händt, att då någon tillsyningsmannens åtgärd i
ett eller annat afseende varit behöflig, tillsyningsmannen befunnit sig ute
på ibland rätt långvariga resor, utan att annan person varit förordnad att
under tiden uppehålla tillsyningsmansbefattningen. Vid sådana tillfällen
hade tillsyningsmannen plägat uppdraga åt fängelsedirektören att emottaga
och öppna till tillsyningsmannen ankommande tjänsteförsändelser och, om
något utslag väntats, att ombesörja detsamma^ delgifning med fången och
låta denne, sedan han förklara! sig nöjd, börja undergå straffet.
I sitt utlåtande anförde Konungens befallningshafvande, att svårighet
alltid mott att få tillsyningsmansbefattningen vid kronohäktet i Paj ala
besatt med lämplig innehafvare. Då förre tillsyningsmannen, jägmästare!»
A. Montell, den 15 april 1908 begärde entledigande från befattningen,
fann sig Konungens befallningshafvande nödsakad att, i brist på annan,
till erhållande af förordnande å befattningen föreslå jägmästaren Westerberg,
ehuru Konungens befallningshafvande hade sig bekant, att denne i:
likhet med sin företrädare skulle komma att till följd af sin revirförvaltaretjänst
tidtals uppehålla sig utom Paj ala kyrkoby, där kronohäktet vore
beläget.
Den anordning i afseende å uppehållandet af tillsyningsmansbefattningen
vid Paj ala kronohäkte, som af förhållandena framtvingats, kunde
gifvetvis icke anses fullt lämplig, men någon synnerlig olägenhet häraf
hade ej tillförene försports. Emellertid skulle anordningen naturligen
befunnits än mindre tillfredsställande, om icke fångantalet vid häkte! varit
och fortfarande vore så ringa som fälle! varit och vore. I detta afseende
ville Konungens befallningshafvande erinra, att under de sista tio åren
— lön —
136
medeltalet af fångar uppgått till allenast ett trettiotal om året, af hvilka
27 utgjorts af bötesfångar. Ofta hade också inträffat, att under flera månader
efter hvarandra ingen fånge förvarats i häktet.
På grund häraf och på i öfrigt anförda skål hade också Konungens
befallningshafvande i ett den 21 augusti 1909 afgifvet utlåtande i anledning
af löneregleringskommitténs förslag angående reglering af löneförhållandena
in. m. vid fångvårdsstaten ifrågasatt indragning af Paj ala kronohäkte
såsom numera på grund af ändrade förhållanden obehöflig!.
Med anledning af hvad sålunda blifvit upplyst och särskild! med hänsyn
därtill, att indragning af kronohäktet i Paj ala är att förvänta, ansåg
jag mig icke höra vidtaga någon ytterligare åtgärd i detta ärende.
21. Felaktig tillämpning af bestämmelserna i 10 kap. 5 och 6 §§
strafflagen.
I anledning af anmärkning vid granskning af de från kronohäktet i
Norrtälje hit inkomna fångförteckningarna för år 1909 infordrade jag afskrift
af ett utaf rådstufvurätten i Norrtälje den 11 oktober 1909 meddelad!
utslag angående E. V. K. Wilhelmsson. Enligt detta utslag både
Wilhelmsson den 6 oktober 1909 på aftonen i rusig! tillstånd öfverfallit
en person och, då han i anledning häraf anhållits för att afföras till stadens
polisstation, satt sig till våldsamt motstånd samt misshandlat två
poliskonstaplar. På grund häraf dömde rådstufvurätten Wilhelmsson jämlik!
18 kap. 15 § samt 10 kap. 5 och 6 §§ strafflagen att för fylleri å
allmän plats bota 20 kronor samt att för våldsamt motstånd vid offentlig
förrättning hållas i fängelse en månad och för våld å tjänstförrättande
polismän undergå straffarbete i två månader.
Utslaget fann jag felaktigt i två afseende, särskild! straff hade nämligen
ej bort ådömas enligt 10 kap. 6 § strafflagen, som stadgar ansvar,
om någon vid offentlig förrättning gör våldsamt motstånd utan att fafrättning
smannen våld föres. Däremot både särskilda straff bort utsättas jämlik!
10 kap. 5 § strafflagen för de misshandelsbrott, som föröfvats mot hvar
och en af de två polismännen.
De anmärkta felaktigheterna syntes mig emellertid icke behöfva föranleda
annan åtgärd än att jag i särskild skrifvelse delgaf rådstufvurätten
min mening.
— lön —
137
22. Felaktighet vid ådömande af böter för utevaro från inskrifning med
värnpliktige.
Vid granskning ax de från länsfängelset i Luleå hit inkomna fångförteckningarna
för sista kvartalet 1909 iakttogs, att värnpliktige Sigurd
Mauritz Forsberg för utevaro från inskrifningsförrättning år 1909 i Kalix
rullföxdngsområde n:r 74 dömts till 10 kronors böter. Då Forsberg såsom
född 1887 haft skyldighet att inställa sig till inskrifning redan år 1908,
syntes han hafva bort för sitt uteblifvande 1909 dömas till 40 kronors
böter, I skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
anhöll jag därför om upplysning, huruvida Forsberg xnedgifvits uppskof
med inskrifningen 1908, eller om eljest laga förfall för hans uteblifvande
nämnda år förelegat.
Af Konungens befallningshafvandes svar framgick, att ett förbiseende
ägt rum. Konungens befallningshafvande meddelade nämligen, att vid
verkställd granskning af de till länsstyrelsen insända listorna å värnpliktige,
som år 1908 uteblifvit från inskrifningsförrättningarna i länet, utrönts,
att Forsberg år 1908 upptagits såsom förfallolöst frånvarande från
inskrifningsförrättning i Bodens rullföringsområde n:r 73, med angifvande
att han vore född den 12 mars 1887, medan han i 1909 års förteckning
öfver förfallolöst uteblifna i Kalix rullföringsområde uppgifvats vara född
den 19 mars 1887. De Forsberg år 1909 för litet ådömda böterna, 30
kronor, hade emellertid inlevererats till statsverket. Slutligen anmärkte
Konungens befallningshafvande, att Forsberg funnes såsom född den 12
mars 1887 upptagen å förteckningen öfver förfallolöst uteblifna från inskrifning
i Bodens rullföringsområde jämväl år 1909. Honom härför påförda
böter, 40 kronor, hade dock under oktober 1909 afskrifvits.
Konungens befallningshafvandes skrifvelse åtföljdes af ett den 18 juli
1910 utfärdadt bevis om att till statsverket inlevererats 30 kronor, utgörande
Forsberg år 1909 för litet ådömda böter, hvilka medel tillkomme beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond.
23. Införpassning till fängelse, innan utslag vunnit laga kraft.
Genom resolution den 29 september 1909 förordnade Konungens befallningshafvande
i Örebro län, att ett bötesbelopp af 5 kronor, som enligt
Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 1911 års Riksdag. 18
138
utdrag af bötesförteckning öfver värnpliktige, tillhörande Bodens rullföringsområde
n:r 73, hvilka år 1908 utan anmäldt laga förfall uteblifvit från
mönstring, blifvit påfördt Mathias Drugge från Bishöjdsberget, skulle uttagas
hos Drugge. Tillika förklarade Konungens befallningshafvande, att
besvär öfver resolutionen finge ingifvas eller insändas till Konungens befallningshafvande
inom 30 dagar efter däraf erhållen del. Därefter lät
länsmannen i Nora och Hjulsjö härad Paul Peterson den 30 november 1909
till länsfängelset i Örebro införpassa Drugge för böternas afdånande i
brist af tillgång till deras gäldande. Som emellertid Drugge först den 5
november erhållit del af resolutionen samt denna sålunda ännu icke vid
införpassningen tagit åt sig laga kraft, förordnade Konungens befallningshafvande
den 1 december 1909, att Drugge omedelbart skulle från fängelset
lösgifvas. I enlighet härmed frigafs också Drugge sistnämnde dag.
Sedan omförmälta förhållanden blifvit anmärkta vid granskning af de
från länsfängelset i Örebro inkomna fångförteckningarna för fjärde kvartalet
1909, infordrade jag yttrande från länsmannen Peterson.
I af gifven förklaring anförde Peterson i hufvudsak följande: Drugge både
efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes resolution förklarat
sig icke hafva något att erinra mot bötespåföringen. Sedan Drugge därefter
befunnits sakna känd utmätningsbar tillgång till gäldande af bötesbeloppet,
både Peterson utfärdat förordnande för vederbörande fjärdingsman
att, därest böterna icke erlades, införpassa Drugge till länsfängelset i Örebro
för undergående af förvandlingsstraff. Sedermera mottog Peterson meddelande
från Konungens befallningshafvande, att hinder mott för bestraffningens
verkställande. — Då den bötfällde förklara! sig icke hafva något
att erinra mot bötespåföringen och var benägen att aftjäna böterna, utfärdade
Peterson, i god tro och i tanke att intet hinder kunde mota för afstraffningen,
förpassning å Drugge. Efter det Peterson numera gjorts
uppmärksam på, att hans förfarande varit oriktigt, villo och skulle han
för framtiden tillse, att något sådant icke vidare förekomine. — Härjämte
meddelade Peterson, att alla af ifrågavarande åtgärd föranledda
kostnader blifvit af honom guldna, samt att den bötfällde förklarat sig icke
fora någon ansvars- eller ersättningstalan.
Med hänsyn till hvad sålunda i förklaringen anförts fann jag icke
nödigt vidtaga någon ytterligare åtgärd i detta ärende.
— 1911 —
139
24. Obehörig häktning för brott emot 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen.
I särskilda hit ingifna klagoskrifter påkallade advokaten Wilhelm
Hellberg min ämbetsåtgärd i anledning däraf, att vederbörande åklagare
och underdomstolar skulle hafva missuppfattat och oriktigt tillämpat bestämmelserna
i 15 kap. 22 § 2 mom. strafflagen. En af dessa skrifter
var riktad emot rådstufvurätten i V ästerås äfvensom stadsfiskalen i nämnda
stad Erhard Kumlin och gaf mig anledning att emot rådstufvurättens ledamöter
låta anställa åtal, för det de i ett mål emot glasmästeriarbetaren
Carl Otto Fernström låtit såsom vittnen afbära arbetaren G. B. Andersson
och dennes hustru, oaktadt Andersson bort betraktas som målsägare.*
Samtliga ifrågavarande klagoskrifter innehöllo vissa allmänna betraktelser
angående storstrejken 1909 och myndigheters och tjänstemäns förhållande
därunder. **
Gent emot Kumlin anförde klaganden, att Kumlin saknat skäl för att
häkta Fernström, då Kumlin till stöd för sin uppfattning ej ägt andra
uppgifter än dem, som målsägaren och hans hustru lämnat honom. Äfven
derest dessa utsagor — mot den mest fundamentala af alla beyisningsprinciper
— kunnat tillerkännas verkan af laga bevis, saknades i klagandens
tanke hvarje lagligt skål för en så allvarlig åtgärd som häktning.
Öfver klagoskriften hord, anförde Kumlin i afgifven förklaring till en
början, att enligt hans åsikt i förevarande fall brott emot 15 kap. 22 §
1 mom. strafflagen ägt ruin, eftersom Andersson af rädsla för trakasserier
från Fernströms sida under en tid verkligen inställt sitt arbete. Till följd
af denna åsikt både Kumlin å Fernström yrkat ansvar helt allmänt efter
22 § i 15 kap. strafflagen och icke, såsom klaganden uppgifva, efter 2
inom. i samma paragraf.
Vidare anförde Kumlin, att han vid bedömande åt Fernströms brottslighet
tagit hänsyn därtill:
att Anderssons arbetsgivare, glasmästaren F. Scherdin i Västerås, till
Kumlin anmält, att Andersson vid upprepade tillfällen hotats och trakasserats
af Fernström, i följd hvaraf Andersson en tid ej infunnit sig i
arbetet, samt att Andersson, äfven sedan han återupptagit arbetet, hotats
och trakasserats;
* Redogörelse för detta åtal lämnas här ofvan sid. 77 o. f.
** Se här ofvan sid. 75 o. f.
— 1911
140
att. Andersson bekräftat dessa Scherdins uppgifter och detaljerad!
beskrifvit Fernströms uppträdande;
att Anderssons hustru i väsentliga delar instämt i mannens berättelse
;
samt att Tern ström på grund af de yttranden, som han själf erkänt
sig hafva fällt emot Andersson, och på grund af sitt uppträdande i öfrig!
emot denne måste anses hafva gjort sig skyldig till ett sådan! handlingssätt,
att detsamma nödvändigt af Andersson uppfattats såsom hot emot
denne.
Slutligen förklarade Kumlin, att han med hänsyn till de rådande förhållandena
i landet ansett sig icke höra lämna Fernström på fri fot, helst
denne saknade anställning och kunde skäligen befaras afvika samt genom
undanröjande af bevis hindra målets utredning.
Såsom ett fall af häktning utan laga skål och utan rimliga grunder
åberopade klaganden vidare en af länsmannen C. A. Arnheim den 24
augusti 1909 vidtagen åtgärd att häkta nattvakten Svante Larsson från
Liljeholmen, hvilken därefter af Konungens befallningshafvande i Stockholms
län hänvisats till rannsakning inom Södertörns domsaga. Härom
anförde klaganden hufvudsakligen följande.
Vid första rannsakningstillfället ingafs af Arnheim ett polisförhörsprotokoll,
hvarpå han grundade sin häktningsåtgärd. Granskade man detta
protokoll, skulle man finna, hvilken vidsträckt tillämpning 15 kap. 22 §
2 mom. strafflagen erhållit, och i huru långt mindre grad lagrummet
skyddade den personliga friheten än satte densamma i fara. Man skulle
kunna tillägga, att lagrummet vore icke blott en fara för personlig frihet
utan äfven en fara för åklagarmakten och rättsskipningen genom sitt fascinerande
inflytande och sin förmåga att leda vederbörande utanför gränserna
för klara lagbestämmelser och rättsgrundsatser.
I detta fall hade häktningsskäl ansetts föreligga mot en 54-årig, bofast
man med hustru och fyra barn att försörja, endast därför att han
utanför en fabrik vid Liljeholmen tagit en yngre fabriksarbeterska om
lifvet och visat henne på den plats, där hennes kamrater voro samlade
för att rådgöra, huruvida de skulle återgå till arbete!. Och den häktade
både kännt denna arbeterska från den tid »hon legat i vaggan», såsom
han själf förklara!.
\ åldet uppgafs — emot fabriksarbeterskans bestridande — hafva bestått
däri, att Larsson med handen fört henne något framåt i den af honom
anvisade riktningen, hvarigenom således hennes rörelse framåt icke
varit fullt frivillig, utan hade våld, om äfven i mildaste form, utöfvats.
— 1911 —
141
Och genom detta våld hade Larsson ansetts vara en så samhällsfarlig individ,
att han under en längre tid herde beröfvas sin frihet och utsättas för
alla de obehag, som äfven den oskyldigt häktade och dömde på grund af
samhällsförhållandena måste vidkännas. Larsson förlorade genom häktningen
och åtalet sin anställning som nattvakt. Häradsrätten försatte honom
på fri fot och frikände honom från allt ansvar, men kostnaderna för
rättegången skulle han själf få vidkännas.
Af särskilda vid klagoskriften fogade domboksutdrag framgick, bland
annat:
att Larsson den 1 september 1909 å länsfängelset i Stockholm för
det af Arnheim åtalade brottet rannsakats inför Svartlösa häradsrätt;
att häradsrätten genom beslut samma dag förordnat om Larssons frigifvande
och uppskjutit målets vidare handläggning till sjätte rättegångsdagen
af årets lagtima höstning med häradet;
att målet i enlighet härmed den 29 september 1909 handlagts af
häradsrätten, som meddelat utslag däri den 14 påföljande december;
att häradsrätten i utslaget yttrat, att som icke i målet blifvit styrkt,
att Larsson vid ifrågavarande tillfälle använda våld eller hot emot målsägaren,
eller att Larsson i öfrigt gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, Oöfvad
e häradsrätten lagligt förklara Larsson icke kunna fällas till ansvar i
målet;
samt att häradsrätten vidare, enär åklagaren icke kunde anses hafva
saknat laga skål för åtalet, förklarat sig finna mot åklagaren framställda ersättningsyrkanden
icke kunna bifallas, hvarjämte häradsrätten förordnat, att
statsverket skulle vidkännas kostnaden för de på åklagarens begäran afbörda
vittnenas inställelse.
Öfver klagoskriften hord, anförde länsmannen Arnheim i afgifven förklaring
hufvudsakligen följande.
Häradsrätten hade visserligen frikänt den tilltalade i brist af bevisning,
men däremot icke bifallit det af hans rättegångsbiträde framställda
yrkandet att af Arnheim utfå ersättning för rättegångskostnaderna, »enär
åklagaren icke kan anses saknat laga skål för åtalet», Som hvarken Larsson
eller hans rättegångsbiträde öfverklagat häradsrättens utslag i denna
del, finge de rimligtvis anses hafva åtnöjt sig med detta rättens beslut,
och förefölle deras åtgärd att sedermera gorå anmälan för Arnheims åtgöranden
i saken minst sagdt obefogad.
Annorlunda skulle ju saken ställa sig, om frågan, huruvida Arnheim
handlat lagligt, stode öppen; men som förhållandet numera gestaltat sig,
vore saken af dömd.
142
Härutöfver framhöll länsmannen Arnheim några synpunkter, som
enligt hans mening hade stor betydelse för sakens råtta bedömande.
Sålunda sökte Arnheim i förklaringen gorå gällande, bland annat:
att mom. 2 af 15 kap. 22 § strafflagen tillkommit hufvudsakligast
för att skydda det allmännas intressen, i följd hvaraf den omständigheten,
huruvida den våldförde eller hotade själf uppfattade våldet eller hotet såsom
sådana, i dylika fall vore af ringa betydelse i förhållande till den
effekt, som brottet åstadkomme;
att, om återgång till arbetet hindrades genom ett i jämförelsevis hyfsad
form framställdt hot, torde otvifvelaktigt ett brott enligt omförmälta lagrum
föreligga;
att genom polisundersökningen tydligt ådagalagts, att Larsson begagnat
våld för att hindra målsägaren från arbetets upptagande, vid hvilket
förhållande Arnheim, i anseende till lagens tydliga bestämmelser, icke kunnat
underlåta att häkta Larsson och åtala honom enligt ifrågavarande
lagrum;
att Larssons frikännande haft sin grund däri, att de vid polis undersökningen
börda personerna icke vidhållit sina utsagor, när de hördes som
vittnen inför domstolen;
samt att detta ingalunda ovanliga förhållande, som för en åklagare
gjorde det svårt eller rent af omöjligt att vid brott af ifrågavarande beskaffenhet
med tillbörligt eftertryck utöfva sitt kall, hade sitt ursprung
från en missriktad solidaritet emellan de socialistiska arbetarne.
I en senare ingifven skrift anförde länsmannen Arnheim, bland
annat, följande.
Sedan en stor människomassa den 23 augusti 1909 samlat sig utanför
fabrikerna å Liljeholmen i uppgifven afsikt att tillhålla då, oaktadt
storstrejken, arbetande personer att upphöra med arbetet, och derå framställningar
gjorts från såväl arbetare som arbetsgivare om ordningens återställande
och skydd för de arbetsvillig^ hade Arnheim anställt undersökning
om saken. Härvid upplystes, att särskilt Larsson med våld skulle
hafva hindrat en arbeterska att återgå i arbetet; att Larsson tidigare
på dagen i samma syfte besökt derå fabriker; samt att Larsson blifvit
entledigad från sin nattvaktssyssla. Larsson kunde således icke anses såsom
den där hade stadigt yrke; och förelåg tydligen fara att han skulle
afvika från orten, allrahelst han var fullständigt sysslolös och den allmänna
upplösningen af den bestående samhällsordningen under storstrejken
visade sig särskild!, däri, att massor af arbetare från distriktet uttiyttade
till okända orter.
Medan sålunda fara förelåg, att Larsson skulle afvika från orten, hade
— 1911 —
143
Amheiin äfven haft all anledning befara, att Larsson, lämnad på fri fot,
skulle genom undanröjande af bevisning hindra sakens tillbörliga utredning.
Såsom ett fall af hithörande beskaffenhet åberopade klaganden slutligen
en af stadsfiskalen Jonathan Ekelund i Örebro vidtagen åtgärd att
den 17 augusti 1909 häkta mureriarbetaren E. A. F. Gillberg, för att
denne — jämlikt polisförhörsprotokollet — vid gående fram och tillbaka
utanför kexfabriken i Örebro inåt fabriken ropat: »djäfla konor, förbannade
konor». Härom anförde klaganden hufvudsakligen följande.
Någon angifvelse förelåg icke, utan villo det synas, som om Ekelund
direkt från fabriken och under mera privata förmer fatt meddelande om
Gillbergs förfarande. Enligt förhörsprotokollet hade jämväl en bokhållare
vid kexfabriken upplyst, att han hört nämnda utrop.
Af förhörsprotokollet framginge jämväl, att intet vidare kunnat läggas
Gillberg till last, och att Ekelund sålunda enbart med stöd af nämnde bokhållares
upplysningar ansett sig hafva haft laga fog att häkta Gillberg
och ställa honom under åtal vid rådstufvurätten i Örebro för brott emot
strafflagens 15 kap. 22 § 2 mom.
Granskade man därefter protokollet öfver första rannsakningstillfället
den 19 augusti 1909, kunde man icke finna, att åtalet vunnit ytterligare
stöd uti någon som helst bevisning därom, att Gillberg verkligen förfarit
brottsligt, och försattes han äfven, genom samma dag meddeladt beslut,
omedelbart på fri fot.
Det vore svårt att finna en utgångspunkt, belägen inom rimlighetens
gränser, för att uppfatta Gillbergs ifrågavarande utrop såsom något, sota
i det åberopade lagrummet afsåges med straffbart hot. Man finge nämligen
betänka, att Gillbergs utrop, om hvilket endast half bevisning förelåge,
enligt målsägarnes egen utsago icke af dem uppfattades, och att de
sålunda icke själfva haft någon vetskap om att de på något sätt varit hotade.
På grund häraf ansåge klaganden, att stadsfiskalen Ekelund olagligen
häktat Gillberg.
Öfver klagomålet hord, anförde stadsfiskalen Ekelund i afgifven förklaring
följande.
Rådstufvurätten i Örebro hade i sitt utslag funnit Gillberg hafva
gjort sig saker till det brott, för hvilket Ekelund häktat och åtalat honom.
Svea hofrätt hade i utslag den 8 april 1910 öfver detta åtal, bland annat,
förklarat, att det icke genom hvad i målet förekommit blifvit tillfullo utrönt,
att Gillberg vid "ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande, i följd hvaraf Gillberg icke kunde fällas till ansvar i målet,
men skulle han själ! vidkännas sina utgifter därå i hofrätten.
— 1911 —
144
Som bekant kunde straffarbete följa å det brott, för hvithet Ekelund
häktat och åtalat Gillberg, och beträffande honom hade icke förelegat
något af de fall, då en misstänkt person skulle enligt lag lämnas på
fri fot.
Ekelund ansåge därför, att han i förevarande sak icke gjort annat ån
hvad hans plikt bjudit honom göra.
Häktningsrätten är en grannlaga befogenhet, hvars riktiga bestämmande
och utöfvande klöfver mycken urskilning, för att de stridiga intressen,
som i detta institut sammanlöpa, må blifva behörigen tillgodosedda.
Å ena sidan står staten, som, representerande rätten och ordningen
i samhället, klöfver den brottsliges bestraffande. Å andra sidan har
man att taga hänsyn till den personliga friheten, som icke får inskränkas
mera än nödigt är för statens själfförsvar gent emot lagbrytande element.
Häktningsrättens begränsning följer af åtgärdens ändamål, som vid en
närmare undersökning befinnas vara i hufvudsak två. Genom interneringen
sättes den häktade ur stånd att afvika, d. v. s. att genom flykt undandraga
sig att inför råtta öfverhufvud stå till svars för den brottsliga
gärningen. Häktningen medför också säkerhet för att den häktade icke
genom särskilda åtgärder hindrar sakens behöriga utredande. Dessa häktningens
ändamål utgöra synpunkter, som måste beaktas icke allenast af
lagstiftningen utan lika mycket af lagens handhafvare, i den mån dessa
hafva fått handlingsfrihet sig anförtrodd.
Den svenska lagstiftningen har i 5 punkten af 19 § i promulgationslagen
till strafflagen gifvit en ovillkorlig föreskrift om häktning vid svårare
brott, i det att i nämnda lagrum stadgats, att i häkte skall tagas den,
som misstänkes att hafva begått brott, hvarå efter lag kan följa dödsstraff
eller straffarbete i minst två år. Lagstiftaren har härvid utgått från, att
den, som gjort sig skyldig till ett så svårt straff, med allt skål kan antagas
söka sin räddning genom flykt eller i hvarje fall gör allt för att hindra
behörig utredning af målet.
Ofriga i promulgationslagen gifna föreskrifter om häktning för brott
äro i regeln fakultativa i den mening, att det vanligen ankommer på vederbörande
häktningsmyndighet att efter pröfning af alla på saken inverkande
omständigheter efter eget omdöme bestämma, om häktning skall
äga rum eller icke. Sålunda stadgar 19 § 6 punkten, att den må i häkte
tagas, som misstänkes att hafva begått ringare brott än som i 5 punkten
— 1911 —
145
sägs, men hvarå dock efter lag kan följa straffarbete. I detta fall har sålunda
häktningsmyndigheten en formell rätt att häkta den misstänkte, men
är ingalunda ”skyldig därtill. Från denna häktningsrätt gör lagen själf
undantag för det fall, att den misstänkte har ämbete eller tjänst eller fast
egendom eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och det tillika ej kan befaras,
att han afviker eller genom undanröjande af bevis eller egendom
hindrar sakens behöriga utredning. Under nämnda förutsättningar skall
den misstänkte lämnas på fri fot.
Ovillkorligt förbud emot häktning föreligger således, när den för
brottet misstänkte har ämbete eller tjänst eller annan därmed af lagen
jämförd, relativt fast ställning, och tillika farhågan för flykt eller utredningens
hindrande måste betraktas såsom skäligen ogrundad. Motsatsen
härtill är tydligen, att den misstänkte är i saknad af hvarje tillstymmelse
till en fast ställning, och därjämte stärka skäl finnas att befara, att han,
lämnad på fri fot, skulle afvika eller hindra utredningen. I sådan händelse
vore det naturligtvis allt utom rådligt att lämna honom i frihet.
Men emellan dessa båda ytterlighetsfall gifves en mångfald gradation^,
där frågan om häkte eller frihet beror på, om fallet närmar sig den ena
eller den andra motsatsen. Och detta är just hvad häktningsmyndigheten
har att pröfva med hänsyn till alla föreliggande omständigheter.
Mångfalden af dylika omständigheter gör det naturligtvis omöjligt att
ens antyda de gradation^, som kunna förekomma. Emellertid vill jag i
detta sammanhang belysa några synpunkter, från hvilka hithörande frågor
kunna och höra betraktas. "Likasom faran för flykt och för en obehörig
och hindrande inblandning i sakens utredning varit ledande motiv för lagstiftaren
vid uppställande af regler för häktning, höra samma synpunkter
tillmätas betydelse, när häktningsmyndigheten har att inom de af lagstiftningen
uppdragna gränserna pröfva, huruvida häktning bör äga rum eller
icke. Och därvid torde strafflatitudens närmare beskaffenhet få tilläggas
en icke oväsentlig betydelse. Ju mera latitudens minimum närmar sig
den gräns af två års straffarbete, som lagstiftaren bestämt till minimigräns
för obligatorisk häktning, desto större anledning linnés för häktningsmyndigheten
att befara flykt eller obehörig inblandning i sakens utredning,
och desto tyngre väga alltså skälen för den misstänktes häktande. I samma
förhållande torde också de fall bli mindre till antalet, i hvilka den misstänkte
bör lämnas på fri fot.
Helt annorlunda ställer sig saken, när strafflatituden, oaktadt straffarbete
ingår i densamma, har ett lågt minimum, t. ex. fem kronors böter,
som fallet är vid uttrycket »straffes högst med straffarbete i två år». Värbar
lagen vid brottet förutsatt en mångfald skiftande omständigheter, som
Justitieombudsmannens ämbetsberdttelse till 1911 drs Hiksdag. 19
146
i sin ordning gradera de särskilda fallen från sådana, där häktning uppenbarligen
icke bör äga rum, och till andra, där det vore en oursäktlig
slapphet att icke häkta den misstänkte.
En sådan stralflatitud är bestämd för de brott, som finnas upptagna
i 15 kap. 22 § strafflagen. Klart är, att häktningsmyndighetcn vid dylika
brott bör taga hänsyn till, hvilken del af straffskalan som på grund af
de föreliggande omständigheterna sannolikt kommer till användning vid
målets slutliga afgörande. ^
I det af advokaten Hellberg åberopade fallet angående åtalet emot Fernström
hade stadsfiskalen Kumlin för häktningsåtgärden hämtat stöd från
»förhållandena i landet» äfvensom från den omständigheten, att Fernström
saknade fast anställning och kunde skäligen befaras afvika samt genom
undanröjande af bevis hindra målets utredning.
Dessa skål fann jag föga bärkraftiga. Hvad först angick de åberopade
förhållandena i landet, var det enligt min mening klart och obestridligt,
att en allmän arbetsinställelse klöfver, att ordningsmakten med yttersta
omsorg fullgör sin plikt för ordningens upprätthållande. Men ordningsmaktens
befogenhet kan arbetsinställelsen i och för sig icke i minsta män
öka utöfver hvad som gäller för normala förhållanden.
I följd häraf kunde arbetsinställelsen icke inverka på frågan, om Fernström
bort häktas eller icke, på annat sätt än genom att hans stadiga
hemvist eller yrke förändrats genom hans deltagande i storstrejken. Men
just detta kunde med all rätt vara föremål för berättigade tvifvel.
Någon särskild omständighet, som kunnat ådagalägga, att Fernström,
om han lämnats pa fri fot, skulle halva afvikit eller genom undanröjande
åt bevis hindra! målets utredning, hade icke heller af Kumlin anförts.
Arbetsinställelsens allmänna karaktär borde just hafva verka! hindrande
för arbetarnes förflyttning från ett ställe till ett annat. De i målet framkomna
bevisen emot Fernström hade uteslutande bestått af vittnesutsagor,
och det kunde icke antagas, att dessa skulle hafva påverkats genom att
Fernström lämnats på fri fot, om så skott. För öfrig! var den hufvudsakliga
bevisningen emot Fernström behäftad med så betänkliga brister,
som att hufvudvittnena utgjordes af målsägaren och dennes hustru.
På grund häraf kunde jag ej finna annat, än att Fernström obehörigen
häktats för ifrågavarande brott. Häktningsåtgärden hade emellertid
gillats af rådstufvurätten, som genom beslut den 23 augusti 1909 förordnat,
att Fernström skulle i häkte kvarsitta till nästa rättegångstillfälle.
Vid det förhållande att rådstufvurättens uppskofsbeslut, hvarigenom Fernström
s häktningstid förlängdes, icke al mig betraktats såsom ett åtalbart
— 1911 —
147
fel i domarämbetets utöfning, ansåg jag mig ej heller kunna stämpla
häktningen såsom tjänstefel af Kumlin.
I det af klaganden anmärkta fallet rörande länsmannen Arnheims
åtgärd att häkta Larsson syntes många skål hafva talat för Larssons lämnande
på fri fot. Hans ställning som gift man och familjefar i förening
med frånvaron af särskilda berättigade farhågor för att han skulle afvika
eller hindra målets utredning herde enligt min uppfattning hafva satt
frågan om Larssons behandling ganska nära de händelser, i hvilka lagen
uttryckligen förbjudit de misstänktes häktande. Härtill korn, att straff latitudens
vidsträckta omfattning för ett stort antal normala fall af förevarande
beskaffenhet antyder, att den misstänkte bör lämnas i frihet. Häradsrätten
hade ju också genast förordnat om Larssons frigifvande. Omständigheterna
i ärendet fann jag emellertid icke skäligen höra föranleda
åtal mot Arnheim.
Beträffande klagomålen rörande Gillbergs häktande syntes mig, som
om stadsfiskalen Ekelund bort underkasta de med afseende på Gillberg
föreliggande omständigheterna en ingående granskning med hänsyn till
frågan om hvilken del af straffskalan för det Gillberg tillvitade brottet
sannolikt komme till användning vid målets slutliga afgörande, i stället
för att helt skematiskt affärda fallet med att framhålla, att lagen icke
ovillkorligen påbjudit den misstänktes lämnande på fri fot. Otvifvelaktigt
både Ekelund vid en sådan granskning kunnat komma till det resultat, att
Gillberg icke bort häktas.
I själfva verket var det i hög grad opåkallad!: att häkta Gillberg.
Detta faun jag med önskvärd tydlighet framgå af rådstufvurättens redan
vid första rannsakningstillfället meddelade beslut om hans frigifvande.
Att häktningsåtgärden emellertid icke skäligen herde läggas Ekelund till
last såsom tjänstefel, kunde med ett visst fog slutas dåra?, att rådstufvurättens
ordförande uttala! den skiljaktiga meningen, att Gillberg fortfarande
herde vara häktad.
Min uppfattning angående häktningsrättens utöfvande i händelser af
förevarande beskaffenhet likasom ock min mening i de särskilda af klaganden
åberopade fallen delgaf jag i särskilda ämbetsskrifvelser Kumlin,
Arnheim och Ekelund med uttalande af den förväntan, att bemälte åklagare
framdeles, när de efter eget omdöme skulle i dylika fall besluta om
häktning, också komme att underkasta hithörande lagbestämmelser en
noggrann pröfning från de af mig anvisade synpunkterna.
— 1911 -
148
25. Dröjsmål med anmälan om häktning.
Sedan vid härstädes företagen granskning af fångförteckningar blifvit
anmärkt, att ladugård sdrängen Gustaf Gustafsson, som den 30 mars 1910
intagits i stadshäktet i Söderköping såsom häktad för förfalskning af orlofssedel,
först den 13 påföljande april varit inställd till rannsakning inför
rådstufvurätten därstädes, meddelade rådstufvurätten, på min begäran om
upplysning i ämnet, att anmälan om Gustafssons häktande med anhållan
om rannsakning inkommit till rätten först den 13 april, eller alltså samma
dag rannsakning företogs.
I anledning häraf infordrade jag genom magistraten i Söderköping
stadsfiskalen C. A. Biörklunds yttrande öfver orsaken till berörda dröjsmål.
I afgifven förklaring anförde Biörklund, bland annat:
att Gustafsson genom ett kommissionskontor i Söderköping den 3
november 1908 erhållit tjänst hos landtbrukaren Sven Vilhelmsson i Ringarums
socken och för ändamålet på kontoret företett en i Mölebo i oktober
1908 dagtecknad och med underskriften »Sven lomasson» försedd orlofssedel;
att
Vilhelmsson hos Biörklund gjort anmälan om att orlofssedel
syntes vara förfalskad;
att Gustafsson i polisunderrättelser varit efterlyst för ett flertal inom
Skaraborgs län begångna förfalskningar af orlofssedlar;
att Gustafsson på Biörklunds begäran blifvit af vederbörande länsman
häktad och införd till stadshäktet i Söderköping den 30 mars 1910;
att Biörklund för åstadkommande af bevisning emot Gustafsson skrifvit
två särskilda bref till länsmannen i Dimbo härads östra distrikt;
att svar å det senare brefvet till Biörklund inkommit den 7 april 1910;
att Gustafsson, sedan han fatt del af den vunna utredningen, erkänt
både förfalskningsbrottet i Söderköping och fem förfalskningar inom Skaraborgs
län äfvensom ett för skingrin gsbr ott inom Östergötlands län;
att Biörklund för att få en utförlig utredning färdig till nästa rättegångsdag
den 13 april 1910 behof! använda delar af såväl långfredagen
som båda påskdagarna till arbetsdagar;
samt att Gustafsson genom lögnaktiga uppgifter själf fördröjt utredningen
i åtta dagar.
I anledning häraf erinrade jag Biörklund, att den myndighet eller
tjänsteman, som förordna! om häktning, är — så framt ej annat för vissa
städer uttryckligen stadgats — pliktig att omedelbart efter häktningen hos
- 1911 —
149
vederbörande begära rannsakning med den häktade. Att björklund såsom
åklagare skulle kunna efter häktningen längre eller kortare tid dröja med
rannsaknings påkallande för att fa tillfälle att komplettera utredningen,
var följaktligen en felaktig uppfattning af den ställning en åklagare enligt
lag intager.
Som emellertid rådstufvurätten företagit rannsakning med Gustatsson
samma dag Biörklunds anmälan ingått till rätten, och i följd däraf någon
egentlig skada icke syntes hafva träffat Gustafsson genom Biörklunds felaktiga
förfarande, faun jag mig kunna låta bero vid hvad i ärendet förekommit,
under förväntan att Biörklund vid framdeles förekommande fall
af liknande beskaffenhet icke skulle låta ett dylikt dröjsmål komma sig
till last. Härom underrättade jag Biörklund genom en ämbetsskrifvelse.
26. Felaktig uppfattning rörande delaktighet i tjufnadsbrott.
Genom en till domhafvande i Sydöstra Hälsinglands domsaga aflåten
ämbetsskrifvelse infordrade jag från e. o. notarien Göran Undén yttrande
i anledning däraf, att Enångers tingslags häradsrätt under ordförandeskap
af Undén genom utslag den 22 december 1909 obehörigen dömt häktade
bao-eriarbetaren Rudolf August Hansson till ansvar för andra resan stöld.
I afgifven förklaring sökte Undén göra gällande, att det spörsmål, häradsvatten
haft att i sitt utslag besvara, icke varit af den otvifvelaktiga natur,
som jag i min skrifvelse till domhafvande antyda _
Hvilken fråga häradsrätten hade att pröfva i sitt utslag, framgick åt
J Den 20 juni 1904 dömdes Hansson af Sollefteå tingslags häradsrätt,
jämlikt 3 kap. 4 § strafflagen, nämnda lagrum jämfördt med 20 kap. 4 §
samma lag, att för delaktighet i inbrottsstöld undergå fängelse i en månad.
Delaktigheten förklarade nämnda häradsrätt hafva bestått däri, att Hansson
vant föröfvaren af stölden behjälplig i den mån, som i 3 kap. 4 § strafflagen
afses, dock utan att hafva tagit del i det tillgripna eller eljest hatt
vinning af brottet. . .
Sedermera dömdes Hansson af rådstufvurätten i Piteå genom utslag
den 17 september 1906, jämlikt 20 kap. 1 § 2 inom. och 8 § strafflagen,
lagrummen jämförda med 4 kap. 3 § samma lag, att (för snatteri) höta
7>f kronor. Detta utslag verkställdes emellertid icke.
Den 7 december 1909 tillgrep Hansson inom Enångers tingslags häradsrätts
dom värj o en klädesborste af silfver, värd 8 kronor. På grund häraf
— 1911 —
ISO
dömdes Hansson af bemalla häradsrätt genom nu ifrågavarande utslå» att
för andra resan stöld hållas till straffarbete 3 månader.
Enångers tingslags häradsrätt ansåg således, att tillgreppet af klädesborsten,
som i sig endast kunde betecknas såsom snatteri, i följd af det
föregående, af Sollefteå tingslags häradsrätt meddelade utslaget, hvarigenom
Hansson ådömts ansvar för delaktighet i inbrottsstöld, borde betraktas
såsom andra resan stöld. Häradsrätten hade följaktligen hyst och i sitt
utslag uttalat den uppfattningen, att sådan delaktighet i stöld, som omtaks
i 3 kap. 4 § strafflagen, bör — ehuru den i stölden delaktige icke
tagit del i det stulna eller eljest haft vinning af brottet — vid bedömande
af ett senare föröfvadt tillgreppsbrott, med afseende å iterationsverkan,
tilläggas samma betydelse, som om den delaktige själf begått stöld.
Till försvar för den af häradsrätten sålunda intagna ståndpunkten
påstod linden i förklaringen till en början, »att det icke finnes något lagrum,
af hvilket man med någon bestämdhet kan sluta sig till, huru delaktighet
i tjufnadsbrott skall bedömas i iterationshänseende». Att detta
påstående i sin nakna form är absolut oriktigt, ligger i öppen dag.
I 20 kap. 12 § strafflagen stadgas såsom regel, att den, som med vetskap
om den olofliga åtkomsten emottag!!), dolt, köpt eller föryttrat något
af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall,
med afseende å värdet af det, hvarmed han tagit dylik brottslig befattning,
straffas för stöld eller snatteri efter 1 §. Lagrummet innehåller
vidare, att om den delaktige förut begått stöld, snatteri, inbrott, rån eller
försök därtill, skall 6 eller 7 § i samma kapitel tillämpas. Här föreligger
alltså ett fall, hvari lagen uttryckligen och direkt sagt ifrån, huru delaktighet
i tjufnadsbrott skall behandlas med hänsyn till frågan om straffskärpning
vid återfall.
Enligt 10 § i 20 kap. strafflagen skall den, som med råd eller dåd
främjat stöld, snatteri eller inbrott, såsom i 3 kap. 4 § sägs, och tillika
tagit del i det tillgripna eller eljest haft vinning af brottet, straffas som
vore han själf gärningsman. Och på grund af de allmänna bestämmelserna
i 3 kap. strafflagen skall såsom gärningsman straffas dels anstiftare
(1 § 1 punkten), dels den, som vid brotts utförande uppsåtligen hjälper
annan med råd eller dåd, så att gärningen därigenom sker (3 §), dels
ock deltagare i stämpling, om han är tillstädes vid brottets utförande eller
före eller vid utförandet främjar gärningen eller efteråt går gärningsmannen
tillhanda (5 §). Själf klart är, att lagens återfallsregler skola tilllämpas
i alla nu uppräknade händelser, i hvilka en i tjufnadsbrott delaktig
skall på grund af uttryckliga lagbestämmelser straffas, som om han
själf vore gärningsman. Och likgiltigt är, om donna tillämpning sker
— 1911 —
151
direkt genom lagtolkning eller indirekt genom ett lagrums analogiska användning.
Lagtolkning föreligger om i uttrycken »stjäl», »snattar» etc.
inlägges den mening, att dessa uttryck omfatta icke blott den, som fysiskt
utför ett tillgrepp, utan äfven hvar och en, som på grund af delaktighet
i ett tjufnadsbrott drabbas af ansvar som gärningsman. Ger man åter
nämnda uttryck den begränsade omfattning, att de afse allenast den fysiskt
gärningsmannen, blifva lagens återfallsregler genom analogisk användning
tillämpliga på den i ett tjufnadsbrott delaktig^ som straffas såsom gärningsman.
I båda fallen kan man emellertid af lagen med full bestämdhet
sluta till, huru den delaktig skall bedömas i iterationshänseende.
Den i ett tjufnadsbrott delaktig^ som straffas såsom gärningsman,
är, såsom af det föregående framgår, underkastad den lagstadgade skärpningen
vid återfall, och grunden härtill är helt enkelt, att delaktighetsgärningen
af lagen uppfattas och bestraffas lika med själfva tjufnaden.
Om en person straffats för första resan stöld (eller två resor snatteri) och
sedan gör sig skyldig till sådan delaktighet i olofligt tillgrepp, som straffas
såsom gärningsmannaskap, skall han dömas till ansvar för andra resan
stöld. I händelse lian sedermera föröfva!- olofligt tillgrepp, skall han dömas
för tredje resan stöld. Att andra resan stöld föröfvats, har vederbörande
domstol formligen förklarat, och det finns ej minsta skål att frånkänna det
utståndna straffet för donna andra resa stöld vanlig återfallsverkan.
Helt annat är förhållandet med sådan delaktighet i tjufnad, som bedömes
efter 3 kap. 4 § strafflagen. Om en person, som straffats för första
resan stöld (eller två resor snatteri), sedan gjort sig skyldig till delaktighet
i tjufnadsbrott enligt 3 kap. 4 § strafflagen, utan att han tagit del i
det tillgripna eller eljest haft vinning af brottet, dömes han icke för andra
resan stöld. Och häraf följer omedelbart och utan att någon vidare motivering
är behöflig, att sådan delaktighet icke kan medföra straff skärpning
vid framtida tjufnadsbrott. Ett nytt tillgrepp straffas såsom andra
resan stöld och icke såsom tredje resan.
Den föreliggande frågan var följaktligen skäligen enkel. Om det därför
än kunde vara öfverflödigt att närmare granska Undéns argument,
fann jag mig dock icke höra undandraga mig att något belysa vissa af dem.
I förklaringen hade Undén sålunda anfört, att äfven om 20 kap. 10 §
strafflagen tolkades såsom afseende likställighet emellan där omtalad delaktighet
och gärningsmannaskap i iterationsverkningar, vore det förhastadt
att däraf e contrario sluta till, att andra delaktighetsformer icke verkade
itererande. Det vore nämligen enligt Undéns mening allmänt erkändt,
att mindre väsentlig delaktighet enligt 3 kap. 4 § strafflagen såsom efterföljande
brott einottoge itcrationsverkan, en uppfattning som skulle vara
- 1911 —
152
oberättigad, om man begagnade sig af nyssnämnda slutledning. Och längre
fram i förklaringen säde Undén, att den omständigheten, att delaktighet
enligt 3 kap. 4 § strafflagen ej vore till sin kriminella betydelse likställd
med gärningsmannaskap, icke vore bevisande för att sådan delaktighet icke
skulle åtföljas af gärningsmannaskapets iterationsverkningar, »så mycket
mindre som konsekvensen icke anses fordra, att donna olikställighet också
sträcker sig till mottagande af iterationsverkningar». Härmed kunde
sammanställas, att Undén vidare i förklaringen angifvit såsom en uppgift
för sig att utreda, om man genom analogitolkning eller från allmänna synpunkter
komme till det resultat, att det af Undén affattande utslaget hvilade
på ohållbara grunder. Och donna uppgift betraktade Undén såsom olöslig.
I anledning häraf fann jag det först höra utredas, hvad det innebure,
att den delaktighet i tj ufnadsbrott, som omtalas i 3 kap. 4 § strafflagen,
enligt hvad allmänt erkändt är, såsom efterföljande brott emottager iterationsverkan.
Den under sådana omständigheter delaktige skall enligt 3
kap. 4 § strafflagen straffas efter ty som han pröfvas hafva bidragit till
brottet, dock mindre än om han varit gärningsman. Om en person först
straffats för första resan stöld (eller två resor snatteri) och sedan gör sig
skyldig till delaktighet af ifrågavarande beskaffenhet, skulle han enligt
den af Undén åberopade allmänna åsikten straffas jämlikt 3 kap. 4 § strafflagen,
jämförd med 7 § 1 mom. i samma kapitel. Strafflatituden, inom
hvilken den delaktiges straff skulle utmätas, hade alltså till minimum 5
kronors böter, under det att latitudens maximum understege i normala fall
straffarbete i 3 år, vid synnerligen mildrande omständigheter fängelse i 6
månader och vid kvalificerad stöld straffarbete i 5 år. Latitudens minimum
är satt så lågt för att latituden må passa för fall, där den delaktige
obetydligt medverkat till det brottsliga resultatet och följaktligen förtjänt
ett obetydligt straff. Då nu strafflatituden för andra resan stöld har till
minimum i normala eller kvalificerade fall 2 månaders straffarbete och vid
synnerligen mildrande omständigheter en månads fängelse, kan det också
mycket lätt hända, att delaktighetshandlingen anses förskylla ett straff,
som helt och hållet faller utom strafflatituderna för andra resan stöld.
Då de båda händelserna äro så olika, vore det naturligtvis orimligt att
för »konsekvensens» skull fordra, att det för delaktighetsbrottet utmätta
straffet, hvilket kan gå ned till 5 kronors böter, skulle på ett följande
tjufnadsbrotts bestraffande ha samma verkan som ett vida strängare straff
för andra resan stöld.
Att i förevarande hänseende antyda bristande konsekvens var alltså med
den gällande lagstiftningen alldeles obehörigt. En förebråelse för bristande
konsekvens kunde möjligen göras emot lagstiftaren, om han olika bestraffade
— 1911 —
153
tall, som i allt väsentligt voro lika. Detta var emellertid icke händelsen,
och förebråelsen var tydligen alls icke på sin plats gent emot lagskipare^
som med skiljaktiga resultat tillämpade de olika straffsatserna.
Härmed sammanhängde emellertid en annan fråga, hvartill Undéns
förklaring gaf anledning. Det hvarken var ifragasatt eller kunde komma
i fråga, att genom något slags analogislut eller från allmänna synpunkter
Ådagalägga, att häradsrättens utslag hvilade på ohållbara grunder. Det
hade nämligen tillkommit den, som velat göra gällande, att utslaget var
riktigt, att också visa, att det slags delaktighet, hvartill i utslaget tagits
hänsyn, var i allt väsentligt så lika med de delaktighetsformer, som enligt
lag medföra iterationsverkningar vid återfall, att samma återfallsverkningar
herde följa i båda fallen. Men ett sådant bevis hade Undén ej sökt åstadkomma,
och ett försök i den riktningen skulle naturligtvis ha misslyckats.*
För min del fann jag det vara utom tvifvel, att rådstufvurätten i Piteå,
som ådömt Hansson snatteristraff, haft rätt men häradsrätten orätt. Rådstufvurättens
beslut hade naturligtvis icke varit någon bindande norm för
häradsrätten, men säkerligen herde beslutet hafva för häradsrätten inneburit
en anvisning till ett noggrann! öfvervägande af hithörande lagbestämmelser
och eu varning för ett förhastad! beslut.
I förklaringen hade Undén meddela!, att häri efter utslagets afkunnande,
sedan han erfarit, att hans uppfattning af iterationsfrågan icke
öfverensstämde med den vid underrätterna rådande, på privat väg hos direktören
vid kronohäktet i Hudiksvall anhållit, att han måtte på lämpligt
sätt bringa till Hanssons kännedom, att denne genom att öfverklaga
utslaget hade utsikter att få sitt brott bedömd! efter ett mildare lagrum.
Resultatet af den granskning, jag lät häradsrättens ifrågavarande utslag
undergå, bl ef följande. Häradsrätten hade dömt Hansson till 3 månaders
straffarbete för andra resan stöld i ett fall, där Hansson endast
gjort sig skyldig till första resan snatteri. Att denna beklagliga utgång
af målet haft sin grund i ett förbiseende, var jag utan afseende på Undéns
vidlyftiga förklaring böjd att antaga. Med hänsyn jämväl därtill, att Undén
sökt, i hvad på honom ankommit, förebygga skada i följd af det felaktiga
beslutet, ansåg jag mig kunna låta bero vid hvad i ärende! förekommit,
om jag blott kunde antaga, att felet icke komine att upprepas. På grund
häraf aflat jag till Undén en ämbetsskrifvelse, däri jag utförligt redogjorde
för min bär ofvan utvecklade uppfattning i ämnet samt anmodade Unden
att till mig inkomma med förnyad! yttrande och därvid bestämdt gifva till—
* I afseende på. hithörande frågor hänvisar jag till Ilagstrumer: Svensk straffrätt I,
sid. 513 o. f„ och Kallenberg: Om återfall i brott, sid. 95, anm. 1. Jämför äfven Carlén:
Kommentar öfver strafflagen, sid. 351.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1911 års Riksdag. 20
154
känna, huruvida han vid närmare betänkande ville obetingadt medgifva, att
häradsrättens beslut varit felaktigt, och följaktligen — därest Undén vidare
koinme att utöfva domareverksamhet — vore sinnad att i framdeles möjligen
förekommande fall af liknande beskaffenhet tillämpa en riktigare uppfattning.
Till svar härå förklarade e. o. notarien Undén, bland annat, att han
måste medgifva, att härskande teori och praxis afgjort förevarande fråga
i enlighet med min uppfattning, och att Hansson följaktligen bort för sitt
tredje tillgreppsbrott ådömas ansvar för första resan snatteri. I händelse
af fortsatt domareverksamhet ämnade också Undén naturligen vid möjligen
inträffande fall af liknande beskaffenhet rätta sig efter rådande rättstilllämpning.
Slutligen hemställde Undén, att jag måtte taga i öfvervägande,
huruvida genom anteckning i straffregistret eller på annat sätt kunde förebySo3,
8’ det af Undén afkunnade utslaget kunde komma att föranleda
förhöjd återfallsskärpning i framtiden.
Med hänsyn till hvad i ärendet sålunda förekommit, fann jag annan
åtgärd däri ej från min sida erfordras, än att jag i en till byråchefen för
statistiska ärenden inom justitiedepartementet aflåten ämbetsskrifvelse anhöll,
att om tilläfventyrs utdrag af straffregistret komme att begäras angående
Hansson, underrättelse därom måtte mig lämnas.
27. Utmätning utan föregången underrättelse m. m.
I en hit insänd skrift anförde arbetaren Alfred Johansson i Helgesboda
klagomål däröfver, att länsmannen i Norra Möre härads norra
distrikt af Kalmar län E. Ringberg den 21 maj 1910 efter kl. 9 e. m. i
klagandens frånvaro beredt sig tillträde till klagandens bostad och där för
gäldande af klaganden ådömda böter, 10 kronor, tagit i besittning ett
remingtongevär och ett gräflingsskinn. Klaganden anmärkte, att han ej
krafts för ifrågavarande böter; att tillträde till klagandens bostad kunnat
erhållas endast genom att en stege blifvit upprest emot ett Öppet vindsfönster;
att ett fönster till vinden äfvensom taket på huset skadats samma
afton; samt att klagandens egendom ej haft så stort värde, att någon del
däraf kunnat tagas i mät.
Öfver klagoskriften hord, genmäl te länsmannen Ringberg i afgifven
förklaring, bland annat:
att klaganden af Ringberg instämts till Norra Möre häradsrätt för det
klaganden olofligen skjutit eu älg på Ebbegärde kronopark;
att klaganden för utevaro vid första rättegångstillfället dömts att höta
10 kronor;
— 1911 -
155
att klaganden vid ett följande rättegångstillfälle fått veta, att dessa
böter ådömts honom, och att böterna voro förfallna till betalning, ehuru
klaganden visserligen icke formligen krafts på böterna;
att Ringberg på grund däraf, att klaganden vore bosatt i en utkant
af distriktet, vid pass 2 mil från fjärdingsmannens bostad, icke anlitat
fjärdingsmannen till böternas utkräfvande;
att Ringberg erfarit, att i vissa län böter af länsstyrelsen förvandlats
villkorligt och alltså innan ännu undersökning ägt rum om den dömde
kunde betala böterna, under det att i Kalmar län bötesförvandling förutsatte,
att vederbörande länsman meddelade bevis, att den bötfällde befunnits
sakna utmätningsbara tillgångar till böternas gäldande;
att i vissa län åtminstone beträffande värn pliktsböter fjärdingsmannen
iinge meddela fattigdomsbevis, ett förfarande som enligt Ringbergs mening
vore praktiskt och borde upphöjas till lag;
att Ringberg den i klagoskriften uppgifva dagen, för att kräfva klaganden
på ifrågavarande böter och eventuellt verkställa undersökning om
hans medellöshet, åtföljd af ett vittne begifvit sig till klagandens hem,
dit Ringberg ankommit omkring kl. 8 e. in.;
att klagandens mor, som befann sig inne i bostaden, förklarat sig på
grund af en fotskada icke kunna öppna för Ringberg;
att emellertid det medförda vittnet på en af Ringberg framflyttad
stege ingått genom ett vindsfönster, som befanns urtaget, och sedan öppnat
ingångsdörren;
att någon skada å fönstret eller taket icke häraf vållats;
att Ringberg vid tillfället erfarit, såväl att klaganden och hans mor
gemensamt ägde boningshuset och en ladugård, som att klaganden sagt sig
vilja aftjäna de honom ådömda böterna;
att de i klagoskriften uppgifva persedlarna af Ringberg utmätts och
sedermera efter föregången kungörelse sålts å offentlig auktion för 10
kronor;
att det vid utmätningstillfället icke fallit Ringberg in, att han möjligen
icke hade rätt att genast förrätta utmätning för böterna;
att Ringberg ej förut verkställt någon utmätning för böter i den bötfälldes
frånvaro, inen däremot många gånger i vederbörandes frånvaro verkställt
undersökning, huruvida bötfälld ägt medel till böternas gäldande, och
därefter utfärdat fattigdomsbevis;
att frågan sammanhängde med en annan, nämligen den, huruvida man
hade rätt att uttaga ersättning för utmätning af böter, då tillgång till
deras gäldande funnes;
samt att, då dylik ersättning ej uttoges, man rimligtvis bolde ha rätt att
— lön —
156
verkställa utmätning eller utmätningsförsök i den bötfälldes frånvaro
utan att förut ha underrättat honom.
På dessa grunder hemställde Ringberg, dels att klagoskriften icke
måtte till någon åtgärd emot honom föranleda, dels ock att jag måtte vidtaga
åtgärder för att i lagen blefve införda uttryckliga bestämmelser rörande
utmätningsmans rätt till ersättning vid utmätning af böter eller rätt att
utan föregående underrättelse i bötfällds frånvaro utmäta böter äfvensom
bestämmelse att fjärdingsman, åtminstone i vissa fall, finge verkställa utmätning
af böter.
I en skrift, hvars innehåll vitsordats af två personer, afgaf klagande»
därefter påminnelser i ärendet.
Slutligen insände Ringberg till mig. jämte en ytterligare skrifvelse,
afskrift åt" en tryckt bötesförvandlingsresolution från Blekinge län, hvaraf
Ringberg funnit framgå, att i detta län fjärdingsman i regeln skulle verkställa
utmätning af böter. I berörda skrifvelse uttalade Ringberg vidare
såsom sin åsikt, att bäst vore om man i hela landet finge förfara på samma
sätt som i Blekinge län, samt att fjärdingsmannen dessutom borde tillerkännas
rätt att förrätta auktion å utmätt lösöre.
Enligt 22 § i promulgationslagen till utsökningslagen galler, att om
utmätning skall ske för verkställighet af utslag i brottmål, skola utsökningslagens
föreskrifter i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
I gäldenärs frånvaro kan utmätning enligt 59 § utsökningslagen i
regeln icke äga rum, med mindre än att underrättelse om att utmätning
blifvit sökt enligt 60 § meddelats gäldenären. Att utmätning för fordringen
blifvit sökt betyder i fråga om böter, att den saköreslängd, hvari böterna
upptagits, för böternas indrifning öfverlämnats till vederbörande utmätningsman.
Om en bötfälld äger tillgångar till de ådömda böternas gäldande, kan
icke utrönas på annat sätt, än att hos honom göres försök att genom utmätning
uttaga bötesbeloppet. Den af Ringberg i förklaringen omförmälta
undersökning i förevarande hänseende är följaktligen intet annat än ett
utmätningsförsök. Härför höra naturligtvis gälla samma regler som för
vanlig utmätning. Alltså bör utmätningsförsöket göras af en till utmätning
berättigad.
Häraf följer, att en fjärdingsman icke enligt gällande rätt äger hos en
bötfälld verkställa undersökning, huruvida tillgång till böternas gäldande
finnes. Hvad den af Ringberg i afskrift insända blanketten från Blekinge län
beträffar, så är det klart, att fjärdingsmannens intygande om att tillgång
— 1911 —
157
brister icke i och för sig har någon betydelse, utan får sådan först genom
att kronofogde eller länsman påtecknar sin attest.
Af det sagda framgår vidare, att — med frånseende af vissa undantagsfall,
om hvilka nu icke är fråga — undersökning om den bötfälldes
betalningsförmåga lika litet som vanlig utmätning får äga rum i den bötfälldes
frånvaro utan föregående underrättelse, och någon ändring häri kan
naturligtvis ej verkas däraf, att utmätningsmannen icke äger beräkna ersättning
för förrättningen, hvilken betraktas som hans tjänsteåliggande.
I enlighet med det anförda fann jag, att Ringberg i förevarande fall
varit oberättigad att utan föregången underrättelse verkställa utmätning
hos klaganden för böternas uttagande. Och otvifvelaktigt hade Ringberg
ej ägt att själf bereda sig tillträde till klagandens bostad.
Som emellertid icke någon skada kunde antagas hafva blifvit en följd
af Ringbergs felaktiga förfarande, och med hänsyn jämväl till öfriga omständigheter
fann jag mig kunna låta bero vid hvad i ärendet förekommit.
Dock förväntade jag, att Ringberg i framdeles tilläfventyrs förekommande
fall af liknande beskaffenhet skulle ställa sig gällande lag till noggrann
efterrättelse.
Härom underrättade jag Ringberg i eu till honom aflåten ämbetsskrifvelse,
däri jag tillika meddelade, att hans hemställan om min medverkan
till en lagändring ej för närvarande föranledde något uttalande från min
sida.
28. Handläggning af mål å annan dag än den, hvartill målet
blifvit utsatt.
I egenskap af ombud för målaren Karl Fredrik Forsberg anförde advokaten
Carl Romanus i en hit ingifven klagoskrift, bland annat, följande.
Under ordförandeskap af e. o. notarien Erik Björkman hade Svartlösa
häradsrätt handlagt ett s. k. åkarpsmål mellan länsmannen Knut Lundström,
allmän åklagare, samt Forsberg, svarande, på ett för den sistnämnde
synnerligen otillfredsställande sätt.
Målet förekom den 31 januari 1910 vid tingsstället i Fittja, och vid
upprop af målet inställde sig i åklagarens närvaro svaranden personligen.
Ett vittne, hustru Augusta Elvira Dahlin, som instämts „af åklagaren,
nteblef emellertid. Svaranden yrkade målets afgörande. Åklagaren begärde
uppskof och föreläggande för vittnet att iakttaga inställelse vid
nästa rättegångstillMle. Häradsrätten tillkännagaf, att yttrande korrime
att meddelas vid tingets slut.
— lön —
158
Så långt syntes allting vara godt och val. Men i det svaranden tillhandakomna
protokollet både svaranden till sin störa häpnad funnit, att
häradsrätten senare under tinget, den 1 februari 1910, på begäran af
åklagaren funnit skäligt medgifva målets förnyade ropande. Sedan hustru
Dahlin företrädt, utan att svaranden lät sig afhöra, fick hon aflägga vittneseden
och afgifva sin berättelse.
Detta häradsrättens förfarande vore uppenbarligen stridande mot god
rättegångsordning och särskildt emot de i 17 kap. 16 och 20 §§ rättegångsbalken
meddelade föreskrifterna därom, att vittne bör aflägga vittneseden
»i bägge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro», och att
endera parten kan afköra sina vittnen i andra partens frånvaro, om den
sistnämnde är borta och ej visar laga förfall.
Sedan jag lämnat e. o. notarien Björkman tillfälle att yttra sig öfver
klagoskriften, genmälte Björkman i afgifven förklaring hufvudsakligen
följande.
Som det stått Forsberg Öppet att efter vittnet Dahlins afhörande vid
ett kommande rättegångstillfälle mot vittnets berättelse framställa de påminnelser
och invändningar, som Forsberg ansett berättigade, och då Forsberg,
om han så önskat, kunnat föranstalta om vittnets förnyade afhörande,
kunde Forsberg icke anses hafva genom häradsrättens ifrågavarande åtgärd
förorsakats någon som helst skada. Det hade äfven varit opraktiskt att
icke begagna tillfället att afköra vittnet, då åklagaren lyckats få vittnet att
inställa sig inför häradsrätten.
Beträffande hvad som kunde anses vara gällande rätt i förevarande
afseende ville Björkman framhålla följande.
Påståendet, att häradsrättens förfarande skulle strida mot god rättegångsordning
och särskilda emot föreskrifterna i 16 och 20 §§ af 17 kap.
rättegångsbalken, vore enligt Björkmans åsikt oriktigt. Stiftarne af 1734
års lag stodo på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Enligt denna sattes
af lagen visst bestämdt bevisvärde å visst slag af bevis. Men för att
donna bevisvärdering icke i enskilda fall skulle blifva felaktig, måste lagstiftaren
tillse, att dessa bevis af domstolen upptoges på ett så betryggande
sätt som möjligt. Af sådan anledning både de åberopade stadgandena
i 17 kap. 16 och 20 §§ rättegångsbalken tillkommit. Då man numera
i hufvudsak frångått den legala bevisteorien och anslutit sig till den
fria bevispröfningen, hade rättspraxis äfven lösgjort sig från nyssnämnda
för den legala bevisteorien afsedda stadganden. Däri förelåge icke heller
någon fara för rättssäkerheten, enär domstolen numera hade att fritt pröfva,
hvithet inflytande på bevisvärdet det kunde anses hafva, att part icke närvarit
vid ett vittnesmåls afgifvande. Att för öfrigt 1734 års lag tänkt
— 1911 —
159
sig, att vittnen skulle kunna af höras i parts frånvaro, framginge af 22 §
i 17 kap. rättegångsbalken.
Denna förklaring blef af klaganden bemött med påminnelser. Klaganden
erinrade därvid till en början, att vittnets förnyade hörande skulle
hafva ådragit Forsberg förlust genom kostnader för vittnesstämnings uttagande
och delgifvande samt för ersättning till vittnet för dess inställelse
vid rätten. Vidare anmärkte klaganden, att det vore bedröfligt, om
modern svensk rättspraxis, som enligt Björkmans åsikt lyckligt lösgjort
sig från den legala bevisteorien, därför måste medgifva vittnens hörande
vid icke vederbörligen utsätta rättegångstillfällen, då part hade laga och
naturligt förfall för sin ute var o. Till sist framhöll klaganden, att det af
Björkman åberopade lagrummet, 17 kap. 22 § rättegångsbalken, äfven
förutsatte båda parternas närvaro vid domstolen.
De i rättegångsbalken gifna föreskrifterna om vittnesbevisning utvisa
otvifvelaktigt, att vittnesförhör i regeln bör äga rum i båda parternas
närvaro. Sålunda stadgas i 4 §, att om något vittne är fjärran eller för
annan laga orsak ej kan komma till den domstol, där det blifvit nämndt
och god känd t, skall det, »i bägge parternas eller deras ombudsmäns närvaro
», höras inför närmaste rätt, där det vistas.
I 6 § meddelas bestämmelser för det fall, att vederdeloman jäfvar den,
som är nämnd till vittne.
Om vittnesmål må äga rum eller icke, äger domaren enligt 14 §
pröfva, när »både kärande och svarande åsämjas» att låta den vittna, som
år af god frejd men eljest jäfaktig.
Såsom klaganden erinrat, skola vittnen, enligt 16 §, aflägga vittneseden
»i bägge delomännens eller deras ombudsmäns närvaro».
I 17 § stadgas om det fall, att »både kärande och svarande» eftergifva
vittneseden.
Första punkten af den utaf klaganden likaledes åberopade 20 § i 17
kap. rättegångsbalken bär denna lydelse:
»Kärandens vittnen skola först höras, om de tillstädes äro, och sedan
svarandens: är endera parten borta, och visar ej rätta förfall; då må han,
som när är, låta afköra sina vittnen, om han vill, och domaren ej finner
dem jäfaktiga vara.»
Enligt 21 § står det »parterna» fritt att genom domaren föreställa
vittnet spörsmål, som rätteligen höra till saken.
Den af Björkman i förklaringen åberopade 22 § i 17 kap. rättegångsbalken
har följande lydelse:
»Nu kan så hända, att domaren fruktår, det vittnet af rädsla eller
— 1911 —
160
vördnad för den, han vittnar emot, ej djärfves rent utsäga det han dock
vet sant vara; då må det vittne först ensides höras, så att parterna ej när
äro, och läse domaren sedan dess utsago för dem upp: läte ock vittnet vidare
höras i deras närvaro, om de det åstunda.»
Slutligen stadgar 28 §, att domaren bör låta noga uppskrifva och »i
parternas åhöro» uppläsa vittnens utsagor.
Alla dessa stadgande!! gifva uppenbarligen vid handen, att lagstiftaren
förutsatt, att vittnesmål skall afläggas i parternas närvaro. Och skälet
därför ligger i öppen dag. Den part, emot hvilken ett vittne åberopats,
skall äga pröfva vittnets behörighet och jäfva vittnet, i händelse anledning
därtill förekommer, granska och genom framställda frågor kontrollera vittnesberättelsen
samt öfvervaka vittnesutsagornas riktiga återgifvande i protokollet.
Dessa uppgifter kunna tydligen fyllas endast af parterr, som
ledes af det egna intresset, eller dess ombud. Och i detta hänseende kan
den af Björkman åberopade omständigheten, att svensk rättspraxis aflägsnat
sig från den legala bevisteorien och alltmer tillerkänner domstolarna fri
bevispröfning, icke äga den betydelse, han velat tillägga densamma.
Från praktisk synpunkt är det obestridligt, att ett vittnes förnyade
hörande kan medföra särskilda kostnader, såsom ju också klaganden erinrat.
Och af 22 § i 17 kap. rättegångsbalken kan, såsom af det redan
anförda torde framgå, uppenbarligen icke hämtas något stöd för häradsrättens
anmärkta åtgärd.
Af dessa grunder ansåg jag, att häradsrätten i förevarande fall saknat
befogenhet att på begäran af åklagaren, å dag hvartill målets handläggning
icke varit utsatt, ånyo ropa målet och i svarandens frånvaro höra
vittnet Dahlin. Med hänsyn till omständigheterna i ärendet fann jag
emellertid mig kunna låta bero vid hvad däri förekommit — därvid jag dock
utgick från, att Björkman efter öfvervägande af de utaf mig anförda
grunder vore sinnad att i framdeles tilläfventyrs förekommande fall af
liknande beskaffenhet tillämpa den uppfattning, jag funnit vara den riktiga.
Genom eu till Björkman aflåten ämbetsskrifvelse lämnade jag honom underrättelse
härom.
29. Förfalskning af två intyg bedömd såsom två brott och ej såsom
ett brott eller fortsatt brott.
Sedan jag af förekommen anledning infordrat afskrifter af rådstufvurättens
i Sköfde protokoll och den 17 februari 1910 meddelade utslag
— 1911 —
161
rörande Johan August Kvist, inhämtade jag af berörda mig tillsända handlingar
följande.
Inför rådstufvurätten undergick Kvist rannsakning, för det han — som
till chefsexpeditionen vid Skaraborgs regemente insändt ansökning om att
blifva antagen till volontär vid regementet — själ! skrifvit ett läkarbetyg
och ett intyg angående sitt uppförande. Genom omförmäla utslag yttrade
rådstufvurätten, att genom den tilltalades eget erkännande och hvad för
öfrigt i målet förekommit vore ådagalagdt, att Kvist i januari månad 1910
falskeligen skrifvit de i målet ifrågakomna två intygen, samt att Kvist
därefter begagnat sig af intygen för att vinna anställning som volontär
vid Skaraborgs regemente, i det att han vid sin till regementsexpeditionen
insända ansökning fogat intygen och åberopat dem. På grund häraf
dömdes Kvist, jämlikt 12 kap. 5 § strafflagen, att för hvart och ett af två
förfalskningsbrott hållas i fängelse en månad, eller att i en hot undergå
fängelse i två månader.
I detta utslag faun jag anmärkningsvärd!:, att rådstufvurätten dömt
Kvist till ansvar för två från hvarandra skilda förfalskningsbrott och ej
för ett enda sådant brott eller åtminstone för fortsatt förfalskning.
För att skilda brott skola kunna föreligga förutsättes i 4 kap. 2 §
strafflagen, att gärningsmannens brottsliga vilja funnit uttryck i särskilda
brottsliga handlingar, och att dessa handlingar icke till hvarandra stått i
sådant förhållande, att de tillsammans bildat ett fortsatt brott. Icke i
någotdera af dessa hänseenden syntes det brottsliga förfarande, som legat
Kvist till last, hafva fyllt hvad strafflagen fordrar för en tillämpning af
omförmälta lagrum.
Fullbordadt brott af ifrågavarande beskaffenhet föreligger enligt bestämmelserna
i 4 och 5 §§ af 12 kap. strafflagen först när gärningsmannen,
sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, gjort bruk af
det förfalskade. I förevarande fall hade Kvist väl skrifvit två särskilda
falska intyg, och obestridligen sönderföll intygens skrifvande i två från
hvarandra skilda handlingar. Hans brottsliga förfarande blef emellertid
fullbordadt först genom att intygen begagnades, hvilket skedde när de insändes
till chefsexpeditionen. Insändandet åter utgjorde en enda fysisk
handling. Det skulle således vara oberättigadt att påstå, att brottsligheten
i detta fall framträdt i helt och hållet skilda handlingar.
Uppenbarligen hade vidare de särskilda handlingar, genom hvilka de
båda intygen kommo till, stått i nära förhållande till hvarandra. Dessa
handlingar afsågo båda att främja ett och samma mål, nämligen förfalskarens
antagande till volontär. Betydelsen af donna gemensamhet i än
Juilitieombudsmannens
ämbelsberältelse till 1-911 års Riksdag. 21
162
damål fann jag icke böra underskattas. Äfven om de båda förfalskade
intygen begagnats genom två från hvarandra bestämdt skilda handlingar,
t. ex. genom att Kvist vid två olika tillfällen afsändt intygen till chefsexpeditionen,
kunde med skål sättas i fråga, huruvida icke det för de båda
förfalskningshandlingarna gemensamma syftet bort föranleda därtill, att
Kvist funnits skyldig till ett fortsatt förfalskningsbrott. Så mycket säkrare
borde vara, att Krist under de faktiskt förekomna omständigheterna icke
gjort sig skyldig till två skilda förfalskningar.*
Enligt det af rådstufvurätten i utslaget åberopade lagrummet utgör
strafflatituden för ifrågavarande brott straffarbete eller fängelse i högst
sex månader. Då nu Krist för hvart och ett af de båda förfalskningsbrott,
som rådstufvurätten ansett honom hafva föröfvat, dömts till fängelse
i en månad, hade rådstufvurätten alltså dömt honom till det mildaste
straff, som med rådstufvurättens uppfattning kunnat komma i fråga. Med
hänsyn härtill fann jag mig kunna låta vid det anmärkta förhållandet
bero, i förhoppning att rådstufvurätten vid framdeles tilläfventyrs förekommande
fall af liknande beskaffenhet komme att behörigen beakta min
mening, hvilken jag i enlighet med det här ofvan utvecklade framlade i
en till rådstufvurätten aflåten ämbetsskrifvelse.
30. Dröjsmål med rannsakning.
Vid härstädes företagen granskning af de från länsfängulsot i Växjö
hit inkomna fångförteckningarna för första kvartalet 1910 anmärktes, att
Frans Gustaf Magnusson, Erik Leonard Jakobsson eller Nilsson samt Karl
Gottfrid Magnusson, hvilka för våld häktats och den 5 februari 1910 intagits
å länsfängelset, först den 16 i samma månad rannsakats inför rådstufvurätten
i Växjö. Sedan jag från rådstufvurätten begärt upplysning
om anledningen till det dröjsmål med rannsakningens företagande, som
sålunda syntes hafva ägt rum, meddelade rådstufvurätten, att stadsfiskalen
F. Rehnström i skrifvelse af den 5 februari 1910, hvilken kom rådstufvurättens
ordförande tillhanda tisdagen den 8 i samma månad, underrättat
om den af honom verkställda häktningen af bemälta personer, samt att
rådstufvurätten i följd häraf utsatt tiden för rannsakning till onsdagen
den 16 i därpå följande vecka. Häraf ansåg rådstufvurätten framgå, att
* T ill belysande af den användning, som i praxis gifvits åt begreppet fortsatt brott,
vill jag hänvisa till det rättsfall, som refereras i Holm: Nytt juridiskt arkiv 1806, sid.
74 o. f.
— 1911 —
163
rannsakning med ifrågavarande häktade företagits inom den i förordningen
den 10 april 1810 föreskrift tid.
Den sålunda uttalade uppfattningen, att en rådstufvurätt, som den 8
i en viss månad fått underrättelse om en skedd häktning för brott, skulle
vara berättigad att utsätta rannsakning med den eller de häktade till den
16 i samma månad, fann jag emellertid höra möta gensägelse.
Förordningen den 10 april 1810 stadgar, att rannsakning öfver häktad
person, som ställes för rätta inför stadsdomstol, bör företagas sist inom
åtta dagar från den dag, då arresteringen med orsaken därtill blifvit hos
domaren behörigen anmäld, så framt den häktade till staden ankommit.
Enligt den praxis, som allmänt råder vid rådstufvurätterna i riket,
tillämpas denna bestämmelse på samma sätt, som om i förordningen uttryckligen
sagts, att häktad person skall vid stadsdomstol rannsakas sist
på åttonde dagen från den dag, då underrättelse om häktningen ingått
till domaren, den dag medräknad då detta skett. Det vanliga förhållandet
är i enlighet härmed, att rannsakning sist hålles å den dag i nästföljande
vecka, som motsvarar den veckodag, å hvilken rätten eller dess ordförande
i stadgad ordning fått kunskap om häktningen. Samma bestämmelser,
som gifvits angående liden för den första rannsakningen, anses också
gälla för uppskof i rannsakningsmål. Sådant uppskof åter meddelas vid
rådstufvurätt längst från måndag till nästa måndag, från tisdag till nästa
tisdag o. s. v.
Därtill kommer, att den åberopade förordningen, som utfärdats på en
tid, då kommunikationsväsendet ingalunda var så utveckladt som det numera
blifvit, endast utsatt den yttersta tid, som enligt dåvarande förhållanden
herde ifrågakomma för rannsakning inför stadsdomstol. Nutidens
framsteg på kommunikationsväsendets område medföra naturligtvis, att
vissa skäl för begagnande af den längsta tid, lagstiftningen medgaf för
anställande af första rannsakningen, numera bortfallit.
På grund häraf hemställde jag i en till rådstufvurätten aflåten ämbetsskrifvelse,
att rådstufvurätten i framdeles förekommande fall måtte tillse,
att åt bestämmelserna i förordningen den 10 april 1810 gåfves en med
allmän praxis öfverensstämmande tillämpning.
31. Uppskof med mål för protokolls företeende.
Vid inspektion, som af mig verkställdes i Skånings, Vilske och Valle
härads domsaga under en år 1910 företagen ämbetsresa, antecknades,
bland annat, följande.
- 1911
164
Ett mål var till Skånings och Valle häradsrätt instämdt till den 16
mars 1909. Häradsrätten medhann emellertid ej att då handlägga målet
utan beslöt att uppskjuta detsamma till nästföljande dag, den 17 mars.
Målet förekom sedermera vid olika tillfällen efter sistnämnde dag och öfverlämnades
af båda parterna till slutlig pröfning den 2 november 1909, då
häradsrätten tillkännagaf, att utslag skulle af kunnas den 31 december 1909.
Denna dag meddelade häradsrätten följande utslag:
Enär häradsrätten, i saknad af protokoll i målet för det eller de tillfällen
detsamma före den 17 mars 1909 förevarit till handläggning, icke ansåge
sig nu kunna företaga målet till afgörande, uppsköte häradsrätten detsamma
till nästföljande sammanträde, då parterna, vid äfventyr att den
enes eller andres utevaro icke hindrade målets afgörande, skulle infinna
sig, käranden beredd att då förete felande protokoll i målet vid påföljd
att det ändock pröfvades.
Mot detta utslag anmärkte jag, att häradsrätten icke varit befogad
att på det anförda skälet uraktlåta att den 31 december 1909 meddela
slutligt utslag i målet.
Sedan jag i anledning häraf infordrat yttrande från häradshöfdingen
G. Kronlund, som vid utslagets meddelande fort ordet i häradsrätten, anförde
Kronlund i afgifven förklaring följande.
Principiellt hade Kronlund alltid ansett part, som kärade eller eljest
vid häradsrätten anhängiggjorde talan, skyldig att förete de i målet eller
ärendet expedierade protokollen, när detsamma till handläggning förekomma
eller till afgörande företoges, samt att häradsrätten i motsatt fall
ägde befogenhet att förelägga vederbörande part att inkomma med felande
protokoll. Den för underlåtenhet härutinnan i det anmärkta fallet stadgade
påföljden, nämligen att målet ändock pröfvades, innebure ett gif akt
åt parten, att han genom en dylik förnyad försumlighet äfventyrade, att
hans talan ogillades.
Donna princip hade Kronlund emellertid endast undantagsvis tillämpat
och i regeln af tillmötesgående mot de rättsökande i konceptprotokollen
letat reda på hvad som felats. I den af Kronlund förut innehafda Torneå
domsaga, där i flera tingslag målen i allmänhet afgiorts omedelbart efter
det de öfverlämnats till pröfning, hade dock ett dylikt uppskof ofta nödvändiggjorts
af den omständigheten, att konceptprotokollen ej funnits till
hands eller att mängden af göromål ej lämnat tid till en komplettering af
målen ur konceptprotokollen.
Beträffande det af mig anmärkta fallet åberopade Kronlund slutligen
ett flertal omständigheter, som skulle visa, att han vid tiden närmast före
tingsafslutningen den 31 december 1909 varit strängt upptagen med äm
—
1911 —
165
betsgöromål. Dessa omständigheter hade utgjort anledning _ till att Kronlund
ej visat vederbörande part det tillmötesgående, han eljest säkerligen
torde hafva gjort, medelst protokollens komplettering ur konceptdomboken.
Hvad Kronlund sålunda anfört till stöd för befogenheten af häradsrättens
anmärkta beslut hvilade enligt min tanke på en felaktig uppfart
ning af domstolens plikt i dylika fall. För min del fann jag det
uppenbart, att en domstol är skyldig att vid afgörande af ett mål taga
hänsyn till innehållet af äldre konceptdomböcker, när detta kan ske utan
afsevärd olägenhet. Något utrymme för godtycke eller som Kronlund uttryckte
det »tillmötesgående mot de rättsökande» har domstolen härutinnan
ingalunda.
I det fall, hvarom här var fråga, gällde det för domstolen att för utslags
meddelande i målet hafva tillgång till det protokoll, som däri förts
den 16 mars. För Kronlund såsom rättens ordförande var detta protokoll
utan vidare tillgängligt i domboken för vårtinget 1909 med Skånings och
Valle härad, hvilken dombok förvarades i domsagans tingshus, där Kron
-
lund hade sin bostad.*
Hade nu häradsrätten i förevarande fall saknat befogenhet att åt den
uppgiga anledningen uppskjuta målet och gifva det i utslaget innehållna
föreläggandet — hvilket icke gärna kunde uppfattas på annat sätt, än
att käromålet skulle ogillas, om föreläggandet icke blefve iakttaget —
kunde naturligtvis ej någon ändring häri verkas af den omständigheten,
att Kronlund vid den tid, då slutligt utslag i målet bort meddelas, varit
strängt upptagen med ämbetsgöromål.
På grund af hvad jag sålunda anfört fann jag häradsrättens ifrågavarande
beslut hafva varit felaktigt. Med hänsyn till omständigheterna
i ärendet trodde jag emellertid annan åtgärd ej erfordras, än att jag i eu
ämbetsskrifvelse delgaf Kronlund min åsikt i ämnet.
32. Betänketid vid nöjdförklaring.
Vid granskning af de från länsfängelset i Vänersborg hit inkomna
fångförteckningarna för första kvartalet 1910 anmärktes, att sedan rådstufvurättens
i Borås utslag den 31 januari 1910, hvarigenom häktade Johanna
Loda Kindberg dömts till ansvar såsom för första resan å särskilda
* Att min mening delats af högsta domstolen torda framgå, af Kung!. Maj-.ts utslag
den 9 november 1899, refereradt i Holm: Nytt juridiskt arkiv 1899, sid. 500 o. f.
— 1911 —
166
tider förlofvad stöld, den 4 februari 1910 ankommit till länsfängelset, hade
utslaget icke delgifvits Johanna Sofia Ivindberg förr än den 6 i samma
månad.
I en till Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län aflåten ämbetsskrifvelse
anhöll jag därför, att Konungens befallningshafvande måtte
till mig inkomma med yttrande angående orsaken till det dröjsmål med
utslagets delgifvande, som sålunda syntes hafva ägt rum.
Såsom svar härå insände och åberopade Konungens befallningshafvande
ett yttrande från direktören vid länsfängelset E. G. L. Timén, hvilken
rörande det anmärkta dröjsmålet anförde följande.
Johanna Sofia Kindberg intogs på länsfängelset den 3 februari 1910
kl. 2 e. m. Då hon författningsenligt skulle för nöj dförklaring efter utslagets
afkunnande vid rätten inom fängelset hafva betänketid under två
dagar i följd, blef rådstufvurättens utslag, som för henne afkunnades inför
rätten den 31 januari och ankom till fängelset den 4 februari 1910,
för henne ytterligare uppläst (delgifvet) den 6 februari 1910, då hon, berättigad
därtill, inför Timén förklarade sig nöjd med utslaget.
Den i Timens yttrande framlagda meningen, mot hvilken Konungens
befallningshafvande ej haft något att erinra, g af mig anledning till en
bestämd gensaga mot den lagtolkning, som i yttrandet uttalats. I 2 § af
lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 26 mars 1909 stadgas, bland annat, att nöjdförklaring
ej må gälla, där ej vid tiden för dess afgifvande den dömde,
före den dag, då förklaringen afgifves, och efter den dag, då utslaget för
honom vid rätten afkunnades eller, om det ej sålunda afkunnats, blef honom
delgifvet, inom fängelse hatt betänketid under två dagar i följd. Detta
stadgande innehåller i nu förevarande hänseende blott, att den dömde,
som förutsättes vara häktad, hatt den föreskrifva betänketiden i något
häkte, oberoende af om detta häkte är det fängelse, där straffet skall aftjänas,
eller icke. Stadgandet kan följaktligen omöjligt föranleda därtill,
att en person, som dömes i Borås och i afvaktan på den ordinarie fångtransporten
till Vänersborg kvarsitter i stadshäktet i Borås, ovillkorligen
skulle efter ankomsten till Vänersborg behöfva i härvarande länsfängelse
hållas den föreskrifna betänketiden, innan nöj dförklaring'' kunde med la^a
verkan afgifvas. °
_ På grund häraf fann jag det vara utom tvifvel, att den lagstadgade
betänketiden felaktigt beräknats i förevarande fall. I förhoppning att Konungens
befallningshafvande funne sig kunna dela min mening i ämnet
och i följd häraf för framtiden komme att tillse, att ifrågavarande lag
—
1911 —
167
stadgande blefve vid länsfängelset tillämpadt på det sätt, som enligt min
mening vore riktigt, ansåg jag anmärkningen kunna förfalla och underrättade
därom Konungens befallningshafvande.
33. Obehörig försäljning af utmätt gods m. m.
Handlingarna i ett genom klagomål af skärslipare Anders Mikaelsson
Norm härstädes anhängiggjordt ärende utvisade, bland annat, följande.
Genom utslag den 19 november 1908 blef klaganden af rådstufvurätten
i Östersund dömd till ansvar för underlåtenhet att återlämna hittegods,
hvarjämte klaganden förpliktades att till ägaren utgifva godsets värde
jämte ränta och kostnader med sammanlagdt 958 kronor 57 öre. För
verkställighet i afseende på nämnda civila förpliktelse öfverlämnades utslaget
till vederbörande kronofogde, som i sin ordning remitterade detsamma
till länsmannen i Norrala distrikt.
I anledning häraf förrättades af t. f. länsmannen Simeon Olsson utmätning
hos klaganden den 2 december 1908. Härvid utmättes, jämte ett
sto, följande lösörepersedlar, nämligen: 1 säng, 3 lådor samt 1 säck diverse
verktyg och husgeråd, 3 stolar samt 1 filt och 2 kuddar, hvilka persedlar
åsattes ett värde af tillhopa 24 kronor. I protokollet antecknades, att någon
annan utmätningsbar tillgång ej kunde anträffas.
Rörande donna utmätningsförrättning anmärkte klaganden, att därvid
frånhända honom allt hvad han af egentligt värde ägde och för sitt uppehälle
och näring såsom kringresande skärslipare oundgängligen behöfde.
Häröfver hord genmälte t. f. länsmannen Olsson hufvudsakligen, att
klaganden vid utmätningen till en början uppgifva, att han saknade tillgångar,
men sedermera medgifvit, att den i mät tågna egendomen var för
klaganden obehöflig; samt att vid förrättningen icke tagits i mät några
gäldenärens gång- eller nödiga sängkläder, ej heller några arbetsredskap
eller andra lösören, som kunde anses för klaganden nödiga.
Det vid omförmälta utmätningsförrättning i mät tågna stoet blef den
20 januari 1909 försåldt på exekutiv auktion af länsmannen i distriktet
Erik Arvid Hagstedt. I protokollet öfver donna förrättning anfördes, att
som kreaturet, intill dess utslaget vunnit laga kraft, skulle erfordra allt
för kostsam vård, blef detsamma efter vederbörlig pålysning i vittnes närvaro
försåldt å exekutiv auktion för 140 kronor.
Angående donna åtgärd anmärkte klaganden, att Hagstedt förfarit
— 1911 —
168
oegentligt genom att exekutivt försälja stoet utan att inhämta yttrande
från vederbörande myndighet eller från klaganden.
Häremot invände Hagstedt i af gifven förklaring, bland annat: Kla
gandens
samtycke till försäljningen både icke varit nödvändigt och både i
alla händelser icke kunnat erhållas. Häremot både öfverexekutors bifall
bort af borgenären utverkas, under åberopande af att stoet erfordrade allt
för kostsam vård. Då detta ej skedde, och nämnda kostnad hotade att
uppsluka hela den utmatta egendomens värde, försålde Hagstedt, med förbiseende
af utsökningslagens föreskrift, stoet på offentlig auktion, men räddade
därigenom ett belopp af 40 kronor 5 öre åt fordringsägaren. Skulle
försäljning ej då hafva skett, utan slutligt utslag afvaktats, både icke
allenast den utmätta egendomens hela värde måst tagas i anspråk för stoets
vård och underhåll, utan ett betydande belopp skulle därutöfver måst
gäldas. Då rådstufvurättens utslag fastställdes såväl i hofrätten som i
högsta domstolen, både den utmätta egendomen i alla händelser måst försäljas,
och någon skada åsamkades sålunda icke klaganden genom den tidigare
försäljningen.
Hvad sålunda förekommit ansåg jag höra komma till vederbörande
länsstyrelses kunskap, hvarför jag med en till Konungens befallningshafvande
i Gäfleborgs län aflåten ämbetsskrifvelse öfverlämnade samtliga handlingar
i ärendet.
34. Verkställighet af hofrätts dom.
Genom utslag den 19 april 1909 förpliktade rådstufvurätten i Kristinehamn
artisten Carl Dischler därstädes att till Axel Forslund utgifva 28
kronor jämte 5 procent ränta därå från den 3 februari 1909 till dess betalning
skedde äfvensom att med 52 kronor ersätta Forslund för rättegångskostnaderna.
Detta utslag ingafs för verkställighet till stadsfogden i
Kristinehamn i maj 1909. För undvikande af utmätning deponerade Dischler
hos Konungens befallningshafvande i Värmlands län den 28 maj 1909
jämlikt 39 § utsökningslagen ett belopp af 80 kronor 59 öre, utgörande
det af rådstufvurätten utdömda beloppet med ränta och kostnader. Sedan
Dischler hos Svea hofrätt efter vad fullföljt talan emot utslaget, fastställde
hofrätten genom dom den 13 maj 1910 rådstufvurättens utslag samt ålade
Dischler att godtgöra Forslund hans kostnader i hofrätten med 40 kronor
jämte stämpel å ett exemplar af hofrättens dom. Hofrättens dom vann
laga kraft.
I en hit ingifven klagoskrift anförde därefter Forslund, att advokaten
— 1911 —
169
Sven Lagerroth i Kristianstad i egenskap af klagandens ombud den 18 maj
1910 till stadsfogden i Kristinehamn med anhållan om verkställighet öfversändt
hofrättens dom, hvarefter Lagerroth hos stadsfogden skriftligen begärt
redovisning af ärendet utan att likväl erhålla något som helst svar.
Klaganden anhöll därför, att jag måtte mot stadsfogden vidtaga de åtgärder,
hvartill fog kunde förefinnas.
Genom magistraten i Kristinehamn infordrade jag vederbörandes yttrande
öfver klagoskriften. I anledning häraf anförde t. f. stadsfogden Erik
Wijkström i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.
Klagoskriften delgafs Wijkström den 4 oktober 1910, men dagen
förut hade han till Lagerroths advokatbyrå insändt redovisning för ifrågavarande
ärende. Att Wijkström ej besvarat Lagerroths bref, innan redovisning
kunde skickas, både berott därpå, att stadsfogden ej både fribrefsrätt
rörande enskilda utsökningsmål. Det både ju stått Lagerroth fritt att
genom ombud hos Wijkström efterhöra, huru ärendet låg. Att utslaget
legat oredovisadt så länge som skott både berott på, att Wijkström, då
utslaget ej var försedt med laga kraftbevis, och kostnaden för utmätningen
ej heller blifvit förskjuten af sökanden, som var för Wijkström fullkomligt
obekant, ej ansett sig skyldig förrätta någon utmätning, allrahelst som
rådstufvurättens utslag i målet tidigare till stadsfogden ingifvits för verkställighet
och det af rådstufvurätten utdömda beloppet deponerats hos Konungens
befallningshafvande i länet, där klaganden kunnat lyfta medlen.
Något meddelande, huruvida klaganden begagnat sin lyftningsrätt eller icke,
förekom ej i utmätningsansökningen.
Af Wijkström underrättades emellertid Dischler om utmätningsansökningen,
och samma dag Wijkström af Dischler utfick hvad utöfver rådstufvurättens
utslag utdömts, eller kostnaderna i hofrätten 40 kronor, redovisade
Wijkström detta belopp samt öfversände därvid tillika det exemplar
af beviset om depositionen, som förvarades hos stadsfogden.
Skulle Wijkström genom sitt förfarande i utsökningsärendet hafva
begått något tjänstefel, villo han som en förmildrande omständighet åberopa,
att han endast kort tid på förordnande uppehållit stadsfogdetjänst.
Vid förklaringen fanns fogad behörigen bestyrkt afskrift af ett den 3
oktober 1910 utfärdadt inlämningsbevis, utvisande att nämnda dag i Kristinehamn
inlämnats ett till Sv. Lagerroths advokatbyrå i Kristianstad
adressera^ bref, assureradt för 120 kronor.
Gent emot donna förklaring anmärkte klaganden i afgifna påminnelser,
bland annat:
att redovisningen icke kunde godkännas;
att öfversändande af depositionsbeviset icke vore någon redovisning
Justitieombudsmannens ämlctsberättehe till 1U11 års Riksdag. 22
170
för rådstufvurättens utslag, enär klaganden icke i riksbanken med företeende
af beviset kunde utfå det deponerade beloppet, och för öfrigt räntan
icke deponerats till betalningsdagen;
att redovisning för kostnaderna i hofrätten lämnats genom öfversändande
af allenast 40 kronor, fastän klaganden tillerkänts 40 kronor jämte
lösen för hofrättens dom 10 kronor;
samt att klaganden ansåge, att Wijkström gjort sig skyldig till tjänstefel
såväl på grund af redovisningens beskaffenhet som ock på grund
däraf, att densamma ej aflämnats förr än fyra månader efter det hofrättens
dom blifvit öfversänd för verkställighet.
Med påminnelseskriften öfverlämnade klaganden det till honom öfversända
depositionsbeviset äfvensom Wijkströms bref till Lagerroths advokatbyrå
den 3 oktober 1910 med tillhörande kuvert. Detta bref innehöll, att
rådstufvurättens utslag redovisades med depositionsbeviset, samt att kostnaderna
i hofrätten redovisades med ett kontant belopp af 40 kronor.
Sedan jag i anledning af påminnelserna från Wijkström infordrat förnyadt
yttrande, anförde Wijkström följande.
Först ville Wijkström medgifva, att han gjort sig skyldig till försummelse
så till vida, som han förbisett, att hofrätten förutom de redovisade
40 kronorna tillerkänt klaganden lösen för hofrättens dom. Donna
försummelse hade Wijkström sökt godtgöra genom att till klagandens ombud
öfversända 12 kronor.
Hvad beträffade påståendet, att Wijkström ej genom öfversändande
af depositionsbeviset skulle hafva vederbörligen redovisat hvad som genom
rådstufvurättens utslag utdömts, ville Wijkström bestrida detta. Då Dischler
en gång hos Konungens befallningshafvande deponerat ett belopp, som
varit nog stort att förhindra utmätning för utslaget, och då det stått klaganden
Öppet att hos Konungens befallningshafvande mot borgen lyfta
medlen och gorå dem räntebärande, kunde Wijkström ej förstå, att han
skulle handla! lagligt, om han utmätningsvis hos Dischler uttagit hvad
som af denne redan ställts till klagandens förfogande, i all synnerhet som
Wijkström ej kunde hafva sig bekant, huruvida klaganden begagna! sin
lyftningsrätt eller icke.
Vid den förnyade förklaringen både Wijkström fogat ett bevis därom,
att den 18 oktober 1910 å postkontoret i Kristinehamn inlämnats en till
Sv. Lagerroths advokatbyrå i Kristianstad adresserad postanvisning till
belopp af 12 kronor.
Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit fann jag
— 1911 —
171
mig ingalunda kunna i allt godkänna Wijkströms uppfattning, om än vissa
klagandens påståenden hvilade på en felaktig förutsättning.
Enligt 39 § utsökningslagen kan hofrätts dom bringas till verkställighet
genom utmätning, innan domen vunnit laga kraft, så framt icke den
tappande parten styrker, att han till fullgörande af domen hos Konungens
befallningshafvande nedsatt penningar, svarande mot hvad döm dt blifvit.
Men enligt 164 § tredje stycket samma lag är utmätningsman ej pliktig
att verkställa utmätning å en dom, som ej vunnit laga kraft, med mindre
kostnaden för förrättningen förskjutes af sökanden. På grund af dessa
bestämmelser hade alltså ifrågavarande dom bort af Wijkström ofördröjligen
bringas till verkställighet genom utmätning, allenast om sökanden
jämte domen insändt förskott till utmätningskostnaden. Då så ej skott,
hade Wijkström ej enligt lag varit skyldig att i anledning af sökandens
framställning vidtaga någon åtgärd. En annan sak var, att Wijkström på
lämpligt sätt kunnat underrätta sökanden om det hinder, som mött emot
verkställighet.
Sedan därefter tiden för sökande af ändring i domen gått till ända,
hade det otvifvelaktigt varit sökandens sak att visa, att domen ej blifvit
öfverklagad. Men äfven i detta hänseende hade Wijkström genom en enkel
underrättelse till sökanden kunnat få ärendet behörigen utredt. En särskild
anledning härtill hade Wijkström hatt i sökandens skriftliga fråga
om redovisning. Det tillmötesgående, Wijkström skulle hafva visat genom
sådana underrättelser och genom att besvara sökandens bref, hade i själfva
verket alls icke medfört större besvär eller kostnad än de åtgärder, som
Wijkström funnit för godt vidtaga efter det klaganden vändt sig till mig.
I två hänseenden fann jag emellertid, att Wijkström vid handläggning
af ifrågavarande utsökningsärende förfarit i strid med gällande lag. Lika
litet som det ålegat klaganden att begagna sig af sin rätt till lyftning af
hvad motparten nedsatt, förefanns skyldighet för klaganden att såsom betalning
godkänna det om nedsättningen utfärdade beviset. Klaganden var
uppenbarligen berättigad till kontant likvid, för hvars anskaffande emellertid
Wijkström i fall af behof ägde att utmätningsvis använda hvad som
deponerats.
Lika klart var ock, att, då klaganden icke lytt det nedsätta beloppet,
han var berättigad att utan afkortning erhålla ränta i enlighet med innehållet
i hofrättens dom.
Omständigheterna i förevarande ärende gåfvo vid handen, att hofrättens
dom vunnit laga kraft, och att således intet lagligt hinder för domens
verkställande vidare förelåg. Vid sådant förhållande och då Wijkström
funnit sig höra till sökanden redovisa det af honom hos Wijkström an
—
1911 —
172
hängiggjorda utsökningsärendet, ansåg jag mig höra lämna klaganden mitt
biträde, i ändamål att han måtte helt och hållet utfå sin rätt.
Innan emellertid annan åtgärd i sådant syfte af mig vidfoga, lämnade
jag Wijkström rådrum att till mig inkomma med bevis, att klaganden för
sin fordran erhållit vederbörlig betalning till kapital och ränta äfvensom
för sina utgifter härstädes godtgjorts med 10 kronor.
Sedan Wijkström inom förelagd tid styrkt, att så skeft, faun jag ej
anledning att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet, utan blef detsamma afskrift.
35. Innehållet af domares eller domstols bevis om utslag rörande häktad.
I en hit insänd skrift underställde t. f. landsköfdingen C. M. Ström
mitt omdöme vissa frågor rörande råtta tolkningen af 2 § i lagen angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, den 26 mars 1909. Härutinnan anförde t. f. landshöfdingen
hufvudsakligen följande.
Enligt berörda lag finge häktad person, som dömts till urbota bestraffning,
förklara sig nöjd med domstolens utslag, äfven om detta ännu
icke anländt till den myndighet, inför hvilken nöjdförklaringen afgåfves,
men rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen och den
utgång i öfrigt, målet, så vidt den dömde rörde, genom utslaget erhållit,
kommit nämnda myndighet tillhanda, samt den dömde tillika inom fängelse
haft föreskrifven betänketid.
Det hade i särskilda fall yppat sig någon tvekan, huruvida ett sådant
bevis af rätten eller domaren skulle anses hafva förelegat eller icke, och
såsom exempel på sådana fall ville t. f. landshöfdingen åberopa fyra skriften
bilagda domstolsutslag jämte vid dem fogade bevis af domaren rörande
de ådömda bestraffningarna. I dessa fyra fall hade visserligen den häktade
icke kunnat få börja bestraffningen tidigare, än som skott, till följd
af den betänketid, han inom fängelse skolat åtnjuta, men exemplen vore
ändock rätt belysande för den fråga, t. f. landshöfdingen velat bringa
på tal.
Det gällde till en början, huruvida ett för nöj dförklarings afgifvande
fullgiltig! domarebevis kunde anses föreligga, om beviset endast upptoge
den kriminella påföljden för den häktade, sålunda det straff, hvartill han
dömts, jämte eventuel! förlust af medborgerligt förtroende, men icke innehölle
uppgift om den ersättnings- eller skadeståndsskyldighet, som tillika
kunde hafva blifvit honom ålagd, m. m. Exempel saknades icke därpå,
— 1911 —
173
att en häktad person varit nöjd med den ådömda bestraffningen, men
velat öfverklaga utslaget beträffande den honom ålagda ersättningsskyldigheten.
Under antagande att nöjdförklaring icke finge afgifvas på grund af
ett domarebevis, utan att detta äfven lämnade upplysning om den ersättningsskyldighet,
hvartill den häktade eventuellt kunde hafva blifvit förpliktad,
om utslaget skulle underställas högre myndighets pröfning m. in.,
framställde sig vidare den frågan, huruvida den myndighet, som upptoge
nöjdförklaringen, hade att utan vidare taga det inkomna domarebeviset
för godt såsom innefattande allt hvad den häktade rörde. Af de åberopade
exemplen framginge, att domarebevisen, jämförda med utslagen, icke innefattat
allt hvad den dömde rörde, om än beviset haft sådan form, att man
haft anledning antaga, att handlingen varit afsedd att utgöra ett sådant
bevis, som enligt ofvannämnda lag förutsattes för nöjdförklaring af den
häktade, innan fullständigt utslag ankommit. För att nödig garanti måtte
vinnas, att domarebeviset verkligen innefattade uppgift »om den ådömda
bestraffningen och den utgång i (ifrigt, målet, så vidt den dömde rörer,
genom utslaget erhållit», syntes det, som om beviset borde innehålla ett
direkt uttalande därom. Under nuvarande förhållanden torde dock domaren
icke anse sig förpliktad att i hvarje särskilt fall afgifva en dylik förklaring
i sitt bevis. Och skulle deri myndighet, som hade att upptaga
den häktades nöjdförklaring, i hvarje förekommande fall finna sig föranlåten
att infordra besked i berörda afseende från domaren, blefve naturligtvis
syftet alldeles förfeladt med bestämmelsen om rätt för den häktade
att få förklara sig nöjd med utslaget, innan detta ännu ankommit från
domaren.
För undanröjande af den osäkerhet, som nu vore rådande i det uppgifva
hänseendet, vore det önskvärdt, att klara och tydliga bestämmelser
utfärdades rörande beskaffenheten af de bevis af domaren eller rätten, på
grund af hvilka häktad person finge förklara sig nöjd med utslag, hvarigenom
han dömts till urbota straff, och börja undergå bestraffningen,
innan utslaget ankommit till fängelset.
Vid ifrågavarande skrift tunn os fogade tre särskilda transumt af rådstufvurättens
i Gäfle dombok i brottmål, innefattande utslag rörande häktade
och i häkte kvarhållna personer, som varit tilltalade vid rådstufvurätten.
Ett af dessa utslag, meddeladt den 16 mars 1910, innehöll att
sjömannen Oskär August Salomonsson-Tala för misshandel å moder dömts
till straffarbete i fyra månader äfvensom förpliktats att till statsverket
återgälda i målet förskjutna vittneslöner med undantag af ersättningen
till en såsom återgångsvittne förklarad person.
— 1911 -
174
Genom utslag den 30 mars 1910 hade rådstufvurätten vidare dömt
byggnadssnickaren August Hjalmar Norell-Källström att för hvart och ett
af tre förskingringsbrott hållas i fängelse en månad eller att undergå fängelse
i tillhopa tre månader. Härförutom hade rådstufvurätten förpliktat
Norell-Källström dels att gemensamt med två andra svarande i målet till
en målsägare betala 8 kronor, dels att till samme målsägare ensam utgifva
20 kronor, dels ock att godtgöra af statsverket förskjuten vittnesersättning.
Ett den 20 april 1910 meddeladt utslag innehöll, bland annat, att rådstufvurätten
dömt brädgårdsarbetaren Knut Andreas Jansson och sjömannen
Evald Alfred Wadelius till ansvar för misshandel och fylleri. I detta
mål hade Jansson dömts för misshandel å en målsägare till straffarbete i
tre månader och för misshandel å en annan målsägare till sådant arbete
i två månader samt för fylleri till 15 kronors böter, eller att i en bot
hållas till straffarbete fem månader och bota 15 kronor. Straffarbetet
skulle tillika skärpas med tio dagars hardt nattläger. Wadelius åter hade
dömts att för misshandel hållas i fängelse två månader och för fylleri
höta 15 kronor. Gemensamt med en tredje tilltalad hade Jansson och
Wadelius förpliktats att till statsverket återgälda förskjutna vittneslöner
äfvensom att till en målsägare utgifva skadestånd med 157 kronor 50 öre.
Till en annan målsägare skulle Jansson gemensamt med den tredje i målet
tilltalade betala ersättning med 50 kronor.
Rådstufvurättens ifrågavarande utslag hade enligt dem åsätta stämplar
ankommit till landskansliet i Gäfle å följande dagar, nämligen: utslaget
den 16 mars å den 18 i samma månad, utslaget den 30 mars å den 2
påföljande april och utslaget den 20 april å den 23 april.
Samma dagar utslagen meddelats hade från rådstufvurätten expedierats
i form af promemorior uppsätta, skriften jämväl bilagda bevis rörande
utslagens innehåll. Af dessa bevis, hvilka alla lämnade besked om vederbörande
tilltalades kvarhållande i häkte eller frigifvande, innehöll beviset
af den 16 mars i öfrig! angående Salomonsson-Tala, att han för misshandel
å moder dömts till straffarbete i fyra månader. Beviset af den 30 mars
innehöll angående Norell-Källström, att han för tre förskingringsbrott dömts
till fängelse i sammanlagd! tre månader. Beviset af den 20 april utvisade,
bland annat, att Jansson för misshandel dömts till straffarbete i sammanlagd!
fem månader, däraf tio dagar med straffskärpning af hardt nattläger;
att Wadelius för misshandel dömts till två månaders fängelse; samt att
Jansson och Wadelius dömts att för fylleri bota 15 kronor hvar.
Slutligen var vid skriften jämväl fogad! ett af Ljusdals tingslags
häradsrätt under ordförandeskap af e. o. notarien Per Er. Wahlund den
— 1911 —
175
18 februari 1910 meddeladt utslag, hvarigenom bondsonen Jonas Hansson
Färlin dömts att för hvardera af tre särskilda förfalskningsbrott hållas till
straffarbete fyra månader, eller att i en bot undergå straffarbete ett år
samt att vara medborgerligt förtroende förlustig intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blifvit frigifven. Häradsrätten hade tilllika
förpliktat Färlin att godtgöra statsverket förskjuten vittnesersättning
samt att till vederbörande målsägare för en förfalskad växel erlägga 225
kronor med ränta. Ett af Wahlund å domarämbetets vägnar den 18 februari
1910 utfärdadt, likaledes insändt bevis innehöll däremot endast de
Färlin ådömda kriminella påföljderna.
Sedan jag till en början lämnat rådstufvurätten i Häfte tillfälle att
yttra sig öfver t. f. landshöfdingens ifrågavarande framställning, anförde
rådstufvurätten i afgifven förklaring hufvudsakligen följande.
Enligt det i ärendet åberopade lagrummets ordalydelse skulle beviset
innehålla besked »om den ådömda bestraffningen och den utgång i öfrigt,
målet, så vidt den dömde rörer, genom utslaget erhållit». Häraf vore en
följd, att beviset skulle upptaga icke blott den ådömda bestraffningen utan
äfven hvarje faktum af kriminel! eller civilrättslig betydelse, som genom
utslaget gent emot den dömde fastställdes. Hade den dömde blifvit i målet
ålagd ersättningsskyldighet eller förklarats pliktig att gälda skadestånd eller
att eljest utgifva något till annan, skulle äfven dessa förhållanden i beviset
närmare angifvas.
De af rådstufvurätten utfärdade, af t. f. landshöfdingen i ärendet åberopade
tre domstolsbeskeden rörande häktade personer stode icke i full
öfverensstämmelse med de principer, rådstufvurätten sålunda angifvit såsom
de riktiga. Anledningen till den underlåtenhet i afseende å bevisens
fullständighet, som förelåge, vore den, att rådstufvurätten — som förbisett
den ändring af § 20 i förordningen angående expeditionslösen, som
skett genom kungl. kungörelsen den 10 december 1909 — i regel expedierat
fullständiga utslag rörande häktade personer så tidigt, att desamma
varit för de häktade tillgängliga före den tidpunkt, då nöjdförklaring tidigast
fått afgifvas. Genom detta förfararande syntes någon skada icke hafva
skett eller ens kunnat uppstå. Emellertid vore rådstufvurättens omedelbart
efter utslags afkunnande meddelade bevis numera affattade i öfverensstämmelse
med de grunder, som i förklaringen angifvits. Och ville
rådstufvurätten tillägga, att ett skriftligt eller muntligt meddelande från
länsstyrelsen om de tvifvel beträffande bevisens giltighet, som uppkommit,
skulle föranlcdt omedelbar rättelse.
Rådstufvurätten hölle före, att lagrummet i fråga icke lämnade rum
— 1911
176
för tvifvel om dess rätta tolkning, och att åtgärder i det syfte t. f. landshöfdingen
antydt icke vore erforderliga.
I ärendet infordrade jag äfven yttrande från domhafvande!! i Västra
Hälsinglands domsaga, hvarefter häradshöfdingen i nämnda domsaga Th.
A:n Hagander gent emot t. f. landshöfdingens framställning erinrade följande.
Naturligtvis måste häradshöfdingen villigt medgifva, att ifrågavarande
bevis kunde uppfattas så, att jämte bestraffningen och de i 2 kap. 19 och 20
§§ strafflagen omförmäla påföljderna däri borde intagas den brottslige tilläfventyrs
ålagda ersättningar och skadestånd; men häradshöfdingen betviflande,
att meningen varit att i detta bevis, som skulle genast efter den
häktades dömande expedieras, upptaga annat än storleken af straffet jämte
berörda påföljder.
Under den långa tid, eller öfver 25 år, häradshöfdingen varit domhafvande
i Västra Hälsinglands domsaga hade, honom veterligen, aldrig
någon häktad person, som där dömts, annat än i sammanhang med klagan
öfver straffet besvärat sig öfver de ersättningar af ett eller annat slag,
som honom ålagts, och till hvilka för öfrig! i nio fall af tio den dömde
saknade tillgång. Vid sådant förhållande och då utslaget i dess helhet ju
högt och tydligt upplästes för den häktade, kunde häradshöfdingen för sin
del icke finna det vara nödigt att i omförmälta bevis intaga mera än hvad
häradshöfdingen sålunda antydt; och någon den ringaste olägenhet, om
beviset innehölle allenast det kriminella ansvaret, både säkerligen icke försports
och torde väl knappast komma att förspörjas.
Inom häradshöfdingens domsaga både ifrågakomna bevis hittills utfärdats
i öfverensstämmelse med det bland handlingarna befintliga, af e. o.
notarien Wahlund afgifna; och häradshöfdingen antoge, att flertalet domare
skrefve dessa bevis på enahanda sätt. Skulle beviset tillika innefatta eu
specifikation på alla förekommande ersättningar in. m. till olika personer,
blefve ändamålet med detsamma förfeladt, enär beviset ju då blefve allenast
ett förkortad! utslag. Mångskrifveriet vore sannerligen stort nog ändå,
enkannerligen inom domsagorna på Jandet, utan att domaren skulle onödigt
betungas med vidlyftiga bevis i förevarande fall.
Vid öfvervägande af hvad i ärende! sålunda förekommit faun jag
ifrågavarande lagstadgande icke kunna gifvas någon annan tolkning än
den, som legat till grund för t. f. landshöfdingens framställning i ämnet.
De i 2 § i lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt
genom icke laga kraft ägande utslag, den 26 mars 1909 omförmälta bevis
— 1911
177
skola i enlighet härmed upptaga alla icke blott kriminella utan äfven civilrättsliga
påföljder, som på grund af utslaget träffa den dömde.
Detta hade erkänts af rådstufvurätten i Giifle, som också, enligt hvad
rådstufvurättens förklaring utvisade, numera låter åt bevis af ifrågavarande
beskaffenhet gifva en fullständigare affattning än förut. Häradshöfdingen
Dagande,- hade väl i sin förklaring medgifvit, att bevisen kunde uppfattas
så, att i dem borde intagas äfven den brottslige ådömda ersättningar
och skadestånd. Häradshöfdingen hade emellertid samtidigt sökt göra gällande
att detta ej varit stadgandets mening, och att en dylik fullständighet
i bevisen skulle leda till ett onödigt betungande inångskrifveri. Häradshöfdingens
sålunda framställda uppfattning gaf mig anledning att till honom
aflåta en ämbetsskrifvelse, hvari jag delgaf honom min mening i
ämnet, i förhoppning att han skulle tillse, att den praxis, som att döma
af häradshöfdingens förklaring i förevarande hänseende var rådande inom
hans domsaga, blefve för framtiden rättad.
Då jag ansåg, att genom tydlig lag biff vit bestämdt hvad ifrågavarande
bevis skola innehålla, faun jag icke anledning föreligga att vidtaga någon
åtgärd i det af t. f. landshöfdingen angifna syftet att vinna ett förtydligande
af hithörande bestämmelser.
Vidkommande därefter den af t. f. landshöfdingen framkastade frågan,
huruvida icke tilläfventyrs ett bevis af förevarande beskaffenhet borde
lämna ett direkt uttalande därom, att beviset verkligen innehölle allt hvad
lagen fordrade, kunde jag icke heller i donna del anse, att lagen tarfvade
något förklarande tillägg. Ett dylikt uttalande kunde näppeligen vara
mera nödvändigt vid dessa än vid andra ämbetsbevis. Hufvudsaken torde
vara, att ingen meningsskiljaktighet må förekomma om hvad beviset enligt
gällande lag skall innehålla.
Genom en till t. f. landshöfdingen aflåten skrifvelse redogjorde jag
för min uppfattning i ämnet.
Sedan justitiekansler!! genom ett hos honom anhängig^ordt ärende
fatt kännedom om t. f. landshöfdingen Ströms hänvändelse till mig, fann
sig justitiekanslern föranlåten att i en den 27 december 1910 till Konungens
befallningshafvande aflåten ämbetsskrifvelse, däri jämväl andra uppkomna
frågor afhandlades, framhålla, att därest t. f. landshöfdingen i förekommande
fall vore tveksam, huru en utkommen författning skulle tolkas,
eller hvilka ämbetsåtgärder han hade att vidtaga, t. f. landshöfdingen
såsom Konungens befallningshafvande borde i ämnet göra framställning
hos Konungen eller, om ärendets beskaffenhet dittill föranledde, hos
Konungens högste ombudsman, justitiekanslern. Emellertid tilläde justitie
Justiticombud''smannens
ämbetsberätlchc till 1911 års Riksdag. 23
178
kanslern i berörda skrifvelse, att icke något vore att erinra mot den uppfattning,
som af mig uttalats till svar på de framställda spörsmålen.
36. Fråga om lagligheten af förhud vid vite mot föredrag och
sammankomster å allmänna vägar.
I uppgifven egenskap af ombudsman för Skånes distrikt af Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti påkallade Gast, Nilsson i Kristianstad min
ämbetsåtgärd i anledning däraf, att Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län den 14 augusti 1909 utfärdat en ännu gällande och tillämpad
kungörelse, hvari stadgats förbud vid vite af 10 kronor mot föredrags
hållande samt anordnande af eller deltagande i sammankomster å allmänna
vägar på länets landsbygd.
Konungens befallningshafvande, som anmodats yttra sig öfver dessa
klagomål, anförde i afgifven förklaring följande.
_ Obestridligt vore, att de allmänna vägarna vore afsedda för allmänna
trafiken. Likaledes torde sedan gammalt det ingå i allmänna medvetandet,
att denna trafik ej finge genom obehöriga moment störas, utan att en hvar
hade berättigade anspråk att ostörd och obehindrad få färdas fram å vägar,
som vore för allmän samfärdsel upplåtna. Enär anordnande af föredrag
eller sammankomster på allmän väg innebure inbjudan till folksamling,
toges uppenbarligen vägen i anspråk för annat ändamål än för samfärdseln,
och samfärdseln blefve, enligt hvad erfarenheten gåfve vid handen, icke
sällan direkt hindrad eller hejdad genom folksamlingen.
Men äfven om så icke skedde, läge det i sakens natur, att folksamlingen
verkade störande och att en resande ofta tvekade, om icke afhölles
från att fara fram, synnerligast om skymning inträdt eller t. ex. den resande
färdades med skygga hästar. "Härtill komme, att dylika sammankomster
lätteligen föranledde oordningar af hvarjehanda slag, hvilka med
landsbygdens klena polisstyrka icke kunde förebyggas. Att i det tätt befolkade
Malmöhus län med liflig vägtrafik olägenheter af förevarande slag
skulle göra sig gällande i högre grad än på andra orter torde vara påtagligt,
och klagomål härutinnan hade ganska ofta och sedan länge försports.
Visserligen var det de under år 1909 rådande förhållanden, som
närmast föranledde länsstyrelsen att utfärda ifrågavarande förbud, eftersom
möten och sammankomster å allmänna vägarna under den period förbudet
utfärdades förekommo mycket allmänt, men lika visst vore, att det äfven
tidigare hos länsstyrelsen varit under öfvervägande att vidtaga en sådan
— 1911 —
179
åtgärd. Enligt 10 § af landshöfdinginstruktionen ålågs det länsstyrelsen
att hafva omsorgsfull vårdnad därå, att allmän ordning och säkerhet upprätthölles,
med rätt tillika att stadga erforderliga viten; och enär användandet
af vägar för ifrågavarande ändamål, enligt hvad i förklaringen framhållits,
vore ägnad! att störa både ordning och säkerhet, hade länsstyrelsen
funnit sig befogad och pliktig att stadga det klandrade förbudet.
Med sin uppfattning därom, att de missförhållanden, som föranleda
förbudet, icke vore tillfälliga utan städse vore att befara, hade länsstyrelsen
ansett sig sakna anledning att återkalla förbudet, hvilket för öfrig!
med en förståndig tillämpning icke torde för den enskilde medföra större
inskränkning än den en hvar måste gent emot den allmänna samfärdselns
kraf underkasta sig.
Det vore länsstyrelsen icke obekant, att den uppfattningen häfdats,
det förbud af ifrågavarande beskaffenhet icke finge meddelas annat än för
ett eller Lera särskilda tillfällen eller med annan lämplig begränsning.
Länsstyrelsen både ock erfarit, att länsstyrelsen i ett annat län förständiga!
underlydande kronofogdar och länsmän att, därest de erhölle kännedom
om att möte eller föredrag å allmän väg vore afsedt att hållas, af
beskaffenhet att höra förbjudas, göra framställning hos länsstyrelsen om
utfärdande af förbud vid vite. Länsstyrelsen tilläte sig emellertid uttala,
att en dylik tillämpning af den länsstyrelsen tillkommande befogenhet på
ifrågavarande område i de allra flesta fall skulle visa sig fullkomligt illusorisk
för ändamålet. Någon anmälningsplikt om föredrag och möten förefunnes
ej beträffande landsbygden, och icke heller tillkännagåfves de alltid
genom anslag. Mycket ofta anordnades de helt oväntad! t. ex, genom
budskickning eller eljest, så att polismyndigheten ej på förhand om tillställningen
ägde kännedom. I dylika fall skulle det uppenbarligen icke
vara möjligt att inom tillräckligt god tid utverka ett vitesförbud, utan tillställningen
skulle finnas vara afslutad innan förbudet meddelats och kungjorts.
Konungens befallningshafvande i ett annat län hade i cirkulär anmana!
vederbörande att noga tillse, det föredrag, sammankomster eller andra tillställningar
å allmänna vägar icke ägde rum. Visserligen ansåge länsstyrelsen
i öfverensstämmelse med sin förut uttalade åsikt, att polismyndighet
ägde rätt söka förhindra dylika tillställningar. Däremot vore länsstyrelsen
mera tveksam i fråga om de medel, som stode till polismannens
förfogande, därest hans tillsägelser vid dylik! tillfälle ej åtlyddes, eller
hvilken påföljd drabbade den, som ej hörsammade tillsägelsen.
Länsstyrelsen nödgades alltså vidhålla, att tillgodoseendet af ordning
och säkerhet på landsbygden i ett län med sådan frekvens som Malmöhus
— 1911 —
180
kräfde, att möten, föredrag och andra sammankomster å allmänna vägar
blefve förbjudna, tillställningarna måtte afse h vil ket lofligt syfte som helst,
samt att förbudet för att äga nödigt eftertryck borde vara stadgadt med
vitespåföljd.
Därest den uppfattning om lagligheten och lämpligheten af länsstyrelsens
förfarande, som sålunda angifvits, icke vunne gillande, utan länsstyrelsen,
med föranledande af besked, som länsstyrelsen vore pliktig hörsamma,
nödgades återkalla ifrågavarande förbud, måste länsstyrelsen anse
i väsentlig mån inskränkt möjligheten att uppehålla den vägfrid, på hvilken
den trafikerande allmänheten med fog torde kunna göra anspråk, och
på samma gång afsåga sig ansvaret för att det så att såga fastsloges, att
lagligt hinder icke förefunnes mot att de allmänna vägarna användes för
sammankomster och folksamlingar af hvarjehanda slag.
Vid pröfning af detta ärende fann jag, att det af Konungens befallningshafvande
till stöd för anmärkta vitesförbudet åberopade lagstadgandet,
eller 10 § i landshöfdinginstruktionen, icke äger den innebörd, Konungens
befallningshafvande antagit. Enligt min mening — och jag har grundad
anledning till antagande att den delas af regeringsrätten — må jämlikt
berörda stadgande förbud af ifrågavarande beskaffenhet ej meddelas annat
än för ett eller flera särskilda tillfällen eller med annan lämplig begränsning.
Med afseende å stadgandets obestämda affattning ansåg jag mig emellertid
ingalunda kunna stämpla Konungens befallningshafvandes på en
motsatt uppfattning grundade beslut såsom ett tjänstefel, d. v. g. såsom
ett fel af beskaffenhet att för vederbörande medföra ansvar.
Åtal kunde således från min sida icke ifrågakomma, men det var af
vikt, att ett oriktigt beslut rättades. På grund häraf och då jag med
hänsyn till innehållet i förklaringen fann, att en hemställan af mig till
Konungens befallningshafvande om förbudets upphäfvande skulle vara ändamålslös,
aflat jag till Kungl. Maj:t en skrifvelse, däri jag framlade förhållandet
till den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.
— 1911 —
181
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af lagen om
bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898.
I detta ämne bär jag den 7 januari 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:
»Lagen om bodelning vid äktenskapsskillnad m. m. den 1 juli 1898
innehåller i 1 § första stycket följande bestämmelser:
»Har äktenskap blifvit genom skillnad upplöst, skall om skifte af
boet samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så oek om
förvaltning af enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker i tilllämpliga
delar gälla hvad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden
stadgadt för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som blifvit
i äktenskapet skillda, jämväl tillämpning hvad i samma lag för det fall,
att boskillnad sökts, finnes föreskrifvet om samfälld egendoms afskiljande
från boet, om undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för
vederlagsfordran. *
I afseende å skifte af bo, hvarom här är fråga, skall sålunda lagen
om boskillnad utgöra rättesnöret.
Sistberörda lag innehåller härom i 18 § den bestämmelsen, att sedan
boskillnad beviljad blifvit, skall boet, så snart ske kan, skiftas i den ordning,
som om delning af död mans kvarlåtenskap är i lag stadgad.
Bestämmelserna i 12 kap. ärfdabalken skola alltså uti ifrågavarande
afseende i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
I boskillnadslagen har meddelats föreskrift om skyldighet för make
att, i händelse vederbörligt yrkande därom framställes, edfästa riktigheten
af den i anledning af boskillnaden upprättade bouppteckningen.
Uppenbarligen bör motsvarande skyldighet förefinnas i afseende å
äktenskapsskillnad. Detta kan dock, med hänsyn till innehållet i förenämnda
lagstadganden och då boupptecknings ifästande ju icke ingår såsom
ett led i skifte, ej anses vara utsagdt af lagen om bodelning vid äktenskapsskillnad.
Denna bristfällighet har, enligt hvad jag under mina inspektionsresor
inhämtat, gifvit anledning till olägenheter.
Jag vågar visserligen hålla före, att den lucka, som sålunda förefinnes
i lagen, skulle kunna utfyllas genom rättspraxis.
Då emellertid äktenskapslagstiftningcn nu skall underkastas revision,
torde det vara lämpligt att i samband därmed råtta eller förtydliga ifrå
—
1911 —
182
gavarande lag i den af mig angifna riktningen; och jag har därför, med
stöd af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion,
trott mig höra fästa Eders Kung! Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af bestämmelserna
om skillnad i äktenskap på grund af blodskam.
Härom har jag den 7 januari 1910 till Kungl Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:
»I kungl. förklaringen den 23 mars 1807, punkt 22, stadgades: »Då
någon, som är gift, begår blodskam, hvarå lagen i 59 kap. missgärningsbalken
utsätter dödsstraff, men den brottslige får njuta förskoning till
lifvet, skall äktenskapet alltid upplösas genom skiljebref, ehvad den oskyldiga
makan det yrkar eller ej, och den brottslige förvisas till sådan ort,
där hvarken den oskyldiga makan eller den person, med hvilken blodskam
är begången, sig uppehåller. »
Enligt bestämmelserna i 18 kap. af 1864 års strafflag kan dödsstraff
för blodskam numera icke ådömas.
Med hänsyn härtill och då för öfrig! omförmälta stadgande, i hvad
det afser den brottsliges förvisning, jämväl upphört att gälla, lärer det
kunna ifrågasättas, om ej stadgandet i sin helhet satts ur kraft.
En annan uppfattning har emellertid gjort sig gällande ej mindre i
teori än äfven i praxis.
Vid inspektion hos en häradsrätt innevarande år antecknade jag sålunda
följande fall: Under rannsakning med en gift man, som öfva! otukt
med sin styfdotter, yrkade åklagaren, att den tilltalades äktenskap måtte
jämlikt ifrågavarande stadgande förklaras upplöst. Hustrun, som var närvarande
vid rätten, bestred likasom mannen det sålunda framställda yrkandet.
I slutligt utslag, meddeladt den 24 augusti 1907, förklarade häradsrätten
— jämte det den tilltalade jämlikt 18 kap. 2 § strafflagen dömdes
till vissa månaders straffarbete för otukt — makarnes äktenskap
upplöst.
Utslaget vann laga kraft.
Ett fullkomligt liknande fall har jag påträffat hos en annan häradsrätt.
Att på sätt här skott på yrkande åt allmän åklagare mot den oskyldiga
makans bestridande döma till äktenskapsskillnad kan uppenbarligen
icke anses stå i öfverensstämmelse med nutida rättsuppfattning. I afse
—
1911 —
183
ende härå tillåter jag mig särskilt åberopa, att 1807 års förklarings ifrågavarande
stadgande icke upptogs vare sig i det förslag, som lagkommittén
år 1826 afgaf, eller i lagberedningens förslag. Stadgandet lärer ej
heller numera hafva någon motsvarighet i utländsk rätt.
Då det alltså i min tanke är af vikt, att stadgandet varder upphäfdt,
har jag, med den rätt som 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion tillförsäkrar mig, ansett mig böra öfverlämna frågan
till Eders Kungl. Maj:t, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må
finna densamma förtjäna.»
Framställning till Kungl Maj:t om ändring af 14 §
konkurslagen.
Härom har jag den 7 januari 1910 till Kungl. Maj:t afiåtit följande
skrifvelse:
»Enligt 14 § konkurslagen skall i den offentliga stämningen å borgenärerna
utsättas viss dag, då de hafva att innan kl. 12 på dagen, i staden
å det rum, som därtill varder bestämdt, och på landet å visst ställe inom
rättens domsaga anmäla och bevaka sina fordringar.
Den sålunda meddelade bestämmelsen, att bevakning skall äga rum
innan kl. 12 på dagen har, enligt hvad under mina ämbetsresor häradshöfdingar
för mig framhållit, visat sig vara af beskaffenhet att förorsaka
afsevärda olägenheter.
Då sammanträdet måste börja före kl. 12, har det nämligen med hänsyn
till tågförbindelserna med den plats, där sammanträdet skolat hållas
(tåg har t. ex. ankommit dit först kl. 1 e. m.), i åtskilliga fall varit erforderligt,
att vederbörande domhafvande, som bott å annan ort, anträdt sin
resa redan dagen före sammanträdet. Och detta bär ju medfört onödigt
besvär för honom likasom onödig kostnad för konkursboet, hvithet allt
kunnat undvikas, därest det stått honom Öppet att i den offentliga stämningen
utsätta det klockslag, som på grund af de föreliggande omständigheterna
varit för honom lämpligast.
Ifrågavarande stadgande kan för öfrigt tydligen bereda olägenhet icke
allenast för domhafvande!» utan jämväl för konkursborgenärerna.
På grund häraf och med särskild hänsyn därtill, att konkurslagen på
Eders Kungl. Maj:ts föranstaltande för närvarande är under omarbetning,
har jag ansett mig böra, med bifall till därom hos mig gjord framställning,
fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på den enligt ruin mening mindre
tillfredsställande anordning, som gäller uti förevarande afseende.»
— 1911 —
184
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af gällande
bestämmelser om öfverlämnande till vederbörande anatomiska
institutioner af lik efter själfmördare m. m.
I detta ämne har jag den 4 februari 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:
»Genom nådigt bref den 3 mars 1837 angående brist på lik för anatomiska
undervisningen i Lund förordnades, med ändring af bestämmelserna
i ett föregående nådigt bref den 27 november 1816, att inom ett
afstånd från Lund af sex mil borde, från den 1 oktober det ena året till
den 1 april det följande, utan uppskof genom vederbörande kronobetjänings
föranstaltande till anatomisalen i Lund transporteras och aflämnas,
bland andra, alla som själfva afhändt sig lifvet.
Den 24 mars 1865 beslutade Eders Kungl. Maj:t den förändring i
de för dissektionssubjekters transporterande till anatomisalen i Lund genom
förberörda bref meddelade stadgande!!, att tiden för donna transport
skulle blifva från den 15 september ena året till den sista april det andra,
samt att området, från h vil ket aflämnandet borde äga rum, skulle innefatta
Malmöhus län och de orter inom Kristianstads län, som äro belägna
inom tre mil från närmaste järnvägsstation; och förständigades vederbörande
länsstyrelser att, efter därom af consistorium academicum gjord
framställning, vidtaga de på dem ankommande, för verkställigheten af
dessa föreskrifter erforderliga åtgärder.
Uti en till mig ingifven skrift har folkskolläraren A. J. Rosén i Hellestad
— med förmälan att, sedan en hans i Kristianstads län boende son
tagit sig själf af daga, liket efter honom trots Roséns protester öfverlämnats
till anatomisalen i Lund — anhållit, att jag måtte vidtaga de åtgärder,
som kunde på mig bero, för att ifrågavarande bestämmelser måtte
varda uppbädda. Enligt Roséns uppfattning verkade det »upprörande och
hjärtslitande, att ej föräldrar ha rättighet att taga vara på sina barns
döda kroppar utan måste till följd af uråldriga lagar lämna dem utan
skonsamhet i myndigheternas händer».
Landshöfdingämbetet i Uppsala län har förut i skrifvelse den 31
oktober 1907 hos Eders Kungl. Maj:t gjort framställning om upphäfvande
eller förändring ej mindre af ofvan omförmälta stadgande!! än äfven af
gällande bestämmelser angående anskaffandet af lik för den anatomiska
undervisningens behof i Stockholm och Uppsala, Indika bestämmelser mot
—
1911 —
185
svara hvad som enligt det ofvan anförda är föreskrifvet i afseende å den
anatomiska undervisningen i Lund.
öfver donna framställning af landshöfdingämbetet hafva medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund, Karolinska institutets lärarekollegium
äfvensom universitetskanslern afgifvit yttranden.
Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund hafva därvid dels på det
enträgnaste hemställt, att ifrågavarande bestämmelser ej måtte utan vidare
upphäfvas, dels ock anhållit att, i fall Eders Kungl. Maj:t funne skål till
ändring i bestämmelserna, sådan ändring måtte föregås af en noggrann
utredning, huru de nya bestämmelserna skulle komma att verka i afseende
på liktillgången å respektive anatomisalar.
Karolinska institutets lärarekollegium har uttalat sig mot ändring af
de nuvarande bestämmelserna.
Universitetskanslern har anfört, att enär ifrågavarande bestämmelser
vore gifna i syfte att för de anatomiska institutionerna bereda tillgång
på lik för möjliggörande af anatomisalsstudiet af människokroppens byggnad,
hvilket studium utgjorde den grundval, hvarpå hela läkarutbildningen
hvilade, universitetskanslern på det bestämdaste afstyrka, att någon ändring
vidtoges i dessa bestämmelser, innan en tillfredsställande utredning
bli t vit åvägabragt i frågan, på h vilket sätt, med eventuellt ändrade föreskrifter
i ämnet, omförmäla för den medicinska undervisningen oafvisliga
kraf skulle kunna fullt nöjaktigt tillgodoses.
För min del underskattar jag ingalunda de skäl, som förmått de myndigheter,
hvilka hittills hörts öfver landshöfdingämbetets omförmäla framställning,
att för närvarande ställa sig afvisande till densamma.
Då saken emellertid dragits under mitt hopropande, har jag på grund
af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
ansett mig icke böra underlåta att på detta sätt framhålla, hurusom ifrågavarande
bestämmelser i anmärkta hänseendet uppenbarligen stå i strid
med nutida rättsuppfattning, sådan den också i lagstiftningen fått uttryck.
Och tillåter jag mig i afseende härå erinra om lagen den 18 december
1908, hvarigenom den förutvarande bestämmelsen om själfspillingars jordfästning
i stillhet upphäfdes.»
Justitieombudsmannens ämhelsberälteUe till 1911 års Riksdag.
21
186
Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af 2 §
4 mom. tryckfrihetsförordningen.
Härom har jag den 8 februari 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en skrifvelse
af följande lydelse:
»I en tidningsartikel med rubrik »Rådman A. Dahl och pressen. En
vädjan till justitieombudsmannen», införd uti ett till mig öfversändt exemplar
af »Skånska morgonbladet» för den 6 februari 1909, anfördes af tidningens
utgifvare och redaktör Karl Elfstadius, bland annat, följande.
För någon tid sedan både till magistraten i Kristianstad ingifvits ett
utlåtande från stadens spritförsäljningsbolag med anledning af en framställning
från Kristianstads arbetarkommun m. fl. om ändrad tid för stängning
af stadens krogar. Då en af tidningens medarbetare på expeditionstid
hos magistraten anhållit att få taga del af detta utlåtande, hade rådmannen
A. Dahl förklarat, att han icke utlämnade handlingen till afskrift,
enär den ännu icke behandlats af magistraten. Senare hade vid upprepade
framställningar att få taga del af utlåtandet gjorts andra invändningar,
oaktadt utlåtandet måste anses såsom offentlig handling, så snart det inlämnats
till offentlig myndighet.
På grund häraf hemställde klaganden att jag måtte vidtaga den ämbetsåtgärd,
hvartill rådmannen Dahls förfarande kunde anses höra föranleda.
Med anledning af klagomålen afgaf rådmannen Dahl infordrad förklaring
och anförde däruti följande.
Omedelbart efter det ifrågakomna utlåtande från Kristianstads spritförsälj
ni ngsaktiebolag till Dahl ingifvits, framställde bolagets direktör till
Dahl anhållan, att utlåtandet måtte tillhandahållas för offentliggörande
först i sammanhang med magistratens blifvande beslut i ärendet, d. v. s.
att detsamma måtte anses till magistraten aflämnadt först samma dag det
blefve i magistraten föredraget.
Vid efterfrågan erhöllo samtliga tidningsreferenter enahanda besked,
att ärendet komme att behandlas vid magistratens sammanträde den 1
februari 1909, och att handlingen först därefter blefve tillgänglig.
Måndagen den 1 februari blef ärendet af Dahl hos magistraten föredraget,
och beslöts att yttrande skulle afgifvas den 8 februari. Omedelbart
efter sessionens slut förstnämnde dag erhöll Dahl besök af en person,
som säde sig vara medarbetare i tidningen Skånska morgonbladet och som
begärde tillgång till handlingen i fråga. Dahl lämnade härvid det besked,
att handlingen för det dåvarande vore erforderlig för uppsättande af magi
—
1911 —
187
stråtens protokoll och beslut, med underrättelse tillika att beslutet, som
komine att meddelas den 8 februari, skulle omedelbart därefter hållas tillgängligt
jämte ifrågavarande handling. Samma besked lämnades öfriga
tidningsmän, som gjorde förfrågan i ärendet. Den 8 februari, ofördröjligen
efter sessionens slut, tillhandahöllos magistratens protokoll i ärendet
för den 1 februari, innefattande ifrågavarande af spritförsäljningsbolaget
afgifna utlåtande, samt magistratens skrifvelse den 8 februari till stadsfullmäktige,
innefattande magistratens beslut i ärendet.
Det vore således icke sant, att handlingen i fråga blifvit anmälaren
eller annan obehörigen undanhållen. Tvärtom hade Dahl, som för öfrigt
ej vore expeditionshafvande i afseende å magistratsprotokollet, träffat särskilda
förfoganden, i ändamål att pressen snarast möjligt skulle erhålla del
af hvad som hos magistraten förekommit uti ifrågakomna ärende.
I påminnelser, som klaganden afgaf med anledning af rådmannen
Dahls förklaring, anfördes, bland annat:
Det vore ett högst anmärkningsvärdt förhållande, att rådmannen Dahl
sökte skydd bakom Kristianstads spritförsäljningsaktiebolags rygg. Enligt
förklaringen skulle nämligen bolagets direktör anhållit hos magistraten,
att bolagets skrifvelse icke skulle »anses» inlämnad, ehuru den, såsom
rådmannen Dahl vidginge, var inlämnad, då »Skånska morgonbladets» medarbetare
å klagandens vägnar anhöll att få taga del af densamma.
Rådmannen Dahls uppfattning, att handlingen vore offentlig, såsom
han läte förstå, först sedan magistraten behandlat densamma, syntes klaganden
minst sagdt egendomlig och torde höra beaktas såsom synnerligen
farlig för pressen, därest den i sina tillämpliga delar skulle göras gällande
inom de allmänna verken.
Den åsyftade skriften från bolaget var faktiskt ingifven till magistraten,
då den första gången efterfrågades af klagandens medarbetare, men
rådmannen Dahl vägrade att utlämna densamma.
Vidare hade rådmannen Dahl i sin förklaring yttrat, att han andra
gången skriften efterfrågades behöfde den för sitt arbete. Därför ansåge
han sig hafva rätt att vägra utlämna densamma. Men om donna invändning
vore giltig och tillfredsställande i dylika fall, huru skulle det
då blifva möjligt för allmänheten och pressen att kontrollera invändningens
riktighet? En tjänsteman kunde ju, om han af ett eller annat skäl ansåge
sig hafva anledning undanhålla en offentlig handling, i all oändlighet
upprepa denna invändning till dem, som önskade taga del af handlingen
i fråga, och följden blefvc då, att handlingen aldrig blefven tillgänglig.
Sedan jag i skrifvelse till rådmannen Dahl begärt uppgift om dagen,
då utlåtandet i fråga ingifvits till magistraten, samt upplysning om hvem
— roll —
188
som innehaft utlåtandet under tiden från den 1 till den 8 februari, meddelade
rådmannen Dahl i skrifvelse den 28 april 1909, att utlåtandet inkom
till magistraten den 27 januari 1909, äfvensom att Dahl, som jämlikt
den för magistraten gällande arbetsordning vore pliktig att uppsätta
förslag till yttranden, under tiden från det att berörda utlåtande den 1
februari i magistraten föredragits intill dess att magistratens yttrande i
ärendet den 8 i samma månad justerades och meddelades, innehaft utlåtandet
i och för utarbetande af förslag till magistratens yttrande.
Härjämte anförde rådmannen Dahl i skrifvelsen, att bolagets direktör
den 28 januari hos Dahl gjorde framställning, att handlingen måtte anses
till Dahl enskild! ingifven intill dess densamma blefve i magistraten föredragen,
samt att det varit först efter det denna begäran af bolagets direktör
framställts som en representant från tidningen Skånska morgonbladet
efterfrågat handlingen. Dahl hade ansett sig sakna formell behörighet att
lämna den sålunda från bolaget framställda önskan utan beaktande, enär
handlingens lämnande till enskild! förvar hos Dahl i verkligheten endast
syntes likvärdigt med handlingens återtagande och dess förnyade ingifvande
å magistratens sessionsdag, och till detta senare förfarande torde väl,
enligt Dahls uppfattning, bolaget icke kunna! förvägras medgifvande.
Att emot lösen erhålla afskrift af handlingen hade icke af klaganden
eller ombud för honom ifrågasatts.
Af handlingarna i detta ärende framgick således, att det af klaganden
afsedda utlåtande! inkommit till magistraten den 27 januari 1909, samt
att rådmannen Dahl, som å tjänstens vägnar emottag!t utlåtande! och
sedermera innehaft detsamma, vägra! att lämna tillgång till handlingen
förr än magistraten slutbehandlat den fråga, som utlåtande! gällde.
Hvad rådmannen Dahl anfört till stöd för sin vägran ansåg jag icke
kunna förtjäna något afseende. Tydligt är nämligen, att utlåtande!, så
snart det ingifvits till magistraten, varit att anse såsom offentlig handling,
af hvilken jämlik! tryckfrihetsförordningen eu hvar ägt taga del; och rådmannen
Dahl hade icke ägt befogenhet att tillmötesgå den af bolaget
dagen efter ingifvande! gjorda framställningen, att utlåtande! måtte tillhandahållas
för offentliggörande först i sammanhang med magistratens
blifvande beslut i ärende!. Ej heller syntes det sannolikt, att uppsättningen
af ärende! skulle fördröjts, därest utlåtande! tillhandahållits den
stund, som erfordrats för att afskrifva eller taga del af detsamma.
Rådmannen Dahl hade alltså förfarit i strid mot bestämmelserna i
§ 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen; och jag ansåg mig icke kunna underlåta
att beifra hans felaktiga förhållande.
På det åtal, jag följaktligen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge
— 1911 —
189
anställde mot rådmannen Dahl, meddelade hofrätten utslag den 27 januari
1910, och yttrade hofrätten därvid, att enär enligt 2 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen
Elfstadius, innan omförmäla ärende blifvit slutbehandlad
t af magistraten, ej ägt annan rätt än att emot lösen erhålla en afskrift
af ifrågavarande utlåtande, men någon begäran därom ej framställts,
lämnades den mot rådmannen Dahl förda talan utan bifall.
Detta hofrättens utslag har jag funnit synnerligen anmärkningsvärdt.
Jag vågar visserligen hålla före, att den uppfattning, som ligger till
grund för utslaget och som tydligen står i strid mot hvad hittills uti
ifrågavarande afseende ansetts såsom riktigt, icke skall vinna allmännare
efterföljd.
Då emellertid på Eders Kungl. Maj:ts föranstaltande revision af tryckfrihetsförordningen
för närvarande pågår, torde det vara lämpligt att i
samband därmed jämväl så förtydliga förevarande stadgande, att den tolkning
däraf, som inom hofrätten gjort sig gällande, varder för framtiden
omöjliggjord.
Med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
har jag därför trött mig höra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet,
till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående förtydligande af
gällande föreskrifter om utlännings äktenskap
i Sverige.
Den 17 februari 1910 har jag i detta ämne till Kungl. Maj:t aflåtit
en så lydande skrifvelse:
»Lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap den 8 juli 1904 innehåller i 1 kap. 2 § följande bestämmelser:
»Vill
utländsk undersåte inför svensk myndighet tråda i äktenskap,
värde hans rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han
tillhör. Är enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende
tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.
Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem,
hvilka med hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap.
giftermålsbalken sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel
förmärs.»
— 1911 —
190
I 1 kap. 4 § af samma lag åro följande bestämmelser meddelade:
»Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i
öfrigt om formen för äktenskaps afslutande, skall äga tillämpning äfven
för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
tråda i äktenskap.
Innehåller främmande stats lag föreskrifter om lysning för det fall
att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, må giftermål
inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan lysning
ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från den
lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande här
föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande
statens lag stadgad.»
Beträffande innebörden af ifrågavarande lagrum har i visst afseende
olika meningar yppats.
I en till mig ingifven skrifvelse har sålunda borgmästaren Carl Lindhagen
hemställt om min ämbetsåtgärd till erhållande af en förklaring af
bestämmelsen, att hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap
skall äga tillämpning äfven för det fall, att utländsk undersåte vill
inför svensk myndighet här i riket tråda i äktenskap.
Till stöd för donna hemställan har borgmästaren anfört, bland annat,
följande.
Nämnda bestämmelse, som både karaktären af ett undantag från den
i 2 § af samma lag uttalade principen, att därest utländsk undersåte vill
inför svensk myndighet tråda i äktenskap, skall hans rätt att äktenskapet
ingå pröfvas efter lagen i den stat, han tillhör, hade inom Stockholms
magistrat — åtminstone vid alla tillfällen då borgmästaren deltagit i gifterm
ålsförrättningar — tolkats så, att lysning enligt svensk lag alltid
skulle försiggå inom Sverige. För den speciella händelse att utländsk
kvinna, som förut ej varit bosatt inom landet, önskat ingå äktenskap, hade
lagens föreskrift uppfyllts på det sätt, att hon låtit kyrkoskrifva sig i
någon svensk församling, där lysning omedelbart därefter ägt ruin.
Berörda föreskrift om lysning, jämförd med efterföljande moment i
samma paragraf och andra stadgande!! i lagen, hade synts magistraten
uppenbarligen tyda på, att den af magistraten tillämpade tolkningen vore
den riktiga, hvithet borgmästaren vid tidigare förfrågningar äfven fått
vitsordadt af lagens författare.
1 öfverensstämmelse med donna uppfattning både borgmästaren den
16 augusti 1909, då han haft att förrätta giftermål, ansett sig förhindrad
att i äktenskap förena två finska undersåtar, Edvard Filip Sundman och
Anna Jernström. Lysning hade nämligen endast ägt ruin i brudens hem
—
1911 —
191
vist i Finland, och den tillfälliga omständigheten, att finska lagens allmänna
föreskrifter om lysning öfverensstämde med den svenska lagens,
hade af magistraten ansetts själffallet ej kunna för finska undersåtar
bereda en undantagsställning, då 1904 års författning ej innehölle något
sådant medgifvande.
Enligt hvad borgmästaren erfarit, både emellertid omedelbart därefter
förenämnda personer blifvit allenast på sina för borgmästaren företedda
handlingar i äktenskap förenade af kronofogden i Södertörns fögderi.
Med anledning af hvad borgmästaren Lindhagen sålunda anfört ansåg
jag mig höra anmoda kronofogden i nämnda fögderi att meddela mig,
huruvida han under angifna omständigheter förrättat giftermål mellan
förenämnda personer samt, därest så skulle vara fallet, på hvilka grunder
han ansett sig kunna gorå detta.
I afgifven förklaring anförde kronofogden, bland annat, följande.
Sundman och Anna Jernström hade styrkt, att de enligt den i Finland
gällande lag ägde rätt att ingå äktenskap; att i Finland samma bestämmelser
gällde i fråga om lysning till äktenskap, som enligt svensk
lag; och att oklandrad lysning för dem i hemlandet i behörig ordning
ågått. Under sådana förhållanden hade kronofogden ansett hinder ej
möta för äktenskapets afstötande inför honom.
Kronofogden hade fattat innebörden af ifrågavarande stadgande sålunda,
att 2 § afsåge utländsk undersåte, som ej vore bär i riket kyrkoskrifven,
under det att 4 § innefattade bestämmelser angående bär i riket
kyrkoskrifven utländsk undersåte. I förra fallet skulle rätt till äktenskaps
ingående pröfvas efter lagen i den stat, den utländske undersåten tillhörde,
i senare fallet efter svensk lag. I båda fallen skulle äktenskaps afsilande
föregås af lysning, som dock endast i senare fallet måste afkunnas i svensk
kyrka.
Vore icke donna tolkning utan den af borgmästaren Lindhagen förfäktade
meningen riktig och skulle lysning i svensk kyrka sålunda i hvarje
fall föregå äktenskaps afsilande härstädes mellan utländska undersåtar, så
skulle enligt kronofogdens förmenande stadgandet, att deras rätt att bär
ingå äktenskap skulle pröfvas efter deras hemlands lagar, omöjligen kunna
komma till tillämpning och hela stadgandet i 2 § följaktligen vara meningslöst.
Vid pröfning af detta ärende har jag funnit hvad kronofogden till
försvar för sin ifrågavarande åtgärd andragit icke vara tillfredsställande.
Fn jämförelse af 2 §, som bestämmer, efter hvilken lag utländsk
— 1911 —
192
undersåtes rätt att i Sverige ingå äktenskap skall pröfvas, med bestämmelsen
i 4 §, att hvad svensk lag stadgar beträffande »lysning till äktenskap,
så ock i öfrir/t om formen för äktenskaps afstötande» skall äga tillämpning
äfven för det fall, att utländsk undersåte vill i Sverige tråda i
äktenskap, ådagalägger tydligen, att frågan om lysning endast är att betrakta
såsom en formsak och alls icke beröres af föreskrifterna i 2 §.
Lagstiftaren måste följaktligen hafva utgått från, att vår lags bestämmelser
angående lysning under alla förhållanden skola lända till efterrättelse,
då utländsk undersåte vill här i riket ingå äktenskap.
Med donna utgångspunkt råkar man emellertid ut för tolkningssvårigheter
i annat afseende.
Enligt 7 kap. 2 § giftermålsbalken samt 15 kap. 18 § kyrkolagen
skall lysning förrättas i kyrkan till den församling, där bruden »tages».
Utan afseende å den ort, där hon är eller rätteligen bör vara mantalsskrifven,
är enligt den uttydning af detta stadgande, som vunnit burskap
i kyrklig praxis, kyrkoskrifningsorten bestämmande för lysningsorten.
I händelse bruden var medlem af främmande trossamfund med egen
kyrkobokföring skulle, jämlikt 4 § i- förordningen angående ändring i vissa
delar af kyrkolagen med därtill hörande författningar den 31 oktober 1873,
lysningen äga ruin i kyrkan till den församling, inom hvars område bruden
var »boende». Mantalsskrifningsorten måste sålunda bär anses hafva varit
afgörande.
I samband härmed må jämväl erinras om förordningen angående
äktenskaps afstötande i visst fall inför borgerlig myndighet den 15 oktober
1880, hvarest stadgades, att, om någon, som ej blifvit döpt eller som
icke inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard men icke heller tillhörde
främmande trossamfund, ville ingå äktenskap, detta skulle afslutas
inför borgerlig myndighet i den ordning och med tillämpning af de föreskrifter,
som, angående borgerligt äktenskap af främmande trosbekännare
och hvad i sammanhang därmed såväl i afseende å lysning som för öfrig!
borde iakttagas, vore meddelade i förordningen den 31 oktober 1873.
Genom lagen om äktenskaps ingående den 6 november 1908 upphäfdes
4 § i förordningen den 31 oktober 1873 äfvensom förordningen den
15 oktober 1880.
I 4 § af nämnda lag stadgas: »Innan äktenskap må afslutas, inför
borgerlig myndighet eller med vigsel, skall lysning, på sätt därom är
stadgadt, ske i den till svenska kyrkan hörande församling, där kvinnan
har sitt hemvist.»
Uppenbarligen har man icke tänkt sig att bär meddela annan bestäm -
— 1911 —
193
ruelse om lysningsorten än hvad som i sådant afseende är föreskrifvet i 7
kap. 2 § giftermålsbalken och 15 kap. 18 § kyrkolagen.
Med hänsyn till ordalagen i 4 § af 1908 års lag och då, i fråga om
främmande trosbekännare, »hemvist» ju omöjligen kan betyda kyrkoskrifningsort,
synes det emellertid som om meningen hos 1908 års lagstiftare
vant, att lysning skall ske i kyrkan till den församling, där bruden är
eller bör vara mantalsskrifven.
I detta sammanhang må redogörelse lämnas för följande rättsfall.
Till Estuna församling inflyttade från Finland hösten 1901 statdrängen
Johan Fredrik Augustsson och hans trolofvade Erika Sohlberg. Våren
1902 anhöllo de hos pastorn i nämnda församling om lysning. Då pastorn
försökte att från Hälsingfors, där Erika Sohlberg var kyrkoskrifven, utfå
flyttningsbetyg för henne, erhölls den upplysningen, att dylikt betyg till
utlandet numera ej lämnades för någon finsk medborgare, som ej ingått
äktenskap utomlands, men att Augustsson och Erika Sohlberg vore i Hälsingfors
till äktenskap förelysa och att de vore hinderslösa att sammanvigas.
Fästom framställde i anledning häraf förfrågan hos vederbörande
domkapitel, huruvida hinder mötte för honom att pa grund af den i Finland
afkunnade lysningen med vigsel fullborda äktenskapet mellan Augustsson
och Erika Sohlberg. Domkapitlet underställde ärendet Kungl. Maj:ts
pröfning. Högsta domstolen, hvars yttrande infordrades, ansåg den lysning
till äktenskap mellan Augustsson och Erika Sohlberg, som ägt rum
i Hälsingfors, icke äga laglig giltighet här i riket, men hemställde att
Kungl. Maj:t med afseende å hvad rörande Erika Sohlbergs hinderslöshet
och i öfrigt biff v it i ärendet upplyst måtte förklara, att den omständigheten,
att Erika Sohlberg icke vore inom riket kyrkoskrifven, icke utgjorde
hinder därför, att lysning till äktenskap mellan henne och Augustsson med
gällande verkan förrättades inom Estuna församling. I skrifvelse till domkapitlet
den 21 juni 1902 afgaf Kungl. Maj:t en förklaring i öfverensstämmelse
med högsta domstolens hemställan.
Man torde äga antaga, att Kungl. Maj:t funnit då gällande lagstiftning
icke föreskrifva, att lysning ovillkorligen skulle ske i .kyrkoskrifningsorten;
och vill jag särskild! påpeka, att Erika Sohlberg, enligt hvad af handlingarna
i ärendet synes framgå, var mantalsskrifven i Estuna församling.
(Jfr. Kungl. Maj:ts resolution den 20 december 1851, Backmans lagsamling
7 käft. s. 8, samt Kungl. Maj-.ts utslag den 13 februari 1849, Backmans
lagsamling 7 käft. s. 7.)
Så vidt jag kunnat inhämta, torde dock de kyrkliga myndigheterna
allt fortfarande utgå från, att kyrkoskrifningsorten, när den ej sammanfaller
med råtta mantalsskrifningsorten, bör uti ifrågavarande afseende vara
Justitieombudsmannens iimbctsbev Lidelse till lb)ll ars Riksdag» 25
194
bestämmande (naturligtvis dock med undantag för det fall, att bruden tillhör
främmande trossamfund). Enligt donna åsikt kan tydligen utländsk
kvinna, som önskar här i riket ingå äktenskap, icke få sin önskan uppfylld,
med mindre hon varder kyrkoskrifven i svensk församling, hvilken
emellertid ej rätteligen lärer kunna ske, så framt hon icke där bor och
har sitt hemvist.
Konsekvensen af den uppfattningen, som tager uteslutande hänsyn till
den verkliga boningsorten (mantalsskrifningsorten), blir äfvenledes, ätt utländsk
kvinna, som blott tillfälligtvis uppehåller sig i Sverige och sålunda
fortfarande har sitt hemvist i utlandet, är lagligen förhindrad att här ingå
äktenskap.
Det resultat, hvartill bägge dessa åsikter sålunda leda, synes stå i
strid mot stadgandet i 1 kap. 2 § af lagen den 8 juli 1904. Fordran på
kyrkligt eller annat domicil i Sverige lärer nämligen icke kunna anses
vara uppställd i och för åtnjutande af rätt för utländsk undersåte till
äktenskap här i riket. Riktigheten af donna min mening torde i öfrigt i
viss mån vinna bekräftelse genom en jämförelse af nyssberörda stadgande
med 3 kap. 1 § af samma lag, hvarest föreskrifves, att talan om skillnad
i äktenskap mellan utländska undersåtar må här i riket upptagas, om den
make, mot hvilken talan väckes, här har sitt hemvist.
Huruvida fullgoda skål förefinnas för en lagstiftning, som gifver utländska
undersåtar, hvilka endast tillfälligtvis uppehålla sig i Sverige, rätt
att här ingå äktenskap, är en fråga, hvarom olika meningar kunna råda.
Då det emellertid ej sällan lärer inträffa, att särskilt finska undersåtar
fotresa i syfte att erhålla borgerligt äktenskap, hvilket i deras hemland
icke står dem till buds, samt hos vederbörande myndigheter, enligt
hvad jag inhämtat, stor villrådighet förefinnes, huru i dylika fall skall
förfaras, synes det mig vara af vikt, att den oklarhet, som sålunda på
ifrågavarande område yppats, på ett eller annat sätt varder undanröjd.
Jag har därför med stöd af 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman
trött mig böra för Eders Kung!. Maj:t framlägga förhållandet,
till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.
Samtidigt tillåter jag mig påpeka en oegentlighet, som vidlåder allmänna
strafflagen. Enligt 25 kap. 4 § första punkten skall präst, som
viger utan att laga lysning till äktenskap föregått, dömas till afsättning,
och enligt andra punkten i samma lagrum skall präst, om han viger dem,
hvilkas äktenskap måste återgå för laga hinder, och det hinder var honom
veterlig!, likaledes ovillkorligen dömas till afsättning, hvarförutom han
skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. Motsvarande bestämmelser
saknas i afseende å borgerlig myndighet, som gör sig skyldig
— 1911 —
195
till ämbetsförseelse af nu ifrågavarande art. Borgerlig myndighet kan
alltså härutinnan möjligen blifva mildare bedömd än en präst, hvithet
■enligt min mening icke är lämpligt eller riktigt.»
Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af lagen
angående lösdrifvares behandling.
Härom har jag den 18 februari 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
tydande skrifvelse:
»Lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 innehåller i
12 § bestämmelser, som begränsa tvångsarbetsfånges frihet efter undergånget
tvångsarbete. I 2 mom. stadgas sålunda, bland annat, att den, som blifvit
dömd till tvångsarbete i sex månader eller därutöfver, äger under två år
efter frigifvandet icke utan särskilt tillstånd uppehålla sig utom den kommun
han tillhör eller där han erhållit behörigt tillstånd att vistas. Han
skall vidare i stad, där polismästare finnes, å de tider och i den ordning,
som af polismästaren förelägges honom, gorå anmälan om bostad och försörj
ningsmedel. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom
enligt 12 § åligger eller de honom på grund af samma paragraf gifna
föreskrifter, är han underkastad behandling, som i 3 § af lösdrifvarelagen
sägs. I enlighet härmed kan således försummelse att gorå anmälan
om bostad och försörjningsmedel medföra förnyadt ådömande af tvångsarbete.
Det ursprungliga förslaget till lag angående lösdrifvares behandling,
som i hufvudsak ligger till grund för gällande lagstiftning i ämnet och
som förelädes högsta domstolen till granskning, innehöll i 12 § icke den
nu förefintliga begränsningen till personer, som dömts till tvångsarbete i
sex månader eller därutöfver. Ändringen vidtogs med anledning af anmärkning
från högsta domstolens sida. I afseende å 12 § anförde nämligen
högsta domstolen, att högsta domstolen funne det icke vara med
billighet förenligt eller af förhållandena påkalladt att utan afseende å den
grad af fara, som olika klasser af lösdrifvare kunde för allmänna rättssäkerheten
medföra, ålägga dem alla utan åtskillnad och under en tid af två
år den inskränkning i friheten, som bestämmelserna i 12 § innebure. I
de fall, då under förmildrande omständigheter en eller ett par månaders
tvångsarbete kunde komma att ådömas en lösdrifvare, ifrågasatte högsta
domstolen därför, om ej de föreslagna inskränkningarna i friheten borde
— 1911 —
196
uteblifva. Åtminstone borde det ankomma på pröfning i hvarje särskildt
fall, huruvida dessa inskränkningar skulle äga rum eller ej, därvid hänsyn
borde tagas ej mindre till tiden för det ådömda tvångsarbetet än ock till
den dömdes uppförande å arbetsam stalten.
Vid anmälan i statsrådet af högsta domstolens yttrande öfver lagförslaget
anförde föredragande departementschefen i anledning af förutnämnda
anmärkning, hurusom de i förslagets 12 § upptagna bestämmelserna om
polisuppsikt innefattade en väsentlig lindring i de föreskrifter i samma
ämne, som meddelades i 1846 års stadga angående försvarslösa personer.
Den försvarslöse vore enligt 1846 års stadga, vare sig han dömts till
tvångsarbete eller ej och utan inskränkning i afseende på tiden, underkastad
skyldighet att vistas inom bestämd kommun, vid äfventyr att, om
lian lämnade den utan lof, dit återförpassas med eller utan fångskjuts efter
omständigheterna. Enligt förslaget skulle endast den, som oaktadt föregången,
kanske flera gånger upprepad varning ändock ej kunnat afhålla
sig från lösdrifveri, utan måst därför undergå tvångsarbete, vara bunden
i fråga om vistelseort och underkastad polisuppsikt och detta under en
tid, som ej finge öfverstiga två år efter frigifningen. Polisuppsikten vore
i öfrigt icke att betrakta såsom något straff eller såsom ett odrägligt band
på den öfvervakades frihet. Snarare borde den, åtminstone i städerna,
med den humanitet och välvilja, som alltmer började karaktärisera polismyndigheternas
behandling af dessa samhällets olycksbarn, blifva ett skydd
mot frestelsen, ett stöd för den, som väl önskade men ej af egen kraft
förmådde hålla sig uppe på ordningens och sedlighetens väg. Men äfven
om så ej alltid vore fallet, finge man ej förgäta, att lagens hufvudsyfte
vore att skydda samhället mot öfverhängande fara för öfverträdelser af lag
och allmän ordning. För detta ändamål vore polisuppsikten öfver lösdrifvare
så nödig, att donna institution af sig själf uppstått och småningom
utbildat sig åtminstone i de större städerna, där man haft en lefvande
erfarenhet däraf, att gärningsmännen till de flesta brott vore att uppsöka
bland lösdrifvarnes klass. Vid sådant förhållande herde man ej, äfven om
den strängare uppsikten skulle drabba en eller annan af de samhällsstörande
individerna något tungt, låta sig därigenom afhålla från att upptaga
den i och reglera den genom lag. — Emellertid torde det, särskildt med
hänsyn till svårigheten att i en större stad hålla tillsyn öfver alla, som
undergått tvångsarbete, utan våda kunna medgifvas, att de, som dömdes
till en kortare arbetstid och därför ej kunde anses särdeles farliga för
samhället, befriades från polisuppsikten. Detta alternativ vore att föredraga
framför det af högsta domstolen i andra rummet föreslagna, enär,
därest det senare antoges, pröfningen i hvarje särskildt fall blefve ganska
— 1911 —
197
svår och naturligen måste i kanske val hög grad hvila på föreståndaren
för den anstalt, dår tvångsarbetet fullgjorts.
Verkligheten torde knappast hafva motsvarat den af departementschefen
uttalade förhoppningen, att polisuppsikten skulle blifva ett stöd
och ett skydd för den frigifne tvångsarbetsfången samt därigenom bidraga
till förhindrande af återfall i lösdrifveri. Det ligger ock i sakens
natur, att vetskapen om att såsom misstänkt stå under polisuppsikt skall
för den, som vill söka på ärligt sätt försörja sig, verka nedtryckande på
sinnet och alstra olust för arbetet. Erhåller han arbete, så hindras häri
därjämte i sitt arbete af anmälningsskyldighetens fullgörande och blir
utsatt för sina arbetskamraters hån och missaktning. Arbetsgifvaren finner
därför icke med sin fördel förenligt att behålla honom i sin tjänst. Har
den frigifne svårare än en annan arbetare att förskaffa sig arbete redan
af den ''anledningen, att han en tid varit internerad och därigenom förlorat
känningen med arbetsmarknaden, förvärras sålunda hans ställning än
mera, om han skall stå under polisuppsikt.
Tvångsarbetsfångarna själfva anföra ock ofta de i 12 § stadgade inskränkningarna
i friheten, särskilda anmälningsskyldigheten, såsom orsak
till återfallet i lösdrifveri.
Vid en inspektion, som under år 1909 af mig verkställdes vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö, framfördes äfven af flere fångar klagomål med
anledning af bestämmelserna i 12 §.
En fånge hemställde, huruvida det icke skulle låta sig gorå att genom
ändring i lagstiftningen få bort det s. k. »efterstraffet» eller frigifven
tvångsarbetsfånges skyldighet att gorå anmälan om bostad och försörjningsmedel.
Så länge föreskriften om donna anmälningsskyldighet funnes,
kunde en f. d. tvångsarbetsfånge icke hafva utsikt att försörja sig
själf och få vara på fri fot. Han tvingades tillbaka till tvångsarbetsanstalten.
En annan yttrade att, oaktadt han hatt löfte om arbete, han
dömts till tvångsarbete på den grund att han uraktlåtit gorå föreskrit ven
anmälan. En tredje, som upprepade gånger dömts till tvångsarbete, anförde,
att orsaken" härtill vore den i lösdrifvarelagen förekommande bestämmelsen
om frigifven tvångsarbetsfånges anmälningsskyldighet. Donna
bestämmelse, yttrade han, hindrade den frigifne att, då fråga vore att erhålla
stadigvarande arbete, blifva likställd med andra fria medborgare.
O. s. v.
Det kan ju icke förnekas, att från polissynpunkt den ifrågavarande
föreskriften om anmälningsskyldighet skall vara värdefull och nyttig.
— 1911 —
198
Men denna synpunkt kan icke få vara ensamt afgörande, därest andra
viktiga skäl tala emot föreskriftens bibehållande. Egendomligt måste det
för öfrigt förefalla, att en tvångsarbetsfånge, som icke gjort sig skyldig
till eller öfverbevisats om något egentligt brott, skall vara underkastad
polisuppsikt, under det att en straffånge, huru groft brott han än
föröfvat, icke är på nämnda sätt begränsad i sin frihet. Man skulle finna
föreskriften mera naturlig, om den gällde allenast den, som, efter att
hafva dömts för svårare brott eller för upprepade brott, förfallit till lösdrifveri
efter utståndet straff. Nu göres emellertid ingen skillnad mellan
en förut för brott straffad tvångsarbetsfånge och en ostraffad sådan.
Oegentligt är äfven att en person, enbart af den anledningen att han
försummat gorå föreskrifven anmälan, skall kunna för lång tid beröfvas
friheten. Visserligen är förutsättningen för körnande af tvångsarbete enligt
12 §, att i afseende å fullgörandet af hvad där stadgats visats tredska,
hvari får anses ligga afsiktlighet och möjligen äfven upprepad uraktlåtenhet,
men i de flesta fall ställer det sig svårt för den frigifne att kunna
styrka, att hans försummelse varit oafsiktlig eller berott af förhållanden,
öfver hvilka han ej själf rådt. Det faktum, att han uraktlåtit göra anmälan,
blir därför i regel afgörande.
På grund af hvad sålunda anförts synes mig höra tagas under öfvervägande,
huruvida icke bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 12 § af
lagen angående lösdrifvares behandling bör ur lagen utgå. Lämpligen
torde donna fråga höra öfverlämnas till behandling af den kommitté, som
för närvarande är sysselsatt med utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning
angående fattigvården, lösdrifvares behandling m. m.
Bland andra frågor, som i samband med den pågående revisionen af
lagen angående lösdrifvares behandling jämväl höra komma under ompröfning,
är den om rättsproceduren i lösdrifvaremål. Det är en ständig klagan
af tvångsarbetsfångarna, särskilt dem från de större städerna, att de
biff vit orättvist, utan laga skäl, dömda till tvångsarbete. Vid en erinran
att de kunnat hos Eders Kungl. Maj:t anföra besvär öfver utslaget och
därigenom få detta rättadt, om fel förelåge, anföra de, att, då pröfningen
af målet grundas på den i första hand dömande myndighetens, eller polismyndighetens,
protokoll och de icke äga tillfälle eller förmåga att andraga
och styrka de omständigheter, som tala till deras förmån, de ansett
det icke vara skal att öfverklaga utslaget. Ett Överklagande skulle allenast
medföra en förlängning af den tid, de vore beröfvade friheten.
Helt visst kan man påstå, att dessa klagomål åtminstone i de allra
flesta fall äro fullständigt obefogade. Emellertid ligger sannolikt anledningen
till den inrotade föreställningen om orättvist bedömande till icke ringa del
— 1911 —
199
i det nuvarande rättsförfarandet i lösdrifvaremål. Genom en ändring af
detta, så att de för lösdrifveri anklagade kunde känna större trygghet i
fråga om bedömandet af deras sak, skulle säkerligen den nämnda föreställningen
i väsentlig mån gifva vika. Anser man det af praktiska skäl —
hvilket jag finner troligt — vara olämpligt, att den nuvarande anordningen
med Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande eller poliskammare såsom i
första hand dömande myndighet utbytes mot en anordning med de allmänna
domstolarne, eventuellt endast rådstufvurätterna eller vissa af dem,
såsom första instans för behandling af mål angående ådömande af tvångsarbete,
skulle dock mycket vinnas, om nu gällande förfarande reformerades
i den riktningen, att större offentlighet förlänades detsamma och de
tilltalade medgåfves rätt till vittnesförhör samt, i den man sådant kan
låta sig göra, bereddes tillfälle till att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt
försvar.
Ofvanberörda förhållanden har jag, med stöd af 19 § i den för Riksdagens
justitieombudsman gällande instruktion, ansett mig böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.))
Framställning till Kungl. Maj:t angående förbättrade aflöningsförhållanden
för juridiskt bildade biträden hos
häradshöfdingarna m. m.
I detta ämne har jag den 13 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en
så lydande skrifvelse:
»Föreningen »Yngre jurister i Skåne och Blekinge» har till mig låtit
ingifva en skrift, hvari föreningen förklarat sig hafva velat fästa min uppmärksamhet
å det förhållande, att de vid häradsrätterna tjänstgörande notarierna
mångenstädes icke åtnjöte någon ersättning för sitt arbete eller
därför uppbure en ersättning, som vida understege existensminimum.
I skriften har framhållits, att domarbiträdena utförde ett arbete, som
fullt tålde att jämföras med hvad statens yngre tjänstemän inom andra
grönår af statsförvaltningen uträttade. Men medan dessa aflönades direkt
ur statskassan med fixa löner, afpassade efter värdet af deras arbete, både
staten åt häradshöfdingarna så att såga på entreprenad öfverlåtit att till
billigaste möjliga pris anskaffa den arbetskraft, som oundgängligen tarfvades
för domsagornas ordentliga skötsel. Det nuvarande systemet, som enligt
föreningens erfarenhet ofta hade till följd, att de bästa krafterna bland
— 1911 —
200
de examinerade juristerna af ekonomiska hänsyn droges från domarbanan
till privata företag, innebure alltså allvarlig våda i afseende å en tillfredsställande
rekrytering af domarkåren.
På grund af hvad sålunda anförts har föreningen till mig riktat den
vädjan, att jag måtte vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas lämpligaför
befrämjande af domarbiträdenas sträfvande att blifva af staten aflönade
tjänstemän.
Häradshöfdingarnas löneförmåner utgå numera, efter den vid 1874
års riksdag verkställda reglering, dels i statsmedel dels i form af sportler.
De af statsverket utgående förmånerna utgöras af lön och tjänstgöringspenningar
samt, i fråga om ett mindre antal domsagor, förvaltningskostnadsbidrag.
Lönen är för alla domsagor bestämd till lika belopp eller 4,500 kronor.
Tjänstgöringspenningarna åter växla från lägst 200 till högst 3,500
kronor. Deras storlek blef vid löneregleringen beräknad efter göromålens
mängd i hvarje domsaga efter närmare angifna grunder samt därjämte
med hänsyn till den omständigheten, huruvida sportlerna kunde anses
motsvara kostnaderna för domsagans förvaltning; i den män förvaltningskostnaderna
antogos komma att understiga sportelinkomsterna, blef summan
af tjänstgöringspenningarna nedsatt, hvaremot för de domsagor, i
hvilka sportlerna ansågos icke blifva tillräckliga till kostnadernas bestridande,
förvaltningsbidrag anvisades, hvilka i likhet med tjänstgöringspenningarna
bestämdes till växlande belopp.
Med de löneförmåner, som enligt hvad nu nämnts tillkomma häradshöfding,
har han alltså att själf bekosta alla utgifter för domsagans förvaltning,
följaktligen äfven den godtgörelse, som kan ifrågakomma till de
juridiskt bildade biträden, hvit ka han finner nödigt eller lämpligt att
anställa.
Framkastad tanke på att låta staten öfvertaga aflönandet af biträdena
afvisades af den kommitté, hvilkens förslag låg till grund för löneregleringen,
med den motiveringen, att det vore fara värdt, att omkostnaderna
skulle i hög grad stiga, därest staten, i stället för att till häradshöfdingarna
öfverlämna att liksom på entreprenad ombesörja dem, själf öfvertoge
skyldigheten att omedelbart bestrida dem. De kostnader, som häradshöfdingarna,
enligt kommitténs beräkning, uti ifrågavarande afseende skulle
få vidkännas, uppgingo för hvarje biträde till ett belopp, varierande mellan
850 och 1,500 kronor.
För visst fall, nämligen i fråga om löneförmåner åt vikarie för härads
—
1911 -
201
höfding, ansåg man sig emellertid i samband med löneregleringen böra
meddela särskilda bestämmelser. Sålunda stadgades i kungl. cirkuläret
den 5 juni 1874 angående reglering af häradshöfdingarnas löneförmåner,
att, sedan nya löneregleringen trädt i verksamhet, häradshöfding, som åtnjuter
fullständig ledighet från utöfning af sitt ämbete, skall till vikarien
afstå tjänstgöringspenningar, sportler och förvaltningskostnadsbidrag för
tjänstledighetstiden, såvida ej, i det fall att ledigheten icke öfverstiger sex
månader, häradshöfdingen, efter hofrättens medgifvande, med vikarien
träffat aftal om dennes aflöningsvillkor.
Detta stadgande har dock, såsom man kunnat förutse, i praktiken
visat sig vara af ringa betydelse. Ansökan från häradshöfding om ledighet
under längre tid än sex månader på en gång torde ytterst sällan
hafva förekommit. Och endast undantagsvis lära vederbörande hafva inhämtat
hofrättens medgifvande till ett mellan häradshöfding och hans vikarie
träffadt aftal om den senares aflöningsförmåner.
Lagen om tillgång och efterfrågan har sålunda på hela ifrågavarande
område blifvit den hufvudsakligen normerande. Och det kan säkerligen
icke bestridas, att häradshöfdingarna i vissa fall häraf begagnat sig på ett
sätt, som står i uppenbar strid mot den förutsättning, på hvilken löneregleringen
hvilar.
Under lider af starkt tillopp af aspiranter till biträdesplatserna, såsom
exempelvis på 80-talet, hafva häradshöfdingarna i synnerligen stor utsträckning
skaffat sig erforderligt antal biträden utan någon som helst
ekonomisk uppoffring; och understundom har det till och med inträffat,
att häradshöfding mottagit betalning af biträde, för att detta skulle få
hos honom tjänstgöra. Särskild! bör i detta sammanhang framhållas, hurusom
dylikt händt äfven i sådana fall, där häradshöfdingen af statsmedel
uppburit bidrag till kostnaden för domsagans förvaltning.
På senare lider har förhållandet i viss man ändrats. Tillströmningen
af unga jurister till häradsrätterna har aftagit och i följd häraf hafva
häradshöfdingar sett sig nödsakade att erbjuda sina biträden förbättrade
villkor. Ett faktum är emellertid, att biträdena i åtskilliga domsagor ännu
åtnjuta oskäligt låg godtgörelse, understigande den af löneregleringskommittén
beräknade, äfvensom att de i ett icke ringa antal domsagor nödgas
fullgöra sitt arbete utan någon ekonomisk ersättning. Så vidt jag varit
i tillfälle att inhämta, torde dock detta missförhållande företrädesvis vara
för handen i sådana domsagor, där på grund af ortsförhållanden anställning
såsom biträde är särskild! eftersträfvad eller där häradshöfdingen af
ekonomiska skål anser sig urståndsatt att lämna biträdena skälig aflöning.
I sistberörda afseende tillåter jag mig åberopa ett år 1903 afgifvet,
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1J11 års Riksdag. 26
202
inom justitiedepartementet utarbetadt betänkande angående då tillämnad
omreglering af häradshöfdingarnas löneförhållanden, hvari bland annat
yttrades:
»Genom införandet af fastigketsböcker, hvilket i de flesta domsagor
ägde rum kort efter löneregleringen och nu torde hafva skeft öfverallt
utom för en mindre del af Kopparbergs län, har, jämsides med besväret
af handläggning och expedition af lagfarts- och inteckningsärenden, det
af sådana ärenden inflytande sportelbelopp i afsevärd mån ökats. Detta
gäller i synnerhet domsagor, i hvilka inteckningsärendena företrädesvis
angå gäld. I andra domsagor däremot, hvarest inteckningsärenden angående
kontrakt och ^handlingar förut understundom förekommit till ett
antal af ett eller flera tusen på ett enda år, torde, hvad inteckningsböckerna
beträffar, med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke deras uppläggande,
som åtföljts af borttagandet af skyldigheten att förnya inteckningar
af sist antydda beskaffenhet, sedan de införts i boken, snarare medfört
minskning af häradshöfdingarnas inkomst af inteckningsärenden. — Någon
väsentlig ökning i sportelsatserna har icke ägt rum efter löneregleringen.
Huruvida, bortsedt från inkomsterna af fastighetsböckerna, sportelinkomsterna
öfver hufvud stegrats efter nämnda reglering är tvifvelaktigt;
i flera fall kan fastmera en minskning antagas hafva ägt rum. Genom
öfverflyttning till allmänna domstolarna af en del ärenden, som förut
handlagts af administrativ myndighet, genom lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt genom åtskilliga nya författningar
särskildt å näringslifvets område, såsom nådiga förordningarna angående
eldfarliga oljor samt angående vård och försäljning af arsenik och andra
giftiga ämnen och varor, flottningsstadgan äfvensom lagarna angående
skydd mot yrkesfara och angående ersättning för skada i följd af olycksfall
i arbete med flera, hafva väl anledningarna att påkalla domarens ämbetsåtgärd
ökats, men att däraf någon höjning i sportelinkomsterna följt
kan så mycket mindre antagas, som flertalet mål af det slag, hvarom nu
är fråga, är af brottmåls egenskap och för domaren, utom besväret af
handläggningen, ofta medför kostnad för utskrift af protokoll till åklagare
men sällan någon expeditionslösen. Oanmärkt må ej heller lämnas, att
genom kungörelsen den 16 december 1887 angående utfärdandet i visst
fall af gemensam expedition för flera lagfartssökande en minskning af inkomsten
af lagfartsprotokollet ägt rum, hvilken minskning flerestädes kan
beräknas till rätt afsevärda belopp. — Att döma af det kommittébetänkande,
som åtföljde den nådiga propositionen till 1874 års Riksdag angående
reglering af häradshöfdingarnas löneförmåner, hade vid bestämmandet
af lönebeloppen ej tagits synnerlig hänsyn till de höga pris på nästan
- 1911 —
203
alla lifsförnödenheter, som då rådde, men hvilka antogos kunna åtminstone
i någon mån åter nedgå. Känd t är emellertid, att det varit så långt
ifrån, att något varaktigt prisfall inträffat, att fastmera såväl hyror som
prisen å lifsmedel sedan åtskilliga år ställa sig betydligt högre till och
med än vid liden närmast före löneregleringen och näppeligen kunna antagas
komma att i någon afsevärd mån nedgå. Sistnämnda förhållande,
som berört alla klasser af ämbets- och tjänstemän, har ock, som bekant,
föranledt Riksdagen att på framställning af Kungi. Maj:t under flera år
å råd bevilja dyrtidstillägg för vissa ämbets- och tjänstemän, och af sådana
tillfälliga lönetillägg hafva jämväl ett antal häradshöfdingar kommit i
åtnjutande. Men ej nog med att penningvärdets fall gjort det för åtskilliga
häradshöfdingar nödigt att för tillfredsställande af de personliga behofven
erhålla någon löneförbättring, de dyra tiderna hafva ock vållat en
stegring i förvaltningskostnaderna. Redan kostnaderna för skjuts och
uppehälle under tjänsteresor bero i viss mån på de allmänna prisförhållandena,
och än mera gäller detta omkostnaderna för kanslilokal samt för
renskrifning.»
Af betänkandet framgick vidare, att enligt verkställd undersökning
sammanlagda behållna inkomsten då utgjorde:
för |
2 |
domsagor |
mindre än 6,000 |
kronor. |
9 |
y> |
6,001-6,500 |
||
A |
10 |
» |
6,501—7,000 |
» |
» |
24 |
» |
7,001 — 7,500 |
|
» |
19 |
2> |
7,501—8,000 |
» |
» |
11 |
8,001—8,500 |
» |
|
» |
19 |
8,501—9,000 |
» |
|
7 |
9,001—9,500 |
» |
||
S |
7 |
» |
9,501—10,000 |
|
11 |
» |
mer än 10,000 |
» |
Det befanns alltså, att i icke färre än 21 domsagor häradshöfdingens
inkomst af arbetet ej öfversteg det belopp af 7,000 kronor, som i fråga
om rätt till åtnjutande af dyrtidstillägg blifvit af Riksdagen satt såsom
maximum. Bland dessa 21 domsagor funnos därjämte några, i hvilka till
följd af en tillfälligtvis stor inkomst af stämpelförsäljning under ett eller
annat af de år, som undersökningen gällt, medelsiffran af stämpel provisionens
belopp afsevärdt öfversteg det belopp, som i allmänhet kan i sådant
afseende beräknas, och flera af ifrågavarande 21 domsagor måste anses
ganska besvärliga.
Efter det omförmälta undersökning verkställdes torde i ett flertal
— 1911 —
204
domsagor, på grund af den tilltagande jordsönderstyckningen, sportelinkomsterna
hafva stegrats, hvilket förhållande dock till afsevärd del uppväges
af minskning i provision för försålda stämplar, hvartill kommer att
det nya resereglementet, ehuru häradshöfdingarna däri tillerkänts något
förhöj dt dagtraktamente, lärer få anses vara för dem ogynnsammare än
det förut gällande resereglementet.
Med hänsyn till den nu lämnade redogörelsen för häradshöfdingarnas
inkomster och då laglig förpliktelse för häradshöfding att lämna sina biträden
nöjaktig godtgörelse för deras arbete icke förefinnes, synes det mig
fullt förklarligt, att i enlighet med hvad ofvan framhållits sådan godtgörelse
också mångenstädes undanhålles biträdena. Uppenbarligen kan det
ej heller vara lämpligt att — i den man en sådan tanke öfver hufvud
kunde anses realiserbar — på det sätt lösa frågan om förbättrade aflöningsvillkor
för biträdena, att de nuvarande häradshöfdingarna öfver lag
tvingades att af sina i åtskilliga fall otillräckliga inkomster afstå hvad i
sådant afseende kunde anses erforderligt. Ett dylikt förfarande skulle för
öfrig! vara desto mera orättvis! som ett stort antal af dem, hvilka för
närvarande innehafva häradshöfdingbefattning, lidit af det rådande systemet
i högre grad än hvad förhållandet i allmänhet kan anses vara med
dem, som nu hafva anställning såsom biträden.
Å andra sidan kan det enligt min mening icke bestridas, att biträdenas
kraf på förändrade löneförhållanden är fullt berättigad! och alltså
måste på ett eller annat sätt tillgodoses.
Redan i detta sammanhang anser jag mig emellertid härutinnan höra
göra en i min tanke erforderlig restriktion.
Den unge från universitetet utgångne juristen är regelmässigt i början
allenast i ringa grad skickad att prestera ett arbete, som kan vara
till större gagn för hans chef. Gagnet motsvaras i allt fall af det besvär,
som förorsakas denne genom den på honom Infilande handledning och
praktiska undervisning, hvarförutan biträde! icke kan nöjaktigt sätta sig
in i alla de till domarämbetet hörande skiftande göromålen. Första tjänstgöringen
i domsagan är med andra ord att anse såsom en förlängd studiekurs.
Vid detta förhållande bör anspråk på ersättning för sådan tjänstgöring
ej skäligen kunna framställas.
Fn annan sak är, huru lång tid som åtgår, innan den unge juristen
hinner blifva så förtrogen med domargöromålen, att lian är i stånd att
utföra ett duglig!, själfständigt arbete. Angående denna fråga, som naturligtvis
icke kan allmängiltigt besvaras utan måste vara beroende på de
särskilda biträdenas olika kunskaper, begåfning, anlag, intresse och arbetsförmåga,
är det ju möjligt, att häradshöfdingarna, med underskattande af
— lön —
205
den från de yngsta biträdena erhållna hjälpen, kunna hysa benägenhet att
öfver höfvan utsträcka ifrågavarande tid, under det å andra sidan biträdena,
med något öfverdrifven tanke om betydelsen af det utaf dem presterade
arbetet, vilja göra samma tid alltför kort. Enligt min uppfattning
är emellertid saken åtminstone såtillvida klar, att rättvisan krafvel
det utbildningsperioden icke lår anses fortgå utöfver den tidpunkt,
då biträde befunnits äga tillräcklig skicklighet och erfarenhet att på eget
ansvar förvalta domarämbetet.
Med nu antydda begränsning anser jag, som sagdt, den hos mig
gj orda framställningen om en förändring till det bättre i afseende a biträdenas
löneförhållanden vara behjärtansvärd.
Redan 1826 framhöll lagkommittén, hurusom vid en landtdomstol
årligen förekommer en så stor mängd af rättegångsmål och ärenden, att
för ''deras behandling och expedierande inom bestämda tider mera ihärdighet
och arbetskraft erfordras än en människa under oafbruten ansträngning
kan i längden bibehålla. Åf lagberedningen gjordes 1848 det uttalande,
att fastän landets domhafvande arbetade vida mer, än något tvång
kunde förmå dem att gorå, och mer än dem skulle kunna såsom tjänsteplikt
åläggas, de likväl måst nyttja ganska mycket biträde, samt att endast
få ''domsagor vore så små, att icke domhafvandens arbete öfverstege
en mans förmåga. Och i Kungl. Maj:ts proposition till 190o års Riksdag
angående reglering af häradshöfdingarnas löner yttrades i samma fråga.
»Med hänsyn dels till den mångfald af ärenden, som det åligger häradshöfdingarna
att handlägga, dels ock därtill att rätt till semester icke. är
häradshöfdingarna tillerkänd, äro de hosta af dem oafbrutet och de öfriga
åtminstone delvis i oundgängligt behof af rättsbildade biträden.» Efter
1905 torde häradshöfdingarnas arbetsbörda och i jämnbredd därmed deras
behof af rättsbildade biträden hafva ytterligare stegrats, i hvithet afseende
jag anser det här vara tillfyllest att erinra om det pa senaste liden sa
starkt forcerade lagstiftningsarbetet, om hvars resultat häradshöfdingarna,
enligt hvad jag måste förutsätta, söka förskaffa sig ingående kännedom.
°Då det arbete, som biträdena hos häradshöfdingarna utföra, sålunda
är för rättsskipningens behöriga handhafvande absolut erforderligt, följer
häraf med nödvändighet plikt för staten att sörja för, att arbetet varder
ordentligt ahönadt.
Något ytterligare skäl för tillmötesgående af biträdenas anspråk synes
mig icke tarfvas.
Äfven andra, åtminstone i viss grad befogade skål hafva emellertid
andragits.
I det kommittéförslag, hvarpå 1874 års lönereglering byggdes, gjor
—
1911 —
206
des följande uttalande: »För utmärktare förmågor, icke minst bland jurister,
finnas nu för tiden vida mera lockande utsikter än som erbjudas
den, hvilken efter en dyr akademisk kurs beträder den bana, som leder
till en föga inkomstbringande domsaga, den han i bästa fall kan hoppas
uppnå först vid 40 års ålder eller ännu senare, efter det han ditintills
nödgats arbeta såsom enskilda biträde åt än den ene, än den andre domaren
mot en aflöning, som i många fall knappast uppgår till våra dagars
dränglöner.»
Sedan detta skrefs, har eu ytterligare förskjutning till förmån för det
privata intresset ägt rum.
Industri- och näringslifvet har visat sig vara i behof af ett allt större
antal personer med juridisk bildning, hvilka där åtnjuta väsentligt större
förmåner i ekonomiskt afseende än som kunnat komma dem till godo,
därest de ägnat sig åt statstjänst. Då härtill lägges, att det företräde i
socialt hänseende, som förr ansågs tillkomma statens ämbets- och tjänstemän,
på grund af olika samverkande orsaker nu synes vara på väg att
utplånas, är det helt naturligt, att till skada för det allmänna åtskilliga
af de mest begåfvade och i öfrigt lofvande af domarbiträdena redan tidigt
utbyta domarbanan mot privattjänst.
Af omtanke för eget bästa bör därför staten söka sätta en damm för
denna pågående utströmning från domarbanan, och det enda möjliga
tillvägagångssättet härvid torde vara att, i likhet med hvad förut skett
beträffande extra tjänstemän vid de centrala ämbetsverken, biträdena hos
häradshöfdingarna beredas åtminstone något så när drägliga lefnadsvillkor.
Förglömmas må för öfrigt här icke, att den nu berörda frågan är af
betydelse icke allenast i afseende å den rena domarbanan. Äfven åtskilliga
administrativa verk skulle för visso blifva lidande, därest man
vid besättande af tjänster inom desamma vore beröfvad möjligheten att
välja bland sådana jurister, som genom domsagetjänstgöring vunnit utbildning
för själfständig ämbetsmannaverksamhet.
Till stöd för den pågående lönerörelsen från domarbiträdenas sida har
äfven framhållits, hurusom i alla lider val den första fordran, man ställt
på den dömande myndigheten, varit, att den skulle vara opartisk. Men i
donna fordran läge icke blott, att domaren ej vore i jäfsförhållande till
någondera parten; det fordrades säkerligen äfven, att han i alla andra afseenden
vore savidt möjligt fri och oberoende. Men huru förhölle det sig
härutinnan med domarvikarierna? De hade ofta att utstå ett betungande
ekonomiskt beroende. Domartjänstgöringen gåfve dorn vanligen alldeles
otillräcklig inkomst. Egna tillgångar torde ej höra till regeln. I de flesta
fall vore biträdena tvärtom mer eller mindre djupt skuldsätta. Blotta
— 1911 —
207
möjligheten, att de vid sin dömande verksamhet kunde nödgas taga hänsyn
till borgenärers kraf, vore motbjudande. Klart vore för öfrigt att,
äfven så länge domarkårens redbarhet och omutbarhet icke kunde ifrågasättas,
en i ekonomiskt afseende tryckt ställning åtminstone såtillvida
kunde komma att inverka menligt på kårens anseende, som därigenom
lätt föranleddes den reflexionen, att en domare, som vore i starkt behof
af penninghjälp, alltid måste hafva svårare att i hvarje fall ställa sig fullt
oberoende.
Mot detta resonemang skulle visserligen kunna framkastas den invändningen,
att det rådande systemet, hvars verkningar man under så
lång tid varit i tillfälle att iakttaga, ju icke visat sig gifva anledning till
några farhågor uti ifrågavarande hänseende. Vår domarkår åtnjuter med
råtta allt fortfarande det största anseende.
Att allenast af donna orsak invagga sig i säkerhet äfven för framtiden
och sålunda låta allt förblifva vid det gamla synes mig dock vara
djärft. Med hänsyn till penningvärdets fall och till de störa inkomster,
som privatjurister kunna förskaffa sig, och till de rätt afsevärda löneförmåner,
som af staten numera bestås åt tjänstemän i allmänhet, har svagheten
i domarbiträdenas ekonomiska ställning aldrig framträdt i så hjärt
dager som nu. I samma mån har faran för att biträdena, hvilka såsom
häradshöfdingarnas vikarier förrätta ungefär hälften af de lagtima tingen,
kunna komma att missbruka sin viktiga och ansvarsfulla ställning vuxit.
Och denna fara bör icke allt för länge trotsas.
Beträffande härefter det sätt, hvarpå frågan om förbättrade ekonomiska
villkor för biträdena lämpligen bör lösas, har, enligt hvad till min kännedom
kommit, man sökt vinna gehör för det förslag, att åt hofrätterna
skulle anslås lämpliga belopp att användas till stipendier åt äldre extra
ordinarie notarier, som genom domsagetjänstgöring utbildade sig för landtdomarkallet.
Frånsedt den omständigheten, att en dylik anordning ju allenast delvis
skulle afhjälpa nu bestående missförhållande och att godkännandet af
ifrågavarande förslag säkerligen skulle snedvrida frågan i dess helhet och
sålunda till en oviss framtid undanskjuta dess lösning, möter enligt min
mening bär en betydelsefull invändning af principiell innebörd.
Det gäller nämligen nu icke att bereda understöd åt dem bland biträdena,
som däraf kunna vara i särskildt behof, lika litet som att gifva
de mest förtjänta biträdena någon särskild belöning. Frågan rör sig därom,
huruvida staten har skyldighet sörja för, att hvarje i dess tjänst utfördt
dugtigt arbete varder skäligen betaladt.
Ett annat förslag går ut därpå, att staten utan uppskof skulle bereda
— 1911 —
208
tillgång till amanuenser hos häradshöfdingarna med bestämd aflöning till
det antal, som för domarämbetenas utöfvande oundgängligen kräfves.
Mot detta förslag har jag för min del ingen principiell anmärkning
att framställa.
Emellertid hyser jag den bestämda öfvertygelsen, att en eventuell
framställning till Riksdagen om omedelbart beviljande af de medel, som
för ändamålet vore nödiga, icke skulle varda beviljad. Säkerligen skulle
Riksdagen såsom en förutsättning för sådant bifall uppställa fordran om
utredning, i hvad man genom reglering af häradshöfdingarnas löner det
till amanuensarfvoden erforderliga beloppet kunde erhållas utan särskild
kostnad för statsverket.
Ett dylikt betraktelsesätt skulle jag också finna naturligt. Utan tvifvel
finnas nämligen några domsagor af den indräktiga beskaffenhet, att de
kunde tåla någon åderlåtning i afseende å tjänstgöringspenningar eller
förvaltningskostnadsbidrag mot förmånen för vederbörande häradshöfdingar
att slippa ifrån den nu utgående, om ock klena betalningen till de för
domsagornas skötsel erforderliga biträdena.
Genom att sammanbinda biträdesfrågan med frågan om lönereglering
för häradshöfdingarna torde med hänsyn till den i sistberörda afseende
nyligen gjorda utredningen — hvilken dock i viss mån torde tarfva komplettering
på grund af sedermera timade förändringar — någon tidsutdrägt
af betydelse icke behöfva befaras i afseende å biträdesfrågans
lösning.
Klart är äfven, att frågan om lönereglering för häradshöfdingarna i
och för sig är af sådan beskaffenhet, att den krafvel- snart upptagande
till ny behandling.
Förutom hvad till stöd för lämpligheten eller nödvändigheten af en
sådan lönereglering här ofvan i annat sammanhang yttrats, tillåter jag
mig i detta afseende åberopa jämväl följande uttalande i Kung!. Maj:ts
förenämnda proposition till 1905 års Riksdag angående omreglering af
häradshöfdingarnas löner:
Den synpunkt, hvarur storleken af det utöfver lönen för hvarje domsaga
af statsmedel anvisade belopp vid 1874 års lönereglering bestämdes,
var domsagans besvärlighet och göromålens mängd. De faktorer, efter
hvilka dessa förhållanden uppskattades, hafva naturligtvis undergått hvarjehanda
förändringar under den tid af trettio år, som förflutit efter beräkningarnas
uppgörande. Folkmängden har efter 1871 icke obetydligt vuxit
på landsbygden i dess helhet, men medan i en del domsagor till följd
af emigration, öfverflyttning af socknar eller sockendelar till angränsande
jurisdiktioner, beviljande af stadsrättigheter åt köpingar och dylika sam
—
1911 —
209
hällen, eller andra omständigheter en minskning i folkmängden inträffat,
har i andra domsagor tillkomsten af större fabriks- eller stationssamhällen
samt, där någon större stad är belägen i närheten, förstäder och villastäder
framkallat en långt snabbare tillväxt i folkmängden än som ägt
ram på landsbygden öfver hufvud. Af än större vikt uti förevarande
hänseende äro de förändringar, som enligt hvad rättsstatistiken utvisar
inträffat i fråga om antalet afgjorda mål af olika slag. I ett stort antal
domsagor har antalet mål afsevärdt nedgått, måhända mest på den grund
att i mån af stigande kultur allt färre rena bagatellmål dragas under
domstolarnas pröfning. Men i andra domsagor har målens antal betydligt
ökats, och gäller detta väl företrädesvis sådana domsagor, i Indika samtidigt
ett uppsving på det industriella området inträdt. De förändringar
i afseende på göromålen, som sålunda ägt rum, hafva i sin ordning bidragit
till ökning eller minskning i kostnaderna för domsagans förvaltning.
Men äfven andra rent yttre omständigheter hafva i fråga om ett
stort antal domsagor föranledt därtill, att den vid löneregleringen verkställda
beräkning af förvaltningskostnaderna icke kan anses riktig för nuvarande
förhållanden. Genom förening af tingslag hafva mångenstädes
tingsresorna minskats i antal och längd, och kostnaden för desamma har
genom förbättring i kommunikationerna kunnat nedbringas. Å andra
sidan hafva på några ställen nya tingslag bildats och äfven utan sammanhang
därmed en ökning i antalet ting ägt rum, och genom dessa åtgärder
lärer en stegring i förvaltningskostnaderna hafva uppstått. — De flesta
häradshöfdingar hafva, som bekant, erhållit sina ämbeten först vid jämförelsevis
sen ålder, i allmänhet snarare öfver än under 40 år. Det störa
flertalet, som förut icke innehaft ordinarie anställning, har under en lång
extra-ordinarietid varit hänvisadt till en ytterligt ringa inkomst af sitt
arbete, hvilken i många fall, i synnerhet hvad de första åren angår, icke
på långt när lämnat tillgång till täckande af de nödvändigaste behofven.
Den, som saknar enskild förmögenhet, lärer i regel vid förvärfvandet af
ett häradshöfdingämbete hafva att förränta och amortera en större skuldbörda,
ofta ock att jämte obligatoriska pensionsafgifter gälda lifförsäkringspremier
till afsevärdt belopp. En inkomst, som förvärfvad vid 30 års
ålder skulle kunna vara mer än tillräcklig, är därföre, om den erhålles
tio år senare, icke tillfyllest. Efter vunnen befordran är häradshöfdingen
i regel icke i tillfälle att erhålla bättre villkor. Transport till annan domsaga
kan han i allmänhet icke påräkna. Ålderstillägg åtnjutes af flertalet
tjänstemän, men icke af häradshöfdingarna. Utom ämbetet kan eu
häradshöfding i allmänhet icke bereda sig någon inkomst; och att han
icke frestas att sträfva därefter, särskild! på det område, som i sådant
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 ärs Riksdag. 27
210
hänseende ligger honom närmast, torde ur samhällets synpunkt få anses
önskvärd! Häradshöfdingarna hafva, utom sina egentliga ämbetsbestyr,
den icke oviktiga uppgiften att handleda de juridiska ämnessvennerna,
och donna deras verksamhet är af stort gagn, ej blott för domstolarna
utan ock för administrationen samt för advokatståndet och i viss mån direkt
för näringslifvet. Därjämte hafva häradshöfdingarna en icke obetydlig
del af kronans uppbörd om händer.
Till alla dessa sålunda föreliggande, fullt beviskraftiga skål för en
omreglering af häradshöfdingarnas löner kan läggas ännu ett, som tydligen
är af beskaffenhet att höra i tid beaktas. Jag åsyftar härmed den omständigheten,
att skyldigheten att förnya penninginteckningar säkerligen
inom den närmaste framtiden kommer att upphöra, hvithet uppenbarligen
skall förorsaka en högst afsevärd reducering af häradshöfdingarnas inkomster,
därest ej nödig kompensation varder dem beredd.
I 1905 års löneregleringsförslag utgick man från den förutsättningen,
att hvarje häradshöfding skulle komma i åtnjutande af en minimiinkomst
af 7,000 kronor. För anskaffande af det för sådant ändamål erforderliga
beloppet ifrågasattes emellertid icke någon höjning af det på ordinarie
stat utgående anslaget till häradshöfdingarnas aflöning. Regleringen skulle
genomföras på deras bekostnad, som både mera inbringande domsagor;
den afsedda förbättringen i en del häradshöfdingars inkomster motsvarades
af en tilltänkt försämring i fråga om ej mindre än 33 domsagor.
I nu angifva hänseenden anser jag för min del att förslaget lämnar
rum för anmärkningar.
Med hänsyn till landtdomarkårens utomordentliga betydelse för rättsskipningen
och till den uppenbara vikten deruppå, att dess sociala anseende
varder upprätthållet, synes det mig klart att en årlig inkomst,
som stannar vid 7,000 kronor, måste anses för lag. Fn dylik summa
understiger en småstadsborgmästares inkomster och högst väsentligt hvad
borgmästare eller rådmän i de medelstora städerna förtjäna.
Riktigheten af min mening lärer ock vinna bekräftelse af de efter
1905 genomförda löneregleringarna i afseende å andra ämbetsmän.
Att, åtminstone i den utsträckning som uti 1905 års förslag afsetts,
nedbringa inkomsterna i fråga om vissa domsagor, kan enligt min mening
ej heller anses välbetänkt. På grund af häradshöfdingämbetets maktpåliggande
och ansvarsfulla art samt med afseende å mängden af de göromål,
som åligga häradshöfding, och de störa anspråk, man med all rätt
vant sig att ställa på honom, kan allenast ett fåtal domsagor anses förefinnas
af den beskaffenhet, att de — om behörig hänsyn tages till nutida
förhållanden och till de löner, som förbundits med ämbeten af mindre
— 1911 —
211
vikt än landtdomarbefattningen — lämna sina innehafvare rikliga inkomster.
Äfven i afseende å domsagor, som äro af sådan art, anser jag det
vara tveksamt, huruvida en reducering i inkomsterna kan vara lämplig
eller tillrådlig. Det ligger nämligen nära till hands att antaga, att i den
mån en sådan reducering äger rum, i samma man skall ock den på senare
tid redan yppade svårigheten att tillfredsställande rekrytera nedre justitierevisionen
varda skärpt. Utsikten att i framtiden erhålla en inbringande
domsaga har med all säkerhet i många fall utgjort det ledande motivet
för hofrättsledamöters tillmötesgående af till dem gjordt erbjudande att
mottaga revisionssekreterarförordnande. Bortfaller eller minskas denna
utsikt, torde det vara fullt förklarligt, om ledamöter i hofrätt, hvilka ju
numera redan i första lönegraden åtnjuta göda inkomster, skulle visa
mindre böjelse för tillmötesgående uti ifrågavarande hänseende.
Slutligen tillåter jag mig framhålla att i händelse staten, i enlighet
med hvad jag här ofvan förordat, kommer att anslå medel till arfvoden
åt domarbiträden, dessa arfvoden torde böra utbetalas till biträdena direkt
af staten och icke genom häradshöfdingarna. I motsatt fall skulle möjligen,
såsom ock blifvit anmärkt, arfvodet i en framtid komma att uppfattas
såsom ett extra lönetillskott åt häradshöfdingen, hvithet visserligen
vore afsedt att användas till aflönande af juridiskt biträde, men blott i
den mån det visade sig för detta ändamål erforderligt.
Ofvanberörda förhållanden har jag med stöd af 19 § i instruktioneh
för Riksdagens justitieombudsman trött mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må finna saken
förtjäna.»
Framställning till Kungl. Maj:t om ändring af förordningen
angående stämpelafgiften den 18 september 1908.
Härom har jag den 29 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:
»En advokat anförde i en till mig ingifven klagoskrift, att sedan på
klagandens föranstaltande vittnesförhör för dödsfalls skull den 14 februari
1910 ägt rum inför rådstufvurätten i Malmö rörande innehållet i ett af
tvänne personer utfärdadt intyg angående en af grosshandlaren Y. fullbordad
gåfva af lös egendom, rådstufvurätten besluta stämpelbelägga vittnesattesten
såsom gåfvobref och förvägra! klaganden att utan erläggande af
— lön —
212
stämpeln, hvilken skulle debiteras å utdrag af protokollet öfver vittnesförhöret,
utbekomma såväl protokollsutdraget som vittnesintyget.
Under framhållande af, att gåfvan i fråga varit muntlig och verkställts
med varm hand samt vittnesintyget upprättadt för vittnenas bättre
minnes skull och för att tjäna till ledning vid blifvande förhör, ingalunda
vore och ej heller kunde likställas med en afhandling om gåfva, anhöll
klaganden, att då rådstufvurättens förfarande sålunda måste anses stå i
strid med bestämmelserna i gällande stämpelförordning, jag måtte vidtaga
den åtgärd, som på mig kunde ankomma, för att förhiälpa klaganden till
hans rätt.
Uti afgifven förklaring anförde rådstufvurätten följande:
Kådstufvurätten villo till en början angående hvad vid ärendets
handläggning förekommit upplysa, att, då från rådstufvurättens sida gjordes
antydan därom att ifrågavarande vittnesattest måhända herde såsom afhandling
om gåfva af lös egendom stämpelbeläggas, klagandens vid vittnesförhöret
använda ombud, som inlämnade handlingen, visserligen meddelade,
att han vid tillfället icke vore beredd att erlägga det för stämpelbeläggning
erforderliga beloppet, men tillika förklarade sig villig att sedermera,
därest sådant från rådstufvurättens sida ifrågasattes, tillhandahålla rådstufvurätten
beloppet. Någon dag därefter meddelade expeditionshafvanden,
att ombudet tillkännagifvit, att klaganden ansåge handlingen icke
böra stämpelbeläggas och att han fördenskull vägrade att erlägga det för
ändamålet behöfliga penningbeloppet. Då rådstufvurätten därpå tog frågan
om stämpelbeläggning under ompröfvande, fann rådstufvurätten densamma
val kunna utgöra föremål för olika meningar, men stannade rådstufvurätten
vid den uppfattning, att handlingen vore att anse såsom afhandling
om gåfva af lös egendom och fördenskull borde beläggas med därför
stadgad stämpel. Det vore val sannt, att handlingen icke underskrifvits
af gifvaren, grosshandlaren Y., men det vore dock uppenbart, att den tillkommit
på uppdrag af honom, och dess ändamål vore obestridligt att
ersätta en gåfvohandling i strängt formell mening. Enligt klagandens
egna uppgifter både klaganden af Y. erhållit uppdrag »att närvara vid
och gifva rättsligt bindande form åt en gåfvohandling». Y:s mening hade
således varit att upprätta en skriftlig handling om gåfvan med för honom
bindande verkan. I uttaladt syfte att undgå stämpelbeläggning af händig11
hade klaganden, på eget initiativ, funnit lämpligt att gifva den
äskade handlingen formen af ett »vittnesintyg», och för att däråt förläna
den af Y.^ fordrade bindande verkan både domstol anlitats för vittnesförhör
angående handlingens innehåll och tillkomst. Det vore att märka,
att med afseende å såväl gåfvans omfattning som de vid gåfvan fastade
— 1911 —
213
särskilda villkoren skriftlig affattning, praktiskt sedt, varit nödvändig.
Klaganden säde visserligen, att handlingen upprättats för vittnenas bättre
minnes skull och för att tjäna till ledning vid blifvande förhör. Men af
hvad ofvan påpekats framginge oförtydbart, att handlingen tillkommit uteslutande
i Y:s och gåfvotagarnes intresse. — Därest klagandens uppfattning
i fråga om stämpelbeläggningen vore riktig, skulle däraf blifva en
följd, att lagens bestämmelser om gåfvohandlings förseende med stämpel
komme att kringgås samt helt och hållet blefve illusoriska. Någon »skriftlig
gåfvohandling» af den form, som klaganden förutsatte för stämpelbeläggning,
behöfde då aldrig ifrågakomma. I de fall, då skriftlig affattning
vore nödvändig, endast gåfve man handlingen formen af ett »vittnesintyg»
och stämpelfrihet fordrades med åberopande af stämpelförordningens bestämmelser.
Eådstufvurätten hade emellertid icke ansett sig kunna, med
en förnuftig tolkning af samma bestämmelser, biträda en dylik uppfattning;
och då klaganden tillvitade rådstufvurätten att hafva lagstil digt
undanhållit klaganden hans rätt, torde med skål kunna ifrågasättas, huruvida
icke det lagstridiga uppsåtet förefunnes å den sidan, där syftet att
undandraga statsverket stämpelafgift oförbehållsamt erkänts såsom enda
motivet för handlingens upprättande i förevarande form. Och detta syfte
tillvunne sig icke mera sken af laglighet därför att stämpelafgiften, såsom
i detta fall, utgjorde ett ganska afsevärdt belopp.
Till sist upplyste rådstufvurätten om, att handlingen i fråga ännu
icke stämpelbelagts, samt meddelade att, i händelse jag hyste annan uppfattning
än den rådstufvurätten i ärendet uttalat såsom sin, rådstufvurätten
vore beredd att till vederbörande omedelbart utlämna handlingen
utan annan afgift än protokollslösen.
Vid förklaringen var i styrkt afskrift fogad t närslutna utdrag af det
protokoll, som förts angående omförmälta vittnesförhör. Af detta protokollsutdrag,
hvari vittnesattesten i fråga intagits, framgår, att grosshandlaren
Y. genom den gåfva, vittnesattesten afsåg, till sina barn på åtskilliga
villkor bortskänkt lös egendom af det värde, att om gåfvohandling däröfver
upprättats, den ostridigt bort beläggas med stämpel till ett belopp
af mer än 2,800 kronor.
I afgifna påminnelser framhöll klaganden, bland annat:
att Y:s afsikt icke kunde sägas hafva varit att upprätta en skriftlig
handling om gåfva;
att hans önskemål allenast varit att få gåfvohandlingen på lagligen
bindande sätt verkställd;
samt att det med den uppfattning, klaganden hade om stämpelförordningens
stadgande!! i ifrågakomna hänseenden, legat nära till hands
— 1911 —
214
och dessutom varit klagandens enkla skyldighet att upplysa vederbörande
om, att muntlig gåfvohandling ej droge stämpel.
Vid pröfning af detta ärende fann jag med hänsyn till bestämmelserna
i 8 § samt 52 § 5 mom. stämpelförordningen, att ofvanberörda
handling icke borde förses med stämpel, såsom vore den en afhandling
om gåfva; och underrättade jag rådstufvurätten om donna min uppfattning.
Då emellertid, enligt hvad jag försport, det tillvägagångssätt, som
användts vid ifrågakomma gåfva, praktiserats äfven i andra liknande fall,
och det måste vara af vikt att förhindra en praxis, som, på sätt rådstufvurätten
framhållit, är af beskaffenhet att göra stämpelförordningens
bestämmelser om stämpel å af handlingar om gåfva af lös egendom illusoriska,
har jag på grund af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion ansett mig böra härmed för Eders Kungl. Maj:t
framlägga förhållandet till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring eller förtydligande
af bestämmelserna i 1 § af förordningen den 4 mars
1862 om tioårig preskription och om årsstämning. I
I detta ämne har jag den 29 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en
skrifvelse af följande lydelse:
»I 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om årsstämning äro följande bestämmelser meddelade:
»Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är,
skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller
muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref
eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen
annorledes tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären
lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen så
tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär, inom
sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock borgenär skyldig
att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka, som nu sagdt
är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen skedde.
Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,
blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt
hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol
eller öfverexekutor, och läte bevis däröfver i allmänna tidningarna in
-
1911 —
215
föras tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång, och första
gången inom tionde årets slut.
År borgenären ej veterlig!:, om eller hvar gäldenären äger hemvist
inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller öfverexekutor angifvas
och beviset däröfver i tidningarna införas, inom tid, som nu sagd är.»
Enligt donna paragraf kan alltså — då den, hos hvilken fordran genom
kraf eller erinran skall bevakas, blifvit i sådant ändamål å tre särskilda
dagar under tionde året sökt i sitt hemvist men ej kunnat anträffas, äfvensom
då borgenär ej vet, om eller hvar gäldenären har hemvist inom riket
— preskription afbrytas genom fordringens blotta angifvande hos domstol
eller öfverexekutor, utan stämning eller lagsökning.
Bevis öfver fordringens anmälan hos domstol eller öfverexekutor skall
införas i allmänna tidningarna, d. v. s. Post- och inrikestidningar, tre
gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och första gången inom
tionde årets slut.
Bestämmelse saknas emellertid om den tid, inom hvilken detta kungörelseförfarande
skall vara afslutadt, d. v. s. när tredje kungörandet sist
måste ske.
Det lärer kunna antagas, att denna bristfällighet beror på ett förbiseende,
liksom att lagberedningen, på hvars förslag stadgandet i fråga
tillkommit, hyst den meningen, att, sedan första kungörandet försiggått,
de båda öfriga kungörelserna skulle äga rum utan obehörigt dröjsmål.
Enligt donna mening, som icke torde sakna anhängare i praxis, borde,
om tredje kungörandet exempelvis skott först under tolfte året, borgenären
näfva förlorat sin talan.
Med hänsyn till affattning^ af stadgandet, som endast utsäger, att
minst fjorton dagar skola förflyta mellan hvarje kungörande, synes det
dock vara svårt att godkänna ett dylikt resultat, hvilket godtyckligt skulle
beröfva borgenären hans rätt.
Förkastas nämnda mening, torde man vara nödgad utgå från, att det
är tillfyllest, om tredje kungörandet ägor rum inom tio år från det första.
Men äfven härigenom råkar man ut för afsevärda oegentlighet»;!-.
Sedan preskription af fordringen genom densammas bevakning afbrutits,
åligger det enligt förevarande paragraf borgenären att ånyo bevaka
sin fordran inom tio år från den dag, då förra bevakningen skedde.
Beträffande det bevakningsförfarande, om hvilket nu är fråga, synes
man närmast höra antaga, att hvarje särskild kungörelse är att anse såsom
ett i detsamma ingående led. Preskriptionen, som, där första kungörandet
ärrer rum inom tionde året, bringas att hvila, varder definitivt afbruten
först den dag, tredje kungörandet sker, från hvilken dag alltså ny pre
—
1911 —
216
skriptionstid börjar löpa. Häraf blir följden, att, om tredje kungörandet
icke försiggår förr än å sista möjliga dagen (eller precis tio år från första
kungörandet), borgenären under denna tioårsperiod bär sin talan öppen,
utan att han under samma tid vidtagit särskild bevakningsåtgärd. Ett
dylikt resultat står dock tydligen icke väl tillsammans med innehållet uti
ifrågavarande paragraf.
Man torde emellertid komma till ej mindre otillfredsställande slut,
därest man utgår från, att redan första kungörandet definitivt afbryter
preskriptionen. I så fall måste nämligen, då ny preskriptionstid ju skulle
räknas från den dag, första kungörandet ägde rum, borgenären förlora
sin talan, om han underläte att inom tio år därefter ånyo bevaka sin fordran
på något af de i lagen medgifva sätten. Detta skulle leda därhän,
att stadgandet om andra och tredje kungörandet väsentligen förlorade sin
betydelse. Borgenären skulle utan risk kunna eftersätta sin skyldighet i
afseende å dem. Inom tio år från första kungörandet måste han i hvarje
fall ånyo påbörja proceduren. Och anträffades gäldenären inom donna
tid, kunde en mot honom af borgenären anhängiggjord talan icke förnuftigtvis
afvisas på den grund, att borgenären icke mer än två gånger kungjort
beviset om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor.
Tiden för ytterligare kungörande var nämligen ännu icke försutten.
Då den oklarhet, som alltså uti ifrågavarande hänseende måste anses
vidlåda gällande lag, enligt hvad till min kännedom kommit, gifvit anledning
till olägenheter i praxis, har jag på grund af 19 § i instruktionen
för Riksdagens justitieombudsman trott mig böra för Eders Kungl. Maj:t
framlägga förhållandet, i förhoppning att det må beaktas vid den revision
af vissa delar af obligationsrätten, som lärer vara förestående.»
Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i instruktionen för
landshöfdingarna den 10 november 1855.
Härom har jag den 30 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så lydande
skrifvelse:
»I händelse landträntmästare, länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde
eller häradsskrifvare i tjänsten beträdes med uppenbar orätt, egennytta,
vårdslöshet eller försummelse, eller från tjänsten sig olofligen af håller,
eller emot landshöfding visar vanvördnad eller ohörsamhet, skall enligt
66 § i instruktionen för landshöfdingarna den 10 november 1855 den felaktige
ställas under tilltal inför vederbörlig domstol, hvarvid landshöfdingen
— 1911 —
217
jämväl äger att, där omständigheterna det påkalla, tills vidare skilja honom
''ifrån ämbetets utöfning. I stället för att sålunda hänvisa saken till domstol
har emellertid Konungens befallningshafvande rättighet att, då förseelsens
beskaffenhet därtill föranleder, förelägga viten och vederbörande därtill
fålla, eller ådöma böter till högst en månads lön eller suspension från
tjänst och lön på högst tre månaders tid.
Enligt 67 § kunna länsman, landskanslist och landskontorist, då emot
dem förekommer sådan felaktighet, som uti 66 § omförmäles, och fråga
icke är om sådan gröfre brottslighet, att åtal vid laga domstol finnes höra
äga rum, af Konungens befallningshafvande fällas till böter af högst en
månads lön eller suspension från tjänst och lön på högst tre månaders
tid, eller ock, då förseelsen är af den beskaffenhet, att Konungens befallningshafvande
finner sig icke vidare kunna för dem hafva förtroende, ifrån
tjänsten alldeles skiljas.
I 69 § är föreskrifvet, att med besvärs anförande öfver de beslut,
Konungens befallningshafvande enligt instruktionen meddelar, förhålles på
sätt, efter hvarje ärendes olika beskaffenhet, särskild! finnes stadgadt.
Någon särskild bestämmelse är emellertid icke meddelad i afseende å
den myndighet, hos hvilken klagan skall föras öfver beslut, hvarigenom
Konungens befallningshafvande med tillämpning af förenämnda stadgande
i 66 och 67 §§ af instruktionen själf pröfva! fråga om underlydande
tjänstemans fel i tjänsten.
Till stöd för att klagan af nu ifrågavarande art skulle föras hos Eders
Kungl. Maj:t har åberopats förordningen den 14 december 1866 angående
ändring af gällande stadgan den om tid för besvärs anförande i mål, som
handläggas af förvaltande myndigheter och ämbetsverk, i hvilken förordning
det heter, att Kungl. Maj:t »funnit godt att, med ändring af gällande
stadgan den om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och ämbetsverk samt icke till domstol fullföljas, i
nåder förordna, att ehvar och i hvilken instans klagan än föres, besvären
skola, vid talans förlust, inlämnas, i mål från Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län innan klockan tolf å fyratiofemte dagen
och i mål från öfriga orter i riket innan klockan tolf å trettionde dagen
från delfående! af det beslut, som öfverklagas; dock att menighet, som
klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än bär ofvan
sägs; kommande hvad angår besvärstid i mål, som bedömas efter bevillnin
o-s förordningen och kommunallagarna, samt i mål, som fullföljas från
konsistorierna, att gälla hvad särskild! är eller varder stadgadt.»
Å andra sidan har man under påvisande däraf, att nämnda förordning
ingalunda innehåller någon uttrycklig föreskrift uti ifrågavarande afseende,
Justitieombudsmannens iimbetsberättelse till 1911 års Riksdag. 28
218
sökt häfda den uppfattningen, att klagan öfver Konungens befallningshafvandes
beslut af omförmält art bör föras hos hofrätt. Detta öfverensstämmer
— säger man — med den princip, som af lagstiftaren uttalats
i 179 och 182 §§ utsökningslagen, enligt hvilka lagrum "klagan af utmätningsman
däröfver, att han af öfverexekutor blifvit fälld till ansvar för
tjänstefel, skall föras hos hofrätt.
Enligt min mening kan det dock icke vara tillåtligt att sålunda analogiskt
tillämpa sistberörda lagstadganden. I förhållandets egen natur lärer
nämligen ligga, att befogenhet att domstolsvägen söka rättelse i beslut,
som af administrativ myndighet fattas, icke förefinnes, med mindre lagen
uttryckligen medgifvit dylik befogenhet.
Till bevis för den uti ifrågavarande hänseende rådande osäkerheten
tillåter jag mig här lämna redogörelse för följande under min pröfning
dragna ärende.
I en till mig ingifven klagoskrift anförde en person:
att klaganden i en den 2 mars 1909 till Konungens befallningshafvande
i Västmanlands län ingifven skrift begärt nämnda myndighets
ingripande mot en tillförordnad länsman, emedan denne skulle gjort sig
skyldig till tjänstefel, bestående däri, att han gjort obehörigt bruk af
handlingar, som han innehaft i egenskap af allmän åklagare;
att Konungens befallningshafvande i resolution den 5 mars förklarat
klagandens framställning icke föranleda någon åtgärd samt i sammanhang
därmed hänvisat klaganden att i händelse af missnöje anföra besvär hos
Svea hofrätt;
att hofrätten emellertid genom utslag den 16 november 1909 förklara!
målet vara af beskaffenhet, att talan mot Konungens befallningshafvandes
däri gifna resolution icke skulle föras hos hofrätten;
samt att klaganden sedermera af Konungens befallningshafvande erhållit
ny hänvisning att öfver resolutionen anföra besvär hos Kungl. Maj:t
i civildepartementet.
Under framhållande däraf, att den felaktiga besvärshänvisning^ vålla!
klaganden onödiga kostnader, påkallade han min hjälp för utfående af
skadestånd.
I infordrad förklaring anfördes, att föreskrifterna rörande besvärs anförande
öfver Konungens befallningshafvandes beslut vore ganska dunkla,
hvarför mången gång tvekan kunde uppstå, hvart besvärshänvisning skulle
lämnas, och åberopades såsom exempel på att ifrågavarande föreskrifter
icke uteslöte olika tolkning en förklaringen bilagd afskrift af ett utaf hofrätten
öfver Skåne och Blekinge den 30 juli 1909 meddelad! utslag. Af
detta framgick, att sedan Konungens befallningshafvande i Blekinge län
— 1911 —
219
dömt en kronofogde jämlikt 66 § i landshöfdinginstruktionen att bota
50 kronor för försummelse i tjänsten, besvärshänvisning lämnats till hofrätten,
som ansett sig behörig att upptaga målet till pröfning.
Vid pröfning af detta ärende har jag funnit hvad klaganden mot
Konungens befallningshafvande i Västmanlands län anmärkt icke höra föranleda
åtal.
Däremot har jag, särskilda med hänsyn därtill att, enligt hvad jag
försport, revision af landshöfdinginstruktionen är förestående, ansett mig,
jämlikt 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman, böra lämna
Eders Kungl. Maj:t meddelande om hvad i ärendet förekommit.
Samtidigt tillåter jag mig fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på en annan fråga, som i min tanke är af större betydelse än den ofvan
berörda.
I 10 § utsökningslagen äro följande bestämmelser meddelade: »Öfverexekutor
åligger att noga tillse, huru de utmätningsmål!, som under honom
lyda, förrätta hvad dem enligt lag åligger eller eljest i tjänsten betrodd
varder. Finner öfverexekutor vid granskning af insända dagboksutdrag
eller annorledes, att utmätningsman underlåtit åtgärd, som till bevarande
af parts rätt och säkerhet föreskrifven är, eller eljest sin plikt eftersatt,
äge öfverexekutor, ändå att part ej förer klagan, döma den felande
till böter högst femhundra kronor eller mistning af tjänst på högst tre
månaders tid. Anses felet kunna medföra svårare straff, eller erfordras
utredning vid domstol, värde målet dit förvisadt; och äge öfverexekutor
att emellertid skilja den felaktige från tjänstens utöfning, när skäl därtill äro.»
Detta lagrum, som i hufvudsak är hämtadt från lagkommitténs förslag
i ämnet, motiverades af lagkommittén sålunda: »Det är af högsta vikt,
att de under Konungens befallningshafvande i utsökningsmål lydande
tjänstemän och betjänte må med nit, drift och redlighet förrätta sina
tjänster, emedan deras felaktiga eller brottsliga förhållande måste medföra
skadliga följder för dem, hvilkas rätt och angelägenheter åt dem anförtros.
Kommittén har således funnit nödigt att utom rättigheten för
Konungens befallningshafvande att, efter förd klagan af den lidande, eller
ty förutan, pröfva dessa tjänstemäns och betjäntes åtgärder, och fålla den
felande till skadestånd och ansvar, hvithet senare dock är inskränkt till
mistning af tre månaders lön, äfven tillägga Konungens befallningshafvande
makt, att enär tjänsteman så förgått sig, att målet till domstol bör
förvisas, skilja honom från tjänstens utöfning, intill dess domstolen annorledes
förordna!''.»
Nya lagberedningen, som utarbetade det förslag, hvarpå utsökningslagen
är byggd, yttrade angående donna fråga: »öfverexekutor är förman
— 1911 —
220
för de inom hans tjänstområde anställda utmätningsman och har i sådan
egenskap att vaka öfver, att dessa fullgöra sina skyldigheter. Af detta
förmanskap följer ock, jämlikt det allmänna stadgandet i 10 kapitlet 26 §
rättegångsbalken, hans befogenhet att fålla sina underlydande till ansvar
för tjänsteförseelser, när dessa icke äro af svårare art. De angående
denna öfverexekutors disciplinärmyndighet i 10 § meddelade föreskrifter
öfverensstämma i det hufvudsakligaste med hvad i gällande landshöfdinginstruktion
är för Konungens befallningshafvande stadgadt.»
Mot hvad lagkommittén och nya lagberedningen sålunda angående
öfverexekutors bestraffningsrätt yttrat kan för visso icke någon befogad
invändning framställas, och såsom särskild! välgrundad framträder principen,
enligt hvilken bestraffningsrätten begränsats därhän, att öfverexekutor
icke må definitivt afsätta sina underordnade tjänstemän. Desto mera
anmärkningsvärd! förefaller det emellertid mig, att trots donna princip,
som ju vunnit godkännande af Konung och Riksdag, förutnämnda stadgande
i landshöfdinginstruktionen, enligt hvithet Konungens befallningshafvande
äger från tjänsten för alltid skilja länsman jämte vissa andra
tjänstemän och hvithet sålunda innebär en afvikelse från ifrågavarande
princip, allt hitintills fått kvarstå orubbadt.
Ehuru jag icke har någon som helst anledning till antagande, att sistnämnda
stadgande någonsin blifvit af Konungens befallningshafvande missbrukad!,
anser jag dess blotta tillvaro innefatta ett obehörigt intrång på
ifrågavarande ordinarie tjänstemäns befogade anspråk på en trygg ställning;
och stadgande! bör därför enligt min mening borttagas.
För öfrig! lärer det icke kunna förnekas, att en stor oegentlighet
ligger däruti, att om en länsman, som ju af Konungens befallningshafvande
kan förordnas att på eget ansvar vara utmätningsman, i donna egenskap
gör sig skyldig till ett, om än så groft tjänstefel, så ägor enligt utsökningslagen
befallningshafvande!! icke på sådan grund för alltid skilja honom
från tjänsten, under det å andra sidan enligt landshöfdinginstruktionen
befallningshafvande må afsätta länsman, så snart han begått förseelse af
den art, att befallningshafvande!! finner sig icke vidare kunna för honom
hafva förtroende.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring af stadgandet
i 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen.
I detta ämne har jag den 3 juni 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:
— 1911 —
221
»I 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen är stadgadt, att de, som må
väljas till jurymän, skola vara »för medborgerlig dygd väl kända».
Angående innebörden af detta för valbarhet till jury man uppställda
villkor hafva olika meningar yppats.
Af våra statsrättslärare har sålunda Rydin (Yttrandefrihet och tryckfrihet,
sid. 320) sökt gorå gällande, att hvar och en, mot hvilkens frejd
ingenting är att anmärka, måste betraktas såsom en för medborgerlig dygd
väl känd person.
Naumann (Sveriges statsförfattningsrätt del 4, sid. 398) har förfäktat
den meningen, att hvad i 1 kap. 2 § rättegångsbalken finnes stadgadt
angående valbarhet till nämndeman bör vinna tillämpning äfven å nu
ifrågavarande fall.
Huru mycket än dessa båda åsikter divergera, i ett afseende sammanfalla
de dock: den omständigheten, att någon blifvit fälld till ansvar
för brott, bör enligt förstnämnda lagrum icke utesluta valbarhet, med
mindre detsamma medför förlust af medborgerligt förtroende. Fängelsestraff
diskvalificerar alltså icke.
Härutinnan måste professor Alexandersson anses vara ense med Rydin
och Naumann. Flan gör nämligen (Föreläsningar öfver den svenska
tryckfrihetsprocessen, sid. 161) beträffande spörsmålet, i hvad mån ådömdt
straff verkar diskvalificerande, den begränsningen, att fråga måste vara
om »gröfre» brott. Och såsom sådant kan man enligt nutida rättsterminologi
icke beteckna ett brott, som ansetts kunna försonas med fängelse.
(Jfr Wijkander: Om preskription i brottmål, sid. 105.)
Den mening, som sålunda uti ifrågavarande hänseende gjort sig gällande
inom teorin, bör enligt min uppfattning, åtminstone i hufvudsak,
godkännas. Det kan icke anses öfverensstämma med vår lagstiftnings
anda att förklara en person obehörig till juryman allenast på den grund,
att han begått en enstaka förbrytelse och därför dömts till fängelse.
Hvad tryckfrihetsförordningens författare ville inlägga för betydelse
i uttrycket »för medborgerlig dygd väl bända personer», lärer, då de
underlåtit att härom lämna någon anvisning, icke vara möjligt att utröna.
Vid tolkningen af detta uttryck torde det emellertid i hvarje fall
vara nödvändigt att söka hjälp af nutida allmän rättsuppfattning, hvilken
naturligtvis, särskild! på grund af strafflagens humanisering, i vissa afseenden
skiljer sig från den, som var rådande vid tryckfrihetsförordningens
tillkomst. Och på donna väg kan man tydligen icke komma till det
resultat, att hvarje urbotastraff i och för sig utgör diskvalifikationsgrund.
Exempelvis torde ingen vilja påstå, att en person, som af ovarsamhet
vållat annans död och därför dörats till fängelse, skulle på donna grund
— 1911 —
222
gått förlustig något af det medborgerliga anseende, han förut ägt. Enahanda
är förhållandet i afseende å en person, som ådömts fängelse för
det han, efter att hafva blifvit af annan våldförd, till nödvärn användt
större våld än nöden kräfde. Om man alltså måste fasthålla, att icke
hvarje fängelsestraff utesluter valbarhet till juryman, bjuder konsekvensen
att man helt godkänner den ofvan uttalade satsen, enligt hvilken den
omständigheten, att en person för enstaka förbrytelse dömts till fängelse,
aldrig i och för sig kan åberopas såsom diskvalikationsgrund. Brott, som
förskylla samma straff, måste nämligen från lagens ståndpunkt anses likställda.
Ett förkastande af nämnda sats skulle för öfrig!, då ju olika
personer hafva vidt skild uppfattning om de olika brottens mer eller min
dre
svåra natur, lämna fritt spelrum för godtycket; domstolarna skulle
äga rätt att förfara efter alldeles obestämda, rent subjektiva grunder. Och
ett dylikt resultat bör man gifvetvis icke utan tvingande skål godkänna.
Emellertid har till min kännedom kommit, att domstolar understundom
omfattat en åsikt, som står i strid mot den af mig nu angifna.
Sedan sålunda i ett vid rådstufvurätten i Hälsingborg den 7 december
1909 anhängiggjordt tryckfrihetsmål svaranden i målet såsom juryman
nämnt, bland andra, professor Knut Wicksell, antecknades i protokollet
såsom »för rätten kändt, att Wicksell intill den 3 i denna månaden aftjä
nat
honom af Kungl. Maj:t ådömdt fängelsestraff under två månader för
religionsbrott», hvarefter rådstufvurätten meddelade det beslut, att enär
Wicksell således icke kunde anses vara för medborgerlig dygd val känd
och därför ej kunde emot bestämmelsen i 5 § 2 mom. tryckfrihetsförordningen
såsom juryman godkännas, ålades svaranden att nämna ytterligare
en person. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hvars pröfning målet
sedermera underställdes, upphäfde emellertid ifrågavarande beslut såsom
icke lagligen grundad! och återförvisade målet till rådstufvurätten.
I ett senare fall har rådstufvurätten i Ystad likaledes på ofvan angifna
grund förklara! professor Wicksell obehörig såsom juryman. Äfven
detta beslut har numera blifvit af hofrätten upphäfdt.
Med hänsyn till den på Eders Kungl. Maj:ts föranstaltande nyligen
påbörjade revisionen af bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen har jag
ansett det för Eders Kungl. Maj:t kunna vara af intresse att få kännedom
om dessa rättsfall, h vil ka enligt min mening ådagalägga, att den oklarhet,
som vidlåder ifrågavarande stadgande, innebär en fara för obegränsad!
godtycke.
Äfven om den nya tryckfrihetsförordning, som Eders Kungl. Maj:t
ställ! i utsikt, icke varder verklighet, måste det vara af vikt, att berörda
stadgande omformuleras och möjlighet sålunda utesluta att pricka per
—
1911 —
223
soner, hvilka enligt allmänna rättsuppfattningen äro fullt hedervärda medborgare.
På grund af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande
instruktion bär jag trött mig höra för Eders Kungl. Maj:t framlägga
ofvanberörda förhållande, till den uppmärksamhet Eders Kungl. Maj:t må
finna saken förtjäna.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring
af 100 § utsökningslagen.
Härom bär jag den 12 oktober 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:
»Ombudsmannen i riksbanken W. Montelius bär i en till mig ingifven
klagoskrift anfört hufudsaldigen följande.
Af landshöfdingämbetet i Stockholms län förrättades den 29 december
1909 exekutiv auktion å fastigheten 2/3 mantal Mörtnäs i Gustafsbergs
socken, å hvilken fastighet lagfart senast meddelats för kaptenen A. E.
Hahns hustru Ester Halm.
Ehuru riksbanken såsom hypotek för ett fru Halm lämnadt lån innehade
en inteckning i egendomen för 10,000 kronor jämte ränta, både riksbanken
icke om auktionen underrättats genom sådant kallelsebref, som afses
i 100 § utsökningslagen.
Efter auktionen vände sig klaganden med anmälan om berörda förhållande
till den, som vid auktionstillfället varit tjenstförrättande landssekreterare.
Denne förklarade därvid, att som den inteckning riksbanken innehade
vore ställd till annan person, länsstyrelsen ej af gravationsbeviset
kunnat se, att den innehades af riksbanken, samt att då sådant ej heller
framginge af någon annan i ärendet ingifven harkling, länsstyrelsen ej
haft skyldighet att tillsända riksbanken särskild! kallelsebref. Af tjänstförrättande
landssekreterarens yttranden vid tillfället framgick i öfrig!, att
han syntes antaga, det exekutor vid auktion å fast egendom ej både skyldighet
att vidtaga någon som helst åtgärd för erhållande af kännedom
om inteckningshafvares namn och adress.
Klaganden framhöll, hurusom det vore uppenbart, att, därest icke
exekutor genom förfrågningar hos fastighetsägaren eller på annat sätt förskaffade
sig kunskap om vederbörande inteekningshafvare, utan afsändande!
— 1911 —
224
af särskilda kallelsebref gjordes uteslutande beroende däraf, att inteckningshafvare
tillfälligtvis blefve känd för exekutor, den trygghet för inteckningshafvare,
som den åberopade paragrafen i utsökningslagen afsåge att bereda,
komme att blifva illusorisk.
Klaganden hemställde, att, därest den af länsstyrelsen sålunda följda
praxis skulle finnas icke vara öfverensstämmande med lag, jag måtte anmoda
vederbörande att för framtiden bättre tillse, att underrättelse om
exekutiv auktion å fast egendom meddelades inteckningshafvare. För den
händelse åter länsstyrelsen skulle finnas hafva rätt tolkat utsökningslagens
ifrågavarande föreskrift, anhöll klaganden, att jag måtte vidtaga åtgärder
för att ett i sådant fall uppenbarligen mycket behöflig!;, förtydligande
tillägg därtill blefve gjordt.
I affordra^ förklaring anförde tjänstförrättande landssekreteraren följande.
Vid den granskning af auktionsakten, som å landskansli föregick
utfärdandet af kallelsebref till inteckningshafvarne, befanns, att akten icke
innehöll någon upplysning rörande rättsägaren till ifrågavarande inteckning.
Af det i och för försäljningen införskaffade gravationsbeviset framgick
emellertid, att inteckningen beviljats J. V. L. Zetterberg eller order till
säkerhet för ogulden köpeskilling. Då antagas kunde, att inteckningen
fortfarande innehades af Zetterberg, och dennes boningsort icke var känd,
men af den under 1903 för länet senast utgifna adresskalendern inhämtades,
att C. A. Zetterbergs stärbhus då varit ägare till hemman i Mörtnäs, fann
förklarande!! anledning att, i saknad af all upplysning rörande behörig
rättsägare, till nämnda stärbhus utfärda kallelsebref med underrättelse
om auktionen. Först genom den af klaganden vid auktionen gjorda bevakning
erhölls å landskansli kännedom därom, att riksbanken innehade
ifrågavarande inteckning.
Då förklarande!! sålunda i förevarande fall icke åsidosatt något, som
enligt 100 § utsökningslagen på honom lagligen ankommit, eller underlåtit
något, som skäligen kunde anses på honom ankomma, hemställde han, att
den gjorda anmälan, så vidt honom anginge, icke måtte till någon min
åtgärd föranleda.
I en annan till mig ingifven klagoskrift har Björknäs aktiebolag anfört,
bland annat, följande.
Genom kontrakt den 28 september 1897 förvärfvande bolaget för en
köpeskilling af 2,500 kronor afverkningsrätt under en tid af 20 år till en
del af den till hemmanet 1/2* mantal Hallen i Hammerdals socken hörande
— 1911 —
225
skog. Till säkerhet för denna afverkningsrätt erhöll bolaget den 19 januari
1898 inteckning i hemmanet.
Den 7 juli 1906 utmättes 7/i92 mantal af nämnda hemman till gäldande
af åtskilliga dåvarande ägarens skulder och försåldes den 15 oktober
samma år å exekutiv auktion, utan att bolaget både någon som helst
kännedom därom.
Trots det att bolaget fanns i gravationsbevis»;! för hemmanet upptaget
såsom innehafvare af den intecknade afverkningsrätten samt auktionsförättaren,
vederbörande kronofogde, utan tvifvel med största lätthet kunnat
skaffa sig kännedom om bolagets adress, uraktlät han nämligen att, på sätt
i 100 § utsökning^ agen sägs, underrätta bolaget om auktionen. Bolaget
kunde därför ej vid densamma bevaka sin rätt, och följden häraf blef den,
att ehuru bolagets rätt löpte med förmånsrätt framför den enda i fastigheten
beviljade penninginteckningen, fastigheten måste utropas utan förbehåll
om beståndet af bolagets rätt, enär vid utrop med dylikt förbehåll något
bud ej afgafs, uppenbarligen på grund af något försåt mot bolaget.
Bolaget anhöll, att den försummelse i tjänsten, hvartill kronofogden
sålunda enligt dess förmenande gjort sig skyldig, måtte blifva beifrad samt
att jag måtte förhjälpa bolaget till ersättning för den till mer än 2,000
kronor uppgående förlust, som bolaget genom försummelsen lidit.
Kronofogden yttrade i afgifven förklaring:
Bolagets adress, som icke varit anmärkt i gravationsbeviset, hade varit
kronofogden okänd. Då upplysning angående adressen ej heller kunnat
vinnas från svenskt postlexikon eller andra kronofogden tillgängliga handlingar,
hade kallelsebref till bolaget icke afsända. Vid nämnda förhållande
kunde kronofogden uppenbarligen icke anses hafva gjort sig skyldig till
tjänstefel i anmärkta hänseendet.
Enligt 100 § utsökningslagen åligger det den, som skall förrätta exekutiv
auktion å fast egendom, att genom särskilda kallelsebref om auktionen
underrätta hända och inom riket boende inteckningshafvare (äfvensom
vissa andra rättsägare).
Auktionsförrättare har på grund af detta stadgande uppenbarligen
skyldighet att afsända kallelsebref icke endast till dem, som enligt hvad
han har sig personligen bekant äro inteckningshafvare, utan jämväl till
enhvar, som enligt de för honom tillgängliga handlingarna i ärendet äger
inteckning i fastigheten.
Tvifvelaktigt är däremot, huruvida auktions förrättaren enligt gällande
lag har någon därutöfver gående förpliktelse, d. v. s. om skyldighet kan
Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1911 arv Riksdag. 29
226
anses åligga honom att, där hans egen kännedom samt handlingarna i
ärendet icke gifva någon ledning uti förevarande afseende, anställa särskild
undersökning för att få reda på ägaren till någon i fastigheten meddelad
inteckning.
Den allmänna meningen synes vara, att dylik skyldighet för auktionsförrättare
icke förefinnes. Denne torde exempelvis icke anses pliktig att
för vinnande af upplysning om inteckningshafvare vånda sig till fastighetsägaren.
I samband härmed vill jag dock ej underlåta att anmärka, att, så vidt
jag varit i tillfälle att utröna, vederbörande auktionsförrättare i allmänhet
icke i praktiken omsätta en uppfattning, som på antydt sätt skulle begränsa
deras skyldighet uti ifrågavarande afseende. De flesta äro säkerligen
villiga att gorå vida mer än sin plikt.
För att inteckningshafvare skall anses såsom känd förutsätta naturligtvis,
att auktionsförrättare!! vet ej mindre hvem han är utan äfven hvar
han bor; och tydligen måste i afseende å auktionsförrättarens förpliktelse
att förskaffa sig kunskap om inteckningshafvarens adress gälla detsamma
som nyss yttrats angående skyldighet för auktionsförrättare att taga reda
på inteckningshafvarens namn. Om ock auktionsförrättare!! ägt kännedom
om hvem som innehar en inteckning, kan underlåtenhet att sända denne
kallelsebref alltså icke, enligt den vanligare uttolkningen af ifrågavarande
lagstadgande, läggas auktionsförrättare!! till last, utan så är att boningsorten
varit bekant för honom eller han kunnat få reda på den ur för
honom tillgängliga handlingar.
Vid pröfning af förenämnda båda till min handläggning hänskjuta
ärenden fann jag, med hänsyn till hvad nu yttrats, tjänstefel icke i någondera
fallet föreligga.
Utan tvifvel skulle det emellertid hvarken för den ene eller för den
andre af auktionsförrättarna varit förenadt med någon större svårighet att
om ifrågavarande inteckningshafvare förskaffa sig sådan kännedom, att behörig
underrättelse om auktionen kunnat lämnas. Och klart är, enligt
min mening, att hurudan verkliga innebörden af förevarande stadgande
än må vara, lagen icke bör vara sådan som stadgandet nu vanligen uttolkas;
tillbörlig hänsyn till inteckningshafvares intresse kräfver förpliktelse
för förrättare af exekutiv auktion, hvaraf inteckningshafvarens rätt
beröres, att tillsända honom kallelsebref, icke blott då hans namn och
adress framgår af handlingarna i ärendet utan jämväl då auktionsförrättare!!
på annat sätt känner eller utan större svårighet kan utröna dem.
— 1911 —
227
I detta sammanhang tillåter jag mig hänvisa till bestämmelserna i
80 § af nya aktiebolagslagen. Då för giltighet af beslut erfordras, att
det fattas å två på hvarandra följande bolagsstämmor och att det å andra
stämman biträdes af samtliga röstande, skall enligt nyssnämnda lagrum,
där så ske kan, genom styrelsens försorg kallelse till den senare stämman
försändas till hvarje aktieägare. I det af särskilda kommitterade uppgjorda
förslag, som ligger till grund för nya aktiebolagslagen, både styrelsen
i nu förevarande fall fått sig alagdt att kalla allenast de aktieägare,
som för styrelsen uppgifvit sin adress. Häremot anmärkte emellertid lagrådet,
att sådan kallelse, hvarom här vore fråga, lämpligen herde afsända»
till aktieägare, icke blott om han för styrelsen uppgifvit sin adress, utan
äfven om styrelsen på annat sätt bände eller utan större svårighet kunde
utröna densamma. På grund af donna anmärkning erhöll i Eders Kung!.
Maj:ts proposition 80 § sin nuvarande affattning.
Med hänsyn till hvad nu anförts och under åberopande af 19 § i instruktionen
för Riksdagens justitieombudsman får jag hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t, i hvad på Eders Kungl. Maj:t beror, ville föranstalta därom,
att 100 § utsökningslagen varder på det sätt ändrad, att skyldighet ålägges
förrättare af exekutiv auktion å fast egendom att, där så ske kan, om auktionen
underrätta vederbörande inteckningshafvare liksom öfriga rättsägare.
En dylik ändring påkallar tydligen en motsvarande jämkning i 89 §
utsökningslagen.
En särskild anledning till att nu gorå denna framställning har jag
funnit i den omständighet, att frågan om revision af förevarande lagrum
för närvarande är beroende på Eders Kungl. Maj:ts pröfning på grund af
det utaf nya lagberedningen afgifna förslaget till lag om ändring i vissa
delar af utsökningslagen *, enligt hvithet förslag auktionsförrättares kallelseskyldighet
skall omfatta alla bända borgenärer och alltså, i olikhet mot nu
gällande lag, jämväl sådana som äro utrikes boende.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående ändring
eller förtydligande af bestämmelserna i 39 §
af kyrkostämmoförordningen.
I detta ämne har jag den 31 oktober 1910 till Kungl. Maj:t afiåtit
en skrifvelse af följande lydelse:
* jag |,ar icke förbisett, att detta förslag innehåller bestämmelser, som äro ägnade
att i viss mån trygga inteckningshafvares rätt uti ifrågavarande afseende.
— 1011 —
228
»Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862 innehåller i 39 §, sådant detta lagrum lyder genom lagen
den 16 juni 1905, följande bestämmelser:
»Fyrko- och skolrådens räkenskaper så ock, där särskild styrelse för
församlingsbibliotek linnés, donna styrelses räkenskaper skola afslutas med
kalenderår samt senast den 1 därpå följande mars afläinnas till de för
deras granskning utsedda revisorer.
Revisionsberättelsen skall senast den 1 april aflämnas till kyrkostämmans
ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar vederbörandes
förklaringar, hvarefter den kyrkostämma, som i maj månad sammanträder,
besluta!'', huruvida anmärkning må förfalla, eller laglig åtgärd för bevarande
af församlingens rätt vidtagas skall.
Hvad nu om räkenskapernas granskning i kyrkostämma sagdt är, gör
icke någon ändring i hvad om särskild revision af kyrko- och skolräkenskaper
linnés stadgadt.»
Ifrågavarande räkenskaper skola sålunda senast den 1 mars aflämnas
till revisorerna, hvarefter revisionsberättelsen skall senast den 1 april aflämnas
till kyrkostämmans ordförande.
Angående den närmare innebörden häraf har i visst afseende olika
meningar förekommit. Å ena sidan förmenar man, att revisorerna äga att
icke blott verkställa granskningen hvar helst det synes dem lämpligast,
utan äfven, om de anse sådant nödigt, under hela mars månad i sin vård
behålla räkenskaperna med därtill hörande handlingar. Å den andra sidan
håller man före, att vederbörande pastor icke är skyldig eller ens berättigad
att annorledes än i pastors ämbetslokal tillhandahålla revisorerna räkenskaperna.
Frågan har vid olika tillfällen under innevarande år dragits under
min pröfning.
I en till mig ingifven klagoskrift hafva sålunda två nämndemän påkallat
min ämbetsåtgärd med anledning däraf, att pastor i Vårviks församling
vägrat att till klagandena såsom utsedda revisorer af de under
kyrkostämman stående räkenskaper för 1909 utlämna samma räkenskaper
för vederbörlig revision.
I affordrad förklaring har pastorn anfört, att han icke ansett sig
kunna stå till svars med att till klagandena för granskning, hvarhelst de
kunde finna för godt, utlämna församlingens räkenskaper. Han hade
emellertid å sitt ämbetsrum tillhandahållit handlingarna; och därmed hade
han tydligen fullgjort allt hvad på honom enligt lag ankomma.
I en annan skrift hafva en folkskollärare och en arrendator hos mig
anfört klagomål däröfver, att pastor i Ventlinge församling vägrat att till
— 1911 —
229
klagandena, som utsetts till revisorer af kyrkans och skolans räkenskaper
för år 1909, utlämna några handlingar samt, sedan klagandena förklarat sig
icke vilja å pastorsexpeditionen verkställa revisionen, kallat vederbörande
revisorssuppleanter till sitt hem, där dessa förrättat revisionen.
Pastorn har i afgifven förklaring, under vidgående af sakförhållandet,
andragit, att hans förfarande tydligen stode i öfverensstämmelse med lag.
Vid pröfning af dessa båda ärenden har jag funnit, att ifrågavarande
lagrum rätteligen bör tolkas i öfverensstämmelse med den uppfattning,
klagandena gjort gällande, samt att pastorernas tolkning af lagrummet följaktligen
varit oriktig.
Jag bär emellertid desto mindre ansett mig kunna såsom tjänstefel
stämpla pastorernas förfarande, som de till stöd därför kunna åberopa
ett af Eders Kungl Maj:t i ecklesiastikdepartementet den 24 augusti 1888
meddeladt utslag.
Handlingarna i nu antydda mål utvisa följande:
I en till domkapitlet i Lund ingifven skrift anförde tre personer klagomål
däröfver, att kyrkoherden i östra Nöbbelöfs församling vägrat att
till dem, såsom utsedda revisorer för granskning af församlingens kyrkooch
skolräkenskaper för år 1887, utlämna dessa räkenskaper; och yrkade
klagandena, att kyrkoherden måtte vid verkande påföljd förständigas att
inom kortaste tid till klagandena utlämna samma räkenskaper. Kyrkoherden
anförde i afgifven förklaring, att han endast både skyldighet att å
sin ämbetslokal tillhandahålla revisorerna räkenskaperna, helst han såsom
ordförande i kyrko- och skolrådet vore ansvarig för dessa myndigheters
handlingar och, därest räkenskaperna utlämnades till revisorerna, icke både
säkerhet för, att ej verifikationer, protokollsböcker eller säkerhetshandlingar
förkomme.
Domkapitlet utlät sig, att enär kyrkoherden icke kunde anses lagligen
skyldig att till de utsedda revisorerna för granskning hvarhelst de kunde
finna för godt utlämna församlingens kyrko- och skolräkenskaper med hvad
därtill hörde, samt kyrkoherden icke vägrat att för sagda ändamål å sitt
ämbetsrum tillhandahålla revisorerna ifrågavarande räkenskaper, pröfvade
domkapitlet skäligt lämna klagandenas yrkande utan afseende. I detta beslut
faun Eders Kungl. Maj:t genom ofvanberörda utslag ej skål att gorå
ändring.
Emellertid har vid ett föregående tillfälle Eders Kungl. Maj:t i civildepartementet
meddelat ett beslut, som — då det icke kan antagas att
revisorer för granskning af kyrko- och skolråds räkenskaper uti ifrågavarande
afseende intaga annan ställning än af kommunalstämma utsedda
— 1911 —
230
revisorer — måste anses stå i strid med den mening, hvilken gjorde sig
gällande vid afgörandet af nyssnämnda mål.
Sedan O. E. och H. E. blifvit å Löddeköpinge sockens kommunalstämma
utsedda att granska socknens räkenskaper för år 1863, hade ordföranden
i kommunalstämman vägrat att till dem utlämna berörda räkenskaper
med därtill hörande handlingar samt genom kungörelse i sockenkyrkan
tillkännagifvit, att revisionen skulle företagas i Löddeköpinge kvarn
vid af ordföranden bestämd tid. I anledning häraf både revisorerna hos
Konungens befallningshafvande yrkat, att ordföranden måtte åläggas till
dem utlämna ifrågavarande handlingar under någon viss tid. Konungens
befallningshafvande yttrade, att då det uppdrag, Löddeköpinge socken lämnat
klagandena att granska 1863 års räkenskaper, icke kunde annat än
tillika innefatta förtroende att omhänderhafva samma räkenskaper med därtill
hörande handlingar, Konungens befallningshafvande, med bifall till
därom framställda yrkandet, funne skäligt ålägga ordföranden vid tjugufem
riksdalers vite att, emot specificeradt kvitto, genast utlämna förberörda
räkenskaper och handlingar till klagandena. Ordföranden anförde
underdåniga besvär, men Eders Kungl. Maj:t faun enligt resolution den 6
augusti 1864 hvad ordföranden anfört icke föranleda ändring i Konungens
befallningshafvandes beslut.
Den nu föreliggande frågan har äfven varit föremål för Riksdagens
pröfning.
Vid 1889 års Riksdag gjorde nämligen enskild motionär framställning
om sådan ändring af lydelsen i 39 § af förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skotråd, att klart måtte framgå, det revisorerna
ägde rätt att verkställa revisionen, hvarhelst det syntes dem lämpligast.
Till stöd för denna motion anfördes, bland annat, följande:
Det vore allmänt kandi, att under senare åren ofta inträffat tilldragelser,
som visade behöfligheten af att granskning af allmänna räkenskaper
blefve verkställd med tillbörlig noggrannhet. Af vikt vore det därför,
att rörande verkställandet af nämnda granskningar sådana lagbestämmelser
funnes, som vore icke blott tydliga utan äfven af sådant innehåll, att revisorernas
granskningsarbete icke däraf kunde på något sätt försvåras utan
i stället underlättas. Visserligen föreskrefves uti ifrågavarande paragraf,
att »räkenskaperna för såväl kyrkans som skolans medel skola hvarje år
senast den 1 mars afl ämnas till de för deras granskning utsedda revisorer»
samt att »revisionsberättelsen skall senast den 1 april aflämnas till kyrkostämmans
ordförande»; och dessa föreskrifter både af allmänheten så uppfattats,
att revisorerna ägde rättighet att, om de för räkenskapernas behöriga
granskning ansåge sådant nödigt, behålla räkenskaperna i sin vård
— 1911 -
231
från den 1 mars till samma månads slut. Oneklig! vore ock, att sagda
föreskrifter tycktes gifva grundad anledning till den nämnda uppfattningen,
helst som revisorerna obestridligen ägde rätt att dröja med revisionsberättelsens
aflämnande ända till den 1 april. Sedan emellertid motsätta prejudikat
i ämnet gifvits, vore församlingarna icke vissa om, hvar och på
hvad sätt deras räkenskaper borde lagenligt granskas. I händelse revisorerna
verkligen vore skyldiga att å pastorsämbetets lokal och under pastors
uppsikt företaga och fullborda granskning af kyrko- och skol räkenskaper,
skulle, äfven där pastor vore tillmötesgående, revisorerna komma
i en alltför beroende ställning, som mångenstädes kunde i hög grad försvåra,
ja kanske omöjliggöra verkställandet af noggranna och fullständiga
granskningar, i synnerhet där räkenskaperna med tillhörande verifikationer
och handlingar vore så vidtomfattande, att granskningen behöfde fortgå
mer än en dag. Tydligt vore också, att om granskningsarbetet sålunda
försvårades, och revisionen på grund däraf somligstädes komme att blifva
ofullständig, detta skulle medföra ogynnsamma följder både för församlingarna
och för räkenskapsförarna, och det göda förhållandet, som borde
vara rådande mellan pastor och församlingsmedlemmar, komme att därigenom
på betänkligt sätt storas.
Lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Denna hemställan var sålunda motiverad: I fråga om den plats, där
granskning af räkenskaper och värdehandlingar herde företagas, syntes det
med förhållandenas natur vara bäst öfvensstämmande, att sådan granskning
verkställdes på samma plats, där ifrågavarande räkenskaper och handlingar
förvarades; och så torde äfven vid revisionsförrättningar allmänneligen
förfaras. Ett undantag härifrån hade nu yrkats af motionären beträffande
församlingarnas kyrko- och skolräkenskaper, i det att han föreslagit,
att revisorerna af dessa räkenskaper skulle äga rätt att icke blott
verkställa granskningen, hvarhelst det syntes dem lämpligast, utan äfven,
om de ansåge sådant nödigt, under hela mars månad i sin vård behålla
räkenskaperna med därtill hörande handlingar. Införandet af en sådan
bestämmelse syntes dock vara ägnad t att framkalla ganska afsevärda olägenheter
och vådor. Kyrkorådets och skolrådets ansvar för de under deras
vård ställda handlingar torde icke upphöra under den tid, revisionen påginge.
Det syntes då obilligt att beröfva dessa myndigheter tillfälle att
öfvervälla, att handlingarna under revisionen förvarades på ett betryggande
sätt. I afseende å sättet för handlingarnas bevarande syntes förslaget också
icke erbjuda nödig trygghet. Man kunde nämligen icke i allmänhet förutsätta,
att revisorerna i sina bostäder eller eljest både att förfoga öfver
sådana förvaringsställen, att handlingarna där kunde anses på nöjaktigt
— 1911 —
232
sätt skyddade mot förstöring och tillgrepp. Detta vore af största betydelse
beträffande värdepapper, men torde också icke vara utan vikt i fråga
om räkenskaper och därtill hörande verifikationer. De olägenheter, som
af motionären åberopats såsom skål för hans förslag, torde för öfrigt endast
i jämförelsevis sällsynta fall hafva förekommit och syntes därjämte
utskottet vara af den beskaffenhet, att de i allmänhet kunde undvikas, om
redogörare och revisorer visade hvarandra skäligt tillmötesgående.
Lagutskottets hemställan bifölls af Riksdagen.
Trots förenämnda af lagutskottet gjorda uttalande hafva sedermera
stridiga meningar varit rådande därom, huru förevarande stadgande i det
afseende, hvarom nu är fråga, rätteligen bör tolkas, och dessa meningsbrytningar
hafva, såsom af förestående redogörelse framgår, resulterat däri,
att inom kort tidrymd två prästmän, Indika förfarit i öfverensstämmelse
med den af lagutskottet omfattade tolkningen af stadgandet, utaf sina församlingsbor
hos mig angifvits för ämbetsbrott. Den af lagutskottet uttalade
förhoppningen, att tvister af ifrågavarande art skulle kunna undvikas
genom skäligt tillmötesgående från vederbörande redogörares och
revisorers sida har, såsom väl äfven var att vänta, visat sig illusorisk.
I hvarje fall synes det mig vara klart, att hvad sålunda af lagutskottet
yttrats icke kan åberopas såsom ett fullgiltig! skål mot förtydligande
eller ändring af stadgande! i den af motionären önskade riktningen.
Kunde statsmakterna förlita sig på, att medborgare vid uppkomna
tvistighet^ visade hvarandra skäligt tillmötesgående, vore ju icke
allenast härutinnan utan jämväl på de flesta andra områden lagstiftning
obehöflig. Och att, hvad särskild! ifrågavarande stadgande angår, af nyssnämnda
skål underlåta lagstiftningsåtgärd är enligt min mening desto mindre
på sin plats som dels stadgandets ordalydelse, jämförd med Eders Kungl.
Maj:ts ofvan omfönnälda resolution den 6 augusti 1864, å ena sidan, samt
Eders Kungl. Majrts förenämnda utslag den 24 augusti 1888, å den
andra, tydligen inbjuda till olika meningar med däraf lätt härflytande
tvistighet^-, dels ock det måste anses vara af synnerlig vikt att, där så
ske kan, undanröja hvad som visat sig kunna störande inverka på det
göda förhållande, som bör vara rådande mellan pastor och hans församlingsbor.
Ej heller anser jag betydelse kunna tillmätas det af lagutskottet mot
motionen i fråga åberopade kardinalskälet, eller att det vore obilligt att
beröfva kyrkoråd och skolråd — hvilka myndigheter enligt lagutskottets
— 1911 —
233
antagande stode i ansvar för de under deras vård ställda handlingar jämväl
under den tid, revisionen påginge — tillfälle att öfvervälta, att handlingarna
under revisionen förvarades på ett betryggande sätt. För min
del kan jag nämligen ingalunda godkänna den premiss, hvarur slutsatsen
dragits. Aro revisorerna verkligen enligt lag berättigade att få handlingarna
till sig utlämnade i öfverensstämmelse med hvad i förenämnda
motion angifvits, måste däraf följa, att kyrko- eller skolrådet under den
tid, handlingarna sålunda äro undandragna dess vård, icke för desamma
kunna bära ansvaret.
Med hvad nu yttrats har jag icke velat förneka, att vissa skål kunna
åberopas till stöd för att lagen borde uti ifrågavarande hänseende hafva
annat innehåll än hvad den, enligt min tanke, för närvarande äger. Syftet
med denna min skrifvelse är ej heller att få lagen på ett visst sätt
ändrad eller förtydligad. Men det har synts mig vara af vikt, att den
oklarhet, som måste anses vidlåda stadgandet i fråga, varder på ett eller
annat sätt aflägsnad, och jag har därför med den rätt, som 19 § i den
för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion gifver mig, trött
mig böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet, till den uppmärksamhet
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»
Framställning till Kungl. Maj:t om ändring i lagen angående
handelsregister m. m. den 13 juli 1887.
Härom har jag den 8 november 1910 till Kungl. Magt aflåtit en så
lydande skrifvelse:
»I 10 § af lagen angående handelsregister, firma och prokura den
13 juli 1887 är stadgadt, att firma skall tydligt skilja sig från andra för
samma kommun förut i handelsregistret intagna, ännu bestående firmor.
Med detta stadgande bör jämföras bestämmelsen i 6 § af samma lag,
så lydande: »Förmenar någon, att en i handelsregistret verkställd inskrif
ning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande
föras vid allmän underrätt.»
Den pröfningsrätt, sistnämnda paragraf sålunda tillerkänt domstol,
måste ske på grundvalen af de föreskrifter, ifrågavarande lag för öfrigt
innehåller. En i handelsregistret gjord inskrifning, som står i öfverensstämmelse
med dessa föreskrifter, kan icke upphäfvas på den grund, att
inskrifningen finnes lända någon till förfång. Då af förutnämnda stad
Justitieombudsmannens
äml/etsbcrättelse till 1911 års Riksdag. 30
234
gande i 10 § framgår, att det är tillåtet registrera firma, änskönt den icke
skiljer sig från annan, förut i registret intagen firma för annan kommun,
kan alltså innehafvaren af denna firma icke jämlikt bestämmelsen i 6 §
vid domstol yrka upphäfvande af den senare verkställda firmaregistreringen.
Att lagstiftarens mening verkligen varit att sålunda begränsa firmaskyddet
till den kommun, där registrering skott, framgår oförtydbart af
lagens förarbeten. (Jämför min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag,
sid. 184—193).
Liksom följaktligen exempelvis intet hinder i lag finnes för en vid
Liljeholmen i Brännkyrka socken boende person att få såsom sin firma
inregistrerad en gammal välkänd stockholmsfirma, står det ej heller innehafvaren
af donna firma till buds att, om ock den senare gjorda registreringen
uppenbarligen länder honom till förfång, vid domstol föra talan
om dess upphäfvande.
Att detta förhållande, hvaröfver klagomål många gånger försports,
innebär en bristfällighet i lagen, lärer icke kunna förnekas.
Härjämte bör särskild! påpekas, att ifrågavarande lag endast skyddar
i handelsregistret införda firmor.
I afseende härå tillåter jag mig erinra därom, att 73 § i 1895 års
aktiebolagslag, hvilken paragraf har samma innehåll som 6 § uti förevarande
lag, i den nya lagen om aktiebolag erhållit följande ändrade lydelse:
»Företer aktiebolags registrerade firma likhet med en i handels
register,
föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare införd firma,
och lider därigenom innehafvaren af sistnämnda firma förfång, äge domstol
på talan af denne förbjuda bolaget att efter viss tid använda förstnämnda
firma äfvensom ålägga bolaget det skadestånd, som pröfvas skäligt.
Menar — — — domstol.»
Ehuru den nya aktiebolagslagen ej tillstädj er vägran af registrering
utaf aktiebolags firma på den grund, att densamma företer af sevärd likhet
med någon firma, som tidigare införts i handels- eller föreningsregistret,
är alltså utväg lämnad öppen för innehafvaren af den sistnämnda
firman att efter stämning till vederbörlig domstol tillvarataga sina intressen.
Uppenbart är enligt min mening, att det skydd, som sålunda i nya
aktiebolagslagen gifvits innehafvare af i handels- eller föreningsregistret
intagna firmor, krafvel’ motsvarighet i firmalagen, och att följaktligen
denna lags 6 § bör i sådant syfte undergå jämkning till förmån för aktiebolag
och föreningar.
Lika klart torde ock vara, att man icke kan stanna vid en jämkning
af nu antydd art. Äger ett aktiebolag, hvar än dess styrelse har sitt säte,
— 1911 —
235
Befogenhet att, under åberopande af förfång på grund af namnlikhet, vid
domstol väcka talan om upphäfvande af handelsfirmas registrering, måste
dylik befogenhet tillkomma jämväl innehafvare af i handelsregistret införd
firma utan hänsyn till den kommun, der registreringen skott.
Frånsedt den nu angifna ändringen af 6 §, hvarom jag tillåter mig
att härmed gorå framställning, kan det i min tanke med fog sättas i fråga,
om ej till beredande af nödigt firmaskydd ändring bör göras äfven i andra
uti förevarande lag upptagna bestämmelser.
Den skandinaviska kommitté, som utarbetade det förslag, hvarpå förevarande
lag är byggd, yttrade i afseende å registrering, bland annat, följande:
»Att såsom i lagen angående skydd för varumärken föreslå centrali
stället för lokalregistrering har icke kunnat ifrågasättas redan på grund
af den vidsträckta anmälningsskyldigheten. Det är ock endast i England,
som ett sådant system genomförts, men där registreras icke enskild näringsidkares
firma eller andra bolag än de, som hafva ett större antal delägare.
Särskildt för Norge och Sverige med deras störa afstånd och i vissa traktör
ännu föga utvecklade samfärdsmedel skulle väsentliga olägenheter vållas af
den långa tid, som i aflägsna landsdelar måste åtgå, innan en anmälan
klofve registrerad och kungjord, hvithet skulle blifva synnerligen kännbart.
Det bör ej heller lämnas oanmärkt, att centralregistrering ej kan tillämpas
utan uppoffring af fördelen att å den ort, där rörelsen drifves, eller åtminstone
å en närbelägen ort kunna taga kännedom om deras underskrifter,
som äga teckna en firma.»
Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen blefvo dessa af kommittén
till stöd för lokalregistrering åberopade skål utförligt bemötta af ett
justitieråd, som, bland annat, anförde följande:
Justitierådet hyste den åsikt, att ändamålen med handelsregistret icke
kunde fullständigt vinnas annorledes än genom att, i likhet med hvad som
skott i 1884 års lag om skydd för varumärken, uppdraga registreringen
åt en centralmyndighet för hela riket. Rätten till skydd för firma hvilade
väsentligen på samma grund som enahanda rätt för varumärken, och enligt
nämnda lag vore firma och varumärke i vissa hänseenden alldeles identiska.
Lika litet i det ena som i det andra fallet vore affärslifvet hulpet med ett
firmaskydd, som icke sträckte sig utöfver de nu föreslagna, mer eller mindre
Inskränkta registreringsdistriktens tränga gränser, särskild! gällde detta
om stadsdistrikten, där dock affärslifvet äfven för den kringliggande landsbygden
i allmänhet vore koncentrerad!. Det funnes t. ex. icke i förslaget
något som hindrade en person, boende i närheten af en stad, att annektera
en inom staden befintlig persons firma och låta den senare registreras såsom
sin egen hos den registreringsmyndighet, under hvilken landsbygden hörde.
— >911 —
236
Därefter kunde lian utan vidare anmälan drifva sin rörelse i staden och
huru många andra kommuner som helst, allenast han läte den mer eller
mindre skenbara ledningen af rörelsen bibehållas inom landskommunen,
hvarvid han dock kunde uppgifva postadress inom staden. Inom samma
affärsområde kunde således olika personer använda samma behörigen, men
på olika ställen, registrerade firma. — Genom att uppdraga registreringen
åt en centralmyndighet blefve firmaskyddet effektivt för hela riket och
missbruken förekommes helt och hållet. Dessutom medförde centralregistreringen
andra väsentliga fördelar. Registreringen utfördes bättre och
mera planmässigt samt kunde lättare kontrolleras från det allmännas sida,
särskiljande af liknande firmor skedde säkrare, större öfverskådlighet bereddes,
upplysningar och bevis kunde lättare erhållas samt kostnaderna
såväl för det allmänna som för de enskilda kunde nedbringas till ett minimum.
Isynnerhet blefve dessa fördelar påtagliga, om registreringsbestyret
öfverlämnades åt samma myndighet, som enligt varumärkeslagen redan
både att registrera firman, när den tjänade såsom varumärke. Särskilt
borde ock påpekas, att mångskrifveriet i möjligaste måtto inskränktes, då
en enda myndighet och ej hundratals sådana finge ifrågavarande bestyr.
— De skäl, som i förslagets motiv anförts emot central- och för lokalregistrering,
syntes justitieråd^ ej öfvertygande. I framstå rummet åberopades
den »vidsträckta anmälningsskyldigheten», hvarmed torde menas, att antalet
af anmälningsskyldige eller af fall, hvarom anmälan skulle ske, vore betydande.
Uppenbart torde emellertid vara, att för hvarje enskild person
vore anmälningsplikten hvarken mer eller mindre betungande derföre, att
äfven andra personer vore underkastade densamma. Föga mera afseende
förtjänade det jämväl åberopade skälet att i vissa traktör långa afstånd och
mindre utvecklade kommunikationer skulle kunna vålla betänkligt dröjsmål
med registreringen. Fullt hållbart vore icke heller det anförda skälet att
genom den föreslagna anordningen möjlighet blifvit beredd att låta den
vanliga, d. v. s. den i 1864 års näringsfrihetsförordning påbjudna anmälan
uppgå i anmälan af firma. Något sådant läte sig icke för närvarande lagligen
göra, ty dessa båda anmälningar förutsatte olika anmälningsskrifter,
hvilka väl i regel mottoges af samma myndighet, men måste handläggas
såsom skilda ärenden enligt olika grunder. I afseende åter å alla förändringar
af anmäld firma till följd af dödsfall, öfverlåtelse, rörelsens förändrande
eller förflyttning till annan ort in. in., vore det efter justitierådets
åsikt både enklare, billigare och säkrare för de anmälningspliktige
äfvensom för allmänheten mera betryggande, att registreringen skedde hos
en enda myndighet. Olägenheterna af störa afstånd och bristfälliga kommunikationer
skulle säkerligen helt och hållet undanröjas, om det blefve an
—
1911 —
237
mälningspliktige tillåtet att i öfverensstämmelse med stadgande na i 3 och
5 §§ varumärkeslagen i betaldt bref till registreringsmyndigheten insända
anmälningsskriften och tillika myndigheten ålades att, om fullständig adress
uppgifvits, med posten öfversända skriftligt intyg om anmälningens mottagande
äfvensom, när registrering vägrats, underrättelse därom. Men, äfven
om någon ringa olägenhet kvarstode för vissa undantagsfall, hvilka torde
reducera sig därtill, att en eller annan person, som i en aflägsnare bygd
ämnade börja landthandel, nödgades dröja därmed några dagar eller veckor,
beroende på postgången till hufvudstaden, torde det väl icke vara lämpligt,
att hela det öfriga riket och särskilt de egentligen industriella och handelsidkaude
bygderna ginge miste om den anordning med centralregistrering,
som erbjöde öfvervägande fördelar, därest ett verkligt och ej blott
otillräckligt eller skenbart firmaskydd eftersträfvades. — I förslagets motiv
hade vidare andragits såsom en med centralregi streringen förknippad olägenhet,
att man ej med samma lätthet kunde i den ort, där rörelsen drefves,
eller annan närbelägen ort taga kännedom om utseendet af namnunderskrifterna
af dem, som ägde att teckna en firma. Justitierådet kunde dock
för sin del ej fatta, i hvad man den å anmälningsskriften eller i registret
befintliga underskriften kunde i och för sig utgöra hinder mot förfalskning
af firmas namn. Lika väl kunde signaturen blifva en vägledning för förfalskare
som ett skydd för tredje man; och hvad det beträffade, att allmänheten
skulle bereda sig en dylik trygghet genom att i särskilda fall
jämföra namnteckningarna, både justitierådet svårt att tro, att affärsvärlden
skulle vilja och kunna underkasta sig tidsutdräkten och besväret af en i
regeln gagnlös och stundom, därest firmatecknaren under tidens lopp något
förändrat sin stil, alldeles vilseledande granskning. Frågan, huruvida förfalskning
ägt ruin eller icke, torde i allt fall vara beroende på andra omständigheter
än den större eller mindre öfverensstämmelsen med signaturen
å anmälningsskriften.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda inom högsta domstolen yttrades
finner jag för ruin del, att det skulle varit ändamålsenligast, om allenast
ett handelsregister anordnats och dettas förande öfverlämnats åt den myndighet,
som omhänderhar registreringsbestyret i afseende å varumärkeslagen
och aktiebolagslagen in. m., d. v. s. patent- och registreringsverket.
Detta gäller enligt min tanke, äfven om man nekande vill besvara
frågan angående lämpligheten af att på det sätt utsträcka firmaskyddet
till° hela riket, att registrering skall vägras firma, som ej tydligt skiljer
sig från hvarje annan förut registrerad firma.
Att här lämna svar å berörda fråga anser jag icke erforderligt, då jag
nödgas utgå från, att det för närvarande skulle vara lönlöst att väcka för
—
lön -
238
slag om öfvergång från lokal- till centralregistrering; och utan en dylik
reform kan man ej gärna tänka sig en utsträckning af firmaskyddet i enlighet
med hvad nyss antydts.
Emellertid måste, såsom af ofvanberörda yttrande inom högsta domstolen
närmare framgår, den nuvarande anordningen anses vara behäftad
med väsentliga brister. Och dessa lära icke kunna afhjälpas allenast genom
den af mig här ofvan förordade lagändringen, enligt hvilken en hvar firmainnehafvare
skulle kunna efter rättegång vinna upphäfvande af en firmaregistrering,
som på grund af namnlikhet och däraf föranledd förvexling
länder honom till förfång. Så länge lagen tillåter registrering af en firma
utan hänsyn därtill, att den är förvållande lik en för annan kommun registrerad
firma, är den senares innehafvare utsatt för risken att tillskyndas
skada, hvilken kan blifva desto kännbarare, som på grund af deri långsamma
rättsskipning, hvaraf vårt land för närvarande lider, åtskilliga år
kunna förgå, innan instämd talan om upphäfvande af registreringen varder
slutligen pröfvad. Och för öfrig! är att märka, hurusom bifall till en sådan
talan måste förutsätta icke allenast namnlikhet utan jämväl att innehafvare!!
af den tidigare i handelsregistret införda firman styrker, att han på grund
af denna namnlikhet verkligen lider förfång.
Häremot skulle tydligen den bristfällighet, hvarmed enligt mitt förmenande
lagen uti ifrågavarande hänseende är behäftad, varda i någon
mån undanröjd, därest beträffande rätt till registrering firmaskyddet, i
stället för att vara inskränkt inom kommunen, komme att gälla inom hela
registreringsdistriktet.
An mera skulle berörda syfte vinnas, därest registreragsdistrikten
utan hänsyn ^till stad och landsbygd ombildades och till antalet minskades.
-lag föreställer mig dock, att genomförandet af eu dylik anordning skulle
möta afsevärda praktiska svårigheter.
Slutligen skulle uti förevarande hänseende en bestämmelse, enligt
hvilken firma ej får innehålla namnet å ort, som ej är belägen inom registreringsdistriktet,
uppenbarligen kunna äga gynnsam verkan.»
Framställning till Kungl. Maj:t angående rätt för t. f. domhafvande
att emot säkerhet af borgen, hos hvilken länsstyrelse den
än ställts, på kredit utbekomma stämplar i statskontoret.
Härom har jag den 14 november 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:
— 1911 —
239
»I en till mig ingifven klagoskrift anförde t. f. domhafvande^ 0. D.
Krook, bland annat, följande.
Under odet Krook våren 1909 innehade förordnande att förvalta domarämbetet
i Ångermanlands södra domsaga både han hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län aflämnat borgen för de stämplar,
som han kunde erhålla från statskontoret intill ett belopp af tiotusen
kronor. Sedan Krook därefter förordnats att förvalta domarämbetet i
Öster-Närkes domsaga, både han med åberopande af förutnämnda borgen
från statskontoret rekvirerat stämplar på kredit. Sålunda rekvirerade
stämplar både emellertid förvägrats Krook, af den anledning att »stämpelförsäljare
eller redogörare skall ställa säkerhet hos Konungens befallningshafvande
i det län, där han bor, samt att en hos annan Konungens befallningshafvande
ställd säkerhet ej får åberopas för erhållande af stämplar
på kredit». Krook hade därför nödgats ofördröjligen ställa borgen äfven
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län för att ej hindras i
utöfvandet af det honom anförtrodda ämbetet. Enligt statskontorets mening
skulle Krook vara skyldig ställa ny borgen för hvarje län, inom hvilket
han möjligen erhölle förordnande att förvalta domsaga, och sålunda på grund
af förflyttning, som ju vore mycket vanlig, behöfva ett flertal borgensförbindelser,
hvilkas anskaffande skulle kunna bereda Krook afsevärda svårigheter.
Då den af Krook till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands
län ingifna borgen icke vore inskränkt att gälla någon viss domsaga
utan i sådant hänseende oinskränkt, och Krook vore mantalsskrifven
i Örnsköldsvik samt sålunda ställt borgen i det län, där han vore boende,
och borgensförbindelsens värde icke kunde hafva minskats genom Krooks
förflyttning till annat län, ansåge han, att skål saknats att vägra honom
de stämplar, som han rekvirerat i egenskap af t. f. domhafvande i ÖsterNärkes
domsaga.
Statskontoret anförde i affordrad förklaring följande.
Vederbörande stämpelkassakontrollant både grundat sin vägran att
till Krook, såsom t. f. domhafvande i Öster-Närkes domsaga, utlämna
stämplar mot säkerhet af den hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Västernorrlands län ställda borgen på ett af statskontoret den 29 januari
.1910 meddeladt beslut i en liknande fråga. Till stöd för detta beslut
åberopade statskontoret bestämmelserna i 33—36 §§ i stämpelförordningen
den 18 september 1908, af Indika såsom obestridligt torde framgå att, i
afseende å stämpelförsäljningsmän och redogörare inom landsorten, statskontoret
både att tillhandahålla rekvirerade stämplar uteslutande på grund
af och i enlighet med de anmälningar rörande stämpel försälj ningsmännen
och redogörarne samt de af dem ställda säkerheternas belopp, hvilka från
— 1911 —
240
Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande till statskontoret inkommit,
under det att pröfning och allt ansvar för dessa säkerheter nu såsom tillförene
påhvilade ensamt vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som det jämväl ålåge att genom inventeringar utöfva kontroll öfver stämpelförsälj
ningsmän och redogörare inom länet. Om statskontoret skulle taga
befattning med de bestyr, som författningsenligt tillkomme Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, skulle häraf tydligen uppstå osäkerhet och oreda. —
Genom det nu anförda ansåge sig statskontoret hafva ådagalagt, att Krook
saknat fog för sin anmälan, i hvad den afsåge felaktigt förfarande från
stämpelkassakontrollantens sida.
Sedermera har Krook, som lämnats tillfälle att i ärendet afgifva påminnelser,
anfört, att han med sin mot statskontoret gjorda anmälan endast
afsett att fästa min uppmärksamhet på saken för den åtgärd, hvartill statskontorets
anmärkta förfarande kunde anses föranleda.
Vid öfvervägande af hvad i detta ärende sålunda förekommit har jag
väl funnit tydligt, att fråga icke kan vara om tjänstefel.
Uppenbart är emellertid, att den mening, statskontoret uti ifrågavarande
hänseende gjort gällande, är af beskaffenhet att kunna vålla afsevärda
olägenheter, på sätt ock i klagoskriften framhållits; och tillåter jag
mig i samband härmed omnämna, att under kort tid, förutom Krook, två
andra t. f. domhafvande sökt att i statskontoret erhålla stämplar på kredit
under åberopande af borgen, aflämnad hos länsstyrelse i annat län än där
vederbörande för tillfället hade förordnande.
Lika klart är enligt min mening, att den nuvarande stämpelförordningren
icke lägger hinder i vägen för vidtagande af sådan anordning, att
borgen uti förevarande afseende må kunna af statskontoret tagas för god
oberoende af den omständigheten, att den tilläfventyrs är ställd hos länsstyrelse
i annat län än domareförordnandet för tillfället afser. Och att
en dylik anordning — hvilken naturligtvis icke förutsätter, att den länsstyrelse
åliggande skyldigheten att pröfva borgensförbindelse och för densamma
ansvara skulle öfverflyttas å statskontoret — icke meter betydande
praktiska svårigheter, därom har jag förvissat mig genom samtal med vederbörande
tjänsteman i statskontoret.
På grund af hvad jag nu anfört och då det synts mig vara af vikt,
att anmärkta praxis inom statskontoret, hvilken ju särskild! för obemedlade
t. f. domhafvande kan verka särdeles betungande, varder ändrad, har jag,
jämlikt 19 § i instruktionen för Riksdagens justitieombudsman, trött mig
böra för Eders Kungl. Maj:t framlägga förhållandet, till den uppmärksamhet
Eders Kungl. Maj:t må finna saken förtjäna.»
1911 -
241
Framställning till Kungl. Maj:t angående förening af
tingslagen i Södertörns domsaga.
Härom har jag den 19 november 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit en så
lydande skrifvelse:
x>I Södertörns domsaga galler fortfarande den gamla i 1734 års lag
stadgade tingsordningen, enligt hvilken tre ordinarie ting om året skola
hållas i hvart härad. Domsagan består af tre härad, nämligen Sotholms,
Svartlösa och Öknebo härad, hvilka hafva tingsställen, Sotholms härad vid
Västerhaninge kyrka, Svartlösa härad i vittja och Öknebo härad i Södertälje.
I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 27 maj 1902 gjorde dåvarande
justitieombudsmannen framställning om dessa härads förening till
ett tingslag med tingsställe i eller invid Stockholm.
Till stöd för framställningen anfördes i skrifvelsen följande.
Ifrågavarande tre härad vore sa belägna att giltiga hinder icke kunde
anses mota för deras sammanläggning till ett enda tingslag, hvaraf följden
skulle blifva, att i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 17
maj 1872 tio allmänna tingssammanträden om året skulle komma att hållas
i det gemensamma tingslaget. Behofvet af en sålunda förbättrad tings*
ordning inom Södertörns domsaga torde fa anses såsom desto mera oafvislig^
som inom ifrågavarande bygd för närvarande påginge en betydande
ekonomisk utveckling, hvilken naturligen kräfde stödet af en ej alltför
långsam rättsskipning. I detta hänseende förtjänade särskild! att erinras,
att Södertörns domsaga i sig inneslöte liera ansenliga stations- och industrisamhällen
med liflig rörelse. Därest omförmäla tre härad skulle sammanläggas
till ett tingslag, kunde någon tvekan enligt justitieombudsmannens
uppfattning ej råda beträffande den gemensamma tingsstadens läge.
Stockholms stad gränsade med sitt område intill ifrågavarande domsaga,
och Stockholm måste med hänsyn till såväl sin ställning såsom rikets hufvudstad
som sin betydelse särskild! för de närmaste oingifningarna vara
att i mångahanda hänseenden anse såsom centralorten för donna domsagas
befolkning. Den gemensamma tingsstaden borde sålunda förläggas till
Stockholm, dit bekväma kommunikationer ledde från domsagans särskilda
de!anmodan E(1(,rg Kungl Maj:t anbefallt Svea hofrätt att i ärendet infordra
vederbörandes yttranden samt därmed äfvensom med eget underdånigt utlåtande
inkomma, både hofrätten till åtlydande häraf infordrat yttranden
Justitieombudsmannens ämbelslcrättelsc till 1911 års Rihsdag. 31
242
frän
samt Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.
Af dessa utaf hofrätten infordrade yttranden framgick, att den ifrågasatta
föreningen af de tre häradena till ett tingslag blifvit på andragna
skäl afstyra såväl af de invånare i häradena, hvilka i ärendet yttrat sig,
som äfven af domsagans samtliga häradsrätter och af domhafvande^ hvaremot
åtgärden förordats af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
För egen del anförde hofrätten, att hofrätten funnit den utredning,
som i ärendet förekommit, gifva vid handen, att till följd af den betydande
och synnerligen under de senare åren hastiga utvecklingen af förhållandena
inom Södertörns domsaga antalet såväl af tvistemål och brottmål som äfven
af lagfarts-, intecknings- och andra dylika ärenden inom domsagan efter
hand ökats i sådan grad, att redan nu kunde ifrågasättas, huruvida icke
göromålens mängd herde föranleda domsagans delning i två domsagor.
Men fortginge utvecklingen under den närmaste tiden så som hittills, hvithet
förhållandena syntes gorå sannolikt, kunde inom kort inträffa, att delning
af domsagan blefve en nödvändighet. På frågan härom syntes dock
det nyligen väckta förslaget om införlifvande med hufvudstaden af en del
intill Stockholm belägna tätt bebyggda samhällen kunna i viss mån inverka,
i det att detta förslag jämväl berörde Södertörns domsaga och möjligen
kunde leda till afskiljande af delar utaf domsagans område. I hvad män
lättnad i domaregöromålen inom domsagan på donna väg kunde beredas,
torde likväl vara oberäkneligt för närvarande och innan det visat sig, huruvida^
och i hvilken omfattning reglering på sistnämnda sätt af domsagans
område i verkligheten komme att äga ruin. — Det ovissa läge, hvari de
bada med hvarandra sammanhängande fragorna om en eventuell delning
af domsagan och om förläggande under hufvudstadens jurisdiktion af en
del utaf domsagans område befunnes, medförde, att för närvarande knappast
torde kunna tillförlitligen bedömas, hvilket sätt för tingslagens reglering
kunde för framtiden blifva tjänligast. Uppenbarligen skulle ett sammanförande
af de tre häradena till en domkrets vara otjänligt, för den händelse
att donna domkrets efter någon kortare tid åter måste delas. Den
möjligheten torde ej heller vara alldeles utesluten, att förändring af domsagans
territoriella gränser kunde komma att öfva inflytande på valet af
tingsställe.
Med hänsyn till sålunda berörda förhållanden och då i öfrig! förslaget
att af hela domsagan bilda ett enda tingslag blifvit icke allenast af domsagans
invånare utan äfven af häradsrätterna och domhafvanden bestämdt
afstyrka därvid domhafvanden uttalat såsom sin mening, att under nuvarande
förhållanden eu dylik anordning skulle medföra ökade svårigheter
— 1911 —
243
för göromålens handhafvande, ansåg sig hofrätten ej kunna förorda, att den
ifrågasätta förändringen för närvarande komme till utförande.
Sedan härefter jämväl tagits under ompröfning frågan om och i hvad
man, med bibehållande af Södertörns domsagas nuvarande indelning i tre
tingslag, i Svartlösa härad lämpligen kunde införas sådan anordning af
tingen, som öfverensstämde med förordningen den 17 maj 1872, fann Eders
Kung!. Maj:t enligt beslut den 12 oktober 1906 på grund af de i ärendet
upplysta förhållanden någon förändring i afseende å tingsordningen inom
Södertörns domsaga icke för närvarande höra äga rum.
Efter det Eders Kungl. Maj:t meddelade detta beslut, hafva förhållandena
i de afseende!!, hvarom bär är fråga, väsentligen förändrats.
Sålunda lärer ju Brännkyrka kommun i Svartlösa härad inom kort
komma att införlifvas med Stockholm. En dylik öfverflyttning, hvarigenom
domsagan till folkmängden skulle minskas med ungefär en fjärdedel, kommer
naturligen, såsom ock särskilda af mig anställda efterforskningar synas
bekräfta, att medföra en högst afsevärd nedgång i antalet af mål och ärenden
inom domsagan. Detta åter måste enligt min mening hafva till följd, att
fråga om domsagans delning, hvad den närmare framtiden angår, ej skäligen
kan uppkomma.
Härjämte vill jag framhålla att, enligt hvad jag inhämtat, tanke på
ytterligare införlifvande med hufvudstaden af område, tillhörande Södertörns
domsaga, för närvarande icke förefinnes i vidare mån än så vidt
rörer den inom Svartlösa härad belägna Nacka kommun jämte Saltsjöbaden.
Och Eders Kungl. Maj:t lärer finna, att vare sig sistberörda kommun och
Saltsjöbaden sålunda från domsagan utbrytas eller icke, detta ej kan äga
någon betydelse i afseende å lämpligheten af omreglering af domsagans
tingslag.
Då de skäl, som af hofrätten anförts mot ofvannämnda af min företrädare
i justitieombudsmansämbetet gjorda framställning, sålunda numera
torde få anses hafva förlorat sin giltighet, samt det förklarliga motstånd,
samma framställning motto från domsagan, icke bör få hindra genomförandet
af en i och för sig nyttig reform, får jag — som alternativt tänkt
mig den åtgärden, att Svartlösa oeh öknebo härad förenades till ett tingslag,
hvarigenom domsagan komme att bestå af två tingslag — härmed på
det sätt förnya min företrädares framställning, att jag hemställer, det
Eders Kungl. Näjd täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder höra vidtagas
för vinnande af en snabbare rättsskipning inom Södertörns domsaga.»
— 1911 —
244
Domstolarnas arkiv m. m.
I detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag, sid. 90 o. f.)
har jag den 7 januari 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse:
»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 31 januari 1908 gjorde jag
framställning om meddelande af lagbestämmelser angående skyldighet för
tingslag och städer att dels inrätta och underhålla ändamålsenliga arkivlokaler
dels anskaffa brandfria skåp för förvaring af till domstol ingifna
originalhandlingar jämte fastighetsböcker och rotlar.
Öfver denna min framställning hafva numera Eders Kungl. Maj:ts
samtliga befallningshafvande, sedan häradshöfdingar och rådstufvurätter
lämnats tillfälle att i ärendet afgifva yttrande, till Eders Kungl. Maj:t inkommit
med underdåniga utlåtanden.
I afseende å förra delen af framställningen hafva befallningshafvande^
härvid, så godt som utan meningsskiljaktighet, förklarat sig i princip
dela min uppfattning om angelägenheten däraf, att i lag uttryckligen
fastslås skyldighet för tingslag och städer att tillhandahålla ändamålsenliga
lokaler för förvaring af vederbörande domstolars arkiv.
I fråga om städerna, beräffande hvilka härutinnan alls icke något
finnes stadgadt, synes betänklighet ej heller hafva yppats mot att den af
mig föreslagna lagstiftningen omedelbart komme till stånd.
Hvad åter angår tingslagen, har från ett par håll uttalats den meningen,
att med lagstiftning på förevarande område lämpligen herde anstå i afvaktan
på att andra mer eller mindre närstående frågor först vunne sin lösning.
Allenast ett af dessa inkast har jag funnit vara af beskaffenhet att
tarfva bemötande å min sida.
Man kan — har det sagts — icke för tillfället bedöma, i hvad mån
den blifvande störa processreformen kommer att medföra förändringar i afseende
å domsagornas nuvarande* områden. Följden af ett omedelbart
lagstiftande i fråga om arkivlokaler skulle sålunda kunna blifva, att man
framtvunge inrättandet af ett flertal sådana lokaler, hvilka snart kunde
befinnas öfverflödiga.
Den sålunda uttryckta farhågan torde desto mindre förtjäna afseende,
som de utsikter till snart genomförande af ifrågavarande reform, hvilka
för kort tid sedan syntes föreligga, nu väsentligt förmörkats.
För flera decennier sedan framkastade, såsom jag förut för Eders
Kungl. Maj:t framhållit, en af mina företrädare i justitieombudsmansämbetet
— 1911 —
245
tanken på en sådan lagstiftning som den af mig förordade. Han afstod
emellertid från att härom framlägga förslag just af det skäl, hvilket föreburits
gent emot min ifrågavarande framställning.
Säkert är, att om den af mig nu begärda lagstiftningen då kommit
till stånd, detta skulle ländt allmänheten till största nytta. Och med
hänsyn till de bristfälliga arkivlokaler, som ännu förefinnas, torde det vara
lika klart, att man icke utan stor risk kan fortfarande låta med denna
lagstiftning anstå i afbidan på underdomstolarnas omorganisation, hvilken
icke synes komma att äga rum, förrän kanske ytterligare något decennium
förrunnit.
I händelse den ifrågasätta lagstiftningen varder på ett ändamålsenligt
sätt ordnad, finnes i hvarje fall enligt min uppfattning intet fog för den
ofvan omnämnda farhågan.
Med afseende härå tillåter jag mig ytterligare understryka den af mig
förut uttalade och af flertalet i ärendet börda myndigheter delade tanken,
att ovillkorlig skyldighet icke bör stadgas för hvarje tingslag att bygga och
underhålla tidsenlig arkivlokal. Beträffande domsaga, som består af mer
än ett tingslag, bör det sålunda kunna medgifvas de tingshusbyggnadsskyldiga
i de särskilda tingslagen att förena sig om en gemensam arkivlokal,
förlagd till den plats, som på grund af sin belägenhet och öfriga
omständigheter kan anses för sådant ändamål bäst ägnad. I öfverensstämmelse
med hvad förhållandet nu är i Jämtland torde äfven, där så pröfvas
lämpligen kunna ske, en gemensam arkivlokal för flera domsagor kunna
inrättas, och en blifvande lagstiftning i ämnet synes ej höra förbise den
möjligheten, att en domsaga med hänsyn därtill, att ett landsarkiv är beläget
inom eller strax intill dess område, måhända icke är i behof af särskild
arkivlokal.
På grund af det välvilliga mottagande, min framställning i förevarande
del hittills rönt, och då lagbestämmelse om skyldighet för tingslagen att
tillhandahålla ändamålsenliga arkivlokaler allenast utgör ett erforderligt supplement
till stadgandet om deras skyldighet att bygga och underhålla tingshus,
vågar jag hoppas, att dylik lagbestämmelse inom icke allt för långt
aflägsen framtid skall varda meddelad.
Än mera trängande är emellertid enligt min mening behofvet af den
lagstiftningsåtgärd, hvarom min framställning i (ifrigt handlar, d. v. s. angående
skyldighet för tingslag och städer att anskaffa brandfria skåp för
förvaring af originalhandlingar m. m.
Så vidt originalhandlingar angår har häremot icke riktats någon anmärkning
af betydelse.
— 1911
246
Med hänsyn till fastighetsböckernas mångenstädes störa omfattning
synes emellertid, i enlighet med hvad vissa befallningshafvande äfvensom
några häradshöfdingar framhållit, ovillkorlig föreskrift icke höra meddelas
därom, att dessa böcker skola, då de ej äro i användning, förvaras i eldfasta
skåp.
Naturligtvis bör skyldighet för vederbörande att tillhandahålla häradshöfding
eller rådstufvurätt dylikt skåp för förvaring af originalhandlingar
m. m. icke stadgas för det fall att annan mera eller lika betryggande åtgärd
för handlingarnas skyddande vidtagits.$
Stället för fängelsestraffs verkställande.
1 detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1910 års Riksdag, sid 239 o. f.)
har jag den 19 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse:
»I särskilda skrivelser den 6 och den 15 oktober 1909 ansåg jag mig
böra fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därå, att kronohäktet i Ystad
vid olika tillfällen fått emottaga personer, som på andra orter dömts till
fängelse men sedermera af egen fri vilja ditrest för straffets undergående.
Och tillät jag mig, i anslutning härtill, gorå en framställning i syfte, att
Eders Kungl. Maj:t, med anlitande af någon af de utvägar som stå Eders
Kungl. Maj:t till buds, måtte i tid söka förebygga den uppenbara vådan
af en praxis, grundande sig på den uppfattningen, att å fri fot varande
person, som dömts till urbota straff, äger rätt att efter eget godtfinnande
välja straffort.
öfver donna min framställning hafva Eders Kungl. Maj:ts samtliga
befallningshafvande äfvensom fångvårdsstyrelsen inkommit med underdåniga
yttranden.
Befallningshafvandena synas därvid utan anmärkningsvärda undantag
hafva gillat den af mig uttalade meningen, att lagen den 26 mars 1909
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
ägande utslag, icke proklamerat rätt för den dömde att själf välja straffort.
Att dylik af lag godkänd valfrihet där för ut icke förefunnits, torde vara
ostridigt. *
fångvårdsstyrelse!! har anfört, att då ifrågavarande lag anvisade den, som
dömts till straffarbete på viss tid eller fängelse och vistades på fri fot, att
afgifva nöjdförklaring inför viss myndighet hvar som helst i landet, äfven
häktesföreståndare, innebure detta visserligen icke någon rätt för den dömde
— mi —
247
att få undergå straffet i närmaste fängelse. Men lagstiftaren hade med
stadgandet afsett att bereda den dömde tillfälle att så snart som möjlio-t
börja straffet. Den fängelseföreståndare, som mottoge nöj dförklaringen,
torde i allt fall icke kunna därefter låta den dömde aflägsna sig, om ej
en betänklig villervalla därmed lätt skulle kunna uppstå, utan måste väl
genast tillse, att den myndighet, som hade att förordna om straffverkställigheten
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman — genast
förordnade om strafforten. Och det kunde antagas, att nämnda exekutiva
myndighet icke utan att annat föreskrefves komme att frångå den vedertagna
regeln att låta fången undergå straffet i ortens fängelse, så vidt icke
de särskilda bestämmelserna i försändningscirkuläret annat föranledde eller
utrymme saknades, då förflyttning nödvändiggjordes. Den nya lagen syntes
alltså gifva den dömde ökad möjlighet att inverka i fråga om strafforten
utan att därför genom densamma fastställts någon »valfrihetens princip»
i nämnda hänseende.
Instämmande i fångvårdsstyrelsens yttrande angående syftet med ifrågavarande
lag vill jag här än vidare framhålla hvad jag redan förut uttryckligen
betonat eller att jag med min hos Eders Kungl. Maj:t i ämnet
gjorda framställning ingalunda afsett att uppställa något hinder för detta
syftes vinnande. Jag har sålunda icke haft något att invända mot, att
vederbörande myndigheter i allmänhet visa tillmötesgående mot dem, som
önska undergå ådömdt straff i det häkte, hvilket ligger närmast intill deras
blott tillfälliga vistelseort. Mitt angrepp har uteslutande gällt det rena
godtycket, d. v. s. det förhållande, att en person, som ådömts urbota bestraffning,
lämnar sitt hemvist och begifver sig till annan ort just i det
ändamål att få aftjäna sitt straff å det därstädes varande häktet, hvilket
af en eller annan anledning synes honom vara att föredraga framför det
i hemorten befintliga. Uppenbarligen kan man icke i ett dylikt fall motivera
ett tillmötesgående af den dömdes önskan i afseende å stället för
straffets undergående allenast med en hänvisning till 1909 års lags nyss
antydda syfte.
I anledning af hvad fångvårdsstyrelsen anfört anser jag mig höra därjämte
påpeka, att bifall till syftet med min framställning alls icke förutsätter
skyldighet för fängelseföreståndare, som emottager nöjdförklaring, att
utan vidare afvisa den dömde och sålunda låta honom aflägsna sig.
En ytterligare bekräftelse på riktigheten af min mening om ifrågavarande
lags innebörd i afseende å rätten att välja fängelse har jag vunnit
genom Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 10 december 1909, innefattande
vissa föreskrifter rörande tillämpningen af lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft
— 1911 —
248
ägande utslag. Här stadgas nämligen, att icke häktad person, som algifvit
nöjdförklaring, skall, om förklaringen afgifvits å det militärhäkte eller
fängelse, där straffet skall verkställas, genast där intagas för straffets undergående,
men eljest genast häktas och, så snart ske kan, på allmän bekostnad dit
införpassas. Af visst intresse uti förevarande hänseende är jämväl den i Eders
Kung!. Maj:ts kungörelse den 10 december 1909 angående förordnande om
verkställighet af utslag, hvarigenom frihetsstraff ådömts, förekommande bestämmelsen,
enligt hvilken, om utslaget, som skall verkställas, angår icke häktad
person och förordnandet om verkställigheten meddelats af annan myndighet
än den, »till hvilken utslaget bör öfversändas för verkställighet», underrättelse
om förordnandet jämte uppgift å dagen för straffets början ofördröjligen
skall tillställas sistnämnda myndighet.
Af de från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomna yttranden
i ärendet framgår vidare, att befallningshafvandena i allmänhet dela min
uppfattning om det olämpliga och anstötliga däri, att en person skall kunna
underkasta rikets fängelser en granskning och sedermera bland dem utvälja
det, som enligt hans föreställning i fråga om fångarnas behandling eller
i annat afseende erbjuder något särskilt företräde. Däremot har det,
såsom ju ock var att vänta, visat sig, att meningarna skifta angående det
sätt, hvarpå missförhållandet i fråga lämpligen bör af hjälpas. Några befallningshafvande
hafva sålunda velat finna korrektivet endast i skärpt tillsyn
öfver, " att föreskrifterna beträffande fångars behandling varda så vidt
möjligt likformigt tillämpade inom rikets samtliga fängelser, så att icke
något fängelse i detta hänseende framstår såsom ett lindrigare bestraffningsställe
än andra fängelser, hvarförutom af vissa befallningshafvande framhållits
vikten däraf, att alla statens fängelser så anordnas, att samma straff
blir under enahanda förhållande verkställdt.
Jag underskattar icke de sålunda uttalade önskemålen. Fastmera anser
jag det vara icke allenast önskligt utan för rättvisans egen skull äfven nödvändigt,
att statens alla straffanstalter af en viss typ inrättas på likartad
sätt och att reglerna för straffs verkställighet i alla afseende!! tillämpas
likformigt. Det lärer dock, i enlighet med hvad jag förut inför Eders
Kungl. Maj:t framhållit, i allt fall kunna inträffa, att ett fängelse varder
utpekadt såsom en behagligare eller mindre obehaglig straffanstalt än ett
annat och att det förra sålunda varder mera eftersökt än det senare.
Blotta möjligheten till godtyckligt val af fängelse står för öfrigt i strid
mot principen om statens straffmakt och bör därför undanröjas. Och detta
kan, såsom åtskilliga befallningshafvande erinrat, ske på ett lika enkelt
som praktiskt sätt.
Sålunda har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings
— 1911 —
249
län yttrat, att frågan nöjaktigt och lättast kunde lösas på det sättet, att
fångvårdsstyrelsen — som genom nådigt, bref den 12 maj 1852 hade till
åliggande att i början af hvarje år utfärda cirkulär med fullständiga underrättelser
om de straffinrättningar, till hvilka fångar borde försändas, och
att under årets lopp förändra i sådant cirkulär meddelade föreskrifter, då
anledning därtill förekommit — af Eders Kungl. Maj:t anbefalldes att, då
det kommit till fångvårdsstyrelsens kännedom, att af någon anledning ett
visst fängelse företrädesvis uppsöktes af personer, hvilka skulle undergå
frihetsstraff, förordna om förflyttning af en eller flera fångar från dylikt
till annat fängelse. Vidtoges sådan åtgärd, skulle, enligt befallningshafvandcns
mening, ovissheten för fånge att få stanna kvar å ett af honom
utvaldt fängelse städja det oskick, som jag påpekat.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län har härom
anfört, att därest det'' kunde antagas, att en fånges intagande på en viss
straffanstalt berott på något hans åtgörande, som till sitt syfte vore förargelseväckande,
torde det, jämväl med nu gällande föreskrifter, kunna
ankomma på fångvårdsstyrelsen att efter framställning af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande eller tillsyningsman förordna om fångens förflyttning
till annat fängelse, därigenom anstötlighet^ af den dömdes godtycke
förtoges. _ ,
Något afvikande har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län uttalat sig. I denne befallningshafvandes afgifna yttrande
heter det: »För den händelse brottslingar af visst slag, t. ex. de so in
själfva beteckna sig såsom dömda allenast för politiska förbrytelser, skulle
visa sig i allmänhet önska aftjäna straffet på ett och samma fängelse, torde
vederbörande länsstyrelse eller tillsyningsman ej komma att medgifva andra
sådana brottslingars intagande å ifrågavarande fängelse än dem, som dömts
för brott, begångna inom den ort, för hvars behof fängelset i fråga egentligen
är afsedt. Naturligtvis har en fånge, som enligt egen önskan börjat
aftjäna straff å visst fängelse, alldeles icke någon rättighet att där få aftjena
hela straffet, utan lian kan af vederbörande myndigheter förflyttas till
annat fängelse.» ,
öfverståthållarämbetet, som likaledes utgått från att föreskrift om
förflyttning i vissa fall af fånge skulle motarbeta den nu rådande godtyckligheten
i afseende å val af bestraffningsort, har framhållit, att den olägenhet,
hvilken vore förbunden med en dylik föreskrift,. vore af underordnad
betydelse, därest härigenom rättelse kunde vinnas i det af mig anmärkta
hänseende.
Under hänvisning i öfrig!, till de öfver min framställning afgifna
utlåtanden och då af desamma framgår, att maktmedel stå vederbörande
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag. 32
250
till buds för stafvande. af den utaf mig anmärkta godtyckligheten på ifrågavarande
område, får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte
i den form, Eders Kungl. Maj:t kan finna lämplig, göra en erinran om
vikten däraf, att samma medel också varda i fall af behof använda.
Slutligen tillåter jag mig meddela att enligt notiser i tidningspressen,
sedan min framställning i ämnet gjordes, vid Ystads kronohäkte inträffat
ytterligare åtminstone två sådana fall, som utgjorde närmaste anledningen
till min framställning.))
Kungl. Maj:t, som ansett det angeläget, att det af mig anmärkta missförhållande
för framtiden rättas, har den 6 maj 1910 funnit godt förordna,
att fångvårdsstyrelsen skulle erinras därom att, då person, hvilken ådömts
frihetsstraff, i ofvan berörd! syfte beredt sig tillfälle att blifva i visst
fängelse intagen för straffets afdånande, fångvårdsstyrelsen, med den befogenhet
styrelsen tillkomme, borde förordna om fångens förflyttande till
annan fångvårdsanstalt.
Tolkning i visst afseende af instruktionen för rikets allmänna
kartverk den 7 april 1906. I
I detta ämne (jfr ämbetsberättelsen till 1910 ars Riksdag, sid. 204 o. f.)
har jag den 20 april 1910 till Kungl. Maj:t aflåtit följande skrifvelse:
»I skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t den 24 maj 1909 omnämnde jao,
att sedan professorn vid generalstaben Karl D. P. Rosen, hvilken är föreståndare
för den geodetiska avdelningen vid rikets allmänna kartverk, hos
chefen för detta verk gjort framställning om ändring i afseende å arbetet
inom verket, men denna framställning af kartverkschefen lämnats utan
beaktande, Rosen vändt sig till chefen för jordbruksdepartementet med
muntlig redogörelse för framställningens innebörd och påkalla! dennes
uppmärksamhet å saken, äfvensom att chefen för generalstaben, till hvilkens
kännedom det kommit, att Rosen uti ifrågavarande ärende sålunda vändt
sig till chefen för jordbruksdepartementet, funnit att Rosén därigenom
åsidosatt gifna föreskrifter beträffande väg för meddelanden i tjänsten samt
förty beslut!! varna Rosen för oförstånd och förseelse i tjänsten.
Chefens för generalstaben omnämnda beslut kunde jag icke undgå
att finna synnerligen anmärkningsvärd!. I den förklaring, jag följaktligen
ansåg mig böra från honom infordra, åberopade han till stöd’ för beslutet
— 1911 —
251
vissa bestämmelser i instruktionen den 7 april 1906. Vid sakens slutliga
pröfning fann jag, att hvarken dessa bestämmelser eller något annat lagstadgande
gifvit chefen för generalstaben rätt att tilldela Rosén berörda
varning, och att generalstabschefen alltså härutinnan förfarit oriktigt. Med
hänsyn därtill, att antydda bestämmelserna icke kunde anses äga nödig
tydlighet, fann jag dock å andra sidan, att chefens för generalstaben ifrågavarande
åtgärd icke skäligen kunde betraktas såsom tjänstefel.
Då det emellertid enligt min mening ter sig såsom en ren absurditet,
att en person, hvilken i sin egenskap af tjänsteman i ett civilt verk för
dettas främste chef, en medlem af Konungens statsråd, frambär vissa önskemål
beträffande arbetet inom verket, därför tilldelas varning »för oförstånd
och förseelse i tjänsten», ansåg jag mig höra i min ofvan omförmälta
skrifvelse fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å saken i syfte
att ett dylikt fall måtte varda genom förtydligande af ifrågavarande bestämmelser
uti instruktionen för rikets allmänna kartverk eller ock på annat
lämpligt sätt för framtiden förebygga.
Öfver donna min framställning har Eders Kungl. Maj:t infordrat underdåniga
yttranden från chefen för rikets allmänna kartverk, chefen för
generalstaben samt justitiekansler!!.
Ej blott chefen för generalstaben utan äfven chefen för rikets allmänna
kartverk synes hysa den uppfattningen, att bestämmelserna i fråga till
fullo motiverat varningsbeslutet, samt att en ändring af bestämmelserna i
af mig afsedd riktning icke kunde anses önskvärd.
J ustitiekanslern har anfört, att chefen för generalstaben visserligen
i det föreliggande fallet saknat giltigt skäl att tilldela Rosen varning för
oförstånd och förseelse i tjänsten, men att den omständigheten, att en
ämbetsman vid ett tillfälle oriktigt tillämpat en lagbestämmelse, icke i och
för sig utgjorde tillräcklig anledning att ändra lagen.
Då j ustitiekanslern sålunda uttryckligen förklarat sig dela min mening i
skälfva saken, vågar jag hysa den förväntningen, att den Rosen obehörigen
tilldelade varningen icke i framtiden skall läggas honom till last, äfvensom
att chefen för generalstaben uti tilläfventyrs förekommande liknande fall
icke skall i praktiken omsätta den uppfattning, han uti ifrågavarande hänseende
förfäktat.
Jag saknar följaktligen anledning att för tillfället hemställa om förtydligande
af instruktionen för rikets allmänna kartverk. Frågan härom
lärer kunna anstå i afvaktan på den omorganisation af verket, som väl
inom de närmaste åren förestår.
I detta sammanhang vill jag ej underlåta att framhålla, hurusom jag
visserligen obetingadt instämmer i justitiekansler^ yttrande, att den om
—
1911 —
252
ständigheten, att en ämbetsman oriktigt tillämpat en lagbestämmelse, icke
i och för sig utgör tillräckligt skäl till lagändring. En annan sak är dock,
om detta yttrande äger giltighet i nu ifrågavarande fall, där fråga varit
om förtydligande af bestämmelserna i instruktionen för rikets allmänna
kartverk i ett afseende, däri den missuppfattats af chefen för generalstaben
och chefen för rikets allmänna kartverk, hos hvilka ämbetsmän man ju
måste förutsätta ingående kännedom om instruktionens rätta mening. Yttrandet
synes mig innebära någon underskattning af dessa ämbetsmän.»
Brottmålsdomarebefattningarna.
Såsom framgår af min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag, ifrågasatte
jag i skrifvelse år 1907 till Kungl. Maj:t möjligheten af brottmålsdomarebefattningarnas
indragning, hvarjämte jag, för den händelse befattningarna
efter verkställd utredning funnes böra bibehållas, hemställde om
ändrade löneförmåner för brottmålsdomarna.
Efter vederbörande häradshöfdingars och Konungens befallningshafvandes
hörande anförde Svea hofrätt i afgifvet utlåtande öfver min framställning,
att tillräckliga skål ej vore för handen till bibehållande för Jämtlands
län af den särskilda anordningen med brottmålsdomare. Däremot
ansåg sig hofrätten icke kunna tillstyrka, att åtgärd för närvarande vidtoges
för indragning af brottmålsdomarebefattningen i Norrbottens län,
och hemställde hofrätten om förändrade löneförmåner för brottmålsdomare!!
i detta län i hufvudsaklig anslutning till min i ämnet alternativt gjorda
framställning.
I öfverensstämmelse med hofrättens sålunda uttalade mening afgaf
Kungl. Maj:t proposition till 1910 års Riksdag.
Propositionen bifölls af båda kamrarna, i hvad den afsåg indragning
af brottmålsdomarebefattningen i Jämtlands län.
Första kammaren godkände jämväl i öfrigt propositionen. Andra
kammaren afsteg däremot den föreslagna ändringen i löneförmånerna för
brottmålsdomare!! i Norrbottens län, tydligen af det skål att befattningen
enligt kammarens mening var obehöflig och alltså herde indragas.
Vid gemensam votering segrade Andra kammarens mening.
— 1911 —
253
Skyndsammare handläggning i hofrätt af s. k. deserta mål.
Såsom synes af min ämbetsberättelse till 1910 års Riksdag, framhöll
jag i en år 1909 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse, att företrädesrätt till j
föredragning i hofrätt och högsta domstolen icke tillkom sådana mål, som
ej blifvit Obehörig ordning fullföljda och i hvilka ändringssökandet följaktligen
ej kan upptagas till pröfning. Då dröjsmål med dessa s. k. deserta
måls°afgörande gifvit upphof till missbruk, hvarför jag närmare redogjorde,
hemställde jag hos Kungl. Maj:t om ändrade bestämmelser angående ordningen
för ifrågavarande måls företagande till behandling.
I de sedermera för hofrätterna utfärdade arbetsordningar har beträffande
den ordning, i hvilken mål och ärenden höra förekomma till föredragning,
stadgats, att hvarje föredragande skall iakttaga, att mål och ärenden, som
ankomma på hans föredragning, varda till föredragning anmälda i ordning
efter tiden, då de inkommit, dock att, hvad sålunda föreskrifvits icke äger
tillämpning, där i mål eller ärende finnes uppenbart, att talan ej blifvit
i behörig ordning fullföljd.
Motsvarande bestämmelse lärer komma att intagas i blifvande ny instruktion
för nedre justitierevisionen.
Obehörigt begagnande å aktiebolags sida af handelsbolags
eller enskild näringsidkares firma.
Jag framhöll i skrifvelse år 1909 till Kungl. Maj:t (jfr min till 1910
års Riksdag afgifna ämbetsberättelse), att 73 § i lagen om aktiebolag icke
lämnar något skydd däremot, att aktiebolag obehörigen tillägnar sig handelsbolags
eller enskild näringsidkares firma. Förutsättningen för upphäfvande,
enligt denna paragraf, af registreringen utaf ett aktiebolags firma
år nämligen, att denna företer likhet med en annan förut registrerad aktiebolcujfifinna;
registreringen kan icke upphäfvas, med mindre den beviljats
i strid emot stadgandet i 10 § af aktiebolagslagen.
Den sålunda påpekade bristfälligheten är af hjälpt i den nya lagen om
aktiebolag. Där linnés nämligen i den paragraf, som motsvarar 73 § i
1895 års lag om aktiebolag, följande bestämmelse meddelad: »Företer
- 1911 —
254
aktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister
eller aktiebolagsregistret tidigare införd firma, och lider därigenom
innehafvaren af sistnämnda firma förfång, äge domstol på talan af denne
förbjuda bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma äfvensom
ålägga bolaget det skadestånd, som pröfvas skäligt.»
Genom den uttryckliga bestämmelsen, att aktiebolag, som obehörigen
tillägnar sig annans firma, sålunda utsätter sig för risken att betala skäligt
skadestånd, har man i viss mån tillmötesgått min i ofvanberörda skrifvelse
tillika uttalade önskan om ytterligare skydd emot missbruk af ifrågavarande
art.
Fråga om rösträtt vid bolagsstämma för aktie, å hvilken
icke fullgjorts förfallen inbetalning.
Under år 1909 aflat jag, på sätt närmare framgår af min ämbetsberättelse
till 1910 års Riksdag, till Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari jag
påpekade oegentligheten däraf, att enligt aktiebolagslagen notoriskt ovederhäftiga
aktietecknare, hvilka underlåtit fullgöra föreskrifna inbetalningar,
ändock äga beslutanderätt i bolagets angelägenheter; och förordade jag,”till
undanröjande af dessa missförhållanden, en * lagbestämmelse, enligt hvilken
rösträtt ej må utöfvas af den, som uti ifrågavarande hänseende låtit dröjsmål
komma sig till last.
I den nya lagen om aktiebolag har min ifrågavarande framställning
till fullo beaktats.
Tiden för aktieboks uppläggande.
I skrifvelse år 1909 till Kungl. Maj:t (jfr ämbetsberättelsen till 1910
års Riksdag) lämnade jag meddelande om olägenheter, som i praxis uppkommit
däraf, att den då gällande lagstiftningen icke innehöll några bestämmelser
om tiden för aktieboks uppläggande.
Äfven denna bristfällighet är af hjälpt genom den nya lagen om
aktiebolag.
1911 —
255
Forum för åtal angående underlåtenhet af ledamot i styrelse
för aktiebolag eller likvidator för sådant bolag att till
aktiebolagsregistret gorå föreskrifna anmälningar.
Min företrädare i justitieombudsmansämbetet hemställde i en år 1904
till Kungl. Maj:t afiåten skrifvelse (jfr ämbetsberättelsen till 1904 års
Riksdag), att Kungl. Maj:t måtte taga under öfvervägande, huruvida åtal
af ifrågavarande art skulle anställas, icke vid Stockholms rådstufvurätt
utan vid domstolen i den ort, där aktiebolagets styrelse skulle hafva sitt
säte.
Syftet med denna framställning har tillgodosetts i den nya aktiebolagslagen.
Förening af tingslagen i Medelpads västra domsaga.
På sätt af min ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag inhämtas, hade
nästföregående år af tjänstförrättande justitieombudsmannen hos Kungl.
Maj:t hemställts om vidtagande af åtgärder för vinnande af en snabbare
rättsskipning inom Medelpads västra domsaga, bestående af Torps, Tunn
-och Selångers tingslag.
Sedan i anledning af donna framställning Svea hofrätt på Kungl.
Maj:ts befallning inkommit med yttranden från vederbörande tingslagsbor,
häradsrätter och domhafvande samt från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västernorrlands län äfvensom för egen del afgifvit utlåtande i ärendet,
har detsamma till afgörande företagits den 22 juli 1910. Kungl. Maj:t
har därvid dels förordna!, att Medelpads västra domsaga skall utgöra ett
tingslag med tingsställe i Sundsvall, dels ock anbefallt Konungens befallningshafvande
att, sedan nödiga förberedande åtgärder blifvit vidtagna,
till Kungl. Maj.t inkomma med yttrande i fråga om tiden, då den beslutade
regleringen kunde tråda i kraft.
lott
256
Instruktionen för stationsföreståndare vid statens järnvågar.
I en af järnvägsstyrelsen den 1 oktober 1887 utfärdad instruktion för
stationsföreståndare vid statens järnvägar både 87 § följande lydelse:
»Ingen utom järnvägens personal får utan särskilt tillstånd af styrelsen
lämnas tillträde till journaler, godslistor eller öfråga handlingar,
men trafikanter äga på förfrågningar erhålla alla de upplysningar om eget
gods, som med ledning af tillgängliga listor och handlingar kunna lämnas.»
I en år 1907 till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse (jfr ämbetsberättelsen
till 1908 års Riksdag) fäste jag Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att ofvan
intagna stadgande delvis stode i uppenbar strid med tryckfrihetsförordningens
bestämmelser.
stadgande! i fråga har ock sedermera erhållit följande ändrade lydelse:
»På sätt och i den ordning tryckfrihetsförordningen bestämmer, må
sökande å tid, då expedition hålles öppen för allmänheten, lämnas tillträde
till å stationen förvarade handlingar, i den mån dessa kunna vid utförande
af de löpande göromålen undvaras.
År fråga om handlingar, tillhörande stationens redovisning eller i
hvilka tecknats kvitto rörande utlämnadt gods, må delfående! äga rum
endast under omedelbar tillsyn af tjänsteman.»
Anordningen af fångtransporter.
Såsom framgår af urin ämbetsberättelse till 1908 års Riksdag, gjorde
jag år 1907 hos Kungl. Maj:t framställning om ändring i då gällande
anordning af fångtransporter, hvilken, enligt hvad jag med exempel ådagalade,
visat sig medföra synnerligen afsevärda missförhållanden.
I anledning af denna min framställning har Kungl. Maj:t den 12 september
1910 utfärda! ett cirkulär, hvarigenom Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län erinrats, att hvad i kungl brefvet den 29 januari
1824 stadgats om iakttagande vid fångforsling af all möjlig hushållning
icke utgör hinder att låta verkställa transport af fånge med annan än
ordinarie fångtransportlägenhet, så vidt härigenom vinnes afsevärd besparing
i tid eller väg samt den ökade kostnaden icke kan anses oskälig i förhållande
härtill.
— 1911 —
257
Tillika och med anledning af hvad under ärendets behandling förekommit
därom, att, då polismyndighet inom ett län för begånget brott
häktat någon, som för det brott skolat å ort utom länet rannsakas, den
häktade ansetts höra i hvarje fall införpassas till länsfängelset i det län,
inom hvilket häktningen verkställts, oafsedd att i följd däraf han måst
föras betydligt längre väg än om han insända direkt till fängelse i rannsakningsorten,
har Kung! Maj:t förklarat hinder icke mota för myndighet,
som under förhållande hvarom nu nämnts verkställt häktning, att låta införpassa
den häktade till vederbörande fängelse i det län, hvarinom
rannsakningen skall ske, där sådant linnés föranleda mindre omgång och
kostnad än om den häktade först aflämnas till länsfängelset i häktningsorten.
Ordningen för återbetalning af revisionsskilling.
Härom har jag den 7 december 1910 aflåtit en så lydande skrifvelse
till Kungl. Näjd:
»I underdånig skrifvelse den 10 juni 1909 fäste jag Eders Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på det anmärkningsvärda förhållandet, att statskontoret
för bifall till ansökning om revisionsskilling återbetalning plägade
fordra, att det för sökanden utfärdade originalexemplaret af domen i fråga
skulle företes för att förses med påskrift om återbetalningen.
Uti en till mig afgifven förklaring hade statskontoret till stöd för
nämnda praxis anfört, att den vore nödvändig, enär eljest möjlighet funnes
för part, som hos statskontoret återfått revisionsskilling, att, mot företeende
af domen äfven hos länsstyrelse, bekomma revisionsskilling dubbelt, och
då statskontorets fordran på originaldomens företeende icke på något sätt
trädde den enskildes berättigade intresse för nära, borde denne icke få
genom vägran att förete domen lägga hinder i vägen för denna ur det
allmännas intresse påkallade kontroll, som vore den på samma gång enklaste
och mest betryggande.
Med anledning af hvad statskontoret sålunda yttrat framhöll jag i min
ofvanberörda skrifvelse, att statskontorets ifrågavarande praxis dels icke
stode i öfverensstämmelse med gällande rätt, hvilken tillerkänner en af
vederbörande tjänsteman till riktigheten bestyrkt afskrift af en dom i alla
afseende samma rättskraft som själfva originaldomen, dels ock, i motsats
till hvad statskontoret antagit, vore af beskaffenhet att kunna gorå intrång
i den enskildes befogade intresse.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1911 års Riksdag. 33
258
Då jag emellertid å andra sidan till fullo insåg vikten af hvad statskontoret
yttrat i afseende å förebyggandet af möjlighet till dubbel återbetalning
af revisionsskilling, tillät jag mig hemställa om förständigande
från Eders Kungl. Maj:t till samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att revisionsskilling icke finge af dem återbetalas.
Statskontoret har i affordradt underdånigt utlåtande öfver donna min
framställning anfört, bland annat, följande:
I fråga om de åtgärder, som kunde vara ägnade att förebygga dubbel
återbetalning af revisionsskilling, villo statskontoret betona, att den bästa
kontrollen i sådant afseende utan tvifvel innebures i den af statskontoret
hittills tillämpade praxis att å originaldomen medelst stämpel anbringa
anteckning om att revisionsskilling utanordnats.
Skulle emellertid Eders Kungl. Maj:t med afseende å hvad justitieombudsmannen
anfört finna en föreskrift om originaldomens företeende
icke lämpligen böra utfärdas, vunnes genom den af justitieombudsmannen
föreslagna utvägen det åsyftade målet så till vida, att därigenom förebyggdes,
att revisionsskilling utbetalades dubbelt af flera länsstyrelser eller
af dels länsstyrelse och dels statskontoret.
Men om således fordran på originaldomens företeende ej vidare finge
uppställas, ville statskontoret fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
därpå, att faran för dubbel utbetalning vore betydligt större i andra fall
än beträffande revisionsskilling, som, såvidt statskontoret hade sig bekant,
efter år 1901 hittills alltid plägat lyftas i statskontoret och icke hos länsstyrelse.
Om kronan i domstolsväg förpliktades att utgifva ett belopp till
enskild person, utan att härvid någon särskild statsmyndighet angifvits
såsom den där hade att fullgöra betalningen, torde vederbörande kunna
utkräfva sin fordran vid hvilken kronans kassa honom lyste. Det förekomme
också icke så sällan, att dylika belopp utbetalades af länsstyrelse.
Hvad särskild! beträffade ersättning för rättegångskostnader, som i rättegång
mellan kronan och enskilda kunde varda kronan ådömda, vore på
grund af nådiga brefvet den 19 augusti 1851 i de för Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande utfärdade lönestater intagen föreskrift därom, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde utanordna och å andra hufvudtitelns
anslag till ersättning åt domare, vittnen och parter afföra sådana
kostnader.
Häraf torde framgå, att frågan hade större räckvidd än att blott beröra
revisionsskillingar, och att det af justitieombudsmannen framställda
förslaget följdriktigt ledde därhän, att åtgärder herde vidtagas, i syfte att
ingen domfäst fordran hos kronan, af hvad slag den kunde vara, skulle
kunna göras gällande hos mer än en statsmyndighet.
— 1911 —
259
Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört tillåter jag mig
härmed inför Eders Kungl. Maj:t framhålla, hurusom jag naturligtvis icke
vill bestrida, att den af statskontoret hittills följda praxis, enligt hvilken
revisionsskilling ej återbetalas med mindre originaldomen företes, innebär
en säker kontroll i afseende å förebyggandet af revisionsskillingens dubbla
återbetalning.
Däremot kan jag ingalunda dela statskontorets mening i fråga om
önskvärdheten däraf, att Eders Kungl. Maj:t utfärdar särskild föreskrift om
originaldomens uppvisande såsom villkor för återfående af revisionsskilling.
En°dylik åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida, hvarigenom statskontorets
omförmäla praxis blefve legaliserad, skulle nämligen, såsom jag i min
föregående skrifvelse påpekat, komma i strid med grundsatser, som uttalats
i allmän lag.
Den lämpligaste utvägen till förekommande af svek uti ifrågavarande
afseende är otvifvelaktigt den jag tillåtit mig anvisa eller att Eders Kungl.
Maj:ts samtliga befallningshafvande förständigas att ej återbetala revisionsskilling;
och vill jag i detta afseende särskilda åberopa det af statskontoret
upplysta förhållande^, att alltsedan 1901, eller det år, då de i Eders Kungl.
Maj:ts bref den 13 december 1854 gifna bestämmelserna angående sättet
för revisionsskilling utbetalande upphäfdes, revisionsskilling städse lyftats
i statskontoret och icke hos länsstyrelse.
I min framställning till Eders Kungl. Maj:t har jag lågt hufvudvikten
därpå, att statskontorets förenämnda praxis, såsom stridande mot lag,
varder undanröjd. Gent emot statskontorets invändning, att denna, praxis
vore nödig till förebyggande af revisionsskilling dubbla återbetalning, har
jag påvisat, att statens intresse härutinnan kan skyddas på ett annat, fullt
effektivt sätt.
Mot detta af mig förordade sätt anmärker nu statskontoret, att förslaget
följdriktigt leder därhän, att åtgärder höra vidtagas, i syfte att ingen
domfäst fordran hos kronan skall kunna göras gällande hos mer än en
statsmyndighet.
Jag saknar anledning att för närvarande yttra mig om lämpligheten af
en dylik anordning. Jag vågar emellertid förneka behöfligheten af att
sålunda sammankoppla donna fråga med den af mig hos Eders Kungl.
Maj:t gjorda framställningen, hvars egentliga syfte i så fall tydligen icke
på länge skulle kunna vinnas. Jag har, såsom nämndt, riktat mig mot en,
enligt min mening, oriktig praxis inom statskontoret. Någon motsvarande
praxis förefinnes icke hos länsstyrelserna. Eventuel! föreskrift från Eders
Kungl. Maj:t att revisionsskilling må återbetalas allenast af statskontoret
skulle ju i sak icke rubba något nu bestående förhållande. Detta skulle
— 1911 —
260
däremot blifva fallet, därest bestämmelse meddelades, att icke någon domfäst
fordran hos kronan finge göras gällande hos mer än en statsmyndighet.
»
Tillämpningen af lagen om villkorlig dom.
Lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, hvilken lag
trädde i kraft den 1 januari 1907 och sålunda nu tillämpats i fyra år,
stadgar i 1 § första stycket såsom förutsättning för användning af dylik
dom, att någon dömes till straffarbete, ej öfver tre månader, eller fängelse,
ej öfver sex månader, samt att »giltiga skäl därtill äro».
Vid pröfning, om skäl till villkorlig dom äro för handen, skall, enligt
samma paragrafs tredje stycke, främst komma under öfvervägande, huruvida
antagas kan, att den tilltalade skall utan straffets undergående låta
sig rättas. Härvid skall tillses, om tillfälle finnes till uppfostran eller
handledning för den, som däraf är i behof, och i öfrigt göras afseende å
den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter, som drifvit honom till
brottet, hans beredvillighet att erkänna detsamma och godtgöra skada,
hans uppförande i öfrigt samt hans lefnadsförhållanden. Bland”öfriga omständigheter
skall i synnerhet tagas i betraktande, huruvida, med anledning
af den tilltalades ungdom, honom åliggande försörjningsplikt eller
annat förhållande, fara är, att straffets utkräfvande skulle medföra påföljder
af särskild!: menlig beskaffenhet.
Under de inspektionsresor, jag de senaste åren företagit, har jag ägnat
särskild uppmärksamhet åt det sätt, hvarpå omförmälda bestämmelser blifva
af domstolarna tillämpade; och har jag i detta afseende, såsom äfven
framgår af mina resediarier, spårat en ganska stor ojämnhet. Under det
sålunda en del domare synas hafva visat obenägenhet mot användning af
ifrågavarande rättsinstitut, har detsamma åter af andra bli fvi t uppenbarligen
alltför flitigt brukad!.
I sistberörda hänseende må exempelvis nämnas, att en rådstufvurätt,
som under första hälften af år 1909 dömt ett större antal personer för
olofligt tillgrepp, å samtliga tillämpat bestämmelserna om villkorlig dom,
ehuru giltiga skal för sådan dom icke i domboken angifvits.
Vidare har år 1908 en rådstufvurätt dömt en person X. till fängelse
för första resan stöld med förordnande om villkorlig dom. Af handlingarna
i målet framgick, att X. häktats såsom misstänkt för två olika tillgrepp.
— 1911 —
261
Vid polisförhöret hade X. efter åtskilliga falska uppgifter erkänt båda tillgreppen,
och antecknades vid förhöret, att X. förut gjort sig känd för
oärlighet. Vid rannsakningen inför rådstufvurätten återtog X. sitt erkännande
af det ena tillgreppet, och fann rätten honom icke kunna mot sitt
nekande fällas till ansvar därför. I rådstufvurättens protokoll i målet
funnes icke några anteckningar därom, att upplysningar inhämtats rörande
omständigheter, som kunde gifva stöd för villkorlig dom vid X:s fällande
till ansvar för det andra tillgreppet.
Åtskilliga gånger hafva olika domstolar användt villkorlig dom under
åberopande allenast af den tilltalades ungdom, utan att, så vidt protokollet
utmärkte, undersökning anställts därom, huruvida orsaken till brottet vore
att söka i inflytelser från en dålig omgifning och om den tilltalade skulle
efter domen komma att hafva samma omgifning som förut.
Det har också förekommit att bestämmelserna om villkorlig dom tilllämpats
i fråga om personer, som saknat stadigt hemvist.
I samtliga nu nämnda fall synes man hafva förbisett, att lagen uppställer
fordran på positiva skål (i brottslingens föregåenden o. s. v.) för
det antagande, att hans samhällsfarlighet icke är af allvarligare slag.
Med rätta har anmärkts, att de hjälpmedel, som för närvarande stå
domstolarna till buds vid den grannlaga pröfning, villkorlig dom förutsätter,
icke äro särdeles tillfredsställande. Uppenbarligen är det af så
mycket större vikt att dessa medel behörigen utnyttjas. Sker ej det, utan
varder sådan dom beroende på vederbörande domares större eller mindre
känslosamhet, löper man risken, att hela rättsinstitutet villkorlig dom
råkar i misskredit.
Tillämpning, i afseende å disciplinstraff, af bestämmelserna i 5 §
af lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom.
Vid inspektion hos stationskrigsrätten i Karlskrona under 1910 antecknade
jag två rättsfall, där fråga varit om tolkning af förenämnda bestämmelser.
I det ena fallet, som afsåg 2:a klass sjömannen X-, hade stationskrigsrätten
den 11 augusti 1910 meddelat följande utslag:
— 1911 —
262
»Uti målet är ntredt, att X. olofligen undanhållit sig från härvarande
kasern under sex dagar mellan den 23 och den 29 juni innevarande år.
Med tillämpning af 68 § strafflagen för krigsmakten pröfvar krigsrätten
förty rättvist döma X. för oloflig undanhållning till disciplinstraff
af sex dagars sträng arrest.
X. är härjämte enligt Medelsta häradsrätts utslag den 22 sistlidne
juli jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för första resan medelst inbrott begången
stöld, som föröfvats den 28 juni 1910, dömd till straffarbete under
tre månader, med hvars verkställighet enligt häradsrättens förordnande
skulle anstå och på de i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni
1906 angifna villkor bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.
Jämlikt stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen samt 5 § i lagen den 22 juni
1906 förordnar krigsrätten dels om sammanläggning af ofvan angifna
straff sålunda, att svaranden i en hot skall undergå straffarbete under tre
månader nio dagar och dels att anstånd med verkställigheten af detta
Straff ej skall äga rum.»
Det af stationskrigsrätten åberopade stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen
föreskrifver, att, i händelse någon, sedan han blifvit till straff för
ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott,
straffet skall så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd. Uppenbarligen var detta lagrum i förevarande fall tillämpligt.
I det af stationskrigsrätten likaledes åberopade stadgandet i 5 § af
lagen angående villkorlig straffdom är föreskrifvet att, i händelse den,
som för begånget brott erhållit villkorlig dom, varder öfvertygad att hafva
före domen föröfvat annat brott, domstolen skall, vid bestämmande jämlikt
4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordna, huruvida
anstånd enligt förstnämnda lag må äga rum.
Det förordnande, domstolen enligt donna paragraf har att meddela
rörande frågan, huruvida den förut beslutade villkorliga domen må äga
bestånd, måste naturligtvis ske i enlighet med de grunder, som angifvas
i lagen angående villkorlig straffdom. Uppkommer vid vederbörlig sammanläggning
ett högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse
i sex månader, har domstolen sålunda icke något val; den villkorliga domen
skall annulleras. Under förutsättning att uti förevarande fall sammanläggning
af de båda straffen, tre månaders straffarbete och sex dagars
sträng arrest, lagligen bort ske, var följaktligen redan med hänsyn till det
efter sammanläggningen bestämda straffets storlek stationskrigsrättens utslag,
i hvad det afsåg den villkorliga domen, det enda riktiga.
Med det andra, här ofvan antydda rättsfallet förhöll sig på följande
sätt.
— 1911 —
263
Rådstufvurätten i Karlskrona dömde genom utslag den 3 augusti 1910
2:dra klass sjömannen Y. jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för medelst inbrott
föröfvad stöld till fängelse i tre månader, med hvars verkställighet
dock enligt rådstufvurättens förordnande skulle anstå i enlighet med bestämmelserna
i lagen angående villkorlig straffdom. Innan ifrågavarande
stöld föröfvades, hade emellertid Y. gjort sig skyldig till oloflig undanhållning,
fylleri och första gången persedelförskingring, och härför dömdes
han af stationskrigsrätten genom utslag den 18 augusti 1910, jämlikt
68, 102 och 112 §§ i strafflagen för krigsmakten, till sex dagars sträng arrest.
Samtidigt förordnade stationskrigsrätten, dels att de båda Y. ådömda straffen
skulle sammanläggas sålunda, att Y. skulle i en hot undergå fängelse i
tre månader aderton dagar, och dels att det af rådstufvurätten beviljade
anståndet ej skulle äga rum. Från stationskrigsrättens utslag var
tjänstförrättande auditören så till vida skiljaktig, att han utan att sammanlägga
straffen, förordnade, att med det af rådstufvurätten ådömda
straffet skulle anstå och att på de i lagen angående villkorlig straffdom
angifna villkor skulle bero, huruvida detta straff’ skulle gå i verkställighet.
Ehuru det af stationskrigsrätten efter sammanläggningen bestämda
straffets storlek sålunda icke nödvändiggjorde den villkorliga domens undanröjande,
kan man tydligen icke af stadgandet i 5 § af lagen angående
villkorlig straffdom, hvilket icke för något fall ålägger domstolen skyldighet
att låta villkorlig dom bestå, hämta anledning till anmärkning mot
utslaget i donna del.
En annan sak är, om auditörens skiljaktiga mening, enligt hvilken det
af rådstufvurätten beviljade anståndet fortfarande skulle äga ruin, kan
försvaras.
Vid bedömandet häraf måste man beakta jämväl stadgandet i 6 § af
ifrågavarande lag, enligt hvilket villkorlig dom ej må brukas ifråga om
straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten.
På grund af detta stadgande var det ju för auditören, som ansåg sig
ej höra sammanlägga de båda Y. ådömda straffen, icke möjligt att låta Y.
komma i åtnjutande af villkorlig dom beträffande disciplinstraffet. Äfvenledes
är det utom tvist, att, om auditören i likhet med stationskrigsrättens
pluralitet förordnat om straffsammanläggning, den af rådstufvurätten meddelade
villkorliga domen i fråga om straffet för inbrottsstöld måst af
honom undanröjas. Lagen tillstädj er nämligen icke villkorlig dom i afseende
å en del af ett straff; och det straff, som genom sammanläggning
skulle uppkommit, eller fängelse i tre månader aderton dagar, var för öfirgt
Y. ådöindt jämväl efter strafflagen för krigsmakten.
Här återstår sålunda endast att besvara det förut antydda spörsmålet,
— 1911 —
264
huruvida straffsammanläggning i fall, hvarom här är fråga, lagligen kan
underlåtas.
Om någon under en lagföring varder förvunnen till två förbrytelser,
skola, jämlikt 4 kap. 2 § strafflagen, de särskilda straff, som härför ådöma^
honom, sammanläggas enligt de i kapitlet närmare angifna grunder.
Och varder någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, öfvertygad
att förut hafva föröfvat annat brott, skall, såsom bär ofvan anmärkts,
straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten
lagförd; äfven bär skola således de särskilda straffen sammanläggas enligt
nyssberörda grunder. Motsvarande principer gälla enligt bestämmelserna
i 32 § af strafflagen för krigsmakten i afseende å straff, som ådömts enligt
donna lag.
Hvad sålunda om straffsammanläggning är stadgadt i allmänna strafflagen
och strafflagen för krigsmakten är icke i vidare mån modifieradt
genom lagen om villkorlig straffdom än att sistnämnda lags 3 § — hvilken
föreskrifver att, där böter ådömas jämte frihetsstraff, anstånd må
kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet, men ej med
bötesstraffet allena — tillika innehåller den bestämmelsen, att, då anstånd
beviljas, sammanläggning af böterna med frihetsstraff ej skall äga rum.
Beträffande det fall, att disciplinstraff ådömes jämte fängelse eller
straffarbete, skola alltså de allmänna reglerna tillämpas, hvaraf vidare följer,
att villkorlig dom i dylikt fall icke får användas.
Resultatet af den gjorda undersökningen är sålunda, att stationskrigsrätten
uti ifrågavarande båda mål beträffande de förut meddelade villkorliga
domarna icke lagligen kunnat förfara på annat sätt än som skott
samt att å andra sidan den af auditören i det senare målet uttalade skiljaktiga
meningen icke öfverensstämmer med lag.
Häremot förefaller det mig som om lagen uti förevarande hänseende
fått ett innehåll som går utöfver syftet med bestämmelsen i 6 §, enligt
hvilken, där straff ådömes efter strafflagen för krigsmakten, villkorlig
dom icke får i fråga om det straff brukas. Detta undantag har sin grund
i farhågan, att disciplinen skulle utsättas för fara, därest ett efter strafflagen
för krigsmakten ådömdt straff ej bragtes till verkställighet. Men
tydligen kan en sådan synpunkt icke anläggas i afseende å annat straff,
som vederbörande krigsman därjämte förskyllt, låt vara att straffen samtidigt
ådömas.
Vissa omständigheter synas ock tala för, att lagens ståndpunkt uti
ifrågavarande afseende beror på förbiseende.
Väl ligger det i sakens natur, att då någon på en gång dömes för två
särskilda brott till fängelse eller straffarbete (eller fängelse och straffarbete),
— 1911 —
265
villkorligt anstånd icke bör lämnas allenast med det ena straffet. Ändamålet
med den villkorliga domen måste vara att för den brottslige undanröja
faran för ett demoraliserande inflytande af bekantskapen med
fängelset. Måste flan aftjäna det ena straffet, finnes ingen förnuftig anledning
att låta det andra villkorligt anstå.
Annorlunda är förhållandet i afseende å den, som på en gång dömes
dels till disciplinstraff och dels till vanligt frihetsstraff. Då disciplinstraff
icke af tjänas i allmänt fängelse, kan den omständigheten, att villkorlig dom
ej får användas i fråga om sådant straff, icke i och för sig utgöra giltig
orsak att beröfva den dömde förmånen af villkorlig dom beträffande det
vanliga frihetsstraffet.
Uti ifrågavarande lag hafva ock i andra afseende!! förefintliga olikheter
emellan disciplinstraff, å ena sidan, samt fängelse och straffarbete,
å den andra, blifvit behörigen beaktade.
Sålunda må enligt 1 § villkorlig dom ej brukas, där den tilltalade
under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete
eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blifvit honom tidigare ådömdt. Att den tilltalade under angifva tiden
undergått disciplinstraff, utgör däremot icke hinder mot villkorlig dom.
Enligt § 4 skall, där den, som genom villkorlig dom undfått anstånd
med straff, inom tre år efter domen begär brott, hvarför han dömes till
fängelse eller straffarbete, anståndet tillika af domstolen förklaras förverkadt.
Om åter den villkorligt dömde inom samma tid gör sig skyldig till
förbrytelse enligt strafflagen för krigsmakten och därför dömes till disciplinstraff,
medför detta icke ovillkorligen anståndets förverkande.
Lagfart, meddelad på ett sätt, som kan medföra kringgående
af bestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.
Under mina ämbetsresor har jag åtskilliga gånger såväl i Norrland
som annorstädes iakttagit, att sedan köpebref utfärdats för viss handelsfirma,
antydande att den innehafves af enskild näringsidkare (t. ex. »handelsfirman
Johan Olsson»), vederbörande domstol, utan att ens på något
sätt söka utforska hvem som är firmans innehafvare, meddelat lagfart för
firman.
Justitieombudsmannens ^embetsberättelse till 1911 års Riksdag. 34
266
Uppenbarligen är ett sådant förfarande, hvarigenom lagfart meddelas
för den beteckning, hvarunder en viss person drifver rörelse och icke för
personen själf, ej med lag öfverensstämmande. Lagfart kan lagligen meddelas
allenast för fysiska personer eller särskild! bildade rättssubjekt, s. k.
juridiska personer såsom bolag, föreningar o. s. v.
Förfarandet i fråga är äfven af beskaffenhet att kunna medföra afsevärda
olägenheter.
Då enskild näringsidkare afliden efterlämnande flera stärbhusdelägare,
som vilja i handelsbolag fortsätta hans rörelse, äga de, enligt 11 § i lagen
angående handelsregister, firma och prokura m. m. den 13 juli 1887, rätt
att begagna firman oförändrad, så framt den aflidne medgifvit det eller,
om han afl!dit utan att hafva annorlunda förordna!, samtliga stärbhusdelägarna
äro därom ense. Och inträder någon såsom delägare i enskild
näringsidkares rörelse, må likaledes jämlik! samma lagrum firman fortfarande
begagnas oförändrad.
Vid nyssnämnda förhållanden är det klart att den domstol, som utan
vidare meddelar lagfart för enskild näringsidkares firma, icke kan vara
säker på, att lagfarten ej i själfva verke! afser ett bolag. Och äfven om
vid liden för lagfartens meddelande firman innehades af endast en person,
kan ju rörelsen genom annans inträde såsom delägare däri sedermera ombildas
till ett bolag, för hvithet, då lagfart redan meddelats dess firma
d. v. s. bolaget själft, fråga om lagfart för bolaget icke uppkommer.
Häraf framgår, att ifrågavarande praxis lämnar utväg öppen till kringgående
af bestämmelserna i lagen angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906.
Dessutom kan naturligtvis samma praxis medföra den påföljden, att
en fastighet varder föremål för flera försäljningar utan att lagfart och
sålunda ej heller stämpelafgift för de särskilda fången ifrågakommer.
Tolkning af 139 § utsökningslagen.
År ej utmätning förrättad och, där lösegendom af annat slag, än i
140 §* sägs, tagits i mät, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde mottagit de för verkställighetens erhållande erforderliga
handlingarna, och inom en månad sedan stadsfogde sådana handlingar
* 140 § handlar om fartyg eller gods i fartyg samt fordran eller annan rättighet.
— 1911 —
267
emottagit, skall enligt hufvudregeln i 139 § utsökt!ingslagen fogden själf
svara för det belopp, hvarför utmätning bort ske.
Enligt hvad jag under min ämbetsutöfning erfarit råda olika meningar
därom, huruvida donna regel, som ålägger fogde omförmälda stränga ansvarighet
i händelse af dröjsmål utöfver den utsätta tidrymden, å andra
sidan innebär rätt för honom att utan kriminellt eller civilt ansvar för
tjänstefel inom samma tidrymd efter godtycke bestämma, när verkställigheten
skall företagas.
Vid olika tillfällen hafva sålunda klagomål hos mig anförts däröfver,
att utmätningsmål!, ehuru den i 139 § utsökningslagen angifna tiden icke
öfverskridits, skulle gjort sig skyldiga till försummelse i utsökningsärende
och följaktligen vara underkastade ansvar enligt 25 kap. strafflagen. I
förklaringar, som med anledning af klagomålen infordrats, hafva vederbörande
till desammas bemötande emellertid ansett det vara tillfyllest att
hänvisa till bestämmelserna i 139 § utsökningslagen.
Då sistnämnda lagrum icke i vidare man uttalar sig om liden, inom
hvilken ifrågavarande verkställighet skall äga rum, än att en extraordinär
civil påföljd stadgas för det fall att verkställighet fördröjes utöfver viss
tid, kan lagrummet ju icke i och för sig gifva stöd för den mening som,
enligt hvad nyss nämnts, omfattats af utmätningsmän. I förhållandets
egen natur måste ock anses ligga, att, där särskild bestämmelse i annan
riktning icke meddelats, hvarje tjänsteärende måste behandlas, så snart
ske kan.
Emellertid är i 142 § utsökningslagen stadgadt, att när utmätning af
fast egendom skott, utmätningsmannen skall så skyndsamt vidtaga alla de
åtgärder, hvilka på honom ankomma, att egendomens försäljning ej må
genom hans vållande fördröjas å landet öfver fyra månader och i stad
öfver tre månader från mottagandet af de för verkställighetens erhållande
erforderliga handlingarna.
En jämförelse mellan detta stadgande, hvithet tydligen förlänar öfverexekutor
eller utmätningsman ovillkorlig rätt att begagna sig af hela den
där angifna fristen, samt bestämmelserna i 139 § synes berättiga till den
slutsatsen, att lagstiftaren verkligen haft för afsikt att i sistnämnda lagrum
för utmätningsman inrymma motsvarande rätt. (Jfr Trygger: Kommentar
till utsökningslagen, sid. 421).
Klart är dock, att om det visar sig, att donna rätt missbrukas —
hvithet jag hittills icke kunnat konstatera — en sådan omständighet är af
beskaffenhet att höra påkalla lagstiftarens ingripande.
— 1911 —
268
Vittnesersättning utdömd med lägre belopp än som medgifvits
af den part, hvilken påkallat vittnets hörande.
Under utöfning af j ustitieombudsmansämbetet har jag iakttagit, att
domstolar understundom ansett sig befogade att nedsätta beloppet af den
ett vittne tillkommande ersättning för inställelse vid rätten under hvad
den part, som begärt vittnets hörande, förklarat sig villig att erlägga.
En dylik uppfattning kan emellertid icke anses riktig. Uppenbart är
att från partens sida lämnadt medgifvande i fråga om det af vittnet fordrade
ersättningsbeloppet utan vidare undandrager samma belopp hvarje
pröfning från domstolens sida. Domstolen kan därvid intet annat hafva
att göra än att utdöma hvad å ena sidan fordrats och å den andra medgifvits.
I öfverensstämmelse härmed är ock stadgadt i 17 kap. 5 § rättegångsbalken:
»Den vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och täring,
efter dess värdighet. Sämjas de ej därom; lägge dem så domaren emellan,
som skäligt pröfvas.»
Till stöd för att domstolen skulle äga pröfningsrätt äfven i det fall,
att parten och vittnet äro ense om ersättningsbeloppets storlek, har anförts,
att det måste åligga domstolen att skydda motparten, hvilkens berättigade
intressen kunde trädas för nära, i händelse sådan pröfningsrätt icke förefunnes.
Detta resonnemang hvilar emellertid på en missuppfattning i fråga om
domstols skyldighet vid bestämmande af storleken utaf rättegångskostnadsersättning.
Pröfvas den part, på hvars begäran vittnet hörts, skola erhålla
ersättning för rättegångskostnaden, och finnes däri höra ingå jämväl utgift
för vittnets hörande, kan den omständighet, att parten och vittnet enats
om ett visst belopp såsom godtgörelse för vittnets inställelse, hvilket belopp
alltså utdömts, icke ådraga motparten ovillkorlig skyldighet att gälda
hela detta belopp. Det åligger domstolen att pröfva beloppets skälighet
utan hänsyn till det föregående beslutet, hvithet sålunda icke berör motpartens
rätt.
— 1911 —
269
Tolkning af 12 och 13 §§ i förordningen angående försäljning af
brännvin den 9 juni 1905, i hvad angår befogenhet för Konungens
befallningshafvande att bestämma platsen för
försäljningsställe.
Sedan i 9 § af förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905 bestämmelse meddelats i fråga om utskänkningsrörelse i stad
på grund af burskap eller särskilt privilegium, stadgas i 11 §:
»Om annan detaljhandel med brännvin än den, som kan äga rum
jämlikt 9 § bär ofvan, anses böra i stad idkas, må förslag därom vankas hos
stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, hos allmän rådstuga. Stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan fatte därefter för sin del beslut i
ärendet; hörande beslutet, därest rätt till detaljhandel med brännvin anses
höra medgifvas, innehålla antal försäljningsställen dels för utminutering och
dels för utskakning äfvensom, där så anses nödigt, i hvilken trakt af
staden hvarje försäljningsställe må finnas.
Innefattar beslutet upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin,
skall magistraten med eget utlåtande i ärendet underställa detsamma Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes pröfning. Medgifver Kungl. Maj:ts befallningshafvande
upplåtande af rätt till detaljhandel med brännvin, må försäljningsställenas
antal ej sättas högre än det af stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan beslutade, och skall Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om liden för beviljade rättigheters upplåtande,
hvilken tid må utgöra högst tre år.
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i ämnet skall delgifvas magistraten
och kungöras i den tidning i länets residensstad, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas, och räknas liden för anförande af
besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.»
Under min ämbetsutöfning har jag varit i tillfälle att iakttaga, hurusom
i visst afseende olika meningar gjort sig gällande angående detta stadgandes
innebörd.
T händelse stadsfullmäktige eller allmän rådstuga vid beslut, att rätt
till detaljhandel med brännvin må medgifvas, tillika utsatt, förutom försäljningsställenas
antal, i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
må finnas, skall enligt en åsikt Konungens befallningshafvande, oberoende
däraf, äga bestämma, att försäljningsställe må finnas i annan trakt af staden
än stadsfullmäktige eller allmän rådstuga sålunda för sin del beslutat.
— lön —
270
Vid bedömande af frågan, huruvida fog må förefinnas för donna åsikt,
måste man taga hänsyn jämväl till bestämmelserna i förevarande förordnings
13 §, så lydande:
»Vill någon väcka förslag, att annan detaljhandel med brännvin än
den utskänkning, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken
å landet idkas, göre därom framställning hos kommunalnämndens ordförande
inom första hälften af mars månad året innan försäljningen skall
börja. Kommunalnämnden skall före slutet af samma månad däröfver afgifva
yttrande och däri, om detaljhandel tillstyrkes, föreslå antal försäljningsställen
dels för utminutering och dels för utskänkning, äfvensom i
hvilken trakt af socknen hvarje försäljningsställe må finnas. Yttrandet
öfverlämnas till ordföranden i kommunalstämman, hvilken före april månads
utgång på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å råd pålyst,
inhämtar socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af
kommunalstämman ogillad, förfaller frågan. Har åter kommunalstämman
tillstyrkt inrättande af detaljhandel, insände, inom tre veckor från det
kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet
och kommunalnämndens yttrande jämte eget utlåtande i ämnet till Konungens
befallningshafvande. Varder framställningen icke genast af Konungens
befallningshafvande afslagen, läte Konungens befallningshafvande,
därest trakt inom kommunen, hvarest detaljhandel skulle utöfvas, är så
belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom
donna kommun kungöra att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande
för kommunen att, därest den har något att erinra mot bifall till
framställningen, inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att
i frågan vidare höras, till Konungens befallningshafvande inkomma med
yttrande.
Medgifver Konungens befallningshafvande upplåtande åt rätt till detaljhandel
med brännvin, må försäljningsställenas antal ej sättas högre än
det, som kommunalstämman förordat; och skall Konungens befallningshafvandes
beslut innehålla bestämmelse om liden för beviljade rättigheters
upplåtande, hvilken tid må utgöra högst tee år.
Konungens befallningshafvandes beslut skall delgifvas länsmannen i
orten och kommunalnämnden i den kommun, där fråga om detaljhandel
blifvit väckt, äfvensom kungöras i den tidning i länets residensstad, där
allmänna påbud för staden vanligen meddelas, och räknas liden för anförande
af besvär öfver beslutet från dagen för kungörandet.»
I händelse kommunalnämnd tillstyrker inrättande af detaljhandel, åligger
det alltså kommunalnämnden att föreslå ej mindre antalet försäljningsställen
än äfven i hvilken trakt af socknen hvarje försäljningsställe må
— 1911 —
271
finnas. Att lagstiftarens mening icke varit, det Konungens befallningshafvande
sedermera och efter det förslaget gillats af kommunalstämman,
skulle äga befogenhet att besluta försäljningsställes förläggande i annan
trakt af socknen än af de kommunala myndigheterna förordats, framgår
af stadgandet om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, under
angifven förutsättning, öfver framställningen höra annan kommun. Detta
stadgande afser nämligen endast det fall, att trakt, som af de kommunala
myndigheterna föreslagits, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenheter
för annan kommun; och man kan icke antaga annat än att, om lagstiftaren
velat inrymma omförmälda befogenhet åt Konungens befallningshafvande,
stadgandet skulle erhållit en därefter lämpad utsträckt omfattning.
Åsikten, att Konungens befallningshafvande skulle äga att i fråga
om platsen för försäljningsställe gå utom förslaget, kan för öfrigt leda till
synnerligen oegentliga resultat. Man tanke sig t. ex., att kommunalnämnden
i eu långsträckt socken föreslagit ett enda försäljningsställe, förlagdt
i socknens norra del, där utskärning sedan gammalt förefunnits. Beslutade
nu Konungens befallningshafvande att i stället inrätta försäljningsställe
i socknens södra del, där utskärning eller utminutering förut icke
varit medgifven, så vore ju den rätt öfver brännvinsförsäljningen, som gällande
lag principiellt tillerkänner vederbörande kommunala myndigheter, i
själfva verket alldeles åsidosatt.
Den befogenhet, som tillkommer Konungens befallningshafvande enligt
12 §, kan icke vara af vidsträcktare innebörd än den i 13 § samma myndighet
tillagda befogenhet.
Till stöd för att Konungens befallningshafvande, utan hänsyn till hvad
stadsfullmäktige (eller allmän rådstuga) angående utskänkningsställes läge
beslutat, jämlikt 12 § skulle äga att därutinnan fritt bestämma, har visserligen
åberopats det i denna paragraf förekommande uttrycket, att ärendet
skall »underställas» Konungens befallningshafvandes pröfning. Detta
uttryck, som icke återfinnes i 13 §, har nämligen förmenats innebära, att
den Konungens befallningshafvande tillkommande pröfningsrätt skulle, i
den mån annat ej uttryckligen stadgats, vara fullkomligt obegränsad. En
dylik mening h vil ar dock på en felaktig uppfattning af ett underställdt
ärendes natur. Den myndighet, hvars pröfning ärendet underställts, måste
vid pröfningen hålla sig inom ärendets ram. Men detta skulle, hvad förenäinnda
stadgande angår, icke vara förhållandet, därest, efter det stadsfullmäktige
för sin del beslutat försäljningsställes förläggande till viss
trakt, Konungens befallningshafvande förordnade om dess förläggande till
någon helt annan. För att Konungens befallningshafvande uti ifrågavarande
afseende skulle äga annan befogenhet än att helt ogilla, helt god
—
1911 —
272
känna eller delvis godkänna stadsfullmäktiges beslut måste den fordran
uppställas, att sådan vidsträckt befogenhet i lagen särskildt medgifvits,
hvilket ju icke är fallet.
Ja t bär ock förvissat mig om att urin mening om ifrågavarande lag
O
O O O vD
rums råtta innebörd delas af lagens författare.
Anmärkningsvärdt och af beskaffenhet att kunna vålla någon tvekan
vid tolkningen är emellertid, att lagstiftaren ansett sig höra såväl i 12
som i 13 § uttryckligen förklara, att Konungens befallningshafvande icke
har rätt att sätta försäljningsställenas antal högre än stadsfullmäktige eller
kommunalstämma beslutat. Följdriktigheten hade utan tvifvel kraft, att
motsvarande bestämmelser meddelats om Konungens befallningshafvandes
befogenhet i afseende å försäljningsställes läge. Till 1909 års Riksdag
framlade jag ock förslag till sådana bestämmelser. Detta mitt förslag,
som utan meningsskiljaktighet förordades af bevillningsutskottet och af
andra kammaren bifölls, blef emellertid förkastadt af första kammaren.
Det öde mitt sålunda framställda förslag rönte kan dock desto mindre
vara af betydelse i föreliggande tolkningsfråga, som 1908 års Riksdag vid
behandlingen af ett utaf enskild motionär framställdt förslag om ändring
i gällande brännvinsförsäljningsförordning måste anses hafva omfattat den
mening, jag här ofvan förfäktat.
Förfarandet med för fylleri omhändertagna personer.
I skrifvelse till öfverståthållarämbetet den 31 maj 1906 förmälde min
företrädare i justitieombudsmansämbetet, hurusom vid verkställd granskning
af inkomna förteckningar öfver i Stockholms städs rannsakningsfängelse
under år 1905 förvarade polisfångar hade anmärkts, att i ett
mycket stort antal fall personer, som för fylleri blifvit tagna om händer
af polisbetjäningen och insatts i fängelset, icke syntes, på sätt föreskrifva
uti 7 § i förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november
1841, hafva ställts på fri fot, sedan de åter blifvit nyktra, utan kvarhållits
i fängelset under en eller flera dagar i afbidan på att deras förseelse
blefve af polisdomstolen afdömd.
Af de förklaringar, som i anledning af justitieombudsmannens berörda
skrifvelse hit inkommo, framgick enligt min mening, att såväl poliskammaren
som polisdomstolen i ett afsevärdt antal fall oriktigt tillämpat
föreskrifterna i förordningen om strafflagens införande den 16 februari
1864 § 19 inom. 7.
— 1911 —
273
Enligt detta lagrum må okänd person, som undandrager sig att uppgifva
sitt namn eller sin hemort eller emot hvilken skalig anledning förekommer,
att hans uppgift därom är osann, i häkte tagas, till dess tillförlitlig
upplysning i sagda hänseende vinnes, ändå att det brott, hvarför han
misstankes, är belagdt endast med böter. Förutsättningen för häktning är
alltså, att den för brott af ifrågavarande art misstänkte om sin person
lämnar osanna eller osannolika uppgifter eller vägrar att i sådant afseende
lämna några upplysningar. Ordalagen gifva tydligen alls icke stöd för den
uppfattningen, att en för fylleri omhändertagen, okänd person, som saknar
bostad inom den ort, där han anhållits, och hvilkens uppgifter om bostad
eller namn icke för tillfället kunna kontrolleras, eller som icke har något
stadigt hemvist, skulle allenast på sådan grund kunna häktas. Oriktigheten
af en dylik uppfattning framgår jämväl af stadgandet i 6 mom.
2 stycket af omförmälta paragraf. Enligt detta stadgande kan känd person,
som misstänkes för brott, hvarå fängelse, men ej straffarbete kan följa,
icke häktas endast af det skäl, att han saknar stadigt hemvist, utan förutsattes
för häktning tillika, att emot honom förekommer skalig anledning,
att han afviker. Indirekt är härigenom utsagdt, att känd person, som
begått brott, hvithet endast är belagdt med böter, icke kan häktas, ehuru
han saknar stadigt hemvist och anledning är till antagande, att han skall
afvika. Häraf åter följer, att i afseende å sistberörda slags brott lagen
beträffande häktning icke fästat vikt vid den omständigheten, att den
brottslige till äfventyrs kan antagas hafva för afsikt att genom rymning
undandraga sig straff.
Emellertid syntes ofvanberörda felaktiga uppfattning hafva gjort sig
gällande i poliskammaren och polisdomstolen. Med det där tillämpade
förfarandet kunde val en viss praktisk fördel vinnas, enär eljest i vissa fall
föga utsikt skulle förefinnas att befordra för fylleri anhållna personer till
straff. Men denna fördel är uppenbarligen ringa i jämförelse med den
skada, som måste anses uppkomma däraf, att till skydd för medborgares
frihet glida föreskrifter åsidosättas.
I skrifvelse till öfverståthållarämbetet den 31 december 1906 anhöll
jag därför, att öfverståthållarämbetet måtte låta vederbörande få del af min
sålunda uttalade mening.
Af förekommen anledning har jag ansett mig höra i denna berättelse
omnämna förevarande ärende.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag.
35
274
Om betydelsen af uttrycket »fängelseföreståndare».
I åtskilliga författningar talas om föreståndare vid fängelse eller häkte.
Lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 26 mars 1909 stadgar i 2 §, att föreståndare
vid länsfängelse och andra civila häkten äga upptaga s. k. nöjdförklaring
af häktade personer. Enligt 3 § i samma lag kan en på fri fot
varande person, som dömts till frihetsstraff, afgifva sådan förklaring inför
någon häktesföreståndare. Jämlikt § 20 i förordningen angående expeditionslösen
den 7 december 1883, sådant detta lagrum lyder genom kungl.
kungörelsen den 10 december 1909, skall underrätts utslag angående häktad
af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten i stad senast
inom fyra dagar afsändas till föreståndaren vid häktet. När häktad person
af underrätt dömts till frihetsstraff på viss tid, skall jämlikt sistnämnda
lagrum, där ej utslaget expedieras samma dag det afkunnas, i
regeln till vederbörande myndighet (d. v. s. häktets föreståndare) genast
öfversäll das rättens eller domarens bevis om utslagets innehåll.
Min ämbetsutöfning under år 1910 har gifvit vid handen, att domare
och andra ämbetsmän varit osäkra om hvad uttrycket föreståndare vid
häkte innebär, och har jag därför ansett lämpligt att härmed lämna ett
kortfattad! bidrag till spörsmålets belysning.
I själfva ordet föreståndare ligger, att med nämnda uttryck förstås
den person, som förestår fängelset eller häktet. Däremot kan ej såsom
föreståndare betraktas den, hvars befattning är att öfva tillsyn, t. ex. till—
syningsmannen vid ett kronohäkte. Detta framgår redan däraf, att enligt
1909 års lag tillsyningsmannen och häktets föreståndare äro båda berättigade
att upptaga nöjdförklaring. Ett direkt uttalande i frågan har för
öfrig! lämnats genom kungl. reglementet för läns- och kronocellfängelserna
i riket den 28 maj 1867, hvars 1 § föreskrifter, att vid nämnda fängelser
skulle vara anställd en föreståndare under benämning direktör eller bevakningsbefälhafvare.
Genom den omreglering af fångvårdsstaten, som träd! i kraft med
1911 års ingång, hafva de större länsfängelserna benämnts straffängelser,
och skall ett dylik! fängelses föreståndare såsom hittills bära titeln direktör.
De mindre länsfängelserna åter hafva nedflyttats till kronohäkten,
och ett dylik! häktes styresman kallas officiellt föreståndare för detsamma.
Under öfvergångstiden kan det emellertid inträffa, såväl att föreståndaren
- 1911 —
275
för ett kronohäkte innehar titeln direktör, som att ett kronohäkte förestås
af en tjänstemän af lägre grad utan att denne innehar den officiella titeln
föreståndare.
Framställning till Riksdagen om ändring af 139 §
utsökningslagen.
Enligt utsökningsbalken medförde försummelse i afseende å förrättande
af utmätning och försäljning af utmätt egendom skyldighet för vederbörande
att svara för all skada, som däraf kunde tima.
Genom förordningen den 11 december 1766 föreskrefs, att kronofogde,
som ej allra sist inom tre månader, räknade från den dag utslaget honom
tillställdes, fullgjort sin skyldighet med utmätning eller förmådde visa,
det borgenär lämnat längre anstånd, själf skulle vara ansvarig för den
summa, som utmätas skulle. Ock enligt kungl. bref den 13 juli 1775
skulle enahanda påföljd äga rum för magistraterna, därest de ej fullgjorde
sin skyldighet med utmätning inom fjorton dagar från den, då utslaget
till magistraten aflämnades.
Nyssnämnda båda författningar ändrades genom förordningen den 21
mars 1835, som bland annat stadgade:
dels i 1 mom. att kronofogde skulle inom tre månader från den dag,
då dom eller utslag, hvarå utmätning borde följa, till honom aflämnades,
ej allenast hafva fullgjort sin skyldighet medelst utmätning, utan ock, då
lös egendom, som borde säljas, vore i mät tagen, hafva verkställt försäljningen
däraf samt af försäljningssumman, så långt den försloge, borgenärens
fordran betala, därest borgenären om utbekommande af betalningen
sig anmälde;
dels i 2 mom. att det skulle åligga magistraterna* att inom sex
veckor från det domen eller utslaget af dem emottoges, i afseende å utmätning
samt lösörens försäljande och redovisning af köpeskilling därför,
fullgöra hvad i förra momentet vore för kronofogde föreskrifvet;
dels i 3 mom. att, när fast egendom utmättes, utmätningsmannen
skulle så skyndsamt vidtaga alla honom åliggande åtgärder att, där mer
än en auktion blefve af nöden, äfven den andra auktionen kunde försiggå
inom sex månader å landet och fyra månader i stad, räknade från det
* Med undantag dock för Stockholm.
— 1911 —
276
domen eller utslaget till utmätningsmannen aflämnades, och skulle utmätningsmannen
besörja, att hvad af köpeskillingen borgenär tillkomme hölles
honom tillhanda inom viss närmare föreskrifven tid;
dels ock i 4 mom. att kronofogde eller magistrat, som försummade
något af hvad sålunda föreskrifvits och ej kunde visa, att borgenär lämnat
anstånd med betalningen eller att, oaktadt vidtagna lagliga åtgärder till
utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrifvande, sådana hinder
därvid mott, som af kronofogden eller magistraten ej kunnat förekomma^,
skulle svara för det, hvarför utmätning sökts.
Såväl lagkommittén som lagberedningen ansåg, att omförmäla stränga
påföljd för utmätningsmans försummelse uti förevarande hänseende herde
hvad fast egendom angår alldeles bortfalla samt att han genom försummelsen
allenast skulle ådraga sig ansvar för tjänstefel och skyldighet att
enligt allmänna regler ersätta uppkommen skada. I enlighet med denna
mening, som jämväl delades af nya lagberedningen, blefvo sedermera bestämmelserna
i 142 § utsökningslagen affattade.
Beträffande lös egendom åter framställdes under förarbetena till
utsökningslagen ingen anmärkning mot bestämmelserna i 1835 års förordning.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med dessa bestämmelser är i 139 §
utsökningslagen stadgadt, att om utmätning ej är förrättad och, där lösegendom
af annat slag än i 140 § sägs tagits i mät, försäljning där af
verkställd inom två månader, sedan kronofogde mottagit föreskrifna handlingar,
och inom en månad sedan stadsfogde emottaga sådana handlingar,
skall fogden själf svara för det belopp, hvarför utmätning bort ske, där
han ej visar, att borgenär lämnat gäldenären anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mott hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma.
Enligt 140 § utsökningslagen skall, där fartyg eller gods i fartyg är
utmätt, eller utmätt fordran eller rättighet skall säljas, samt det utmätta
ej varder såldt å landet inom tre månader och i stad inom två månader
efter det fogden emottaga föreskrifna handlingar, om hans ansvarighet
gälla hvad i 139 § stadgats.
Uppenbarligen kan den påföljd, hvarom bär är fråga, komma att verka
såsom ett rent straff, och det lärer, särskild! om man tager hänsyn till det
ansvar försumliga tjänstemän i allmänhet ådraga sig, icke kunna förnekas,
att ett dylikt straff understundom kan te sig såsom oskäligt.
Till belysande häraf tillåter jag mig redogöra för följande rättsfall,
där jag nödgats att under åberopande af bestämmelserna i 139 § utsökningslagen
förordna om åtal emot en stadsfogde, .igss~ ~.r b
— 1911 —
277
Genom dom den 4 juni 1908 förpliktade Stockholms rådstufvurätt
husägaren C. J. L. Åkerlund att på grund af växel till fabrikören Johan
Viktor Jansson utgifva 1,525 kronor jämte ränta samt ersättning för
protest- och rättegångskostnader.
Efter det denna dom genom advokaten Hjalmar Karlson den 18 juni
1908 för verkställighet öfverlämnats till stadsfogden i Nyköping, förrättades
den 1 juli 1908 utmätning hos Åkerlund till uttagande af Janssons
fordran enligt domen, utgörande 1,640 kronor 90 öre. Åkerlund styrkte
härvid, att han hos Svea hofrätt fullföljt talan emot domen.
Den 8 oktober 1908 försåldes den utmätta egendomen å auktion för
408 kronor 40 öre.
Sedan Svea hofrätt genom dom den 16 oktober 1908 förklara! sig ej
finna skal gorå ändring i rådstufvurättens dom äfvensom tillerkänt Jansson
ersättning för hans kostnader i hofrätten med 30 kronor, öfverlämnade
advokaten Karlson den 17 oktober 1908 hofrättens dom för verkställighet
till stadsfogden, hvilken sedermera, den 7 november, jämväl fick emottaga
bevis, att domen vunnit laga kraft.
Den 10 november 1908 gjordes därefter försök till utmätning hos
Åkerlund för verkställighet af hofrättens dom, men befanns Åkerlund
sakna vidare utmätningsbar tillgång.
Stadsfogden redovisade härpå den 17 november 1908 omförmäla
båda utsökningsärenden till Karlson med tillhopa 385 kronor 44 öre, utgörande
de å auktionen influtna medlen med afdrag för 22 kronor 96 öre
i exekutionskostnader.
I en af Jansson till mig ingifven klagoskrift, å hvilken advokaten
Karlson tecknat, att han såsom ombud för Jansson instämde i dennes anmälan,
framhöll Jansson, att stadsfogden i strid emot bestämmelserna i
44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. promulgationslagen till växellagen
under en längre tid låtit den omständigheten, att talan fullföljts emot
rådstufvurättens dom, utgöra hinder för det utmätta godsets försäljning.
Vidare anmärkte Jansson, att stadsfogden i följd af sin försumlighet med
afseende å försäljningen vore jämlikt 139 § utsökningslagen ansvarig för
det belopp, hvarför utmätning skolat äga rum. Jansson anhöll fördenskull,
att jag måtte ställa stadsfogden under åtal för det tjänstefel, han sålunda
låtit komma sig till last, samt förhjälpa Jansson att af stadsfogden utfå
hvad å växeldomen återstod»; oguldet jämte ränta och ersättning för kostnaderna
å förevarande ärende.
Stadsfogden, som i anledning af klagoskriften inkom med infordrad
förklaring, anförde däri följande.
Den utmätning, om hvilken bär vore fråga, verkställdes inom före
—
1911 —
278
skrifven tid, och togs därvid i mät all gäldenären tillhörig egendom af
utmätningsbar beskaffenhet. Men stadsfogden erkände, att försäljningen
af det utmätta godset icke försiggått inom en månad efter det handlingarna
af stadsfogden mottagits. Anledningen till denna försummelse
vore den, att gäldenären vid utmätningstillfället styrkte, att han hos hofrätten
fullföljt talan mot den af Jansson åberopade domen, samt protesterade
mot godsets försäljande. I 40 § utsökningslagen stadgades ju såsom
regel, att utmätt gods icke får utan gäldenärens samtycke säljas, förrän
domen vunnit laga kraft. Stadsfogden både förbisett det i 44 § stadgade
undantaget från denna regel. Någon giltig ursäkt för detta förbiseende
kunde stadsfogden ej åberopa, men ville han såsom en förklaring nämna,
att han under sin femtonåriga verksamhet såsom stadsfogde i Nyköping
många gånger tillämpat den anförda regeln, men att han aldrig förut behof
t sälja gods, som af honom blifvit utmätt för verkställighet af dom i
växelmål.
Då Janssons ombud fäste stadsfogdens uppmärksamhet på bestämmelserna
i 44 § utsökningslagen och 5 § 6 mom. i förordningen om växellagens
införande, gick stadsfogden genast i författning om godsets försäljande.
Om stadsfogden än genom den anmärkta försummelsen gjort sig
skyldig till kriminellt ansvar, ville det dock synas, som om det mot stadsfogden
framställda fordringsanspråket vore i hög grad obilligt. Ty genom
hans förvållande både klaganden icke tillskyndats någon skada. Den egendom,
som af stadsfogden utmättes, befann sig nämligen den 8 oktober, då
auktionen försiggick, i alldeles samma skick som vid utmätningen, och
det vore fullt visst, att om egendomen försålts inom den första månaden
efter handlingarnas mottagande, d. v. s. mellan den 18 juni och 18 juli,
både densamma icke betingat högre pris än vid auktionen. Tvärtom skulle
den vid en tidigare försäljning hafva betingat ett lägre pris. Det vore
nämligen ett faktum, att i Nyköping sommarmånaderna icke utgjorde
lämplig tidpunkt för lösöreauktioner, och att den gynnsammaste tiden för
sådana försäljningar infölle vid höst- och vårflyttningarna.
Det af klaganden framställda ersättningsanspråket vore så mycket
mera obilligt, som den ifrågasätta skadeersättningens belopp ginge till
nära 1,300 kronor förutom ränta och kostnader — en utgift som för en
fattig tjänsteman i stadsfogdens belägenhet skulle innebära en betänklig
rubbning i hans ekonomiska ställning. Stadsfogden i Nyköping uppbure
nämligen i lön och tjänstgö ringspenningar ej mera än 750 kronor
om året.
Då ett sådant straff icke syntes stå i rimligt förhållande till den för
—
1911 —
279
seelse, stadsfogden låtit komma sig till last, hemställde han, att jag icke
måtte understödja klagandens framställning.
Till bevis rörande den i förklaringen lämnade uppgiften angående
den lämpliga tidpunkten för lösöreauktioner åberopade stadsfogden ett så
lydande intyg:
»Under min mer än tioåriga verksamhet såsom föreståndare för Nyköpings
städs auktionskammare hafva auktioner härstädes högst sällan förekommit
under högsommaren eller under månaderna juni, juli och augusti,
och detta af skål att det visat sig, att försäljning å auktion af möbler och
andra husgerådsartiklar vid donna tid på året varit mindre förmånlig för
säljarne än vid flyttningstiden höst och vår; hvilket härmed på begäran
intygas. Nyköpings auktionskammare den 16:de december 1908. Johan
Hultén.»
I afgifna påminnelser anförde klaganden, att hvad stadsfogden i sin
förklaring omförmält icke kunde anses utgöra skäl för hans friande från
ersättningsskyldighet. Påföljden för utmätningsmans försummelse vore
tydlig; och hänsyn till stadsfogdens obetydliga lön kunde endast tagas i
fråga om ansvaret för tjänstefel. Huruvida det utmätta godset skulle betingat
högre eller lägre pris vid försäljning tidigare eller senare än som
skett, kunde icke med säkerhet afgöras och syntes sakna betydelse. Klaganden
vidhöll därför sina i ärendet framställda yrkanden.
Då lagens bestämmelser i förevarande hänseende äro tydliga, och då
klaganden påkallat mitt ämbetsbiträde i anledning af stadsfogdens försummelse,
begärde jag hos Konungens befallningshafvande i Södermanlands
län, att en åklagare måtte förordnas att mot stadsfogden anställa talan
för ifrågavarande tjänstefel. Åt den blifvande åklagaren uppdrog jag att
i målet yrka ansvar å stadsfogden efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom
att, i mån af befogenhet, understödja de ersättningsanspråk, som
klaganden, i målet hord, kunde komma att däri framställa.
I enlighet härmed blef åtal emot stadsfogden anställdt vid rådstufvurätten
i Nyköping, som i utslag, meddeladt den 17 juni 1908, dels dömde
stadsfogden för ofvan anmärkta försummelse i ämbetet att bota 15 kronor
dels förpliktade honom att, emot utbekommande af växeln, på honom behörigen
öfverlåtcn, samt af hofrättens dom, till Jansson genast utgifva
oguldna växelbeloppet 1,285 kronor 46 öre jämte ränta därå efter sex
för hundrade om året, räknadt från den 8 oktober 1908 till dess full betalning
blefve erlagd, äfvensom att med 128 kronor godtgöra Jansson för
dennes kostnader å målet.
Svea hofrätt, där stadsfogden besvärade sig, fann i utslag den 11 maj
1909 skäl ej vara an för dt, som kunde föranleda ändring i rådstufvurätt
—
1911 —
280
ens utslag. Och Kung!. Maj:t, där stadsfogden fullföljt talan mot hofrättens
utslag, har ej funnit skäl att däri göra ändring.
Ehuru utredningen i detta mål gaf vid handen, att någon skada alls
icke uppkommit af stadsfogdens underlåtenhet att inom en månad efter
det utmätningshandlingarna af honom mottogos låta försälja ifrågavarande
egendom, blef alltså stadsfogden dömd att utgifva — förutom böter —
ett belopp af 1,285 kronor 46 öre jämte ränta. Utmätningssökanden, som
allenast på grund af det dröjsmål, hvartill stadsfogden gjort sig skyldig,
lyckats få full betalning för sin fordran, har sålunda med sistnämnda belopp
riktat sig på stadsfogdens bekostnad. Och den förlust, stadsfogden
fått vidkännas, kan icke anses stå i rimligt förhållande till den begångna
tj änsteförsummelsen.
När omförmäla klagomål hos mig anfördes, hade jag icke något val;
jag måste söka förhjälpa klaganden till hvad tydlig lag tillförsäkrade honom.
Nu åter anser jag min plikt bjuda mig att söka för framtiden
förebygga ett resultat, hvilket i likhet med det ifrågavarande står i uppenbar
strid mot billighet.
Den härvid närmast till hands föreliggande utvägen, eller att helt enkelt
föreslå upphäfvande af den i 139 § utsökningslagen stadgade påföljden,
dristar jag mig emellertid icke anlita. Donna påföljd, som i lagen
infördes till korrektiv mot allt mer framträdande försumlighet och vårdslöshet
i utsökningsärenden, har nämligen utan tvifvel synnerligen väl fyllt
sitt ändamål.
Enligt min mening kräfver för öfrigt billighet ej mera än att ansvarighetsbestämmelsen
varder sålunda jämkad, att betalningsskyldighet för
utmätningsmannen icke inträder i den mån han förmår visa, att skada af
hans dröjsmål ej uppkommit.
På grund af hvad jag ofvan anfört får jag hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse af 139 § utsökningslagen.
År ej utmätning förrättad och, där lösegendom af annat slag, än i
140 § sägs, tagits i mät, försäljning däraf verkställd inom två månader,
sedan kronofogde emottagit de handlingar, som i 54 eller 56 § nämnas,
och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar emottagit; svare
fogden själf för det belopp, hvarför utmätning bort ske, i den mån han
ej förmår visa, att skada af dröjsmålet icke uppkommit.
— 1911 —
281
Styrker fogden, att borgenär lämnat gäldenär anstånd med betalningen
eller att för utmätning eller försäljning mott hinder, som utmätningsmannen
ej kunnat förekomma, vare han från all ansvarighet fri.
Möter sådant hinder, bör det, vid äfventyr att det eljest ej må till ursäkt
räknas, genast antecknas i den dagbok, som skall af utmätningsmannen
hållas.
Framställning till Riksdagen om ändring af § 42 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
äfvensom af § 44 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.
I 42 § af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862, sådant detta lagrum lyder genom lagen den 29 juni
1908, äro följande bestämmelser meddelade: »Medlem af församlingen,
som vill styrka, att kyrkoråds eller skolråds beslut i församlingens gemensamma
angelägenheter hvilar på orättvis grund, eller icke är i laga ordning
tillkommet, eller står i strid med allmän lag eller författning, eller
annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, äfvensom
den, som tilltror sig kunna visa, att något af kyrkoråd eller skolråd fattadt
beslut kränker hans enskilda rätt, äger, där ej beslutet är af rent
förberedande eller verkställande art eller med afseende å öfverklagandet
däraf i lag eller författning annorlunda är stadgadt eller detsamma afser
varning för oenighet i äktenskap, fullfölja talan mot beslutet i enahanda
ordning som i § 41 bestämts för klagan öfver kyrkostämmas beslut; dock
att diarii-utdrag, hvarom i samma § förmäles, skall, inom där stadgad
tid, ingifvas till kyrkorådets eller skolrådets ordförande.
Utan hinder — — —---— delgifvet.»
Enligt detta lagrum må således talan mot kyrkoråds beslut, som afser
varning i äktenskap, icke föras.
Den formulering, stadgandet erhållit, har gifvit upphof till tvekan i
fråga om dess råtta innebörd. Man har sålunda förmenat, att klagorätt
vore utesluten äfven i afseende å beslut, hvarigenom kyrkorådet vägrat
meddela varning eller för utevaro dömt make till böter eller förelagt tredskandc
make vite. Att denna mening icke är riktig, utan att stadgandet
endast innebär, att talan ej må fullföljas mot beslut, som innefattar varning
i äktenskap, framgår af följande redogörelse för lagrummets tillkomst.
I skrifvelse af den 27 februari 1906 anhöll Riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtto låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erfor
Justltieomludsmanncns
ämbetsbcrätiehn till 1911 års Riksdag. 30
282
clerliga bestämmelser om rätt att fullfölja talan emot kyrkoråds och skolråds
beslut, Med anledning häraf framlade Kungl. Maj:t för 1908 års Riksdag''
proposition med förslag, bland annat, till ändring af § 41 i 1862 års kyrkostämmoförordning.
Enligt detta förslag skulle medlem af församlingen i
regeln hafva rätt att anföra besvär öfver kyrkoråds och skolråds beslut.
Undantag från denna regel skulle dock gifvas, när beslutet var af rent
förberedande eller verkställande art eller om med afseende å öfver klagan det
däraf i lag eller författning annorledes blifvit stadgadt. Af departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet framgår, att med uttrycket »beslut af
rent förberedande art» åsyftas sådana beslut och åtgärder, som innebära
allenast till kyrkostämman ingående utredningar eller förberedande utlåtanden
i på kyrkostämmas afgörande beroende ärenden. Dit skulle också
höra beslut om framställningar och förslag till kyrkostämman i dylika ärenden.
I anförandet framhålla vidare, att den enligt § 29 i allmänna kyrkostämmoförordningen
kyrkoråd tillerkända befogenheten att döma till
böter och förelägga viten uppenbarligen vore af beskaffenhet att påkalla
ett stadgande om rätt att anföra besvär.
Angående beslut, hvarigenom kyrkoråd tilldelat makar varning för
oenighet i äktenskapet, förklarade sig departementschefen af anförda skål
icke hafva ansett sig höra föreslå ett undantag från den allmänna regeln.
I sammanhang med ifrågavarande proposition tick emellertid lagutskottet
att behandla en enskild motion (i första kammaren väckt af E.
Heiiman), som afsåg sådan ändring af Kungl. Maj:ts förslag, att det blefve
fullt tydligt, att varning af oeniga makar inför kyrkoråd hörde till sådana
kyrkorådets åtgärder, som vore af rent förberedande art,
Den framställning, som gjorts i berörda motion, fann lagutskottet
förtjäna beaktande. Utskottet ansåg sig därför böra tillstyrka det i motionen
framlagda förslaget om att från regeln om klagorätt skulle göras
undantag för sådant kyrkoråds beslut, hvarigenom varning skott för oenighet
i äktenskap.
Lagutskottet, som faun att bestämmelserna om besvärsrätt borde i
kyrkostämmoförordningen införas i en ny paragraf (§ 42), gaf åt det ytterligare
undantag från regeln om besvärsrätt, som utskottet alltså tillstyrkte,
följande formulering:
»— -— — eller detsamma» (d. v. s. beslutet) »afser varning för oenighet
i äktenskap---».
Sålunda formulerad t antogs ifrågavarande undantag af Riksdagen,
hvarefter detsamma oförändradt inflöt i flen sedermera utfärdade lagen i
ämnet af den 29 juni 1908.
Tillkomsten af § 42 i kyrkostämmoförordningen gifver således vid
— 1911 —
283
handen, att genom lagrummet fastställts en allmän regel om rätt att öfverklaga
kyrkoråds beslut; att från denna regel stadgats undantag i fråga
om beslut af rent förberedande art; att beslut, hvarigenom någon fällts
till böter eller vid vite förelagts inställelse, icke äro af donna förberedande art;
samt att såsom ett särskilt undantag från den allmänna regeln stadgats, att
klagan ej må föras öfver kyrkoråds beslut, hvarigenom varning meddelats.
Obestridligt är emellertid, att ifrågavarande stadgandes ordalydelse
icke tydligt angifver dess mening; och, enligt hvad två under sistlidet år
hos mig anmälda fall utmärka, hafva verkliga olägenheter af donna oklarhet
uppkommit.
Med anledning häraf och då motsvarande stadgande återfinnes i § 44
af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863, sådant detta lagrum lyder genom lagen den 29
juni 1908, får jag hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga dels
följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862.
Medlem af församlingen, som vill styrka, att kyrkoråds eller skolråds
beslut i församlingens gemensamma angelägenheter hvilar på orättvis
grund, eller icke är i laga ordning tillkommet, eller står i strid med allmän
lag eller författning, eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som
beslutet fattat, äfvensom den, som tilltror sig kunna visa, att något af
kyrkoråd eller skolråd fattadt beslut kränker hans enskilda rätt, äger, där
oj beslutet är af rent förberedande eller verkställande art eller med afseende
å öfverklagandet däraf i lag eller författning annorlunda är stadgadt
eller detsamma innefattar varning för oenighet i äktenskap, fullfölja talan
mot beslutet i enahanda ordning som i § 41 bestämts för klagan öfver
kyrkostämmas beslut; dock att. diarii-utdrag, hvarom i samma § förmäles,
skall, inom där stadgad tid, ingifvas till kyrkorådets eller skolrådets ordförande.
Titan hinder — — —■ — — dclgifvct.
dels ock följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse af § 44 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 november 1868.
Den, som åt kyrkoråds eller skolråds beslut ej nöjes, ägor att, där ej
beslutet är af rent förberedande eller verkställande art eller med afseende
1911
284
å öfverklagandet däraf i lag eller författning annorlunda är stadgadt eller
detsamma innefattar varning för oenighet i äktenskap, fullfölja talan mot
beslutet under enahanda förutsättningar och i samma ordning, som i § 43
föreskrifvits för Överklagande af kyrkostämmas eller kyrkofullmäktiges
beslut; dock att diarii-utdrag, hvarom i samma § förmärs, skall, inom där
stadgad tid, ingifvas till kyrkorådets eller skolrådets ordförande; skelande,
om beslutet på grund af stadgandet i § 34 ej blifvit offentligen uppläst,
klaganden anses hafva af detsamma erhållit del den dag, då det blifvit
honom genom utdrag af protokollet delgifvet.
Utan hinder — — — — — förordnar.
Framställning till Riksdagen om upphäfvande af adelsmäns
rätt till särskilt forum i vissa mål.
Rättegångsbalken af 1734 års lag innehöll i 8 kap. 2 § följande stadgande:
2
§. »I synnerhet äge ho Vatten åt döma öfwer thessa mål:
8. Twister om arf efter frälsemän: theras förordning wid dödstiman
om theras egendom: förmynderskap för theras barn och arfwingar, som
frälse äro: så ock ther frälseman eller thes arfwinge, wil genom offenteligit
anslag afstå thes egendom till borgenärer, och om hwartheras rätt och
företräde ther til; eller then ene maken söker åt skilja sin lott i bo från
then ändras enskilta gäld.
9. Hofrätten skal ock döma öfwer the brott, ther frälseman förwerkar
Rf, ära, adelig frihet, gods eller arfwelig rättighet; så ock enwiges,
och andra slagsmål, eller förgripelse!* med skymfeliga ord och gierningar,
emellan frälsemän, eller theras wederlikar, när domaren i orten, ther gierningen
giord är, först ther om ransakadt, med flera mål — — — — —»
Genom dessa bestämmelser infördes i den nya allmänna lagen rättsregler.
som redan långt tidigare varit gällande på grund af adelns privilegier
och andra särskilda författningar. Grunden till adelns särställning
i detta hänseende låg otvifvelaktigt i den uppfattningen, att hvar otzh en
borde dömas af sina likar, och denna uppfattning fann tidigt uttryck i
lagstiftningen. I den år 1614 utfärdade rättegångsordningen (»rättegångsordinantien»)
stadgades, att Svea hofrätt skulle pröfva vissa svårare brottmål,
hvari en adelsman var inblandad, sedan vederbörande underrätt först
rannsakat öfver brottet. Men privilegiet gällde äfven för de fall, att
— 1911 —
285
adelsmän sig emellan eller med andra tvistade om arfskifte eller jordagods.
Rättegångsprocessen af den 23 juni 1615 bekräftade detta undantagsstadgande
med hänvisning till privilegierna och rättegångsordinantien.
° Att° hofrätten skulle pröfva dessa adelns mål innefattade, att malen
hufvudsakligen afdömdes af adelsmän, eftersom hofrätten till större delen
bestod af adelsmän.
Adliga privilegierna den 26 oktober 1723 både i § 6 följande lydelse:
»Förwärkar någon adelsman Rf, ähra, adelig frihet och privilegier,
gods eller ärftelig rättighet, må giärningen wäl först ransaka^ där hon
giord är, å häradsting på landet och å rådstugu i städer, eller wid andra
underrätter: Men er annorstädes dömas än wid håf- eller öfwerrätten,
hwarunder han hörer. Med dem af ridderskapet och adelen, som låta
bruka sig i krigstiänst, förhålles efter krigsarticklarne; dock böra de för
ringa brott icke beläggas med sådant straff, som kärr nesligit, och adelsståndet
förklenligt wara. Jätnwäl skola adelens twister sins emellan om
arfskiften, förmynderskap, ersättningar eller egendomens afstående til creditorer,
som om bättre rätt strida, samt boskilnad, inför håfrätten skie.
Men uti allé andre ährender, såsom syner, j ordetwister, giäld och skuldsaker,
kiöpslagan och handel, samt andre civil- och ringare bråttmåhl, så
emellan adelen sielf, som adelen och andre, skal sökas och swaras å ting
och rådstugu, efter allmänna lagen, undantagandes duels-måhl.»
När sedermera lagkommittén år 1826 framlade ett fullständigt förslag
till ny civillag, hemställde lagkommittén i förslaget till rättegångsbalk,
att de allmänna domstolar, som borde upptaga och pröfva tvistemål,
skulle utgöras af tre instanser, hvilka skulle bestå, den första på landet
af häradsrätt och i stad af stadsrätt, den andra af hofrätt och den tredje
af högsta domstolen.
I sin motivering till detta förslag framhöll kommittén angelägenheten
af att genom minskning af instansernas alltför störa antal bereda hvarje
sak ett skyndsammare slut än förut var fallet. Kommittén påpekade
också nödvändigheten af att genom upphäfvande af den störa mängd särskilda
domstolar, som funnos, gorå den rättssökandes väg mindre villsam
vid sakens början.
De särskilda domstolarna betraktade kommittén i detta sammanhang
dels från personlig, dels från saklig synpunkt. I förra hänseendet anförde
kommittén:
»Den personliga rätten, att dömas af annan än ovanlig domstol, är ett
privilegium, härledande sig, äfvensom liera undantagslagar af enahanda
art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närvarande samhällsskick.
Nu för liden liafwa de skilnader, som fordom söndrade medlem
—
1911 —
286
marna af vissa stånd och corporationer från menige man, förlorat sin betydelse.
Alle äro likar inför lagen. Den enas rätt är ej heligare än den
ändras. Den domstol, som är god nog för en, är god nog för alla. Hvarje
domares pligt är, att skipa lag utan mannamån. Man må lyda under
hwilken domstol, som helst: det är ändå blott rättvisa man kan begära.
Den skall tilldelas en hwar, efter sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter
till stånds- eller corporationsförhållanden. För att vinna den, benöfwer
man hvarken undantagslagar eller privilegieradt forum. Allmän
lag må vara allas gemensamma band, allmän domaremakt allas gemensamma
värn.»
År 1832 aflämnade lagkommittén förslag till ny kriminallag och hemställde
därvid i den uti förslaget ingående senare delen af rättegångsbalken,
att de allmänna domstolar, som enligt kommitténs förslag till
civillag hade att upptaga civilmål, också skulle vara allmänna domstolar i
brottmål. I sin motivering anförde lagkommittén härutinnan, att på samma
grunder som kommittén föreslagit afskaffande af särskilda domstolar i
tvistemål, hade kommittén som allmän regel antagit, att sådana domstolar
äfven i brottmål skulle försvinna.
Lagkommitténs omförmäla båda förslag blefvo, som bekant, icke upphöjda
till lag. Men förslagens inflytande på allmänna rättsuppfattningen
och lagstiftningen är uppenbart och visade sig genom en hel följd af
partiella reformer.
I fråga om adelns rätt till särskild! forum har en tydlig brist på
öfverensstämmelse mellan den allmänna rättsuppfattningen och den positiva
lagstiftningen kunnat fortvara in i våra dagar. Ett bifall till lagkommitténs
förslag till ny rättegångsbalk skulle hafva fört med sig, att ofvan
intagna bestämmelser i 8 kap. 2 § rättegångsbalken af 1734 års lag försvunnit.
Då lagkommitténs förslag ej antogos, kom i stället adelns rätt till
särskild! forum att upprepade gånger göras till föremål för reformförslag.
Vid riksdagen åren 1828—30 var spörsmålet uppe i samband med
frågan om afskaffande af ett flertal särskilda domstolar. Lagutskottet,
som i hufvudsak tillstyrkte reformförslagen, förklarade angående det föreslagna
upphörandet af adelns rättighet att i vissa mål hafva hofrätt till
första domstol, att, då donna fråga icke hade egenskap af en blott lagfråga
utan rörde ett adelns privilegium, hvars förändrande eller jämkande
berodde på samtliga riksståndens öfverenskommelse och Konungens bifall,
funne utskottet sig icke tillständig! att tillstyrka bifall till ändringen.
Men för den händelse att adeln skulle finna för godt att till befordrande
af enhet i rättegångsordningen afsåga sig ifrågavarande rättighet, samt de
öfriga riksstånden och Kung!. Maj:t gillade en sådan afsägelse, framlade
- 1911 —
287
utskottet i denna mening ett förslag till förordning om upphörande af
frälsemäns rättighet att i vissa mål dömas af hofrätt såsom första domstol.
Lagutskottets betänkande återremitterades af adeln, och sedan utskottet
i nytt utlåtande betonat, att dess förra förslag endast var villkorligt,
blef utskottets senare utlåtande bifallet af samtliga stånden. Adelns godkännande
af hvad utskottet villkorligt föreslagit betraktades icke som en
formlig afsägelse af privilegiet, och därmed var frågan fallen för den
riksdagen. o .
Frågan återkom emellertid i sin helhet vid riksdagarna åren 1847/48,
1850/51^ 1856—58, 1862/63 samt 1865/66. Vid alla dessa riksdagar förordade
lagutskottet ett totalt upphäfvande af privilegiet, men reformen
föll på motstånd från adelns sida. Att de tre ofrälse stånden klart uppfattade
reformens nytta och nödvändighet, torde vara utom allt tvifvel.
Och att reformens anhängare äfven inom adeln bildat en afsevärd minoritet,
framgår af röstsiffrorna vid de olika riksdagarna. Vid riksdagen 1847/48
afslogs förslaget med 38 röster mot 36, som afgåfvos för ärendets återremitterande
till lagutskottet. Nästa gång frågan var uppe, eller vid riksdagen
åren 1850/51, blef lagutskottets förslag afslaget med 86 röster mot
40: som afgåfvos för återremiss. Vid riksdagen åren 1856—58 afslogs lagutskottets
hemställan med 55 röster för af slag mot 25 röster för bifall. Vid
riksdagen åren 1862/63 afgåfvos 23 röster för afslag mot 21 röster för bifall.
Frågans behandling vid den sista ståndsriksdagen, eller riksdagen åren
1865/66, var mera invecklad. Under öfverläggningen. hos adeln framställdes
nämligen det särskilda förslag, att adelns forum privilegiatum
skulle upphäfvas i fråga om brottmål men i .ifrigt kvarstå. Detta förslag
samlade en majoritet af 64 röster mot 42. Prästeståndet förenade sig
med adeln, men när lagutskottet i ett senare betänkande hemställde till
borgare- och bondestånden att med frånträdande af sina tidigare beslut
förena sig med adeln och prästeståndet, afslogs detta af borgareståndet,
och därmed både frågan fallit.
Beträffande upphäfvande af adelns forum privilegiatum i konkursmål
var fråga uppe vid riksdagarna åren 1834/35, 1850/51 och 1859/60.
Vid sistnämnda riksdag förelåg till behandling förslag om antagande af
ny konkurslag och därmed sammanhängande författningar. Genom 1 § i
den då antagna och den 18 september 1862 utfärdade konkurslagen blef
bestämdt, att ansökning om egendomsafträde skulle ingifvas till underrätten
i den stad eller å landet till domaren i den ort, där gäldenär borde inför
domstol svara i mål, som anginge gäld i allmänhet. Därmed var adelns
domstolsprivilegium i fråga om konkursmål upphäfdt, och det uttalades
också i konkurslagens ingress.
lön —
288
När lagutskottet vid riksdagen 1847/48 tillstyrkte ett totalt upphäfvande
af adelns forum privilegiatum, skedde detta därigenom, att utskottet
framlade ett förslag till förordning, hufvudsakligen innehållande
att, sedan adeln med öfriga riksstånds samtycke och Kungl. Maj:ts bifall
afsagt sig den i 6 punkten af adelns den 16 oktober 1723 utfärdade privilegier
stadgade rättighet att i vissa mål dömas omedelbarligen af hofrätt,
så blefve 8 och 9 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken jämte därmed
öfverensstämmande särskilda författningar uppbädda. I författningsförslaget
var jämväl intaget, att mål och "ärenden, som jämlikt samma
lagrum och författningar tillhört hofrätt såsom första domstol, därefter
skulle tillhöra underrätt och behandlas efter allmän rättegångsordning.
Detta förslag blef sedermera af utskottet upprepadt vid de följande
ståndsriksdagarna, blott med vissa mindre väsentliga tillägg. Ett sådant
tillägg gjordes vid riksdagen åren 1850/51 och innefattade ett bestämdt
uttalande om adelns rätt att till boupptecknings- och arfskiftesmän i
stärbhus i stad kalla personer efter fritt val. Med denna sak, hvarom ett
förbehåll förklarats nödigt under diskussionen hos adeln vid riksdagen
1847/48, förhöll sig på följande sätt.
Sedan urminnes tid hafva borgmästare och råd (d. v. s. magistraterna)
i städerna haft befattning med upprättande af bouppteckningar och arfskiften
därstädes. Donna rätt omtalas redan i de af drottning Kristina år
1636 utfärdade privilegierna för Stockholms stad. Men i samma privilegier
gjordes uttryckligt undantag för »privilegierade personer», med
hvilket uttryck i främsta rummet torde hafva åsyftats adelns medlemmar.
När sedermera år 1667 en förmyndarekammare inrättades i Stockholm,
bestämdes, att bouppteckningar skulle genom förmyndarekammarens försorg
hållas i alla stärbhus, som lydde under den borgerliga jurisdiktionen.
I en af Kungl. Maj:t den 3 oktober 1675 utfärdad resolution
och förklaring på städernas fullmäktiges besvär yttrades (§ 35), att såväl
kronans betjänte, utom adelsståndet, som stadens borgerskap skulle vid
bouppteckningar och arfskiften vara underkastade borgmästare och råds
»disposition». Den sålunda antydda åtskillnaden emellan adliga och ofrälse
stärbhus motiverades därmed, att adelns »arfskaper» vore allenast »undergifna»
hofrätternas jurisdiktion, under det att de öfriga lydde under stadsrätt.
Genom en senare resolution och »förklaring af den 20 januari 1693
föreskref Kungl. Maj:t, att alla i hufvudstaden bosätta personer — utom
adelsståndet skulle i afseende å bouppteckning och arfskifte lyda under
borgmästare och råd.
Under förarbetena till 1734 års lag förekom i åtskilliga af de många
förslagen till ärfdabalk ett uttryckligt förbehåll för adeln, såväl på landet
— 1911 —
289
som i stad, att till bouppteckningar och arfskifte!! kalla förrättningsmän
efter eget val. Något sådant förbehåll inflöt emellertid icke i 1734 års
lag, som, utan att göra någon inskränkning i adelns på privilegierna grundade
rättighet i förevarande hänseende, i 9 kap. 1 ^ ärfdabalken förklarade,
att rättighet att fritt kalla bouppteckningsförrättare skulle tillkomma
stärbliusdelägarne, när egendomen fanns å landet eller skulle ärfvas efter
landsrätt, hvaremot ett annat förhållande skulle äga rum, när boet lydde
under stadsrätt. På prästeståndets begäran vid riksdagen 1731 infördes i
omförmälta lagrum ett förbehåll i afseende å arfvingar i prästhus.
Adelns rättighet att i stad fritt kalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare
antyddes vidare i en förordning den 1 mars 1749, hvarigenom
Kungl. Maj:t bestämde arfvodet för magistratspersoner vid boupptecknings
upprättande i städerna till 1/3 % uti kronans betjäntes och andra stärbhus
— utom adelsståndet. Häremot var, så vidt jag har mig bekant, adelns
rätt att i städerna fritt kalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke
uttryckligen och direkt stadgad vare sig i de adliga privilegierna eller i
någon annan särskild författning. När lagutskottet vid riksdagen 1850/51
— i sammanhang därmed, att utskottet tillstyrkte, att adelns forum privilegiatum
måtte upphäfvas — ansåg sig höra gorå ett förbehåll för adelns
rätt att i stad tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare, skedde
detta därigenom, att utskottet åberopade § 35 i förutnämnda resolution
och förklaring af den 3 oktober 1675, jämförd med förordningen den 1
mars 1749. Och samma förfarande iakttogs af lagutskottet, när frågan om
upphäfvande af adelns forum privilegiatum återkom vid de följande ståndsriksdagarna.
Ett annat tillägg, som kom att ingå i lagutskottets ifrågavarande författningsförslag
från och med riksdagen 1850/51, afsåg behandlingen af mål,
som vid privilegiets upphäfvande redan voro anhängig-! hos hofrätt. Sådana
mål skulle jämlikt förslaget af bo fr ätten af göras.
Genom 1866 års riksdagsordning kom frågan om upphäfvande af
adelns rätt till särskild! forum i ett förändrad! läge. 1 ställe! för att eu
lagändring i sådan! syfte tidigare förutsatte bifall af adeln såsom ett i
lagstiftningen deltagande riksstånd äfvensom de öfriga ståndens och Konungens
gillande, kom en dylik ändring att bero af Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut, hvartill den till adelsinöte församlade adeln
gifvit sitt samtycke. Men att erhålla adelns samtycke till ett totalt upphäfvande
af domstolsprivilegiet har hittills visat sig omöjligt, om än partiella
reformförslag genomförts och talrika reservationer mot adelns beslut
att vilja fasthålla privilegiet afgifvits.
Redan vid första riksdagen efter den nya representationsordningens
genomförande, eller alltså riksdagen år 1867, kom frågan om afskaffande
Justitieombudsmannens ämbclsbcrätlclse till 1911 cirs Riksdag. 37
290
af adelns särskilda forum i vissa mål ånyo på dagordningen. I anledning
af motioner i Riksdagens båda kamrar erinrade lagutskottet om hvad flera
föregående Riksdagars lagutskott yttrat i ämnet och upptog såsom sitt förslag
hvad lagutskottet vid senaste riksdagen hemställt. Hvad utskottet
sålunda föreslagit blef utan debatt af båda kamrarna bifallet. Som det
emellertid af någon anledning blef försummadt att expediera skrifvelse i
ämnet, kunde beslutet icke föranleda någon åtgärd.
Vid 1868 års riksdag förekom frågan ånyo. I afgifvet utlåtande öfver
en i andra kammaren vackt motion i ämnet åberopade lagutskottet sitt
vid 1867 års riksdag afgifna yttrande och förklarade sig anse, att de tillförene
anförda skälen för den ifrågasätta lagstiftningsåtgärden fortfarande
ägde giltighet. Utskottet hemställde därför, att Riksdagen måtte för sin
del besluta eu författning om upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum,
och sedan detta förslag gillats af båda kamrarna, blef Riksdagens
beslut i ämnet för Kungl. Maj:t anmäldt i skrifvelse af den 7 april 1868.
Då frågan icke kunde slutligen afgöras utan adelns bifall, men Kungl.
Maj:t icke fann skål att för frågan sammankalla urtima adelsmöte, lät
Kungl. Maj:t den af Riksdagen i ämnet gjorda framställningen förfalla.
Emellertid aflat Kungl. Maj:t den 3 februari 1869 till det nämnda år
sammanträdande adelsmötet en skrifvelse, däri Kungl. Maj:t förklarade sig
vilja inhämta adelns yttrande, huruvida adeln för sin del godkände det
förslag, som var innefatta dt i omförmälta riksdagsskrivelse. Till svar härå
anförde adeln, att den icke kunde biträda Kungl. Maj:ts framställning,
så vidt därmed afsåges förändring af den frälsemän enligt stadgandet i
8 kap. 2 § 8 inom. rättegångsbalken tillkommande rätt att få vissa dem
rörande mål och ärenden omedelbarligen af hofrätt handlagda och bedömda.
Adelns beslut i denna del fattades med 130 röster mot 74. Utan votering
beslöt adeln däremot att för sin del samtycka till den af Kungl. Maj:t
ifrågasätta förändringen af det i 6 § af adelns privilegier den 16 oktober
1723 grundade samt i 8 kap. 2 § 9 inom. rättegångsbalken meddelade
stadgandet, att frälseman i vissa brottmål borde omedelbarligen dömas af
hofrätt. Sedan Kungl. Maj:t i anledning häraf för 1870 års Riksdag framlagt
förslag till författning om upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars
rätt till särskild! forum i brottmål, blef detta förslag tillstyrkt af
lagutskottet, som hänvisade till sin tidigare uttalade uppfattning i frågan,
och af Riksdagens båda kamrar utan debatt antaget, hvarefter förordning
i ämnet utfärdades den 12 maj 1870.
År 1893 återkom frågan i följd af en i Riksdagens andra kammare
väckt motion, som af lagutskottet tillstyrktes, hvarefter utskottets hemställan
af båda kamrarna gillades utan debatt. Frågan blef därefter hänskjuta
till 1893 års adelsmöte, som äfven hade att pröfva en inom adeln.
— 1911 —
291
"vackt motion i samma syfte. Adelsmötet beslöt med 73 röster mot 43
att afstå såväl det i Riksdagens skrifvelse i ämnet innefattade lagförslaget
som den vid mötet väckta motionen. Reservation emot beslutet anmäldes
emellertid af 27 i adelsmötet deltagande personer.
Redan efter kort hvila kom frågan om upphäfvande af adelns forum
privilegiatum i en viss del åter fram. I sin till 1895 års Riksdag afgifna
embetsberättelse hemställde dåvarande justitieombudsmannen, att Riksdagen
måtte för sin del besluta upphäfvande af det genom kung!, brefvet den
26 oktober 1748 meddelade stadgandet därom, att tvister om arf in. fl.
mål, som uppräknades i 8 kap. 2 § rättegångsbalken och anginge utländske
adelsmän, h vil ka i riket inkommit, skulle af hof rätten dömas; dock att de
mål och ärenden, som vid den tid, detta beslut trädde i kraft, vore på
hofrätts pröfning beroende, skulle af hofrätten med slut afhjälpas. Lagutskottet
faun den ifrågasätta lagstiftningsåtgärden verka i riktning emot
att åstadkomma önskvärd enhet i lagskipning^, samt föreslog därför, att
Riksdagen måtte för sin del antaga en af utskottet formulerad lag i ämnet.
Denna, som i hufvudsak öfverensstäinde med justitieombudsmannens förslag,
innehöll tillika såsom en öfvergångsbestämmclse, att förmynderskap,
i afseende å hvilka vårdnaden före 1895 års utgång blifvit af hofrätt utlefvad,
skulle jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess
i laga ordning kunde varda annorlunda förordnadt. Hvad lagutskottet sålunda
hemställt bifölls af båda kamrarna utan debatt, hvarefter lag i ämnet
utfärdades den 29 november 1895.
Vid 1907 års riksdag återkom frågan om upphäfvande af adelns forum
privilegiatum genom en i Riksdagens andra kammare väckt motion i ämnet.
Motionen utmynnade i en hemställan, att Riksdagen måtte för sin del
antaga en så tydande lag angående upphäfvande af frälsemäns och deras
vederlikars rätt till särskild! forum i vissa mål:
»Med ändring af hvad § 6 af ridderskapets och adelns privilegier den
16 oktober 1723 samt 8 mom. af 2 § i 8 kap. rättegångsbalken innehålla
därom, att vissa mål och angelägenheter rörande frälsemän skola omedelbart
af hofrätt bedömas och handläggas, förordnas, att dessa mål och ärenden
hädanefter skola tillhöra vederbörande underdomstolar och efter allmänna
rättegångsordningen behandlas, dock att därigenom icke någon
inskränkning sker i den rätt, som jämlikt kung!, resolutionen den 3 oktober
1675, § 35, jämförd med kungl. förordningen den 1 mars 1749, tillkommer
arfvingar i adliga stärbhus att till förrättande af bouppteckningar
och arfskiftcn i samma stärbhus kalla dem, de helst därtill vilja bruka;
kommande i följd häraf kungl. brefvet den 7 april 1805, hvarigenom
Svenska akademiens ledamöter blifvit förunnade enahanda förmåner i rättegångsmål
som ridderskåpet och adeln, att till all verkan upphöra.
- 1911 —
292
De mål och ärenden, som vid den tid denna författning träder i kraft
äro på hofrätt^ pröfning beroende, skola af hofrätten handläggas och med
slut af hjälpas.»
Det sålunda väckta förslaget öfverensstämde i tillämpliga delar hufvudsakligen
med de framställningar, som i ämnet gjorts af lagutskottet från
och med riksdagen 1850/51. I sin motivering erinrade motionären om
frågans öde från och med riksdagen 1868 samt anförde ur riksdagsskrifvelsen
nämnda år vissa uttalanden, som gingo ut därpå, att privilegiet
ingalunda kunde anses som en verklig förmån för adeln utan fasthellrevore
för de flesta bland adelns ledamöter till olägenhet. Motionären framhöll
tillika, att adelns domstolsprivilegiuin rubbade principen om allas likhet
inför lag, hvartill motionären fogade det uttalande, att under den tid,
som förflutit sedan frågan om privilegiets upphäfvande senast var uppe,
olägenheterna af undantagsstadgandena på detta område i allt högre grad
gjort sig kännbara, på samma gång den rättsprincip, som läge till grund
för upphäfvande af ett dylikt särstadgandc, allt starkare gjort sig
gällande.
Lagutskottet, som förklarade sig i likhet med motionären finna det
framlagda förslaget innefatta eu tidsenlig reform, hemställde därför, att
Riksdagen måtte för sin del antaga det i motionen framlagda lagförslaget.
Donna hemställan blef af bägge kamrarna utan debatt bifallen, hvarefter
Riksdagen genom skrifvelse af den 8 mars 1907 underrättade Kungl.
Maj:t om beslutet. För att inhämta adelns yttrande, huruvida adeln godkände
det i berörda skrifvelse innefattade lagförslaget, kallade Kungl. Magt
därefter adeln till urtima möte.
Det sålunda sammankallade adelsmötets riddarhusutskott hemställde i
afgifvet utlåtande, att den af Riksdagen för dess del antagna lag i ämnet
icke måtte af adeln godkännas. Donna hemställan, hvaremot fem af utskottets
ledamöter reserverade sig, grundades på ett flertal skäl, som till
största delen innefattade ett upprepande af hvad förut vid riksdagar eller
adelsmöten anförts emot den ifrågasätta reformen, naturligtvis med uteslutande
af sådana argument, som stodo i samband med adelns afskaffade
representationsrätt eller upphäfva delar af domstolsprivilegiet. Utskottet
sökte sålunda i allmänhet gorå gällande, att de praktiska fördelarna af
privilegiet icke obetydligt öfvervägde de olägenheter, som med detsamma
kunde vara förenade, och uttalade utskottet därför den mening, att det
icke förelåge något skäl för adeln att gagnlöst bortskänka en förmån, som
utan någon som helst olägenhet för andra kunde fortfarande bibehållas.
T öfrig! anförde utskottet, bland annat, att privilegiet icke kunde rubba
likheten inför lag, eftersom samma lag tillämpades för alla, äfven om dom
—
lön —
293
stolarna växlade; att exempelvis adliga myndlingar i Stockholm skulle
efter privilegiets upphäfvande finna sina intressen ojämförligt sämre tillgodosedda
än ofrälse myndlingars, alldenstund förmyndarekammaren i
Stockholm enligt sin instruktion endast hade befattning med förvaltningen
af ofrälse myndlingars medel; samt att lagförslaget saknade bestämmelse,
huruvida i de fall, då hofrätt förordna! förmyndare, tillsynen öfver förmyndarens
förvaltning fortfarande skulle af hofrätten utölvas.
Riddarhusutskottets hemställan blef af adelsmötet med 103 röster mot
48 bifallen, och om frågans utgång fick 1908 års Riksdag emottaga underrättelse
genom en skrifvelse från Kungl. Maj:t.
O *
*
I likhet med motionären vid 1907 års Riksdag och flera hans föregångare
finner jag för min del den länge och ifrigt påyrkade reformen
beträffande adelns domstolsprivilegium vara en principsak af vikt. Här
är det nämligen fråga därom, huruvida någon på födseln grundad
olikhet mellan skilda grupper af svenska medborgare skall finnas i fråga
om den rättsliga behandlingsordningen för vanliga civila ärenden och tvistemål.
Huruvida adeln skulle hafva förmåner eller olägenheter af privilegiets
afskaffande eller — därest tilläfventyrs både olägenheter och fördelar
lomme att däraf blifva en följd för adeln — om olägenheterna skulle
öfverväga fördelarna eller tvärtom, år däremot något, som adeln ensam fai
undersöka. Frågans behandling inom adeln som riksstånd och, efter upphörande
af adelns representation srätt vid riksdagarne, hos den till adelsmöte
församlade adeln ger mig emellertid anledning till det antagande,
att meningarna härutinnan hos adeln själf varit och fortfarande äro delade..
Reformens motståndare hafva vid många tillfällen och senast vid 1907
års adelsmöte sökt göra gällande, att de bestämmelser, som gifvits om
instansordningen och sålunda afgöra, hvilken domstol man skall anlita i
ett visst fall, icke berörde frågan om likhet inför lagen, hvilken uteslutande
berodde på, om domstolarna både samma lag att tillämpa. Att olika
domstolar användas i första instans, har man funnit i detta hänseende sakna
betydelse. En sådan invändning torde emellertid, så vidt jag förstår, vara
utan allt värde. Klart är, att en olikhet i fråga om rättegångsförmåner
innefattar en olikhet inför lag. Likheten inför lag rubbas lika säkert
"enom en formell olikhet emellan skilda samhällsklasser som genom att
materiellt olika rättsregler på dem vinna tillämpning. Rättegångsordningen
är lika väl eu beståndsdel af lagen som de öfriga balkarna och i uppbinda
— 19)1 —
294
balkars ställe inträdda särskilda lagar. Då såsom nu 8 kap. 2 § 8 inom.
rättegångsbalken blott gäller för frälsemän och ej för rikets öfriga innebyggare,
föreligger härutinnan en tydlig olikhet inför lag. Denna olikhet
blir anstötlig, i samma mån olikheten medgifver åt en samhällsklass
ett företräde framför andra samhällsklasser, och kanske rent af för dessa
senare klasser medför skada.
Och därmed är jag inne på en synpunkt, från hvilken frågan mer
än en gång skärskådats och vid sitt slutliga ordnande uppenbarligen bör
betraktas. En abstrakt likformighet i fråga om instansordning kan vara
önskvärd utan att behöfva leda till afskaffande af ett urgammalt privilegium.
Reformens motståndare hafva också funnit angeläget vara att framställa
privilegiet såsom oskadligt för andra medborgare. För min del finner
jag däremot det vara obestridligt, att hvarje ökning af hofrätternas arbete,
som framkallats genom att de i fråga om vissa mål och ärenden utgöra
första instans för adeln, är en skada för landets öfriga medborgare. Att
en sådan ökning i hofrätternas arbetsbörda kan vara eu följd af privilegiet,
bör ej vara svårt att inse. Först och främst är det naturligtvis bortkastadt
arbete, som i hofrätten nedlägges på tvistemål, hvilka antagligen ej
fullföljts. Hade ett dylikt mål stannat vid rådstufvurätt eller häradsrätt,
om dessa domstolar bildat första instansen, skulle hofrätten ej behöft taga
någon som helst befattning därmed. Hvad ansökningsärenden angår, är
det helt naturligt, att många af dem, t. ex. frågor om stämpelbeläggning
af bouppteckningar, helst störa och upptagande många arfvingar, förordnande
och entledigande af förmyndare, förmyndares öfvervakande etc.,
från hofrätterna borttaga en arbetstid, som bättre skulle kunna användas
på pröfning af inkomna mål. Att privilegiet skall fortfara att lägga beslag
på hofrättsafdelningarnas tid och arbetskraft, samtidigt med att man söker
genom utomordentliga åtgärder möjliggöra ett afknipande af den länge
öfvcrklagadc långsamheten med måls afgörande i öfverrätterna, är naturligtvis
lika olämpligt som för den skattdragande allmänheten i sin mån
betungande.
Två af riddarhusutskottet vid 1907 års adelsmöte berörda frågor
synas mig vidare behöfva tagas i särskilt öfvervägande. Den ena sammanhänger
med spörsmålet om behöfliga öfvergångsbestämmelser i den lag,
hvarigenom adelns forum privilegiatum skulle komma att upphäfva^. Tydligen
är det ej nog med att i sådant hänseende förordna, att mål, som
vid lagens trädande i kraft anhängiggjorts hos hofrätt, också skola slutligen
afgöras af hofrätten. Det kan nämligen med ett visst fog göras
gällande, att bestämmelse bör gifvas om vårdnaden af sådana förmynderskap,
som på grund af domstolsprivilegiet redan stå under hofrättens in
-
— 1911 —
295
seende. I analogi med det öfvergångsstadgande, som 1895 års lagutskott
förordade i fråga om privilegiets upphäfvande för utländske adelsmän,
hvilka i riket inkommit, skulle vid ett totalt upphäfvande af adelns forum
privilegiatum kunna stadgas, att de förmynderskap, i afseende å hvilka
vårdnaden före privilegiets upphäfvande blifvit af hofrätt utöfvad, skulle
jämväl därefter förblifva under hofrättens inseende, till dess i laga ordning
kunde blifva annorlunda förordnadt. Ett sådant tillägg skulle för
vederbörande hofrätt medföra befogenhet att fortfarande öfva inseende
öfver ett hos hofrätten anhängig förmynderskap, till dess hofrätten förordnat
om vårdnadens öfverflyttande på därför lämplig underrätt.
Den andra frågan afser förbehållet för stärbhusdelägare i adliga
stärbhus i stad att till bouppteckning och arfskifte kalla förrättningsmän
efter eget val. Och härmed är på det närmaste förbundet spörsmålet
om den ställning, omyndig person, tillhörande adeln i Stockholm, skulle
komma att intaga till förmyndarekammaren därstädes.
Uppenbart torde vara, att ett totalt upphäfvande af adelns domstolsprivilegium
kan äga ruin, utan att intrång behöfver göras i adelns rätt
att i stad fritt tillkalla boupptecknings- och arfskiftesförrättare. Men då
det möjligen kan sättas i fråga, att icke heller i detta hänseende en
särskild rättighet bör åt adeln förbehållas, torde frågan tarfva närmare
belysning.
Adelns ifrågavarande rättighet är, såsom af det föregående framgår,
en konsekvens af adelns doinstolsprivilegiuin, och från donna synpunkt
kunde det låta såga sig, att rättigheten att i stad fritt kalla ifrågavarande
förrättningsmän borde stå och falla med privilegiet. En sådan slutsats är
emellertid ohållbar, då många andra omständigheter måste tillerkännas
betydelse vid frågans besvarande.
Till att börja med bör icke lämnas ur sikte, att adelns frihet att kalla
boupptecknings- och arfskiftesförrättare icke är någon adelns uteslutande
rättighet utan tillkommer äfven många andra. Sådan rätt ägor hvarje
stärbhus på landet. Vidare är samma rättighet uttryckligen medgifven
delägare i stärbhus efter prästman i stad. Slutligen galler stadgandet om
magistratens rätt att i stad förordna boupptecknings- och arfskiftesmän
långt ifrån alla städer. Genom förordningen den 1 maj 1868 bestämdes,
att stadgandet i 9 kap. 1 § ärfdabalken att vid uppteckning af egendom,
som finnes i bo, tydande under stadsdomstol, eller utgöres af
fastighet i stad, borgmästare och råd skola nämna två eller flera redlige
män, som egendomen uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande,
upphöra att gälla i afseende å bouppteckning i den stad,
hvarest avgifter för bouppteckningars och arfskiftens förrättande icke vidare
tagas i beräkning till bestridande af löner eller andra allmänna utgifter.
— 1911 —
206
Därefter skulle stärbhusdelägare vara berättigade att till såväl uppteckning
och värdering af egendomen, som ock arfskifte kalla godo män, på
sätt som är stadgadt om bo, hvilket ej lyder under stadsdomstol. Sådant
förordnande är af Kungl. Maj:t meddeladt i fråga om ett stort antal, särskild!
mindre och medelstora städer i riket. När fullständiga stadsprivilegier
lämnas en ort, göres alltid förbehåll, att den blifvande stadens invånare
skola äga att fritt kalla bouppteckningsförrättare.
I fråga om de största städerna tillåter jag mig att beträffande hithörande
förhållanden endast erinra om hvad som gäller i Stockholm. 1
hufvudstaden har magistraten, såsom i det föregående redan blifvit antyd!,
af ålder haft befattning med upprättande af bouppteckningar i stärbhus,
som lydde under stadens jurisdiktion. Donna befattning öfvergick
vid förmyndarekammarens upprättande till denna, och blef såsom varande
ett särskild! privilegium bibehållen vid antagande af 1734 års lag, hvari
magistraternas befogenhet att förordna bouppteckningsman stadgades i 1 §
af 9 kap. ärfdabalken. För bestyret med boets upptecknande och värderande
skulle förmyndarekammaren äga att uppbära viss procent af stärbhusets
tillgångar eller senare af boets behållning, och donna afgift blef i
första rummet använd till aflönande af förmyndarekammarens tjänstemän,
hvarefter öfverskottet gick till de fattiga. Med tiden har emellertid deri
sed vunnit insteg, att bestyret med bouppteckningars upprättande i Stockholm
i stärbhus, som i detta hänseende lydt under förmyndarekammaren,
verkställts af stärbhuset och icke af förmyndarekammare!!, hvars befattning
med bouppteckningarna inskränkt sig därtill, att vederbörande tjänsteman
hos förmyndarekammaren emottag!! eu genom stärbhusets försorg upprättad
s. k. bouppgift samt efter granskning af de i bouppgiften sätta
värdena, eventuellt med ledning af särskilda af stärbhuset anskaffade värderingsbevis,
låtit omskrifva bouppgiften till cn formlig bouppteckning och
sedermera i sin egenskap af tjänsteman hos rådstufvurättens första afdelning
inregistrerat den sålunda tillkomna bouppteckningen. Donna sed har
genom upprepade bestämmelser fatt en i viss män officiell sanktion. Genom
en af öfverståthållare!! och magistraten i Stockholm den 19 december
1856 utfärdad arbetsordning för ämbets- och tjänstemännen vid Stockholms
rädstufvurätts första afdelning såsom domstol i vissa mål, som förut tillhört
det afskaffade justitiekollegium och förmyndarekammaren gemensamt,
bestämdes såsom ett åliggande för den ene af de dåvarande två stärbhusnotarierna
att, då någon anmälde sig om bouppteckning, af sökanden emottaga
skriftlig uppgift å stärbhusets dels tillgångar med föreslagna värden
därå, dels skulder. I sammanhang därmed förklarades, att, om någon
undandroge sig att ingifva sådan förteckning eller att föreslå värden, men
likväl begärde bouppteckning, med åtagande att å bouppteckningsstället
— 1911 —
297
aflemna bouppgiften, kunde sådant icke vägras. Samma bestämmelser
hafva sedermera influtit i en utaf öfverståthållarämbetet och magistraten
den 1 november 1907 utfärdad arbetsordning för rådstufvurättens första
afdelning vid handläggning af, bland annat, mål och ärenden af nu ifrågavarande
beskaffenhet.
Af bär lämnade redogörelse för hithörande bestämmelser har jag funnit
framgå, att bouppteckningsafgiften i Stockholm icke längre med råtta
kan betecknas såsom en skålig ersättning för ett utfördt arbete. Klart är
nämligen, att stärbhusen, som själfva få ombestyra det egentliga arbetet
med boupptecknings upprättande, också få godtgöra detta arbete. Bouppteckningsafgiften
är därmed till sin karaktär förändrad till att i själfva
verket utgöra en skatt på stärbhusen i hufvudstaden, betydligare i den
mån behållningen i boet är större. Att lägga denna skatt på adliga stamhus,
hvilka hittills varit därifrån befriade, skulle i min tanke både vara
orättvist och utgöra ett verkligt skål för motstånd emot den tillämnade
reformens genomförande. Att ingen afgift behöfde kräfvas af adeln för
det obetydliga besvär, förmyndarekammarens tjänstemän enligt praxis och
arbetsordning skulle hafva med bouppteckningens upprättande, ligger också
i öppen dag.
Något olika är frågan om adelns ställning till förmyndarekammaren
i öfriga hänseenden. Enligt förmyndarekammarens instruktion är dess
befattning för närvarande begränsad till vårdnaden af ofrälse myndlingars
angelägenheter. Denna begränsning skulle naturligtvis kunna bortfalla
genom en enkel ändring af förmyndarekammare!^ instruktion. Men i
öfrigt skulle adliga myndlingars införande under förmyndarekammarens
befattning kunna medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet
sakna betydelse.
Med bouppteckningsafgifterna jämte ränta därå skola, enligt hvad
särskild! är stadgadt, i första hand bestridas furmyndarekammarens förvaltningskostnader,
hvarefter 250 kronor årligen tillfalla frimurarebarnhuset.
Återstoden — i den mån den icke kan erfordras för fyllande af
brist i den s. k. garantifonden, hvilken har till ändamål att betrygga uppfyllandet
af förmyndarekammarens räntegodtgurclse å omyndigas samt
frånvarande eller okända arfvingars insätta kontanta medel (allmänna
fonden) och förmyndarekammarens öfriga förbindelser äfvensom att ersätta
vissa förluster vid förvaltningen — skall jämte förmyndarekammarens öfriga
behållna inkomster tillfalla allmänna barnhusinrättningen i Stockholm.
Genom ett upphäfvande af adelns forum privilegiatuin skulle adliga
myndlingar till förmyndarekammaren erhålla samma ställning, som redan
äges af myndlingar i prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddar
Justitieombudsmannens
ämbelsbcvältelse till lflll års ltiksdag. 38
298
huset icke introducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under
förmyndarekammaren, utan att bouppteckningsafgifter erlades för adliga
stärbhus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarekammarens arbetskrafter
finge förstärkas. En häraf vållad utgift medförde otvifvelaktigt
minskning i förmyndarekammarens till allmänna barnhusinrättningen
utgående öfverskottsmedel. Om en dylik minskning verkligen vore att
befara genom ett upphäfvande af adelns domstolsprivilegium, skulle naturligtvis
kunna göras till föremål för utredning före privilegiets upphäfvande,
och likaså kunde utredas, huru en dylik minskning i allmänna barnhusets
inkomster finge ersättas.
För min del finner jag frågan om upphäfvande af adelns forum privilegiatum
vara så grundligt debatterad både vid riksdagar och adelsmöten,
att dess lösande i en af det allmänna rättsmedvetandet fordrad riktning
borde, med iakttagande af ofvan framhållna synpunkter, utan svårighet
kunna genomföras. På grund af hvad jag anfört får jag därför hemställa,
att Riksdagen måtte i en till Kungl. Maj:t aflåten
skrifvelse anhålla, det Kungl. Maj:t, efter utredning af
sådana förhållanden, som kunna anses äga samband med
en eventuell fråga om upphörande af den för adeln
ännu bestående rättigheten att i vissa mål och ärenden
hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag1 till erforderliga lag
o
o O O o o
bestämmelser i syfte att adelns omförmälta rättighet
måtte upphäfvas.
Ämbetsresor m. m. under år 1910.
Mina ämbetsresor under år 1910 hafva omfattat Skaraborgs, Gottlands
och Blekinge län samt delar af Stockholms, Alfsborgs och Örebro län. Under
dessa resor har jag besökt länsstyrelser, domkapitel äfvensom rådstufvurätter
och häradshöfdingar tillika med länsfängelser samt krono-, stadsoch
häradshäkten. Krigsrätternas protokoll hafva äfven varit föremål för
granskning; och har jag åt domstolarnas arkiv ägnat nödig uppmärksamhet.
Härför utom har jag förrättat inspektioner af fängelserna å Långholmen.
Redogörelser för hvad under resorna och nämnda inspektioner förekommit
lämnas i de därunder förda diarierna och protokollen, h vil ka, jämte
- 1911 —
299
justitieombudsmansexpeditionens diarium och registratur, komma att för
granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott.
Handlagda klagomål och anställda åtal.
Vid 1910 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande
under handläggning härstädes ........................................................................... 28
Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af............... 347
Summa 375
Af dessa ärenden hafva
såsom återkallade afskrifvits ..............................................................................
till annan myndighet öfverlämnats ..................................................................
efter vederbörandes hörande fått förfalla .....................................................
» annorledes verkställd utredning afskrifvits..........................................
utan åtgärd afskrifvits ........................................................................................
till åtal hänvisats ...................................................................................................
föranleda annan åtgärd än åtal............................................................•_..............
vid årets slut varit hvilande i afbidan på förklaring eller påminnelser
» » > » » » » » annan utredning.....................
> » » » på pröfning beroende......................................................
1
4
84
3
207
10
31
19
2
14
Summa 375
Under år 1910 hafva 14 åtal mot ämbets- och tjänstemän anställts,
nämligen:
på grund af förd klagan...................................................................................... 10
» » » anmärkning vid ämbetsresa ...................................................... 1
» » » » » fånglistgranskning.......................................... 1
af annan anledning ................................................................................................ 2
Summa 14
Sålunda har jag under år 1910 för nedan angifna fel eller försummelser
i ämbete eller tjänst förordnat om åtal mot:
1) kronofogde, för obehörig vräkning;
2) borgmästare, för kränkning af församlingsfriheten;
3) kyrkoherde, för otillbörliga yttranden under predikan;
4) rådstufvurätt, för hörande af målsägare såsom vittnen;
5) landtmätare, för fel vid vägdelningsförrättning;
- 1911 —
300
6) regementschef, för obehörig kritik af ett krigsrättsutslag;
7) rådstufvurätt, för oriktig straff sammanläggning;
8) öfverdirektör, för obehörig bestraffning af e. o. tjänsteman för
innehållet af tryckt skrift;
9) polismän, för obehörigt införande och kvarhållande å polisstation;
10) öfverste, för obehöriga förskott af underlydande redogörare;
11) kyrkoherde, för smädlig affattning af kyrkostämmoprotokoll;
12) länsman, för fel vid utmätning;
13) t. f. borgmästare, för felaktigt beslut rörande straff för tjufnadsbrott
m. m.; och
14) t. f. kronofogde, för felaktigt förfarande i ett utmätningsärende.
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagifvit, att sedan början af senaste lagtima riksmöte någon förklaring
af lag, i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer, icke blifvit
af Kungl. Maj:t meddelad.
För fullgörande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
har jag från de särskilda statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, ej
mindre om hvilka åtgärder blifvit vidtagna i anledning af de utaf Riksdagen
år 1910 aflåtna skrivelser, än äfven — beträffande sådana genom
föregående Riksdagars skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängig^orda ärenden,
hvilka vid 1909 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda —
om hvilka åtgärder blifvit med samma ärenden vidtagna under nästlidna år.
De sålunda vunna upplysningarna, som angifva samtliga ifrågavarande
ärendens ställning vid utgången af år 1910, innefattas i tre särskilda, i
en bilaga till donna berättelse intagna förteckningar. Nämnda bilaga
innehåller därjämte en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1910 aflåta!
till Kungl. Maj:t.
Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari 1911.
BERNDT HASSELROT.
Knut von Matern.
1911
301
Berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård;
afgifven år 1911.
Till RIKSDAGEN.
Under år 1910 hafva följande ärenden varit föremål för kommitterades
handläggning.
Sedan rådstufvurätten i Södertälje genom beslut den 27 juni 1910
förordna!, att kvarstad skulle äga rum å en på Gustaf Lundbergs tryckeri
i Södertälje år 1910 tryckt skrift, benämnd »Kval, af Einar Håkansson»,
äfvensom till Svea hofrätt insändt handlingarna i målet, öfverlämnade hofrätten
med skrifvelse af den 28 juli 1910 till kommitterade samma handlingar
för det ändamål 5 § 8 mom. tryckfrihetsförordningen omförmäler.
I en till hofrätten den 10 augusti 1910 afbiten skrifvelse förklarade sig
kommitterade tillstyrka, att den å skriften lagda kvarstaden skulle fortfara.
Under året hafva kommitterade tillika haft att pröfva åtskilliga från
chefens för justitiedepartementet ombud inkomna anmälningar om tryckta
skrifters indragning jämlikt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen. Dessa
ärenden hafva föranleda 7 sammanträden med kommitterade, däri jämväl
inberäknadt det sammanträde, å hvilket kommitterade behandla! frågan
om kvarstad å skriften »Kval, af Einar Håkansson». Dessutom hafva kommitterade
i några fall medelst cirkulation af handlingarna pröfva! frågor,
huruvida enligt 4 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen meddelad! förordnande
om tryckt skrifts indragning skulle äga bestånd eller icke. På ettdera
af dessa båda sätt hafva kommitterade under år 1910 beslut!!, att i
27 fall förordnande om indragning skulle äga bestånd.
De sålunda indragna skrifterna hafva utgjorts af:
tidningarna »Brand» n:r 17 och »Stormklockan» n:r 205, båda för år 1910;
en skrift, »Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen», hvilken betecknats
såsom »socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift n:r 6»;
följande broschyrer, upprop eller andra flygskrifter, nämligen: »Lydnadens
anda» (indragen fyra gånger); en från Oskarshamnsbladets tryckeri
utan angifvet tryckår utgången flygskrift med öfverskriften »Kamrater»;
en med lika öfverskrift försedd, från aktietryckeriet Skien år 1907 utgången
flygskrift; »Leo Tolstoy om en soldats plikt och ansvar»; »Kan
Sverige försvara sig»; »Handla först — tänk sedan» (indragen två gånger);
— 1911 —
302
»Ned med militarismen, kamp mot skytterörelsen» (indragen två gånger);
»Döden»; »Vill du frivilligt lära dig döda» (indragen två gånger); »Den inre
fienden» (indragen fem gånger); samma skrift omtryckt och försedd med ett
tillägg; »Försvarstokeriet» (indragen åtta gånger); samt »Proletärens plikt».
Indragning af här omförmäla skrifter har ägt rum vid skånska husarregementets
afdelning i Landskrona, Svea trängkår, positionsartilleriregementet
(tre gånger), Bodens ingenjörkår, flottans station i Stockholm (sju
gånger), Alfsborgs fästning, Älfsborgs regemente (två gånger, däraf två
skrifter samtidigt vid ena tillfället), lifregementets grenadjärer (två gånger,
däraf två skrifter samtidigt vid ena tillfället), Göta lifgarde (två gånger),
Smålands husarregemente (två gånger), Kronobergs regemente, lifgardet
till häst (två gånger), Svea lifgarde (två gånger), Vaxholms kustartilleriregemente
(två gånger), fälttelegraf kåren, Svea ingenjörkår, Karlskrona
kustartilleriregemente samt ett i Marstrands hamn liggande kasernfartyg.
Slutligen hafva kommitterade under år 1910 haft att behandla följande
ärende. Chefens för justitiedepartementet ombud i Härnösand, lektorn
Karl K:son Siljestrand meddelade i skrifvelse af den 24 september
1910, att han med anledning af ett skrifvelsen bilagdt antimilitaristiskt
flygblad med öfverskrift »Upp till kamp mot militären», hvilket vore
tryckt i Härnösand någon af dagarna före skrivelser»s afsändande och
enligt ombudets förmenande utan tvifvel afsedt att spridas, bland annat,
å Västernorrlands regementes lägerplats, till chefen för regementet afgifva
förordnande om flygbladets eventuella indragande vid regementet
på grund af § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen. Vid granskning af
detta flygblad, under ett den 3 oktober 1910 hållet sammanträde, funno
sig kommitterade, då handlingarna i ärendet syntes utvisa, att ombudet
förordnat om indragning af ifrågavarande skrift innan den anträffats å
den lägerplats, där ombudet antagit att densamma skulle spridas, förhindrade
att afgifva utlåtande öfver ombudets förevarande åtgärd.
Vid afgörandet af de i förevarande berättelse omförmälta ärenden
har icke någon meningsskiljaktighet yppats bland kommitterade.
Stockholm i januari 1911.
BERNDT HASSELROT.
OSCAR MONTELIUS. HANS HILDEBRAND. IVAR AFZELIUS.
T. SÄVE. E. A. KARLFELDT. JOH. HELLNER.
Knut von Matern.
BILAGOR
till
JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS ÄMBETSBERÄTTELSE
till 1911 års Riksdag.
FÖRTECKNINGAR
ÖFVER
RIKSDAGENS SKRIFVELSER
TILL KUNGL MALT.
39
I.
Förteckning på Riksdagens år 1910 till Kungl. Maj:t ajlåtna skrifvelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning
af samma skrifvelser. *
l:o. Justitiedepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)
Skrifvelsen anmäldes i statsrådet den 18 juni 1910.
I anledning af hvad Riksdagen under punkt 4 i skrifvelsen anfört om sådan
förändrad anordning, att statsförvaltningar, för hvilkas rakning persedel tillverkning vid
rikets fängelser äger rum, få vidkännas lämplig andel i samtliga kostnader för de
persedlar, som åt dem förfärdigas, anbefalldes fångvårdsstyrelsen att i den af Riksdagen
sålunda väckta frågan verkställa utredning samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma
med utlåtande och det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
Sådant utlåtande har ej under år 1910 inkommit.
I öfrigt blefvo erforderliga föreskrifter i de uti skrifvelsen afsedda ämnen meddelade.
2:o af den 25 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till lagar, innefattande ändring dels i gällande stadganden om nattvardsgång,
dels i 2 kap. 3, 4 och 8 §§ kyrkolagen, dels ock i 2 kap. 13 §
samma lag. (18.)
Lagar i dessa ämnen utfärdade den 18 mars 1910.
* Det vid slutet af hvarje rubrik utsätta siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.
— 1911 —
6
3:o Riksdagens skrifvelse af den 1 mars, i anledning af väckt motion med förslag
till ändrad lydelse af 7 och 9 §§ i lagen om val till Riksdagen. (20.)
Lag i ämnet utfärdad den 4 mars 1910.
4:o af den 2 mars, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (22.)
1910 den 18 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
5:o af den 4 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning till
Riksdagen angående lag om husrannsakan. (25.)
Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.
6:o af den 11 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning. (29.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
7:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen. (30.)
Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.
8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gallmark, som
upplåtits till allmänt begagnande. (31.)
Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
9:o af den 29 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. (40.)
Ärendet är beroende på Kungl. Haj:ts pröfning.
10:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult
n:r 1 i Skeda socken. (76.)
Denna skrifvelse anmäldes i statsrådet den 27 maj 1910, därvid Kungl. Maj:t anbefallde
sin befallningshafvande i Östergötlands län att i fråga om förvaltningen af
köpeskillingen för lägenheten och dess användande för det med lägenhetens upplåtande
till Hanekinds härad afsedda ändamål, efter vederbörandes hörande, afgifva
utlåtande. Sedan sådant utlåtande inkommit, har vidare åtgärd i ärendet under år
1910 ej vidtagits.
ll:o af den 10 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 § 34 punkten i lagen om val till Riksdagen.
(101.)
Lag i ämnet utfärdad den 21 maj 1910.
— 1911 —
7
12:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om styrkande
af hinderslöshet till äktenskap. (127.)
Kungl. Maj:t har den 10 juni 1910 utfärdat lag i ämnet.
13:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts förslag till lag angående upphäfvande
af lagen den 1 juli 1898 om anteckning i kyrkobok af utrikes
slutna äktenskap. (128.)
Lag i ämnet utfärdad den 10 juni 1910.
14:o af den 2 juni, rörande utledning i fråga om kostnadsfri utdelning af Rostoch
inrikes tidningar till rikets samtliga kommuner. (146.)
Sedan utlåtande i ärendet afgifvits af svenska akademien, har Kungl. Maj:t den 28
oktober 1910 däri meddelat beslut, innebärande hufvudsakligen att rikets kommuner
skola från och med år 1911 äga att genom postverket abonnera å ifrågavarande
tidning mot erläggande allenast af stadgad postbefordringsafgift.
15:o af den 1 juni, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
tillsättning af prästerliga tjänster. (148.)
öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet.
Sedan lagrådet hörts öfver det af Riksdagen för dess del under viss förutsättning
antagna förslag till lag i ämnet samt kyrkomötet, hvars yttrande inhämtats
öfver detta förslag, under enahanda förutsättning som Riksdagen godkänt detsamma,
har lag i ämnet utfärdats den 9 december 1910.
16:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50—53
angående ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan m. m. (153.)
Sedan lagrådet hörts öfver de af Riksdagen för dess del antagna förslag till lag om
ändrad lydelse af 3 och 10 §§ i grufvestadgan samt lag om inskränkning i inmutningsrätten,
har Kungl. Maj:t den 12 augusti 1910 utfärdat lagar i dessa ämnen.
Skrifvelsen har, i hvad den angår utläggande af vissa statsgrufvefält, öfverlämnats
till jordbruksdepartementet.
I (ifrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
17:o af den 2 juni, i anledning af Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna
gjorda framställningar om provisorisk lönereglering för befattningshafvande
i statsdepartement samt vissa centrala ämbetsverk. (154.)
Skrifvelsen bär, såvidt statsdepartementen angår, den 21 oktober 1910 anmälts i
statsrådet, därvid erforderliga bestämmelser i ämnet meddelades.
— 1911 —
8
18:o Riksdagens skrifvelse af den 4 juni, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen. (155.)
Lag i ämnet utfärdad den 10 juni 1910.
19:o af den 8 juni, i anledning af Kung], Maj:ts proposition med förslag till
lag om föreningar, lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap.
4 § strafflagen, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription och
om årsstämning den 4 mars 1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast
egendom den 4 maj 1906. (181.)
Ben 12 augusti 1910 hafva utfärdats lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och
23 kap. 4 § strafflagen, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken
samt lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription och om
årsstämning den 4 mars 1862.
Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förslag till särskilda lagar om ideella
föreningar och om ekonomiska föreningar, samt dessa, i anledning af infordrade
yttranden öfver desamma, reviderats, hafva de sålunda omarbetade förslagen äfvensom
förslaget till lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i vissa fall för
bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 remitterats till lagrådet,
hvars utlåtande vid årets slut ännu ej afgifvits.
20:o af den 5 juni, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående ändring
af 1 i kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring af
158 § utsökningslagen, lag angående ändring af 10 § lagen om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 samt lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 §
samt 25 kap. 15 och 22 §§ strafflagen. (182.)
Lag angående ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken har den 10 juni 1910 utfärdats.
Hvad angår öfriga hithörande frågor har, efter inhämtande af yttranden från
ämbetsmyndigheter samt enskilda personer och sammanslutningar, Kung!. Maj:t till
lagrådet remitterat uppgjorda förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare
och arbetare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetstvister
och lag om vissa arbetsaftal äfvensom förslagen till lag angående ändring af 158 §
utsökningslagen och lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas skall i
afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.
Vid årets slut var lagrådets utlåtande ej afgifvet.
— 1911 —
9
21 :o Riksdagens skrifvelse af den 5 juni, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition
angående anslag till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen
under år 1911. (183.)
1910 den 18 juni i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.
22:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i 19 och 20 kap. strafflagen. (184.)
Efter lagrådets hörande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslaget har
Kungl. Maj:t den 4 juli 1910 utfärdat lag i ämnet.
23:o af den 8 juni, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om aktiebolag och till lag om vissa ändringar i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895, dels ock i anledning dåra!
väckta motioner. (189.)
Sedan lagrådet blifvit hördt öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslaget
till lag om aktiebolag, har Kungl. Maj:t den 12 augusti 1910 utfärdat lagar i dessa
båda ämnen.
2:o. Utrikesdepartementet.
24:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)
1910 den 18 juni föredragen, hvarvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut rörande anslagen under tredje hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från
Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnade, att Riksdagens i punkterna 1—16
af förevarande skrifvelse anmälda beslut skulle delgifvas statskontoret till kännedom
och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme, hvarjämte departementschefen
med anledning af hvad Riksdagen i 1 punkten anmält hemställde, att Kungl. Haj:t
måtte fastställa ny aflöningsstat för beskickningar och konsulat att från den 1 januari
1911 lända till efterrättelse.
Hvad beträffar punkterna 17, 18 och 19 har ingen vidare åtgärd varit erforderlig.
25:o af den 22 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
af den mellan Sverige och Tyska riket den 8 maj 1906 afslutade
handels- och sjöfartstraktaten. (15.)
I fråga om denna skrifvelse har ingen åtgärd varit erforderlig.
— 1911
10
3:o. Landtförsvarsdepartementet.
26:o Riksdagens skrifvelse af den 12 februari 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition n:r 19 med förslag till lag om ändrad lydelse af § 27 mom. 1
värnpliktslagen den 14 juni 1901. (13.)
Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t den 12 februari 1910, då Kungl. Maj:t utfärdade
lag i ämnet.
27:o af den 2 mars, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående utförande
af vissa reparationsarbeten i Södra skånska infanteriregementets sjukhus
å Refvinge hed. (19.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 8 mars 1910 uppdrog Kungl. Maj:t åt
arméförvaltningen att låta verkställa ifrågavarande arbeten för en kostnad af högst
11,300 kronor, att utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar.
28:o af den 8 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af nytt ridhus vid krigsskolan å Karlberg. (69.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 15 april 1910 bemyndigade Kungl. Maj:t
arméförvaltningen att gå i författning om verkställande af ifrågavarande nybyggnad
för en kostnad af högst 51,000 kronor, att utgå från fjärde hufvudtitelns allmänna
besparingar.
29:o af samma dag, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående lön och
dagaflöning åt en gevärshandtverkare öfver stat vid Kronobergs regemente.
(70.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 15 april 1910 förordnade Kungl. Maj:t,
att ifrågavarande gevärshandtverkare skulle, högst intill utgången af år 1912, äga
uppbära för sådan beställning i stat uppförd lön och dagaflöning, att utgå på sätt
Riksdagen medgifvit, äfvensom att denne gevärshandtverkare tillkommande inkvarterings-
och servisbidrag samt ersättning för bränsle och lyse skulle bestridas af vederbörliga
anslag.
30:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronans andel i den till roten n:r 1 Gäst af Gottlands andra
båtsmanskompani hörande förlägenhet. (44.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 14 maj 1910 bär Kungl. Haj:t meddelat
föreskrifter för bringande till verkställighet af ifrågavarande utaf Kungl. Maj:t med
Riksdagen beslutade försäljning.
31 :o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfningsfält för Kronprinsens husarregemente.
(135.)
— 1911
11
Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 juni 1910 bemyndigade Kung!. Maj:t
arméförvaltningen att å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar sluta aftal med Malmö
stad om öfverlämnande till staden af ifrågavarande områden på de i propositionen
angifna villkor.
32:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af särskild!) rekryteringsbidrag för fyllande af
1911 års stater. (131.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 juni 1910 utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser
för användandet af det beviljade extra rekryteringsbidraget.
33:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet. (4.)
Vid föredragning af denna skrifvelse den 10 juni 1910 fastställde Kungl. Maj:t
vederbörliga stater samt anbefallde vederbörande myndigheter att inkomma med förslag
till fördelning af vissa sålunda anvisade medel.
34:o af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)
Skrifvelsen anmäldes inför Kungl. Maj:t i de till landtförsvarsdepartementets föredragning
hörande delar den 22 juli 1910.
4:o. Sjöförsvarsdepartementet.
35:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1910, angående utredning i fråga
om förläggande af ett fyrskepp vid Ölands södra udde. (106.)
Sedan utlåtande i ärendet den 21 maj 1910 infordrats från lotsstyrelsen, har detta
ämbetsverk den 7 juni samma år afgifvit sådant utlåtande; och är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
36:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)
Kungl. Maj:t har den 18 juni 1910 förordnat om erforderliga åtgärder utom i hvad
angår det Riksdagens beslut, hvithet anmälts i 13 punkten angående omorganisation
af navigationsskolorna.
Beslut om utredning af vissa frågor rörande navigationsskolorna har meddelats
den 29 juli 1910; men är denna utredning ännu ej afslutad.
37:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel till anskaffande
och anordnande af hissar i flottans sjukhus i Karlskrona m. m.
(129.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag. 40
12
Anmäldes den 18 juni 1910 inför Kungl. Maj:t; och beslötos därvid erforderliga
åtgärder.
38:o Riksdagens skrifvelse af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående användande af behållning å extra ordinarie anslaget till
fortsättande af arbetena å rikets kustfästningar m. m. (130.)
Anmäldes den 10 juni 1910 inför Kungl. Maj:t; och förordnades därvid om erforderliga
åtgärder.
39:o af den 4 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för underofficern af 2 graden vid maskiniststaten Carl Theodor Samuel
Spartan från ådömd ersättningsskyldighet. (161.)
Anmäldes den 10 juni 1910 inför Kungl. Maj:t; och meddelades därvid erforderliga
föreskrifter.
40:o af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)
Sedan skrivelser! den 18 juni 1910 genom finansdepartementet anmälts inför Kungl.
Maj:t och ett tryckt exemplar af skrivelsen tillika med protokollsutdrag öfverlämnats
till sjöförsvarsdepartementet, har Kungl. Maj:t den 12 september 1910 fattat beslut
i de på sistnämnda departements föredragning beroende delar af ärendet.
5:o. Civildepartementet.
41:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(6.)
Anmäldes den 4 juli 1910, därvid
beträffande fyrtionde punkten, angående stipendier för utbildning af tuberkulosläkare,
medicinalstyrelsen anbefalldes att till Kungl. Haj:t inkomma med förslag till
bestämmelser i ämnet.
Efter det medicinalstyrelsen inkommit med sådant förslag, meddelades den 12
september 1910 bestämmelser i afseende å ifrågavarande stipendier.
Beträffande femtioåttonde punkten, angående anslag i och för befrämjande
och organiserande af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, anbefalldes kommerskollegium
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till villkor och bestämmelser
för erhållande af understöd från det af Riksdagen under donna punkt beviljade förslagsanslag
af 40,000 kronor.
Sedan kommerskollegium inkommit med sådant förslag, har Kungl. Maj:t den
25 november 1910 utfärdat kungörelse i ämnet äfvensom förordnat, att hos kommers
—
1911 —
13
kollegium skulle från och med den 1 januari 1911 tillsvidare anställas en tjänsteman
med benämningen arbetsförmedlingsinspektör; hvarjemte i (ifrigt erforderliga
åtgärder beslötos.
Beträffande sextioandra punkten, angående utredning i fråga om utgifvande
af en ny upplaga af handboken »Sverige, Land och Folk», förordnades, att ett tryckt
exemplar af Riksdagens skrifvelse, i hvad anginge denne punkt, skulle öfverlämnas
till finansdepartementet för vidare behandling.
Beträffande skrifvelsens öfriga delar beslötos erforderliga åtgärder.
42:o Riksdagens skrifvelse af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och
indragningsstaterna. (10.)
Anmäldes den 15 juli 1910 i de delar, som tillhörde handläggning af civildepartementet,
därvid dels förordnades, att aftryck af skrifvelsen i omförmälta delar skulle
meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
berodde, samt att innehållet däraf skulle delgifvas öfriga vederbörande ämbetsmyndigheter,
dels ock, med anledning af Riksdagens under 10 punkten af skrifvelsen omförmälta
beslut angående godkännande af vissa ändrade grunder för barnmorskornas
pensionsanstalt, riksförsäkringsanstalten anbefalldes att uppgöra och till Kungl. Maj:t
inkomma med förslag till nytt reglemente för barnmorskornas pensionsanstalt. Sedan
sådant förslag inkommit, anmäldes ärendet den 30 december 1910, därvid förnyadt
reglemente för pensionsanstalten utfärdades.
43:o af den 22 februari, angående kontrollen öfver de med statslån understödda
enskilda järnvägarne. (17.)
Anmäldes den 4 mars 1910, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att i anledning af skrifvelsen afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 23 juni 1910 och förklarades därvid, att Kungl. Maj:t
ville i hvarje särskild! fall vid beviljande af statslån för utförande af enskild järnvägsanläggning
förordna angående den kontroll, som kunde höra föreskrifvas.
44:o af den 1 mars, i anledning af väckta motioner med förslag till ändrad
lydelse af §§ 25 och 28 i förordningen om kommunalstyrelse i stad,
§§ 11 och 14 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm samt
§§ 6 och 8 i förordningen om landsting. (21.)
Kungl. Maj:t har den 4 mars 1910 låtit i ämnet ‘utfärda tre särskilda lagar.
45:o af den 2 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för likviderande af förfallen skuld å statslån till Östra Blekinge järnvägsaktiebolag.
(68.)
Anmäldes den 29 april 1910, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
1911 —
14
46:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 17 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862. (73.)
Kungl. Maj:t har den 27 maj 1910 utfärdat lag i ämnet.
47:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Sophiahemmet af visst område å Kungl. Djurgården. (87.)
Anmäldes den 1 juli 1910, därvid förklarades, att styrelsen för Sophiahemmet hade
att, därest Sophiahemmet ville komma i åtnjutande af ifrågavarande markupplåtelse,
föranstalta om sådan ändring af stadgarna för hemmet, att i desamma infördes föreskrift
därom, att Kungl. Maj:t skulle äga att förordna en ledamot i styrelsen för
Sophiahemmet, äfvensom att donna bestämmelse icke finge ändras utan Kungl. Maj:ts
tillstånd.
Sedan sådan ändring i Sophiahemmets stadgar blifvit vidtagen, beslötos vid förnyad
anmälan af ärendet den 23 december 1910 erforderliga åtgärder.
48:o af den 3 maj, angående utredning i fråga om mindre kostbara järnvägars
med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska utvecklingen. (91.)
Anmäldes den 27 maj 1910, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, verkställa den utredning, som i Riksdagens
skrifvelse afsåges. Den anbefallda utredningen har ännu icke inkommit.
49:o af den 6 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid försäkringsinspektionen. (92.)
Anmäldes den 27 maj 1910, därvid försäkringsinspektionen anbefalldes att inkomma
med förslag till ny instruktion för inspektionen och samtidigt därmed, på sätt Riksdagen
uti skrifvelsen erinrat, afgifva förslag till grunder för aflöningen till den extra
personalen hos inspektionen. Sedan försäkringsinspektionen inkommit med förslag till
instruktion, har Kungl. Haj:t den 12 augusti 1910 fastställt instruktion och aflöningsstat
för försäkringsinspektionen samt utfärdat kungörelse angående villkor och
bestämmelser för åtnjutande af de från 1911 års början fastställda aflöningsförmåner
för ordinarie tjänstinnehafvare i inspektionen. Ärendet i hvad det afser pensionering
af tjänstinnehafvare öfverlämnades till finansdepartementet för vidare handläggning.
Efter det försäkringsinspektionen afgifvit förslag till grunder för aflöningen till
den extra personalen hos inspektionen, meddelades den 23 december 1910 bestämmelser
härutinnan.
50:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 6 under sjätte hufvudtiteln
af statsverkspropositionen gjorda framställning angående biträde
inom civildepartementet vid beredning af ärenden rörande försäkringsväsendet.
(93.)
Anmäldes den 27 maj 1910, därvid af skrifvelsen föranledd åtgärd beslöts.
— 1911 —
15
51:o Riksdagens skrifvelse af den 6 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande af elektrisk belysning och värmeledning inom vissa
delar af Vadstena hospital. (94.)
Anmäldes den 21 maj 1910, därvid beslöts, att medicinalstyrelsen skulle erhålla
underrättelse om Riksdagens beslut i ärendet.
52:o af den 10 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af §§ 33 och 73 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet m. m. jämte en inom Riksdagen i ämnet vackt
motion. (102.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid lag i ämnet utfärdades.
53:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (105.)
Anmäldes den 23 juni 1910, därvid
beträffande fjärde punkten, angående anslag till markinköp för kuranstalten
Solvik å Styrsö, förklarades, att styrelsen för Västra Sveriges Blåbandsförbund både
att, därest den ville komma i åtnjutande af det af Riksdagen för berörda markinköp
af ifrågavarande medel anvisade belopp af 3,000 kronor, till Kungl. Maj:t
inkomma med skriftlig förbindelse att icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande
i framtiden använda anstalten till annat än det därmed afsedda ändamål.
Sedan sådan förbindelse afgifvits, anmäldes ärendet ånyo den 23 september
1910; och beslöts därvid erforderlig åtgärd.
Beträffande skrifvelsens öfriga delar beslötos erforderliga åtgärder.
54:o af den 24 maj, angående ersättning till vissa lägenhetsinnehafvare för
förlust vid bortförande af byggnader från det till statens järnvägar upplåtna
området af kronans öfverloppsmark omkring Gällivare malmberg. (121.)
Anmäldes den 1 juli 1910, därvid Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
anbefalldes att dels utfärda allmän kungörelse därom, att de lägenhetsinnehafvare,
hvilka ville gorå anspråk på utbekommande af ersättning för vid ifrågavarande byggnaders
bortförande liden förlust, ägde att inom viss tid hos Konungens befallningshafvande
gorå framställning om dylik ersättning, dels ock därefter, för utrönande om
och i hvad män ersättning herde utgå, i hvarje särskild! fall verkställa och till
Kungl. Maj:t inkomma med utredning i vissa närmare angifna hänseenden, hvilka
vid ersättningsanspråkens bedömande kunde tjäna till upplysning.
Konungens befallningshafvande har ännu ej inkommit med dylik utredning.
55:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om beviljande af anslag
till låneunderstöd åt enskilda järnvägar. (122.)
Anmäldes den 23 juni 1910, därvid förordnades, att aftryck af skrifvelsen skulle
till väg- och vattenbyggnadsstyrelseu öfverlämnas.
— roll —
16
56:o Riksdagens skrifvelse af den 24 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående uppförande af ett hospital å Frösön invid Östersund.
(123.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid uppdrogs åt en kommission att verkställa af
skrifvelsen föranledd utredning i ärendet. Sedan sådan utredning inkommit, beslötos
vid förnyad anmälan af ärendet den 8 oktober 1910 erforderliga åtgärder.
57.o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel för år 1910 för fortsatt utveckling af statens telefonväsende.
(124.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid förordnades, att Riksdagens beslut i ämnet
skulle meddelas telegrafstyrelsen till kännedom.
58:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vissa förutvarande och nuvarande befattningshafvare vid statens järnvägar
att gälda ersättningsbelopp, som i anmärkningsväg ådömts dem till
återbetalning m. m. (133.)
Anmäldes den 23 juni och den 12 september 1910, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.
59:o af den 31 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. (145.)
Kungl. Maj:t bär den 4 juli 1910 låtit utfärda dels lag angående rätt till pen
sion
för tjänstemän vid statens järnvägar, dels kungörelse med öfvergångsbestämmelser
angående rätt till pension för vissa tjänstemän vid statens järnvägar, dels ock
kungörelse angående ändrad lydelse af § 1 mom. 2 i aflöningsreglementet för tjänstemän
vid statens järnvägar den 15 november 1907.
Vidare bär Kungl. Maj:t den 16 december 1910 anbefallt statskontoret att med biträde,
i den man så kan erfordras, af högst två sakkunniga verkställa den i Riksdagens
skrifvelse afsedda utredning rörande sättet för bestridande af kostnaden för
pensionering af statens järnvägars personal samt att därefter, och sedan fullmäktige
i riksgäldskontoret beredts tillfälle att yttra sig i ärendet, till Kungl. Maj:t inkomma
med yttrande och förslag i ämnet.
60:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en elektrisk kraftstation vid Porjusfallen i Stora Lule älf. (151.)
Anmäldes den 15 juli 1910, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till definitiv plan för järnvägen mellan Gällivare och
Porjus, hvarjämte i öfrigt erforderliga åtgärder beslötos.
Sedan järnvägsstyrelsen afgifvit förslag till definitiv plan för nämnda järnväg, anmäldes
ärendet ånyo den 18 november 1910; och fastställdes därvid plan för järnvägen.
— 1911 —
17
61:o Riksdagens skrifvelse af den 3 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och
Järna järnvägsstationer m. in. (152.)
Anmäldes den 1 juli 1910, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till definitiv plan för dels utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan
Rönninge och Järna stationer å västra stambanan, dels banans framdragande i ändrad
sträckning från Rönninge på fast bro å segelfri höjd öfver Södertälje kanal norr om
slussen därstädes och vidare genom staden Södertälje, dels ock af ifrågavarande arbeten
föranledda stationsanordningars utförande.
Sedan järnvägsstyrelsen afgifva förslag till definitiv plan för utläggning af ytterligare
ett järnvägsspår å sträckan mellan Saltskogs och Jama stationer, anmäldes ärendet
i donna del ånyo den 9 december 1910; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.
62:o af den 2 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om sjukkassor samt fyra i ämnet väckta motioner. (156.)
Kungl. Maj:t har den 4 juli 1910 utfärdat lag i ämnet.
63:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i ämnet
väckt motion. (157.)
Anmäldes den 4 juli 1910, därvid kungörelse angående statsbidrag åt sjukkassor utfärdades.
64:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i riket
och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för densamma, dels
ock i ämnet väckta motioner. (158.)
Anmäldes den 8 juli 1910; och anbefalldes därvid kommerskollegium att inkomma
med förslag till instruktion för tillsynsmyndigheten m. m. Den 12 september 1910
beslöts, att en sjukkassebyrå skulle inrättas inom kommerskollegium, hvarjämte meddelades
bestämmelser rörande vissa förberedande åtgärder för organiserandet af nämnda
byrå.
Sedan kommerskollegium inkommit med det infordrade förslaget i ämnet, anmäldes
ärendet ånyo den 23 december 1910, därvid fastställdes instruktion för tillsynsmyndigheten
och aflöningsstat för sjukkassebyrån äfvensom utfärdades särskilda kungörelser
om sjukkassenämnden, angående handläggningen af frågor om statsbidrag åt
sjukkassor, angående sjukkasseregistrets förande, angående formulär för vissa uppgifter
rörande sjukkassor och angående ändrad lydelse af § 15 i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 samt beslötos i öfrigt erforderliga åtgärder.
G5:o af den 9 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
— 1911 —
18
grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall samt en i
ämnet väckt motion. (1 70.)
Anmäldes den 4 juli 1910, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.
66:o Riksdagens skrifvelse af den 7 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anordnande af sanatorievård åt vissa statstjänare. (175.)
Anmäldes den 31 augusti och den 30 december 1910, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.
67:o af den 8 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt notarien hos riksförsäkringsanstalten A. R. Ljunggren. (176.)
Anmäldes den 23 juni 1910, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
68:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ärligt
understöd åt biträdande postexpeditören Anna Maria Hammarstrand, född
Flycht. (177.)
Anmäldes den 4 juli 1910, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
69:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående årliga
understöd åt förra poststationsföreståndaren Hedvig Sofia Clementeoff och
poststationsföreståndaren Helena Aurora Clementeoff. (178.)
Anmäldes den 4 juli 1910, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
70:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Lappträsk till Yeittijärvi m. m. samt en i ämnet
väckt motion. (179.)
Anmäldes den 1 juli 1910, därvid Konungens befallningshafvande i Norrbottens län
anbefalldes att vidtaga erforderliga åtgärder för utrönande, huruvida landsting, kommuner
eller enskilda utfästa sig att uppfylla vissa villkor med afseende å nämnda
järnväg och utfartsvägen från Keräsjoki m. m.
Konungens befallningshafvande har icke inkommit med utredning i anbefallda hänseenden.
71:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående bidrag
af statsmedel till åstadkommande af en järnväg från Trollhättan till Nossebro.
(180.)
Anmäldes den 23 juni 1910, därvid erforderlig åtgärd beslöts.
72:o af samma dag, rörande publikation af regeringsrättens utslag. (187.)
Anmäldes den 18 juni 1910, därvid föreskrefs, att regeringsrättens utlåtande i ärendet
skulle genom utdrag af protokollet inhämtas.
Sedan regeringsrätten inkommit med utlåtande, anmäldes ärendet ånyo den 2 december
1910; och beslötos därvid erforderliga åtgärder.
— 1911 -
19
73:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse till riksbanken af den s. k. landshöfdingens
trädgård i Kristianstad. (188.)
Anmäldes den 1 juli 1910, därvid förordnades, att ett tryckt exemplar af Riksdagens
skrifvelse skulle öfverlämnas till fullmäktige i riksbanken till kännedom.
74:o af den 8 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk. (193.)
Anmäldes den 15 juli 1910, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
inkomma med viss af skrifvelse!! föranledd utredning i ämnet. Sådan utredning har
ännu ej inkommit.
75:o af den 10 juni, angående statsreglering^! och sättet för anvisande af vissa
anslagsbelopp. (196.)
öfverlämnad från finansdepartementet.
Anmäldes den 29 juli och den 12 september 1910 i särskilda delar; och beslötos
-därvid erforderliga åtgärder.
6:o. Finansdepartementet.
76:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens första hufvudtitel, innefattande anslagen till hof- och
slottsstaterna. (l.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat,
att innehållet af skrifvelse!! skulle meddelas riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse.
77:o af den 10 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (7.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad
besluten skilde sig från Kungl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat att Riksdagens
ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse,
i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet i de delar,
som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle meddelas dessa.
Den 11 och 25 november samt 9 december 1910 har skrifvelse!! i vissa afseende!»
ånyo anmälts.
78:o af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions-och indragningsstaterna. (10.)
Vid föredragning af donna skrifvelse den 18 juni 1910 har Kungl. Maj:t förordnat,
att skrifvelse»! skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 äre Riksdag. 41
20
än finansdepartementet, för sådant ändamål öfverlämnas till vederbörande departement,
samt att innehållet af skrivelser! i öfrigt skulle meddelas statskontoret till
kännedom och efterrättelse.
79:o Riksdagens skrifvelse af den 12 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition om ändrad lydelse af 35 § 1 mom. bränn vinsförsäljningsförordningen.
(11.)
Den 18 februari 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.
80:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af 1 § 3 mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning af maltdrycker. (12.)
Den 31 augusti 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat författningar i ämnet.
81 :o af den 22 februari, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för utländsk turist att under viss tid tullfritt disponera hit till riket medförd
automobil. (16.)
Den 6 maj 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser i ämnet.
82:o af den 18 mars, angående val af två fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda verk. (32.)
Den 22 april 1910 har denne skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.
83:o af samma dag, angående val af ordförande och tre fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtlige fullmäktige i nämnda
verk. (33.)
Den 22 april 1910 har denna skrifvelse blifvit inför Kungl. Maj:t anmäld och lagd
till handlingarna.
84:o af den 29 mars, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående visa
ny bestämmelse med afseende å vikt. (39.)
Den 18 juni 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.
85:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till direktionen för Mariefreds sjukstuga af visst Gripsholms slott
tillhörande område. (41.)
Den 21 maj och 8 oktober 1910 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter
i ämnet.
86:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Mariefreds och Kärnbo församlingar af förra djurgårdsinspektorsbostället
Vik n:r 1. (42.)
Den 21 maj och 8 oktober 1910 har Kungl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter
i ämnet.
— 1911 —
21
8 7:o Riksdagens skrifvelse af den 6 april, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående försäljning till staden Mariestad af ett inom nämnda stad
beläget kronomagasin m. m. (43.)
Vid föredragning den 21 maj 1910 bär Kung!. Maj:t uppdragit åt Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län att vidtaga åtgärder för löseskillings bestämmande
på i skrifvelsen angifvet sätt samt att, efter det värderingen blifvit verkställd, öfverlämna
instrumentet öfver förrättningen.
Sedan omförmälta värdering till Kungl. Maj:t numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
88:o af den 9 april, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)
Den 14 oktober 1910 bär Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse med förklaring och
ändring af kungörelsen den 23 maj 1884 angående skyldighet för vederbörande
verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning af Riksdagens
revisorer afgifva berättelser och räkenskapssammandrag.
Skrifvelsen har för utlåtande öfverlämnats dels, i hvad den afser framställning
om uppläggande i rikshufvudboken af ett särskild!) konto för kommerskollegium, till
den af Kungl. Maj:t den 26 september 1902 tillsätta kommittén för granskning af
statens bokföring, dels ock till öfverintendentsämbetet för verkställande af utredning
om beredande af förvaringsrum för vissa arkivhandlingar i det gamla riksbankshuset
vid Järntorget i Stockholm.
I hvad skrifvelsen angår sättet för redovisande af kommittékostnader är densamma
jämväl föremål för utredning inom vederbörande ämbetsverk.
Skrifvelsen, i hvad den afser fråga om utgallra!g ur de centrala ämbetsverkens
och myndigheternas samt länsstyrelsernas arkiv af mindre värdefulla handlingar, har
öfverlämnats till ecklesiastikdepartementet.
89:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarne
gjorda framställningar om anslag för beredande af extra lönetillägg
för år 1910 åt en del tjänstemän och hetjänte m. m. (67.)
Den 22 april 1910 har Kungl. Maj:t utfärda! kungörelse i ämnet.
90:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af brännvin. (71.)
Vid föredragning den 6 maj 1910 hafva öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande
i rikets samtliga län anbefallts afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen.
Sådana utlåtanden hafva ännu icke inkommit från alla vederbörande.
— 1911 —
22
91:o Riksdagens skrifvelse af den 15 april, angående utsättande å kronodebetsedlarna
af tid och ställe för uppbördsstämma. (72.)
Skrifvelsen bär öfverlämnats till statskontoret och kammarrätten för gemensamt
utlåtande, hvithet ännu icke inkommit.
92:o af den 22 april, i anledning af dels Kungl. Maj ris proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften, dels ock i
ämnet väckta motioner. (74.)
Den 23 april 1910 har Kungl. Majri utfärdat förordning angående ändrad lydelse
af ifrågavarande paragrafer.
Beträffande Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning om förslag till bestämmelser
i vissa afseenden har Kungl. Majri den 14 maj 1910 bemyndigat chefen
för finansdepartementet att tillkalla vissa sakkunniga för afgifvande af förslag i ämnet.
Sedan dylikt förslag af de sakkunniga afgifvits, är ärendet beroende på Kungl.
Maj ris pröfning.
93:o af den 6 maj, i anledning af Kungl. Majris proposition angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid försäkringsinspektionen. (92.)
I den del, hvari skrifvelsen öfverlämnats till finansdepartementet, beror ärendet på
Kungl. Majris pröfning.
94:o af den 3 maj, i anledning af Kungl. Maj ris proposition med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige
och Norge. (95.)
Den 6 maj 1910 har Kungl. Majri utfärdat förordning i ämnet.
95:o af samma dag, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (96.)
Den 18 juni 1910 har Kungl. Majri utfärdat kungörelse i ämnet.
96:o af den 18 maj, angående anvisande af anslag till förstärkning af arbetskrafterna
inom statskontoret. (107.)
Den 10 juni 1910 har Kungl. Majri meddelat erforderliga bestämmelser och föreskrifter
i ämnet.
97:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj ris proposition med förslag till
förordning angående uppgifter om befolkningens yrken för folkräkningen
den 31 december 1910. (108.)
Den 10 juni 1910 har Kungl. Majri utfärdat förordning i ämnet.
98:o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj ris proposition med förslag till
ändrad lydelse af 15 § i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
af brännvin. (109.)
Den 12 september 1910 har Kungl. Majri utfärdat förordning i ämnet samt upp
—
1911 —
23
dragit åt kontrollstyrelsen att utfärda de föreskrifter, som till vinnande af kontroll
i visst afseende kunde anses erforderliga.
99:o Riksdagens skrifvelse af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 2, 12, 13
och 21 M i förordningen angående tillverkning af brännvin den 11 oktober
1907. (ilo.)
Den 12 september 1910 bär Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.
100:o af den 20 maj, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 14 och 29 §§ i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af vin och Öl. (120.)
Den 10 juni 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.
101:o af den 1 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnads- och
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott. (132.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 af denna skrifvelse har Kungl. Maj:t meddelat
erforderliga föreskrifter i ämnet.
102.0 af den 2 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde
hufvudtitlarna gjorda framställningar om provisorisk lönereglering för
befallningshafvande i statsdepartement samt vissa centrala ämbetsverk.
(154.)
Den 21 oktober 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelser i hvad sknfvelsen rör
kommerskollegium samt patent- och registreringsverket.
103:o af samma dag, angående åtgärder mot användande af denatureradt brännvin
såsom berusningsmedel. (159.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 har skrifvelsen remitterats till öfverståthållarämbetet
och samtliga Konungens befallningshafvande för afgifvande af utlåtande.
Sedan samtliga vederbörande inkommit med utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. LIaj:ts pröfning.
104:o af den 4 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter gårdfarihandlanden August
Eriksson från Gransjö i Helgums socken. (160.)
Se bär nedan under 108:o.
I05:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Emanuel Ekbergs
från Nysätra socken hustru Emma Teresia Ekberg, född Haglund. (162.)
Se bär nedan under 108:o.
— 1911 —
24
106:o Riksdagens skrifvelse af den 4 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter slaktaren
Johan Fredrik Sjöberg i Lund. (163.)
Se bär nedan under 108:o.
107 ro af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Emma Kristina Moberg från
Ljungby socken. (164.)
Se bär nedan under 108:o.
108:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter handlanden Edvard Alarik
Hem qvist från Källby socken. (165.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 bär Kungl. Maj:t förordnat, att de under
104:o 108:o omförmäla fem skrivelser skulle meddelas vederbörande till kännedom.
109:o af den 3 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
af en lånefond för befrämjande af handtverk och härmed jämförlig
mindre industri. (167.)
Den 16 december 1910 bär Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter i ämnet.
Skrivelsen, i hvad den innefattar anmälan om ett beviljadt extra anslag för år
1911 å 2,000 kronor, är beroende på Kungl. Majtts pröfning.
110:o af den 7 juni, angående de i 63 § regeringsformen föreskrina kreditivsummor.
(174.)
Vid anmälan den 18 juni 1910 af donna skrifvelse bär Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle meddelas statskontoret till kännedom.
lll:o af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 7, 23 och 38 §§ i förordningen angående stämpelafgiften
den 18 september 1908. (185.)
Den 18 juni 1910 bär Kungl. Maj:t utfärdat förordning i ämnet.
112:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (186.)
Den 18 juni 1910 bär Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.
113:o af den 8 juni, angående tullsatserna för kaffe och kaffesurrogat. (190.)
Vid anmälan den 18 juni 1910 af denna skrifvelse bär densamma lagts till handlingarna.
114:o af samma dag, i anledning af dels Kungl Maj:ts proposition med förslag till
förordning med tulltaxa för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta
motioner. (191.)
— 1911 —
25
Den 4 juli 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat förordning med tulltaxa för inkommande
varor.
Skrifvelsen har i vissa afseende remitterats till generaltullstyrelsen, kommerskollegium
och kontrollstyrelsen för afgifvande af utlåtande.
Samtliga dessa infordrade utlåtanden hafva ännu,icke inkommit.
115:o Riksdagens skrifvelse af den 8 juni, angående vissa delar af tullbevillningen.(l 92.)
Den 18 juni 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.
116:o af den 9 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående särskild grund för beräkning af rösträtt och utgörande
af utskyld eller annan afgift i förhållande till allmänna bevillningen. (194.)
Den 28 oktober 1910 har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse i ämnet.
117:o af den 10 juni, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (195.)
Vid föredragning den 18 juni 1910 af donna skrifvelse har Kungl. Maj:t förordnat
att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.
118:o af samma dag, angående statsreglering^ och sättet för anvisande af vissa
anslagsbelopp. (196.)
Den 18 juni 1910 har Kungl. Maj:t förordna!, att hvad Riksdagen i förevarande
ämne besluta skulle i erforderliga delar meddelas statskontoret till kännedom och
efterrättelse.
Därjämte har Kungl. Maj:t förordna!, att skrifvelsen skulle i vissa delar öfverlämnas
till civildepartementet.
119:o af den 9 juni, i anledning af dels''Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet
väckta motioner. (197.)
1910 den 28 oktober har Kungl. Maj:t utfärda! författningar i ämnet.
Skrifvelsen, i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
120:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
dels ock i ämnet väckta motioner. (198.)
1910 den 28 oktober har Kungl. Maj:t utfärda! förordning i ämnet.
Skrifvelsen, i hvad den afser af Riksdagen begärd utredning i visst afseende,
är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
121 :o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:t proposition med förslag
till förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering, dels
ock i ämnet väckta motioner. (199.)
— 1911 —
26
1910 den 28 oktober bär Kungl. Maj:t utfärdat författningar i ämnet.
122:o Riksdagens skrifvelse af den 10 juni, med öfverlämnande af ny riksstat.
(200.)
Vid anmälan den 18 juni 1910 af denna skrifvelse bär Kungl. Maj:t förordnat, att,
jämte meddelande af Riksdagens i skrifvelsen omförmälta beslut, berörda riksstat
skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.
123:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontor^.
(201.)
Vid anmälan den 18 juni 1910 af denna skrifvelse bär Kungl. Maj:t förordnat, att
densamma skulle läggas till handlingarna.
124:o af den 9 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvud ti tel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Skrifvelsen, som i hvad den afser fråga om utgifvande af ny upplaga af handboken
»Sverige, Land och Folk» öfverlämnats från civildepartementet, har remitterats till
statistiska centralbyrån, hvilken ännu icke afgifvit utlåtande.
7:o. Ecklesiastikdepartementet.
125:o Riksdagens skrifvelse af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år
1909 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1908. (66.)
Kungl. Maj:t har den 11 november 1910 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga för att enligt departementschefens
närmare bestämmande inom departementet biträda med beredningen af frågan om det
centrala arkivväsendets i Stockholm ordnande och därför lämpliga gallringsåtgärders
vidtagande.
De sakkunniga, som i enlighet härmed tillkallats, hafva ännu icke afslutat sitt
uppdrag.
126:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Norrtälje stad af viss kyrkoherden i Norrtälje församlings
pastorat på lön anslagen jord. (88.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kungl. Maj:t den 9 december 1910
meddelat slutligt beslut i ärendet.
127:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från komministersbostället Tumba n:r 2 i Botkyrka
socken. (89.)
Kungl. Maj:t bär den 14 maj 1910 meddelat slutligt beslut i ärendet.
— 1911 —
27
128:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående öfverlåtelse till Piteå stad af viss kyrkoherden i
Piteå stadsförsamlings pastorat på lön anslagen jord. (90.)
Efter inhämtande af kyrkomötets yttrande har Kungl. Maj:t den 9 december 1910
meddelat slutligt beslut i ämnet.
129:o af den 10 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af § 4U i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 samt § 42 i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863. (103.)
Kungl. Maj:t har den 10 juni 1910 utfärdat två särskilda lagar i ämnet.
130:0 af den 18 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upphörande
af Undre pastorats prebendeegenskap. (104.)
Kungl. Maj:t har den 18 juni 1910 meddelat slutligt beslut i ämnet.
131 :o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (105.)
Anmäldes den 15 juli 1910 i hvad densamma änglök ecklesiastikdepartementet; och
meddelades därvid slutligt beslut i ärendet utom i fråga om två punktör — angående
den ena kurser i alkohologi och hälsolära och den andra vetenskapliga undersökningar
och utredningar i alkoholfrågan — hvari yttrande och förslag infordrats,
beträffande den förra punkten från centralförbundet för nykterhetsundervisning och
rörande den andra från vetenskapsakademien. Sedan förslag i ämnet afgifvits af
centralförbundet, är ärendet i donna del beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. Yttrande
från akademien har ännu icke inkommit.
132:o af den 21 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande af bostad för direktorn och öfverläkaren vid allmänna
barnbördshuset i Stockholm. (126.)
Skrifvelsen har den 10 juni 1910 anmälts och därvid, såsom icke föranledande någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.
133:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Västerås stad af ett domprosten i Västerås på lön anslaget
område i S:t Ilians socken. (134.)
Skrifvelsen har den 10 juni 1910 anmälts och därvid, såsom icke föranledande
någon Kungl. Maj:ts åtgärd, lagts till handlingarna.
134:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Kungl. Maj:t har den 18 juni, den 23 juni, den 31 augusti, den 23 och 30 sep
JustUieumlnulamannens
ämbelsberättelsa till 1911 års Riksdag. 42
28
tember, den 8, 14 och 21 oktober, den 11 och 18 november samt den 2 och 16
december 1910 slutligen afgjort olika delar af ärendet; dock äro punkterna 91, 92,
164 och 182 ännu icke slutbehandlade.
Punkten 91, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.
Öfverståthållarämbetet har anbefallts att från Stockholms stadsfullmäktige infordra
yttrande, huruvida de vore villiga att för polikliniken tillskjuta 3,500 kronor för år
1911. Detta yttrande har ännu ej inkommit.
Punkten 92, angående anslag för anordnande af undervisning i epidemiologi åt
medicine kandidater.
Kanslern för rikets universitet har anbefallts att efter vederbörandes hörande
inkomma med förslag till bestämmelser rörande anslagets användande. Detta förslag
bär ännu icke inkommit.
Punkten 164, angående bidrag till uppförande af en svensk kyrka med samlingslokal
och pastorsbostad m. m. för svenska församlingen i Paris.
Sedan Kungl. Haj:ts minister i Paris efter vederbörandes hörande inkommit med
yttrande i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Punkten 182, angående främjande af åtgärder till spridande af god och billig
nöjeslitteratur.
Kungl. Maj:t har den 2 december 1910 anvisat hälften af det för ifrågavarande
ändamål beviljade anslag. I öfrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
135:o Riksdagens skrifvelse af den 31 maj, angående åtgärder för skolungdomens
fostran till sparsamhet. (15U.)
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och öfverstyrelsen för Stockholms städs
folkskolor äfvensom samtliga domkapitel hafva anbefallts att afgifva utlåtanden i
ämnet. Dessa utlåtanden hafva icke ännu fullständigt inkommit,
136:o af den 1 juni, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 85 med
förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m., dels ock
väckta motioner i ämnet. (147.)
Efter kyrkomötets hörande har Kungl. Maj:t den 9 december 1910 i ämnet utfärdat
fyra särskilda lagar jämte en kungörelse.
137:o af samma dag, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
tillsättning af prästerliga tjänster. (148.)
Ärendet är öfverlämnadt till justitiedepartementet.
138:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:r 163 med förslag
till ecklesiastik boställsordning. (149.)
Efter kyrkomötets hörande har Kungl. Maj:t den 9 december 1910 utfärdat ecklesiastik
boställsordning.
139:o af den 3 juni, i anledning af Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
— 1911 —
29
tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående personlig professur för
docenten vid universitetet i Uppsala C. J. J. E. Wiman. (166.)
Kungl. Maj:t liar den 18 juni 1910 meddelat slutligt beslut i ärendet.
140:o Riksdagens skrifvelse af den 6 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående öfverlåtelse till Kalmar stad af vissa delar af den för
högre allmänna läroverket därstädes använda fastighet m. m. (172.)
Konungens befallningshafvande har anbefallts att från stadsfullmäktige i Kalmar infordra
yttrande i ärendet. Sådant yttrande har ännu icke inkommit.
141 ro af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)
Kungl. Maj:t har den 18 juni, den 31 augusti och den 23 december 1910 utfärdat
kungörelser och meddelat andra föreskrifter i enlighet med Riksdagens beslut i till
ecklesiastikdepartementets föredragning hörande delar.
8:o. Jordbruksdepartementet.
142:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9.)
Anmäldes den 18 juni 19 10, då särskilda kungörelser utfärdades angående allmänna
villkor och bestämmelser för åtnjutande af de för landtbruksingenjörer uti den från
och med år 1911 gällande aflöningsstat upptagna aflöningsförmåner samt angående
villkoren för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag från norrländska afdikningsanslaget,
hvarjemte af skrifvelsen i öfrigt föranledda åtgärder beslötos.
143:o af den 8 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(10.)
Öfverlämnad från finansdepartementet i de delar, som tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning, och anmäldes i dessa delar den 22 juli 1910, därvid beslöts,
att skrifvelsen skulle delgifvas vederbörande ämbetsmyndigheter.
144:o af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om ändrad
lydelse af 59 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet. (45.)
Anmäldes den 15 april 1910, då lag i ämnet utfärdades.
145:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp
låtande
af en lägenhet från förra fänriksbostället 1 mantal Rödja n:r 1
i Östergötlands län. (46.)
— 1911 —
30
146:o Riksdagens skrifvelse af den 6 april, i anledning af Kungl. Majrts
proposition angående upplåtande af en lägenhet från förra hofslagarbostället
Svartsmörja n:r 1 i Kalmar län. (47.)
147:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra mönsterskrifvarbostället Krakstad n:r 3
Östergård med Krakstad n;r 4, en utjord, i Östergötlands län. (48.)
148:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet under förra fältväbelsbostället Hasslösa n:r 7
Olof Andersgård i Skaraborgs län. (49.)
149:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj;ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra korpralsbostället Nedre Götala n:r 4
Korpralsgård i Östergötlands län. (50.)
Sistberörda fem skrivelser anmäldes den 14 maj 1910, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.
150:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället Jussberg n:r 2
Norrgård i Östergötlands län. (51.)
151:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra korpralsbostället Tägneby n:r 1 Norrgård
i Östergötlands län. (52.)
Sistnämnda två skrivelser anmäldes den 21 maj 1910, därvid förordnades, att
hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.
152:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra häradsskrifvarbostället Loringa n:r G
Grefvagården i Skaraborgs län. (53.)
153:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett till förra trumpetarbostället Kanna n:r 10 Herregård i
Skaraborgs län hörande område. (54.)
154:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af fem lägenheter från förra mönsterskrifvarbostället 1/i mantal
Namn n:r 5 Ödegård och 1/2 mantal Namn n:r 6 Anders Larsgård i
Skaraborgs län. (55.)
155:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp
låtande
af två lägenheter från förra sergeantsbostället Risabo n:r 1 jämte
Risabo n:r 2, en utjord, i Jönköpings län. (56.)
— 19U —
31
156:o Riksdagens skrifvelse af den 6 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från förra ryttmästarbostället
Stora Lund n:r 1 och 2 i Östergötlands län. (57.)
Sistnämnda fem skrivelser anmäldes den 14 maj 11110, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.
157:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Rådmansö församling af ett område från Rådmansö kungsgård
n:r 1 i Stockholms län. (58.)
158:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af de å förra militieboställena 1 mantal Va n:r 6 och 7 samt
1 mantal Va n:r It) och 38 äfvensom komministersbostället 1 mantal
Va n:r 44, allt i Kristianstads län, belöpande andelar i en Va byamän
tillhörig samfällighet. (59.)
159:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra barberarbostället Åsby n:r 5 östra herrgård
jämte Åsby n:r 6, en åker, i Östergötlands län. (60.)
160:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af visst område från förra pukslagarbostället Säfvared n:r 9 Sven
Torsten sgård i Skaraborgs län. (61.)
161:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af fem till förra mönsterskrifvarbostället Hörby n:r 7, 9, 14, 20
och 22 i Malmöhus län hörande lägenheter. (62.)
162:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett område från förra fältväbelsbostället Holmestad Stommen
n:r 1 i Skaraborgs län. (63.)
Sistberörda sex skrivelser anmäldes den 21 maj 1910, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen i dessa ärenden beslutit skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrigt erforderliga beslut fattades.
163:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra liospitalshemmanet Alboga n:r 1 i
Östergötlands län. (64.)
Anmäldes den 21 maj 1910, därvid Kungl. Maj:t, som godkände Riksdagens ifrågavarande
beslut, i hvad detsamma afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit,
förordnade, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas
domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse, hvarjämte erforderligt beslut i öfrigt
fattades.
— 1911 —
32
164:0 Riksdagens skrifvelse af den 6 april, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från ]/2 mantal Flundrevalla
n:r 2 Berget eller Helgård i Ålfsborgs län. (65.)
Anmäldes den 21 maj 1910, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
uti detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och
efterrättelse, hvarjämte erforderligt beslut i öfrig! fattades.
165.0 af den 23 april, angående tjänstårsberäkning för länsjägmästare vid anställning
inom skogsstaten. (75.)
Anmäldes den 6 maj 1910, därvid domänstyrelsen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu ej inkommit.
166:0 4en 20 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett till förra mönsterskrifvarbostället Jädra n:r 3 och 4 i
Uppsala län hörande område. (77.)
167:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kvartermästarbostället öster Ullälfva
n:r 3 Herrgården i Östergötlands län. (78.)
168:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra löjtnantsbostället Klöf n:r 1 i Göteborgs
och Bohus län. (79.)
169:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af områden från förra kompanichefsbostället Virke n:r 1, 4, 8
och 10 i Malmöhus län. (80.)
170:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra trumpetarbostället Ljuna n:r 1 Stura
Mellangärden i Östergötlands län. (81.)
171:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af områden från förra trumpetarboställena Rällinge n:r 1 och 2
jämte Rällinge n:r 3, en utjord, i Södermanlands län. (82.)
172:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två till förra länsmansbostället- Bossgård n:r 3 i Östergötlands
län hörande lägenheter. (83.)
173.0 af samma dag, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående försäljning
af vissa områden från kungsgården Räfsaäs n:r 1 i Södermanlands
län. (84.)
— 1911 —
33
174:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning till Mjölby kommun af ett till förra sergeantsbostället
Hulje n:r 5 Södergården i Östergötlands lön bärande område. (85.)
175:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en tomt, hörande till ett invid Jörns järnvägsstation beläget
område af kronopark^ Västra Jörnsmarken i Västerbottens län. (86.)
Sistnämnda tio skrivelser anmäldes den 21 maj 1910, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti dessa ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvaijämte erforderliga beslut i öfrigt fattades.
176:o af den 13 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar. (98.)
Anmäldes den 14 maj 1910, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
uti detta ärende beslutit skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom.
177:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (99.)
Anmäldes den 14 maj 1910, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i detta ärende beslutit skulle meddelas kammarkollegium och kommerskollegium
till kännedom och efterrättelse.
178:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhörande jordägarandelar i grefvar. (100.)
Anmäldes den 14 maj 1910, därvid kungörelse i ämnet utfärdades.
179:o af den 25 maj, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
i syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domä
ner
till småbruk. (111.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid dom än styrel sen anbefalldes att afgifva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.
180:o af samma dag, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och
hushållning med enskildes skogar. (1 12.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid domänstyrelsen anbefalldes att efter vederbörandes
hörande afgifva utlåtande i ärendet. Sådant utlåtande har ännu icke inkommit.
181:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsafgifter samt en i ämnet väckt motion.
(113.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid domänstyrelsen anbefalldes att snarast möjligt
— lull —
34
och senast den 15 juni 1910 till Kung!. Maj:t inkomma med förslag till bestämmelser
och föreskrifter i ifrågavarande hänseende. Sedan sådant förslag inkommit
samt statskontoret och kommerskollegium afgifvit infordradt utlåtande, anmäldes ärendet
ånyo den 4 juli 1910, därvid författningar i ämnet beslötos.
182:o Riksdagens skrifvelse af den 25 maj, i anledning af vackt motion om
skrifvelse till Kung]. Haj:t angående omläggning af förvaltningen utaf
de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige. (114.)
Ärendet är beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.
183:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra löjtnantsbostället Styrestad n:r 1 i
Östergötlands län. (115.)
184:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra jägmästarbostället Rättorp n:r 1 i
Kalmar län. (116.)
185:o af samma dag, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra sergeantsbostället Slöta n:r 12 Mossagården
i Skaraborgs län. (117.)
Sistnämnda tre skrivelser anmäldes den 10 juni 1910, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Haj:t och Riksdagen uti dessa ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte i öfrig! erforderliga beslut fattades.
186:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden. (118.)
Anmäldes den 10 juni 1910, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
uti ärende! besluta skulle meddelas statskontoret till kännedom.
187:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra länsmansbostället Eker n:r 8 i Örebro län hörande
andel i ett soldattorp. (119.)
188:o af den 27 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Larum n:r 1 i
Kalmar län. (136.)
189:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa ägor från kronopark^ österåker i Stockholms län.
(137.)
190:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående för
säljning
af ett område från det till kronopark inköpta hemmanet n:r 15 a
i Mede kyrkby i Jämtlands län. (138.)
— 1911 —
35
191:o Riksdagens skrifvelse af den 27 maj, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
angående upplåtande af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn
n:r 1 i Södermanlands län. (139.)
192:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra löjtnantsbostället Störa Risby n:r 1 i Göteborgs och Bohus
län. (140.)
193:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället .4 spån g och Skulestad n:r 1 i Göteborgs
och Bohus län. (141.)
194:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af en till förra häradshöfdingbostället Hammenhög n:r 31 i Kristianstads
län ''hörande lägenhet. (142.)
195.0 af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompanichefsbostället Backa n:r 1 och förra fanjunkarbostället
Näs n:r 1 i Södermanlands län. (143.)
196‘:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja viss del däraf.
(144.) -
Sistnämnda tio skrivelser anmäldes den 10 juni 1910, därvid förordnades, att hvad
Kungl. Maj:t och Riksdagen uti dessa ärenden besluta skulle meddelas domänstyrelsen
till kännedom och efterrättelse, hvaijämte i öfrig! erforderliga beslut fattades.
197:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50—53
angående ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan m. m. (153.)
Sedan skrivelser!, i hvad den angår utläggande af vissa statsgrufvefält, öfverlämnats
från justitiedepartementet, har den 2 december 1910 kungörelse i ämnet utfärdats.
198:o af den 6 juni, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af köpeskillingen för ett af E. 0. Sandström från
kronopark inom Norrbottens län inköpt virkesparti samt eu i ämnet väckt
motion. (168.)
Anmäldes den 18 juni 1910, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut i hvad det afvek från hvad Kungl. Maj:t i ämnet föreslagit, fattade erforderligt
beslut i ärendet.
199:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inbetalandet
af köpeskilling för af E. A. Lundkvist i Berg inköpt virke
från kronopark inom Västerbottens län. (l69.)
Anmäldes den 18 juni 1910, därvid förordnades, att hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen
i ärendet beslut!! skulle meddelas domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.
Justitieombudsmannens ämbelsberältclse till 1911 års Riksdag. 48
36
200:o Riksdagens skrifvelse af den 6 juni, i anledning af väckt motion om
ändrad lydelse af 2 mom. i gällande villkor och bestämmelser för den
af staten utöfvade egnahemslånerörelsen. (171.)
Anmäldes den 25 november 1910, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens
beslut i ärendet, förordnade om utfärdande af kungörelse i ämnet.
201 ro af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 8 § i lagen om enskilda vägar på landet
den 5 juli 1907. (173.)
Anmäldes den 9 december 1910, därvid författning i ämnet utfärdades.
II.
Särskild förteckning på sådana i förteckningen under I här ofvan upptagna
ärenden, som vid utgången af år 1910 i sin helhet eller till någon
del icke hos Kungl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.
Justitiedepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni 1910, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)
5:o af den 4 mars, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen
angående lag om husrannsakan. (25.)
6:o af den 11 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående rätt för kvinna att innehafva klockarbefattning. (29.)
7:o af samma dag, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen. (30.)
8:o af samma dag, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående beredande af möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gallmark, som upplåtits
till allmänt begagnande. (31.)
9:o af den 29 mars, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående söndagshvila inom vissa arbetsområden. (40.)
lO:o af den 30 april, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måshult n:r 1 i
Skeda socken. (76.)
16:o af den 30 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner n:r 50—53 angående
ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan m. m. (153.)
l9:o af den 8 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
— 1911 —
38
föreningar, lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen,
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 1 5 § rättegångsbalken, lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning
den 4 mais 1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 mai
1906. (181.)
20:o Riksdagens skrifvelse af den 5 juni, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om
särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsaftal, lag angående
ändring af 17 kap. 4 § handelsbalken, lag om ändring af 2 § lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, lag angående ändring af 158
§ utsökningslagen, lag angående ändring af 10 § lagen om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom den
14 juni 1907 samt lag om ändrad lydelse af 19 kap. 22 § samt 25 kap.
15 och 22 §§ strafflagen. (182.)
Sj öförsvarsdepartementet.
35:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1910, angående utredning i fråga om
förläggande af ett fyrskepp vid Ölands södra udde. (106.)
36:o af den 1 juni, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel,
innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet. (5.)
Civildepartementet.
48:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1910, angående utredning i fråga om
mindre kostbara järnvägars med 0,6 meters spårvidd betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. (91.)
54:o af den 24 maj, angående ersättning till vissa lägenhetsinnehafvare för förlust
vid bortförande af byggnader från det till statens järnvägar upplåtna området
af kronans öfverloppsmark omkring Gellivare malmberg. (121.)
59:o af den 31 maj, i anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. (145.)
61*o af den 3 juni, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järn a järnvägsstationer
m. m. (152.)
— 1911 —
39
70:o Riksdagens skrifvelse af den 8 juni, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition
angående anläggning af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi m. m. samt
en i ämnet vackt motion. (179.)
74:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk. (193.)
Finansdepartementet.
87:o Riksdagens skrifvelse af den 6 april 1910, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning till staden Mariestad af ett inom näuinda stad
beläget kronomagasin m. in. (43.)
88:o af den 9 april, i anledning af Riksdagens år 1909 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1908. (66.)
9Oro af samma dag, i anledning åt väckta motioner om ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin. (71.)
91 ro af den 15 april, angående utsättande å kronodebetsedlarna af tid och ställe
för uppbördsstämma. (72.)
92:o af den 22 april, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58 §§ af förordningen den 18
september 1908 angående stämpelafgiften, dels ock i ämnet väckta motioner.
(74.)
93:o af den 6 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering af
löneförhållandena m. m. vid försäkringsinspektionen. (92.)
103:o af den 2 juni, angående åtgärder mot användande af denatureradt brännvin
såsom berusningsmedel. (159.)
109:o af den 3 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af
en lånefond för befrämjande af handtverk och därmed jämförlig mindre industri.
(167.)
114:o af den 8 juni, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med tulltaxa för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta motioner.
(191.)
119:o af den 9 juni, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet väckta motioner.
(197.)
— lön —
40
120:o Riksdagens skrifvelse af den 9 juni, i anledning af dels Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, dels oek i ämnet väckta motioner. (198.)
124:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Ecklesiastikdepartementet.
125:o Riksdagens skrifvelse af den 9 april 1910, i anledning af Riksdagens år 1909
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1908. (66.)
131 :o af den 18 maj, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af dryckenskapens
följder. (105.)
134:o af den 30 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
135:o af den 31 maj, angående åtgärder för skolungdomens fostran till sparsamhet.
(150.)
140:o af den 6 juni, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Kalmar stad af vissa delar af den för högre allmänna läroverket därstädes
använda fastighet m. m. (172.)
Jordbruksdepartementet
165:o Riksdagens skrifvelse af den 23 april 1910, angående tjänstårsberäkning för
länsjägmästare vid anställning inom skogsstaten. (75.)
179:o af den 25 maj, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder i syfte
att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner till småbruk.
(111.)
180:o af samma dag, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och hushållning med
enskildes skogar. (112.)
182:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung], Maj:t
angående omläggning af förvaltningen utaf de allmänna skogarna i södra och
mellersta Sverige. (114.)
— 1911 —
III.
Förteckning på ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från Riksdagen före år 1910 men vid 1909 års slut varit i sin
helhet eller till någon del oafgjorda, järnte uppgifter om den behandling,
dessa ärenden undergått år 1910. *
J ustitiedepartementet.
1 ro Riksdagens skrifvelse af den 3 mars 1893, i anledning af vackt motion
om ändrad lydelse af 105 § i skiftesstadgan. (7.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifva förslag.
2:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Den kommitté, till hvilken ärende! öfverlämnats, har ännu ej däri afgifva förslag.
3:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud emot frälseräntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)
Ärendet beror på Kungl. Maj:ts pröfning.
4:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom
i vissa delar af landet. (119.)
I fråga om donna skrifvelse hänvisas till hvad nedan under ‘2 ko meddelas.
5:o af den 8 maj 1897, angående beredande af ordnade förhållanden med
afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
6:o af samma dag, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
* Det vid slutet af hvarje rubrik utsätta siflertalet utvisar skrifvelsens nummer i
tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.
— 1911 —
42
7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1897, i anledning af väckt motion
angående ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895. (88.)
Propositioner hafva till Riksdagen aflåtits, den 28 januari 1910 med förslag, bland
annat, till lag om aktiebolag (jämför ofvan I: 23:o) och den 4 mars 1910 med
förslag, bland annat, till lag om föreningar (jämför ofvan I: 19:o).
8:o af den 11 maj 1898, i anledning af vackt motion angående åtgärder mot
missbruk af vissa äldre aktiebolags rätt att inlösa egna aktier. (101.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om aktiebolag afläts till Riksdagen den
28 januari 1910 (jämför ofvan I: 23:o).
9:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny legostadsra
(102.)
Ärendet har under år 1910 icke undergått någon behandling.
10:o af den 19 april 1899, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser
till skydd för det fria arbetsaftalet. (52.)
Den 11 mars 1909 afläts till Riksdagen proposition med förslag till lagstiftning
angående arbetsaftal (jämför ofvan I: 20:o).
11:° af den 10 maj 1899, i anledning af väckta motioner angående ändrad
lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (90.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej inkommit med förslag
däri.
12:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående registrering af
jämväl andra föreningar än sådana, som hafva ekonomisk verksamhet till
sin uppgift. (101.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om föreningar afläts till Riksdagen
den 28 januari 1910 (jämför ofvan I: 23:o).
13:o af flen 12 maj 1899, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 2, 20 och 21 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
samt 6 § i lagfartslagen. (127.)
I ärendet, som öfverlämnats till den s. k. skiftesstadgekommittén, bär denna kommitté
ännu ej afgifvit förslag.
14:o af den 8 maj 1900, i anledning af väckt motion angående tillägg till 11
kapitlet strafflagen. (65.)
Ärendet bär under år 1910 icke varit föremål för någon behandling.
15:o af den 9 maj 1900, i anledning af Riksdagens år 1899 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte där
—
1911 —
43
till hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1898.
(81.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
16:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1901, med anhållan om förslag
till bestämmelser om arfsskatts utgörande i vissa fall. (22.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
17:o af den 20 mars 1901, i anledning af väckt motion angående ändring af
117 § i Kungl. Maj:ts förnyade stadga om skiftesverket i riket den 9
november 1866. (27.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
18:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring af 26 kap.
4 § byggningabalk»! i syfte att åstadkomma tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden. (28.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
19:o af den 1 maj 1901, i anledning af Riksdagens år 1900 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899. (64.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
20:o af den 3 maj 1901, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående häradsnämnd. (72.)
Ärendet har under år 1910 ej varit föremål för vidare behandling.
21:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)
Ärendet har under år 1910 ej varit föremål för vidare behandling.
22:o af den 11 mars 1902, i anledning af väckt motion om förklaring af 7
kap. 3 § strafflagen. (11.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
23:o af den 15 april 1902, i anledning af väckta motioner om åstadkommande
af förbättrade bestämmelser till skydd för omyndiges egendom. (41.)
De sakkunniga, hvilka chefen för justitiedepartementet, på grund af Kungl. Maj:ts
bemyndigande, tillkallat att biträda vid donna frågas behandling, hafva ännu ej
afgifvit förslag.
24:o af den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, afseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)
Ärendet har under år 1910 ej undergått någon behandling.
Jastitieorubudsmanneva ämbetaberätlelne till Vill års Riksdag.
41
44
25:o Riksdagens skrifvelse af den 29 april 1902, i anledning af Täckt motion
angående bestämmelser i fråga om revision af aktiebolags och registrerade
föreningars för ekonomisk verksamhet räkenskaper och förvaltning. (52.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om aktiebolag afläts till Riksdagen den
28 januari 1910 (jämför ofvan I: 23:o).
26:o af den 7 maj 1902, i anledning af väckt motion om ändring af vissa
delar af lagen om hemmansklyfning, ägostvckning och jordafsöndring den
27 juni 1896. (62.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
27:o af den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)
Ärendet har under år 1910 ej undergått någon behandling.
28:o af den 10 maj 1902, i anledning af Riksdagens år 1901 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1900. (80.)
Statskontoret har ännu ej inkommit med infordradt utlåtande i ärendet.
29:o af den 11 maj 1902, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och till lag om ändrad lydelse af 19 kap. 20 § och 20 kap. 3 § strafflagen.
(87.)
Ärendet har under år 1910 icke undergått någon behandling.
30:o af den 13 maj 1902, i anledning af Kung! Haj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m., så vidt
angår den vid behandlingen af propositionen inom Riksdagen väckta frågan
om ett vidsträcktare användande af fyllnadsed. (94.)
Ärendet har under år 1910 icke undergått någon behandling.
31:o af den 20 maj 1902, i anledning af Täckt motion med förslag dels till
lag, innefattande särskilda bestämmelser i afseende å Tåssa bolag, dels till
lag angående ändring af Tåssa paragrafer i lagen om aktiebolag den 28
juni 1895. (135.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
32:o af samma dag, angående tryckfrihetsförordningens föreskrifter om boktryckerier
och om tillsynen öfver tryckta skrifters offentliggörande. (139.)
De för revision af tryckfrihetsförordningen utsedda sakkunniga hafva ännu icke afgifvit
sitt förslag.
33:o af den 4 mars 1903, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyldighet. (20.)
Ärendet har under år 1910 icke varit föremål för vidare behandling.
— 1911 —
45
34:o Riksdagens skrifvelse af den 18 mars 1903, i anledning af väckta motioner
om ändringar i lagstiftningen angående aktiebolag. (32.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om aktiebolag blot den 28 januari 1910
aflåten till Riksdagen (jämför ofvan I: 23:o).
35:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 9
kap. 1 § giftermålsbalken m. in. (33.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej inkommit med förslag
däri.
36:o af den 28 mars 1903, i anledning af väckt motion i fråga om lagfart å
fång till tomt i municipalsamhälle eller köping m. m. (41.)
Sedan den till lagrådet gjorda remissen af lagberedningens förslag till jordabalk återkallats,
är ärendet beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.
37ro af den 22 april 1903, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om exekutiv försäljning af fastighet. (55.)
I sammanhang med att den till lagrådet gjorda remissen af lagberedningens förslag
till jordabalk återkallats, hafva på grundval af detta förslag inom justitiedepartementet
upprättade förslag till ändring i vissa delar af utsökningslagen med flera
förslag remitterats till lagrådet för utlåtande.
38:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändringar i vissa delar
af inteckningslagstiftningen. (56.)
Beträffande donna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 37 :o meddelats.
39:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m. (58.)
Ärendet har under år 1910 icke varit föremål för någon behandling.
40:o af den 15 maj 1903, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande förekommande och släckning af skogseld. (107.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
41 :o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
42ro af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § handelsbalken. (24.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
43:o af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 136
i skiftesstadgan m. m. (34.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
— 1911 —
46
44:o Riksdagens skrifvelse af den 7 april 1904, i anledning af väckt motion
angående undanskiftande i mindre bemedlade dödsbon af medel till minderårigt
barns underhåll och uppfostran. (37.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag. ''
45:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 kap. 45 §
strafflagen. (38.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, bär ännu ej däri afgifvit förslag.
46:o af den 13 april 1904, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning
om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om för brott häktade
personers inställande för domstol, dels ock två i liknande syfte afsrifna
motioner. (65.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
47:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående rätt att medelst
expropriation förvärfva mark för linbananläggningar i vissa fall. (66.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har den 15 september 1910 afgifvit
betänkande med förslag i ämnet. Detta betänkande bär sedermera remitterats
till Konungens befallningshafvande, öfriga öfverexekutorer jämte åtskilliga centrala
ämbetsverk.
48:o af den 10 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning. (97.)
Den i ärendet tillsätta kommitté bär ännu ej afgifvit sitt förslag.
49:o af den 19 maj 1904, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t dels med begäran om framläggande af förslag till lag angående
gemensamhetsskogar för kommuner, korporationer och enskilde, dels
ock i fråga om viss ändring i förordningen angående skogsvårdsstvrelser
den 24 juli 1903. (166.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
50:o af den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning af kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
51.o af den lo april 1905, i anledning af väckt motion om inskränkning i
förmånsrätt för ränta å intecknad fordran. (62.)
Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 37:o meddelats.
52:o af den 6 maj 1905, i anledning af väckt motion angående lagbestäm
melser
i syfte att bereda innehafvare af förlagsinteckning större trygghet
— 1911 —
47
mot förlust i de fall, då rörelsen öfverlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
53:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1905, angående ifrågasatt inlösen
af vissa frälseräntor. (120.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
54:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående konsumtionsföreningar
med syfte att sälja varor äfven till andra än föreningsmedlemmar.
(129.)
Proposition med förslag, bland annat, till lag om föreningar afläts till Riksdagen
den 4 mars 1910 (jämför ofvan I: 19:o).
55:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående utarbetande af förslag
till lag om försäkringsaftal. (132.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
56:o af den 19 maj 1905, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående inrättande af ett nytt statsdepartement för handel,
industri och sjöfart. (182.)
De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.
57:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 60 § regeringsformen. (183.)
Vidare behandling af ärendet har förfallit.
58:o‘ af den 20 februari 1906, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lag
rörande invallning. (14.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
59:o af den 28 mars 1906, i anledning af väckt motion angående revision af
skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar. (40.)
Den i ärendet tillsätta kommitté har ännu ej afgifvit sitt förslag.
60:o af den 2 maj 1906, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar. (97.)
Sedan den till lagrådet gjorda remissen af det i ärendet uppgjorda förslag återkallats,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
61:o af den 8 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående dels revision
af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i samma lag. (104.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu icke afgifvit sitt förslag.
— lvu —
48
62:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1906, om ändring eller upphäfvande
af mom. 7 i kung!, brefvet den 17 oktober 1778 m. in. (136.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, bär ännu icke däri afgifvit förslag.
63:o af den 17 maj 1906, i anledning af väckta motioner angående rösträtt
för kvinnor vid val till Andra kammaren, (l 48.)
Infordrad utredning i ärendet bär ännu icke inkommit.
64:o af den 25 maj 1906, i anledning af ifrågasatt inskränkning af de ordinarie
häradshöfdingarnas tjänstledighet samt skärpta kompetensvillkor för
erhållande af domarförordnande. (188.)
Ärendet bär under år 1910 icke varit föremål för någon behandling.
65:o af den 27 februari 1907, i anledning af väckta motioner om internering
af alkoholister. (19.)
Den kommitté, till hvilken ärendet öfverlämnats, bär ännu ej däri afgifvit förslag.
66:o af den 15 mars 1907, i anledning af väckta motioner angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till lagbestämmelser
mot användande af mutor eller bestickning vid ekonomiska uppgörelser.
(31.)
Ärendets vidare behandling bär den 4 april 1910 öfverlämnats till den den 6 mars
1908 tillsätta kommittén för revision af lagstiftningen rörande patent m. m.
67:o af den 20 mars 1907, angående sociala regeringsärendenas sammanförande
under ett statsdepartement m. m. (59.)
De kommitterade, till hvilka ärendet öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.
68:o af den 28 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande leverans af
elektrisk energi. (62.)
De i ärendet infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit.
69:o af den 19 april 1907, i anledning af väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning. (75.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, bär ännu icke däri afgifvit förslag.
70:o af den 23 april 1907, i fråga om skogslikvider vid laga skiften och
hemmansklyfningar. (78.)
Landtmäteristyrelsens i ärendet infordrade yttrande bär ännu ej inkommit.
71 ro af samma dag, angående revision af bestämmelserna om jordlösen vid
expropriation. (80.)
Beträffande denna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 47:o meddelats.
72:o af den 20 april 1907, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på
— 1911 -
49
landet med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med afseende
å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. (92.)
Beträffande donna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 47:o meddelats.
73:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, i fråga om ändring af lagen
den 27 juni 1902. innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
(93.)
Beträffande donna skrifvelse hänvisas till hvad ofvan under 47:o meddelats.
74:o af den 28 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lidelse af 21 § grufvestadgan den 16 maj 1884. (205.)
Sedan skrifvelsen lagts till handlingarna, är ärendet ej vidare föremål för pröfning.
75:o af den 19 februari 1908, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen. (13.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
76:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående behörighet för gift kvinna att under vissa villkor vara
förmyndare för sin man, som förklarats omyndig. (24.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats. har ännu ej däri afgifva förslag.
7 7 ro af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående lag om adoption. (25.)
Lagberedningen, till hvilken ärendet öfverlämnats, har ännu ej däri afgifvit förslag.
78:o af den 24 mars 1908, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om förekommande af
olägenheter i följd af bebyggande af områden, som därtill äro ur hälsosynpunkt
otjänliga. (38.)
Sedan styrelsen för svenska stadsförbundet inkommit med yttrande i ärendet, är detsamma
på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
79:o af den 4 april 1908, angående vidtagande af åtgärder för införande af
förenklade bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande från
utlandet återinflyttade svenskar, särskild! med afseende på deras äktenskapsförhållanden.
(51.)
Propositioner i vissa delar af ämnet aflätos till Riksdagen den 15 april 1910 (jämför
ofvan I: 12:o, 13:o).
1 öfrig! har ärendet under år 1910 icke varit föremål för behandling.
80:o af den 8 april 1908, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undersökning af sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som af
underrätt dömts till döden eller straffarbete på lifstid. (56.)
Medicinalstyrelsens i ärendet infordrade utlåtande bär ännu icke inkommit.
— lön -
so
81:o Riksdagens skrifvelse af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Haj:t angående revision af gällande bestämmelser
om bötesstraffet m. m. (62.)
Professor J. C. W. Thyréns arbete i anledning af det honom i ärendet lämnade
uppdrag bär under kret fortgått.
82:o af samma dag, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må kunna erhålla
lifförsäkring, med trygghet att försäkringssumman kommer hans familj till
godo. (68.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
83:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt frigifna förbrytare
m. m. (68.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Haj:ts pröfning.
84:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om ändring af 20, 21
och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896. (108.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
85:o af den 15 maj 1908, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition med förslag
till strafflag för krigsmakten, lag om införande af den nya strafflagen
för krigsmakten samt hvad i afseende dåra iakttagas skall, lag angående
ändring i vissa delar af förordningen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 11 juni 1868. lag angående ändring af 1 och 4 §§ i förordningen
angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 samt lag angående ändring
af 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901. (123.)
Arbetet å en revision af krigslagstiftningen har under år 1910 fortgått inom justitiedepartementet.
Utkast till lagförslag förelågo vid årets slut.
86:o af den 22 maj 1908, angående rätt att i vissa fall utöfva rösträtt vid
riksdagsmannaval genom valsedels insändande till valförrättaren. (137.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Haj:ts pröfning.
87:o af samma dag, angående åtgärder för tillgodoseendet af krafvel på en mera
enhetlig och sakkunnig behandling af de ärenden, som angå kommunikationer
och allmänna arbeten. (138.)
De kommitterade, till hvilka ärende! öfverlämnats, hafva ännu ej däri afgifvit förslag.
88:o af samma dag. angående ifrågasatt ändring af 4 § tryckfrihetsförordningen.
(139.)
— 1911 —
51
De sakkunniga, hvilka tillkallats för revision af tryckfrihetsförordningen, hafva ännu
ej afgifvit förslag.
89:o Riksdagens skrifvelse af den 22 maj 1908, angående ifrägasatt ändring af
5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen. (140.)
De sakkunniga, hvilka tillkallats för revision af tryckfrihetsförordningen, hafva ännu
ej afgifvit förslag.
90:o af den 1 juni 1908, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående stämpelafgiften. (215.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
91:o af den 9 mars 1909, i anledning af väckta motioner dels om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående vidgad rätt för medlem af svenska kyrkan att
därur utträda, dels ock om ändrad lydelse af 4 § i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd. (26.)
Ärendet heror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
92:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden förlust af medborgerligt
förtroende. (29.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
93:o af den 16 mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Haj:t med begäran om framläggande af förslag i fråga om rätt att förändra
fideikommiss i fast egendom till penningfideikommiss. (47.)
Justitiekanslersämbetets i ärendet infordrade utlåtande har inkommit. Sedan jämväl
statskontoret däri afgifvit utlåtande, beror ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning.
94:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring af 5 kap. 3 §
strafflagen. (48.)
Kungl. Maj:t har den 4 februari 1910 uppdragit åt den för utarbetande af förslag
till förändrad lagstiftning angående fattigvården m. m. tillsätta kommitté att verkställa
vidare utredning i detta ärende och däri afgifva förslag. Utlåtande från kommittén
har ännu ej inkommit.
95:o af samma dag, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
om villkorlig doms användande utan inskränkning beträffande fylleri eller
därmed sammanhängande förseelser. (49.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
96:o af den 27 april 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af edgång m. m. (98.)
Ärendet är fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
97:o af samma dag, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
Justitieombudsmannens ämlctslerUttclse till 1911 års Riksdag. 46
52
lag om gemensamhetsfiske samt lag angående ändrad lydelse af 10, 13
och 14 §§ i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896. (101.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Haj:ts pröfning.
98:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1909, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition n:r 119 med förslag till lagar om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan m. m., dels de i sammanhang därmed afgifna
propositionerna n:r 120, 121 och 122, dels ock väckta motioner om tillägg
till de i propositionerna n:r 120 och 122 framlagda förslag. (120.)
Sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver de lagförslag, hvilka, efter hvad i senaste berättelsen
omförmäles, blifvit till lagrådet remitterade, aflåta den 11 februari 1910
proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 16:o).
99:o af den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande af
husdjur vid slakt. (152).
Ärendet är fortfarande på Kungl. Majrts pröfning beroende.
100:o af den 19 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af § 60 regeringsformen. (187.)
Vidare behandling af ärendet bär förfallit.
101:o af den 22 maj 1909, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, till lag om ändrad
lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen, till lag om särskild värdering
af afsöndra^ lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af l § andra
stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående
ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för
inteckningar i stamhemmanet, dels ock en i samband därmed stående
motion. (217.)
Ärendet är i förut omförmält del fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
102:o af samma dag, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition n:r 12 med
förslag till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)
Angående detta ärende hänvisas till hvad ofvan under I: 15:o meddelats.
103:o af den 24 maj 1909, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående
försäljning till Malmö stad af länsfängelset i Malmö med tillhörande
område samt viss del af det till centralfängelset därstädes hörande område
med därå befintliga byggnader, äfvensom uppförande i Malmö af
nytt centralfängelse jämte länsfängelse. (238.)
Efter det fångvårdsstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ärendet, har Kungl.
Maj:t anbefallt styrelsen att infordra entreprenadanbud å ifrågavarande byggnadsarbete
— 1911 —
53
enligt framlagda omarbetade ritningar, under förutsättning att de före den 1 juli
1911 fastställas, samt att inkomma med nytt utlåtande och framställning i ärendet.
Af dessa ärenden äro således de under 7:o, 8:o, 10:o, 12:o, 25:o, 34:o, 54:o,
57:o, 74:o, 98:o, 10Ö:o och 102:o upptagna af Kungl. Maj:t slutligen afgärda, de
under 37:o, 38:o och 51:o antecknade föremål för granskning af lagrådet, de under
Iso. 2ro, 5:o, ll:o, 13:o, 17:o, 23:o, 26:o, 28:o, 32:o, 35:o, 40:o, 43:o, 44:o, 45:o,
47:o, 48:o, 56:o, 58:o, 59:o, 61:o, 62:o, 63:o, 65:o, 66:o, 67:o, 68:o, 69:o, 70:o,
71:o, 72:o, 73:o, 76:o, 77:o, 80:o, 81:o, 85:o, 87:o, 88:o, 89:o, 94:o och 103:o
omförmälta föremål för behandling af annan myndighet, lagberedningen eller särskilda
kommitterade eller sakkunnige och de öfriga på pröfning beroende.
Utrikesdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 2 maj 1907, hvarigenom Riksdagen anhållit
om vidtagande af erforderliga åtgärder därhän att utländska handelsresande,
med eller utan näringslegitimationsbevis, icke under några förhållanden må
tillgodonjuta gynnsammare behandling än landets egna undersåtar, som utöfva
enahanda yrke. (98.)
Underhandlingar i ämnet hafva inledts med österrikisk-ungerska regeringen. På utgången
af dessa underhandlingar och eventuellt nya förhandlingar kommer att bero,
huruvida ärendet från utrikesdepartementets sida kommer att blifva föremål för anmälan
inför Kungl. Maj:t.
2:o af den 27 april 1909, i anledning af väckta motioner med förslag till lag
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag. (103.)
Sedan, såsom i senast afgifna ämbetsberättelsen omförmäles, ärendet öfverlämnats till
utrikesdepartementet för vidtagande af åtgärder för Sveriges anslutning till den i
Bern den 26 september 1906 undertecknade konventionen om förbud mot nattarbete
för kvinnor, sysselsatta uti industrien, bär Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 14 januari 1910, enär liden för ratificering af nämnda konvention, hvilken blifvit
jämväl af ombud för Sverige undertecknad, dåmera tilländalupit och således Sveriges
anslutning till konventionen måste på sätt i konventionens 9 artikel stadgats ske genom
en till schweiziska förbundsrådet riktad framställning, besluta att för schweiziska
förbundsrådet tillkännagifva Sveriges anslutning till ifrågavarande konvention, äfvensom
förordna att till bekräftande häraf skulle utfärdas en accessionsakt samt att
denna handling skulle genom utrikesdepartementets försorg tillställas schweiziska förbundsrådet.
lön —
54
Af dessa ärenden äro sålunda det under l:o antecknade föremål för underhandlingar
med främmande makt och det under 2:o upptagna af Kungl. Maj:t slutlig.u
afgjordt.
Landtförsvarsdepartementet
1-0 Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1899, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens fjärde hufvudtitel, innefattande anslagen till landtförsvaret.
(63.)
Ärendet är hvilande i afvaktan på vidare utredning och afgörande i sammanhang med
frågan om ny inkvarteringsförordning.
2:o af den 19 maj 1904, angående uttagning till tjänstgöring af icke vapenföra
värnpliktige. (164.)
3:o af den 15 mars 1905, i anledning af Täckt motion om afskaffande af de
i 32 § värnpliktslagen föreskrifna mönstringarna. (21.)
De under 2:o och 3ro upptagna ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
4:o af den 12 maj 1905, i anledning af Riksdagens år 1904 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1903.
(119.)
I ärendet, som numera afser endast sättet för förvarande af generalstabens hemliga
handlingar, bär från öfverintendentsämbetet infordrad t yttrande och förslag ännu icke
inkommit.
5ro af den 20 maj 1908, angående ersättning åt vissa ledamöter i inskrifningsnämnd
och inskrifningsrevision. (131.)
Kungl. Maj it har den 4 juli 1910 utfärdat kungörelse i ämnet.
Af dessa ärenden äro alltså det under 5:o upptagna af Kungl. Maj it slutligen
afgjordt, det under l:o om form älta föremål för vidare utredning, det under 4:o antecknade
föremål för särskild! yttrandes afgifvande och de öfriga beroende på pröfning.
Sj öförs varsdspartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande
af den svenska sjöfartsnäringen och till främjande af svenska alsters afsättning
i utlandet. (120.)
De på grund af kungl. brefvet den 18 september 1908 tillkallade sakkunniga hafva
ännu icke afslutat sitt arbete.
— 1911 —
55
2:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj 1900, angående regleringen af utgifterna
under rik-statens nionde (tionde) hufvudtitel. (80.)
Ärendet beror fortfarande på Kungl. Maj:ts pröfning.
Af dessa ärenden äro sålunda det under l:o antecknade föremål för särskild
utredning och det under 2:o upptagna beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
Civildepartementet.
Ilo Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år
1898 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1897. (103.)
Sedan järnvägsstyrelsen inkommit med det från styrelser! infordrade utlåtandet öfver
skrifvelsen, i hvad den rör frågan om ersättning till tullverkets personal i Hälsingborg
för visst öfvertidsarbete, har ärendet den 28 februari 1910 öfverlämnats till
finansdepartementet.
2:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarne. (128.)
Sedan det från chefen för generalstaben infordrade yttrandet inkommit, har ärendet
den 30 april 1910 öfverlämnats till jordbruksdepartementet.
3:o af den 6 maj 1903, angående kompetensvillkoren för lokomotivpersonalen
vid järnvägarna m. m. (80.)
Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari
afgifvits yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederböranco
myndigheters utlåtanden, af hvilka alla ännu icke inkommit.
4:o af den 11 maj 1903, angående åtgärder mot smittosamma könssjukdomars
spridning. (87.)
Den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsätta kommittén har ännu ej inkommit
med förslag.
5:o af den 18 maj 1903, angående omreglering af rikets indelning i provinsialläkardistrikt.
(132.)
Sedan det från medicinalstyrelsen infordrade utlåtande den 6 juli 1910 inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
6:o af den 20 maj 1903, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk försäkrings
—
lön —
56
anstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap.
4 § strafflagen, till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4
maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt till lag om
ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och probera. (134.)
Sedan de sakkunniga, som af chefen för civildepartementet tillkallats för att biträda
vid uppgörande af förslag till lag angående understödsföreningar, inkommit med betänkande,
anmäldes ärendet den 23 december 1910, härvid försäkringsinspektionen
anbefalldes att, efter det öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande i
rikets samtliga län anmodats att lämna vederbörande understödsföreningar inom Stockholms
stad och de särskilda länen tillfälle att yttra sig öfver förslagen samt. därest
öfverståthållarämbetet eller Konungens befallningshafvande därtill funne anledning, afgifva
yttrande, till Kungl Maj:t inkomma med utlåtande.
7:o Riksdagens skrifvelse af den 9 mars 1904, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anordnande af
inspektion å enskilda järnvägars rullande materiel. (14.)
Det från den s. k. trafiksäkerhetskommittén inkomna betänkande och förslag, hvari
afgifvits yttrande i detta ärende, remitterades den 13 mars 1908 till vederbörande
myndigheters utlåtanden, af hvilka alla ännu icke inkommit.
8:o af den 13 maj 1904, angående utredning af emigrationsfrågan m. m.
(107.)
De i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta utredningar äro ännu ej
afslutade.
9:o af den 12 maj 1905, i anledning af väckt motion angående ändringar i
lagen om försäkringsrörelse. (128.)
Ärendet har den 22 juni 1910 ånyo remitterats till försäkringsinspektionen. Detta
ämbetsverk bär ännu icke afgifvit utlåtande.
10:o af den 12 maj 1906, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter. (135.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
ll:o af den 19 februari 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till vissa hamnarbeten. (15.)
Ärendet, i hvad det angår anslag till iståndsättande af hamnen i Abekås, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
12:o af den 20 mars 1907, med begäran om framläggande af förslag till en
invandringslag. (33.)
1911 —
57
Chefen för civildepartementet har, jämlikt honom den 15 juli 1910 lämnadt bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att biträda vid utarbetande af förslag till bestämmelser,
hvarigenom för landet skadlig invandring, skridt möjligt, må hindras samt i
öfrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.
Nämnda sakkunniga hafva ännu icke afslutat sina arbeten.
13:o Riksdagens skrifvelse af den 30 april 1907, med begäran om utredning
och förslag rörande inrättandet af en statens arbetsförmedlingsanstalt till
tjänst för utomlands bosätta svenskar. (91.)
Den åt förste aktuarie!!, filosofie doktorn G. Sundbärg uppdragna utredningen i ämnet
har ännu icke afslutats.
14:o af den 11 maj 1907, angående utredning, huruvida läkare må såsom straffpåföljd
eller af annan orsak kunna fråntagas rätten att utöfva läkarverksamhet.
(133.)
Det från medicinalstyrelsen den 31 maj 1907 infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.
15:o af samma dag, angående nedsättning i afgiften för växelprotest. (134.)
Sedan det från statskontoret infordrade utlåtandet den 4 november 1910 inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
16:o af samma dag. angående ordnandet af apoteksväsendet efter utgången åt
år 1920. (135.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
1 7:o af den 29 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Haj:t angående rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad arbetare.
(217.)
Anmäldes den 28 oktober 1910, därvid ärendet öfverlämnades till ålderdomsförsäkrin
^kommittén.
18:o af den 2 juni 1908, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande 6 punkten, angående lönereglering för landsstaterna i länen m. m., har
Konungens befallningshafvande i Stockholms län ännu icke inkommit med infordradt
utlåtande i fråga om möjligheten af Stockholms läns upphörande såsom administrativ
enhet.
19:o af den 6 maj 1908, angående vidtagande af åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande m. m. (113.)
Sedan Konungens befallningshafvande i Jämtlands och Västerbottens län inkommit
med de den 5 mars 1909 infordrade uppgifter i ämnet, hafva dessa uppgifter öfver
—
1911 —
58
lämnats till disponenten, filosofie doktor H. Lundbohm för att vara tillgängliga vid
de biologiska undersökningar, som skola under hans ledning verkställas.
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län har ännu icke inkommit med
infordrade uppgifter.
20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 maj 1908, angående utredning, huru s. k.
moderskapsförsäkring må genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor.
(129.)
De i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmäla sakkunniga hafva ännu icke
afgifvit utlåtande i ärendet.
21:o af den 28 maj 1908, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande
skyddskoppympning. (182.)
Medicinalstyrelsen har ännu icke inkommit med de från styrelsen den 17 september
1909 infordrade förslag i ämnet.
22:o af den 30 maj 1908, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
anslag till uppförande af tuberkulossjukvårdsanstalter m. m. äfvensom
vissa med föranledande af propositionen väckta motioner. (195.)
Sedan medicinalstyrelsen inkommit med det från styrelsen den 6 augusti 1908 infordrade
utlåtande i fråga om vidtagande af åtgärder för erhållande af ett tillräckligt
antal för tuberkulossjukvården särskild! utbildade läkare, beslöts den 11 mars 1910
aflåtande till Riksdagen af proposition angående stipendier för utbildning af tuberkulosläkare
(jämför ofvan I: 4l:o.)
23:o af den 3 mars 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående revision af lagen om fosterbarns vård. (23.)
Den s. k. fattigvård skommittén har ännu ej utsluta! den begärda revisionen.
24:o af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)
Ärendet bär öfverlämnats till finansdepartementet.
25:o af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet. (6.)
Beträffande 54 punkten, angående anslag till uppförande af en sanatoriebyggnad
vid Apelviken invid Varberg, har Kung!. Maj:t, sedan medicinalstyrelsen inkommit
med det från styrelsen infordrade förslaget i ämnet, vid förnyad anmälan den 18
februari 1910 meddela! erforderliga bestämmelser.
I fråga om 65 punkten, angående anslag till befrämjande och organiserande
af den offentliga arbetsförmedlingen i riket, har, efter det kommerskollegium inkommit
med det infordrade förslaget, Kungl. Maj:t vid förnyad anmälan den 25 november
1910 låtit utfärda kungörelse i ämnet.
— 1911 —
59
26:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1909, i anledning af Kungl.
Haj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till ny
rullande materiel för statens järnvägar. (15.)
Järnvägsstyrelsen har ännu icke inkommit med i senaste ämbetsberättelsen omförmälta
utredning och förslag i fråga om anskaffande af godstågslokomotiv, anordnade
för eldning jämväl med torf.
27:o den 11 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning af väg mellan Storbäcks by och Risbäcks kapellkyrka inom
Dorotea sockens väghållningsdistrikt af Västerbottens län. (114.)
Sedan det från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 8 juli 1910, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
28:o af den 22 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anslag
för anläggning af ny farled mellan Vänersborg och Göteborg. (176.)
Anmäldes den 21 januari 1910, därvid erforderliga åtgärder beslötos.
29:o af den 20 maj 1909, i anledning af väckt motion om anslag till rättegångsbiträden
att tillhandagå genom olycksfall i arbete skadade arbetare
eller deras efterlefvande för utbekommande af dem enligt lag tillkommande
ersättning. (192.)
Anmäldes den 28 oktober 1910, därvid ärendet öfverlämnades till ålderdomsförsäkringskommittén.
30:o af den 24 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar
m. m. samt i ämnet väckt motion. (2U4.)
Sedan den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta utredning afslutats, anmäldes ärendet
ånyo den 28 januari 1910, därvid förordnades, att proposition med förslag till lag
angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. skulle aflåtas
till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 59:o.)
.''limlaf den 25 maj 1909, angående ändrade bestämmelser rörande automobiltrafik.
(245.)
De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke afslutat sina
arbeten.
32:o af samma dag, i fråga om kontroll öfver programmen för biografföreställningar.
(246.)
Sedan de i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga inkommit med förslag
i ämnet, anbefallde Kungl. Maj:t den 4 november 1910 öfverståthållarämbetet och
samtliga Konungens befallningshafvande i länen att, efter hörande af vederbörande
polismyndigheter, afgifva utlåtande öfver förslaget.
Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1011 ärs Riksdag. 46
60
Af dessa ärenden äro sålunda de under 22:o, 25:o, 27:o, 28:o och 30:o upptagna
af Kungl. Maj:t slutligen afgärda, de under 3:o, 4:o, 6:o, 7:o, 8:o, 9:o, 12:o,
13:o, 14:o, 17:o, 18:o, 19:o, 20:o, 21:o, 23:o, 26:o, 29:o, 31:o och 32:o omförmälta
föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning, de under l:o,
2:o och 24:o antecknade öfverlämnade till annat departement och de öfriga på pröfning
beroende.
Finansdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.)
Det i föregående års förteckning omförmälta förslag beträffande sjömäns ålderdomsoch
invaliditetsförsäkring är fortfarande under behandling af den af Kungl. Haj:t
den 13 december 1907 tillsätta kommittén för utredning af frågan om allmän ålderdoms-
och invaliditetsförsäkring.
2:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12
februari 1864 om hvad i afseende å passagerarångfartygs byggnad, utrustning
och begagnande iakttagas bör. (46.)
Den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsätta sjöfartskommittén bär ännu
icke afgifvit yttrande och förslag.
3:o af den 16 maj 1895, om utarbetande och framläggande af förslag till
lärlingslag. (91.)
Sedan kommerskollegium inkommit med utlåtande öfver det i senaste ämbetsberättelsen
omförmälta förslaget i ämnet, hafva sakkunniga tillkallats med uppdrag att
verkställa ytterligare utredning.
4:o af den 5 maj 1897, i anledning af väckt motion om ändrade grunder
för den kommunala beskattningen. (65.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts pröfning.
5:o af den 13 maj 1898, angående åtgärder till höjande af den svenska sjöfartsnäringen
och till främjande af svenska alsters afsättning i utlandet. (120.)
Ärendet är i vissa afseende fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
6:o af den 10 maj 1899, i anledning af Riksdagens år 1898 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897. (103.)
Sedan skrifvelsen, i hvad den afser fråga om ersättning af järnvägstrafikmedel till
tullverkets personal för öfvertidsarbete, blifvit från civildepartementet öfverlämnad, bär
skrifvelsen den 5 mars 1910 remitterats till generaltullstyrelsen, som ännu icke
inkommit med utlåtande.
1911 —
61
7:o af den 11 maj 1900, angående förbättradt sätt för sjöfolks pensionering. (96.)
Se bär ofvan under l:o.
8:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1901, angående åtgärder med hänsyn
till transport af timmer sjöledes m. m. (80.)
Sedan de för verkställande af utredning i ämnet tillkallade sakkunniga numera fullgjort
sitt uppdrag, bär ärendet remitterats till lotsstyrelsen, som ännu ej afgifva
utlåtande i ämnet.
9:o af den 1 juni 1901, angående utredning rörande åstadkommande af förbättrade
uppgifter om rikets in- och utförsel af varor m. m. (119.)
Kommerskollegium, generaltullstyrelsen och statistiska centralbyrån hafva den 31
december 1910 afgifvit utlåtande öfver statistiska kommitténs betänkande och förslag
angående handelsstatistiken.
10:o af den 12 maj 1902, angående beskattning af tobak och tobaksfabrik^. (98.)
De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva ännu icke fullgjort
sitt uppdrag.
ll:o af den 20 maj 1902, angående kvinnors anställande vid yrkesinspektionen.
(141.)
Kommerskollegium m. fl. verk och myndigheter hafva erhållit befallning att afgifva
utlåtande öfver det af yrkesfarekommittén den 9 december 1909 afgifna betänkande
med förslag.
12:o af samma dag, angående åtgärder i fråga om importen af och rörelse»
med artificiella sötämnen. (143.)
Sedan kontrollstyrelsen, generaltullstyrelsen och medicinalstyrelsen under år 1910 afgifvit
utlåtanden, är ärendet fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
13:o af den 14 mars 1903, i anledning af väckta motioner om revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara m. in. (27.)
Se bär ofvan under 1 l:o.
14:o af den 11 april 1903, angående åtgärder mot de olägenheter, som förorsakas
genom vissa slag af fabriksdrift. (52.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda kommitté, som fått i uppdrag
att verkställa utredning och afgifva förslag i anledning af förevarande skrifvelse,
har ännu icke fullgjort sitt berörda uppdrag.
15:o af samma dag, angående användning af torf till eldning vid statens järnvägar
och öfriga verk. (53.)
Ärendet är öfverlämnadt till jordbruksdepartementet.
] 6:o af den 16 maj 1903, angående förändrad organisation i fråga om rikets
officiella statistik. (130.)
— 1911
62
Kommerskollegium, generaltullstyrelsen ock statistiska centralbyrån hafva den 31
december 1910 afgifvit utlåtande öfver statistiska kommittéens betänkande och förslag
angående handelsstatistiken.
Sedan statistiska kommittén numera afgifvit utlåtande och förslag angående den
allmänna organisationen af rikets officiella statistik, samt vederbörande verk och myndigheter
m. fl. däröfver yttrat sig, är ärendet jämväl i donna del beroende på Kungl.
Maj:ts pröfning.
1 7:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1904, angående undersökning rörande
antalet vanföra och lyfta i Sverige. (102.)
Ärendet är under handläggning af statistiska centralbyrån.
18:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1903 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1902. (108.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts pröfning.
19:o af den 17 maj 1904, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande sjöfartslagstiftning. (155.)
Den af Kungl. Maj:t den 21 december 1906 tillsätta sjöfartskommittén har ännu
icke fullgjort sitt uppdrag.
20:o af den 11 mars 1905, angående lagstiftningsåtgärder för ståtande af illojal
konkurrens. (20.)
Den i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omnämnda kommitté bär ännu ej
fullgjort sitt uppdrag.
2Do af den 31 mars 1905, angående revision af de författningar, som afse
priskuranters och markegångstaxors upprättande. (51.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
22:o af den 18 maj 1905, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande i fastigheten n:r 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm af lokaler
för utrikesdepartementet m. m. samt angående uppförande af ny byggnad
för Kungl. Maj:ts kansli. (170.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
23:o af den 3 mars 1906, i anledning af väckt motion angående åtgärder mot
tobaksförbrukning bland ungdomen. (28.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
24:o af den 27 april 1906, i anledning af Riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fanders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)
Det från kommerskollegium infordrade yttrandet i fråga om reglering af den till
vissa stapelstäder utgående tolagsersättningen har ännu icke inkommit.
- 1911 —
63
25:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1906, i anledning af väckt motion
om bestämmande af tullen ä maskiner och verktyg efter vikt m. m. (129.)
1910 den 25 februari aflat Kungl. Maj:t proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför
ofvan I: 114:o.)
26:o af samma dag, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen af
vissa för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter.
(l 30.)
1910 den 21 maj har Kung]. Maj:t meddelat föreskrifter i ämnet.
27:o af den 19 maj 1906, i anledning af väckt motion om afskrifning af
återstående köpeskillingen för hemman och lägenheter, som få till skatte
lösas. (133.)
Det från kammarkollegium infordrade utlåtandet har ännu icke till Kungl. Maj:t
inkommit.
28:o af den 23 maj 1906, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af fast anställning åt personer, som hos statens
ämbetsverk ,äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med skrifgöromål
m. m. (171.)
Se 1910 års statsverksproposition under andra hufvudtiteln, sid. 16—34.
29:o af den 8 mars 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Haj:t angående sättet för verkställande af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga
handlingar och kontrollen därå. (28.)
De i senaste ämbetsberättelsen omförmälta sakkunniga hafva fullgjort sitt uppdrag.
Sedermera har ärendet öfverliimnats till de den 13 juni 1910 tillkallade sakkunniga
för utarbetande af förslag till en särskild författning om arfskap m. m.
Sedan sistnämnda sakkunniga afgifvit sitt förslag, har statskontoret anbefallts
att yttra sig öfver detsamma.
30:o af den 6 april 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af egendomen n:r 1 i kvarteret Sjöhästen i Klara församling
i Stockholm samt ett inom Riksdagen väckt förslag i ärendet. (64.)
Den 4 november 1910 bär Kungl. Maj:t anbefallt öfverintendentsämbetet att inkomma
med förslag rörande villkoren för egendomens försäljning in. m.
31 :o af den 2 maj 1907, i anledning af vackt motion om ändring af §§ 5
och 6 i tulltaxeunderrättelserna. (100.)
Den 25 februari 1910 aflåta proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 114:o.)
32:o af den 24 maj 1907, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frihamn och om frilager. (183.)
Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från generaltullstyrelsen infordrade ut
—
lön —
64
låtande och det i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda, från kommerskollegium
infordrade förslag hafva ännu icke inkommit.
Ärendet, i hvad afser utarbetande af administrativa föreskrifter i ämnet, är beroende
på Kungl. Maj:ts pröfning.
33:o Riksdagens skrifvelse af den 30 maj 1907, angående undersökning och
utredning rörande landtarbetarnes efnadsförliållanden. (222.)
Ben 4 april 1910 afl äts proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 77:o.)
34:o af den 21 februari 1908, i anledning af väckt motion om nedsättning
af tullen å »chopped äpples». (18.)
Den 25 februari 1910 afläts proposition i ämnet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 114:o.)
35:o af den 8 april 1908, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till kommun
för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning. (55.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
36:o af den 25 april 1908, i anledning af väckt motion om förbud mot drift
af sulfatfabrik eller annat industriellt verk, som genom förorenande af luft
eller vatten orsakar olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning.
(61.)
Ben i ämbetsberättelsen till 1909 års Riksdag omförmälta kommitté har ännu icke
afgifvit betänkande och förslag i detta ämne.
37:o af den 3 juni 1908, angående utredning om kommunernas bärkraft i förhållande
till dem åliggande skattebördor m. m. (226.)
Öfverlämnad från civildepartementet.
Sedan statistiska centralbyrån afgifvit infordradt yttrande, erhöll den 5 mars
1909 förste aktuarie!! J. E. Söderberg uppdrag att verkställa viss förberedande statistisk
undersökning i ämnet.
38:o af den 2 mars 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara oriktigt
uppdebiterats m. in. (22.)
Efter det kammarrätten afgifvit utlåtande, har skrifvelse!! ånyo remitterats till generaltullstyrelsen,
som ännu icke inkommit med utlåtande.
39:o af den 30 mars 1909, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken
mellan Sverige och Norge, dels ock en i ämnet vackt motion. (59.)
Det i senaste ämbetsberättelsen omförmälta, från generaltullstyrelsen infordrade utlåtande
har ännu icke inkommit.
— 1911 —
65
40:o Riksdagens skrifvelse af den 24 april 1909, i anledning af väckta motioner
angående ändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning. (97.)
Den 14 januari 1910 har Kung!. Maj:t utfärdat förordning i ämnet samt den 4
april 1910 aflåtit proposition till Riksdagen om visst tillägg till 15 § 2 mom. uti
ifrågavarande förordning. (Jämför ofvan I: 98:o.)
41:o af den 18 maj 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Haj:t med anhållan om förslag till lagbestämmelser i syfte att för
vissa personer försvåra åtkomsten af stärka drycker m. m. (161.)
Sedan utlåtanden numera inkommit från Konungens samtliga befallningshafvande,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
42:o af den 23 maj 1909, angående ändrade grunder för val af sjömanshusdirektion
m. m. (182.)
Det från kommerskollegium infordrade utlåtandet i ämnet har ännu icke inkommit.
43:o af den 22 maj 1909, i anledning af väckt motion om stämpel å bevis
om tillstånd att kora med automobil å allmän väg eller gata m. m.
(197.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
44:o af den 24 maj 1909, i anledning af väckt motion om semester för vaktbetjänte
och med dem jämställda statstjänare i de centrala ämbetsverken
och hofrätterna. (206.)
Den 23 december 1910 beslöt Kungl. Maj:t anbefalla löneregleringskommittén att
afgifva utlåtande och förslag i ämnet.
45:o af den 25 maj 1909, i anledning af Riksdagens år 1908 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1907.
(207.)
Det från statskontoret infordrade utlåtandet i fråga om förändring af rikshufvudbokens
innehåll och uppställning har ännu icke inkommit. Beträffande åstadkommande
af skarpt kontroll öfver efterlefnaden af stadgandet angående stämpel å fullmakt
å ämbete eller tjänst i gällande stämpelförordning har Kungl. Haj:t den 15
april 1910 aflåtit proposition till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 92:o.)
46:o af den 24 maj 1909, angående tillägg till gällande bestämmelser rörande
villkoren för idkande af pantlånerörelse. (231.)
Den 16 december 1910 bär Kungl. Maj:t besluta utfärda kungörelse i ämnet.
47:o af den 25 maj 1909, angående utredning rörande statens, kommunernas,
landstingens och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende
af från rusdryckshandteringen härflytande medel. (247.)
— lön —
66
Den i senaste ämbetsberättelsen omförmälta kommitté har ännu icke fullgjort sitt
uppdrag.
Af dessa ärenden äro sålunda de under 25:o, 26:o, 28:o, 31:o, 33:o, 34:o, 40:o
och 46:o upptagna af Kungi. Maj:t slutligen afgjorda, de under ko, 2:o, 3:o, 6:o, 7:o,
8:o, 10:o, Iko, 13:o, 14:o, 17:o, 19:o, 20:o, 24:o, 27:o, 29:o, 30:o, 32:o, 36:o,
37:o, 38:o, 39:o, 42:o, 44:o, 45:o och 47:o antecknade föremål för behandling af
annan myndighet eller särskild utredning, det under 15:o omförmälta öfverlämnadt
till annat departement och de öfråga beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.
Ecklesiastikdepartementet.
ko Riksdagens skrifvelse af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examensoch
studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet.
(75.)
Sedan det under 6:o bär nedan antecknade ärende numera blifvit slutligen afgjordt,
erfordras i förevarande ämne icke något vidare Kungl. Maj:ts yttrande.
2:o af den 11 maj 1898, i anledning af Riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1896. (84.)
Yttrande öfver af direktören Sven Nissvandt och förste revisorn K. Beckman upprättadt
förslag till nytt formulär för Uppsala universitets hnfvudbok har under året
afgifvits af kanslern för rikets universitet. Därefter hafva statskontoret och kammarrätten
anbefallts att i ärendet afgifva utlåtande. Dessa utlåtanden hafva ännu icke
inkommit.
3:o af den 8 maj 1900, angående undervisning i teknisk hygien m. m. vid
rikets tekniska läroverk. (61.)
Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1907 tillsatt en kommitté för afgifvande af utlåtande
och förslag, huru den lägre tekniska undervisningen i riket lämpligen bör
ordnas, har ärendet öfverlämnats till denna kommitté, som ännu ej inkommit med
yttrande.
4:o af den 3 juni 1901, om utredning rörande vissa ecklesiastika boställen. (130.)
Utredningen fortgår.
5:o af den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
6:o af den 8 maj 1902, i hvad den angår förslag till praktiska utbildnings
—
roll —
67
kurser för läkare för behörighet till vissa tjänstläkarbefattningar äfvensom
i samband därmed förslag till vissa ändringar angående medicinska examina.
(82.)
Den 25 februari 1910 alläts proposition i ämnet till Riksdagen, hvarigenom ärendet,
såvidt angår ecklesiastikdepartementet, torde få anses slutligen afgjordt, hvadan handlingarna
komma att öfverlämnas till civildepartementet. (Jämför ofvan I: 134:o.)
7:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1903, angående användning af torf
till eldning vid statens järnvägar och öfriga verk. (53.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
8:o af den 22 maj 1903, angående en ny katekesutveckling för skolans behof.
(158.)
Sedan professorn F. A. Johansson, hvilken endast delvis inkommit med infordrade
förslag, under året aflidit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
9:o af samma dag, angående antecknande i prästbetyg af vitsord om kristendomskunskap.
(160.)
Kungl. Haj:t har den 23 december 1910 meddelat slutligt beslut i ärendet.
10:o af den 27 april 1905, i anledning af väckt motion angående grunderna
för aflöning af lärare vid fortsättningsskolor. (101.)
Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu icke
inkommit.
11 :o af den 31 maj 1907, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Punkten 33, angående uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Östersund.
Sedan riksarkivarien under året afgifva utlåtande i ärendet, har jämväl öfverintendentsämbetets
yttrande däri infordrats. Detta yttrande har ännu icke inkommit.
12:o af den 6 maj 1908, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
bestämmelsen om kapellförsamlings skyldighet att deltaga i moderkyrkans
byggnad och underhåll. (109.)
Kammarkollegium har anbefallts att anmoda Konungens befallningshafvande i samtliga
län och domkapitlen att efter vederbörandes hörande afgifva yttranden i detta ärende
samt med dessa yttranden jämte eget utlåtande till Kungl. Maj:t inkomma. Dessa
utlåtanden hafva ännu ej inkommit.
13:o af den 1 juni 1918, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Punkten 30, angående statsbidrag för undervisning i slöjd.
Det från folkundervisningskommittén i ärendet infordrade utlåtandet har ännu
icke inkommit.
Justitieombudsmannens ämbetsberältclse till l!)ll års Riksdag.
47
68
14:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1909, angående åtgärders vidtagande
för att folk- eller småskollärare, som är obotligt sinnessjuk, måtte kunna
entledigas med pension. (151.)
Sedan direktionen öfver folkskollärarnas pensionsinrättning inkommit med utredning
rörande den kostnad den utsträckta pensionsskyldigheten kan antagas tillskynda folkskollärarnes
pensionsinrättning samt småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,
har utlåtande i ärendet infordrats från statskontoret. Detta utlåtande har ännu icke
inkommit.
15:o af den 21 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, äfvensom i anledning
af väckta motioner om ändring af gällande bestämmelser angående
anslag till högre folkskolor. (249.)
Sedan infordrade yttranden i fråga om öfverstyrelsens för rikets allmänna läroverk
förslag till bestämmelser angående pensionering af de vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter anställda lärarinnor inkommit, har Kungl. Maj:t den 15 april 1910 aflåta
proposition i donna del af ärendet till Riksdagen. (Jämför ofvan I: 141 :o.)
öfverstyrelsen bär numera afgifvit förslag jämväl rörande lärarpersonalens vid
de kommunala mellanskolorna aflönings- och pensionsförbållanden. öfver detta förslag
hafva yttranden infordrats från statskontoret, och direktionen öfver folkskollärarnes pensionsinrättning.
Yttrandet från pensionsinrättningen har ännu icke inkommit.
16:o af den 22 maj 1909, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)
Punkten 22, angående ersättning af statsmedel åt skolläkare.
Kungl. Haj:t har numera meddelat slutligt beslut i detta ärende.
Punkterna 39 och 152, angående bekostande af elevernas vid blindinstitutet å
Tomteboda resor till och från hemorten under sommarferierna.
Kungl. Maj:t har den 5 augusti 1910 meddelat slutligt beslut i ämnet.
Punkten 89, i hvad den rör poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.
Sedan hos Kungl. Maj:t anmälts, att stadsfullmäktige i Stockholm för polikliniken
anslagit 2,800 kronor för år 1910, har Kungl. Maj:t den 28 januari 1910 meddelat
slutligt beslut i ärendet.
Punkten 137, angående nya byggnader för allmänna barnbördshuset i Stockholm.
Sedan öfverintendentsämbetet afgifvit infordradt utlåtande i ärendet, har Kungl.
Maj:t den 8 april 1910 meddelat slutligt beslut däri.
Punkten 162, angående arfvodestillökning åt bibliotekarien vid stifts- och läroverksbiblioteket
i Linköping.
Sedan i ärendet infordrade yttranden numera inkommit, har Kungl. Maj:t den
30 september 1910 meddelat slutligt beslut i ämnet.
— 1911 —
69
Punkten 185, angående anskaffande af en sarkofag till Emanuel Svedenborgs
graf i Uppsala domkyrka.
Sedan domkapitlet i Uppsala inkommit med infordradt utlåtande angående ifrågavarande
anslag, har Kungl. Maj:t den 18 juni 1910 meddelat slutligt beslut i ämnet.
Punkten 186, angående anskaffande för Sveriges räkning af en arbetsplats vid
internationella hafsstationen i Neapel.
Kungl. Maj:t bär den 14 januari 1910 aflåtit proposition i ärendet till Riksdagen.
(Jämför ofvan I: 134:o.)
Af dessa ärenden äro alltså de under l:o, 6:o, 9:o och 16:o upptagna slutligen
afgjord a, de under 2:o, 3:o, 4:o, 10:o, 1 l:o, 12:o, 13:o, 14:o och 15:o antecknade
föremål för behandling af annan myndighet eller särskild utredning samt de öfriga
på pröfning beroende.
Jordbruksdepartementet.
l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1885, om ändrade stadgande!! angående
den s. k. allmänna strömrensningen. (20.)
De i föregående ämbetsberättelser omförmälta kommittéerna hafva ännu icke afgifvit
förslag i ämnet.
2:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i
Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)
Sedan det från Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län infordrade
utlåtandet den 29 december 1910 inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.
3:o af den 12 maj 1899, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
lagstiftning rörande fattigvården. (126.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.
4:o af den 14 maj 1900, i fråga om ändring af gällande föreskrifter angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af smittosamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)
Det från medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet har ännu
icke inkommit.
5:o af den 19 april 1901, i anledning af vackt motion om utarbetande af
skärpta lagbestämmelser för uraktlåtenhet att utgifva bidrag till underhåll
af oäkta barn. (38.)
— 1911 —
70
6:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1901, i anledning af väckt motion
om ändring i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte
att undanröja vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.
(88.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén bär ännu icke
inkommit med förslag i dessa ämnen.
7:o af den 1 juni 1901, i anledning af väckta motioner angående lagstiftningsåtgärder
för vidmakthållande af jordbruksnäringen inom skogsbygderna
i Norrland och Dalarna. (128.)
Ärendet är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
8:o af den 12 april 1902, i anledning af väckt motion om ändring af 15 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (32.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén bär ännu icke
inkommit med förslag i ämnet.
9:o af den 10 maj 1902, angående vissa förhållanden vid Malmberget och
Kiruna. (85.)
Detta ärende är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
10:o af den 11 april 1903, angående användning af torf till eldning vid statens
järnvägar och öfriga verk. (53.)
De i ämbetsberättelsen till 1904 års Riksdag omförmälta infordrade redogörelserna
hafva ännu icke fullständigt inkommit.
11 :o af den 6 maj 1903, angående åtgärder för tillvaratagande af de inhemska
häststammarna. (79.)
De i föregående ämbetsberättelse omförmälta sakkunniga hafva ännu ej inkommit med
yttrande i ämnet.
12:o af den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)
Utlåtande från den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommitté
bär ännu ej inkommit.
13:o af den 22 mars 1904, i anledning af väckt motion om ändring af § 5
i förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
14:o af den 12 april 1905, i anledning af väckt motion om tillägg till 5 § i
förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afvikning
å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län den 24 juli 1903. (60).
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omnämnda kommittén bär ännu icke
inkommit med utlåtande i ärendet.
— 1911 —
71
15:o Riksdagens skrifvelse af den 14 april 1905, angående åtgärder till förekommande
eller lindring af olägenheterna för skärgårdsbefolkningen af sjöfarten
inomskärs vintertiden. (65.)
Bet i föregående ämbetsberättelse omförmälta från kommerskollegium infordrade utlåtande
har ännu icke inkommit.
16:o af den 27 april 1905, i anledning af väckta motioner om ändringar i
stadgan angående skjutsväsendet den o 1 maj 1878. (100.)
Sedan infordrade förnyade utlåtanden inkommit från öfverståthållarämbetet och Konungens
samtliga befallningshafvande i riket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
17;0 af den 12 maj 1905, i anledning af väckta motioner om revision af fattigvårdslagstiftningen
m. m. (131.)
l8;o af den 20 maj 1905, med anhållan om utredning angående den enskilda
och kommunala sinnessjuk vårdens förbättrande, (l 69.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i sistberörda två ärenden.
19:o af den 31 mars 1906, i anledning af väckt motion med begäran om framläggande
af förslag till ändring af förordningen angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afvikning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län den 24 juli 1903. (55.)
Den i ämbetsberättelsen till 1908 års Riksdag omförmälta kommittén har ännu icke
inkommit med utlåtande i ärendet.
20:o af den 23 maj 1906, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disposition af den för statsverkets räkning utarrenderade delen af kronolägenheten
Halmstads slottsjord. (173.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits pröfning.
21:o af den 23 april 1907, angående användande af skogsvårdsafgifter till inköp
af allmänningsskogar. (77.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
22:o af den 22 maj 1907, i anledning af väckta motioner angående undervisningen
i landthushållning. (178.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits pröfning.
23;o af den 24 maj 1907, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj it angående upphörande af kronans rätt till storverksträd och ekar å
häradsallmänningar. (185.)
Sedan det i föregående ämbetsberättelser omförmälta från domänstyrelsen infordrade
utlåtande! den 11 april 1910 inkommit, anbefalldes kammarkollegium att afgifva utlåtande
i ärendet. Sådant utlåtande har emellertid ännu icke inkommit.
— 1911 —
72
24.0 Riksdagens skrifvelse af den 25 april 1908, i anledning af väckta motioner
dels om ändrad lydelse af 6 § i lagen om vård af enskildes skogar
den 24 juli 1903, dels ock om skrifvelse till Kung!. Maj:t angående revision
af lagstiftningen om vården af enskildes skogar. (64.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
25:o af den 6 maj 1908, angående utsträckt fridlysning af hare, tjäder och
orre. (114.)
Sedan det i föregående ämbetsberättelse omförmälta af sakkunniga infordrade utlåtandet
den 21 januari 1910 inkommit, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.
26:o af den 20 maj 1908, angående inskränkning i liden för jakt å älg m. m.
(130.)
Sedan det i föregående ämbetsberättelse omförmälta af sakkunniga infordrade utlåtandet
den 21 januari 1910 inkommit, är ärende! beroende på Kungl. Haj:ts pröfning.
27:o af den SO mars 1909, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj.t med anhållan om förslag till lag angående obligatorisk kontroll
å beredda kraftfodermedel m. m. (58.)
Det i föregående ämbetsberättelse omförmälta från landtbruksstyrelsen infordrade utlåtandet
har ännu icke inkommit.
28:o af den 1 april 1909, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
lagbestämmelser för betryggande af skogens återväxt å område, hvarest afverkningsrätt
upplåtits åt utlänning. (63.)
Sedan det i föregående ämbetsberättelse omförmälta från domänstyrelsen infordrade
utlåtandet den 7 april 1910 inkommit, är ärende! beroende på Kungl. Marts
pröfning. J
29:o af den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande af landtbrukshögskoleundervisning. (92.)
Ärende! är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
30:o af den 15 maj 1909, i anledning af väckta motioner om begränsning af
rösträtten å vägstämma. (153.)
Ärende! är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
31 :o af den 24 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af nybyggeslägenheter å vissa delar af Alträsks och Svanå
kronopark!-!- samt f. d. Selets stockfångstskog. (163.)
Sedan de i föregående ämbetsberättelse omförmälta från domänstyrelsen och landtbruksstyrelsen
infordrade förslag inkommit, anmäldes ärende! ånyo den 18 februari
1910, därvid erforderliga beslut i ämnet fattades.
— 1191 —
73
32:o Riksdagens skrifvelse af den 19 maj 1909, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i lagen angående
köttbesiktning och slakthus den 22 december 1897. (184.)
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
33:o af den 24 maj 1909, angående bestämmelser rörande skyldighet att vid
allmän flottled uppföra bostäder för flottningsmanskapet. (234.)
Sedan de i föregående ämbetsberättelse omförmälta infordrade utlåtanden från Konungens
befallningshafvande i rikets samtliga län inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning.
Af dessa ärenden äro sålunda det under 31 ro upptagna af Kungl. Haj:t slutligen
afgjordt, de under l:o, 3:o, 4:o, 5:o, 6:o, 8:o, I0:o, ll:o, 12:o, 14:o, 15:o,
17:o, 18:o, 19:o, 23:o och 27:o antecknade föremål för behandling af annan myndighet
eller särskilda yttrandens afgifvande och de öfriga på pröfning beroende.
- 1911 —
74
Tabell,
utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1910 aflåtna,
i tionde samlingen af bilianget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser
finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckningen.
(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvannämnda samling, och det senare talet angifver
numret i förteckning I.)
1 |
76 |
42 |
86 |
82 |
171 |
122 |
55 |
162 |
105 |
2 |
1 |
43 |
87 |
83 |
172 |
123 |
66 |
163 |
106 |
3 |
24 |
44 |
30 |
84 |
173 |
124 |
57 |
164 |
107 |
4 |
33 |
45 |
144 |
85 |
174 |
125 |
** |
165 |
108 |
6 |
36 |
46 |
145 |
86 |
176 |
126 |
132 |
166 |
139 |
6 |
41, 124 |
47 |
146 |
87 |
47 |
127 |
12 |
167 |
109 |
7 |
77 |
48 |
147 |
88 |
126 |
128 |
13 |
168 |
198 |
8 |
134 |
49 |
148 |
89 |
127 |
129 |
37 |
169 |
199 |
9 |
142 |
60 |
149 |
90 |
128 |
130 |
38 |
170 |
65 |
10! |
34, 40, 42 |
61 |
150 |
91 |
48 |
131 |
32 |
171 |
200 |
78, 141, 143 |
52 |
151 |
92 |
49, 93 |
132 |
101 |
172 |
140 |
|
u |
79 |
53 |
152 |
93 |
60 |
133 |
68 |
173 |
201 |
12 |
80 |
54 |
163 |
94 |
61 |
134 |
133 |
174 |
no |
13 |
26 |
65 |
154 |
95 |
94 |
135 |
31 |
175 |
66 |
14 |
** |
56 |
156 |
96 |
95 |
136 |
188 |
176 |
67 |
15 |
25 |
67 |
156 |
97 |
137 |
189 |
177 |
68 |
|
16 |
81 |
58 |
167 |
98 |
176 |
138 |
190 |
178 |
69 |
17 |
43 |
59 |
158 |
99 |
177 |
139 |
191 |
179 |
70 |
18 |
2 |
60 |
159 |
100 |
178 |
140 |
192 |
180 |
71 |
19 |
27 |
61 |
160 |
101 |
11 |
141 |
193 |
181 |
19 |
20 |
3 |
62 |
161 |
102 |
62 |
142 |
194 |
182 |
20 |
21 |
44 |
63 |
162 |
103 |
129 |
143 |
195 |
183 |
21 |
22 |
4 |
64 |
163 |
104 |
130 |
144 |
196 |
184 |
22 |
23 |
* |
65 |
164 |
105 |
53, 131 |
145 |
69 |
185 |
IN |
24 |
* |
66 |
88, 125 |
106 |
35 |
146 |
14 |
186 |
112 |
25 |
5 |
67 |
89 |
107 |
96 |
147 |
136 |
187 |
72 |
26 |
*** |
68 |
45 |
108 |
97 |
148 |
15, 137 |
188 |
73 |
27 |
*** |
69 |
28 |
109 |
98 |
149 |
138 |
189 |
23 |
28 |
** |
70 |
29 |
no |
99 |
160 |
135 |
190 |
113 |
29 |
6 |
71 |
90 |
in |
179 |
151 |
60 |
191 |
114 |
30 |
7 |
72 |
91 |
112 |
180 |
152 |
61 |
192 |
115 |
31 |
8 |
73 |
46 |
113 |
181 |
153 |
16, 197 |
193 |
74 |
32 |
82 |
74 |
92 |
114 |
182 |
154 |
17, 102 |
194 |
116 |
33 |
83 |
75 |
165 |
115 |
183 |
155 |
18 |
195 |
117 |
34 |
* |
76 |
10 |
116 |
184 |
156 |
62 |
196 |
75, 118 |
35 |
* |
77 |
166 |
117 |
185 |
157 |
63 |
197 |
119 |
36 |
* |
78 |
167 |
118 |
186 |
158 |
64 |
198 |
120 |
37 |
* |
79 |
168 |
119 |
187 |
169 |
103 |
199 |
121 |
38 |
* |
80 |
169 |
120 |
100 |
160 |
104 |
200 |
122 |
39 |
84 |
81 |
170 |
121 |
54 |
161 |
39 |
201 |
123 |
40 |
9 |
||||||||
41 |
85 |
* Utfärdade förordnanden. — * ** Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. — *** Skrifvelse
till fullmäktige i riksbanken.
UPPGIFTER
JUSTITIEOMBUDSMANSÄMBETET
1810-1910
SAMLADE OCH ORDNADE
AF
O. F. ENBOM OCH ALBERT EISEN.
I N N E HÅLL.
Inledning. Sid.
Tillkomsten af justitieombudsmansämbetet ..................................................................... 1
Justitieombudsmannens instruktion samt viktigaste åligganden ....................................... 5
Sättet för val af justitieombudsman m. m...................................................................... 21
Aflöningen till justitieombudsmannen och hans kansli in. in........................................... 27
Justitieombudsmansämbetcts innehafvare och deras ämbetsverksamhet.............................. 32
L. A. Mannerheim...................................................................................................... 33
Casper Ehrenborg............................................................................................................... 54
C. P. Törnebladh .............................................................................................................. 55
P. N. Poignant .................................................................................................................. 75
C. L. Landin ..................................................................................................................... *
S. L. Theorell ........... 101
P. E. Bergfalk .................................................................................................................. 142
J. A. Södergren.................................................................................................................. »
Gerhard Lagerstråle............................................................................. 143
Carl Wester ..................................................................................................................... 145
N. A. Fröman.................................................................................................................... 154
L. W. Lothigius.................................................................................................................. 209
E. Thomasson.................................................................................................................... 214
M. W. Buss ..................................................................................................................... 220
Nils Claöson ..................................................................................................................... 221
A. A. Lilienberg ............................................................................................................... 230
Axel Ihållande!''.................................................................................................................. »
Hugo Bohman .................................................................................. 239
G. Ribbing ........................................................................................................................ 241
Ossian Berger.................................................................................................................... 243
Carl Leijonmarck ............................................................................................................... 253
Berndt Hasselrot ............................................................................................................... 261
Biläger:
Uppgift å antalet till justitieombudsmannen inkomna klagoskrifter åren 1810—1909 ......... 285
Förteckning öfver de af justitieombudsmännen afgifna ämbetsberättelserna ..................... 286
Förteckning öfver personel'', utsedda till Riksdagens justitieombudsman och dennes
eventuelle efterträdare åren 1809—1910.................................................................... 288
Justitieombudsmannen Manncrheims första ämbetsberättelse .......................................... 294
Inledning.
Tillkomsten af justitieombudsmansämbetet.
1 det memorial om grunderna för en ny regeringsform, som konstitutionsutskottet
vid 1809 års Riksdag den 2 juni öfverlämnade till riksstånden,
yttrade utskottet bland annat följande.
»Utskottet är därom öfvertygadt, att en sann medborgerlig anda icke
länge skall saknas hos ett ursprungligen fritt och manligt folk, som njuter
en under grundlagens helgd skyddad tryckfrihet, hvars regeringsärenden
offentligen behandlas och granskas, hvars allmänna och individuella
rättigheter iakttagas af en utaf nationalrepresentationen förordnad väktare
öfver lagarnes efterlefnad af domare och ämbetsmän och hvars fullmäktige,
Rikets Ständer, äro i själfva grundlagen kallade att å bestämda tider ovillkorligen
sammankomma».
I det samtidigt af utskottet framlagda förslaget till regeringsform
återfinnas hufvudsakligen i §§ 96—100 stadgande!! om den i memorialet
omnämnde »väktaren öfver lagarnes efterlefnad».
Den grundläggande bestämmelsen i ämnet innehöll förslagets 96 §,
som var af följande lydelse:
»Riksens Ständer skola vid hvarje Riksdag förordna en för lagkunskap
och utmärkt redlighet känd man att såsom deras ombud efter den instruktion,
de för honom komma att utfärda, hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad
af domare och ämbetsmän samt att vid vederbörliga domstolar i
laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens utöfning af väfd, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra. Vare dock han i all måtto underkastad
samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer
utstaka».
§§ 97 och 98 handlade om val af justitieombudsman och dennes
suppleant.
Närmare upplysningar om justitieombudsmannens uppgifter innehöll os
i §§ 99 och 100, hvilka lydde:
Justitieombudsmannens ämbelsbcrätlelse till 1911 års Riksdag.
1*
99 §. »Riksens Ständers justitieombudsman må, när han det nödigt
anser, kunna öfvervara högsta domstolens, rikets allmänna ärenders berednings,
nedre justitierevisionens, hofrätternas, kollegiernas och alla lägre
domstolars öfverläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening
därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks
protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare
skyldige att lämna justitieombudsmannen laglig handräckning, samt alla
fiskaler, att medelst aktioners utförande honom biträda, då han det äskar».
100 §. »Justitieombudsmannen åliggc att vid hvarje Riksdag till
Riksens Ständer aflärnna en allmän redogörelse för sin förvaltning af det
honom förtrodda ämbete, samt (häruti utreda lagskipningens tillstånd i
riket, anmärka lagarnes och författningarnes brister och uppgifva förslag
till deras förbättring. Vare han ock skyldig att emellan riksdagarne årligen
ett utlåtande öfver desse ämnen genom trycket kungöra».
Utskottets förslag till regeringsform behandlades hos adeln och prästeståndet
den 2, 3 och 5 juni samt hos borgare- och bondestånden den 3
och 5 juni 1809. Inom alla fyra stånden gjordes skärpa anmärkningar
mot förslaget om j ustitieombudsmansämbetet. Det ansågs obehöflig! och
olämpligt att hafva både en Konungens justitiekansler och en Ständernas
justitieombudsman med samma eller liknande uppgifter. Vidare anmärktes
att bestämda gränser ej blifvit utstakade mellan ombudsmannens och
kanslerns befattningar. Den nya sysslan befarades skola väcka söndring
mellan Konung och folk. Den väktare öfver lagarnes efterlefnad, som
måste finnas, borde verka under Konungens tillsyn och på hans vägnar.
Slutligen framhöllos äfven de kostnader, som åsamkades staten genom det
nya ämbetet.
Å andra sidan togs den nya institutionen i kraftigt försvar på flera
håll, främst af konstitutionsutskottets ledamöter.
Den 5 juni fattade riksstånden beslut i frågan om antagande af konstitutionsutskottets
förslag till regeringsform. Förslaget antogs därvid af
adeln med det förbehåll att de anmärkningar, hvilka vid särskilda paragrafer
(häraf gjorts såväl hos adeln som hos de andra riksstånden, skulle
öfverläinnas till konstitutionsutskottet för yttrande samt sedermera företagas
till afgörande vid nästa Riksdag. — Bland nämnda anmärkningar torde
hafva inbegripits äfven den mot j ustitieombudsmansämbetet.
Kiknande beslut fattades af prästeståndet, som vid förslagets antagande
förbehöll sig, att, sedan de ännu återstående grundlagarnc inkommit till
ståndet och blifvit granskade, de anmärkningar och modifikationer, ståndet
då funne nödiga, måtte komma under öfvervägande och afgörande vid
nästa lagtima Riksdag.
— 1911 -
3
Borgarståndet biföll efter votering med 44 röster mot 27 »konstitutionsprojektet
i allt, som handlar om antagandet af en justitieombudsman
försedd med Riksens Ständers instruktion och åt dem tillsatt».
Bondeståndet åter var det enda af riksstånden, hvilket såsom sådant
beslöt uttrycklig anmärkning mot förslaget om j ustitieombudsmansämbetet.
Denna anmärkning var af följande innehåll: »Afhandlingen, som börjar
med- 96 § om en Riksens Ständers justitieombudsman synes ej lämplig. En
justitieombudsman eller justitie-canceller tyckes göra tillfyllest, till förekommande
af blandning och kollision i göromålen. Om denne ende på det
sätt förordnas, att Ständerna välja två, hvaraf Konungen utser den först
blifvande, och, vid dennes bortgång, den andre välde intager hans plats,
torde landets invånares rätt blifva på det nogaste vårdad, samt staten
undgå att belastas med dryg aflöning till en öfverflödig ämbetsman.» Regeringsformen
undcrskrefs emellertid äfven på bondeståndets vägnar af
dess talman, utan att någon ändring skett i bestämmelserna om justitieombudsmansämbetet.
Och sedermera (den 11 augusti 1809) medgaf bondeståndet,
att med afgörande af anmärkningen mot j ustitieombudsmansämbetet
skulle få anstå till nästa Riksdag.
I den redaktion, hvari regeringsformen antogs af Ständerna, bibehöllos
ofvannämnda §§ 96 — 100 oförändrade.
Den 29 november 1809 afgaf konstitutionsutskottet memorial öfver de
anmärkningar, som hos samtliga riksstånden gjorts mot regeringsformen
före dess antagande. I fråga om justitieombudsmansämbetet yttrade utskottet,
att därom redan vore så mycket tvistadt att utskottet ej trodde sig
behöfva ingå i någon vederläggning af de gjorda påminnelserna eller i
några ytterligare bevis rörande ämbetets viktiga ändamål och förväntade
nytta. Säkrast vore i alla händelser att lämna åt tid och erfarenhet att
afgöra om ämbetet borde bibehållas eller ej; och utskottet förmodade att
vid nästinfallande Riksdag omdömet härom skulle hafva hunnit »stadgas
med fullkomlig kraft af allmän opinion».
Samtliga riksstånden funno detta memorial vara af beskaffenhet att
höra hvila till afgörande vid nästa Riksdag.
Vid den i juli 1810 för val af tronföljare sammanträdande urtima
Riksdagen uppsköts emellertid bl. a. den hyllande grundlagsfrågan om
justitieombudsmansämbetet till nästkommande Ständers pröfning och afgörande.
Enahanda beslut fattades vid Riksdagen 1812.
Först vid Riksdagen år 1815 upptogs frågan till slutligt afgörande,
och beslöto därvid alla fyra riksstånden, att justitieombudsmansinstitutionen
skulle bibehållas. Ej ens bondeståndet både nu någon invändning däremot,
— lön —
4
utan dess beslut blef att den vid 96 § gjorda anmärkningen ej borde
komma under öfverläggning utan skulle förfalla.
Då åsikterna om justitieombudsmansämbetets betydelse och nytta,
såsom åt ofvanstående framgår, voro mycket delade vid Riksdagen 1809—-1810, torde det vara af intresse att bär återgifva ett uttalande af Rikets
Ständers lagutskott 50 år senare. Lagutskottet vid Riksdagen 1859—60
yttrade nämligen i sitt utlåtande n:r 4 bland annat följande.
»Om föregående riksdagars lagutskott ansett sig böra fästa uppmärksamhet
å betydelsen af justitieombudsmannens ämbete, så förefinnes därtill
en ökad anledning nu, då ämbetet genomlefva! ett hälft århundrade, Det
blef årsbarn med den återinföra lagbundna friheten och skapades såsom
ett af donna frihets säkraste värn. Varnad t af erfarenheten från förflutna
tider, därunder så täta ombyten af styrelseformer ägt rum, och öfvertygadt
att all frihets yttersta grundval är lagen, kunde fäderneslandet icke
undgå att^ söka säkra garantier för beståndet af det nydanade samhällsskicket.
En af dessa garantier blef tillsättandet af en justitieombudsman.
Donna institution är således ett af uttrycken för den omsorg om lagarnas
helgd, den ömtålighet för maktmissbruk, som är ett egendomligt karaktärsdrag
hos det svenska folket. Den är ett nationens lefvande valspråk, som
innebär, äfven det, att ''land skall med lag byggas’. Den ägor icke och
har knappast ägt sin motbild hos andra folk, om man icke vill anse den
för en ombildning i ädlare form af det romerska folktribunatet. Djup
är därföre betydelsen af detta ämbete, högt det kall att vara ett fritt folks
ombud vid värnandet af dess heligaste rättigheter. Att skrifva detta ämbetes
historia inedgifver icke tillfället, om än själfva tidpunkten kunde
synas mana därtill. Källorna till en sådan teckning vore icke att söka
endast i justitieombudsmannens synliga verksamhet —i hans ämbetsberättelser
och dagböcker. Ty, liksom tryckfriheten, verkar han redan genom
sin blotta tillvaro. Ju mindre anledningar för honom att gripa in med
sin ämbetsmyndighet, desto säkrare är ändamålet med institutionen uppnådt.
Hvarhelst lag och rätt skipas åt oväldige och samvetsgranna domare
— hvarhelst förvaltningen går sin jämna gång, varsam att ej öfverskrida
. gränserna för sin myndighet — hvarhelst ''det fria ordet ostördt
höjer sin stämma — där torde man ej kunna förneka ett, om ock ej synligt,
inflytande af det ämbete, hvarom nu är fråga. Dess historia ingår således
i väsentlig mån i hela samhällsskickets historia under det senaste
halfva århundradet.»
— 1911
5
Val till justitieombudsman förrättades första gången den 1 mars 1810.
Därvid erhöll expeditionssekreteraren, friherre Lars August Mannerheim
84 röster, lagmannen W. af Klinteberg 4 röster, öfverdirektören C. A.
Grevesmöhlen 8 röster och lagmannen J. II. Peterson 1 röst.
Friherre Mannerheim blef alltså vald till justitieombudsman.
Emot valet protesterade den 2 mars 1810 en ledamot af ridderskap^
och adeln (F. Gyllensvaan) på den grund att den välde icke styrkt att han
hade de egenskaper 96 § R. F., jämförd med 63 § R. O. föreskrefve. Ett
bullersamt uppträde uppstod i anledning af denna protest på riddarhus^
och fråga väcktes om uteslutande ur ståndet af den ledamot, som framställt
protesten.
Ehuru justitieombudsmannens ämbetsverksamhet alltså tog sin början
först i mars 1810, skulle emellertid, enligt Ständernas beslut vid Riksdagen
1809—1810, liden för hans ämbetsutöfning räknas tillbaka till dagen för
regeringsformens underskrifvande eller den 6 juni 1809. Detta både betydelse
närmast för hans åtalsrätt.
Justitieombudsmannens instruktion samt viktigaste åligganden.
Instruktionens antagande m. m.
Den 5 augusti 1809 afgaf konstitutionsutskottet förslag till instruktion
för justitieombudsmannen jämte memorial, hvari utskottet bl. a.
yttrade:
»Utskottet har med den grannlagenhet, som varit detsamma möjlig,
sökt förekomma all sammanblandning af denne ämbetsmans göromål med
Konungens justitiekansler^ Därvid hafva så mycket mindre mött några
betydliga svårigheter, som föremålen för justitieombudsmannens ämbetsbefattning,
utan att skilja honom ifrån laglig åtgärd vid enskildes klagomål,
egentligen synas vara den allmänna tillsynen öfver lagars, författningars
och instruktioners efterlefnad af domare, högre och lägre ämbetsmän, samt
anmärkandet och beifrandet af sådane deras begångna fel, hvilka antingen
synas härröra från egennytta, vrångvis^ våld och grof försumlighet
eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.
Justitieombudsmannens egenskap af ordförande bland de till tryckfrihetens
vård af Riksens Ständer till väljande sex kommitterade är alldeles
enlig med regeringsformens 108 §, och verkningarne af de viktiga och angelägna
befattningar, instruktionen i öfrigt honom ålägger, synas till en
betydlig del bero af egenskaperna hos den person, hvilken vinner Riksens
flög!. Ständers förtroende.
— lön —
6
Det ankommer på Riksens Högl. Ständers bepröfvande, huruvida utskottet
träffat Riksens Ständers tanke, då det i 62 § af riksdagsordningen
föreslagit att denne ämbetsman under sin tjänstetid borde i alla afseende!!
anses lika med Konungens justitiekansler, samt i samma § tillagt honom
den personliga helgd, om hvilken 111 § af regeringsformen riksdagsmän försäkrar.
Utskottet bär för sin del trött sådant förenligt med ämbetets vikt
och personens nödiga anseende.»
Vid den första granskningen af förslaget till instruktion beslöto stånden
återremiss, hvarpå konstitutionsutskottet den 13 november 1809 afgaf
nytt memorial i ämnet jämte åtföljande instruktionsförslag. Sedan stånden
vid behandlingen häraf stannat i olika beslut i vissa afseende!!, öfverlämnades
åt det jämkningsutskott, som skulle söka förena de skiljaktiga
besluten rörande riksdagsordningen, att inkomma med förslag till dylika
jämkningar äfven hvad ifrågavarande instruktion anginge. Utskottets memorial
i ämnet inkom i januari 1810, och efter antagande af dess förslag
öfverlämnade Ständerna med skrifvelse den 27 i samma månad till Kungl.
Maj:t den »till följe af regeringsformens 96 §» af Ständerna öfverenskomna
instruktionen för deras justitieombudsman.
Den 27 februari 1810 kungjordes donna instruktion af Kungl. Maj:t
»till allmän efterrättelse».
Tillägg till donna instruktion beslötos vid Riksdagen i Örebro 1810
(kungl. kungörelse härom den 15 oktober 1810) samt vid 1815 års Riksdag
(se vidare nedan, sid. 19 och 20).
Den 1 mars 1830 utfärdades instruktionen på nytt af Kungl. Maj:t
med vissa af Riksdagen beslutade ändringar.
Sedermera har instruktionen för justitieombudsmannen förblifvit oförändrad.
Då de skedda ändringarna ej äro af någon genomgripande beskaffenhet,
är justitieombudsmannens instruktion fortfarande i hufvudsak
af samma innehåll, som då den först utfärdades.
Bland de enligt instruktionen justitieombudsmannen åliggande uppgifter
torde som de viktigaste få anses de under nedanstående rubriker
angifna.
Allmän tillsyn öfver domare och ämbetsmän.
Regeringsformens 96 § innehåller den allmänna föreskriften rörande
justitieombudsmannens verksamhet, att han såsom Riksdagens ombud skall
hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domare och ämbetsmän samt
vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina ämbetens
utöfning af våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet
begått eller underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. I öfverens
—
1911 —
7
stam mel se härmed innehåller den för justitieombudsmannen utfärdade instruktionen
närmare bestämmelser om hans åligganden.
1 § i instruktionen, som nära ansluter sig till 96 § regeringsformen,
lyder: Rikets Ständers justitieombudsman skall hafva en allmän tillsjm
öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, ämbetsoch
tjänstemän, samt, om de i sina ämbetens utöfning, af vald, mannamån
eller annan orsak, någon olaglighet begå, eller underlåta att sina ämbetsplikter
behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar, i laglig ordning,
därföre tilltala eller tilltala låta. Konungens justitiekansler göromål
och förhållande må justitieombudsmannen dock icke i något fall åtala;
likasom ock justitieombudsmannens göromål och förhållande ej äro af
egenskap att kunna af justitiekansler!) åtalas.
2 § lyder: Justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beifra
sådana af domare, ämbete- och tjänstemän begångna fel, som synas honom
antingen härröra från egennytta, vrångvis^ våld eller grof försumlighet,
eller bereda eu allmän osäkerhet för medborgares rättigheter.
3 §. Förmärker justitieombudsmannen, att någon domare, ämbets-eller
tjänsteman, utan vrång afsikt, endast af ovarsamhet, felat, må han sådant
Konungens justitiekansler vid handen gifva; likväl utan att sitt tillkännagifvande
med något påstående beledsaga.
9 §. Klagar någon hos justitieombudsmannen öfver domares, ämbetsoch
tjänstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga
handlingar och bevis söker styrka, må justitieombudsmannen, om
han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grunder, tinner sakens beskaffenhet
och vikt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder, eller i annat
fall, skriftligen anvisa den klagande, att, där honom så godt synes, Konungens
justitiekansler om laga rättelse ansöka; hörandes vid alla tillfällen,
då klaganden sådant äskar, justitieombudsmannen låta meddela honom
bevis, att han klagoskriften emottagit.
10 §. Har Konungens justitiekansler lämnat utan afseende någon hos
honom omedelbarligen, eller, efter justitieombudsmannens hänvisning, af
enskild man anmäld klagan, hvilken justitieombudsmannen anser vara på
göda skål grundad, åligger det honom, att, efter den tids förlopp han
nödig pröfva!’, ehvad målet är af allmän vikt eller icke, och sedan han i
justitiekanslersämbetets expedition inhämta! behörig kännedom af sakens
tillstånd, gifva den klagande det lagliga biträde, som han finner omständigheterna
fordra.
I fråga om tolkningen af förenämnda §§ i instruktionen har bland
annat framhållits, hurusom instruktionen, efter det 1 § gifvit justitieombudsmannen
ganska fria händer vid utöfningen af hans åklagarmyndig
—
1911 —
8
het, sedermera i 2 § anvisar honom att förnämligast i fråga om svåra, i
synnerhet uppsåtliga ämbetsfel med sin myndighet ingripa, medan enligt
3 § mindre förseelser må hänskjutas till justitiekanslerns bedömande.
På grund häraf har den åsikten blifvit framställd, att justitieombudsmannen
ej skulle äga eller åtminstone ej borde åtala ringare förseelser
eller sådana, som härrörde endast af ovarsamhet. Sålunda anmärkte lagutskottet
vid Riksdagen 1853—1854 vid sin granskning af justitieombudsmannen
8. L. Theorells ämbetsförvaltning, »att fel understundom blifvit af
honom beifrade, som endast härflutit af ovarsamhet, för hvilken händelse
justitieombudsmannen enligt 3 § i instruktionen bort gifva det justitiekanslern
vid handen.»
Theorell yttrade i fråga härom bland annat (ämb.-ber. för år 1857,
sid. 19) att han endast, då klaganden sådant påyrkat, gifvit justitiekansler!»
del af inkommen angifvelse, hvilken han för sin del icke ansett höra till
vidare åtgärd föranleda. »Att vid annat förhållande hänskjuta till justitiekanslern
saker, dem jag kunde själf handlägga, har jag ej funnit åligga
mig, eller kunnat begripa, hvartill det skolat tjäna.»
Frågan upptogs till utförligare behandling af justitieombudsmannen
Carl Wester i ämbetsberättelsen till Riksdagen 1859 (sid. 5 ff.). Han yttrade
bär bland annat följande. Föreskriften i 3 § att »justitieombudsmannen,
i händelse han förmärker att någon domare, ämbets- eller tjänsteman
endast af ovarsamhet, utan vrång afsikt felat, må sådant Konungens
justitiekansler vid handen gifva», vore visserligen svår att väl förena med
1 §, då orden »utan vrång afsikt» kunde i omvänd ordning innebära, att
justitieombudsmannen borde förordna åtal endast i sådana fall, där vrång
afsikt funnes ådagalagd. Men så beskaffad brottslighet, som dock vore af
särdeles svår art och lyckligtvis högst sällan förekomma i vårt land, vore,
enligt Westers omdöme, icke gjord till uteslutande villkor för den äinbetsåtgärd,
om hvilken 1 § handlar. — Rättigheten att gifva justitiekansler!)
vid handen, om någon domare eller annan tjänsteman utan vrång afsikt,
endast af ovarsamhet felat, framhölles också icke uti instruktionen såsom
någon ovillkorlig skyldighet. Det hette uti 3 §, att justitieombudsmannen
mä göra en slik framställning till justitiekansler!!. — För justitieombudsmannen
vore mödan icke större att omedelbarligen förordna åtals anställande
af allmän åklagare, än att med redogörelse för anledningen därtill
öfverlämna handlingarna till justitiekanslern, men däremot tillskyndades
den sistnämnde besväret att ånyo företaga samma granskning, som förut
skett hos justitieombudsmannen, utan att någon egentlig fördel genom det
fördubblade arbetet bereddes. Ännu större omväg och tidsutdräkt vid
ärendenas behandling uppkomme, om justitieombudsmannen, för att gifva
— 1911 —
9
klaganden det lagliga biträde, omständigheterna fordrade, funne sig föranlåten
att åter upptaga samma sak, den han förut öfverlämnat till justitiekanslern.
— Någon fördel »för det allmänna eller den enskilde» ansåg
justitieombudsmannen Wester alltså i allmänhet icke vara att påräkna genom
smärre måls öfverlämnande till justitiekansler!!.
1 samma riktning uttalade sig justitieombudsmannen A. F. Thollander
i ämbetsberättelsen till 1896 års Riksdag (sid. 3). För en hvar, som tagit
någon kännedom om justitieombudsmannens ämbetsberättelser, vore det
uppenbart, att de i 1—3 §§ af instruktionen upptagna bestämmelserna
aldrig fattats såsom skulle det vara justitieombudsmannen förment att åtala
äfven mindre betydande fel. Tvärtom både åtalen för sådana städse varit
öfvervägande. Ingen torde heller vilja påstå, att justitieombudsmannen då
han anhångiggjort dessa åtal öfverskridit sin befogenhet. Och med skål torde
justitieombudsmannen, som lyckligtvis icke ofta haft anledning att åtala
grufva ämbetsbrott, funnit olämpligt att, helt och hållet eller till öfvervägande
del. betunga justitiekansler:! med utförandet af de obetydligare
åtalen.
Fn annan fråga, som jämväl varit föremål för olika åsikter är den,
huruvida justitieombudsmannen, då någon mindre oriktighet konstaterats,
äger att, utan åtal, genom erinran till vederbörande ämbets- eller tjänsteman
söka i godo åstadkomma rättelse.
Redan under den tidigare delen af ämbetets tillvaro finner man spår,
som antyda att justitieombudsmannen ansett sig äga pröfningsrätt efter
förekommande omständigheter i nyss nämnda afseende. Sålunda yttrade
justitieombudsmannen C. P. Törnebladh (ämbetsberättelsen för år 1825,
sid. 79), att han ansett lämpligt att »i annan än aktionsväg någon gång
söka undanröja sådana hinder för lagskipningens jämna och riktiga gång,
som, af inäga begrepp eller bristande uppmärksamhet tillkomne, ej ännu
hunnit, utveckla sig till följder af allmän skada eller förnärmande af
enskild rätt».
I ämbetsberättelsen till Riksdagen 1840 (sid. 5.) yttrade justitieombudsmannen
C. L. Paladin, att dels anförda klagomål, dels den af justitieombudsmannen
ägnade tillsyn åt lagskipningen och öfriga offentliga
förhandlingar gifvit anledning till uppmärksamhet å mångfaldiga därunder
förefallna händelser, af hvilka emellertid en del »med afseende å deras
ringa vikt och påföljd eller vissa förekomna omständigheter kunnat vid
anmärkningars meddelande och därefter iakttagen rättelse bero».
Vidare uttalar sig justitieombudsmannen Wester i ämbetsberättelsen
till 1859 års Riksdag (sid. 8) på följande sätt: Gäller en vid granskning
Justilieomburlurnann ens ämbetsbcräUelse till 1911 års Riksdag. 2*
10
af fångförteckningarna gjord anmärkning »ett oriktigt domslut, hvarigenom
likväl endast en eller två dagars fängelse blifvit utöfver hvad vederbort
ådömdt den, som eljest på lagliga skål varit i häkte insatt, har jag, äfven
om sådant inträffat med fängelsestraff vid vatten och bröd, så snart klagan
af den förorättade icke varit anmäld och felet af ovarsamhet synbarligen
tillkommit, trott mig kunna låta bero vid en sådan min erinran om
förhållandet, hvarigenom den felande blifvit gjord uppmärksam på det
begångna misstaget. Om äfven dagarnes antal vid begånget misstag af
ofvannämnda slag någon gång stigit öfver det nämnda, dock icke med
många dagar, och den som därtill varit vållande, sedan felet blifvit antyda
frivilligt godtgjort både kronans kostnad och den enskildes lidande,
så har jag ansett saken därmed kunna afslutas. Så snart däremot den
felande, efter erhållen del af anmärkningen, förfäktat annan åsikt om lagens
tolkning och tillämpning än den jag påyrkat, och frågan sålunda gällt
icke allenast att bereda upprättelse och skadeersättning, utan ock att vinna
nödig stadga och enhet i lagskipning^, har jag alltid förordnat om åtal» x)
Och på ett annat ställe i samma berättelse (sid. 10): »Om det yppat
sig, att någon mindre försummelse i ämbetsplikter ägt ruin, har jag därom
gjort erinran och lämnat erforderlig tid till eftersatt arbetes fullbordande.
Därigenom har nödig rättelse kunnat vinnas utan åtal.»
Inkilande praxis i fråga om »erinran» har iakttagits af samtliga följande
innehafvare af ämbetet.
Justitieombudsmannen anses enligt sin instruktion icke hafva rätt att
fora talan mot kommunalstyrelser och kommunala tjänstemän samt gode
män, syssloman och rättens ombudsmän i konkurser. Den mening har
emellertid uttalats, att justitieombudsmannens åtalsrätt bort utsträckas i
angifna hänseende. I ämbetsberättelsen till 1870 års Riksdag (sid. 103 ff.)
uttalar sig justitieombudsmannen N. A. Fröman häremot på hufvudsakligen
följande skäl. Den ifrågasätta förändringen vore hvarken tidsenlig,
ändamålsenlig eller behöflig. Den vore icke tidsenlig, emedan själfstyrelse
vore hvad liden fordrade. Donna riktning uppenbarade sig otvetydigt
i kommunallagstiftningen, öfvervakandet af donna själfstyrelses
verksamhet syntes icke följdriktigt kunna öfverlämnas åt en allmän åklagare
utan måste tillhöra allmänheten, kommunen, de enskilda, hvilkas rätt
vore i fråga. Då för öfrig! hvarje enskild person hade befogenhet att i föreskrifven
ordning söka ändring och rättelse i de kommunala myndigheter
-
J) Jämför uttalande i samma riktning af justitieombudsmannen Theorell i ämbetsberättelsen
för år 1857, sid. 20.
— 1911
11
nas beslut samt att vid de allmänna domstolarna själf tala å de rättsförnärmelser,
som genom ofvanbemälde tjänstemän honom tillskyndades, eller
att genom angifvelse hos allmän åklagare utverka sig dennes bistånd till
slikt åtals utförande, då brottet ej vore sådant att det endast må åtalas af
målsäganden, syntes det hvarken vara behörigt att vidare utsträcka åtalsrätten
i detta fall, ej heller ändamålsenligt att, om icke desto mindre ytterligare
kontroll i detta hänseende skulle vara erforderlig, för slikt behofs
afhjälpande, med särskild åtalsrätt bekläda en i hufvudstaden befintlig
ämbetsman, som icke annorlunda än genom nyssnämnde allmänna åklagare
kunde utföra åtal i landsorten, helst som denne ämbetsman, för en så vidsträckt
åtalsrätts utöfning, skulle behöfva särskilt anslag af medel att bekosta
åklagares resor och traktamenten, när dessa kostnader icke kunde
den åtalade åläggas, eller af honom gäldas.
Med hänvisning till hvad justitieombudsmannen Fröman anfört i detta
ämne uttalar justitieombudsmannen Thollander (ämbetsberättelsen till 1896
års Riksdag, sid. 3) att han af instruktionens bestämmelser i likhet med
alla sina företrädare ansett framgå, att justitieombudsmannens tillsyn är
inskränkt till statens ämbete- och tjänstemän.
Det vanligaste sättet att påkalla justitieombudsmannens ämbetsverksamhet
är klagomål. Om proceduren härvid innehållas bestämmelser i den
ofvan återgifna 9 § af instruktionen. Klagan skall alltså ske skriftligen
med bifogande af fullständiga handlingar och bevis.
öfver klagoskriften äger justitieombudsmannen enligt 6 §, innan rättegång
anställes och där han så nödigt pröfva!-, att lämna den eller dem,
hvilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att inom kort af honom föreskrifven
tid inkomma med de upplysningar, till hvilka de kunna anse sig befogade.
Justitieombudsmannen Fröman har i ämbetsberättelsen till 1871 års
Riksdag (sid. 120) ett längre uttalande om handläggningen af klagomål
hos justitieombudsmannen. Han påpekar därvid bland annat, att enligt
9 § i instruktionen klaganden skall med fullständiga handlingar och bevis
söka styrka sin talan. Emellertid förekomme det ofta att klagomål,
blottade på all slags bevisning, anmäldes hos justitieombudsmannen. Detta
skedde genom skrifter, icke sällan oredigt a (fattade, stundom ända till
obegriplighet, Indika inlämnades af klagande!» själf eller hans ombud. Inlämnaren
plägade då underrättas, att den eller den handlingen eller ock
intyg af uppgifva vittnen behöfdcs och borde inlämnas. »Detta utlofvas,
men dagar och veckor förgå, och någon handling, något bevis af höres ej.
Klagomålet måste slutligen pröfvas och, i brist på allt slaga bevis för dess
befogenhet, afskrifvas».
— 1911 —
12
I fråga om nyssberörda föreskrift i 9 § att anmälan skall vara åtföljd
af fullständiga handlingar och bevis yttrar justitieombudsmannen Thollander
i ämbetsberättelsen till 1896 års Riksdag (sid. 4): »Detta är en förutsättning,
som i princip fasthållits. Men fordran på bevis är ej i 9 §
uppställd såsom alldeles ovillkorlig och torde ej heller alltid kunna upprätthållas.
Om någon åtgärd — i regeln till en början infordrande af
vederbörandes förklaring — skolat vidtagas, har någon gång måst bero
på en pröfning af i öfrigt förefintliga omständigheter, som talat för angifvelsens
trovärdighet. Det är denna pröfning, som är ytterst grannlaga,
ej minst därför, att förklaringens infordrande kunnat fattas såsom ett tvång
på den anmälde att angifva sig själf, att själ!" tillhandahålla materialet för
ett eventuellt åtal. Betänkligheterna härutinnan hafva dock i antydda undantagsfall
fatt vika, därvid främst hänsyn tagits därtill, om angifvaren
synts vara af en eller annan anledning urståndsätta att anskaffa erforderlig
bevisning».
Naturligt är att rätten till klagomål hos justitieombudsmannen stundom
missbrukats. Som ett mera ovanligt fall kan anföras att under år 1888
af en och samma person ingåfvos ej mindre än 233 klagoskrifter, af hvilka
endast två föranledde åtgärd. Ett liknande förhållande inträffade 1890, då
af en person 172 klagoskrifter ingåfvos.
Andra sätt hvarpå justitieombudsmannen erhåller kännedom om I&göfverträdelser
af domare och andra tjänstemän äro inspektioner och ämbetsresor,
hvarom vidare nedan, granskning af de från alla fängelser i riket
inkomna fångförteckningar (se nedan) samt slutligen notiser i tidningspressen.
*
Sistnämnda källa synes redan jämförelsevis tidigt blifvit i någon mån
använd. Så t. ex. yttrar justitieombudsmannen Wester (ämbetsberättelsen
till 1859 års Riksdag, sid. 9), att han i fråga om anledningarna till anklagade
personers häktande och kvarhållande i fängslig!) förvar ägnat sin uppmärksamhet
åt några meddelanden i tidningspressen och någon gång jämväl
i ämnet infordrat vidare upplysningar.
I afseende på utöfningen af justitieombudsmannens åklagarverksamhet
är att märka bestämmelserna i 6 § af instruktionen, enligt hvilka justitieombudsmannen
— utom vid åtal inför riksrätt — ägor att antingen själf
eller genom sådana af honom behörigen befullmäktigade ombud, som åro
* Genom granskning af länskungörelserna, hvilka jämlikt kungl. cirkuläret den 16
september 1830 skola till justitieombudsmannen insändas, bär justitieombudsmannen äfven
erhållit kännedom om fall, då myndighet öfverträdt sin befogenhet.
— 1911 —
13
berättigade att för andra föra talan vid domstolar, fora de aktionär mot
domare, ämbets- och tjänstemän, hvartill han finner sig föranlåten. Enligt
99 § regeringsformen äro Konungens ämbetsmän i allmänhet skyldiga att
lämna justitieombudsmannen laglig handräckning samt alla fiskaler att
biträda honom med aktioners utförande. I 6 § åt instruktionen utvecklas
detta ytterligare: han äger af alla fiskaler »äska och erhålla biträde att
anställa och utföra aktioner samt rättegångsformer bevaka, efter de föreskrifter,
hvilka han dem bör meddela». Lika med justitiekanslern är han
berättigad till föreläggande af vite. lian äger sålunda vid förklaringars
och underrättelsers infordrande, förelägga ämbetsmän till och med Konungens
befallningshafvande samt underdomare viten, numera till högst 100
kronor. (Instruktionen för justitiekanslersämbetet den 29 oktober 1909
§ 3 mom. 2).
Endast sällan har justitieombudsmannen personligen utfört sin talan
mot ämbets- och tjänstemän, på senare tider knappast någonsin. Under
den tidigare delen af ämbetets tillvaro synes det däremot hafva förekommit.
I anledning af en inom Riksdagen år 1853 mot justitieombudsmannen
Theorell framställd anmärkning, omtalar nämligen Theorell att
under hans tjänstetid tre åtal, utom ett inför riksrätt, blifvit handlagda
af honom själ!'' såsom åklagare. (Ämbetsberättelsen för år 1854, sid. 84).
I detta sammanhang torde höra omnämnas bestämmelserna om ansvar
för justitieombudsmannen. Regeringsformens 96 § stadgar därom, att han i
all måtto är underkastad samma ansvar och plikt som allmän lag och
rättegångsordning för aktörer utstaka. Ytterligare utvecklas detta i 7 § af
instruktionen, som är af följande innehåll.
»Skulle, emot förmodan, justitieombudsmannen någon domare, ämbetsoch
tjänsteman utan skäl tilltala eller tilltala låta, eller genom obehöriga
tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare lian till ansvar och plikt
därföre, lika med aktörer i allmänhet, efter lag och författningar, skyldig.
För åtal och påståenden, som vederbörande fiskaler enligt med, och således
icke utöfver justitieombudsmannens föreskrifter, anföra, vare han ansvarig.
»
Till bestämmelserna om justitieombudsmannens allmänna tillsyn öfver
lagarnes efterlefnad hör slutligen stadgandet i 11 § af instruktionen om
granskning af en domstols eller ett ämbetsverks åtgärder i allmänhet.
Nämnda § är af följande lydelse:
»Anser justitieombudsmannen nödigt, att någon domstols, något kollega
eller något ämbetsverks åtgärder i allmänhet må granskas, göre han
därom underdånig anmälan hos Kung!. Maj:t, hvilken allena det tillkom
—
1911 —
14
mer att om eu sådan granskning förordna. Varder den af Kung!. Maj:t
anbefalld, äge justitieombudsmannen rättighet att, utan deltagande i förrättningen,
därvid tillstädes vara, för att kunna med upplysningar tillhandagå
».
Någon tillämpning af detta stadgande torde emellertid aldrig förekommit.
öfver alla mål, som hos justitieombudsmannen anmälas, och alla åtgärder,
han vidtäger, skall han enligt 23 § i instruktionen låta hålla fullständiga
anteckningar, äfvensom registratur af utgående expeditioner.
Åtal mot högsta domstolens, regeringsrättens och statsrådets ledamöter.
I anslutning till 101 § regeringsformen innehåller 4 § af instruktionen
för justitieombudsmannen (let stadgande, att om högsta domstolen eller
en eller flera af dess ledamöter befinnas hafva af egennytta, vrångvis
eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon emot tydlig lag och
sakens utredda och behörigen styrkta "förhållande mistat eller kunnat mista
lif, personlig frihet, ära eller egendom, är justitieombudsmannen pliktig
att ställa den eller de felaktige under tilltal vid riksrätt samt befordra till
ansvar efter lag. I detta fall skall justitieombudsmannen alltid själf fora
talan. På grund af den nya lydelse 101 § regeringsformen år 1909 erhållit
gälla dessa bestämmelser äfven beträffande regeringsrättens medlemmar.
Likaså skall justitieombudsmannen, enligt 5 § af instruktionen, själf
fora talan, då konstitutionsutskottet jämlikt 106 § regeringsformen ställt
någon statsrådets ledamot eller den i kommandomål Konungen rådgifvande
ämbetsman under tilltal af justitieombudsmannen.
Mot högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter har justitieombudsmannen
aldrig utöfvat sin åklagarmyndighet.
Däremot har justitieombudsmannen enligt uppdrag af konstitutionsutskottet
ställt medlemmar af Konungens statsråd eller Konungens rådgifvare
i kommandomål under åtal inför riksrätt vid fem särskilda tillfallen,
nämligen åren 1818, 1823, 1834—1835, 1840—1841 och 1854.
Åklagare var år 1818 justitieombudsmannen friherre Mannerheim; år 1823
till en början friherre Mannerheim, sedan efter dennes afgång från ämbetet
justitieombudsmannen C. Ehrcnborg samt slutligen efter den sistnämndes
död justitieombudsmannen Törnebladh; år 1834—35 justitieombudsmannen
Landin; år 1840—41 likaledes Landin; samt år 1854
justitieombudsmannen Theorell (se vidare nedan under de särskilda justitieombudsmännen).
— 1911 —
15
Åtal mot fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor, Riksdagens
revisorer m. fl.
Instruktionen för justitieombudsmannen stadgar i 12 §, att om Rikets
Ständer (Riksdagen), bankoutskottet eller af Rikets Ständer (Riksdagen)
förordnade revisorer funnit skäl att ställa fullmäktige i riksbanken eller
riksgäldskontoret under tilltal, åligger det justitieombudsmannen att själ!''
eller genom ombud utföra sådan talan.
1 detta fall är justitieombudsmannen alltså pliktig att efter förordnande
utföra åtal. Närmare bestämmelser om åtal i dessa fall återfinnas
i de tid efter annan ånyo utfärdade ansvarighetslagarne för riksbanks- och
riksgäld sfullmäktige. (De senaste ansvarighetslagarne åro utfärdade för
fullmäktige i riksbanken den 12 maj 1897 och för fullmäktige i riksgäldskontoret
den 12 september 1868.)
Likaså är justitieombudsmannen skyldig att efter förordnande af Riksdagen,
bankoutskottet, statsrevisorerna eller bankofullmäktige anställa åtal
mot de af Riksdagen förordnade ledamöter i styrelserna för riksbankens
afdelningskontor. (Ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens
afdelningskontor den 12 maj 1897 och motsvarande äldre författningar.
)
Åtal mot banko- eller riksgåldsfullmäktige har justitieombudsmannen
icke haft anledning att anställa. Däremot har det inträffat att justitieombudsmannen
ställt ledamöter i styrelserna för riksbankens afdelningskontor
under åtal.
Slutligen torde justitieombudsmannen hafva skyldighet att åtala statsrevisorerna,
ifall Riksdagen enligt 111 § regeringsformen beslutar att ställa
dem till redo och ansvar.
Åtal mot enskilda.
Justitieombudsmannen äger icke å ämbetets vägnar tilltala enskild man
för lagöfverträdelse. Som undantag härifrån gäller emellertid följande:
Justitieombudsmannen torde hafva att enligt Riksdagens förordnande
anställa åtal mot den som förgripit sig mot Riksdagen, dess kamrar eller
utskott eller någon enskild riksdagsman (110 § regeringsformen). Jämlikt lag
för åhörare vid riksståndens sammanträden den 1 mars 1830 skall justitieombudsmannen,
eller den lian därtill utser, vid vederbörlig domstol åtala
förbrytelser mot samma lag. Ordningsstadgan för Riksdagens första kammare
§ 21 inom. 2 och arbetsordningen för andra kammaren § 24 mom. 2
innehålla bestämmelser, att vederbörande talman skall hos justitieombudsmannen
anmäla dylika förbrytelser till laglig beifran.
— lön —
16
Att tidigare äfven i annat fall åtal mot enskilde kunde förekomma,
framgår af de nedan antecknade åtal n:r 219 och 220.
Initiativ i fråga om lagstiftningen m. m.
Enligt 14 § i instruktionen åligger det bland annat justitieombudsmannen
att i sina ämbetsberättelser till Riksdagen anmärka bristerna,
uti lagar, författningar och allmänna hushållningen samt uppgifva förslag
till deras förbättring. Om han finner någon lag eller författning till följd
af otydlighet eller skiljaktiga begrepp om dess ändamål tillämpas olika
eller oriktigt, bör han enligt 15 § i instruktionen hos Riksdagen yrka lagförklaring
i ämnet. Vidare må justitieombudsmannen, om han erfar att
något mot lag stridande rättegångsbruk är gällande hos domstolar eller
ämbetsmän, anmärka oriktigheten däraf i sina berättelser. I händelse något
sådant bruk i brist af lag gjort sig gällande, åligger det justitieombudsmannen
att för Riksdagen framställa angelägenheten af en fullständigare
lagstiftning, »så att all dom må på klar lag grundas» (§ 16). Förmärker
justitieombudsmannen, att någon författning icke efterlefves, utan
fallit i glömska, och finner tillika det vara utan nytta att den skulle återställas
i kraft, må han, om det beror af Kung!. Maj:t att upphäfva författningen,
därom göra underdånig hemställan, eller i annat fall anmäla
förhållandet för Riksdagen. På samma sätt bör justitieombudsmannen förfara
i fråga om sådana lagar och författningar, hvilka han finner ej stå i
öfverensstämmelse med gällande grundlagar (!) 20).
Dårest i ärenden rörande allmänna hushållningen eller eljest af allmän
beskaffenhet justitieombudsmannen märker »någon anstalt nödig till befrämjande
af Konungens och rikets bästa och vältrefnad», må han enligt
19 § i instruktionen därom hos Kungl. Maj:t gorå underdånig anmälan »till
den uppmärksamhet Kungl. Maj:t i nåder finner sådant förtjäna».
På dessa bestämmelser i instruktionen grundar sig den viktiga del af
justitieombudsmannens verksamhet, som består i framställningar dels till
Kungl. Maj:t, dels till Riksdagen i syfte att åstadkomma en förbättrad
lagstiftning och lagskipning samt införa reformer på administrationens
område. Framställningarna till Riksdagen hafva i regel skett genom förslag
i ämbetsberättelserna, någon gång i äldre tider äfven genom särskild!
afgitna förslag. Att märka är att i ämbetsberättelserna för äldre tider det
ofta är svårt att urskilja, hvad som är afsedt att utgöra en framställning
till Riksdagen och hvad som endast är allmänna reflexioner, detta så
mycket mera som Riksdagen ej sällan underlät att till behandling upptaga
gjorda förslag.
— 1911 —
17
Tillsyn L fängelseväsendet.
Enligt 17 § i instruktionen bör justitieombudsmannen inhämta fullständig
kunskap om anledningarna till åklagade personers häktande och
om tiden för deras hållande i fängsligt förvar. 1 detta afseende åligger
det honom att besöka fängelserna i hufvudstaden och, under sina resor, i
landsorten samt därvid gorå sig underrättad om fångarnes skötsel och underhåll.
Härjämte skola så beskaffade fånglistor som de, hvilka tillställas
justitiekanslern, äfven insändas till justitieombudsmannen af vederbörande.
Numera afgifvas nyssnämnda fånglistor endast i ett exemplar, gemensamt
till justitieombudsmannen och justitiekanslern. (Se kungl. kungörelsen angående
fångförteckningar och rapportör från fängelserna och tvångsarbete
anstalterna i riket den 9 november 1906 § 8.)
Såsom framgår af justitieombudsmannens ämbetsberättelser hafva en
hel del af anställda åtal'' eller gjorda anmärkningar härledt sig af granskningen
af fångförteckningarna.
Under hela liden för justitieombudsmansämbetets tillvaro har fängelseväsendet
varit ett föremål för justitieombudsmannens särskilda uppmärksamhet.
Ämbetsberättelserna innehålla talrika iakttagelser om fängelsernas
tillstånd och förslag till fängelseväsendets reformerande. För de uttalanden
om fängel seväsen det äfvensom de framställningar i ämnet till Kungl.
Maj:t och till Riksdagen, som blifvit gjorda under de gångna hundra åren
återfinnes redogörelse nedan under de särskilda justitieombudsmännen.
Skyldighet att för Riksdagen anmäla lagförklaringar.
I 18 § af instruktionen stadgas att de förklaringar öfver lagen, som
högsta domstolen, uppå inkomna förfrågningar af domare och ämbetsmän,
gifvit, skola af vederbörande i högsta domstolen föredragande opåmint justitieombudsmannen
tillställas för att af honom samlas och behörigen hos
Rikets Ständer (Riksdagen) anmälas; hvarvid han bör tillkännagifva om han
finner någon sådan förklaring vara olämplig eller, under namn af förklaring,
ny lag stiftad.
" I enlighet med detta stadgande har justitieombudsmannen i hvarje
ämbetsberättelse till Riksdagen tillkännagifvit, huruvida någon lagförklaring
under den tid, som förflutit från senaste Riksdags början, blifvit
meddelad. Och i de fall, då lagförklaring meddelats, har justitieombudsmannen,
jämte underrättelse om dess innehåll, brukat uttala sitt omdöme
om han ansåge den olämplig eller om den under namn af förklaring innefattade
ny lag.
•Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Jlilcsdag.
3*
18
Skyldigheter med afseende å tryckfrihetens vård.
Justitieombudsmannen skall enligt 108 § regeringsformen och 22 § i
sin instruktion föra ordet bland de till tryckfrihetens vård af Riksdagen
valda kommitterade. Nyssnämnda § i instruktionen tillägger, att justitieombudsmannen
bör »med synnerlig uppmärksamhet och nit iakttaga hvad
rikets ständer till skyddande af tryckfriheten stadgat».
Tryckfrihetsförordningen stadgar i 4 § 5 mom., att justitieombudsmannen
är pliktig att i afseende å förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen
lämna sin ämbetsåtgård enligt de i instruktionen rörande hans befattning
med andra mål föreskrifna grunder. (Jmfr tryckfrihetsförordnino-en 5 1
mom. 8.) 05
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till Riksdagarne har brukat
åtföljas af berättelse af kommitterade till tryckfrihetens vård.
Ämbetsresor och inspektioner m. m.
Enligt 13 § i instruktionen må justitieombudsmannen, när han sådant
nödigt finner, genom resor i landsorterna förskaffa sig upplysningar om
lagskipningens tillstånd. »Dock få resekostnaderna därvid ej öfverstiga den
summa penningar Rikets Ständer därtill anslå, och för hvilkens råtta användande
justitieombudsmannen är skyldig att hvarje år redo och räkninggöra.
» °
Detta stadgande kompletteras med bestämmelserna i 99 § regeringsformen
och 8 § instruktionen, enligt hvilka justitieombudsmannen äger
öfvervara alla domstolars, kollegiers och andra ämbetsverks öfverläggningar
och beslut äfvensom hafva tillgång till deras protokoll och handlingar.
Enligt 17 § åligger det justitieombudsmannen att under ämbetsresorna
särskild!: ägna uppmärksamhet åt fängelseväsendet.
Förutom ämbetsresor till landsorten har justitieombudsmannen ofta
företagit inspektioner af hufvudstadens domstolar, ämbetsverk och fängelser.
Om betydelsen af justitieombudsmannens ämbetsresor har justitieombudsmannen
Fröman i äinbetsberättelsen till 1867 års Riksdag ett uttalande,
som torde förtjäna att bär anföras: Såväl justitieombudsmannens som justitiekanslerns
ämbetsresor hade under de sistförflutna årtiondena erhållit
en förut okänd betydelse både genom derå sutsträckning och deras följder.
»Denna betydelse ligger dock icke så mycket i mängden och vikten af de
fel och brister — vare. sig inom lagskipning^ eller förvaltningen — hvilka
sålunda blifvit uppdagade, som icke mer i den omständigheten att genom
dessa täta och omfattande inspektionsresor, vederbörande domare och förvaltande
myndigheter aldrig under längre tider kunna göra sig säkra för
dylika besök, hvaraf alstrats eu nästan öfverallt märkbar åhåga hos be
—
1911 —
19
mai de vederbörande att hafva sina saker så ordnade att dessa besök utan
olägenhet emottaga,».»
Ämbetsberåttelser.
Regeringsformens 100 § innehåller föreskrift om skyldighet för justitieombudsmannen
att afgifva ämbetsberåttelser.
Ursprungligen lydde donna § sålunda: »Justitieombudsmannen åligge
att vid hvarje riksdag till Riksens Ständer aflämna en allmän redogörelse
för sin förvaltning af det honom förtrodda ämbete, samt däruti utreda
lagskipning^» tillstånd i riket, anmärka lagarnes och författningarnes
brister och uppgifva förslag till deras förbättring. Vare han ock skyldig
att emellan riksdagarne årligen ett utlåtande öfver dessa ämnen genom
trycket kungöra».
kiknande bestämmelser i detta ämne innehöll 14 § i instruktionen.
Justitieombudsmannen skulle alltså afgifva dels ämbetsberåttelser till
hvarje Riksdag vare sig lagtima eller urtima, dels mellan riksdagarne årliga
berättelser öfver sin förvaltning m. m.
Då med nya representationsskickets införande riksdagarne blefvo årliga,
borttogs 1865—66 föreskriften för justitieombudsmannen att mellan
riksdagarne årligen afgifva berättelse. Motsvarande ändring skedde dock
ej i 14 § instruktionen.
Beträffande innehållet i ämbetsberättelserna framgår af anförda bestämmelser,
att justitieombudsmannen i desamma borde lämna en allmän
redogörelse för förvaltningen af ämbetet samt därvid särskildt utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka bristerna uti lagar, författningar och
allmänna hushållningen samt uppgifva förslag till deras förbättring.
Den hufvudsakliga delen af hvarje ämbetsberättelse har i allmänhet
upptagits af redogörelsen för anställda åtal. Därvid har i regel den principen
följts att i ämbetsberättelse redovisas de åtal, som blifvit slutligen
afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade efter den tid senast afgift
ämbetsberättelse omfattade.
Vidare hafva ämbetsberättelserna plägat innehålla uttalanden om lagskipningens
tillstånd och reflexioner i därmed sammanhängande ämnen,
framställningar till Riksdagen, redogörelse för gjorda framställningar till
Kungl. Maj:t, anmälan om lagförklaringar, anmärkande af ämbetsresor och
därunder gjorda iakttagelser m. in.
Enligt den 15 oktober 1810 (se ofvan sid. 6) fastställd! tillägg till
14 § i instruktionen skulle det åligga justitieombudsmannen att vid hvarje
Riksdag uppgifva, hvilka af de vid senast föregående Riksmöte fattade beslut
och gjorda hemställningar blifvit af Konungen gillade, utfärdade och
— lön —
20
i verket ställde. Vid den nuvarande instruktionens utfärdande tillädes i
detta hänseende ytterligare, att justitieombudsmannen borde särskild! uppgifva,
hvilka af Ständernas (Riksdagens) beslut och framställningar icke
blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder afgjorda.
På grund häraf hafva i särskilda biläger till berättelserna upptagits
förteckningar öfver Ständernas (Riksdagens) skrifvelser med angifvande af
resultaten af desamma.
Slutligen hafva, på grund af bestämmelsen i 21 § af instruktionen
om skyldighet för justitieombudsmannen att tillställa riksståndens kanslier
Kungl. Maj:ts resolutioner å s. k. riksdagsbesvär, ämbetsberättelserna till
Riksdagarne under den tidigare delen af ämbetets tillvaro brukat innehålla
uppgifter å dylika resolutioner.
Beträffande utdelningen af ämbetsberättelserna omnämnes i berättelsen
för åren 1844—1845, sid. 3, att i anledning af väckt motion vid Riksdagen
år 1844—1845 »Rikets Ständer, Indika ansett det vara af nytta för
samtlige så väl lägre som högre domstolar att taga kännedom om hvad
nämnde berättelser innehölle, helst sådant borde i sin mån bidraga till
enhet i lagskipning^, funnit godt förordna, att de ämbetsberättelser, som
dädanefter blefvo från trycket utgifna, borde ej allenast, på sätt hittills
skett, tillställas öfverdomstolarne och de allmänna ämbetsverken, utan äfven
tillsändas hvarje ordinarie domare å landet, samt hvarje stadsdomstol.»
Beträffande granskning af ämbetsberättelserna och i sammanhang därmed
af justitieombudsmannens ämbetsförvaltning i allmänhet saknades till
en början fullständiga bestämmelser. Riksdagsordningen af den 10 februari
1810 stadgade i 33 § 2 mom.: »Justitieombudsmannens vid hvarje Riksdag
afgifvande berättelse, rörande de från Konungen genom högsta domstolen
sedan nästföregående Riksdag utgångna förklaringar af lagens råtta mening
höre ock till lagutskottets befattning, dit donna berättelse förvises.» Andra
stadgande!! i ämnet funnos ej.
Enligt 1815 årsriksdagsbeslut (jämför ofvan sid. G) skulle de öfver
justitieombudsmannens ämbetsförrättningar sedan sista Riksdag hållna diarier
ingifvas till konstitutionsutskottet för att af detsamma granskas. — Någon
bestämmelse om granskningen af ämbetsberättelserna i allmänhet saknades
emellertid fortfarande.
Vid riksdagen 1823 väcktes förslag om ändring och fullständigande
af hithörande bestämmelser. Konstitutionsutskottet yttrade i memorial den
G september 1823 härom: »Då jämlikt 96 § regeringsformen justitieombudsmannen
hufvudsakligen åligger att vaka öfver lagarnes efterlefnad och
— 1911 —
21
åtala domares ämbetsfel samt då enligt 100 § hans allmänna redogörelse
äger till väsentligt föremål att utreda lagstiftningens tillstånd — ämnen
hvilka synbart närmare ingå i lagutskottets befattning än i konstitutionsutskottets
som egentligen fatt sig uppdraget att granska grundlagar^ och
statsrådets protokoll, tror för sin del utskottet det vara tjänligast att ej
mindre justitieombudsmannens ämbetsberättelse i det hela än ock hans
diarier och registratur, hvilka senare handlingar ehuru af juridisk egenskap
hittills i följd af 1815 års riksdagsbeslut omedelbarligen aflämnats till
konstitutionsutskottet, må hädanefter ingifvas till Riksens Ständer för att
därifrån hänvisas till lagutskottets granskning och utlåtande.» På dessa
grunder föreslog utskottet ett nytt moment i 14 § af instruktionen samt
ändring i 33 § riksdagsordningen. Förslag till ändring i sistnämnda stadgande
förklarades hvilande vid Riksdagen 1823 och antogs vid Riksdagen
1828—1830 tillika med ändring af 14 § i instruktionen af innehåll, att
justitieombudsmannens redogörelse till Riksdagen för sin förvaltning samt
hans årliga berättelse borde genast vid Riksdagens början ingifvas för att
i tid kunna förvisas till granskning af lagutskottet, dit jämväl i enahanda
ändamål hans ämbetsdiarier och registratur skulle inlämnas. Stadgandet
intogs i den nya instruktionen den 1 mars 1830.
Till sist torde höra omnämnas en uppgift, som endast en helt kort
tid ålåg justitieombudsmannen, nämligen att granska markegångstaxorna.
På framställning af Rikets Ständer utfärdades den 16 september 1812
stadgande att Konungens befallningshafvande skulle hvar för sitt län
insända ett exemplar af markegångstaxorna å det justitieombudsmannen
i vanlig väg skulle kunna till äfventyrs däruti söka nödig ändring.
Det befanns emellertid att härigenom olägenheter uppstodo till följd af
dröjsmål i markegångsprisernas bestämmande. Rikets Ständer hemställde
därför i skrifvelse den 20 juli 1815 hos Kungl. Maj:t, att justitieombudsmannen
måtte från vidare befattning med markegångstaxornas granskning
varda befriad. I enlighet härmed utfärdades af Kungl Maj:t den 20 september
1815 föreskrift i ämnet.
Sättet för val af justitieombudsman m. m.
Enligt den ursprungliga lydelsen af 97 § regeringsformen skulle
justitieombudsmannen väljas af Ständerna genom Slektorer, »till ett lika
antal af hvarje stånd nämnde». Sedan ibland dessa elektorer en genom
— 1911 —
22
lottning utgått, skulle de öfriga, »samfäldt och icke efter stånd», först
medelst slutna sedlar hvar för sig uppgifva den man, som de funne höra
komma under omröstning. Folio därvid rösterna till mera än hälften åt
de röstande elektorernas antal på en man, var han behörigen vald. Om
åter rösterna voro så delade mellan derå, att en sådan full pluralitet icke
ägde ruin för någon, skulle anställas ny votering med slutna sedlar till
antagande af den, som erhållit de dosta rösterna, eller om han icke blek
antagen, af den, som näst efter honom blifvit ballad utaf de bestå elektorerna,
o. s. v. Så snart någon af de i donna ordning under omröstning
ställda antagits af elektorernas pluralitet, skulle valförrättningen upphöra
och den sålunda välde af Ständerna förordnas till ämbetet.
1815 ändrades 97 § och föreskrefs, att justitieombudsmannen skulle
väljas af Ständerna genom tolf af hvarje stånd särskilt för tillfället nämnda
elektorer, hvilka till detta vals förrättande skulle sammanträda samma dag,
de blifvit af stånden utsedda, och ej tingo skiljas åt förrän valet var fulländadt.
I stället för föreskriften, att en af elektorerna skulle utgå, bestämdes,
att till lika rösters förekommande skulle iakttagas hvad härom
stadgats i regeringsformens 69 § eller att vid omröstning, förrän sedlarna
uppräknades, en bland dem skulle uttagas och förseglad atiäggas.
Vidare meddelades bestämmelse, att därest vid valförrättningen inträffade,
att två eller derå personer, öfver hvilka särskildt borde röstas, erhöllo lika
röster, skulle först företagas votering, om den ordning hvari de skulle framställas
till omröstning. I händelse, sedan alla omröstningarna försiggått,
ingen erhållit den föreskrifna pluralitet^, skulle ny omröstning anställas
öfver alla dem, som vid första voteringen blifvit ifrågasätta. Den, som
därvid erhöll de bestå rösterna, skulle utan afseende på rösternas antal
anses behörigen vald.
Vid 1823 års Riksdag vidtogs den ändring af bestämmelsen till förekommande
af paria veta, att frånskiljandet af en röstsedel skulle äga rum
först då votering öfver en särskild person skulle företagas; och vid 1828 —
1830 års Riksdag uteslötos ur paragrafen såsom obehötiiga orden »och icke
efter stånd».
Föreskrifter om valet, motsvarande de i 97 § regeringsformen förefintliga,
voro jämväl intagna i 63 § af 1810 års riksdagsordning, hvilken
paragraf ändrades vid samma tillfällen som 97 § regeringsformen och i
likhet med denna. I 63 § riksdagsordningen var dock redan från början
fastslaget, att antalet elektorer från hvarje stånd skulle vara tolf.
I samband med antagandet af 1866 års riksdagsordning uteslötos valbestämmelserna
ur regeringsformen.
iNu gällande bestämmelser angående valet af justitieombudsman (§ 68
— 1911 —
23
riksdagsordningen) äro af följande lydelse: »Denna Riksdagens justitieombudsman---väljes
af fyratioåtta för tillfället nämnda valmän, af
hvilka hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra. Desse valmän, hvilka
höra till valförrättningen sammanträda samma dag, då de blifvit utsedda, och
ej må åtskiljas förr än valet är fulländad!;, skola först samfälldt, medelst
slutna sedlar, hvar för sig föreslå den man, som de anse höra komma
under omröstning. Falla därvid rösterna till mer än hälften på en man,
är han behörigen vald. Aro åter rösterna så delade mellan derå, att sådan
pluralitet för någon icke ägor rum, anställes ny omröstning med slutna
sedlar till antagande af den, som de dosta rösterna erhållit, eller, om han
icke antages, af den, som näst honom blifvit af de dosta ballad o. s. v.
Skulle, sedan alla omröstningarna sålunda försiggått, likväl ingen hafva
erhållit den här föreskrifna pluralitet, anställes ny omröstning öfver alla
dem, som vid den första omröstningen blifvit sätta i fråga; skolande den,
som erhållit de dosta rösterna, anses behörigen vald.»
I nyssberörda bestämmelser, hvilka kvarstå oförändrade sedan 1860,
har vid två tillfällen ändring föreslagits, utan att dock förslagen ledt till
något resultat. Sålunda väcktes vid Riksdagen 1890 motion af hufvudsakligt
innehåll, att i valnämnden skulle inträda från hvardera kammaren
de tjugufyra, som bevistat de dosta riksdagarna.
I fråga om detta förslag yttrade konstitutionsutskottet, att då enligt
förslaget Riksdagens äldsta ledamöter skulle vara själfskrifna ledamöter i
den nämnd, som hade att välja justitieombudsman, vore Riksdagen utesluten
från hvarje inflytande på donna nämnds sammansättning. Riksdagen skulle
sakna möjlighet att gentemot densamma gorå sin vilja gällande, äfven
om nämnden fortfarande utöfvade sin verksamhet i uppenbar strid emot
den mening, som inom Riksdagen allmänt vore rådande.
Vid 1901 års Riksdag framställdes i en motion förslag om sådan ändring
af valbestämmelserna, att till valman icke skulle kunna väljas personer,
som innehade sådan befattning, att de kunde anses vara bland
dem, öfver hvilka justitieombudsmannen skulle hafva tillsyn. Såsom skäl
för förslaget anförde motionären, att då Riksdagen, som i de dosta fall
vid val af sådana valman utsett personer, hvilka icke varit ämbetsmän, redan
på sätt och vis erkänt den i motionen framhållna principen, och donna
sålunda i praktiken i allmänhet ansetts riktig, det syntes lämpligt, att
samma princip också funne sitt uttryck i lagen.
Konstitutionsutskottet afstyrka förslaget. Såsom skål för afstyrkande!
anfördes bland annat, att det ingalunda vore lätt att afgöra, hvilka till
följd af den föreslagna bestämmelsen skulle blifva valbara eller icke val
—
lön —
24
bara till elektorer. Den skulle vidare kunna komma att medföra en sådan
inskränkning i de valbares antal, att det mången gång kunde blifva svårt
att fylla det grundlagsenliga antalet valman. Slutligen erfordrades för ett
följdriktigt genomförande af den framställda principen, att ändring vidtoges
i de uti sista momentet af 68 § riksdagsordningen förekommande
bestämmelserna om förfarandet vid utseendet i vissa fall af justitieombudsmannens
efterträdare.
I fråga om den tid, för hvilken justitieombudsmannen väljes, innehöll
96 § i regeringsformen enligt dess ursprungliga lydelse, att Riksens Ständer
skulle »vid hvarje riksdag förordna en för lagkunskap och utmärkt
redlighet känd man att såsom deras ombud» o. s. v. Enligt den ursprungliga
lydelsen af 49 § regeringsformen skulle ständerna sammankomma,
»enär fem år ifrån den sist hållna riksdagens slut förflutit.» Donna bestämmelse
ändrades 1815 därhän, att ständerna skulle sammankomma
hvart femte år, och vid Riksdagen 1844—1845 därhän, att de skulle
sammanträda hvart tredje år. Justitieombudsmannens ämbetsperiod var
sålunda beroende af dessa stadgande!!. På grund af bestämmelsen, att
vid hvarje riksdag, hvarunder inbegreps jämväl urtima riksdag, val af
justitieombudsman skulle äga ruin, kunde emellertid funktionstiden komma
att väsentligen förkortas. — Enligt de 1866 vidtagna ändringarna i 96 § regeringsformen
skall hvarje lagtima riksdag förordna justitieombudsman, och nytt
val ägor därefter rum hvarje år. Härvid torde dock höra erinras, att sedan
Riksdagen den 12 februari 1887 förrättat val af justitieombudsman och dennes
suppleant, nytt val verkställdes af den s. k. maj-riksdagen samma år.
Vid flora tillfällen efter 1866 hafva förslag väckts, åsyftande förlängning
af den tidsperiod, för hvilken justitieombudsmannen skall väljas. Ett
dylikt förslag framställdes redan vid 1868 års Riksdag. Förslagens innebörd
har varit, att val af justitieombudsman skulle anställas af den lagtima
Riksdag, som efter förrättade nya val i hela riket till andra kammaren,
först sammanträder. Till stöd för de framkomna förslagen har hufvudsakligen
anförts, att en ändring i justitieombudsmannens ställning inträdt
genom riksdagsperiodens afkortande, i det att den tid, för hvilken
justitieombudsmannen valts, lidit en motsvarande afknappning. Oäfvet
vore, att den, som tillträdde ett nytt ämbete, behöfde någon tid för att sätta
sig in i detsamma. Och lika klart vore, att om den nyvalde skulle kunna
uträtta något af vikt, måste han äga en viss, ej alltför kort tillmätt tid
— 1911 —
25
till sitt förfogande för att kunna på ett ändamålsenligt sätt planlägga sitt
arbete och sätta sin plan i verket.
Förslagen hafva icke vunnit Riksdagens bifall.
I anledning af det 1868 väckta förslaget yttrade samma års konstitutionsutskott:
»Då Riksdagens ställning till justitieombudsmannen, såsom
redan själfva namnet angifver, är den en hufvudman intager till sitt befullmäktigade
ombud, torde man ej vilja bestrida riktigheten af den grundsats,
att Riksdagen bör vara i tillfälle att hvarje gång den sammanträder
utöfva den rättighet att återkalla sin fullmakt, som allmän lag tillerkänner
hvarje hufvudman; och finner utskottet intet skal att tillstyrka Riksdagen
att afstå en rättighet, som hvilar på en riktig grundsats, och hvars missbruk
man icke har anledning att befara, men som någon gång kunde vara
af vikt att oförminskad äga i behåll.»
Då förslaget — hvithet upprepades 1874 — ånyo framlades vid
Riksdagen 1898, åberopade konstitutionsutskottet yttrandet 1868 samt
anförde, att den då framställda anmärkningens betydelse framträdde till
fullo, om man erinrade sig stadgandet i § 42 inom. 2 riksdagsordningen,
enligt hvithet hvarje lagtima Riksdags lagutskott skall granska justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning och med utlåtande däröfver till Riksdagen
inkomma. Afsikten med detta stadgande skulle väsentligen förfelas-,
om Riksdagens rätt att välja ny justitieombudsman inskränktes till hvart
tredje år.
Senaste gången förslaget framställdes (1899) innehöll detsamma, till
förekommande af anmärkningen 1898, att den af lagtima Riksdag, som
efter förrättade nya val i hela riket till andra kammaren först sammanträder,
utsedde justitieombudsmannen skulle tjänstgöra under de tre följande
åren, intill dess sådant förordnande ånyo skott, »såvida decharge ej
blifvit honom under samma tid vägrad».
Konstitutionsutskottet, som afstyrka förslaget, yttrade därom bland
annat:
»Den utväg att förena införandet af treårig valperiod för justitieombudsmannen
med bibehållande af möjlighet för Riksdagen att årligen kunna
återkalla sitt förtroende, som motionären förordat genom sitt förslag, att
justitieombudsmannen skulle under de tre åren få kvarsitta orubbadt i
sitt ämbete endast under förutsättning, att han vunne decharge vid hvarje
Riksdag, kan utskottet icke heller tillstyrka. Justitieombudsmannen är för
närvarande icke underkastad något ansvar inför Riksdagen för sin verksamhet,
och någon decharge för densamma kan under nuvarande förhållanden
hvarken beviljas eller vägras. Motionärens förslag förutsätter sålunda införande
i vår grundlag af en helt ny princip, mot hvars upptagande ut
Juslitieombudsmannens
ämbetsberältdsc till 1011 års Riksdag. 4*
26
skottet anser flere betänkligheter förefinnas. Det ligger nämligen i karaktären
af justitieombudsmannens ämbetsverksamhet, att endast i undantagsfall
rent objektiva grunder kunna uppställas, enligt Indika densamma
skulle kunna af Riksdagen pröfvas och bedömas i och för déchargefrågans
afgörande. Äfven om en justitieombudsman icke låtit någon sådan åtgärd
eller underlåtenhet komma sig till last, att ett så skarpt förfarande
som en déchargevägran nödvändiggjordes, vore därmed ingalunda gifvet,
att ej mot hans ämbetsförvaltning sådana anmärkningar kunde förefinnas,
som kunde gorå ett ombyte ensidigt.»
Enligt 96 § regeringsformen skall till justitieombudsman förordnas »en
för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man».
Till detta stadgande föreslogs af en motionär vid 1898 års Riksdag
ett tillägg af innehåll att till justitieombudsman icke skulle kunna väljas
någon Konungens eller statens ämbetsman.
I enlighet med konstitutionsutskottets hemställan blef emellertid motionen
af båda kamrarne utslagen.
Jämlikt 98 § af 1809 års regeringsform skulle de för val af justitieombudsman
utsedda elektorer vid samma tillfälle, då de utsågo justitieombudsman,
och på enahanda sätt välja en man af de egenskaper, som
hos denne ämbetsman erfordras, att honom efterträda, ifall han innan den
nästföljande Riksdagen skulle med döden afgå.
Motsvarande stadgande var inryckt i § 63 uti 1810 års riksdagsordning.
I § 25 uti instruktionen för justitieombudsmannen af den 27 februari
1810 meddelades föreskrift, kompletterande grundlagsbestämmelserna, att
därest justitieombudsmannen skulle finna sig af svår sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att sitt ämbete förestå, skulle han äga rätt att till
tjänstens förrättande under laga förfallotiden påkalla den man, Riksens
Ständer, likmätigt regeringsformens 98 §, utsett att honom efterträda, i fall
han innan nästinfallande Riksdag med döden aflinge.
26 § af samma instruktion hade följande lydelse: »Dör justitieombudsmannen,
sammanträde genast fullmäktige öfver banko- och riksgäldsverken
och insatte i ämbetet genom protokollsutdrag den person, Riksens Ständer
till hans efterträdare utsett. Nedlägger justitieombudsmannen, af högst
viktiga och gällande skäl, sin befattning, vare lag samma. Blifver den
person, som Riksens Ständer utsett att justitieombudsmannen efterträda, till
— 1911 —
27
verklig justitieombudsman förordnad, välje genast bemälte fullmäktige samfälldt
och per capita en annan. Lag samma vare, om denne person genom
döden afgår eller rättigheten till efterträdandet sig afsäger.»
1828—1830 inrycktes i § 98 regeringsformen såsom ett nytt moment
följande bestämmelser: »I händelse justitieombudsmannen vid samma Riksdag,
under hvilken han blifvit vald, afsäger sig det erhållna förtroendet eller
med döden afgår, skola Riksens Ständer i ämbetet genast insätta den man,
som de till hans efterträdare utsett. Skulle justitieombudsmannens utsedde
efterträdare under påstående Riksdag afsåga sig det erhållna förtroendet
eller i justitieombudsmansämbetet insättas eller med döden afgå, utväljes
på ofvan stadgade sätt en annan behörig man i hans ställe. Inträffar
något af dessa fall emellan riksdagarna, skall Riksens Ständers rätt härutinnan
genom deras fullmäktige i banken och riksgäldskontor! utöivas».
I samband med denna ändring upphäfdes 26 § af instruktionen för
justitieombudsmannen.
1856—1858 tillädes till första momentet af § 98 regeringsformen den
bestämmelsen, att suppleanten skulle hafva att utöfva ämbetet jämväl
under den tid, justitieombudsmannen kunde vara af svår sjukdom eller
annat förfall därifrån hindrad.
Nu gällande bestämmelser angående utseende af justitieombudsmannens
suppleant och hans befogenhet i afseende å ämbetets utöfvande, i
hufvudsak lika med de före 1866 antagna, åro inryckta i §§ 97 och 98
regeringsformen samt § 68 mom. 3 — 5 i nya riksdagsordningen.
Aflöningen till justitieombudsmannen och hans kansli m. m.
Vid Riksdagen 1809—1810 uppdrogo Ständerna åt statsutskottet att
afgifva utlåtande och förslag angående lön och respenningar för justitieombudsmannen
samt aflöning för hans kansli och vaktbetjaning. I anledning
häraf afgaf utskottet memorial den 16 februari 1810.
Utskottet yttrar däri till en början: »Da statsutskottet skola! föreslå
justitieombudsmannens lönevillkor, har utskottet icke kunna! undgå att
fästa nödig uppmärksamhet å vikten och ansvaret af hans ämbete och
dess vidsträckta omfattning, som efter dess instruktion förutsätter den
mest trägna och oafbrutna verksamhet och sysselsättning. Och som justitieombudsmannens
ämbetsbefattning i de flesta delar är af nära beskaffenhet
med hvad Konungens justitickanslersämbete åligger, så har statsutskottet
trött sig icke höra eller kunna föreslå mindre lönevillkor för
justitieombudsmannen än hvad justitiekanslern åtnjuter».
— 1911 —
28
På grund, häraf föreslog utskottet, att justitieombudsmannens lön måtte
fastställas till 1,600 riksdaler om året.
Till bestridande af kostnaderna för hans ämbetsresor upptogs en
summa af 1,000 riksdaler banko, »som justitieombudsmannen må äga, i
enlighet med 13 § uti dess instruktion, att för detta behof rekvirera och
utbekomma».
I afseende å aflöningen »för den till utöfningen af justitieombudsmannens
befattning nödiga ansedda betjäning, bestående af 1 sekreterare,
2 kanslister och 1 vaktmästare», föreslog utskottet, att sekreteraren måtte
undfå ett årligt arfvode af 400 rdr och hvardera kanslisten 200 rdr samt
vaktmästaren 60 rdr, »dock som dessa personers tjänstgöring på längre
eller kortare tid, enligt 24 § uti instruktionen, beror på justitieombudsmannens
behag, och dessa personer således kunna efter omständigheterna af
honom ombytas; så böra de icke åtnjuta detta arfvode längre än i proportion
af den tid, de till tjänstgöring hos justitieombudsmannen blifva använda.»
Utbetalningen af löner och reseersättning borde ske genom riksgäldskontor^.
Förslagen godkändes af de tre ofrälse stånden, men adeln återremitterade
memorialet med följande anmärkningar: Justitieombudsmannen syntes
böra afgifva räkning å kostnaderna för sina resor, emedan det vore att
förmoda, att somliga år eu mindre summa härtill åtginge, än det af statsutskottet
föreslagna högsta. Respenningar borde äfven anslås för den person
af hans kansli, af hvilken han i afseende på ärendenas expedierande
behöfde vara åtföljd. Vidare borde utsättas huru stort antal hästar hvardera
under ämbetsresorna skulle bestås. Och slutligen anmärktes, att ett
något betydligare arfvode än 400 rdr syntes böra anslås till justitieombudsmannens
sekreterare.
Under öfverläggningen hos adeln framhölls mot de framställda anmärkningarna
i afseende å reseanslaget att, då justitieombudsmannen skulle
anses likställd med justitiekansler!^ det icke vore erforderligt meddela särskilda
bestämmelser rörande resekostnadsräkning för justitieombudsmannen.
Fn ledamot af adeln, som yttrade sig angående resekostnaderna, anförde
bland annat: »Jag tycker det justitieombudsmannen val bör kunna låta
en af sina till kansliet hörande personer åka med sig, enär efter resereglemente!
7 hästar lära honom bestås, och icke fråga måtte blifva att
han en famille skall gorå de åsyftade resor; men traktamente för en kanslist
torde vara nödigt att bevilja.»
På grund af återremissen afgaf statsutskottet nytt memorial den 28
februari 1810. I detta bemöttes första anmärkningspunkten med en hänvisning
till instruktionens 13 §. Med anledning af den andra anmärk
—
lön —
29
ningen hemställde utskottet, att justitieombudsmannen skulle berättigas
att uti redogörelsen för reseanslaget uppföra respenningar och dagtraktamente,
enligt resereglemente^ för den person åt hans kansli, hvilken
han vid resors anställande kunde finna nödigt att medtaga. I fråga om
tredje anmärkningen anförde statsutskottet, att som likmätigt 63 § riksdagsordningen
justitieombudsmannen under sin tjänstetid ansåges i alla
afseenden lika med Konungens justitiekansler, så syntes han ock höra
njuta lika antal hästar och dagtraktamente som justitiekansler!! enligt resereglemente!
af den 27 oktober 1807, nämligen skjuts efter 7 hästar och 2
rdr om dagen i dagtraktamente. Om sekreteraren åtföljde honom, borde
denne äga beräkna skjuts efter 3 hästar och i dagtraktamente 36 sk.;
följdes lian åter af någon af kanslisterna, herde denne få beräkna 2 hästar
-och 18 sk. i dagtraktamente.
Hvad den föreslagna sekrcterarlönen angick yttrade utskottet, att
denna vore högre än hvad i rikets kollegier i allmänhet utginge för motsvarande
befattning (333 rdr). Om emellertid sekreteraren tillika tjänstgjorde
såsom sekreterare hos tryckfrihetskommitterade, borde tilläggas
honom ett särskild! arfvode af 200 rdr om året.
Statsutskottet upptog äfven i sitt nya memorial till behandling frågorna
om ämbetslokal för justitieombudsmannen äfvensom om medel till
skrifmaterialier samt till ljus och ved för de blifvande ämbetsrummen, och
föreslog till bestridande af kostnaden härför ett årligt belopp af 300 riksdaler.
— Anslag beviljades i enlighet med utskottets förslag.
År 1815 beviljade Riksdagen för justitieombudsmannen och tjänstgörande
vid hans expedition löneförhöjning i likhet med hvad för öfriga
penninglöntagande ämbets- och tjänstemän beviljats (d. v. s. med vissa
procent af utgående lönen).
I samband med framställning om arfvode till justitieombudsmannen,
hofrättsrådet Landins vikarie föreslog Kungl. Maj:t vid 1834—1835 års
Riksdag att, enär hvarken i grundlagarna eller genom någon annan
författning vore stadgadt, huruvida den ämbets- eller tjänsteman, som
blefve förordnad till justitieombudsman, vore skyldig att till den, som
under tiden benrede hans förut innehafda tjänst, afstå någon eller några
af de till denna senare tjänst hörande löneförmåner, bestämmelser gällande
iämväl för framtiden därom måtte meddelas.
I den skrifvelse, som Ständerna med anledning häraf afläto till Kungl.
Maj:t, anfördes bland annat, att Ständerna funnit, att meddelandet af en
bestämd och för alla fall gällande föreskrift i berörda hänseende skulle
leda till alltför stor ojämnhet i justitieombudsmannens aflöning, såsom eu
följd af de olika lönevillkor, denne ämbetsman förut i statens tjänst kunde
— lön —
30
hafva uppburit; och då någon synnerlig olägenhet icke vore att befara,
om regleringen härmed verkställdes från riksdag till riksdag, hade Ständerna
trött, att frågan, huruvida en justitieombudsman skulle afstå någon
eller några förut innehafvande löningsförmåner, lämpligast vid hvarje särskilt
fall kunde af Ständerna pröfvas och afgöras; hvadan och enär beträffande
den nu väckta frågan j ustitieombudsmanslönen med tillägg af
en hofrättsrådslön föga öfverstege hvad som justitiekanslern å stat bestodes,
Ständerna bifallit, att justitieombudsmannen Lan din finge fortfarande
tillgodonjuta sin förut innehafvande hofrättsrådslön, och att som
arfvode åt den som efter honom adjungerades till ledamot i hofrätten
anvisades 400 riksdaler att utgå från riksgäldskontor^, så länge hofrättsrådet
Landin fortfore att vara justitieombudsman.
Vid Riksdagen 1840—1841 bestämde Ständerna lönen för justitieombudsmannen
till ett lika belopp med hvad justitiekanslern uti ordinarie löneinkomst
enligt gällande stat åtnjöt, hvarvid likväl skulle iakttagas, att om
den person, som utsågs till justitieombudsman, förut innehade tjänst på
rikets stat, han ägde bibehålla därmed förenad aflöning och därutöfver
endast uppbära så stort belopp, som erfordrades till fyllnad uti den för
justitieombudsmannen sålunda fastställda lönen; samt att däremot till den
person, som utsågs att förrätta justitieombudsmannens förut innehafda
tjänst, komme att från riksgäldskontor^ utbetalas ett arfvode, hvilket skulle,
för den händelse justitieombudsmannen vore ledamot uti ett kollegialt
ämbetsverk med flere aflöningsgrader för ledamöterna, motsvara hälften
af den lägsta ledamotslönen, men eljest halfva beloppet af den tjänsten
åtföljande ordinarie lön.
Under samma Riksdag, som lönen sålunda bestämdes för justitieombudsmannen,
väcktes äfven förslag om reglering af lönerna för den vid
justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs expedition anställda
personalen. Framställningen blef emellertid afslagen. Enligt statsutskottets
i anledning af förslaget verkställda utredning utgingo |
lönerna till |
ifråga- |
kontant |
spannmål |
|
till sekreteraren hos justitieombudsmannen .................. |
600 rdr |
66 t:r |
» sekreteraren vid tryckfrihetskommittén .................. » 2 kanslister med 270 riksdaler kontant och där- |
270 |
37 » |
under beräknade 37 tunnor spannmål för hvar-dera .................................................................... |
540 » |
74 > |
» en vaktmästare ................................................................. |
175 » |
19 > |
eller tillhopa |
1,585 rdr |
196 t:r |
31
För den under lönerna beräknade spannmål åtnjöts förhöjning i den
mån riksmarkegång^! öfversteg 4 rdr 24 sk. Med hänsyn till spannmålspriset
uppgingo på grund häraf aflöningarna för 1840 till sammanlagd!
2,346 rdr 12 sk.
Vid 1853—1854 års Riksdag ökades lönen för sekreteraren hos justitieombudsmannen
med det för tryckfrihetskommitténs sekreterare på dåvarande
stat uppförda belopp, och skulle lönen därefter utgå med en till
rundt tal jämnad summa af 1,200 rdr emot skyldighet för justitieombudsmannens
sekreterare att jämväl bestrida de göromål som ålågo
tryckfrihetskommitténs sekreterare. Därest sekreteraren förut innehade
tjänst på rikets stat, skulle vid uppbärandet af lönen samma villkor och
förbehåll äfven iakttagas, som voro stadgade i afseende på utbetalningen
af justitieombudsmanslönen i enahanda fall.
Nästa lönereglering ägde ruin vid 1856—1858 års Riksdag. Lönen bestämdes
härvid för justitieombudsmannen till 7,000 rdr, eller till lika
belopp som justitiekanslcrns aflöning enligt den af Riksdagen antagna statsregleringen.
Därest justitieombudsmannen förut innehade tjänst på rikets
stat, skulle han, i motsats till hvad förut tillämpats, vara skyldig att frånträda
den därmed förenade löneinkomsten, så länge han uppbar justitieombudsmanslönen.
Undantag från donna bestämmelse skulle dock äga rum
för den dåvarande justitieombudsmannen.
Utöfver den fastställda aflöningen skulle den justitieombudsman, som
före detta ämbetes tillträdande icke var bosatt i hufvudstaden, äga att
såsom flyttningshjälp uppbära från riksgäldskontor-;! 1,500 rdr.
För kansli- och vaktbetjäningen skulle aflöningen utgå, från 1858 års
början med följande årliga belopp, nämligen:
för sekreteraren med .............................................................................. 2,500 rdr.
» hvardera af två kanslister med .................................................. 1,000 »
» vaktmästaren med .......................................................................... 500 »
Sekreteraren skulle, utan särskild ersättning, jämväl bestrida de göromål,
som tillhörde sekreterarbefattningen hos tryckfrihetskommittén. Därest
sekreteraren förut innehade tjänst på rikets stat, skulle vid uppbärandet
af ofvanberörda aflöning samma villkor och förbehåll iakttagas, som voro
stadgade i afseende på utbetalningen af justitieombudsmanslönen vid enahanda
fall.
Till kostnader för justitieombudsmannens ämbetsresor anslogos 2,000 rdr.
För upphandling af skrifmaterialier och för andra expenser vid justitieombudsmannens
och tryckfrihetskommitténs expedition anvisades ett
ärligt belopp af 500 rdr.
'' Efter Riksdagen 1856—1858 hafva löneregleringar förekommit: vid Riks
—
1911 —
32
dagarne 1862—1863, då aflöningen till sekreteraren höjdes till 3,500 rdr
samt för den ene af kanslisterna, som tillika skulle hafva skyldighet att
ombesörja registratorsgöromålen, till 2,000 rdr samt för vaktmästaren till
600 rdr, 1874, en mindre reglering, 1876, vid hvilken Riksdag lönen för
justitieombudsmannen fastställdes till 8,000 kronor och tillika medgafs,
att till befordran af göromålens gång inom justitieombudsmansexpeditionen
finge utanordnas det till en kanslist anslagna arfvode af 1,000 kronor för
år, 1878, då aflöningen uppfördes för sekreteraren till 4,500 kronor, för
en kanslist till 3,000 kronor, jämte ålderstillägg för dessa med 500
kronor efter resp. 5 och 10 år, för en kanslist till 2,500 kronor samt
för en vaktmästare till 800 kronor jämte ålderstillägg för den sistnämnde
å 100 kr. efter 5 år, 1903, då vaktmästarens lön reglerades, samt 1908
och 1909. Vid 1908 års Riksdag fastställdes lönen för justitieombudsmannen
till 11,000 kronor, och 1909 reglerades lönerna för expeditionspersonalen,
hvarvid den ena kanslistbefattningen indrogs och den andra
tjänsten med denna titel benämndes registrator och kanslist. Lönerna
fastställdes till följande belopp: för sekreteraren till 6,000 kronor, för
registrator!! och kanslisten 4,000 kronor, med två ålderstillägg för dessa
hvardera å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år, samt för vaktmästaren
1,100 kronor med ett ålderstillägg å 100 kronor efter fem års tjänstgöring.
Vidare anvisade Riksdagen, i stället för den indragna kanslisttjänsten,
ett ärligt anslag af 4,000 kronor att af justitieombudsmannen,
emot behörig redogörelse, användas till befordrande af aröromålens
o o 7 o no
inom expeditionen, vikariatsersättning, renskrifning m. m.
I afseende å villkoren för senast beviljade aflöningars åtnjutande gälla
i sak samma villkor som de förut nämnda. Till dessa bör emellertid
läggas, att enligt 25 § i instruktionen för justitieombudsmannen denne har
att, under det han af svår sjukdom eller annat laga förfall är hindrad att
förestå sitt ämbete, till sin ställföreträdare afträda hälften af sin ägande
lön.
Anslaget till expenser vid justitieombudsmannens och tryckfrihetskommitténs
expedition höjdes 1906 till 1,000 kr. och 1909 till 1,200 kronor.
Justitieombudsmansämbetets innehafvare och deras ämbetsverksamhet.
Under det sekel, som förflutit efter justitieombudsmansämbetets inrättande,
hafva ej mindre än 22 personer varit förordnade till innehafvare
af ämbetet. Såsom framgår af de bär nedan intagna biografiska notiserna
om de särskilda justitieombudsmännen, har ämbetstiden för några af dem
— 1911 —
33
varit mycket kort; i ett och annat fall har på grund af afsägelse eller
dödsfall den till ämbetet välde ej ens kommit att tillträda detsamma.
Till belysande af justitieombudsmännens verksamhet lämnas, efter de
biografiska notiserna, för hvarje justitieombudsman en redogörelse för de
af honom gjorda framställningar till Kung!. Maj:t eller Riksdagen, i ämbetsberättelserna
förekommande allmänna uttalanden angående lagskipning
och lagstiftning m. in. äfvensom för anställda åtal. Efter hvarje framställnings
eller åtals rubrik har intagits uppgift om resultatet af framställningen
eller åtalet. Framställningar, uttalanden och åtal hafva för
vinnande af öfverskådlighet numrerats hvar för sig med löpande nummerföljd
inom hvarje särskild grupp.
För antalet af de under det gångna århundradet till justitieombudsmannen
ingifna klagoskrifter och för de af justitieombudsmännen afgifna
ämbetsberättelser redogöra i särskilda biläger, och har tillika i en bilaga
intagits uppgifter angående justitieombudsmännens funktionstid och deras
suppleanter in. m. Dessa senare uppgifter äro hämtade från ett konstitutionsutskottets
betänkande af år 1898 med komplettering för den tid, som förflutit
efter det betänkandet afgafs.
Såsom förut nämnts, var den förste som af Riksdagen förordnades
till justitieombudsman
L. A. Mannerheim.
Friherre Fars August Mannerheim föddes den 15 oktober 1749, blef
1764 student vid Uppsala universitet och erhöll efter afslutade akademiska
studier 1769 anställning i Ivungl. Maj:ts kansli, hvarest han efter hvart
annat avancerade till protokollssekreterare, förste protokollssekreterare och
slutligen år 1781 till förste expeditionssekreterare vid inrikes civilexpeditionen.
På grund af de politiska förhållandena och särskild! händelserna vid
1789 års Riksdag, som han såsom hufvudman för sin ätt bevistade, tog
han samma år afsked från ämbetsmannabanan. lian ägnade sig därefter
hufvudsakligen åt skötseln af sina bruks- och landtegendomar. Emellertid
deltog han äfven i 1792 års Riksdag och utsågs af sitt stånd till ledamot
af Riksdagens hemliga utskott. Flera gånger valdes lian till revisor åt
Rikets Ständers diskontverk samt banko- och riksgäldsverken. År 1805
Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1.911 års Riksdag. 6*
34
blef han af brukssocietetens deputerade utsedd till fullmäktig i järnkontoret,
hvilken plats han sedermera, med ett kort afbrott, innehade till ett år
före sin död.
Då statshvälfningen år 1809 inträffade, var Mannerheim en af dem
som kraftigast understödde införandet af det nya statsskicket. Vid den i
maj 1809 sammanträdande Riksdagen blef han ordförande i det konstitutionsutskott,
som hade att afgifva förslag till nya grundlagar.
Såsom förut nämnts valdes han den 1 mars 1810 till förste innehafvare
af det nyskapade justitieombudsmansämbetet, hvilket ämbete han sedan
på grund af upprepade omval oafbrutet innehade till år 1823, då han
på grund af sin framskridna ålder (74 år) förklarade sig vilja afgå.
Vid Riksdagen sistnämnda år framställdes för första gången anmärkningar
mot Mannerheims ämbetsförvaltning. Efter föredragning af
justitieombudsmannens ämbetsberättelse hos ridderskåpet och adeln den
18 februari 1823 yttrade sig nämligen herrar P. G. Cederschjöld, friherre
C. H. Anckarswärd och grefve F. B. von Schwerin i den riktning att
åtskilliga ämnen, som enligt instruktionen för justitieombudsmannen bort
vara föremål för hans ämbetsbefattning, icke voro upptagna i ämbetsberättelserna.
Särskild! saknades förslag till af hjälpan de af bristerna i
lagstiftningen samt utredning om lagskipning^ och tryckfrihetens tillstånd
m. m. Friherre Anckarswärd framhöll dessutom, ‘bland annat, att
hvad som enligt hans uppfattning varit afsikten med justitieombudsmansämbetets
instiftande, nämligen att det skulle »fylla luckan af representationens
femåriga overksamhet», och »under mellantiderna af representationens
sammanträden bilda ett stadigvarande organ af representationen»,
icke gatt i uppfyllelse.
I ett längre anförande den 13 mars bemötte Mannerheim de gjorda
anmärkningarna och anförde slutligen:
_ »Den yttrade meningen, om egentliga afsikten med inrättandet åt
justitieombudsmansämbetet, instämmer icke med det konstituerande utskottets
vid 1809 års Riksdag. Utskottet både sig bekant de sällsamma
förhållanden, som under forna styrelseformer ägt rum, därigenom att
justitiekanslern var en af Konungen och dess befallningar, vare sig till
aktiv åtgärd eller till overksamhet, beroende ämbetsman, som, i följe af
blott välbehag, tillsattes eller entledigades. Det lät sig vara angeläget att
för framtiden förekomma möjliga återkomsten och verkningarne af sådane
forna förhållanden, och då det icke herde vägras Konungen att äga en
högste ombudsman, föreslog det enligt regeringsformens 96 § ornerande!
af en ämbetsman, tillsatt af Riksens Ständer, oberoende åt" Konungen,
beroende af endast lagen, men också vid ansvar, dess stadgande under
—
1911 -
35
kastad; en ämbetsman, hvilken förnämligast ålåg tillsynen öfver lagarnes
verkställighet, af domare, ämbets- och tjänstemän; som ägde att vid vederbörlige
domstolar tilltala sådane ibland dem, som uti sina ämbetens utöfning
af vald, mannamån, eller annan orsak någon olaglighet begå, eller
underlåta att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra; en ämbetsman till
hvilken klagande öfver någon af förenämnde kunde vånda sig utan att
befara att blifva afvist; som borde fora talan med anledning af Riksens
Ständers i 106 § regeringsformen förvarade rättigheter, med mera, som
grundlagarne och instruktionen innehålla. Skulle åter nu meningen vara:
att justitieombudsmannen, uti insikter och förmåga, borde aeqvivalera kommittéen
öfver författandet af en ny civil- och kriminallag; kommittcerne
till revision af författningarne rörande näringarne och öfver de administrativa
verkens organisation; att han (för att nyttja författarens ord) borde
under sina resor hafva funnit någon eller några hufvudsatser till den förlägenhet
och vanmakt, hvilkas tillvarelse flere anmält, andre bestrida att
flan, under representationens 5-åriga overksamhet, skall vara en alltid lefvande
och städse tillvarande laglig organ för en i själfva statsförfattningen
grundad opposition; att alla föremålen för Riksens Ständers hela verksamhet
äro till justitieombudsmannens omvårdnad öfverlämnade under
mellan liden af representationens sammanträden; att justitieombudsmannen
skulle fylla den så kallade luckan af Riksens Ständers 5-åriga overksamhet;
om ändteligen meningen vore, att justitieombudsmannen skulle befatta
sig med ämnen af så mångsidig beskaffenhet, af så vidsträckt och
maktpåliggande omfattning; då bekänner jag uppriktigt, att jag därtill
saknar erforderlig clairvoyance.
Efter 25 års obemärkt lefnad, utan publik tjänst, återförde mig kända
händelser till deltagande i fäderneslandets angelägenheter, hvilkas förändrade
skick började med denna dagen för 14 år sedan, och vid 1809 års Riksdags
slut öfverlämnades mig det högsta förtroende Riksens Ständer till
enskild man kunna anförtro. Normen för mitt handlingssätt i ämbetet
blef och borde blifva: ’Nec vultus principis, nec civium årder’. Jag har
ock hvarken provocerat Konungens misshag, eller sökt folkets gunst. Jag
bär aldrig nedlagt klagomål som förtjänt åtgärd. I mina ämbetsberättelser
och i remisser till åtal har jag sorgfälligt undvikit att inblanda förolämpande
omdömen, ty jag vet, att jag är skyldig vördnad för min öfverhet,
aktning för medborgares rättmätiga fordringar.
Trogen den regeln: att den som häfver ett ämbete, han akte därpå,
har jag icke någon tid, icke under hvad förevändning som hälst, undandragit
mig vården af ett viktigt och ansvarigt kall, förbehållande mig endast
det lukrativa däraf. Man vill sakna Riksens Ständers bifall till mitt
— loa —
36
sätt att förvalta ämbetet; ett oafbrutet förtroende under 4 infallne Riksdagar
sedan mitt första inväljande, utmärker det då ett ogillande?
Under medvetande af efter förmåga mot fäderneslandet uppfyllda
plikter, skall jag nu, vid en ålder, som påminner om hvila, med tillfredsställelse
emotse den stund, då till en annan öfverlämnas ämbetet med
detsamma åtföljande anseende, öfvertygad att ett godt samvete och ett
obefläckad!: namn icke äro i behof af en lysande yta».
I adelns protokoll läses att flera yttrade härtill sitt bifall.
De gjorda anmärkningarna hade jämte ämbetsberättelsen remitterats
till lagutskottet, som emellertid icke ansåg sig behörigt att afgifva något
omdöme om justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. Anmärkningarna
föranledde ej vidare åtgärd.
På motion af enskild riksdagsman beslöto Ständerna vid nyssnämnda
Riksdag att såsom ett erkännande åt den man, som i 14 år beklädt justitieombudsmansämbetet,
tilldela honom en del af lönen i pension.
En minnestecknare (A. G. Mörner, åminnelsetal öfver Mannerheim inför
vetenskapsakademien år 1837) har om Mannerheim såsom justitieombudsman
uttalat följande omdöme: »Lika skild ifrån det slags lycksökeri, hvil
ket
sträfvar efter folkgunst, som ifrån det, hvithet fruktår att göra sig ovänner
eller att misshaga de maktägande, upptog han intet mål därför att det blifvit
ett talämne för dagen — — —. Han rättade sina åtgärder endast efter sakens
beskaffenhet och ställning samt lagens kraf, utan anseende till personen,
och var måhända, vid frågan om möjliga uraktlåtenheter, strängare emot
vänner och bekanta än emot personer Indika för honom voro helt och hållet
främmande.» Om Mannerheim såsom medborgare och enskild man yttrar
samme minnestecknare bland annat: »Sällan har någon varit, genom lynne
och tänkesätt, äfvensom genom den ställning han i enlighet därmed
inom samhället intagit, mera än han själ/''ständig--. Hans första bekant
skap
var måhända mera kall än förekommande, utan tvifvel emedan han genom
gn lång erfarenhet inhämtat, huru få ibland mängden äro att värdera».
År 1818 kallades Mannerheim till hedersdoktor af juridiska fakulteten
i Uppsala och 1835 till ledamot af vetenskapsakademien. Han afled
efter ett långsamt aftynande i Stockholm den 18 mars 1835.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
1. Den 21 november 1811, angående fullständigare och noggrannare anteckningar
i fånglistor och namnrullor på fångar samt skyldighet för domare
- 1911 -
37
att i fall, då häktad person efter inställelse vid domstol af en eller annan
anledning ej återförpassas till fängelset, att om orsaken härtill underrätta
kommendant eller Konungens befallningshafvande.
(Ej intagen i ämb.-ber.)
Framställningen föranledde en erinran om domares skyldighet att tillkännagifva
när fångar lösgifvas.
2. Den 28 november 1811, angående åtgärder till förbättrande af fång -gelseväsendet.
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 55 i bihang till rikståndens protokoll.)
Den 4 mars 1813 utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär i ämnet till samtliga
Konungens befallningshafvande.
3. Den 23 januari 1813, angående förbättrad anstalt med arbetsfångar
på rikets fästningar.
(Ämb.-ber. för 1813, sid. 7.)
I anledning häraf meddelade Kungl. Maj:t den 28 maj 1813 föreskrifter,
huru förfaras bör med sådana manspersoner, hvilka för sysslolöshet eller i
brist af lagligt försvar på behaglig tid dömas till fästningsarbete eller till
intagande på det s. k. allmänna arbetshuset i Karlskrona.
4. Den 9 februari 1814, angående förfarandet med kvinnor, som för
sysslolöshet eller bristande försvar hållas häktade på spinnhus eller andra
allmänna arrester.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 9.)
Kungl. Maj:t meddelade i anledning af denna framställning föreskrifter
genom cirkulärbref till Konungens befallningshafvande.
5. Den 14 november 1814, angående förklaring af 4 § i skogsordning^,
af den 1 augusti 1805 i fråga om lösen för resolutioner i skogsutsyningsmål.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 15.)
Den 11 januari 1815 lämnade Kungl. Maj:t i anledning häraf det svar,
att som förordnande i saken meddelats redan den 4 oktober 1814 genom
cirkulärbref till landshöfdingarna, så ansågs vidare åtgärd icke erforderlig.
0. Den 20 oktober 1814, angående åtgärder för underlättande af nybyggens
anläggande i de nordliga länen m. in.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 19.)
Framställningen remitterades till kammarkollegium och statskontoret, men
synes därefter icke hafva föranlcdt vidare åtgärd.
— lön —
38
7. Den 10 december 1814, med hemställan om förbättrad t reglemente
för justitierevisionsexpeditionen samt kontroll öfver dit inkommande måls ordentliga
föredragning och domars utfärdande.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 6.)
Den 5 april 1815 meddelade Kungl. Maj:t, att i vissa fall ändring redan
vidtagits och att i öfriga afseende!! ändring ej ansetts erforderlig.
8. Den 21 februari 1815, angående föreskrift att ingen af det från kriget
hemkomna extra roterings-, förstärknings- och beväringsmanskap finge enligt
värfningsstadgan såsom saknande laga försvar dömas förfallen till krigstjänst.
(Ämb.-ber. för ISIG, sid. 5.)
Kungl. Maj:t utfärdade föreskrift i enlighet med den gjorda framställningen.
9. Den 4 april 1816, i anledning af mot J. O. framställd anmärkning
däröfver att. lian allagt besök i högvakten för att gorå sig underrättad om
förhållandet med en officers arrestering. Skrifvelsen, ställd till kronprinsen,
är alfattad på franska och lyder enligt i J. 0:s registratur intagen öfversättning
sålunda:
»Till H. K. H. Sveriges och Norriges Kronprins.
För den person, som börjar tvista med sin like, skall ej felas utrymme;
befinner han sig åter i tvist med Fursten, skall han knappast hafva nog plats
att derpå sätta sina fotter, men det kunde ock vara tillräckligt, om fråga
vore att urskulda sig för en menlig beskyllning.
E. K. H. torde lätt finna, att jag ämnar yttra mig om mitt förfarande
den 25 i sistl. månad i Corps de Garde vid Slottet. E. K. H. har ännu
endast hört den motsätta sidan. Har väl donna afgifvit en noggrann berättelse?
Skola ej de olFiciöse bemödat sig att för E. K. H. framställa saken
på ett skeft sätt, likasom om Justitie Ombudsmannen ville sätta sin bila embetsmanna
myndighet lika högt som Furstens makt. Jag är okunnig, om så
är, men det är möjligt.
E. K. H. kan sjelf bedöma det, om E. K. H. värdigas taga kännedom
om den brefvexling, som ägt rum mellan Baron Björnstjerna och mig. Den
bifogade öfversättningen deraf är noggrann äfvensom innehållet af samtalet
uti Corps de Garde. Om de dokumenter, som man kunnat framlägga för
E. K. H., derifrån skilja sig, brista de i noggrannhet.
Sedan jag inhämtat af Baron Björnstjernas lista Bref, att ordres om
Hazelii insättande i arrest emanerat direkte från E. K. IL, var det ej svårt
lör mig att inse, det liufvudpunkten beror af den frågan: om jag ey var
underrättad om donna omständighet vid det tillfälle, då jag besökte Corps
de Garde.
— 1911 —
39
Då Justitie Ombudsmannen ej kände anledningen ej heller de ordres,
som E. K. H: meddelat rörande militairen, nödgades han hålla sig till ryktet.
Men ryktet vanställer ofta det verkliga förhållandet, isynnerhet för en person,
som lefver så litet med menniskor, som jag; det missleder ännu oftare i
detaljerna, och detta har äfven inträffat i afseende på den väsentliga punkten,
att orderna hade kommit från E. K. H. sjelf. Då å andra sidan ryktet
brast i bevis mot mig, så måste man söka sådane i mitt förra handlingssätt.
År då detta handlingssätt så beskalfadt, att jag gerna skulle vilja handla emot
Eders Kongl. Höghets önskningar? Jag vädjar till E. K. H. sjelf, till mitt
fädernesland och mina medborgare.
För att meddela E. K. H. det, som har passerat, vågar jag öfverlemna
följande öfversigt:
Jag känner, att eu eländig, en osvensk, vid namn Natt och Dag, måste
vara författare till en smädeskrift af den beskaffenhet, att den bord! kosta
honom lif, ära och gods. Jag sinner sanningen häraf derigenom att jag tagit
kännedom af den angifvelse, som tåg till grund för stämningen mot honom
att infinna sig inför Hofrätt en. Man påstår, att Hazelius har underhållit förbindelse
med honom genom brefvexling, och att lian bord! hafva blifvit arresterad.
Har man satt honom i fängelse såsom medbrottslig med Natt och
Dag, eller är det blott en militärisk bestraffning? Detta var den högst enkla
anledningen till mitt besök i Corps de Garde och mina där gjorda frågor i
detta afseende, hvilka ej varit mer än 2:ne, nemligen: 1 ro) År Hazelius bär
i arrest? 2:o) Huru lång tid tiar han varit här? Dessa frågor, hvartill jag
ansåg mig berättigad, kunna efter Baron Björnstjernas förmodan hafva verkan
på disciplinen och den göda ordningen hos militairen; de skulle kunna väcka
misstankan, att E. K. Höghet vore i stånd att öfverträda lagarne, och anses
underkastad Justitie Ombudsmannens uppsigt. I sanning, om man moget
öfverväger naturen af dessa slutsatser, och hvad som finnes graverande och
obetänksamt i de grundlösa beskyllningarne, skulle man kunna önska, att
Mars'' arm alltid åtföljdes af Minervas sköld.
Men, torde man säga, Justitie Ombudsmannen både bort vånda sig, ej
till Gardes Officeraren, utan till Öfver Ståthållaren Grefve Mörner, Garnizonens
Gommen dant.
Härpå svarar jag:
Då ingen bestämd anvisning var mig föreskrifven eller meddelad, hatjag
betjena! mig af samma utväg som under den tid, då Baron Sköldebrand,
Öfverste Peyron, Grefve Adlercreutz etc. och äfven Grefve Mörner voro Commendanter,
och ingen af dessa Herrar hafva funnit något alt deremot invända.
.lag vädjar till deras vittnesbörd bland dessa Herrar, som ännu lefva, lag
har förfarit på enahanda sätt för några veckor sedan vid tillfälle af en bondes
— 1911 —
40
häktning, och Gardes Officeren har svarat mig, att denne bonde genast blifvit
öfverlemnad till Poliskammarens åtgärd. Länder, Juridiska, Ecclesiastika m. fl.
Embetsman, alla äro medborgare.
Jag vet alltför val, att, hvad angår Officerare och andra Militairer, en
mängd saker finnas i Reglementet för armeen och uti de militära författningarne
och instruktionerna, som icke på något sätt tillhöra min embetsåtgärd;
men om t. ex. en Officer eller en Chef undanhåller den aflöning, som
tillkommer soldaterna, om han ålägger ett kroppsstraff utan att iakttaga de
föreskrifna formaliteterna, om han låter en extra bestraffning räcka utöfver
den tid, som i hvarje fall är bestämd; säkerligen bör denne förstörare af
god ordning, ehuru Militaire, kunna ställas till ansvar af en allmän åklagare
sådan som Justitie Ombudsmannen.
Denne Embetsman synes icke öfverträda lagarne, icke ens försiktighetens
föreskrifter, dä han, inskränkande sig till enkla underrättelser och icke på
förhand dömande något om saken, ej företager sig något annat än att å
Em betets vägnar skaffa sig underrättelse, om en häktad person behöfver,
eller ej, hans biträde mot någon Konungens Embetsman. Men visserligen
(detta kan dock icke på minsta sätt vara rigtadt mot Baron Björnstjerna)
skulle jag finna ganska enkelt, att då donna allmänna Åklagare och den
representant, som motionerade hos Rikets Ständer, att den förra Kong!.
Familjens rätt till Kronan måtte helt och hållet upphöra, äro en och samma
person, det bör finnas ett visst antal andra personer, som äro glada att
kunna på ett eller annat sätt insinuera, att Justitie Ombudsmannen endast
kan begå synder mot den Hel. Ande; nog dåraktiga att ej inse, huru mycket
denne individ, om det är en moralisk personlighet, bör, efter ett sådant steg,
i dubbelt mått vara fästad vid den nya Dynastien, det kraftiga stödet för
detta samma fädernesland, som han genom sin förenämnde motion ville rädda.»
10. Den t maj 1816, angående påföljden för underdomare vid uraktlåtenhet
att till Konungens befallningshafvande eller domstol inom stadgad tid afklarna
rannsakningshandlingar angående häktad, som förvisats till annan domstol.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 33.)
Den 22 maj 1816 aflat Kungl. Maj:t bref till Svea och Göta hofrätter
m. fl., innefattande förklaring öfver kungl. brefven den 18 november 1762
och den 15 april 1774.
11. Den 14 november 1816, angående förbättring af fängelserummen i
Varbergs fästning samt beredande af sysselsättning åt fångarne därstädes
äfvensom angående utvidgning af allmänna arbetsinrättningen i Karlskrona
och ordnandet i öfrig! af fängelseförhållandena i donna stad.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 45.)
— 1911
41
I särskilda bref den 11 mars och den 13 maj 1817 lämnade Kungl.
Maj:t J. O. meddelande om vidtagna åtgärder till fångvårdens förbättrande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 2.)
12. Den 15 april 1817, i anledning af krigskollegii beslut att advokatfiskalen
därstädes ej skulle äga aktoratsrättighet uti andra leveransfrågor än
dem kollegium pröfvat höra öfverlämnas till laga utförande.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 3.)
Den 17 juni 1817 lämnade Kungl. Maj:t J. O. meddelande, att Kungl.
Maj:t förordnat om ändring i vissa afseende af krigskollegii beslut.
13. Den 23 november 1820, angående föreskrift om viss tid för expedierande
till vederbörande exekutorer af Kungl. Maj:ts utslag i anledning af
häktade personers besvär eller nådeansökningar.
(Ej intagen i ämb.-ber.)
Framställningen synes icke hafva ledt till någon åtgärd.
14. Den 11 december 1820, angående upphäfvande i vissa fall eller
jämkning af en del såsom föråldrade och olämpliga ansedda bestämmelser i
gällande skråordning och handelsreglementen.
(Ej intagen i ämb.-ber.)
Kungl. Maj:t beslöt den 20 februari 1823, att handlingarna i ärendet
skulle öfverlämnas till Rikets Ständer för att tagas i öfvervägande i sammanhang
med den allmänna frågan om näringsfriheten.
15. Den 26 januari 1821, angående åtgärder till förekommande af
obehörigt dröjsmål med föredragning af målen i högsta domstolen.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 9.)
1 anledning häraf utfärdade Kungl. Maj:t föreskrift, att i den redogörelse
föredragandena både att hvarje år aflämna till justitiekansler!) skulle upptagas,
i afseende på omgjorda mål, jämväl liden då de inkommit till justitieexpeditionen.
1$. Till Riksdagen.
16. Angående ändring i auktionskammarordningen i hvad angår slagafgift
vid auktioner.
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 45 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)
Framställningen bifölls af Riksdagen. Enligt beslut den 23 december 1812
förklarade emellertid Kungl. Maj:t, att vid hvad förut stadgadt blifvit herde
förblifva.
Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1911 års lliksdag. (i*
42
17. Angående ändrade lagstadganden rörande sättet för mätning och
vågning af spannmål. (Förordningen om mål, mått och vikt af den 29 mai
1739.)
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 46 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)
Framställningen vann ej Ständernas bifall.
18. Angående ytterligare föreskrift i afseende på villkoren för intecknings
erhållande.
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 47 i bil), till riksståndens protokoll 1812.)
Framställningen afslogs.
19. Angående lösen för gravationsbevis.
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 47 i bih. till riksståndens protokoll 1812.)
Beslut fattades i enlighet med framställningen, och den 10 december 1812
utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet.
20. Angående åtgärder till förebyggande af alltför låga värdens åsättande
vid bouppteckning m. m.
(Ämb.-ber. för 1811, sid. 49 i bih. till riksståndens protokoll 1812.)
Framställningen vann ej Riksdagens bifall.
21. Angående konstituerande af eu extra division vid Göta hofrätt för
minskande af antalet balanserade mål.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 3.)
Då Kungl. Maj:t, efter det J. O. aflämnat sin framställning, vidtagit åtgärder
för afknipande af ifrågavarande balans, föranledde framställningen ej
någon åtgärd från Riksdagens sida.
22. Angående tillägg till kungl. förordningen den 28 juni 1798 ang.
lagsökning mot löftesmän.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 5.)
Framställningen bifölls af Rikets Ständer. Den 29 juli 1812 utfärdade
Kungl. Magt föreskrifter i ämnet.
23. Angående förklaring öfver 7 kap. I § jordabalken, rörande hvad
bördeman, viderbo eller nabo i stad ålåge för att förvara sin börds- och
lösningsrätt till jord, hus eller tomt i stad.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 6.)
Framställningen bifölls af Riksdagen. Kungl. Maj:t utfärdade den 29
juli 1812 erforderliga föreskrifter.
— 1911 —
43
24. Angående upphäfvande af 5 mom. i leuterationsstadgan af den 22
mars 1803, i fråga om skyldighet för öfverdomstolar att i vissa mål underställa
deras utslag Kung!. Maj:ts pröfning före utslagens utfärdande.
(Åmb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 7.)
Riksdagen godkände förslaget. Efter förnyad framställning i ämnet af
Rikets Ständer utfärdades den 8 september 1829 kungl. cirkulär till hot- och
öfverrätterna om upphörande af den dem tillagda leuterationsrält.
25. Angående ändrade bestämmelser om markegångssättning m. m.
(Åmb.-ber. för 1814, sid. 3.)
I anledning af denna framställning samt i ämnet väckta motioner beslöt
Riksdagen skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 20 september 1815 i samma
ämne utfärdade förordning.
26. Angående ändring af 4 mom. 1 § tryckfrihetsförordningen.
(Af J. O. till konstitutionsutskottet afgifvet förslag.)
I anledning af framställningen antogs såsom hvilande ändring af ifrågavarande
lagrum.
Uttalanden om lagskipning^ samt i lagstiftningsfrågor m. m.
1. Fängelselifvels demoraliserande inflytande på fångarna.
(Åmb.-ber. 1810, sid. 5.)
2. Tillsyn och inspektion af lasarett och hospital.
(Åmb.-ber. för 1811, sid. 55 i bill. till riksståndens protokoll 1812.)
3. Lösningsrätt till bergsmanshemman m. in.
(Åmb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 4.)
4. Tolkningen af 25 § regeringsformen i fråga om Konungens rätt
att eftergifva äfven kronan icke tillkommande bötesandelar.
(Åmb.-ber. till urtima Riksdagen 1812, sid. 11.)
5. Om konventionen mellan prästerskapet och församlingarna på Gottland,
rörande det förras lönerättigheter, samt om kronotionde!! därstädes.
(Åmb.-ber. för 1813, sid. 12).
6. Utskiftning af eu del kronan tillhörig utmark på Öland för förbättring
af däv belägna hemman och befordrande af landets odling.
(Åmb.-ber. för 1813, sid. 15.)
- 1911 —
44
7. Anstalter för uppodling af större mossar och kärr uti södra delen
af riket m. m.
(Ämb.-ber. för 1813, sid. 20.)
8. Nyttan och olägenheterna af den J. O. uppdragna granskningen af
markegångslaxorna.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 3. Jfr ämb.-ber. för 1813, sid. 4, samt för
1816. sid. 3.)
9. Undersökning af grufdriften vid Ädelfors guldverk samt lämpligheten
att fortsätta med grufvornas bearbetande.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 51.)
10. Om trädplanteringar i Skåne samt Andrarums alunverks privilegier.
(Ämb.-ber. för 1816. sid. 65.)
11. Om den genom 1809 års konstitution vunna tryckfriheten och
justi ti eombudsmansämbetets förvaltning.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 3.)
12. Lämpligheten af extraordinära domstolar och s. k. fora privilegiata.
(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 5.)
13. Om de s. k. kollegiala myndigheternas företräden i fråga om ämbetsförvaltningen
framför en förvaltning af ensamstående ämbetsmän.
(Ämb.-ber. för 1822.)
Åtal.*)
1. Landssekreteraren i Skaraborgs län, för det han obehörigen uppburit
lösen för resolutioner öfver ansökningar om skogsutsyning.
Landssekreteraren förklarades hafva varit oberättigad att uppbära ifrågavarande
lösen.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 15.)
2. Landshöfdingen och landskamreraren i Södermanlands län, för dröjsmål
med afgifvande af förklaring öfver i riksgäldskontor^ gjorda anmärkningar
rörande bevillning af testamenten m. m.
*) Anledning saknas ej till antagande, att ytterligare några åtal anställts utöfver de här upptagna,
ehuru närmare upplysning därom ej kunnat vinnas genom de i J. O.-expeditionen befintliga
handlingar.
- 1911 —
45
De åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1814, sid. 17.)
3. Landshöfdingen och landskamreraren i Göteborgs och Bohus län, för
försummelse att till riksgäldskontoret insända sammandrag öfver bcvillningen
för år 1813 uti nämnda län.
Landshöfdingen och landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för ISIG, sid. 8.)
4. Konungens befallningshafvande i Gottlands län, i anledning af t värme
utaf nämnda myndighet utfärdade kungörelser. Den ena af dessa påbjöd vid
vite vägfarande att begagna vänstra sidan af vägen; och hade däri föreskrifvits,
att föräldrar och husbönder skulle ansvara för de förbrytelser mot
kungörelsen, som deras barn eller tjänstefolk beginge. I kungörelsen stadgad
fördelning af vitet ansågs ock vara oriktig. Den andra kungörelsen
afsåg förbud mot s. k. lekstugors hållande. I densamma var jämväl inryckt
ett meddelande om offentligt kungörande af förekommande brottmål.
Sedan Kung!. Näjd, efter förd klagan, förständiga! Konungens befallningshafvande
att vidtaga ändring af kungörelserna, lät J. O. åtalet förfalla.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 14.)
5. Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, i anledning af utfärdad
kungörelse om en kommendevings aftågande till Södertälje. I kungörelsen
skulle intagits föreskrifter, stridande mot 4 mom. i kungl. förordningen den
4 februari 1812, rörande de indelta infanteri-regementenas beklädnadssätt.
Efter åtalets anhängiggörande ingick Konungens befallningshafvande till
Kungl. Maj:t med begäran om förklaring öfver förutnämnda stadgande. Sådan
förklaring lämnades ock af Kungl. Maj:t. Då Kungl. Maj:t sålunda omedelbart
pröfva! de af J. O. emot Konungens befallningshafvande framställda
anmärkningarna, faun J. O. ej någon domareåtgärd vidare erforderlig.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 19.)
6. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, i anledning däraf
att en person dömts till spöstraff för vägran att utgöra kurirtjänst.
Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 22.)
7. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län. för det en person
obehörigen dömts såsom lösdrifvare till krigstjänst.
De åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 28.)
— 1911 —
48
8. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för uraktlåtenhet
att fullgöra ett Kungl. Maj:ts beslut, afseende en öfverenskommelse,
hvarigenom en person åtagit sig att i stället för en annan ingå i nationalbeväringen.
Landshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 30.)
9. T. f. domhafvande i Bjäre härad, emedan han i ett brottmål tillåtit
en den tilltalades son att afgifva vittnesberättelse mot sin fader.
För åtalade förseelsen dömdes t. f. domhafvande!, till böter.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 32.)
10. Samme t. f. domhafvande, för dröjsmål att till vederbörande expediera
rannsakningshandlingar rörande flere häktade, som hänvisats till andra
domstolar för fortsatt rannsakning.
Den åtalade dömdes till böter samt ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 33.)
It- Stockholms städs kämnersrätt, för bristfällig undersökning i ett
brottmål och felaktig tillämpning af kungl. kontrollstadsan den 7 december
1752.
Ledamöterna i kämnersrätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 34.)
12. Borgmästaren i Eskilstuna, för dröjsmål att företaga till behandling ett
återförvisad t rannsakningsmål samt att till hofrätten insända handlingarna i ett
underställningsmål äfvensom för uraktlåtenhet att till bofrättens arkiv aflämna
småprotokoll samt att, oaktadt honom af hofrätten, justitiekanslern och justitieombudsmannen
ålagda viten, besvara till honom atiåtna skrivelser.
Borgmästaren dömdes sitt ämbete förlustig m. m.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 40.)
13. Konungens befallningshafvande i Värmlands län och magistraten i
Karlstad, för uraktlåtenhet att verkställa eu Kungl. Maj:ts dom, hvarigenom en
person (landssekreteraren i länet) ålagts betalningsskyldighet. I samma åtal
anhängiggjordes talan mot häradshöfdingen i Vase in. fl. härads domsaga, för
det han befattat sig med utgifvande af ett ämbetsbevis under erhållen tjänstledighet.
Landshöfdingen och landssekreteraren samt magistratens ledamöter dömdes
till böter. Häradshöfdingen förehölls sin förseelse.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 9, samt för 1819, sid. 46.)
- 1911 -
47
14. Landtmätare i Hallands län, för olagligt förfarande med ett storskifte.
Landtmätaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 12.)
15. Rådstufvurätten i Lund, emedan rådstufvurätten emot ägarens bestridande
beviljat inteckning i fastighet för annan persons skuld.
Den klandrade åtgärden förklarades vara stridande mot lag.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1817, sid. 15, samt. för 1819, sid. 48.)
16. Generaladjutanten för flottorna, statsrådet m. m. friherre Rudolf
Cederström. Åtalet utfördes efter anmodan af konstitutionsutskottet vid riksrätt
och afsåg, att C. dels uraktlåtit att, med anledning af 15 § regeringsformen,
göra underdåniga föreställningar mot behandlingen i kommandomålsform
af ett regeringsärende rörande instruktion för cheferna å den till bevakande
af rikets kuster mot 1 urendrejeri och tullförsnillning år 1817 utrustade
eskader, hvilken instruktion, såsom innefattande ändring uti 1724 års sjöreglemente
och 1774 års seglationsordning, bort enligt 7 och 8 §§ regeringsformen
i statsrådet föredragas och afgöras, dels tillstyrkt gillandet och
utfärdandet af instruktionen, hvilken ansågs i sin tillämpning ledande till
äfventyr, oreda och förluster för handlande och sjöfarande.
Riksrätten ansåg C. hafva förfarit felaktigt, men faun något vidsträcktare
ansvar icke kunna C. åläggas än att han förklarades skyldig ersätta kostnad
och skada, som förorsakats genom uppbringandet af ett handelshuset Skotte &
Sou tillhörigt skepp.
(Ämb.-ber. för 1819, sid. 3.)
17. Öfversten och chefen för Västerbottens regemente, enär han genom
regementsorder meddelat föreskrifter i strid mot kung!, förordningen den 4
februari 1812 rörande indelta regementens beklädnadssätt. Sedan Kungl. Maj:t
genom generalorder befallt, att ifrågavarande regementsorder skulle återkallas,
både öfversten dessutom dröjt att ställa sig Kungl. Maj:ts befallning till efterrättelse.
öfversten dömdes till en månads suspension från tjänst och lön.
(Ämb.-ber. för 1819, sid. 33.)
18. Landshöfdingen i Malmöhus län, för det en person obehörigea förelagts
viten, som sedermera utdömts.
Landshöfdingen förklarades icke hafva bort förelägga ifrågakomma viten
samt ålades draga försorg därom, att den dömde återfinge de utgifna vitena.
(Ämb.-ber. för 1819, sid. 39.)
— lön —
48
19. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, emedan ämbetet
dels i fråga om löpande förskrifningar icke, likmätigt kungl. förordningarna
den 19 maj 1756 och den 28 juni 1798, dömt gäldenär till bysättning utan
i stället förordnat att sådan ägde rum blott i den händelse sedelutgifvaren
vid anställd utmätning befanns sakna tillgång, dels i ett fall uraktlåtit utdöma
vederbörlig lagsökningskostnad.
De anmärkta åtgärderna förklarades vara stridande mot lag. Ersättningsskyldighet
ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1819, sid. 41.)
20. Bergmästaren öfver Nora och Lindes bergslag, emedan han utom
domstol edligen afhört vittnen samt på grund af deras intygande, i en sak
af tvistig beskaffenhet, förelagt en person vitesböter.
Bergmästaren dömdes till mistning af en månads lön.
(Ämb.-ber. för 1819, sid. 44.)
21. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, efter anmälan af
fullmäktige i riksgäldskontor^, dels i anledning af dröjsmål med vidtagande
af utmätningsåtgärder, dels emedan Konungens befallningshafvande emot föreskrift
i kungl. brefvet den 5 februari 1768 och kungl. förordningen den 22
december 1818 åsidosatt att före auktionskungörelses utfärdande underrätta
bankostyrelsen om tiHämnad försäljning af fastighet, i hvilken banken ägt
panträtt.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 6.)
22. Konungens befallningshafvande i Värmlands län, dels emedan Konungens
befallningshafvande i kommunikationsresolutioner angående lagsökning
förordna! att kronofogden ägde af vederbörande gäldenär omedelbart uttaga
visst belopp för kommunikationsbesväret. ehuru härom bort meddelas besked
i slutligt utslag, dels för begagnandet af tryckta formulär till utfärdande af
beslut i skuldfordringsmål.
De klandrade åtgärderna förklarades vara oriktiga.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 11.)
23. Landshöfdingen i Älfsborgs län, emedan han dels genom cirkulärorder
förständiga! kronofogdarna i länet att tills vidare inhibera verkställighet
af utmätningsutslag för riksdiskontverkets räkning, dels förständiga! landshöfdingämbetet
i lånet, att under hans frånvaro vissa af hans ämbetsålig
-
1911 —
49
ganden skulle blifva hyllande, medan åter andra skulle efter hans återkomst
underställas hans pröfning.
Omförmälda eirkulärorder ansågs icke höra föras landshöfdingen till last.
Den senare åtgärden förklarades oriktig, hvarom landshöfdingen förständigades.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 13.)
24. Landshöfdingen i Älfsborgs län, för dröjsmål att till landskontoret
afkunna medel, som insändts till Konungens befallningshafvande.
Något ansvar ansågs ej höra äga rum för landshöfdingens förfarande i
denna sak.
(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 20.)
25. Häradshöfdingen i Kinds härad, emedan inteckning meddelats i en
fastighet till säkerhet för en köpares skuld, innan uppbud å fastigheten beviljats
för köparen.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 22.)
26. Landshöfdingen i Norrbottens län, efter anmälan af fullmäktige i
riksgäldskontor^, enär han för egen vinning undanhållit till landshöfdingämbetet
ställda handlingar angående lagsökning mot landshöfdingen.
Landshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1820 —1821, sid. 23.)
27. Konungens befallningshafvande i Stockholms län, i fråga om företagna
häktningsåtgärder och verkställd husrannsakan samt för det Konungens
befallningshafvande till verkställande af ifrågavarande husrannsakan förordna!
länsman i annat distrikt än det, där rannsakningen skulle hållas. Landssekreteraren
åtalades dessutom för af honom verkställd t förhör med de häktade.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 29, samt för 1825, sid. 18.)
28. Konungens befallningshafvande i Örebro län, i anledning där af att,
sedan bysättningsresolution meddelats, anstånd med verkställigheten obehörigen
lämnats, m. m.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter. Ersättningsskyldighet
ålades därjämte.
(Ämb.-ber. för 1820—1821, sid. 36.)
29. Landshöfdingen i Kopparbergs län, efter anmälan af fullmäktige i
riksgäldskontor^, för uraktlåtenhet dels att behörigen indrifva kronans eller
J ustiticombuds marin ens ämbctsberälielsc till 1911 års Riksdag. 7*
50
riksgäldskontorets medel samt dels att besvara till honom från kommissarierna
och fullmäktige i riksgäld skontoret aflåtna skrivelser.
Första punkten blef ej föremål för slutlig pröfning. I anledning af andra
anmärkningspunkten dömdes landshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 41.)
30. Häradshöfdingen i Lekebergs tingslag, för obehörigt uppskof med
åtgörande af ett mål, samt för det att, sedan hofrätten medgivit målets behandling
vid urtima ting, tingsrätten under åberopande af sitt föregående uppskofsbeslut
förklarat målet icke kunna upptagas till behandling vid urtima
tinget.
Uppskofsbeslutet ansågs ej höra föranleda till ansvar, men häradshöfdingen
dömdes till böter för den sistnämnda åtgärden.
(Ämb.-ber. för 1820 — 1821, sid. 46, samt för 1822.)
31. Sekundchefen vid lifregementsbrigadens grenadjärkår samt en löjtnant
vid samma kår: mot sekundchefen, för det han dels i strid mot krigsartiklarna
givit muntliga och icke i journalerna intagna order om två militärpersoners
inmanande i arrest, dels föreskrivit för lång arresttid, dels förfarit
felaktigt i afseende å en fältväbels skiljande från tjänsten in. m.; mot löjtnanten,
för egenmäktigt skärpande af ådömdt arreststraff.
Sekundchefen dömdes till tre månaders suspension. Löjtnanten ålades
arrest.
(Ämb.-ber. för 1822.)
32. Konungens fogate, i anledning af en persons kvarhållande i häkte.
Ersättningsskyldighet ålades.
(Ämb.-ber. för 1822 samt för 1826—1827, sid. 35.)
33. Tullöfverdirektören, för oriktig dom i ett tullärende.
Öfverdirektören förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1822.)
34. Magistraten i Karlskrona, emedan den vid val af revisor för borgarståndet
till deltagande i revision af bankodiskontens förvaltning tillåtit tre
handlande af judisk nation deltaga i valet.
Böter ådömdes de ledamöter af magistraten, som deltagit i beslutet.
(Ämb.-ber. för 1822.)
35. Häradshöfdingen i Jämtlands norra domsaga, för felaktigt förfarande
vid stämpelbeläggning af handlingar.
— 1911 —
Häradsliöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1822.)
51
36. T. f. ordförande i Bräkne häradsrätt, för dröjsmål med insändande
till beträtten af rannsakningshandlingarna i ett underställningsmål.
Den åtalade dömdes till böter och till ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 19.)
37. Häradsböfdingen i Ljunits härad, för ofullständig rannsakning i ett
mål angående olofligt tillgrepp, för uraktlåtenhet att upptaga till pröfning i
målet framställda ersättningsyrkanden samt för oriktig tillämpning af 17 kap.
32 § rättegångsbalken.
För anmärkta förseelserna dömdes häradsböfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 20.)
38. Fn slottsvaktmästare, två slottsknektar och eu stadsuppsyningsman.
för misshandel mot en uti slottsliäktet i Linköping intagen person.
Stadsuppsyningsmannen frikändes, men de öfriga dömdes till straff.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 23.)
39. Magistraten i Göteborg, efter anmälan af fullmäktige i riksgäldskontoret,
för felaktighet och försummelse i utöfningen af hvad densamma
såsom öfverexekutor ålegat i fråga om ett utmätningsärende.
För dess felaktiga förfarande och försumlighet tilldelades magistraten en
förmaning.
(Ämb.-ber. för 1823 —1824, sid. 24.)
40. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, efter anmälan
af fullmäktige i riksgäldskontor^, i anledning af uraktlåten redovisning af
utmätta, till Konungens befallningshafvande inlevererade medel.
Landshöfdingen och landssekreteraren ålades betalningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 27.)
41. Konungens befallningshafvande i Värmlands län, för försummad tillsyn
å ett utsökningsmål.
Försummelse ansågs hafva förelegat, dock icke af beskaffenhet att höra
föranleda till ansvar.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 30.)
42. Sjötullrätten i Halmstad, i anledning af ett dess förordnande att
f vå personel-, som tilltalats för olaga lossning och lastning, men icke kunnat
— 1911 —
52
fällas till ansvar, skulle förblifva i häkte till dess utslaget vunnit laga kraft
eller högre rätt sig yttrat i målet, äfvensom att de tilltalade skulle skälfva
gälda det fångtraktamente, sura under liden för dem kunde utgå.
De sjötullrättens ledamöter, som deltagit i beslutet, dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 33.)
43. Särskild ordförande vid rådstufvurätten i Karlskrona, för obehörigt
dröjsmål med afslutande! af ett konkursmål.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 35.)
44. Rådstufvurätten i Stockholm, för felaktigt förfärande i ett lagfartsärende
samt för uraktlåtenhet att i lagfartsprotokollet ordagrannt införa köpebref,
som företeddes för erhållande af uppbud och fasta.
Rådstufvurättens förfarande i afseende å lagfartsärendet ansågs icke vara
af beskaffenhet att föranleda ansvar. Däremot ålades rådstufvurätten att i
lagfartsprotokollet införa företedda köpebref.
(Ämb.-ber. för 1823—1824. sid. 36.)
45. Landssekreteraren i Värmlands län, för tillgrepp och förskingring af
medel, tillhöriga Kungl. Maj:t och kronan, allmänna verk och inrättningar
äfvensom enskilda personer. Åtalet anhängiggjordt endast delvis af J.-O.
i Den tilltalade dömdes i en hot att blifva förlustig sin inneliafda landssekreterarbeställning,
ställas vid en påle å allmänt torg att skämmas i två
timmar och därefter försändas till Malmö fästning att där i fem år hållas till
allmänt arbete. Dessutom ålades honom ersättningsskyldighet. I samma
mål dömdes landshöfdingen i länet för bristande tillsyn till viss betalningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 40.)
46. Domkapitlet i Uppsala och konsistorienotarien därstädes, i anledning
af uraktlåtenhet att redovisa och till vederbörande aflämna influtna
kollekt- och stamboksmedel.
Sedan anmälts att medlen till fullo redovisats och åtalet därför fatt förfalla,
blef detsamma afskrifvet.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 22, samt till Riksdagen 1828, sid. 7.)
47. Häradshöfdingen och en t. f. domhafvande i Olands härad, efter anmälan
af bankofullmäktige, för felaktigt förfarande vid behandling af ett ärende
lön
53
angående pantelagfart. Banken hade i strid mot kungi. brefvet den 26 april
1776 förelagts att i ärendet förete originalskuldebref.
Häradshöfdingen frikändes, men t. f. domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 29.)
48. Häradshöfdingen i Bäbnge härad, för dröjsmål med utgifvande af
dom i ett konkursmål.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 34. samt för 1826—1827, sid. 41.)
49. Ordföranden i Stockholms städs kämnersrätt, för det han under en
rannsakning genom hot och misshandel sökt tvinga en tilltalad till bekännelse.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1826-1827, sid. 28.)
50. Öfverstäthållarämbetet, för uraktlåtenhet och dröjsmål att handlägga
lagsökningsärenden.
Dröjsmål ansågs hafva förelegat i ett fall. För öfrigt ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 63.)
51. Landshöfdingen i Gottlands län, emedan han förfarit olagligt och
despotiskt mot en assessor D., dels därigenom att han förbjudit Gottlands
nationalbevärings officerare att umgås med D., dels därigenom att han å Gottlands
hushållningssällskaps högtidsdag låtit genom en beväpnad soldat hindra
D., som var ledamot af sällskapet, att inträda och på ett skymfligt sätt afvisa
honom därifrån. Äfven andra åtgärder mot D. lades landshöfdingen till last.
Åtalet anhängiggjordes vid Svea hofrätt, som emellertid i afseende å det
officerarna meddelade förbudet att umgås med D. förklarade sig icke behörig
att upptaga åtalet till pröfning i denna del, då förbudet meddelats af landshöfdingen
i hans egenskap af mi ti tärbefälh afvara på Gottland. För ofri ga
åtalade förseelse!1 dömdes landshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 89.)
52. I eu kungörelse af den 29 maj 1816 både Konungens befallningshafvande
i Skaraborgs län förordna!, att ingå väderkvarnar finge på närmare
afstånd än 100 alnar från landsvägarna uppföras vid vite af 10 r:dr b:ko och
äfventyr af kvarnarnas vräkande. Därjämte ålades de personer, som redan inom
nämnda afstånd från landsvägarna uppför! väderkvarnar, att inom en månad
efter kungörelsens uppläsande från predikstolarna, vid det stadgade vitet och
- 1911 —
54
påföljd af kvarnens nedrifning, hafva deras kvarnar utflyttade på det afstånd
från landsvägen, som i kungörelsen föreskrifvits.
Då J.-O. faun kungörelsen i hvad den afsåg redan uppförda kvarnar
olaglig, hemställde lian hos Göta hofrätt om dess upphäfvande i nämnda del.
Genom utslag den 21 januari 1818 förklarade höfrötten kungörelsen vara
i omförmäld a afseende olämplig och anmodade Konungens befallningshafvande
att därom skyndsamt låta utfärda kungörelse.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 28, till Riksdagen 1817. sid. 6, samt för 1819.
sid. 48.)
53. Genom en den 7 augusti 1815 utfärdad kungörelse hade Konungens
befallningshafvande i Stockholms län till förekommande af vägarnas förstöring
stadgat vite af 13 r:dr 16 sk. b:ko, hvartill, utom böter efter lag, den skulle
anses förfallen, hvars svinkreatur anträffades oringade kringstryka å vägarna.
Då allmänna lagen i 11 kap. 4 § byggningabalk^] redan stadgat straff
för svins utelöpande, hemställde J.-O. hos Svea hofrätt om vitespåbudets upphäfvande.
Genom beslut den 29 november 1815 upphäfde hofrätten vitespåbudet.
(Ämb.-ber. för 1816, sid. 43.)
Casper Ehrenborg.
Oasper Isak Mikael Ehrenborg, född den 17 november 1788, inträdde,
efter afskräde akademiska studier, på ämbetsmannabanan samt befordrades
där efter hvart annat till vice advokatfiskal i kammarrätten, landssekreterare
i Skaraborgs län och slutligen (1821) vice landshöfding i nämnda län.
Efter friherre L. A. Mannerheim valdes Ehrenborg den 4 augusti 1823
till justitieombudsman. (Förordnande af den n/8 1823.) Enligt ett i justitieombudsmannens
registratur intaget protokoll för den 15 augusti 1823 einottog
han ämbetet denna dag. Hans första åtgärd var då att entlediga sekreteraren
vid expeditionen lagmannen J. Ullberg och i stället till donna befattning
utnämna den namnkunnige assessor M. J. Crusenstolpe (hvilken
emellertid genast efter Ehrenborgs död åter afskedades). — Till riksrätten
1823 ingå! Ehrenborg ett längre memorial mot åtalade statssekreteraren
Qwiding.
Föga mer än en månad beklädde Ehrenborg ämbetet. Redan den 16
september 1823 bortrycktes han af döden. Rikets Ständer läte sedermera
resa en minnessten på hans graf (å Klara kyrkogård i Stockholm).
— 1911 —
C. P. Törnebladh
55
Carl Peter Törnebladh föddes den Z november 1774, blef efter i Lund
aflagd examen för inträde i rikets rättegångsverk auskultant i Göta hofrätt
1792, vice häradshöfding 1796, var 1799—1802 notarie i krigshofrätten
och utnämndes 1806 till häradshöfding i Öster-Nerikes domsaga.
Han var ledamot af lagkommissionen 1811—1814, erhöll hofrättsråd^ namn,
heder och värdighet 1814 och utnämndes till häradshöfding i Jönåkers,
Oppunda m. fl. härads domsaga 1821.
Sedan justitieombudsmannen Ehrenborg aflidit, förordnades Törnebladh
den 15 oktober 1823 af Rikets Ständer till hans efterträdare och
beklädde ämbetet, efter omval vid Riksdagen 1828—1830, till den 6 september
1834.
Aren 1836—1837 var Törnebladh tillförordnad justitiekansler. Den 19
juni 1840 kallades han till konsultativt statsråd, blef i september samma
år tillförordnad chef för justitiedepartementet, hvarpå han den 14 januari
1841 utnämndes till justitiestatsminister och »en af rikets herrar».
I augusti 1841 förordnades Törnebladh till ordförande i den då tillsatta
lagberedningen. Han tog afsked från justitiestatsministersämbetet
i januari 1843 och afled i Stockholm den 17 juni 1844.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
27. Den 6 april 1824, angående upphörande af den posthemman åliggande
skjutsningsskyldighet samt reseersättning till postinspektorer.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 15.)
Enligt beslut den 5 maj 1824 faun Kungl. Maj:t ej skål bifalla framställningen,
men utfärdade föreskrifter till förtydligande af gällande bestämmelser
i ämnet.
28. Den 15 mars 1824, angående upphörande af slottsrätters befogenhet
att upptaga frågor om brott, som föröfvats i fängelser inom eller vid kungl.
borgar utom Stockholm, samt hänvisande af dylika frågor till behandling af
de ordinarie domstolarna.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 17.)
Den 8 september 1824 meddelade Kungl. Maj:t, att vid hvad angående
vissa måls upptagande och afdömande vid slottsrätt vore stadgadt borde tills
vidare förblifva.
— 1911 —
56
29. Den 25 april 1825, angående frigifning af en på gäldstuguhäktet i
Stockholm intagen person in. in.
Vid ett ämbetsbestik, som J. O. den 5 januari 1825 atlade på gäldstuguhäktet
i Stockholm erfor lian, att bland de där bysätta personerna befanns
en f. d. bryggare L. 8., som sedan den 17 december 1803 varit kvarhållen
i nämnda häkte, och att vanligt fångtraktamente för honom af öfverståthållarämbetets
kansli månatligen erlades. Härom yttrar J. O. vidare: »Då detta
sällsamma förhållande påkallade min närmare uppmärksamhet och undersökning
om beskaffenheten af det S. rörande mål, inhämtade jag, att rådhusrätten
bär i staden ålagt honom såsom cessionant att tråda i häkte och att han,
genom samma rätts den 15 december 1804 uti konkursmålet meddela och
af kungl. Svea hofrätt den 26 februari 1805 fastställde dom, blifvit förklarad
skyldig, att för oredligt förhållande mot sina borgenärer i tvänne timmar ställas
för en påle i halsjärn på torg och därefter sitta i häkte, med åtnjutande af
vanlig fångförplägning, där hans borgenärer sig ej annorledes åtnöjde: att S.
uti donna dom hos Kungl. Maj:t sökt ändring och in termino den 27 april
sistnämde år sin underdåniga deduktion därom ingifvit till Kungl. Maj:ts nedre
justitie-revision, dit äfven handlingar och protokoll i målet under loppet af
därpå följde maji månad ifrån hofrätten blifvit insände, men att, enligt diariernes
föranledande, någon vidare åtgärd därvid ej ägt rum. utan målet år
1807 lärer blifvit affärd!, då akten skall anses vara förkommen: att S. emellertid,
såsom häktad, alltid erhållit fångförplägning, först af sin konkursmassa
genom dess syssloman, intill dess hofrätlens dom fallit, och sedermera genom
öfverståthållarämbetets kanslis kamererarekontor, utan att det kunna! upplysas
på hvars befallning och anordning en sådan afgift först utgått, och därefter
öfver tjugu år alltid med oförändrade villkor för arrestant^!! oafbrutet fortfarit.
— Då det svårligen kunde utredas, hvarken huruvida S. ägt fog till sin
underdåniga klagan och på grund dåra!'' kunna! i laglig väg befrias ifrån det
genom rådhusrättens och hofrättens sammanstämmande domar honom ålagde
ansvar, eller huruvida de för målets pröfning oundgänglige men saknade handlingarna
genom vådlig händelse eller annorledes förkommit, har jag funnit det
vara utan ändamål att, såsom det väl bort synas lämplig!, därest det varit
görlig!, genom underdånig anmälan söka påskynda i fråga varande måls afgörande
uti Kungl. Maj:ts högste domstol, hvaremot dessutom förekommo, att
om de S. motgångne domar skulle fastställas och lian i följd häraf befordras
till det honom ådömda skamstraff, sådan! lagens kraf och måttet af hans i
sådan! tall rättmätiga lidande borde anses, efter min tänka, desto mera vara
uppfylld! genom det mångåriga fängelsestraff 8., under afvaktan på kon ungadomen,
undergå!!, som efter hvad en af hans borgenärer undertecknad, till
mig inlämnad skrift utvisade äfven desse längesedan afstå!! från allt anspråk
— 1911 --
57
på 8:8 bestraffning. Det kvarstode likväl såsom ett eftertänklig! fenomen uti
vårt fäderneslands lagskipning, bevisande utom annat nyttan och nödvändigheten
af den vidsträcktare tillgång på handlingar för justitieombudsmansexpeditionen
i afseende å fångvården i allmänhet och synnerligast i hufvudstaden,
hvarom jag — — — gjort underdånig hemställan, att ett rättegångsärende
angående ej mindre än en samhällsledamots medborgerliga existens
kunnat på nyssnämnda sätt i högsta instansen nedläggas: att lagens kraft till
bestraffning eller befrielse sålunda blifvit, dödad, samt att en medborgare,
under fåfäng afbidan på svar af högsta domaremakten å hans anförde klagan,
utan något känd! lagligt beslut oförmärkt förvandlas till lifstidsfånge därigenom,
att skyldigheten till hans underhåll ifrån enskild man på staten öfverflyttas.»
,1. O. hemställde i skrivelser! till Kungl. Näjd, att Kung!. Näjd täcktes i
nåder låta utfärda befallning därom, att S. ej allenast måtte blifva ifrån häktet
entledigad utan ock på tjänligare sätt framdeles försörjd, antingen på statens
bekostnad eller genom den inrättning Stockholms borgerskap, hvaraf S. varit
medlem, ägde till nödlidande borgersmäns underhåll, »hvilken offentliga omvårdnad
icke torde mot slutet af hans sorgliga lif höra anses öfverflödig för 8.,
då hans 78 års ålder säffe honom utur stånd att sig själf anständigt försörja».
(Ämb.-ber. för 1825. sid. 4.)
Till svar å J. 0:s framställning meddelade Kungl. Näjd den 14 september
1825, att sedan J. 0:s hemställan i sammanhang med en af öfvers tåthållarämbetet
insänd böneskrift af 8. blifvit föredragen, både Kungl. Näjd med
afseende å de i målet förekomna särskilda omständigheter, funnit skäligt att
af gunst och nåd förskona 8. från den honom af hofrätten ådömda bestraffning
samt tillåta, att lian måtte varda på fri fot ställd. I frågan om underhåll
för 8. under hans återstående lefnad skulle Kungl. Näjd sedermera meddela
utlåtande.
30. Den 23 juni 1824, angående förklaring af 32 § i 5 kap. konkurslagen.
Vid granskning af fånglistorna både iakttagits, att två personer, som
häktats för konkursförbrytelse, fått afbida rannsakning i tio månader. Häktningen
ägde rum den 12 december 1822, och höllos de häktade till den 14 oktober
1823, då inställelsedagen i konkursen inträffade. Framställningen afsåg nu,
att Kungl. Näjd måtte förklara, att tillämpning af 32 § i 5 kap. konkurslagen
borde äga rum äfven i de fall, då gäldenär i konkursens början blefve, enligt
4 kap. 5 § i samma lag, insatt i allmänt häkte, så att frågan om hans ansvar
för vårdslöst eller bedrägligt förhållande finge särskild! af borgenär eller all
-
Justitieombudsmannens ämbetsbr,rättelse till lffll års Riksdag.
8*
58
män åklagare utföras och af rätten före inställelsedagen pröfvas, därest sådan
fråga kunde skiljas från borgenärernas tvist om betalning och förmånsrätt.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 6.)
Enligt beslut den 11 november 1825 fann Tungt. Maj:t ej skäl lämna
bifall till framställningen.
31. Den 15 januari 1825, angående skyldighet för öfverståthåilarämbetet
m. fl. att aflämna fångförteckningar.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 8.)
Tungt. Maj:t infordrade utlåtande från justitiekansler^ men någon vidare
åtgärd synes ej hafva ägt ruin.
32. Den 24 oktober 1825, angående lindring af de postförare i de fyra
s. k. norrländska länen åliggande besvär.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 81.)
Framställningen öfverlämnades af Tungt. Maj:t till kammarkollegium för
att behandlas i samband med Rikets Ständers skrifvelse af den fl december
1823 angående jämkning i postföringsskyldigheten m. m.
33. Den 18 december 1824, angående förständigande för vederbörande
underdomare, att alla en och samma person ådömda böter, som kunna förvandlas
till enahanda kroppsplikt på en gång, höra räknas såsom hörande till
en lagsökning och kroppsplikten bestämmas efter deras sammanlagda belopp,
samt angående sättet för förvandling och sammanläggning, då verkställighet
sökes på en gång af särskilda utslag.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 90.)
Se framställningen n:r 34.
34. Den 28 juli 1826 och den 29 maj 1827, angående samma ämne.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 3.)
Den 26 maj 1827 utfärdade Tungt. Maj:t cirkulär i ämnet till Imf- och
öfverrätterna samt till Konungens befallningshafvande.
35. Den 28 februari 1825, angående beloppet och grunderna för beräkningssättet
af lösen för andra publika handlingar än dem, som funnes uttryckligen
nämnda i expeditionstaxan af den 15 maj 1821 m. m.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 6.)
Vid föredragning af denna framställning i samband med Rikets Ständers
skrifvelse af den 21 december 1823 angående öfverseende af gällande expeditionstaxa
anbefalldes kanslistyrelsen att till Tung!. Maj:t inkomma med förslag
till en närmare bestämd taxa på lösen för fullmakter o. s. v. Härjämte
— lön —
59
meddelades, i enlighet med J. 0:s förslag, bestämmelser om tryckning för
hvarje särskild! ämbetsverk af utdrag af expeditionstaxan.
36. Den 8 juli 1825, angående förständigande för Konungens befallningshafvande
i Hallands län rörande frågor om pröfning af städselrätt till kyrkohemman
i Halland m. in. I samband därmed hemställde J. O., att då frågan
om ifrågavarande kyrkohemman natur och städselrätten därå föredragits än
genom ecklesiastikexpeditionen, än genom kammarexpeditionen, dit de enligt
J. 0:s mening rätteligen hörde, Kungl. Näjd måtte förordna, att de därefter
skulle föredragas genom kammarexpeditionen. Härjämte erinrades om tvenne
af Kungl. Näjd meddelade beslut i likartad sak angående ifrågavarande hemman,
hvilka beslut utfallit olika.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 13.)
Enligt beslut den 26 april 1826 förklarade Kungl. Näjd sig ej finna skål
bifalla J. 0:s framställning angående förständigande för Konungens befallningshafvande
i Hallands län in. m.
> Hvad sedan anginge J. 0:s underdåniga anmärkningar, dels attbesvärsmålen
rörande omförmälda fyra hemman blifvit Kungl. Näjd genom dess ecklesiastikexpedition
i underdånighet föredragna, dels ock att Kungl. Majds därom meddelade
nådiga beslut vore olika med det afår 1823, rörande andra halfva hemmanet
Lyngåkra, till hvilken skiljaktighet skälen omständligen äro uti Kungl. Majds
ofvan åberopade bref till kammarkollegium utvecklade; så både Kungl. Näjd
funnit dessa anmärkningar röra sådana förhållanden, hvilka ligga utom gränsen
för J. 0:s ämbetes befattning; och både Kungl. Näjd för öfrig! ansett frågor
om halländska kyrkornas städsmålsrätt destohellre höra af Kungl. Maj ds
ecklesiastikexpedition i underdånighet föredragas, som desamma bero på rätt
tillämpning af en genom berörda statsexpedition utfärdad författning.»
(Jämför vidare J. 0:s framställning i berättelsen till Riksdagen 1828,
sid. 34.)
37. Den 20 april 1827, angående''förklaring beträffande omfattningen af
krigskollegii domsrätt rörande dess egna tjänstemän.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 57.)
Framställningen ansågs ej höra föranleda något särskild! yttrande.
38. Den 14 juni 1830, angående bestämmelser om ansvar för hysande
af löst folk utan att därom göra anmälan samt angående modifikation af bestämmelsen
i 10 kap. 24 § af 1798 års krigsartiklar m. in.
(Ämb.-ber. för 1829 —1830, sid. 10.)
Framställningen synes ej hafva föranled! någon Kungl. Majits åtgärd.
— 1911 —
60
39. Den 3 juli 1830, angående förordnande att böter, åtgörande målsägares
eller angifvares ensak, icke må förvandlas till kroppsplikt med spö
eller ris eller fängelse vid vatten och bröd, därest icke sådan! för särskild!
fall blifvit stadgadt.
(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 11.)
Framställningen synes ej hafva ledt till någon åtgärd.
40. Den 30 september 1830, angående utvidgning och förbättring af
transport- och kronohäktet i Alingsås.
(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 18.)
Den 30 november 1833 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter i bref till
Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län.
41. Den 15 november 1830. angående utvidgning af fästningshäktet och
länsfängelset i Kristianstad samt om inrättande af ett särskild! landsfängelse
i Ängelholm m. in.
(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 20.)
Den 14 juli 1835 aflat Kungl. Maj:t bref i ämnet till kammarkollegium.
42. Den 20 december 1831, angående förhållandet med fiskerierna i
Göteborgs och Bohus län och de sannolika utvägarna till deras räddande undan
fullkomlig förstöring, innan det blefve för sent.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 6.)
Kungl. Maj:t både redan före J. 0:s framställning vidtagit åtgärder för
ifrågavarande ändamål.
43. Den 31 december 1832, angående inrättande af ett krono- eller
landsfängelse i Hudiksvall.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 11.)
Kungl. Maj:t aflat den 15 februari 1839 bref till Konungens befallningshafvande
i Gäfleborgs län angående alternativa kostnadsförslag för uppförande
af kronohäkte i Hudiksvall samt för tillbyggnad af länshäktet i Galle.
B. Till Riksdagen.
44. Angående fångförteckningars upprättande och insändande från samtliga
häkten.
(Ämb.-ber. för 1823—1824, sid. 10, samt för 1825, sid. 8.)
Rikets Ständer afläto den 29 januari 1830 skrifvelse (n:r 334) i ämnet
till Kungl. Maj:t. Den 25 oktober 1839 utfärdades kungörelse angående fångförteckningars
upprättande och insändande.
— 1811 —
61
45. Angående upphörande af slottsrätters befogenhet att upptaga frågor
om brott, som föröfvats i fängelser inom eller vid kungl. borgar utom Stockholm,
samt hänvisande af dylika frågor till behandling af de ordinarie domstolarna
äfvensom i allmänhet angående särskilda domstolar eller fora privilegiata.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 17, samt för 1825, sid. 91.)
Den 11 mars 1830 aflåta Rikets Ständer till Kungl. Maj:t skrifvelse (n:r
438) angående upphäfvande af vissa särskilda domstolar. Den 7 maj 1831
utfärdade Kungl. Maj:t förordnande om sjötullrätternas upphörande. (Ny framställning
i ämnet af Riksdagen den 25 augusti 1834.)
46. Angående undersökning -af äganderätten till kyrkohemman i Halland
m. m.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 17, för 1826 —1827, sid. 13, samt till Riksdagen
1828, sid. 34.)
J. 0:s anmärkningar i detta ärende föranledde en skrifvelse (den 28 september
1829, n:r 178) till Kungl. Näjd. framställning eu vann dock ej Kungl.
Maj:ts bifall.
47. Angående utsträckning af polisdomares befogenhet att afdöma icke
urbota mål.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 91.)
Förslaget blef ej af Riksdagen antaget.
48. Angående åtgärder till förekommande af lösdrifveri m. m.
(Ämb.-ber. för 1827, sid. 112.)
Den 5 februari 1830 aflåta Rikets Ständer tvänne skrivelser (n:r 345
och 353) i ämnet till Kungl. Maj:t. (Jämför ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid.
9.) Den 29 juni 1833 utfärdades förordning, huru med försvarslösa personelförhållas
bör.
49. Angående öfverseende af krigslagarnas föreskrifter i afseende å
rättigheten till klagomåls anförande och deras bringande till full öfverensstämmelse
med grundlagarna. Framställningen föranleddes närmast däraf att
eu bataljonsläkare, som med åsidosättande af föreskrift i 2 kap. 15 § af
1798 års krigsartiklar hos J. O. anfört klagomål rörande tjänsten, därför
dömts till två månaders arrest i låst rum.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 12.)
I anledning af denna framställning aflåta Rikets Ständer den 29 januari
1830 (n:r 334) skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Någon åtgärd synes
icke hafva vidtagits i anledning af skrifvelsen.
— 1911 —
62
50. Angående bestämmelser om militära myndigheters skyldighet att lämna
handräckning i fråga om bysättning af skuldsatta personer.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 20.)
Framställningen synes ej hafva föranled! något Riksdagens beslut.
51. Angående likformiga bestämmelser för beräkning af lösen och
sportler samt sammanförande i en författning af alla hithörande föreskrifter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 30.)
Rikets Ständer afläto den 10 september 1829 skrifvelse (n:r 149) till
Kungi. Maj:t med hemställan om öfverseende af expeditionstaxan. Förnyad
framställning i ämnet gjordes af Riksdagen 1853—1854 (nr 212).
52. Angående ändring af 18 kap. 1 § ärfdabalken i fråga om liden
för bevakning af testamenten m. in.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 47.)
Förslaget godkändes. Se Rikets Ständers skrifvelse den 29 januari
1830, n:r 334. Med bifall till förslaget utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i
ämnet den 12 mars 1830.
53. Angående ändring eller förklaring af 27 kap. 7 § byggningabalk^
för erhållande af tydliga bestämmelser om bevisskyldigheten i fråga om missbyggnad
och vanhäfd.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 49.)
Föranledde ej åtgärd.
54. Angående ändring af 3 art. 2 § 2 inom. i det vid 1823 års Riksdag
fastställda reglementet för odlingslåns erhållande från banken, så vidt
angick sättet för namntecknings bestyrkande m. m.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 50.)
Förslaget godkändes. Se Rikets Ständers skrifvelse den 29 januari
1830. n:r 332. Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 27 februari 1830.
55. Angående upphörande i vissa fall af stadgad utsökningsprovision
och öfverränta för skuldsedlar, som pantsättas i manufakturdiskonten.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 61.)
Framställningen föranledde ej någon åtgärd.
56. Angående undersökning rörande hvilka påbud och stadgar fortfarande
herde i kyrkorna och vid häradstingen till menigbeters underrättelse
årligen uppläsas.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 63.)
— 1911 —
63
Med bifall till framställningen afläto Ständerna den 29 januari 1830
skrifvelse (n:r 334) i ämnet till Kungl. Maj:t, som den 16 september 1830
utfärdade ett cirkulär rörande denna sak.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
14. Straffansvaret för ämbetsbrott.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 45.)
15. Åtgärder från J. 0:s sida för rättelsers vinnande utan anlitande
af åtalsvägen.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 78.)
16. Brott och straff, uttalande i samband med redogörelse för uppgjorda
tabellariskt sammanställningar öfver häktade personer.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 86.)
17. Fängelsernas beskaffenhet.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 93.)
18. Om fångantalets ökning och fängelsetidens förlängande samt orsakerna
till brott.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 112.)
19. Betydelsen af justitieombudsmansämbetet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 1.)
20. Ändamålet med de af J. O. afgifna berättelserna.
(Ämb.-ber. för 1829 —1830. sid. 3.)
21. Rättsstatistik.
(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 3.)
22. Om behöfligheten af förlikningsdomstolar i Sverige.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 1.)
23. Lagskipningen i tryckfrihetsmål samt gällande lagstiftning angående
tryckfrihet (särskild! bestämmelserna om jurys utväljande).
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 2.)
— 1911 —
64
Åtal.
54. Föredraganden af krigsärender statssekreteraren Qviding. Åtalet
utfördes vid riksrätt efter förordnande af konstitutionsutskottet; och afsåg
ansvar å statssekreteraren, emedan lian, bland annat, mot mindre kreditivets
verkliga bestämmelse och Rikets Ständers härom meddelade föreskrifter och
utan afseende därå att för militärbehof fastställa anslag ej måtte öfverskridas,
tillstyrkt nämnda kreditivs anlitande för åtskilliga arbeten och anstalter
till rikets försvar, som icke kunde med de i stat anslagna medel bestridas.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1823—-1824, sid. 4.)
55. Häradshöfdingen i Villands härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för döljande af hittegods.
För åtalade förseelsen dömdes häradshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. 1823—1824, sid. 50.)
56. Rådstufvurätten i Stockholm, för uraktlåtenhet att inom stadgad
tid expediera ett utslag i brottmål för verkställighet samt i anledning af ett
utaf rådstufvurätten meddeladt förordnande om eu persons lösgifvande ur
fängelse. I samma åtal yrkades ansvar å Konungens fogate för försummelse
att frigifva en fånge.
Rådstufvurättens ledamöter dömdes att utgifva ersättning, medan fogaten
ålades böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1823 — 1824, sid. 51.)
57. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i anledning däraf
att Konungens befallningshafvande, utan att höra länets invånare, förordnat
om tillsättande af ordningsmän i de särskilda socknarna. Åtalet afsåg äfven
en af befallningshafvanden för dessa ordningsmän utfärdad instruktion, däri
bland annat föreskrifvits, att ordningsmannen borde utses af kyrkoråden, att
ordningsmannen borde hafva uppsikt på makars, barns och föräldrars eniga
sammanlefnad och hos pastor anmäla samt inför kyrkorådet draga förbrytelser
däremot, samt att utom kronobetjänte och fjärdingsmän jämväl hvar
och en annan, som därom anlitades, skulle vid ansvar för den vägrande
vara skyldig biträda ordningsmannen i utöfvandet af deras åligganden.
Flofrätten dömde landshöfdingen och landssekreteraren till böter samt
ålade Konungens befallningshafvande att genast återkalla förutnämda instruktion.
Besvär anfördes åt Konungens befallningshafvande. Högsta domstolen frikände,
— 1911 —
65
med åtalets ogillande, Konungens befallningshafvande. Högsta domstolens
utslag ansåg sig J. O. böra ordagrannt införa i berättelsen, och förutskickar
han i fråga härom följande motivering: »Som det beslut Kungl. Maj:ts högsta
domstol öfver dessa besvär fattat är till allnningörelse, äfven igenom min
åtgärd, berättigad! dels för sammanhangets skull med den aktion, som uti
detta mål blifvit eller min anmodan af advokatfiskalsämbetet i högbemält^
hofrätt utförd, dels ock såsom spridande märkligt ljus öfver de begrepp,
som uti Konungens högsta domstol nu för liden äro rådande uti frågan om
Konungens befallningshafvande ansvarsskyldighet inför domarmakten i de
fall, då vidtagne förfoganden i polisväg öfverklagas eller åtalas ...»
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 36, samt för 1826 —1827, sid. 36.)
58. Häradshöfdingen i Kinds härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för döljande af hittegods.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 43, samt till Riksdagen 1828, sid. 10.)
59. Rådman såsom t. f. ordförande uti rådstufvurätten i Karlskrona,
för försummelse att meddela dom i ett konkursmål.
Böter ådömdes för förseelsen.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 45, samt för 1826—1827, sid. 39.)
60. Borgmästaren i Örebro, för felaktig fångförpassning, till följd hvaraf
en person fått undergå strängare sträft* än det, hvartill lian rätteligen dömts.
Borgmästaren dömdes i anledning af åtalet till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid 47.)
61. Häradshöfdingen i Ölands norra mot, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för döljande af hittegods.
För felaktigheten dömdes häradshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 49.)
62. T. f. domhafvande i Albo härad, för försummelse att a {lämna protokoll
och utslag öfver af- och tillträdessyn å ett kyrkoherdeboställe.
T. f. domhafvanden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 49.)
63. T. f. domhafvande i Frosta härad, för dröjsmål att expediera rannsakningshandlingar
i ett mål angående häktad, som förvisats till annan domstol
för fortsatt rannsakning.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 50.)
Justilieombudsmannens ämbelsberättelse till 1.911 års Riksdag.
9*
66
64. Häradshöfdingen i Valkebo härad, för det häradsrätten med tilllämpning
af 55 kap. 4 § missgärningsbalken samt 13 kap. 1 § giftermålsbalken
dömt en hustru till ansvar för horsbrott och därjämte för lönskaläge.
Häradshöfdingen förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 51.)
65. Ordföranden uti kämnersrätten i Karlskrona, för dröjsmål med
pröfning af ett instämdt mål.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 53.)
66. Polisgevaldiger i Stockholm, för misshandel och olaga häktning.
Polisgevaldigern frikändes.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 55.)
67. Häradshöfdingen i Nord als härad, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person felaktigt dömts till edsöresböter.
För det anmärkta felet dömdes häradshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 60.)
68. Häradshöfdingen i Gudhems härad, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person dömts till ansvar för stöld i stället för snatteri, äfvensom
för felaktig straffutmätning.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 65.)
69. Ledamöter af rådstufvurätten i Göteborg, efter anmälan af fullmäktige
i riksgäldskontor^, för försummelse att slutbehandla åtskilliga konkursmål.
Åtalet föranledde eu erinran och åtvarning till ledamöterna att lämna
mera noggrann uppmärksamhet åt sina tjänsteåligganden.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 67.)
70. Kämnersrätten i Karlskrona, för bristande utredning i ett mål angående
ansvar å en person för saluhållande af tjära i okrönta kärl.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 71.)
71. Kronofogde i Hallands län, emedan genom hans förvållande en
person fått aftjäna böter, som förut erlagts.
Kronofogden förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 73.)
1911 —
67
72. Rådstufvurätten i Umeå, för dröjsmål med afgörande af en konkurssak
samt för anmärkta brister i afseende å rådstufvurättens domböcker
och protokoll m. m.
Borgmästaren dömdes till fängelse.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 83, samt för 1826—1827, sid. 26.)
73. Rådman såsom t. f. ordförande uti rådstufvurätten i Karlskrona,
för fortsatt försummelse att meddela dom i ett konkursmål.
Rådmannen dömdes till förhöjda böter.
(Ämb.-ber. för 1826 — 1827, sid. 40.)
74. Kamrerare och revisor i krigskollegii krigsmanshuskontor, för
uraktlåten kontroll öfver de af kassören i kontoret förda räkenskaper.
Kamreraren ansågs ej hafva förfarit felaktigt, hvaremot revisorn ålades
ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 43.)
75. Häradshöfdingen i Nordmarks härad, för försummelse att inom behörig
tid till rättssökande parter utlämna deras tingspapper och rättshandlingar.
Häradshöfdingen blef från den gjorda angifvelsen frikänd.
(Ämb.-ber. för 1826 —1827, sid. 57.)
76. Rådstufvurätten i Kungälf, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för tjufiiadsbrott.
Ersättningsskyldighet ålades rådstufvurättens ledamöter.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 60.)
77. Kämnersrätten i Landskrona, emedan den ålagt för brott tilltalade
och dömda personer att ersätta särskild ordförandes dagtraktamente, äfvensom
emedan den gjort sig skyldig till försummelse att meddela utslag i ett
brottmål.
Kämnersrätten förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 61.)
78. Häradshöfdingen i Nordals in. fl. härads domsaga, emedan han intygat
två löftesmäns vederhäftighet för ett odlingslån, ehuru det synts påtagligt
att deras fattigdom bort vara i orten känd, m. m., äfvensom mot
Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i anledning däraf att
Konungens befallningshafvande vid insändandet till Rikets Ständers bank af
— lön —
68
nyssnämnda löftesmäns förbindelse uraktlåtit att underrätta bankstyrelsen om
löftesmännens medellöshet, som varit för Konungens befallningshafvande känd.
Åtalet anhängiggjordes efter anmälan af fullmäktige i Rikets Ständers bank.
Under åtalet afled häradshöfdingen, till följd hvaraf åtalet mot honom
förföll. — Konungens befallningshafvande befriades från allt ansvar i målet.
(Ämb.-ber. för 1826-1827, sid. 68.)
79. Häradshöfdingen i Bräkne och Listers härad, för dröjsmål med
rannsakning angående häktade personer m. m.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 72.)
80. Häradshöfdingen i Näs härad, för uraktlåtenhet att dels lämna
underrättelse om liden för meddelande af utslag i ett mål, dels iakttaga honom
enligt förnyade expeditionstaxan af den 15 maj 1821 åliggande skyldighet
att före afresa från tingsställe aflämna öfverblifna expeditioner och
handlingar m. m.
För förseelserna dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 80.)
81. T. f. polismästare i Norrköping, emedan han dels okvädat och misshandlat
två personer, dels i ändamål att förmå en person till bekännelse
låtit tilldela honom femtio prygel i två omgångar och därefter fastspika honom
vid fängelsets vägg.
T. f. polismästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 83.)
82. Rådstufvurätten i Mariestad, i anledning af felaktigt bestämdt vite
för åverkansbrott och felaktig fördelning af böter, ådömda för dylikt brott.
Rådstufvurätten förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 86.)
83. Ryttmästare, för misshandel mot eu husar.
Ryttmästare!! dömdes till arrest och böter samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1826—1827, sid. 99.)
84. Häradshöfdingen i Östra härad, för uraktlåtenhet att inom behörig
tid expediera rannsakningshandlingar angående en häktad, som förvisats till
annan domstol för fortsatt rannsakning.
Böter ådömdes för försummelsen.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1828, sid. 4.)
— 1911 —
69
85. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, efter anmälan af
fullmäktige i riksgäldskontoret, för utbetalning af brandförsäkringsmedel i strid
mot föreskrift i kung!, cirkulärbrefvet den 31 januari 1816.
Åtalet fick sedermera förfalla, emedan riksgäldskontoret blef till fullo
godtgjordt för en dess fordran, som skolat utgå af brandförsäkringsmedlen.
(Ämb.-ber. för 1829-1830, sid. 29.)
86. Ordföranden i bergstingsrätten i Lerbäcks bergslag, för ofullständigbeter
i ett rannsakningsprotokoll, för felaktig tillämpning af 2 § i 15 kap.
missgärningsbalken, för felaktigt förfarande i fråga om ersättning till vittnen
i ett brottmål m. m.
För anmärkta förseelserna dömdes den åtalade till böter.
(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 33.)
87. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för oloflig brännvinsminutering.
Landssekreteraren och t. f. landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1829 —1830, sid. 39.)
88. Häradshöfdingen i Gillbergs härad, för dröjsmål med afl ämnande af
saköreslängd till kronofogde.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 41.)
89. Rådstufvurätten i Skara, för felaktigt intygande att eu person ej
häftade för förmynderskaps- eller barnaarfsmedel.
Åtalet riktades mot eu f. d. rådman, som var den ende kvarlefvande af
rättens ledamöter från den tid, då intyget meddelades.
Då någon bevisning icke förekommit mot rådmannen att hafva deltagi
i utfärdandet af intyget, blef han frikänd.
(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 43.)
90. Kämnersrätten i Halmstad, för försummelse att afgöra ett skuld
fordringsmål.
Kämnersrättens ordförande dömdes till böter för försummelsen.
(Ämb.-ber. för 1829 —1830, sid. 45.)
91. Domkapitlet i Västerås, enär sedan domkapitlet dömt en präst att
vara ämbetet förlustig, domkapitlet uraktlåtit att jämlikt 5 § i kung!, brefvet
den 7 december 1787 underställa utslaget hofrättens pröfning och att med
—
1911 —
70
dela den dömde besvärshänvisning samt låtit utslaget omedelbart gå i verkställighet.
De ledamöter af domkapitlet, som deltagit i utslaget, dömdes till böter
(Amb.-ber. för 1829 — 1830, sid. 46.)
92. Häradshöfdingen i Daga härad, för felaktig förvandling af böter
ådömda för lönskaläge.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1829—1830, sid. 52.1
93. Landssekreteraren i Skaraborgs län, efter anmälan af fullmäktige i
t iksgäldskontoret, för vårdslöshet och försummelse i fråga om påkallade handräckningsåtgärder,
samt emedan i ämbetsbref mot sanna förhållandet uppgifvits,
att utslag fallit i ett lagsökningsmål.
Landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 20. Jämför ock ämb.-ber. för 1829—1830
sid. 17.)
94. Kamrerare, anställd vid Rikets Ständers banks lånekontor i Malmö,
efter anmälan af fullmäktige i banken, för förskingring af omhänderhafda
medel, förfalskning af kontorets räkenskaper m. in. I samma åtal tilltalades
en vid kontoret anställd kassör för delaktighet i kamrerarens förbrytelser.
Kamreraren dömdes att i en hot mista äran, ställas i halsjärn vid eu
påle å Malmö torg alt skämmas i tvärnie timmar, bota 26 r:dr 32 sk. eller
om han därtill saknade tillgång i stället plikta med 20 dagars fängelse vid
vatten och bröd samt sedermera sändas till Kristianstads fästning att därstädes
under 13 år hållas till allmänt arbete. Därjämte förklarades han
ovärdig att i rikets tjänst eller allmän förrättning nyttjas eller taga del i val,
som utmärkte medborgerligt förtroende, eller därvid själf komma under omröstning,
eller visa sig på börsen, hvarförutom han dömdes till ersättningsskyldighet.
Kassören kunde icke mot sitt nekande fällas till ansvar.
(Ämb.-ber. för 1831, sid.;24. Jfr ock ämb.-ber. för 1829 — 30, sid. 27.)
95. Öfverstathållarämbetet, emedan ämbetet skulle obehörigen upptagit
till pröfning ett lagsökningsärende.
Ämbetet förklarades hafva förfarit riktigt med hänsyn till förhanden
varande omständigheter.
(Ämb.-ber. för 1830, sid. 40.)
— 1911 —
71
96. Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bobus län, för ämbetsåtgärd,
hvarigenom två särskilda utslag angående förvandling af böter
blifvit, utan föregående hemställan hos hofrätten, till verkställighet på en
gång befordrade.
Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit felaktigt och
förständigades att framdeles ställa sig kung!, brefvet den 26 maj 1827 till
efterrättelse.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 44.)
97. Känmersrätten i Borås, för felaktig förvandling åt tjufnadsböter m. m.
De ledamöter i känmersrätten, som deltagit i beslutet, dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 45.)
98. Rådstufvurätten i Skara, för felaktig förvandling af lägersmålsböter,
samt emedan rådstufvurätten emot 9 § af kungl. förklaringen den 23 mars
1807 dömt en person till dubbla böter för itererad fylleriförseelse, innan han
ännu undergått den bestraffning som för samma förseelse, första gången åtalad,
blifvit stadgad.
Rådstufvurättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 47.)
99. Rådstufvurätten i Sundsvall, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för stöld och fylleri.
Ledamöterna i rådstufvurätten dömdes till böter för anmärkta felaktigheten.
(Ämb.-ber. för 1831, sid. 48.)
100. Ordförande i Brunflo tingslags häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för stöld.
Ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 11.)
101. Ordförande i bergstingsrätten med bruken och bergverken i Södermanland,
emedan bergstingsrätt^ uti brottmål hållit vittnesförhör i den tilltalades
frånvaro. Åtalet afsåg vidare rättens förfarande att vid uppskof i målet
stadga det äfventyr, att svaranden i händelse af bortovaro skulle förlora all
talan i målet, samt att företaga målet till slutlig pröfning, utan att svaranden
blifvit däri hord, in. m.
För de åtalade förseelserna dömdes till bötesansvar.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 14.)
— 1911 —
72
102. Kyrkoherden i Eskelhems församling, emedan han i sådant bevis
angående för brott tilltalade personer, som afsåges i kungl. förordningen den 11
juli 1753, omförmält lösa rykten rörande en person och dåra! härledda slutsatser
öfver den ifrågavarande personens enskilda lefverne samt lynne och
sinnesart.
Kyrkoherden dömdes till erhållande af tjänlig föreställning inför konsistorium.
(Åmb. till urtima Riksdagen 1834, sid. 20.)
103. Konungens befallningshafvande i Örebro län, för ofullständighet i
landskansli^ registratur- eller konceptresol utionsbok samt för det lösen för
utslag blifvit allmän åklagare påförd och affordrad i polismål.
Böter ådömdes för dessa förseelser. Åtalet afsåg dessutom andra anmärkningar,
som dock icke föranledde till ansvar.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 22. Jfr ock ämb.-ber. för
1829—1830, sid. 14.)
104. Ordföranden uti kämnersrätt^! i Kalmar, i anledning däraf att i ett
känmersrättens utslag angående ansvar för tjufnadsbrott ej omförmälts en å straffet
inverkande omständighet eller angifvits det lagrum, enligt hvithet straff ådömts.
Åtalade försummelsen föranledde varning till ordföranden att vid domarämbetets
utöfning iakttaga de därmed förenade plikter.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 28.)
105. Häradshöfdingen i Oppunda och Rönö härad, för uraktlåtenhet att
inom stadgad tid expediera protokoll och utslag angående häktade personel-.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 30.)
106. T. f. ordförande i Södra Vedbo häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för lägersmål och sabbatsbrott.
Åtgärden förklarades hafva varit felaktig.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 33.)
107. Ordföranden i bergstingsrätten i Lekebergs bergslag, för felaktig
förvandling af böter, ådömda för hustjufnad, m. m.
Den åtalade dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 34.)
108. Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, emedan
ämbetet låtit verkställa ett bötesstraff på en af länsman egenmäktigt utfärdad
— 1911 -
73
förpassning, utan att förvandlingsutslaget eller behörigen styrkt utdrag af saköreslängden
infordrats. I åtalet fäste J. O. tillika uppmärksamheten därå, att
hane häradsrätt i ett brottmål i fråga om de tilltalades inställelse stadgat
den dubbla påföljden af vitesbot och hämtningsäfventyr.
Landskamreraren och en t. f. landssekreterare dömdes till böter; och erinrades
häradsrättens ordförande om den felaktiga domaråtgärden.
(Åmb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 39.)
109. '' Direktörerna vid Rikets Ständers banks lånekontor i Malmö, för fel
och försummelse i utöfningen af deras befattningar.
Ansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1834 —1835, sid. 16.)
110. Magistraten i Alingsås, för obehörig verkställighet af straff samt
felaktig förvandling af vites- och ensaksböter.
Magistratens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834 —1835, sid. 28.)
111. Domhafvande i Gillbergs härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för stöld, m. m.
Domhafvande!! fälldes till böter, och ålades honom ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 30.)
112. Bergmästaren i Lerbäcks bergslag såsom ordförande i Lerbäcks
bergstingsrätt, för felaktig dom i mål rörande brännvinsförsäljning.
Böter ådömdes för anmärkta felaktigheten.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 32.)
113. Häradshöfdingen i Öfver-Torneå tingslag, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för enfaldt hor.
Häradshöfdingen dömdes till böter samt ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 36.)
114. T. f. ordförande i Bjäre häradsrätt, för felaktig förvandling af böter
ådömda för oloflig brännvinsförsäljning.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 38.)
115. Landssekreteraren i Malmöhus län, för obehörigt uppburen lösen
och sigillafgift.
Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1911 års Riksdag.
10*
74
Jämte det landssekreteraren dömdes till böter, förpliktades han återbära
obehörigen uppburna afgift er.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 4, samt till Riksdagen 1840, sid. 9.)
116. Rådstufvurätten i Härnösand, för vårdslöst förfarande i afseende å
konkursmål.
Rättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 7.)
117. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för försummelse
och efterlåtenhet vid handläggningen af vissa utsökningsärenden.
Åtalet fick i hvad det afsåg landshöfdingen förfalla, men landssekreteraren
dömdes till böter och skadestånd.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 9, samt till Riksdagen 1840, sid. 10.)
118. Stockholms södra förstads kämnersrätt, för felaktigt utslag i mål
rörande brott af minderårig.
Åtalet föranledde bötesansvar för kämnersrättens ledamöter.
(Ämb.-ber. för 1836-1837, sid. 12.)
119. Vid granskning af fånglistorna inhämtades, att en gästgifvare jämlikt
en af Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län utfärdad kungörelse
dömts att höta tio r:dr b:ko, för det han vid en af länsman verkställd visitation
af gästgifvargården »råkat vara utan porter».
Sedan J. O. hos Göta hofrätt gjort hemställan om ifrågavarande kungörelses
upphäfvande, meddelade hoträtten förordnande därom.
(Ämb.-ber. för 1825, sid. 87.)
120. Genom beslut den 27 maj 1830 både Konungens befallningshafvande
i Kalmar län stadgat vite för skogsåverkan, oaktadt det enligt 10 kap. 5 §
byggningabalken allenast tillkom domaren att stadga dylikt vite.
Efter anmälan af J. O. upphäfde Göta hofrätt vitesbeslutet.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1834, sid. 27.)
121. Konungens befallningshafvande i Värmlands län hade i en kungörelse
rörande väghållningen inom länet obehörigen föreskrift vite.
J. O. hemställde hos Svea hofrätt om kungörelsens upphäfvande i hvad
den afsåg vitet; och genom utslag den 28 november 1834 upphäfde hofrätt eu
kungörelsen så vidt angick den del, som stadgade särskilt vite utöfver böter
enligt lag.
(Ämb. ber. för 1834-1835. sid. 35.)
— 1911 —
75
P. N. Poignant.
Pehr Niklas Poignant, född 1785, revisionssekreterare, valdes till justitieombudsman
den 6 september 1834, men afled redan dagen efter valet.
C. L. Landin.
Carl Ludvig Landin, född den 4 september 1789, inskrefs, efter i
Uppsala aflagd examen till rikets rättegångsverk, 1806 såsom auskultant i
Svea hofrätt, blef därstädes e. o. fiskal 1810, fiskal 1812, adjungerad
ledamot 1815, assessor 1819 och hofrättsråd 1826. Sedermera utnämndes
han år 1846 till vice president i samma hofrätt.
Vid riksrätten 1823 fungerade Landin som sekreterare.
Den 6 september 1834 valdes Landin till justitieombudsmannens
suppleant. Med anledning af P. N. Poignants död förordnades lian af
Rikets Ständer den 17 september samma år till justitieombudsman och
omvaldes till detta ämbete vid riksdagarna 1840—1841 och 1844—1845.
Såsom justitieombudsman visade han ett lifligt intresse särskilt för
reformerande af brottmålslagstiftningen och afskaffande af föråldrade straff,
sådana som uppenbar kyrkoplikt, stockstraff, offentlig afbön inför råtta
in. m. I dessa ämnen gjorde han åtskilliga framställningar till Riksdagen,
Indika i en hel del fall lyckades tillvinna sig bifall.
Han var ledamot af den år 1846 af Kungl. Maj:t tillsätta kommittén
för afgifvande af förslag till nationalrepresentationens ombildning och, på
grund af sitt ämbete, af den år 1841 förordnade lagberedningen samt den
1845 tillsätta nya lagberedningen.
På grund af sin frisinnade uppfattning i vissa frågor hade Landin
erhållit eu del motståndare inom Riksdagen, och dessa hindrade år 1848
hans återväljande till justitieombudsman. Oaktadt samtliga riksstånden
lämnat utan anmärkning lagutskottets betänkande, som utmynnade däri,
att Landin motsvarat det viktiga förtroende, honom varit lämnadt, erhöll
Landin vid valet den 1 mars 1848 endast 21 rester, under det kammarrådet
och häradshöfdingen 8. L. Theorell nådde 27 rester. Till följd
häraf förklarades Theorell vald till justitieombudsman. Vid tillkännagifvande
af valets resultat i borgar- och bondestånden den 4 mars
uppstodo lifliga diskussioner. I borgarståndet uppträdde ett 30-tal medlemmar,
Indika, på ett undantag när, protesterade mot valets utgång.
— mil —
76
Ståndets samtliga elektorer vid valet förklarade, att de röstat för Lan din.
En talare anförde, att svenska nationen syntes vara berättigad att få
åtminstone någon klav för gåtans lösning. Därför villo han säga, att
majoriteten vid valet utgjorts af ridderskapets och adelns samt prästeståndets
elektorer, biträdda af några från bondeståndet. — En annan
yttrade, att utgången af valet, hvarigenom en så rättänkande, klok och
kunskapsrik man som vice presidenten Landin blifvit utesluten från Rikets
Ständers förtroende för att lämna rum åt en af ålder och kroppslig bräcklighet
stapplande man, som öfverlefvat sig själf, måste uppröra icke blott
ståndets ledamöter, utan hvarje svenskt sinne. Flera förklarade, att den
nyvalde justitieombudsmannen saknade ståndets förtroende. — Vid diskussionen
inom bondeståndet beklagades allmänt valets utgång. Flertalet af
elektorerna förklarade uttryckligen, att de icke röstat på Theorell, detta
väl närmast med anledning af en i ett par tidningar synlig uppgift att
två tredjedelar af bondeståndets elektorer bidragit till valets utgång. Flera
talare uttalade sitt erkännande af Landins ämbetsverksamhet. En medlem
af ståndet framhöll sålunda, att vice presidenten Landin »genom sin
ämbetsverksamhet gjort sig förtjänt af hela landets högaktning, förtroende
och tacksamhet», och beklagade att till Landins efterträdare valts >en man,
som genom sina förändrade politiska åsikter tid efter annan erhållit tre
högre ämbeten, dem han dock vare sig af sjuklighet, hög ålder eller
lynnets oro och ojämnhet icke kunnat skota och handhafva». — Hos
adeln och prästeståndet förekom ingen diskussion.
Landin återgick till sin post som vice president i Svea hofrätt. År
1854 erhöll han afsked med pension. Han afled i Stockholm den 11
juni 1858.
Framställningar.
B. Till Riksdagen.*)
57. Angående förändrad beräkning af de i allmän lag och därmed gemenskap
ägande stadgar utsätta böter och viten, bvilka vore grundade på det
myntvärde att tre daler silfvermynt svara emot en riksdaler specie i silfver.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 154.)
Framställningen afslogs af Ständerna.
58. Angående ändring af bestämmelserna i 5 kap. 4 § straffbalken
rörande förvandling till fängelse vid vatten och bröd af ådömda böter, bvilka
den sakfällde ej förmår gälda.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 156.)
*) Landin gjorde ingen framställning hos Kungl. Maj.t.
— lön —
77
Rikets Ständer antogo för sin del lagstadgande i öfverensstämmelse med
J. 0:s förslag (Skrifvelse n:r 99 vid Riksdagen 1840 —1841). Med bifall
härtill utfärdade Kungl. Maj:t förordning i ämnet den 10 juni 1841.
59. Angående inskränkning af spö- och risstraffets användning.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 158.)
Rikets Ständer föreslogo i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 46 vid Riksdagen
1840 — 1841) upphörande af spö- och risstraff för vissa brott. Ständernas
hemställan bifölls och utfärdades särskilda författningar i ämnet den 10 juni
1841.
60. Angående upphäfvande af bestämmelsen i kungl. brefvet den 3 juni
1752 att när flere äro delaktiga i dråp och ej kan utrönas af hvillcens handaverkan
den dräpte ljutit döden, hofrätt må döma till lottkastning mellan de
anklagade.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 160.)
I skrifvelse till Kungl. Näjd (n:r 19 vid Riksdagen 1840 — 1841) hemställde
Ständerna om upphäfvande af denna bestämmelse. Ständernas hemställan
bifölls och utfärdades kungl. kungörelse i ämnet den 10 juni 1841.
61. Angående upphäfvande af bestämmelserna i 16 kap. 7 och 8 §§
jordabalken om rätt för jordägare att med våld återhämta landbo, som rymmer
bort inom stämmotid m. m.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid 161.)
J. O.s framställning förföll.
62. Angående upphäfvande af kungl. förordningen den 16 juli 1776 om
straff för försåtliga våldsamheter mot husbondefolk af enskilde tjänare, bönder
eller torpare.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 164.)
Sedan Rikets Ständer i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 20 vid Riksdagen
1840—1841) föreslagit ändrade straffbestämmelser i ämnet, bifölls Ständernas
förslag af Kungl. Maj:t, som utfärdade förordning i ämnet den 10 juni 1841.
63. Angående förtydligande af bestämmelserna i 41 kap. 2 § missgärningsbalken
om straff för den, som lockar öfvermaga, egna barn, omyndig etc.
att stjäla.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 166.)
Rikets Ständer anhöllo i skrifvelse den 23 september 1840 (n:r 89) om
utfärdande af lagbestämmelser i ämnet. Enligt beslut den 8 juni 1841 hän
—
1911 —
78
sköt Kungl. Maj:t frågan till vidare öfvervägande i sammanhang med förslaget
till ny brottmålslag.
64. Angående upphäfvande af bestämmelserna om uppenbar kyrkoplikt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 168.)
Enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t den 8 december 1840 beslöto Ständerna
för sin del i öfverensstämmelse med J. 0:s framställning. Genom beslut,
meddelad! å rikssalen den 10 juni 1841, förklarade sig Kungl. Maj:t förhindrad
att bifalla förslaget.
65. Angående borttagande af stockstralfet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 172.)
Sedan Ständerna i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 152 vid Riksdagen
1840 — 1841) hemställt om upphörande af ifrågavarande straff, utfärdades förordning
därom den 10 juni 1841.
66. Angående afskaffande af offentlig afbön inför råtta.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 174.)
Framställningen blef af Ständerna afslagen.
67. Angående förtydligande af kungl. brefvet den 25 september 1777,
i sytte att ej någon må för brott mot 5 kap. 1 § missgärningsbalken (smädelse
mot Konungen, drottningen eller tronföljare) häktas, förrän Konungen
förklara! undersökningen därom höra fortsättas.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 176.)
Rikets Ständer beslöto för sin del i enlighet med J. 0:s framställning
(Skrifvelse till Kungl. Maj:! af den 13 februari 1841, n:r 233). Enligt beslut
den 8 juni 1841 förklarade Kungl. Maj:! sig icke finna skål bifalla Ständernas
förslag.
68. Angående dels inskränkning i prygelstraffets användande vid armén
och dels upphörande af undantagslagstiftningen för Gottlands nationalbeväring.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 176.)
Upptogs ej till behandling af Ständerna.
69. Angående afskaffande af lagmansrätterna, riddarsynerätterna samt
kämnersrätterna, med undantag af kämnersrätterna i Stockholm.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 182.)
Rikets Ständer beslöto för sin de! en författning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad ,J. O. föreslagit, hvilket beslut anmäldes hos Kungl.
— 1911 —
79
Maj:t genom Ständernas skrifvelse den 10 juni 1840. Härå meddelades å
rikssalen den 10 juni 1841 Kungl. Maj:ts svar af innehåll, att Ivungl. Maj:t
ej funnit tillräckliga skål att då införa den ifrågasätta förändringen.
70. Förnyad framställning i samma ämne.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 14.)
Tvänne riksstånd beslöto skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om förslag
i ämnet; de tvänne öfriga riksstånden åter antogo lagförslag om afskaffande
af ifrågavarande domstolar. Frågan förföll.
71. Angående afskaffande af uppenbar kyrkoplikt.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 16.)
Framställningen förföll.
72. Angående ändring af hvad lagen innehöll om att stöld första och
andra gången kunde försonas med böter m. m.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 21.)
Framställningen förföll.
73. Förnyad framställning angående ändring af bestämmelserna i 41
kap. 2 § missgärningsbalken om straff för den, som lockar öfvermaga, egna
barn, omyndig etc. att stjäla.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 23.)
Framställningen föranledde ej åtgärd.
74. Angående förtydligande af bestämmelserna om straff för inbrottsstöld.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1884, sid. 25.)
Rikets Ständer beslöto för sin del en lagförklaring i ämnet. (Skrifvelse
n:r 50, Riksdagen 1844—1845). Ständernas beslut antogs ej af Kungl. Maj:t.
75. Angående upphäfvande af bestämmelserna i 16 kap. 7 och 8 §§
jordabalken om rätt för jordägare att med våld återhämta landbo, som rymmer
bort inom stämm otid.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 30.)
Sedan Rikets Ständer i anledning häraf allåtit skrifvelse (n:r 143) till
Kungl. Maj:t, utfärdades förordning i ämnet den 19 maj 1845.
76. Förnyad framställning om förtydligande af kungl. brefvet den 25
september 1777, i syfte att ej någon må för brott mot 5 kap. 1 § miss
—
lön —
80
gärningsbalken häktas, förrän Konungen förklarat undersökningen därom
höra fortsättas.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 34.)
Rikets Ständer besluta i enlighet med J. 0:s hemställan. (Skrifvelse
n:r 35 vid Riksdagen 1844 — 1845.) Den 19 maj 1845 .utfärdade Kung!.
Maj:t förordning i ämnet.
77. Förnyad framställning om dels inskränkning i prygelstraffets användande
vid armén och dels upphörande af undantagslagstiftningen för Gottlands
nationalbeväring.
(Ämb.-ber. till urtima Riksdagen 1844, sid. 34.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 135 vid Riksdagen år 1844—1845) anhöllo
Rikets Ständer om lagändringar i angifna syften. I anledning häraf
förordnades den 23 januari 1846 en kommitté för utarbetande af förslag till
ny krigslag.
78. Angående antagande af ny strafflag och fängelselag i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med lagberedningens förslag.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 44.)
Förslaget förföll.
79. Angående afskaffande af kämnersrätterna, lagmansrätterna och riddarsynerätterna.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 51.)
Ständerna hemställde i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 140 vid Riksdagen
1847—1848) ånyo om indragning af dessa domstolar. Ständernas förslag
bifölls; och utfärdades förordning i ämnet den 18 april 1849.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
24. Inskränkning af öfverståthållarämbetets befattning med brottmålen
äfvensom förändring af domstolsorganisationen i Stockholm i syfte att stadens
fyra kämnersrätter borde förenas till en enda.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 64.)
25. Stadgande!! i allmänna lagen, hvilka företrädesvis syntes påkalla
rättelse och ändring, däribland: bestämmande af bötesansvar, förvandling af
böter, grunderna för bestraffning med fängelse vid vatten och bröd m. m.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 85.)
— 1911 —
81
26. Om upphäfvande af uppenbar kyrkoplikt, stockstraffet och offentlig
afbön inför rätta samt inskränkning af spö- och risstraffet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 122; jmfr framställningar till Riksdagen
i senare ämbetsberättelser.)
27. Om lagberedningens verksamhet och J. 0:s deltagande däri.
(Ämb.-ber. för 1840 — 1841, sid. 98; för 1842—1843, sid. 131: till
urtima Riksdagen 1844, sid. 10, samt till Riksdagen 1847, sid. 43.)
Åtal.
122. T. f. ordförande i Själevads häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för enfaldt hor.
T. f. ordföranden dömdes för den felaktiga åtgärden till böter.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 39.)
123. Häradshöfdingen i Uppvidinge härad, för felaktig förvandling af
böter, ådömda med tillämpning af 11 kap. 2 § handelsbalk^.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834 —1835, sid. 40, samt för 1836—1837, sid. 78.)
124. Kämnersrätten i Halmstad, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för tjufnads- och sabbatsbrott.
De åtalade ledamöterna af kämnersrätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 43.)
125. Rådstufvurätten i Vänersborg, för oriktigt förfarande i tryckfrihetsmål.
Rådstufvurättens ordförande och ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 47.)
126. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för oriktigt förfarande
i fråga om verkställighet af straff.
Sedan åtalet anhängiggjorts samt förklaringar inkommit från vederbörande,
faun J. O. af åtskilliga anledningar — bl. a. att landssekreteraren, som närmast
handlagt ärendet, dåmera alltid i t — skäligt nedlägga åtalet.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 49.)
127. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för obehörigt
dröjsmål med handläggning af besvärsmål rörande riksdagsmannaval (19 §
regeringsformen).
Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1011 års Riksdag.
II
82
Landssekreteraren och landskamreraren, som buro ansvaret för ifrågavarande
dröjsmål, dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 52, samt för 1836—1837, sid. 16.1
128. En kamrerare i riksbanken — i anledning af Ständernas beslut vid
Riksdagen 1834 — 1835 — i fråga om uraktlåtenhet att fullgöra honom åliggande
granskningsskyldighet beträffande en till inlösen inlämnad räntekammarens
assignation, hvilken efter dess inlösande befunnits förfalskad.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1834—1835, sid. 58, för 1840 — 1841, sid. 6, samt för
1842—1843, sid. 4.)
129. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för oriktig tilllämpning
af förordningen den 10 april 1810 angående mildring i straffet
för lägrad kvinna.
Konungens befallningshafvandes tillämpning af ifrågavarande förordning
förklarades för oriktig och lagstridig.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 17.)
130. Häradshöfdingen i Höks härad, för oriktig tillämpning af förordningen
den 10 april 1810 angående mildring i straffet för lägrad kvinna.
Åtalet föranledde eu erinran till häradshöfdingen om den oriktiga tillämpning
af berörda förordning, hvartill han gjort sig skyldig. Därjämte dömdes
lian till ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 22.)
131. Häradshöfdingen i Värmdö skeppslag, för felaktig anteckning i
saköreslängd.
Böter ådömdes för åtalade förseelsen.
(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 23.)
132. Kämnersrättens i Borås ordförande, för utgifvande af ett med
rättens beslut icke öfverensstämmande utslag.
Åtalet föranledde böter samt ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836-1837, sid. 26.)
133. Kämnersrätten i Borås, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för sabbatsbrott, fylleri m. m.
Kämnersrättens ordförande och ledamöter dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 27.)
— 1911
83
134. Häradshöfdingen i Kullings härad, för utgifvande af ett med rättens
beslut icke öfverensstämmande utslag.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 29.)
135. Borgmästaren i Säter, för utfärdande af oriktig saköreslängd.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes i anledning af åtalet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 31.)
136. Kämnersrätten i Lund, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för fjärde resan fylleri.
Kämnersrättens ordförande och ledamöter dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836-1837, sid. 33.)
137. T. f. ordförande i Listers häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för enkelt hor.
Den tilltalade dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 34.)
138. T. f. ordförande i Björkekinds häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för åverkan.
T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836-1837, sid. 34.)
139. Häradshöfdingen i Hardemo härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för hustjufnad.
I anledning af åtalet dömdes häradshöfdingen till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 35, samt till Riksdagen 1840, sid. 44.)
140. Häradshöfdingen i Njurunda härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för hustjufnad.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836 —1837, sid. 38.)
141. T. f. ordförande i Järfsö häradrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för hustjufnad.
Den tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 40, samt till Riksdagen 1840, sid. 43.)
— 1911 —
34
142. T. f. ordförande i Torna häradsrätt, för olagligt ådömande af
kyrkoplikt.
Åtalet föranledde böter och ersättningsskyldighet för den åtalade.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 41.)
143. Kämnersrätten i Göteborg, för obehörig förvandling af straff.
Kämnersrätten erhöll en erinran om dess felaktiga förfarande.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 43.)
144. T. f. ordförande i Gudhems häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för snatteri och inbrott.
Böter ådömdes i anledning af åtalet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 47.)
145. Landssekreteraren i Örebro län, för bristande tillsyn öfver länshäktet
m. in.
Landssekreteraren fälldes till böter.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 48.)
146. T. f. ordförande i Gråbo häradsrätt, för obehörig förvandling af
vitesböter.
T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 54.)
147. Häradshöfdingen i Nordmarks härad, för enahanda förseelse som
den senast nämnda.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 56.)
148. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för obehörigt
påkallande af häktningsåtgärd.
Landshöfdingen och landssekreteraren, hvilka deltagit i anmärkta åtgärden,
dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 63, samt till Riksdagen 1840, sid. 11.)
149. Kämnersrätten i Karlshamn, för oriktig förvandling af straff m. in.
Kämnersrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 67.)
— 1911
85
150. Stockholms llorra förstads kämnersrätt, för oriktig förvandling
och sammanläggning af straff.
Kämnersrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-bcr. för 1836—1837, sid. 71.)
151. T. f. ordförande i Kinnevalds häradsrätt, för enahanda förseelse
j mål mot tvänne särskilda personel''.
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt. Ersättningsskyldighet
ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 72, samt till Riksdagen 1840, sid. 39.)
152. Kämnersrätten i Norrköping, för enahanda förseelse.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 75.)
153. Kämnersrätten i Norrköping, för lagstil digt förfarande i afseende
å underställningsmål.
Kämnersrättens ordförande och ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1836 — 1837, sid. 76.)
154. Häradshöfdingen i Göstrings härad, för lagstridig förvandling af
böter, ådömda för kraf af veterligen gulden gäld.
Häradshöfdingen erhöll erinran därom, att han förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 78.)
155. Rådstufvurätten i Åmål, för obehörigt dröjsmål med pröfning af
åtal, oriktig förvandling af straff m. m.
Borgmästaren och rådmännen dömdes till bötesansvar samt ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 79.)
156. T. f. ordförande i Kåkinds häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för oloflig brännvinsbränning.
T. f. ordföranden ålades ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 84.)
157. Häradshöfdingen i Tuhundra härad, för enahanda förseelse.
Häradsrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 86.)
158. Häradshöfdingen i Åkers skeppslag, för liknande förseelse.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1836-1837, sid. 90.)
— 1911 —
86
159. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för utsättande af
uppenbarligen oriktigt förvandlingsstraff i kungörelse om efterlysning af eu
person.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 11.)
160. Kämnersrätten i Lund, emedan den mot 5 kap. 1 § rättegångsbalken
dömt i sak som å ära gatt. Därtill både kämnersrätten uraktlåtit
att jämlikt 25 kap. 5 § nämnda balk underställa utslaget liofrättens pröfning.
I samma åtal fördes talan äfven mot Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län, enär donna myndighet, i stället för att anmäla den begångna olagligheten
för hofrätten, meddelat verkställighet å det olagliga utslaget.
I anledning af åtalet dömdes kämnersrättens ordförande och öfriga ledamöter
till böter. Konungens befallningshafvande erinrades till framtida efterrättelse
om det oriktiga i dess förfarande.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 17.)
161. Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Rebus län — efter
anmälan af fullmäktige i riksgäldskontoret — för uraktlåtenhet att, oaktadt
upprepade påminnelser, till riksgäldskontoret inkomma med infordrade förklaringar
och öfriga handlingar i anledning af anmärkningar rörande bevillning
af testamenten och arf inom samma län.
På grund af åtalet dömdes landskamreraren till böter, hvarjemte landshöfdingen
förklarades icke hafva med den uppmärksamhet, som vederbort
vakat däröfver, att landskamreraren iakttoge sin tjänsteplikt.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 20.)
162. Rådstufvurätten i Sigtuna, i anledning af ett utslag, hvarigenom
borgmästaren i staden i egenskap af tullbevakningsinspektor dömts till ansvar
för det han skulle gynnat och befordrat oloflig införsel af varor, ehuru
dylikt brott icke förelegat. I åtalet yrkades äfven ansvar å t. f. ordföranden
i rådstufvurätten för dröjsmål med tillhandahållande af expeditioner samt för
det han för tvänne expeditioner beräknat och uppburit för hög lösen.
T. 1. ordföranden dömdes till böter för för högt beräknad och uppburen
lösen, men blefvo de i åtalet för (ifrigt framställda yrkandena ogillade.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 23, samt för 1840—1841, sid. 15.)
163. Göta artilleriregementes krigsrätt, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för första resan stöld.
Krigsrättens ledamöter dömdes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 29.)
— 1911 —
87
164. Stockholms norra förstads västra kämnersrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för första resan stöld.
Åtalet föranledde bötesansvar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 30.)
165. Häradshöfdingen i Mo härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för flera brott.
Häradshöfdingen dömdes till böter samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 31.)
166. Häradshöfdingen i Skytts härad, för felaktig förvandling af för
stöld ådömda böter.
Den åtalade dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 33.)
167. Häradshöfdingen i Glanshammars och Sköllersta härad, för felaktig
förvandling af dels böter ådömda för första resan stöld, dels Kungl. Maj:ts
och kronans andel i böter, ådömda för oloflig brännvinsförsäljning.
Häradshöfdingen dömdes till böter för felaktig förvandling af stöldböterna.
Förvandlingen af brännvinsförsäljningsböterna förklarades hafva varit oriktig.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 34.)
168. Häradshöfdingen i Ås härad, i fråga om förvandling af Kungl.
Maj:ts och kronans andel i böter, ådömda för oloflig brännvinsbränning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 36, samt för 1840 — 1841, sid. 20.)
169. Häradshöfdingen i Vadsbo härad, för felaktig förvandling af Kungl.
Maj:ts och kronans andel i böter, ådömda för oloflig brännvinsbränning.
Häradshöfdingen ådömdes ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 38.)
170. Häradshöfdingen i Edsbergs härad, för felaktigt förfarande vid förvandling
af böter och sammanläggning med omedelbart ådömdt fängelse vid
vatten och bröd.
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 40.) ...,
171. Stockholms kämnersrätt, för dröjsmål att tillhandahålla dom i ett
tvistemål.
Ordföranden och öfriga ledamöter i rätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 41.)
— lön —
88
172. T. f. ordförande i bergstingsrätten i Södermanlands och Östergötlands
bergmästardöme, för felaktig förvandling af böter, ådömda för hustjufnad.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 45.)
173. Häradshöfdingen i Sående härad, för enahanda förseelse.
Åtalet erhöll samma utgång som närmast föregående.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 46.)
174. T. f. ordförande i Sunnerbo häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för stöld ute å mark.
T. f. ordföranden erinrades om att han förfarit oriktigt samt dömdes att
utgifva ersättning.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 47.)
175. T. f. ordförande i Säfvedals häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för hustjufnad.
Ersättningsskyldighet ålades t. f. ordföranden.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 49, samt för 1840—1841, sid. 25.)
176. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för hustjufnad.
Det åtalade beslutet ansågs icke hafva varit med råtta förståndet af
lagens föreskrifter enligt, men fanns den oriktiga lagtillämpningen icke vara
af sådan beskaffenhet, att ansvar därå herde följa.
(Ämb. ber. till Riksdagen 1840, sid. 50, samt den till samma Riksdag
ytterligare afgifna berättelse, sid. 1.)
177. T. f. ordförande i Åsbo häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för hustjufnad.
178. Kämnersrätten i Malmö, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för hustjufnad m. m.
179. T. f. ordförande i Östra häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för stöld af fisk ur annans fiskredskap.
I dessa tre sistnämnda åtal förklarades den anmärkta lagtillämpningen
felaktig.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 52, samt för 1840—1841, sid. 21.)
— 1911 —
89
180. Häradshöfdingen i Vemmenhögs härad, dels emedan han i ett mål
angående ansvar för olofligt tillgrepp af växande potatis dömt de tilltalade
till ansvar såsom för stöld af växande säd eller hö, dels för felaktig förvandling
af böter.
Häradshöfdingen förklarades hafva i anmärkta hänseenden förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 54, samt för 1840—1841, sid. 24.
181. Förvaltningen af sjöärendena, angående dels chefens förfarande
att, med uppgifvet biträde af en utaf förvaltningens ledamöter, vidtaga åtskilliga
förändringar och tillägg uti ett af Kungl. Maj:t fastställdt reglemente
för styrelsen och ekonomin vid flottan, dels en i förvaltningens protokoll
om dessa åtgärder befintlig anteckning.
Chefen för förvaltningen, som redan före åtalet af Kungl. Maj:t entledigats
från chefskapet, dömdes att mista sitt innehafvande konteramiralsämbete
samt att ersätta kostnaden för omtryckning af reglementet in. in. En af
ledamöterna i förvaltningen dömdes till ett hälft års suspension och subsidiär
ersättningsskyldighet. Då öfriga förvaltningens ledamöter, för underlåten anmälan
hos Kungl. Maj:t om förhållandet med ändringarna och tilläggen i reglementet,
»redan erhållit förklarande af Kungl. Maj:ts höga misshag», tick
därvid bero.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 57.)
182. Svea hofrätt, i anledning af dess behandling utaf ett mot M. J.
Cruscnstolpe anhängiggjordt åtal för brott mot 3 § 4 mom. tryckfrihetsförordningen.
J. O. anmärkte, att den mot C. angifna förbrytelsen bort, till följd af
kungl. brefvet den 25 september 1777, hos Kungl. Maj:t anmälas, innan
rättegången fortsattes och målet till slutligt afgörande företogs. Hofrättens
pluralitet både ansett nämnda kungl. bref ej vara tillämpligt i afseende å
tryckfrihetsmål och för den skull förklara! att anmälan ej vore lämplig eller
erforderlig.
Beträffande själfva saken anmärkte J. O., att hofrätten felaktigt tillämpat
de lagrum, enligt hvilka juryn i åtalet mot C. ansett den åtalade skriften
brottslig, och alt hofrätten underlåtit den domaren åliggande skyldighet att
anföra de skäl, hvarå dess utslag kunde vara grundad!.
Åtalet blef ej bifallet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 82.)
Justitieombudsmannens ämbetsberätlclse till 1,911 års Riksdag.
12*
90
183. Statskontoret, för vägran att låta en person erhålla del af åtskilliga
i statskontoret befintliga handlingar.
Presidenten och ledamöterna i statskontoret dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 119, samt den vid samma Riksdag
ytterligare afgifna berättelse, sid 6.)
184. Befälhafvaren för en militärpatrull, som i anledning af oroligheterna
i Stockholm sommaren 1838 utkommenderats. Af patrullens manskap
hade en person, utan någon från dennes sida gifven anledning, öfverfallits
med hugg och slag. Åtalet afsåg äfven en del af manskapet.
De åtalade frikändes från ansvar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 127.)
165. Fanjunkare såsom befälhafvare för eu militärpatrull, för det lian
dels underlåtit verkställa honom af t. f. öfverståthållaren meddelad föreskrift,
dels utan giltigt skäl gifvit manskapet befallning att hugga in på folket.
Samtidigt åtalades två korpraler, tillhörande patrullen, emedan de under
patrullens marsch huggit efter å gata sig uppehållande personer.
Fanjunkaren dömdes till sju månaders arrest i läst rum å högvakt eller
fästning. Korpralerna dömdes ock till ansvar. Samtliga ålades ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840, sid. 131, samt för 1840 —1841, sid. 19.)
180. T. f. polismästare i Stockholm, emedan lian genom pinsam behandling
sökt bringa henne personel- till erkännande af brottslighet.
T. f. polismästaren afled under åtalet och förföll på den grund frågan
om ansvar. Ersättningsskyldighet ålades dock.
I samma åtal yrkades äfven ansvar å två polisuppsyningsman, som mot
omförmälda personel- öfvat misshandel för att tvinga dem till erkännande.
Polisuppsyningsmännen frikändes från ansvar, då de handlat efter t. f. polismästarens
befallning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1840. sid. 139, samt för 1840—1841, sid. 18.)
187. Vid riksrätt mot flera Konungens rådgifvare, i anledning af icke
mindre än 30 särskilda anmärkningspunkter, afseende missbruk af Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt, ingrepp i Ständernas beskattningsrätt in. m.
Riksrätten frikände på den grund, att de förmenta brotten ej folio under
någon klausul i ansvarighetslagen och därför, enligt dess § 6, ej ansågos
kunna till pröfning upptagas.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 4. samt till urtima Riksdagen 1844, sid. 4.)
— 1911 —
91
188. T. f. ordförande i Valle häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för stöld ute å mark.
Förfarandet ansågs oriktigt, hvarom t. f. ordföranden förständigades.
Härjämte ålades honom ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 25.)
189. Rådstufvurätten i Köping, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för hustjufnad.
Rådstufvurätten förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid 26.)
190. T. f. ordförande i Höks häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för hustjufnad m. m.
T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 27.)
191. Kämnersrätten i Göteborg, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för hustjufnad, förenad med andra resan stöld.
Ordföranden och en bisittare dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 29.)
192. Domhafvande i Rräkne härad, för felaktigt förfarande, hvarigenom
en person fått undergå längre straff än vederbort, samt för utgifvande af
felaktiga expeditioner.
Domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 32.)
193. T. f. domhafvande i Askims härad, för utfärdande af ett felaktigt
bevis angående en person ådömd bestraffning, till följd hvaraf denne fått
undergå längre straff än det hvartill lian dömts.
T. f. domhafvande!! dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 35.)
194. T. f. ordförande i Sotliolms häradsrätt, för ofullständigheter i ett
brottmälsprotokoll, felaktig förvandling af böter, ådömda för förargelseväckande
beteende, m. in.
I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter.
(Ämb.-ber. 1840—1841, sid. 36.)
195. T. f. ordförande i Södra Åsbo häradsrätt, för felaktig tillämpning
— 1911 —
92
af 17 kap. missgärningsbalken samt för åsidosättande af föreskrift i 25 kap.
5 § rättegångsbalken att underställa utslag hofrätts pröfning.
Den åtalade dömdes till böter samt att utgifva ersättning.
lÄmb.-ber. för 1840—1841, sid. 38.)
196. Häradshöfdingen i Njurunda härad, för uraktlåtenhet att jämlikt
25 kap. 5 § rättegångsbalken underställa ett mål hofrättens pröfning.
För försummelsen dömdes häradshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 42.)
197. Rådstufvurätten i Härnösand, dels i anledning af ett utslag hvarigenom
en person felaktigt dömts till ansvar för itererad fylleriförseelse,
dels för felaktig förvandling af t värme bötesbelopp.
Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter samt
att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 43.)
198. Häradshöfdingen i Mo härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för flera brott.
Då häradshöfdingen redan dömts till ansvar för likartad felaktighet (jfr
n:r 165 här ofvan) och det i förevarande åtal anmärkta förfarandet tillkommit
före det häradshöfdingen sålunda erhållit tillrättavisning i fråga om sin lagtillämpning,
ansågs åtalet icke höra föranleda annan påföljd än ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 45.)
199. T. f. ordförande i Södra Åsbo häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för flera brott.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 46.)
200. T. f. ordförande i Faurås häradsrätt, för enahanda förseelse som
den sistnämnda.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 47.)
201. T. f. ordförande i Säbrå häradsrätt, för enahanda förseelse.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 48.)
I dessa tre sist nämnda åtal dömdes vederbörande t. f. ordförande att
höta och utgifva ersättning.
— 1911 —
93
202. T. f. ordförande i Marks häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för åverkan.
T. f. ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-bcr. för 1840—1841, sid. 49.)
203. Häradshöfdingen i bane härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för första resan stöld.
I anledning af åtalet dömdes häradshöfdingen till böter.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 50.)
204. Häradshöfdingen i Öfver-Kalix tingslag, i anledning däraf att ett
lagtima ting med Öfver-Kalix tingslag icke blifvit å utsatt dag företaget, till
följd hvaraf den å tingsstaden församlade menigheten måst därifrån afresa
med oförrättade ärenden.
Häradshöfdingen, som uraktlåtit att i tid anmäla förfall, dömdes till böter,
hvarjämte honom ålades att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 51.)
205. T. f. ordförande i Säfvedals häradsrätt, för det en person obehörigen
dömts till ansvar för motsträfvighet att undergå uppenbar kyrkoplikt.
Personen i fråga både under bevakning inställts i kyrkan, men därvid varit
öfverlastad af stärka drycker. En vägran eller motsträfvighet i dylikt fall
både ej bort, föranleda förutnämnda ansvar.
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1840—1841. sid. 52.)
200. Domkapitlet i Linköping, emedan domkapitlet dels skulle ändrat
förut fatta dt beslut om aflöningen till eu vikarierande komminister, dels förordna!
om undersökning vid sockenstämma af ifrågavarande komministers
förhållande till församlingen, vid hvilken stämma komministern icke lämnats
tillfälle att yttra sig, dels och besluta att tillsvidare icke missivera komministern.
.
Domkapitlets förfarande beträffande omlbrmälda undersökning förklarades
hafva varit oriktigt. I öfrig! ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 60.)
207. Kommendanten i Stockholm in. il., i anledning af under orolig
heterna
i Stockholm år 1838 vidtagna arresteringar in. m.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1842 — 1843, sid. 40.)
— 1911 —
94
208. Borgmästaren i Alingsås såsom tillsyningsman vid kronohäktet
därstädes, i anledning af i fångförteckning införda, mot verkliga förhållandet
stridande anteckningar in. in.
Borgmästaren dömdes dels att under sex månaders tid vara skild från
sitt innehafvande borgmästarämbete med därtill hörande löneinkomster och
förmåner dels att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 55, samt för 1844—1845, sid. 5.)
209. Konungens befallningshafvande i Västerbottens län, för obehörigt
uppskof med verkställighet af fängelse vid vatten och bröd, som ådömts en
kvinna för tvefaldig hor. Kvinnan, som hållits häktad, både fått börja sitt
straff först ett år efter det slutligt utslag meddelats i målet (K. F. deri 10
april 1810 ang. mildring i straff för lägrad kvinna).
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.
(Ämb.-ber. för 1842 — 1843, sid. 68, samt för 1844—1845, sid. 7.)
210. Häradshöfdingen i Gillbergs härad, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för första resan stöld in. m.
Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1842 — 1843, sid 73.)
211. T. f. ordförande i Vadsbo häradsrätt, i anledning af ett utslag,
hvarigenom en person dömts till straff för genom inbrott föröfvad stöld samt
för det han innehaft dyrk. Den tilltalade både af annan domstol förklarats
saker till ansvar för innehafvande af dyrk. Häradsrätten dömde honom till
särskild! ansvar för sistnämnda brott.
T. f. ordföranden ansågs icke böra dömas till ansvar, men erhöll eu erinran
om sitt misstag till rättelse vid dylika fall i framtiden.
(Ämb.-ber. för 1842—1843. sid. 75.)
212. Häradshöfdingen i Jerfsö tingslag, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person, tilltalad för inbrottsstöld samt för innehaf af falska
nycklar eller dyrbar, dömts till straff särskild! för inbrott och särskild! för
innehafvande af falska nycklar eller dyrkar.
Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1842 —1843, sid. 79.)
213. Häradshöfdingen i Jämtlands norra domsaga, emedan han för flera
lastebref beräkna! och tagit högre lösen än gällande expeditionstaxa stadgade.
— 1911 —
95
I anledning af åtalet dömdes liäradshöfdingen att bota samt att återbära
hvad han orätt fordrat och uppburit i lösen.
(Ämb.-ber. för 1842 —1843, sid. 81, samt för 1844 —1845, sid. 6.1
214. Häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för det han dels i domstolen
dels utom densamma med oqvädinsord förolämpat en rättssökande.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 89.)
215. T. f. domhafvande i Listers härad, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för slagsmål m. m. T. f. domhafvanden både dessutom,
ehuru icke af J. O., åtalats för förfalskning m. m.
Han dömdes på en gång för samtliga brotten och förklarades därvid
ovärdig att vidare i domarvärf begagnas, att mista äran och att höta 26 rdr
32 sk. Därjämte förklarades han skyldig utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1842 —1843, sid. 96, samt för 1844—1845. sid. 6.)
216. Rektorsämbetet vid Uppsala universitet, i anledning af uteblifven
redovisning för ett till ämbetet för verkställighet öfverlämnadt utslag, hvarigenom
en person ålagts utgifva visst belopp. Rektorsämbetet både öfversändt
de influtna penningarna i vanligt fribref utan rekommendation till
Konungens befallningshafvande i Stockholms län. Grefve! förköra emellertid,
och i åtalet lades rektorsämbetet till last, att detsamma icke jämlikt kungl.
kungörelsen den 16 juli 1788 försel! sig med laga bevis från postkontoret
om brefvets inlämnande m. m.
Sedan rektorsämbetet inbetalt det ifrågavarande beloppet, återkallades
åtalet.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 103.)
217. T. f. domhafvande, i anledning däraf alt Norra och Södra Åsbo
samt Bjäre häradsrätter, under hans ordförandeskap och på hans föranstaltande,
genom beslut stadga! vite af 6 rdr 32 sk. b:ko, utom ansvar efter lag, för
stärbhusdelägare, som försummade att låta upprätta och till nämnda häradsrätter
ingifva bouppteckningar efter inom härad ena boende personer.
Då t. f. domhafvanden sålunda tillåtit sig att i strid mot gällande regeringsform
föreskrifva om förmälda ansvar för stärbhusdelägare, fälldes han
(ill böter, hvarjämte föreskrefs att utslaget skulle delgifvas Konungens befallningshafvande
i Kristianstads län, med anmodan att i nämnda härads
kyrkor låta kungöra att i följd däraf verkan af häradsrätternas ifrågavarande
beslut komma att upphöra.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 109.)
— 1911 —
96
218. Kämnersrätten i Karlstad, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för oloflig brännvinsminutering.
De åtalade ledamöterna i rätten dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 116.)
219. Enskild person, J. D., för det lian vid förd klagan öfver honom
af Stockholms städs taxeringskommitté ålagd bevillning i sin besvärsskrift
begagnat vanvördiga och missfirmande uttryck mot taxeringskommittén. Åtalet
skedde efter anmälan af Stockholms städs bevillnings pröfningskommitté.
Den tilltalade dömdes till böter och att sin förgripelse offentligen afbedja.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 117, samt för 1844—1845, sid. 4.)
220. Enskild person, T. H. H., för enahanda förseelse, som i närmast
föregående åtalsuppgift omförm älts.
Jämväl denne tilltalade dömdes till böter och att gorå offentlig afbön.
(Ämb.-ber. för 1842—1843, sid. 120, samt för 1844—1845, sid. 4.)
221. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för obehörigt uppskof
med verkställighet af fängelsestraff vid vatten och bröd, ådömdt kvinna, som
haft spädt barn i sin vård.
Ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 8, samt till Riksdagen 1847, sid. 11.)
222. Konungens befallningshafvande i Blekinge län, för felaktig förvandling
af böter för fylleri m. m. (5 kap. 4 § straffbalken).
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 12.)
■'' ? 223. T. f. ordförande i Luggude häradsrätt, för dröjsmål med expedie
rande
af utslag angående häktad person.
Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. för 1844 —1845, sid. 14.)
224. T. f. ordförande i Luggude häradsrätt, för orätta domar i två
tjufnadsmål, för felaktig bötesförvandling i samma mål och för underlåtenhet
att underställa ett utslag.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 15.)
v — 1911 —
97
225. Häradshöfdingen i Ölands Södra Mot, för ådömande i visst fall af
spöstraff i stället för fängelse vid vatten och bröd i strid mot stadgandet i
kungl. förordningen den 10 juni 1841.
Häradshöfdingen skulle erinras om rätta tydningen af berörda förordning.
(Ämb.-ber. för 1844 — 1845, sid. 18.)
226. Rådstufvurätten i Mariestad, för ådömande af ansvar särskild!
för inbrott i afsikt att stjäla och särskild! för innehafvande af dyrk samt för
felaktigt bestämdt straff för innehafvande af dyrk.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 21.)
227. Kämnersrätten i Norrköping, för ådömande af ansvar särskild! för
inbrott i afsikt att stjäla och särskild! för innehafvande af dyrk.
Kämnersrätten förklarades hafva oriktigt förfarit och skulle därom erinras.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 26.)
228. Landssekreteraren och landskamreraren i Östergötlands län gemensamt,
för uraktlåtenhet att i ett utslag rörande ny vägdelning meddela laglig
och fullständig föreskrift angående utslagets kungörande och delgifvande, samt
landssekreteraren särskild!, för obehörigt dröjsmål och försummelse att expediera
berörda utslag.
De tilltalade dömdes i först anmärkta afseende! till böter, hvarförutom
landssekreteraren i sistberörda afseende! ådömdes särskild! bötesansvar. Beträffande
landskamreraren skulle det honom ådömda bötesansvar anses inbegripet
i den straffpåföljd, som i särkildt mål angående tillgrepp af allmänna
medel blifvit honom påförd.
(Ämb.-ber. för 1844 — 1845, sid. 29, samt till Riksdagen 1847, sid. 6.)
229. Borgmästaren i Lindesberg, för dels uraktlåtenhet att uttaga bevillning
jämte afgift till kungl. teaterns pensionskassa för teatraliska och andra
föreställningar och dels försummad redovisning af uppburna dylika medel.
Borgmästaren dömdes till mistning under 6 månader af tjänst och lön
samt förpliktades till viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 39.)
230. Polismästaren i Stockholm, för olagliga beslut angående en persons
inmanande och kvarhållande i häkte.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1844—1845, sid. 48, samt till Riksdagen 1847, sid. 12.)
Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1011 års Riksdag. 13*
98
231. Stockholms södra förstads kämnersrätt, för oriktigt förfarande i
fråga om verkställighet af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats.
Kämnersrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 13.)
232. Bergsdomhafvanden i Västernorrlands bergmästardöme, för orätt
dom i mål angående olaga åtkomst af järn från Gideå bruk.
Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 22.)
233. T. f. ordförande i Östra häradsrätt i Blekinge län, för dels körnande
af ansvar särskild! för inbrott och särskild t för begagnande af dyrk, dels ock
underlåtenhet att i samma mål ådöma arbete å fästning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1847, sid. 26.)
234. Häradshöfdingen i Vagnsbro härad, för felaktigt förfarande beträffande
expediering af handlingar, stämpelbeläggning och debitering af lösen m. m.
Häradshöfdingen dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 7.)
235. Rådstufvurätten i Lindesberg, för felaktigt förfarande i en bördetvist
Rättens
ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 9.)
236. T. f. ordförande i Nora häradsrätt, för felaktig förvandling af böter^
ådömda för stöld.
Den tilltalade dömdes till böter samt ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 15.)
237. T. f. ordförande i Sunnerbo häradsrätt, för orätt dom och felaktig
förvandling af böter i mål angående stöld.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 16.)
238. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för felaktigt
förfarande vid verkställighet af straff, ådömda genom särskilda utslag, därvid
landssekreteraren särskild! lades till last att han egenmäktigt förordna! om
sammanläggning af straff.
Landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter, den förre till
— 1911 —
99
belopp motsvarande tre månaders lön, samt förpliktigades gemensamt till
ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 139.)
239. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, emedan en med
pass försedd person blifvit olagligen anhållen och såsom kringstrykande afsänd
till annat län.
Landssekreteraren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 143.)
240. Häradshöfdingen i Skellefteå tingslag, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för kvarstadsbrott samt för kronobetjänts smädande.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 148.)
241. T. f. ordförande i bergstingsrätten i Västervik, för felaktigt utslag
i fråga om sammanläggning af straff och underlåtenhet att i visst afseende
underställa utslaget hofrättens pröfning.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 150.)
242. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för olaga behandling
af en kvinna såsom lösdrifvare, samt Konungens befallninghafvande
j Jönköpings län, för obehörigt dröjsmål med utfärdande af pass för samma
kvinna.
Åtalet i hvad det afsåg Konungens befallningshafvande i Jönköpings län
ogillades. Landshöfdingen och landssekreteraren i Östergötlands län dömdes
till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 156, och för 1850, sid. 183.)
243. Häradshöfdingen i Sotholms m. fl. härads domsaga, i fråga om
misshandel mot rättsökande.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 162.)
244. Landshöfdingen, landssekreteraren och en t. f. landssekreterare
i Kronobergs län, för fel och försummelse i fråga om reglering af kronobrefbäringen
inom länet.
Landshöfdingen dömdes till böter och utgifvande af viss ersättning. I
ifrigt ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. för 1850, sid. 175, samt för 1852, sid. 19.)
— 1911 —
100
245. Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, för öfverträdelse
af ett entreprenad kontrakt.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 40, samt till Riksdagen 1853, sid. 14.)
246. Borgmästaren i Nyköping, i fråga om en persons insättande och
kvarhållande i stadshäktet.
Med hänsyn till hvad under åtalet blifvit upplyst friades borgmästaren
för den mot honom gjorda angifvelsen.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 51.)
247. T. f. ordförande i Bane häradsrätt, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för första resan stöld m. m.
Böter och ersättningsskyldighet ådömdes i anledning af åtalet
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 53.)
248. I en den 27 maj 1836 utfärdad kungörelse både Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län meddelat bestämmelser, afseende inskränkningar
i brännvinsförsäljningen. Då enligt J. 0:s mening Konungens befallningshafvande
måste anses hafva genom en del föreskrifter i kungörelsen
öfverträdt sin befogenhet, yrkade J. O., att kungörelsen måtte upphäfvas.
I meddeladt, slutligt utslag förklarades, att kungörelsen skulle i vissa punkter
upphäfvas.
(Ämb.-ber. för 1836—1837, sid. 57.)
249. Konungens befallningshafvande i Uppsala län hade utfärdat en kungörelse
af innehåll, att, då stadgandet i 5 kap. 2 § utsökningsbalk^ »att hvad
gäldenär minst umbära kan, såsom det lian sin näring idkar med, skall sist utmätas»
icke efterföljdes, om landtmannens boskapskreatur, dragare och jordbruksredskap,
ehuru dessa ofelbart minst kunde af honom umbäras, toges i mät till
hans skulders gäldande, oaktadt han ägde annan betalningstillgång, blefve samtliga
utmätningsförrättare i länet förständigadt att ställa sig berörda lagstadgande
till noggrannaste efterföljd och att således icke, förrän betalningstillgång i andra
lösören bruste, taga landtmannens dragare, boskapskreatur och jordbruksredskap
i mät, vid ansvar och skadeersättning efter lag.
J. O. anmärkte, att kungörelsen innefattade ett förklarande, huruledes
ifrågavarande lagrum rätteligen herde förstås och tillämpas, hvars verkan
sträckte sig jämväl till fordringsägaren, hvilkens rätt emot gäldenär eller löftesman
genom den gifna förklaringen närmare bestämdes. Konungens befall
—
1911 -
101
ningsliafvande hade genom förklaringens utfärdande öfverträdt gränsen för
sin lagliga myndighet och felat emot grundlagens tydliga föreskrifter. — J. 0:s
yrkande afsåg, att hofrätten skulle upphäfva kungörelsen och förständiga
Konungens befallningshafvande att därom utfärda allmän kungörelse.
Hofrätten ansåg Konungens befallningshafvande icke hafva felat emot
grundlagarna eller öfverskridit gränsen för sin myndighet. Emellertid faun
hofrätten skäligt undanröja kungörelsen, hvilket beslut Konungens befallningshafvande
»hade att i länet kungöra på sätt det lämpligast kunde ske utan
någon uppoffring af det förtroende och den tillit, Konungens befallningshafvandes
påbud ofelbart bolde äga.»
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 76.)
250. Uti en af magistraten i Visby år 1839 utfärdad och af Konungens
befallningshafvande i Gottlands län allmängjord kungörelse hade bland annat
stadgats, dels att hvar som å de för afsalu bestämda torg och allmänna platser
i staden Visby å annans vägnar afslutade köp, utan att därför genast erlägga
betalning, skulle vid vite vara försedd med en af köparen underskrifven
fullmakt af angifvet innehåll, därifrån likväl undantagna tjänstehjon, som för
deras husbondefolks räkning verkställde inköp; dels att, för underlättande
af lifsförnödenheters anskaffande åt stadens mindre bemedlade invånare, icke
någon vid vite finge före klockan tolf på dagen med landtmännen inlåta sig
i köp om malen eller omalen spannmål eller potatis till större parti än en
tunna.
Då kungörelsen syntes i anmärkta delar vara emot lag och författningar
uppenbarligen stridande, yrkade J. O. dess upphäfvande i berörda delar, hvilket
yrkande bifölls.
(Ämb.-ber. för 1840—1841, sid. 80.)
8. L. Theorell.
Sven Lorens Theorell, född den 5 november 1784, aflade år 1808 i
Uppsala auskultantexamen i landtmäteri och examen till rättegångsverken.
Sedan han några år sysslat med landtmäteri- och tingsarbeten i Kronobergs
län, tjänstgjorde han från 1815 i kammarkollegium. Han utnämndes där
till notarie 1823, från hvilken tjänst han emellertid tog afsked 1839.
Samtidigt hade han en vidsträckt och högt ansedd advokatpraktik. Han
kallades till ledamot af lagberedningen 1841 och utnämndes samma år till
— 1911 —
102
kammarråd. Emellertid tillträdde han icke detta ämbete, förrän han i
januari 1845 lämnat lagberedningen. År 1846 utnämndes han till häradshöfding
i Södra Möre härad.
Vid valet till justitieombudsman 1848 uppställdes Theorell af adeln
och prästeståndet till motkandidat mot vice presidenten Landin och lyckades,
som förut nämndt, vinna majoritet. Vid sitt tillträde till ämbetet
hade Theorell uppnått en ålder af öfver 63 år och, som han själf omtalar
i en af sina ämbetsberättelser, led han af rätt svår sjuklighet.
Emellertid utöfvade han såsom justitieombudsman en liflig verksamhet.
I sina ämbetsberättelser behandlade han de mest skilda ämnen, såsom
framgår af nedanstående förteckningar. Oftast väckte emellertid hans
åsikter mycken opposition, och en del af hans ämbetsberättelser upptogs i
regel af försvar mot gjorda angrepp. För sina uttalanden om religionsfriheten
tick han till och med uppbära beskyllningar för irrlärighet, ehuru
samtidigt hans åsikter i ämnet på andra håll torde hafva ansetts ytterligt
konservativa. — Mycket omtvistad blef Theorells sats, att domaren skulle
äga efter sitt enskilda omdöme pröfva, huruvida en i grundlagsenlig ordning
promulgera^! lag vore giltig eller ej — detta särskildt med hänsyn
till Konungens administrativa och ekonomiska lagstiftningsrätt.
I stilistiskt hänseende äro Theorells ämbetsberättelser berömda.
I ämbetsberättelserna upptog Theorell äfven en ingående granskning
af högsta domstolens domslut i vissa mål, hvarom han ganska oförbehållsamt
uttalade sina omdömen. Häraf föranleddes anmärkning mot Theorell
af lagutskottet vid Riksdagen 1850—1851. I sitt betänkande angående
granskningen af justitieombudsmannens ämbetsberättelser yttrade utskottet,
bland annat, att justitieombudsmannens åliggande att utreda lagskipningens
tillstånd syntes, såsom han förfäktat, innebära äfven frihet att uttala sig
öfver lagskipningen hos högsta domstolen, »ehuru i sättet för utöfvandet
af donna frihet en större varsamhet och grannlagenhet torde kunnat iakttagas».
Utskottet hade emellertid ej kunnat undgå att erkänna det nit
justitieombudsmannen i ämbetet ådagalagt och den noggranna uppmärksamhet,
hvarmed han följt angelägenheter af allmännare vikt; och utskottet
ansåge sig därför hafva grundad anledning till det förklarande, att justitieombudsmannen
motsvarat det viktiga förtroende honom varit lämnadt. —
Utskottets betänkande åtföljdes af ej mindre än 14 reservationer, hvaraf
flertalet gingo i den riktning att den mot justitieombudsmannen framställda
anmärkningen borde utgå. — I samtliga riksstånden uppstod diskussion
i anledning af betänkandet, därvid Theorell på en del håll försvarades,
på andra åter gjordes till föremål för klander. Såsom resultat af debatterna
framgick emellertid, att justitieombudsmannen ansågs hafva rätt att granska
— 1911 —
103
högsta domstolens beslut. — Adeln biföll utskottets betänkande. Prästeståndet
beslöt, med gillande af utskottets förklarande att justitieombudsmannen
motsvarat det viktiga förtroende honom varit lämnadt, lägga utlåtandet
i öfrigt till handlingarna. Inom borgarståndet voro meningarna mycket
delade. Ståndet afslog framställd proposition att med godkännande lägga
utskottets förslag till handlingarna samt beslöt till sist, att utlåtandet skulle
läggas till handlingarna utan något yttrande. Bondeståndet ställde sig nu
mycket välvilligt mot Theorell och beslöt att ogilla det i utskottets betänkande
förekommande klandret mot honom.
Theorell omvaldes den 19 februari 1851 med 36 röster mot 12.
Af de gjorda anmärkningarna lät Theorell sig icke afhålla att på
samma sätt som förut underkasta högsta domstolens beslut en äfven i
formen skarp kritik. I ämbetsberättelsen för år 1851 både Theorell sålunda
i fråga om ett domslut i ett visst mål följande, sedermera mycket
klandrade uttalande: »Af dessa betraktelser har jag funnit mig öfvertygad,
att förhastande ägt rum och att Konungens högsta domstol, ifall den icke
saknat rådrum att omständligen genomtänka och efter behof debattera
ämnet, ej skulle kunnat stanna vid ett beslut, hvars halt vid närmare
eftersinnande tyckes så föga tvetydig.»
Vid Riksdagen 1853—1854 förnyades klandret mot Theorell. I sitt
utlåtande i anledning af granskning af justitieombudsmannens berättelser
anmärkte sålunda lagutskottet i fråga om de af justitieombudsmannen
anställda åtalen, dels att ett och annat syntes hafva saknat den lagliga
anledning att de kunnat gillas, dels att fel understundom blifvit af honom
beifrare, som endast härd ut it från ovarsamhet, för hvilken händelse justitieombudsmannen
enligt 3 § i instruktionen bort gifva det justitiekansler!
vid handel!, dels ock att åtalets föremål någon gång utgjort misstag, som
haft sin grund i lagarnes tvetydighet och mindre bestämdhet, i livilka fall
det kunde ifrågasättas, om åtal vore råtta sättet för undanröjande af dylika
misstag. — Emellertid medgaf utskottet, att justitieombudsmannens verksamhet
i ifrågavarande hänseende visade »en städse vakande uppmärksamhet
i förening med ett synnerligt nit». Vidare framhöll utskottet, att den af
justitieombudsmannen uttalade satsen att hvarje domare utan vidare föreskrifter
skulle äga att efter sitt enskilda omdöme bestämma, huruvida en
i grundlagsenlig ordning promulgera^ lag vore giltig eller ej, vore för
rättssäkerheten alltför äfventyrlig och skulle därjämte kunna leda till inskränkning
af regeringsmaktens verksamhet ar icke mindre betänklig art. —
Utskottet kunde ej heller undgå att fästa sig vid den mindre grannlagenhet
i uttryck, som någon gång röjdes i justitieombudsmannens granskning
af högsta domstolens beslut och som ej öfverensstämde med den aktning,
— lön —
104
man vore skyldig den högsta domarmakten i det lagbundna samhället.
Denna granskning ådagalade likväl hos justitieombudsmannen samma nit
att uppfylla sin plikt, som uppenbarades i hans öfriga ämbetsverksamhet,
hvarför utskottet ansåg att justitieombudsmannen i allmänhet motsvarat
det viktiga förtroende Rikets Ständer honom lämnat. — Utskottets betänkande
åtföljdes- denna gång af 12 reservationer, af hvilka en del afsågo
skärpning i utskottets omdömen, men flertalet gingo i flen riktning att.
det af utskottet uttalade klandret vore oförtjänt. Betänkandet föranledde
diskussioner i samtliga riksstånden. Särskilt hos adeln, men äfven hos
prästeståndet förekommo skärpa omdömen om justitieombudsmannen, under
det de öfriga stånden ställde sig i det hela välvilligt mot honom. Utskottsbetänkande!
lades till handlingarna utan särskilt yttrande hos de tre högre
stånden, men hos bondeståndet med förklarande att ståndet instämde i ett
par vid utskottsbetänkande fogade reservationer till justitieombudsmannens
förmån. — Theorell blef vid donna Riksdag enhälligt omvald.
Vid nyssnämnda Riksdag uppdrog konstitutionsutskottet åt justitieombudsmannen
att ställa vissa medlemmar af Konungens statsråd under
åtal, för det de, sedan Riksdagen i vissa delar antagit en Kungl. Maj:ts
proposition rörande ändring i sättet för grundskatternas utgörande m. in.,
tillstyrkt Konungen att låta ärendet förfalla. Åtalet utfördes af Theorell,
som emellertid var af den åsikten att åtalet saknade laglig grund och därför
föga understödde detsamma. De tilltalade blefvo frikända. Med anledning
af sitt sätt att utföra ifrågavarande aktion fick Theorell uppbära
tadel, särskild! i tidningspressen. Han försvarade sig utförligt i ämbetsberättelsen
för år 1854 och underkastade därvid äfven själfva saken eu
ingående granskning. Såsom slutord anför han bland annat, att det
förfarande, som skulle åtalas, innefattade icke ett fel, utan tvärtom en af
plikt föreskrifven handling; att åtalet visserligen måste utföras och därför
blef utfördt, men med reservation och utan understödjande eller tillagda
påståenden. Och i ämbetsberättelsen till Riksdagen 1856 tilläde han:
»Att i den statsaktion, hvarom fråga är, få de tilltalade sakfällda hade
varit ett vackert steg på den laglösa politikens bana; och jag skulle visst
icke räkna mig till last, om den beskyllningen vore grundad, att det var
antingen genom mina i rättegången yttrade få reflexioner eller genom min
overksamhet, som åtalet misslyckades». Naturligt var att denna Theorells
uppfattning af saken skulle, såsom han själf på ett ställe omnämner, försätta
honom i ogunst hos försvararne af remissen till denna statsaktion.
Detta tog sig jämväl uttryck vid den påföljande Riksdagen 1856 — 1858.
Lagutskottet vid denna Riksdag framställde emellertid ingen annan
anmärkning än att de af justitieombudsmannen anställda åtal ej alltid rönt
- 1911 —
105
åsyftad framgång eller domarens gillande. Utskottet förklarade, att justitieombudsmannen
genom nit, rättrådighet och själfständighet visat sig förtjänt
af Rikets Ständers förtroende. Fem reservanter ansågo dock, att
utskottet bort uttala sitt omdöme om justitieombudsmannens uppfattning
af sitt åliggande att utreda lagskipningens tillstånd. Ett par af dessa
önskade särskilt ogillande af justitieombudsmannens sätt att granska högsta
domstolens beslut. — 1 samtliga riksstånden, med undantag för bondeståndet,
förekomma talrika anmärkningar mot Theorell. Man erinrade om hans
sätt att utföra riksrättsåtalet 1854, hvarvid han uppträdt såsom »sakförare
för dem han skulle åtala». De gamla stridsfrågorna om Theorells granskning
af högsta domstolens åtgärder samt hans åsikt om domarens rätt att
pröfva lagars giltighet debatterades på nytt. I fråga om de af justitieombudsmannen
anställda åtal anfördes, att han »åtalat likt och olikt»,
att han »vackt munterhet med sina anklagelser», och att hans åtal i de
flesta fall bl i fvit ogillade. Slutligen berördes äfven hans irrläriga åsikter
om religionsfriheten m. in. — Hos adeln och prästeståndet, äfvensom hos
bondeståndet — där ingen diskussion förekommit — lades betänkandet till
handlingarna. Borgarståndet åter, af hvars medlemmar ej färre än 14
skola hafva stått under åtal af justitieombudsmannen, och hvarest de
skarpaste anmärkningarna gjordes, beslöt efter votering att godkänna en
af de vid utskottsbetänkande!) fogade reservationerna, innefattande ogillande
af justitieombudsmannens granskning af högsta domstolens beslut.
Vid valet den 24 januari 1857 erhöll Theorell endast 12 elektorsröster
af 48. — lian synes emellertid själ! hafva önskat att afgå från sin
post att döma af åtskilliga uttalanden i hans ämbetsberättelse till Riksdagen
1856, bland andra följande, som torde förtjäna att anföras såsom
åskådliggörande hans egen uppfattning af sitt arbete somjustitieombudsman:
»Att jag arbetat för framtiden, är den förhoppning, som förnämligast
skall trösta mig öfver uteblifven framgång. Hvad jag för lagreformen
utträttat, kan ej ens nämnas. Hvarken hos styrelsen eller Rikets Höglofl.
Ständer har något afseende blifvit fästadt på de stundom genomgripande
förslag, som i donna väg innehållas i mina berättelser. Lagutskottet har
därom icke yttrat sig; och därvid har det fått bero, medan man icke
underlåtit att förebrå mig, det jag ej, under namn af lagskipning, tillräckligen
utredt lagreformens bristfälliga tillstånd och gifvit Rikets Höglofl.
Ständer ledning till vidtagande af nödiga förbättringar.
-lag är icke fallen för öfverdrift i hoppet på framtiden och vidhänger
icke den tron, att sanningen hos donna skall ofelbart segra. Erfarenheten
bjuder mig snarare att antaga, det den sanning, som hittills icke uttagit
sin rätt, också framgent kan sakna tillfälle att göra det. Dessa berättel
Jus
t ilieombuds mannens ämbetsberättelse till 1,911 års Riksdag. 14*
106
ser, hvilka en gång gått till hvila, efter att hafva gjort något litet uppseende
för dagen, blifva efter all sannolikhet liggande, lika obegagnade
hädanefter, som hittills, ej mindre för lagreformen, än för det märkliga
de kunna innehålla af rön i lagskipning^. Min mening är endast, att
äfven motsatsen är möjlig, i händelse den obenägenhet, som troligen halt
någon del i den bristande uppmärksamheten på mina ringa försök, en
gång skulle upphöra, och någon för ämnet intresserad komme att erinra
sig det en samling af sådana berättelser linnés att tillgå, och villo förena
sina bemödanden med mina att bringa i åtanka dessa tämligen mångfaldiga
momenter, dem jag funnit viktiga att allvarligen begrunda för
vinnande af någon förbättring i rättvisans skick.
Huruvida min efterträdare skall finna sig i en fördelaktigare ställning,
därest han fullföljer den bana jag öppnat, torde icke med visshet kunna
förutsägas. Jag har dock föreställt mig, att obenägenheten och den uppsåtliga
glömskan icke rätt länge skola fortfara att gorå sig hopp om seger
öfver det äfven af annan man fortsätta bemödandet till rättvisans fördel.
I allt fall är och förblifver tjänsten förhatlig; och jag inser ingen möjlighet,
huru den skulle pliktmässigt och till allmänt gagn skötas, utan att
ådraga innehafvaren missnöje och oförrätter från mer än ett politiskt
parti.---Jag må icke förneka, att i mitt medvetande möjligen döljer
sig något hopp om en sådan framtidens gunst, som jag här förcspeglat.
Och hvad skulle jag, i sådant fall, högre önska, än att jag kunnat lämna
vida rikhaltigare bidrag till dessa lagreformer, som äro så högt af nöden?
Men så mycken förebråelse jag än af mina tadlare fått uppbära för bristande
verksamhet i donna väg, kan jag dock själf åtminstone icke förebrå
mig brist på vilja eller slumrande omtanke. Jag har begagnat de krafter,
som varit mig öfriga efter en redan lång lefnad och en rätt svår och långvarig
sjuklighet, hvilken äfven under tjänstetiden ej sällan infunnit sig.»
Theorell återgick till sin häradshöfdingtjänst, hvarifrån han emellertid
tog afsked 1858. Af Rikets Ständer beviljades honom samma år en
lifstidspension. Han afled i Stockholm den 15 december 1861.
Af trycket har Theorell utgifvit bland annat » Anckarsvärdska politiken,
en blick på 1840 års Riksdag» (2 h., 1842 — 1843), »Öfver svenska
nationalrepresentationens ombildning 1844» samt »Betraktelser och handlingar
hörande till reformen i nationalrepresentationen och allmänna lagen»
(3 h., 1846—1848).
— 1911 —
107
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
80. Den 24 juli 1848, angående förklaring af 13 kap. 1 § rättegångsbalken
rörande jäf mot domare m. m.
(Åmb.-ber. för 1848, sid. 35, för år 1849, sid. 18, samt till Riksdagen
1850, sid. 130.)
Enligt beslut den 14 februari 1850 faun Kungl. Maj:t det af J. 0. föreslagna
lagstadgandet icke kunna såsom lagförklaring meddelas.
81. Den 24 juli 1848, angående utfärdande af lagförklaring af innehåll
att i hvarje utslag, hvarigenom böter ådömdes, också ovillkorligen bolde utsättas
det straff, hvari de, vid bristande tillgång, skulle förvandlas.
(Åmb.-ber. för 1848, sid. 52.)
Enligt beslut den 6 februari 1849 förklarade Kungl. Maj:t, att då framställningen
innefattade ändring i ett gällande lagstadgande, kunde lagförklaring
i ämnet icke utfärdas.
_ 82. Den 29 augusti 1848, angående utfärdande i lagförklaringsväg af
ett tillägg till 3 kap. 6 § straffbalken i syfte att vatten- och brödstraffet
måtte för hafvande kvinna eller kvinna med spädt barn utbytas mot ensamhetsfängelse.
(Åmb.-ber. för 1848, sid. 55.)
Enligt beslut den 6 februari 1849 faun Kungl. Maj:t det af J. O. föreslagna
lagstadgandet icke kunna meddelas såsom lagförklaring.
83. Den 14 november 1848, angående vård och förtecknande af de
föremål häktad person finnes innehafva.
(Åmb.-ber. för 1848, sid. 50, samt för 1849, sid. 18.)
Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.
84. Den 23 november 1848, angående skyldighet för Konungens befallningshafvande
att utan speciellt uppdrag eller beordrande för hvarje fall vidtaga
nödiga förberedande åtgärder för utarrenderande af kronoegendomar.
(Åmb.-ber. för 1848, sid. 59.)
Genom beslut den 4 maj 1850 meddelades föreskrifter i det af J. O.
angifna syfte.
85. Den 2 januari 1849, angående uppdrag för lagberedningen att utarbeta
ett förslag till nytt straffsystem samt särskilda författningar rörande
— 1911 —
108
/
vissa brotts bestraffning äfvensom angående ändradt arbetssätt för och nya
ledamöter i lagberedningen.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 61.)
Enligt beslut den 3 juli 1849 faun Kungl. Maj:t J. 0:s framställning i
förstnämnda afseende icke för det dåvarande föranleda till åtgärd, hvarjämte
Kungl. Maj:t ej fann skål fästa vidare afseende vid framställningen i öfrig!.
86. Den 27 januari 1849, angående lagförklaring till vinnande af enhet
i lagskipningen rörande verkan af testamentsbevakning m. m.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 41, för 1849, sid. 18, samt till Riksdagen 1850.
sid. 131.)
Enligt Kungl. Maj-.ts beslut den 14 februari 1850 blef J. 0:s framställning
utslagen.
87. Den 16 april 1849, angående beredande af ökadt utrymme åt Svea
hofrätts arkiv.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 15.)
Sedan hofrätten i infordrad! utlåtande tillstyrkt att med denna fråga finge
anstå i afbidan på sannolikt blifvande omorganisation af hofrätterna, fann
Kungl. Maj:t genom beslut den 28 augusti 1849 framställningen icke föranleda
till någon åtgärd. Enligt anteckning i ämbetsberättelsen till Riksdagen
1853 —1854 (sid. 26) både behofvet af utrymme för arkivet sedermera under
år 1852 blifvit tillgodosedt.
88. Den 31 oktober 1850, angående dels ändring och förklaring af
öfverståthållarämbetets kungörelse den 16 september 1850 om skyldighet att
göra anmälan om offentliga föreställningar, dels en allmän revision af befintliga
påbud och stadgande i s. k. ordnings- eller polismål, utfärdade af lokalmyndigheter
för särskilda orter.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 108.)
Enligt beslut den 22 augusti 1851 faun Kungl. Maj:t ej skål för det dåvarande
vidtaga någon åtgärd i anledning af J. 0:s framställning. (Jmfr ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 2.)
89. Den 15 januari 1851, angående fråga huruvida i ett visst fall förfalskning
af prästbetyg vore att anse för ett brott, som »störer allmänna
säkerligen».
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 106.)
Till svar härå meddelade Kungl. Maj:t i skrifvelse den 2 maj 1851, att
sedan högsta domstolen i infordrad! yttrande uttala! som sin mening att för
—
1911 —
109
falskningsbrott vore att hänföra till sådan förbrytelse, som ofvan nämnts,
både Kungl. Maj:t funnit godt gilla donna mening.
90. Den 30 maj 1851, i fråga om rätt till uppsägning af borgen för
kronans uppbörd.
(Åmb.-ber. för 1851, sid. 115.)
Enligt beslut den 23 november 1852 fann Kungl. Maj:t den gjorda framställningen
icke föranleda till någon åtgärd.
91. Den 27 juni 1851, angående förbud för ämbetsman eller myndighet
att genom offentligt påbud eller annorledes kungöra sina åsikter om tryckfrihetens
bruk.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 114.)
Enligt beslut den 22 augusti 1851 faun Kungl. Maj:t icke skål vidtaga
någon åtgärd i anledning af hvad J. O. hemställt.
92. Den 17 oktober 1851, angående åtgärder för dels förtecknande, dels
utgallring af domstolars och ämbetsverks arkivhandlingar.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 117; jfr ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 51.)
I anledning af donna framställning meddelade Kungl. Maj:t den 12 oktober
1860 föreskrift om utgallring och förstöring af vissa handlingar i Svea
och Göta hofrätters arkiv.
93. Den 31 oktober 1851, angående utfärdande af pass åt försvarslösa
personer.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 119.)
Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.
94. Den 8 mars 1852, angående uppkommen fråga, huruvida kommerskollegium
vore berättigad! att i visst afseende meddela undantag från
bestämmelserna om fribrefs utfärdande enligt kungl. förordningen den 1 mars
1841.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 57.)
I skrifvelse den 23 november 1852 gaf Kungl. Maj:t J. O. tillkänna, att
kommerskollegium anbefallts afgifva utlåtande, huruvida föreskriften om fribref
för svenska fartyg kunde helt och hållet upphöra; samt att emellertid J. 0:s
hemställan komme att förfalla.
— 1911 —
no
95. Den 17 mars 1852, angående fråga om rätt för justitieborgmästaren
i Göteborg att ålägga s. k. stadssoldat^ extra judiciella bestraffningar enligt
krigslagarna.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 62.)
Enligt beslut den 19 maj 1853 lät Kungl. Maj:t äfven för framtiden bero
vid det af justitieborgmästaren iakttagna sättet att handhafva disciplinen vid
stadsvakten. ,T. 0:s framställning föranledde alltså ej till någon åtgärd.
96. Den 17 mars 1852, angående domstols skyldighet att förskjuta
kostnader i konkursmål, där tillgång till ersättning saknas."
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 62.)
Framställningen, som hänvisades till den af Kungl. Maj: t den 17 juni
1858 tillsätta kommittén för utarbetande af förslag till ny konkurslag m. m.,
beaktades i det af kommittén år 1859 afgifna förslaget.
97. Den 13 april 1852, angående rätta förståndet af en år 1834 beviljad
förhöjning i lösen för passvisering hos svenska och norska generalkonsuln i Åbo
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 61.)
Kungl. Maj:t beslöt i anledning häraf den 15 februari 1853, att efter den
dåvarande generalkonsulns afgång ifrågavarande förhöjning skulle upphöra.
98. Den 29 april 1855, angående skyldigheten för uppbördsman vid
iegementen, som hafva hästar att underhålla, att verkställa inventeringar af
foderförråd m. m.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 49.)
Framställningen synes icke hafva föranledt någon omedelbar åtgärd.
B. Till Riksdagen.
99. Angående höjning af anslaget till justitieombudsmansexpeditionen
(framställning under Riksdagen 1847—1848).
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 23.)
Framställningen afslogs af Ständerna.
100. Angående utfärdande af lagbestämmelse, i syfte att vid förvandlade
böters och prygelstraffs sammanläggning prygelstraffet skulle i ena hot användas.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 107, samt till Riksdagen 1853
sid. 7.)
Framställningen upptogs ej till behandling af Ständerna, ehuru förnyad
vid Riksdagen 1853.
1911 -
in
101. Angående ändring af bestämmelserna i förordningen den 10 juni
1841 om straff för olofligt innehafvande af dyrk.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 109, samt till Riksdagen 1853, sid. 7.)
Vid Riksdagen 1853—1854 antogo Ständerna för sin del en förklaring
af bestämmelserna i ämnet (skrifv. n:r 110). Med gillande häraf utfärdade
Långt. Maj:t förordning i ämnet den 27 november 1854.
102. Angående borttagande eller ändring af föreskriften om rätt för
domstolarna i hufvudstaden att jämte straffets utsättande efter lag döma
brottsliga personer, livilka för grof vanart andra gången skola lida straff, till
arbete på spinnhuset i Stockholm.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 7.)
Framställningen synes ej hafva upptagits till behandling.
103. Angående utfärdande af en författning, hvarigenom kronan förklarade
sig icke vidare äga någon rätt till de s. k. Trippiska godsen i Halland
eller till deras inlösande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 40.)
Framställningen afslogs af Ständerna.
104. Angående afskaffande eller inskränkning af rätten för Konungens
befallningshafvande och andra underordnade myndigheter att stadga viten,
där ansvar icke är i lag bestämdt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 2.)
Framställningen synes icke hafva upptagits till behandling af Ständerna.
105. Angående förslag till ändring i stängsellagen, i syfte att åstadkomma
en rättvisare fördelning af stängselskyldigheten.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 4.)
Framställningen synes icke hafva upptagits till särskild behandling af
Ständerna.
106. Angående stadgande af ansvar för tjänstefel af domare eller Konungens
befallningshafvande i andra fall än de förut i lag stadgade (rättegångsbalken
kap. 1 § 12 och utsökningsbalk^ kap. 9 § 5.)
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 6.)
Framställningen afslogs af Ständerna.
- 1911 —
112
107. Angående tillägg till 24 § i förordningen den 13 juli 1818, i syfte
att inteckning måtte kunna dödas, då den intecknade gälden är gulden eller
af annan orsak försvunnen eller ogiltig.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 6.)
Framställningen upptogs ej af Ständerna till behandling.
108. Angående ändring af öfverskriften till 61 kap. missgärningsbalken
samt af 2 § af nämnda kap., i syfte att därunder må tydligt inbegripas äfven
ansvar för delaktighet i mindre brott och förseelser.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 7.)
Upptogs ej till behandling af Ständerna.
109. Angående förslag till lag om landtmäteriförrättningar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 11; jmfr uttalanden n:r 72 bär nedan.)
Upptogs ej till behandling af Ständerna.
Anmärkning. I ämbetsberättelsen till Riksdagen 1853 väckte Theorell
såsom »motioner å ämbetets vägnar» dels en hel del förslag, som han förut
utan åsyftadt resultat framlagt för Kungl. Maj:t, dels samtliga uttalanden i
lagstiftnings- och andra frågor, som lian hatt i föregående ämbetsberättelser
sedan senaste Riksdag. Dessa »motioner» återfinnas bland framställningar
till Kungl. Maj:t eller uttalanden om lagskipning^ samt i lagstiftningsfrågor
m. m.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
28. Kontroll öfver renovationen af domböcker m. m.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 24.)
29. Tillsynen öfver landtmätares redovisningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 30. Jämför ämb.-ber. för 1849, sid. 164.)
30. Missbruk af tryckfriheten.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 1.)
31. Om lagskipningen och dess historia efter år 1809.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 18.)
32. Lagskipningens beroende af opinionsnämnden och behofvet af dennas
ombildning.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 23.)
— 1911 —
33. Om behofvet af bättre lönevillkor för öfverdomarne.
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 30.)
113
34. Gränserna mellan ständernas och regeringens lagstiftningsmakt.
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 32.)
35. Granskning af vissa domar i högsta instans angående särskilda högmålsangifvelser
åren 1816, 1834 och 1838; två mot prästmän anställda åtal
för utspridande i tryckt skrift af villfarande lärosatser; strandägares fiskerätt
och kronans rätt till fiske m. m.; ett åtal mot en af arméns officerare
för tjänstefel samt en tvist om rätta förståndet af ett testamente.
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 37.)
36. Om regleringen af domsagor. (Iakttagelser under ämbetsresa.)
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 170.)
37. Åtgärder för tryggande af jordbruksarbetares rätt till försörjning
m. m. (Iakttagelser under ämbetsresa.)
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 173.)
38. Allmänna undervisningsverkens reformerande.
(Åmb.-ber. för 1849, sid. 177.)
39. Lagberedningens förslag till rättegångsbalk samt sättet för reform
af domstolsorganisationen.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 1.)
40. Åtgärder till förebyggande af skogssköfling.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 92.)
41. Förstärkande af antalet medlemmar i högsta domstolen m. m.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 115.)
42. Om J. 0:s rätt att afgifva omdömen öfver lagskipning^» i högsta
instans.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 121.)
43. Om lagstiftning beträffande Konungens befallningshafvandes ansvarighet
i polismål och andra ekonomiska ärenden, med tillämpning dels på för
Jlist
ilie: mbudsmannens ämbctsberältclse till 1.911 års Riksdag. 15*
114
hållandet vid marsoroligheterna i Stockholm år 1848 och dels på ett mål rörande
förvaltning af allmänna medel.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 130.)
44. J. 0:s rätt att utreda lagskipningens tillstånd (försvar i anledning
af gjorda angrepp).
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 1.)
45. Sättet för afgörande af lagars giltighet äfvensom om J. 0:s rätt
att hos Kungl. Maj:t begära lagförklaring.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 8.)
46. Om högsta domstolens rättsskipning i vissa mål, nämligen angående
giltigheten af skuldfordran hos omyndig förklarad person; bestraffning
af våld, hvarmed våld styres; ansvarighet för fattigkassors förvaltning;
fastighetshandel med omyndig köpare.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 11.)
47. Om sättet att höra vederpart^ öfver besvär hos öfverrätter och
högsta domstolen.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 84.)
48. Häktning och angifvelse för brott.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 85.)
49. Hvilken domstol, som lämpligen borde upptaga åtal emot hofrättsledamöter
för tjänstefel.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 94.)
50. Domstol för åtal mot statsråd för tjänstefel, som icke kunna vid
riksrätt åtalas.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 91.)
51. Domstol för åtal mot J. O. för tjänstefel.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 96.)
52. Rätten till besittning af omtvistad fast egendom.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 98.)
53. Konkursdomstol för bolag, däri frälseman äger del.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 99.)
— 1911 —
115
54. Fråga huruvida boskillnad kan erhållas utan förevarande obestånd.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 100.)
55. Sättet att åvägabringa bouppteckning i tvungen konkurs.
(Åmb.-ber. för 1851, sid. 101.)
56. Bör löftesman i följd af proprieborgen förpliktas att under gäldenärens
konkurs inlösa skuldförbindelse, innan den blifvit i konkursen bevakad?
(Åmb.-ber. för 1851, sid. 104.)
&7. Om den rätt, som bör tillkomma innehafvare af skuldsedel, ställd
till viss man eller order, men icke öfverlåten.
(Åmb.-ber. för 1851, sid. 105.)
58. Om pantsatt skuldförbindelses utgifvare må lagsökas, när pantsättaren
är under konkurs, innan fordran hos denne blifvit bevakad.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 106.)
59. Granskning af högsta domstolens prejudikat i vissa mål, bland
annat om, lagsökning; om innehållet af vadeinlaga eller deduktion; om testamentstagares
rätt till vederlag i visst fall; om rätt till nedläggande af allmänt
åtal samt verkan af ackord.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 9.)
60. Undersökning af orsakerna till arbetets olika skyndsamhet i rikets
hofrätter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 38.)
61. Lagberedningens förslag till straffbalk, i hvad det anginge straff för
stöld, snatteri och åverkan.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 41.)
62. Om förbud för Konung och tronarfvinge att förvärfva fast egendom
i riket.
(Åmb.-ber. för 1852, sid. 53.)
63. Ändring af bestämmelserna rörande handräckning af Konungens
befallningshafvande i vattenrättsmål.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 64.)
- lön —
116
64. Reformering af folkskoleväsendet.
(Åmb.-ber. för 1852, sid. 65.)
65. Om religionsfriheten.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 68.)
66. Tolkning af stadgandena om bysättning för löpande förskrifning,
ställd på längre förfallotid än tolf månader.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 23.)
67. Granskning af högsta domstolens prejudikat i följande ämnen: om
medgift eller hemföljd; vissa inteekningsfrågor; förmånsrätt för barnaarf; utmätning
af norrmans fasta egendom i Sverige; utsökning af konkursgäldenärs
fordringar samt fastighetsköps fullbordande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 27.)
68. Försvar för J. 0:s befogenhet att granska högsta domstolens åtgärder.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 57.)
69. Allmänna reflexioner i fråga om lagskipningens tillstånd.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 60.)
70. Granskning af högsta domstolens prejudikat i följande ämnen: om
äktenskapsförords bevakande såsom testamente; försummelse af kronofogde
att insända utmätningsdiarier; löpande förskrifning; laga forum i fråga om
prästrättigheter; tvist rörande hemmantal; en skiftesfråga; äkta mans målsmanskap
för hustru; löftesförbindelse för en varas leverering samt anvisning
(Åmb.-ber. för 1854, sid. 65.)
71. Granskning i vissa delar af kung!. Maj:ts instruktion för landshöfdingarne
in. fl. den 10 november 1855.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 8.)
72. Granskning åt de lagstiftningsgrunder, från hvilka gällande skifteslagar
utgått, och i samband därmed förslag till lag om landtmäteriförrättningar,
särskild! med syfte att genom en förbättrad skifteslag äfven bättre
skogshushållning skulle kunna införas. (Jämför framställningen till Riksdagen
n:r 109 här ofvan.)
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 11, 15 och 131.)
— 1911 —
117
73. Om religionsfriheten och därmed sammanhängande frågor.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 35.)
74. Betraktelse!'' öfver tryckfriheten samt obehöriga inskränkningar däri.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 51.)
75. Granskning af högsta domstolens prejudikat i bland andra följande
ämnen: pröfning af giltigheten af kontrakt; tillämpning af författningen om
lösöreköp i visst fall; öfverlåtares ansvarighet för skuldebref; rusthållare
äganderätt till munderingspersedlar m. in.; rätt till kvittning utan att förbehåll
därom gjorts; åklagares rätt till bötesandel; verkan af fastebref i förhållande
till hembudsskyldighet; om skadeståndsskyldighet för uraktlåten vård
om medel, som blifvit bortstulna genom inbrott i ämbetsrum.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 104.)
Åtal.
251. T. f. ordförande i Östra häradsrätt af Blekinge län, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för misshandelsbrott m. m.
Den åtalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 18.)
252. Öfverståthållaren jämte polismästaren i Stockholm, i anledning af
deras förhållande vid oroligheterna den 18 mars 1848.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1848, sid. 19, för 1849, sid. 106, samt till Riksdagen
1850, sid. 138.)
253. Advokatfiskal i Svea hofrätt, för bristande kontroll i fråga om
underrätternas domböcker samt dröjsmål med åtals utförande.
Advokatfiskal dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 134, samt för 1851, sid. 45.)
254. Konungens befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län, för obehörig
verkställighet af ett Kungl. Maj:t underställdt utslag.
I anledning af åtalet dömdes vederbörande till böter.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 135.)
255. Rådstufvurätten i Galle, för fördröjd handläggning af två rättegångsmål.
Rådstufvurättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 136.)
— 1911 —
118
256. T. f. ordförande i Uppvidinge häradsrätt, för felaktig sammanläggning
af straff, ådömda för inbrott och stöld.
Den åtalade dömdes till böter och att utgifva ersättning.
° (Ämb.-bcr. för 1849, sid. 138.)
257. Rådstufvurätten i Skeninge, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för andra resan stöld.
Rättens ledamöter dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 155.)
258. T. f. polismästaren i Stockholm, för dröjsmål med ett till domstol
remitterad! måls expedierande.
Böter ådömdes t. f. polismästaren.
(Ämb.-ber. för 1849, sid. 160.)
259. Grufverättens i Störa Kopparberget ordförande och ledamöter, för
obehörigt upplösande af en i Bergslagets s. k. enskilda verks angelägenheter
hållen sammankomst in. m.
Ordföranden dömdes till böter, men åtalet mot ledamöterna ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 147.)
260. Häradshöfdingen i Valkebo härad, för felaktig sammanläggning af
straff för stöld dels med dels utan inbrott.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 155.)
261. T. f. ordförande i Bräkne häradsrätt och t. f. landssekreteraren i
Blekinge län, den färre för ådömande och den senare för verkställande af
fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt.
Häradsrättens t. f. ordförande ansågs icke kunna fällas till ansvar eller
ersättningsskyldighet, hvaremot t. f. landssekreteraren dömdes till böter och
att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 157.)
262. Ordföranden i bergstingsrätt inom Västerbottens län, hållen vid
Olofsfors bruk, för felaktig förvandling af tjufnadsböter.
Den åtalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 159.)
— 1911 —
119
263. Landssekreteraren och t. f. landskamreraren i Värmlands län, för
verkställande af fängelsestraff utöfver högsta kroppsplikt.
Landssekreteraren och t. f. landskamreraren ådömdes bötesansvar och
ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 161.)
264. Magistraten i Lund, för dröjsmål med delgifvande af utslag i mål,
som angått häktad person.
Magistratens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 163.)
265. T. f. ordförande i Gudhems häradsrätt, för dels upptagande till
handläggning af mål, som ej varit behörigen instämdt, och dels handläggning
af samma mål före den i stämningen utsätta tid.
T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 165, samt för 1851, sid. 67.)
266. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för underlåtenhet
att befordra ett utslag till verkställighet, för dröjsmål med förpassning af häktad
person samt för försummelse i fråga om tillsyn af länshäkte.
Åtalet, i hvad angick första punkten, ogillades. I öfrig! ådömdes bötesansvar
och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 168, samt för 1851, sid. 59.)
267. Landssekreteraren i Södermanlands län, för försummelse i ett lagsökningsärende.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1850, sid. 173.)
268. Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för felaktig tillämpning
af förordningen den 10 april 1810 angående mildring i straffet för
lägrad kvinna.
Anmärkta förfarandet förklarades ej hafva varit med lag öfverensstämmande.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 42.)
269. Rådstufvurätten i Vaxholm, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för oloflig utminutering af brännvin m. m.
Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 52.)
— 1911 —
120
270. Domhafvande!! i Torps tingslag, för olaga uppskof med rannsakning
af häktad.
Åtalet föranledde böter för den åtalade.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 53.)
271. Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning och kvarhållande
i häkte.
Polismästaren dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 54.)
272. T. f. domhafvande i Ramsele tingslag, för dels obehörigen utsätta
och hållna urtima ting eller extra sammanträden angående skjutsregleringar,
dels olagligt utdömande af ersättning för dessa sammanträden.
I fråga om första anmärkningspunkten ansågs ansvar icke kunna ådömas.
1 anledning af den senare dömdes den åtalade att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 56, samt för 1852, sid. 31.)
273. T. f. ordförande i Göstrings häradsrätt, i anledning af särskilda
utslag, hvarigenom dels urbota straff omedelbart ådömts för andra resan stöld,
hvilket straff för öfrigt oriktigt bestämts till spöslitning, dels böter, ådömda
för andra resan stöld, förvandlats till spöstraff i stället för fängelse vid vatten
och bröd.
T. f. ordföranden dömdes till böter för det omedelbara ådömandet af
urbota straff. Hvad i öfrigt lagts honom till last ansågs icke höra föranleda
någon ansvarspåföljd.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 58.)
274. Stockholms kämnersrätt, för uraktlåtenhet att ådöma laga ansvar
för ett erkändt lägersmål.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 59, samt för 1852, sid. 23.)
275. Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, för dröjsmål med
handläggningen af lagsökningsärende.
Landshöfdingen och en t. f. landssekreterare dömdes till böter samt att utgifva
ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 61.)
276. Stockholms kämnersrätt, i fråga om uraktlåtenhet att ålägga värjemålsed
emot ett vittnes utsago.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 61.)
— 1911 —
121
277. Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för dröjsmål
med straffs verkställande å barnaföderskor (felaktig tillämpning af förordningen
den 10 april 1810).
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 63.)
278. Förutvarande ordförande i kämnersrätt^ i Nyköping, för försummadt
uppsättande af kämnersrättens dombok.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 64.)
279. T. f. ordförande i Sollefteå tingslags häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för oloflig försäljning af stärka drycker.
Böter ådömdes t. f. ordföranden.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 65.)
280. Häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för dröjsmål med hållande
af laga af- och tillträdessyn samt för försummelse att uppsätta protokoll
öfver förrättningen äfvensom för onödigt fördröjande af ett konkursmåls
afgörande.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1851. sid. 65.)
281. Kämnersrätten i Västerås, för olagligen eftergifven värjemålsed m. m.
Åtalet föranledde bötesansvar.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 67.)
282. Häradshöfdingen i Gudhems härad, i fråga om utdömande af vite
m. in. Sedan häradsrätten under annan ordförande till behandling upptagit
ett mål, oaktadt svaranden, som uteblifvit, ej blifvit behörigen stämd, samt
förelagt svaranden att vid vite komma tillstädes nästa ting (hösttinget), hade
häradsrätten, då svaranden äfven vid hösttinget uteblifvit, utdömt vitet och
förelagt svaranden förhöjd! vite, utan att fråga varit om beslutens delgifning
med svaranden.
1 anledning af åtalet förklarades, att då vid hösttinget förhöj dt vite förelädes
svaranden, häradsrätten rätteligen bort i sammanhang därmed förordna
om beslutets kungörande för honom.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 67, samt för 1852, sid. 28.)
Justitieombudsmannens ämbetslerättelse till 1.911 års Riksdag. 16*
122
283. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för dröjsmål
med behandling af besvär öfver ett riksdagsmannaval m. m.
Landskamreraren och landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 68.)
284. Komministern i Almunge församling, för vägran att dels till genomläsning
eller för afskrifvande framlämna ett prästbetyg, dels att lämna tillgång
till sockenstämmoprotokoll.
Komministern dömdes till varning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1851, sid. 69, för 1852, sid. 33, samt för 1854,
sid. 30.)
285. Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för en minderårig
persons obehöriga kvarhållande i länshäktet.
Åtalet fick förfalla.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 71.)
286. Domhafvande!! i Torstuna, Simtuna in. fl. härad samt t. f. domhafvande
därstädes, i anledning däraf att åtskilliga domböcker förkommit.
Åtalet tick förfalla.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 71.)
287. T. f. ordförande i Åse och Viste häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter och vite, som ådömts en person för det han nedhuggit ändras
till prydnad planterade träd.
T. f. ordföranden dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 72.)
288. Häradshöfdingen i Sunnerbo härad, för felaktigt gravationsbevis.
Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 72.)
289. T. f. ordförande i Kållands häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för andra resan stöld m. m.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 73.)
290. T. f. allmän åklagare vid Faurås häradsrätt, i anledning af tvänne
häktade personers obehöriga kvarhållande under afbidan å besvär, som t. f. åklagaren
anmält sig vilja anföra, men sedermera icke anfört.
Den åtalade dömdes att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 74, samt för 1852, sid. 24.)
— 1911 —
123
291. T. f. ordförande i Säbrå häradsrätt, för felaktighet vid förvandling
och sammanläggning af straff för stöld, första gången, i förening med inbrott.
I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter och ersättnings
utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)
292. Häradshöfdingen i Vallentuna härad, för obehörigt dröjsmål med
rannsakning angående häktad person.
Häradshöfdingen dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)
293. Rådstufvurätten i Växjö, i anledning af uppskof med rannsakning
angående häktade.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 75.)
294. Ordförande i Svartlösa häradsrätt, för upptagande till behandling
af en icke instämd talan.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 76, samt till Riksdagen 1853, sid. 13.)
295. Landssekreteraren i Gottlands län, i anledning af fördröjd anstalt
om verkställighet af ett Svea hofrätts återförvisningsutslag rörande en häktad
person.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 77, samt för 1852, sid. 27.)
296. Karantänsbefälhafvaren vid Slita och Konungens befallningshafvande
i Gottlands län, för spärrningsåtgärder i anledning af yppad kolerafarsot.
Karantänsbefälhafvaren förklarades hafva förfarit felaktigt. Konungens
befallningshafvandes anmärkta förfarande ansågs icke höra räknas såsom fel
i ämbetets utöfning.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 78, för 1852, sid. 24, till Riksdagen 1853,
sid. 18, samt för 1854, sid. 27.)
297. Häradshöfdingen i Selebo m. fl. härads domsaga, för ofullständiga
domböcker.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1851, sid. 83.)
— 1911 —
124
298. T. f. ordförande i Länna skeppslags tingsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för första resan stöld.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 16.)
299. Magistraten i Visby, i anledning af ett utslag, hvarigenom en person
dömts till ansvar för uraktlåtenhet att upptaga och bortföra en honom
tillhörig, i Visby hamn utfallen båtlast gråsten.
Magistratens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 17.)
300. Rådstufvurätten i Norrköping, för dröjsmål med utslag öfver häktade
personer.
Rådstufvurättens ledamöter dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 17.)
301. T. f. ordförande i rådstufvurätten i Uppsala, för uraktlåtenhet
att handlägga mål och ärenden.
T. f. ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 19.)
302. T. f. ordförande i Vadsbo häradsrätt i Valla tingslag, för felaktig
förvandling af böter, ådömda för olofligt afvikande ur tjänst.
I anledning af åtalet dömdes t. f. ordföranden till böter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 20.)
303. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för en fånges
oskäliga Innehållande i straff- och arbetsfängelse.
Landshöfdingen allod under åtalet och förföll därför straffansvar beträffande
honom. Landssekreteraren dömdes att höta ett belopp, motsvarande två månaders
löneinkomst. Därjämte förpliktades den senare gemensamt med landshöfdingens
stärbhus att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 20, samt till Riksdagen 1856, sid. 87.)
304. T. f. ordförande i Vätte häradsrätt, för felaktig förvandling af
åverkansböter samt vites- och ensaksböter.
Den åtalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 21.)
305. Domhafvanden i Edsbergs och Lekebergs m. fl. härad, för vägran
att ordna häradsarkiven.
— 1911 —
125
Domhafvande!! ålades vid vite att upprätta förteckningar öfver domsagans
handlingar.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 22, samt till Riksdagen 1853, sid. 22.)
306. Rådstufvurätten i Härnösand, dels för dess förfarande att, sedan
en person förklarats skyldig afträda sin egendom till konkurs, förelägga honom
vid vite att ingifva bouppteckning samt dels i anledning af beviljad boskillnad
utan samband med konkurs.
Rådstufvurättens förfarande beträffande första anmärkningspunkten ansågs
icke kunna föranleda ansvar. Andra anmärkningspunkten föranledde till
bötesansvar för vederbörande ledamöter i rätten.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 25.)
307. Rektorn vid elementarläroverket i Gäfle, för vägran att tillhandahålla
skolkollegiets protokoll (tryckfrihetsförordningen 2 § 4 mom.).
Rektorn meddelades varning att för framtiden sorgfälligare ställa sig lag
och författningar till efterrättelse.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 25.)
308. Domhafvande!! i Gudmundrå tingslag, för dröjsmål med rannsakning
angående en häktad person.
Röter och ersättningsskyldighet ålades i anledning af åtalet.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 31.)
309. Rådstufvurätten i Alingsås, för ofullständiga domböcker.
I anledning af åtalet dömdes vederbörande till böter.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 32.)
310. Landssekreteraren i Västmanlands län, för uraktlåtenhet att införskaffa
af Svea hofrätt fordrade upplysningar in. m.
Landssekreteraren fälldes att bota.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 32.)
311. T. f. ordförande i Gottlands norra häradsrätt, i anledning af ett
beslut rörande en ansökan om eu intecknings dödande. Inteckningen hade
blifvit kraftlös genom dom, som ogillade den fordran, för hvilken inteckningen
var gifven. I strid mot J. 0:s åsikt både häradsrätten ansett sig höra höra
inteckningshafvaren, då inteckningen icke blifvit af sökanden företedd.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 34, samt till Riksdagen 1856, sid. 84.)
— 1911 —
126
312. Ordinarie borgmästaren i Eskilstuna och en t. f. borgmästare därstädes,
för dröjsmål med ett ärendes handläggning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1852, sid. 36, samt för 1854, sid. 40.)
313. T. f. ordförande i Hanekinds häradsrätt, för felaktig förvandling
af straff, ådömdt för första resan stöld och inbrott.
Den tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 8.)
314. Magistraten i Västervik samt Konungens befallningshafvande i
Kalmar län, för felaktigt förfarande vid verkställighet af fängelse å korrektionsinrättning.
Magistratens ledamöter samt vederbörande landssekreterare dömdes att
höta och utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 8, samt för 1854, sid. 41.)
315. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för verkställande
af förvandlingsstraff utöfver högsta kroppsplikt.
Landssekreteraren i länet dömdes att höta samt utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 10.)
316. Borgmästaren i Västervik, för försummad handräckning till verkställighet
af ett skuldfordringsutslag.
För anmärkta försummelsen dömdes borgmästaren att till närmaste fattighus
bota det belopp, som motsvarade den honom såsom borgmästare tillkommande
lön under en månad, hvarjämte honom ålades ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 11.)
317. Stockholms rådstufvurätt, för vägran att å sjukhus af höra ett sjukt
vittne.
Vederbörande ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 12.)
318. Domhafvande!! i Snefringe härad, för dröjsmål med rannsakning
angående en häktad.
Domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 15, samt 1856, sid. 96.)
— 1911 —
127
319. Konungens befallningshafvande i Jämtlands län, för ogillande af
en utmätningsauktion å fastighet.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 16, 1856, sid. 90, samt 1859, sid. 89.)
320. Konungens befallningshafvande i Kalmar län, för underlätet besvarande
af trenne J. 0:s skrifvelse!''.
Landssekreteraren i länet dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 17.)
321. T. f. ordförande i Kinnefjärdings häradsrätt, för felaktig förvandling
af dels för skogsåverkan ådömda böter dels vitesbot, hvartill en och
samma person blifvit förpliktad.
T. f. ordföranden dömdes till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 17.)
322. Kämnersrättens i Kalmar ordförande, för dröjsmål med aflämnande
af utslag och rannsakningshandlingar angående en häktad person, som hänvisats
till annan domstol.
Kämnersrättens ordförande dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 18.)
323. Rådstufvurätten i Galle, i anledning däraf att rådstufvurätten förklarat
sig icke kunna upptaga till pröfning af en enskild man anställd! åtal
med påstående om ansvar å tv änne personer för fylleri.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 19, samt för 1854, sid. 43.)
324. Borgmästaren i Västervik, för ofullständiga domböcker, samt ordföranden
i kärn ner sr ätten därstädes, för försummelse att till rådstufvurätten
aflämna rannsakningshandlingar rörande två häktade personer.
De åtalade dömdes till böter, hvarjämte ordföranden i kämnersrätt»;,!
ålades utgifva ersättning.
(4mb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 20.)
325. Kämnersrättens i Malmö ordförande, för dröjsmål med aflämnande
till rådstufvurätten af rannsakningshandlingar angående en häktad person.
Ordföranden dömdes till böter samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 22.)
— 1911
128
326. Domhafvande!! i Marks härad, för det han utom rutten gifvit föreskrift
om lösgifvande af häktade personer, hvilka voro sakfälla men ännu
icke afstraffade.
Domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1853, sid. 22, samt 1856, sid. 101.)
327. Ledamöter af Konungens statsråd — vid riksrätt efter konstitutionsutskottets
förordnande — emedan de, efter det Riksdagen i vissa delar
antagit en kungl. proposition om förenkling af grundskatterna m. m., tillstyrkt
Konungen att låta ärendet förfalla.
De tilltalade frikändes.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 1.)
328. T. f. domhafvande i Lysings och Göstrings härad, för uraktlåtenhet
att i behörig tid uppsätta och utsluta domböcker.
T. f. domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 23.)
329. Göta artilleriregementes krigsrätt, för felaktig sammanläggning af
straff, ådömda för olofligt tillgrepp, rymning och förskingring af munderingspersedlar.
Krigsrättens ordförande och ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 23.)
330. Borgmästaren i Mariefred, för ofullständiga domböcker samt för
uraktlåtenhet att uppsätta rådstufvurättens och magistratens protokoll.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 24.)
331. Domhafvande!! i Norrbo härad, för felaktigt gravationsbevis.
I anledning af åtalet dömdes den tilltalade till böter, hvar,jämte han
ålades utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 24, samt till Riksdagen 1856, sid. 73.)
332. Rådstufvurätten i Skeninge, emedan en del af rådstufvurättens
domböcker icke blifvit i behörig tid uppsätta och justerade samt rättens
arkiv lämnats i oordnadt skick.
Ordföranden och Ofri ga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 25.)
— lvu —
129
333. T. f. domhafvande i Långhundra härad, för uraktlåtenhet att i rätt
tid expediera protokoll och beslut i ett mål.
T. f. domhafvande!! dömdes till böter.
(Åmb.-ber. för 1854, sid. 26.)
334. Kyrkoherden i Huddinge församling, i anledning af uti ett prästbetyg
införda anteckningar om en persons lefverne.
Kyrkoherden frikändes från allt ansvar, men erinrades vänligen att, inom
gränserna af det antagna attestformuläret, iakttaga den varsamhet, som vore
nödig till undvikande af särskild rättegång.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 26.)
335. Häradshöfdingen i Bräkne härad, för vägran att å inställelsedagen
i en konkurs emottaga då ingifven anmärkningsskrift med därvid fogade
handlingar.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 29.)
336. Häradshöfdingen i Sollefteå tingslag, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för förtegadt hittegods, vid sammanläggning af ansvaret för nämnda
förbrytelse med bestraffning för inbrott.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 29.)
337. T. f. domhafvande i Faurås, Årstads och Himble härad, i anledning
af uraktlåtenhet att uppsätta och aflämna ägodelningsrättsdagböcker och
protokoll m. m.
Den tilltalade dömdes att för alltid mista rättigheten att i domarvärf
begagnas, hvar jämte honom ålades, vid vite af två månaders fängelse, att
afhjälpa anmärkta bristfälligheter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 30.)
338. Rådstufvurätten i Arboga, i anledning af dels beslut angående fyllnadsed
i fråga om lägersmål, dels ock beslut af olika innehåll rörande tilltalades
skyldighet att personligen svara i fyllerimål.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 31.)
339. Rådstufvurätten i Kungsbacka, för ofullständiga domböcker.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 32.)
Ju. sti t ieorn l/udsm änne» s (imlctsherättclse till Vill urs Riksdag. 17*
130
340. Visitatorer, tillförordnade af domkapitlet i Västerås — i anledning
af religiösa oroligheter i Orsa socken — för obehörig befattning med tvänne
personers resa.
Åtalet ogillades.
(Imb.-ber. för 1854, sid. 32. samt för 1857, sid. 3.)
341. Kronofogden i Ofvan Siljans fögderi, för två personers obehöriga
gripande och insändande till länshäktet.
I anledning af åtalet dömdes, att kronofogden skulle af Konungens befallningshafvande
med ord och varning näpsas.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 35, samt för 1857, sid. 3.)
342. Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för dess åtgärd
att utvisa tva personer från länet samt i anledning af vidtagna ändringar i
de för dessa personer utfärdade pass.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 38, samt för 1857, sid. 3.)
343. Häradshöfdingen i Svartlösa härad, för felaktig dom i ett mål
angående utbekommande af löneförmåner.
Häradshöfdingen dömdes till böter samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 40.)
344. T. f.'' ordförande i Södra Möre häradsrätt, i anledning af en konkursdom,
hvarigenom felaktigt beviljats förmånsrätt åt tvänne af konkursgäldenären
såsom förmyndare förvaltade barnaarf framför en i hans fastighet
intecknad fordran.
T. f. ordföranden ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 41, samt till Riksdagen 1856, sid. 103.)
345. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, i fråga om försummelse
af dess ämbetsplikt i afseende på verkställigheten af bestraffningar
inom Alingsås kronohäkte.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 43.)
346. Häradshöfdingen i Boteå tingslag, för felaktig sammanläggning
af straff för inbrott och första resan stöld.
Den åtalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 44, samt för 1857, sid. 2.)
— 1911 —
131
347. Domhafvande i Vane härad, för fördröjd rannsakning med häktad
person.
Den tilltalade ålades böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 45.)
348. T. f. borgmästare i Sundsvall, för försummad verkställighet af
beslut om offentlig stämning i konkurs.
I anledning af åtalet dömdes t. f. borgmästaren till böter och ersättnings
utgifvande.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 46.)
349. Stockholms rådstufvurätt, för dröjsmål med ett tvistemåls afgörande.
De åtalade ledamöterna af rådstufvurätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1854, sid. 47.)
350. Consistorium academicum i Lund, för ett beslut om relegation af
en akademisk medborgare i anledning af innehållet uti en af denne utgifven
tidning, benämnd Fäderneslandet.
Den uppfattning, J. O. i åtalet gjort gällande, godkändes.
(Ämb-ber. för 1854, sid. 47, samt till Riksdagen 1856, sid. 77, och
1859, sid. 141.)
351. Domkapitlet i Lund, i fråga om dess behörighet att varna emot
konventiklars hållande.
Domkapitlets ledamöter dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 67.)
352. Borgmästaren i Torshälla, för dröjsmål med domböckers afsilande
och utslags afkunnande.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 68 och 98, samt till Riksdagen
1859. sid. 168.)
353. Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, för meddeladt
beslut om förbud för resande från kolerasmittade orter att från fartyg å Göta
kanal hafva gemenskap med land.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 70, samt för 1857, sid. 5.)
— 1911 —
132
354. Käranersrättens i Borås ledamöter, i anledning af ett utslag,
hvarigenom föreskrifvits obehörigt uppskof med verkställighet af straff, ådömdt
en barnaföderska.
Kämnersrätten förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 72.)
355. Magistraten i Borås, i anledning af ett utslag, hvarigenom en
person vägrats tillåtelse att idka hembryggeri.
Magistratens ledamöter skulle erinras om sitt missförstånd af den i detta
afseende gällande förordning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 72.)
356. Länsman i östbo härad, för vållande till fördröjd bestraffning af
häktad person genom anmälan om besvär, som icke blifvit fullföljda.
Ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 73.)
357. Rådstufvurätten i Ängelholm, i fråga om dröjsmål med rannsakning
angående häktad person.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 76 och 98.)
358. T. f. ordförande i Västra Göinge häradsrätt, för oriktig förvandling
och sammanläggning af straff för stöld och inbrott.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 76.)
359. Amiralitets krigsrätten i Karlskrona, för felaktig sammanläggning af
straff dels för rymning och förskingring af munderingspersedlar och dels för stöld.
Krigsrätten förklarades hafva förfarit oriktigt.
Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 76.
360. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för felaktig handräckningsbegäran
i fråga om verkställighet af underställdt utslag.
Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 79 och 103.)
361. Rådstufvurätten i Gäfle, för dröjsmål med afgörande af ett
konkursmål.
Borgmästaren dömdes till böter, men åtalet mot rättens öfriga ledamöter
ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 81.)
— 1911 —
133
362. Häradshöfdingen i Medelstads härad, för det ett under allmänt
åtal hörande brottmål blifvit lämnadt beroende på framtida anmälan af parterna.
Häradshöfdingen förständigades att målet ånyo företaga och med laga
slut afhjälpa.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 81.)
363. Stockholms rådstufvurätt, för ett i lag bestämdt urbota straffs
nedsättande i enlighet med de för förvandling af böter stadgade grunder.
Rådstufvurätt ens förfarande förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 82, och till Riksdagen 1859, sid. 126.)
364. Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, för obehörigt
dröjsmål med verkställande af straff, för horsbrott ådömdt barnaföderska,
som till häktet medfört ett spädt barn.
Konungens befallningshafvande förklarades hafva i afseende å ifrågavarande
kvinna felaktigt tillämpat förordningen den 10 april 1810.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 83, samt för 1857, sid. 1.)
365. T. f. domhafvande i Gottlands norra härad, i fråga om en intecknings
dödande.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 84.)
366. T. f. domhafvande i Ås härad, för dröjsmål med rannsakning angående
häktad person.
Dröjsmålet förklarades stridande mot lag.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 87).
367. Direktören vid Stockholms södra kronohäkte, för vägran att till
fånges ombud utlämna en till öfverdomstol ställd besvärskrift.
Direktören förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 89.)
368. Borgmästaren i Filipstad, för ofullständiga domböcker.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 90.)
369. Häradshöfdingen i Askims härad, för orätt dom i ett mål om
pinande till bekännelse.
Den tilltalade afled under åtalet, och tick detsamma därför förfalla.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 92.)
— 1911 —
134
370. Häradshöfdingen i Nordmalings och Bjurholms tingslag, i anledning
af felaktig förvandling af böter för nekande af hand och förskrifning.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 93.)
371. Rådstufvurätten i Lidköping, för obehörigt dröjsmål med anhängiga
måls afgörande.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 93, och till Riksdagen 1859, sid. 101.)
372. Stadsfiskalen i Västervik, för olaga häktning.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 94.)
373. Kämner sr ättens i Häfte ordförande, för underlåtenhet att upprätta
saköreslängd^ till kämnersrättens domböcker.
Ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 95.)
374. Rådstufvurätten i Vänersborg, för dröjsmål med afgörande af anhängiga
mål.
Borgmästaren dömdes till böter, men åtalet mot rättens öfriga ledamöter
ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 96, och till Riksdagen 1859, sid. 168.)
375. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket, för öfverträdelse
af tryckfrihetsförordningen vid behandlingen af en för tryckfrihetsbrott
dömd fånge.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 96, och till Riksdagen 1859, sid 87.)
376. Häradshöfdingen i Hällestad och Tjällmo tingslags domsaga, för
felaktig förvandling af böter, ådömda för fönsterinslagning af öfverdåd.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 99.)
377. Krigsrätten vid flottan i Karlskrona, för bestämmande af oriktig
straffart dels för stöld, begången af krigsman från kamrat, och dels för
krigsmans rymning och förskingring af munderingspersedlar i förening med
stöld från kamrat.
Ordföranden och öfriga ledamöter i rätten ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 99.)
— 1911 —
135
378. Häradshöfdingen i Karlstads, Kils och Grums härad, angående
för högt beräknad lösen för ett gravationsbevis.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 101, och till Riksdagen 1862, sid. 4.)
379. Rådstufvurätten i Arboga, för dröjsmål med afgörande af ett konkursmål.
Borgmästaren dömdes till böter, men åtalet mot rättens öfriga ledamöter
ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 102.)
380. Konungens befallningshafvande i Stockholms län, för underlåtenhet
att på domares rekvisition föranstalta om häktad persons afsändande till
rannsakning.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1856, sid. 102.)
381. Rådstufvurätten i Västerås, för obehörigen lämnad t anstånd med
bouppteckningsedens afläggande i tre konkursmål.
Rättens ledamöter dömdes till böter för felaktigt förfarande i ett af målen,
men i öfrig! ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 1.)
382. Rådstufvurätten i Alingsås, för beslut hvarigenom allmän åklagare
från känts rätt att fora talan om ansvar för försummad bouppteckning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 4.)
383. Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för uppskof
med rannsaknings påfordrande angående häktad person, intilldess prästbevis
rörande samma person hunnit anskaffas.
Det anmärkta förfarandet förklarades oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 5.)
384. Rådstufvurätten i Uddevalla, för obehörigt dröjsmål med anhängigä
måls afgörande.
Obehörigt dröjsmål förklarades hafva ägt rum.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 6.)
— lön —
136
385. Rådstufvurätten i Marstrand, för oriktigt förfarande vid böters förvandling
till kroppsstraff och straffens sammanläggning.
Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 7.)
386. T. f. ordförande i Lvillo häradsrätt, för oriktigt domslut, därutinnan
att en för stöld och inbrott tilltalad person blifvit för samma brott dömd till
både böter och kroppsplikt.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 7.)
387. Rådstufvurätten i Sigtuna, för oriktigt domslut i ett boskillnadsmål.
Rättens ledamöter förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 8.)
388. Öfverståthållarämbetet för polisärenden, för verkställighet af konfiskation
å tryckt skrift, innan underrätts underställda utslag om skriftens
brottslighet blifvit af hofrätt pröfvadt.
Öfverståthållarämbetet förklarades icke hafva bort förordna om den till
konfiskation dömda skriftens tagande i beslag, innan hofrätten meddelat sitt
beslut i målet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 8.)
3 ^389. Länsman i Västernorrlands län, för ofullständig och felaktig fångförpassning.
Länsmannen dömdes att bota en half månads lön och förpliktades till
viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1857. sid. 9.)
390. Länsman i Västernorrlands län, för ofullständig och felaktig fångförpassning.
Länsmannen ådömdes böter, motsvarande en månads lön, och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)
391. Länsman i Västernorrlands län jämte fångvaktmästaren vid länshäktet,
för oriktig fångförpassning och verkställighet af straff.
De tilltalade dömdes att hvar för sig höta två månaders lön.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)
— 1911 —
137
392. T. f. ordförande i Väddö och Häfverö skeppslags tingsrätt, för
oriktigt domslut i fråga om bouppteckningsed.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Åmb.-ber. för 1857, sid. 10.)
393. Krigsrätten vid första kompaniet af kronoarbetskårens soldatklass,
för oriktig förvandling af böter för stöld.
Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 10.)
394. Häradshöfdingen i Grums härad, för felaktig förvandling af
böter, ådömda en person för nekande af hand och förskrifning.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)
395. T. f. domhafvande i Visnums härad, för försummelse att i domboken
införa vissa rannsakningsprotokoll äfvensom för dröjsmål att till J. O.
insända samma protokoll.
För den först anmärkta försummelsen ådömdes bötesansvar, men i öfrig!
ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)
396. Öfverståthållarämbetet för polisärenden, rörande underlåtenhet att
insända ett begårdt protokollsutdrag samt att besvara gjorda anmärkningar
vid fångförteckningar äfvensom att inkomma med begärda utlåtanden öfver
eu del klagomål, som hos J. O. blifvit anmälda af enskilda personer.
I anledning af åtalet, i hvad det afsåg de två första punkterna, blef
underståthållare!! ådömd bötesansvar, men i öfrig! ogillades detsamma.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 11.)
397. Rådstufvurätten i Arboga, för obehörigt dröjsmål med afgörande
af en konkurssak.
Fn rådman ådömdes bötesansvar, men öfriga ledamöter af rätten frikändes.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 12.)
398. Rådstufvurätten i Arboga, för dröjsmål med afgörande af åtskilliga
konkursmål.
Borgmästaren och en rådman dömdes till böter, men öfriga tilltalade frikändes.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 12.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1011 års Riksdag.
18*
138
399. Borgmästaren i Norrtälje, för dröjsmål med utgifvandet af domar
i två konkurssaker.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 13.)
400. Bådstufvurätten i Eskilstuna, för obehörigt dröjsmål med konkurssakers
afgörande.
Bältens ledamöter ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 13.)
401. Bådstufvurätten i Köping, för obehörigt dröjsmål med konkurssakers
afgörande.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 13.)
402. Bådstufvurätten i Ängelholm, för försummelse att meddela domar
i två konkursmål.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 13.)
403. Bådstufvurätten i Vadstena, för obehörigt dröjsmål med anhängiga
rättegångars afgörande samt för felaktig dom.
I förstnämnda afseende! dömdes borgmästaren och en rådman till böter,
och i anledning af den felaktiga domen bötfälldes tre rådmän.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)
404. Bådstufvurätten i Kristianstad, för dröjsmål med konkurssakers
afgörande.
Bältens ledamöter ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)
405. Bådstufvurätten i Landskrona, för dröjsmål med konkurssakers
afgörande.
Bättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)
406. Bådstufvurätten i Malmö, för dröjsmål med konkurssakers afgörande.
Borgmästaren och två rådmän dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1857, sid. 14.)
— 1911 —
139
407. Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för underlåtenhet
att i rätt tid påfordra rannsakning angående häktad person.
Bötesansvar ådömdes en t. f. landssekreterare.
(Åmb.-ber. för 1857, sid. 14.)
408. Krigsfiskalen. för ett af honom anhängiggjordt åtal mot en officer
för förseelse utom tjänsten.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. för 1857, sid. 15.)
409. Tillsyningsmannen vid kronohäktet i Alingsås, emedan han, utan
hemställan till Konungens befallningshafvande i länet, förordnat om häktad
persons fri gifvande.
Tillsyningsmannen förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 79.)
410. Krigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet, för oriktig bestämning
af straffart och felaktig sammanläggning af straff.
Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 81.)
411. Borgmästaren i Lindesberg, för dröjsmål med aflämnande af eu
af honom jämte biträde förrättad bouppteckning.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 84.)
412. Kämnersrättens i Bälte ordförande, för ofullständigheter i 1832, 1833,
1834 och 1835 års saköreslängder.
Den tilltalade dömdes till böter och till eventuel! ersättningsskyldighet.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 87.)
413. Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, för dröjsmål att
foga anstalt om inventering af rådstufvurättens i Simrishamn arkiv och underlåtenhet
att redovisa för orsakerna till nämnda dröjsmål.
Landssekreteraren fälldes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 88.)
414. T. f. ordförande i Lysings häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för bruk af lifsfarligt vapen.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 98.)
— 1911 —
140
415. Rådstufvurätten i Söderköping, för dröjsmål med rättegångsärendens
behandling.
Borgmästaren och en t. f. ordförande i rätten ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 100.)
416. Rådstufvurätten i Eksjö, för dröjsmål med anhängiga konkurssakers
behandling.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 101.)
417. Rådstufvurätten i Marstrand, för oriktig sammanläggning af sträf!'',
ådömda för stöld m. m.
Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 102.)
418. Rådstufvurätten i Västerås, för dröjsmål med handläggning af
konkurssaker.
Borgmästaren och två rådmän ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 105.)
419. Magistraten i Grenna, för underlåtenhet att insända ett af J. O.
infördradt utslag.
Borgmästaren fälldes till böter, men åtalet mot öfriga magistratsledamötcr
ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 108.)
420. Häradshöfdingen i Långhundra härad, för oriktigt gravationsbevis.
Häradshöfdingen dömdes till böter, men framställd t yrkande om ersättningsskyldighet
ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 113.)
421. Rådstufvurätten i Jönköping, för dröjsmål i rättegångsärendens
behandling.
Borgmästaren och tre rådmän ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 120, samt till Riksdagen 1862, sid. 5.)
422. Rådstufvurätten i Sköfde, för dröjsmål med anhängiga rättegångars
afgörande.
Ordinarie borgmästaren ådömdes bötesansvar, hvaremot åtalet, i hvad det
afsåg vissa t. f. borgmästare, ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 122.)
— 1911 —
141
423. Häradshöfdingen i Seminghundra härad, för försummelse att i rätt
tid utlämna expedition och för oriktig debitering af lösen.
Häradshöfdingen dömdes i förstnämnda hänseendet till böter, men i öfrig!
ogillades åtalet.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 124.)
424. Rådstufvurätten i Västerås och Konungens befallningshafvande i
Västmanlands län: mot rådstufvurätten, för det att ett underställningsmål icke
blifvit hofrättens pröfning hemställd!, och mot Konungens befallningshafvande,
emedan det ådömda straffet icke desto mindre till verkställighet befordrats.
Samtliga tilltalade dömdes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 128.)
425. Rådstufvurätten i Umeå, för dröjsmål med konkurssakers afgörande
och underlåtenhet att i dem hålla upprop.
Två t. f. ordförande i rätten ådömdes bötesansvar för dröjsmål med handläggning
af konkursmål, men i öfrig! ogillades åtalet.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 152.)
426. Rådstufvurätten i Skeninge, för ofullständiga domböcker.
En t. f. borgmästare och en rådman fälldes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 163.)
427. Häradshöfdingen i Näs härad, för felaktig förvandling af straff för
andra resan stöld.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Åmb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 165, samt till Riksdagen 1862, sid. 4.1
428. Rådstufvurätten i Lund, för oriktig behandling af ett tryckfrihetsmål.
Vederbörande ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter och ersättnings
utgifvande.
(Åmb.-ber. för 1860, sid. 13, samt till Riksdagen 1862, sid. 40.)
429. Rådstufvurätten i Växjö, för dröjsmål med afgörande af konkursmål.
Bötesansvar ådömdes.
(Åmb.-ber. för 1860, sid. 37.)
430. Borgmästaren i Grenna, för ofullständiga domböcker.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Åmb.-ber. för 1860, sid. 38.)
— lön —
142
431. Rådetufvurätten i Göteborg, i anledning af dröjsmål med afgörande
af anhängiga mål.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 2.)
432. Rådstufvurätten i Kalmar, för ofullständig dombok samt för dröjsmål
med aflämnande till verkställighet af två utslag rörande häktade personer.
(Åtal anbängiggjordes genom två särskilda skrivelser: af den 14 januari 1852
och den 21 april 1854.)
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 1865, sid. 99.)
433. T. f. domhafvande i Norra Möre härad, för uraktlåtenhet att uppsätta
dombok och för det han, oaktadt nödigt rådrum lämnats, icke kunnat
förmås att afhjälpa bristerna i domboken. Den tilltalade var rådman i Kalmar
och inbegripen under åtalet n:r 432.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 1865, sid. 99.)
Åtalen under n:r 432 — 433 afdömdes i samband med andra mot rådstufvurätten
i Kalmar anhängiggjorda åtal. (Se härom åtalsnummer 494 här
nedan.)
P. E. Bergfalk.
Per Erik Bergfalk, född den 4 februari 1798, juris doktor samt professor
vid juridiska faktulteten i Uppsala, ledamot af lagberedningen m. in.,
valdes 1857 efter 8. L. Theorell till Rikets Ständers justitieombudsman,
men afsade sig uppdraget. — Död i Stockholm den 31 januari 1890.
J. A. Södergren.
Johan August Södergren, född den 17 januari 1813 i Galle, aflade
vid Uppsala universitet examen till rättegångsverken 1832, inträdde i Svea
hofrätt samma år, befordrades där till e. o. fiskal 1839, vice häradshöfding
1840, fiskal 1841 och vice advokatfiskal 1843. Han utnämndes till
kammarrättsråd 1844, blef konstituerad revisionssekreterare 1848 och revisionssekreterare
1850. Under en kortare tid (1855) tjänstgjorde han som
expeditionschef i justitiestatsexpeditionen.
— 1911 —
143
Södergren förordnades till justitieombudsmannens suppleant den 4
februari 1857 samt blef med anledning af professor Bergfalks afsägelse
den 18 februari af Rikets Ständer insatt i justitieombudsmansämbetet.
Redan den 17 juli samma år kallades han emellertid till justitieråd, hvilket
ämbete han sedan innehade i 23 år till sitt afskedstagande 1880.
Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 utnämndes han, samtidigt
med ett par af sina efterträdare i justitieombudsmansämbetet. till juris
hedersdoktor. Från 1883 var han en af kommitterade till tryckfrihetens
vård. ,
lian afled i Stockholm den 9 mars 1891.
Åtal.
434. Häradshöfdingen i Vallentuna härad, för det han olagligen förordna!
om en persons efterlysning och häktande.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar samt ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 109.)
435. Häradshöfdingen i Harjagers härad, för oriktig förvandling af böter
i tjufnadsmål.
Häradshöfdingen ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 40.)
Gerhard Lagerstråle.
Henrik Gerhard Lagerstråle, född den 25 februari 1814 i Karlskrona,
aflade vid Uppsala universitet kansliexamen 1833, kameralexamen och examen
till rättegångsverken 1834, blef samma år inskrifven i Svea hofrätt samt
befordrades där till e. o. fiskal 1843 och ordinarie fiskal 1844. Han utnämndes
1845 till assessor i hofrätten öfver Skåne och Blekinge och 1846
till landssekreterare i Kronobergs län samt blot 1850 t. f. revisionssekreterare.
Året därpå utnämndes lian till häradshöfding i Luggude domsaga.
Sedan han den 28 februari 1857 förordnats till justitieombudsmannens
suppleant, blef han i anledning af justitieombudsmannen J. A.
Södergrens utnämning till justitieråd af Rikets Ständer den 22 juli 1857
insatt i justitieombudsmansämbetet. Länge tick lian emellertid ej verka på
donna post, i det han den 4 maj 1858 kallades till konsultativt statsråd.
— rån —
144
År 1860 blef han chef för civildepartementet, hvilken post han bibehöll
till 1868, då lian utnämndes till justitieråd. Emellertid inträdde han
ännu en gång, år 1875, i ministären såsom konsultativt statsråd. År 1879
begärde han afsked från statsrådsämbetet och lämnade för alltid ämbetsmannabanan.
I åtskilliga ståndsriksdagar deltog Lagerstråle som ledamot af ridderskapet
och adeln. Efter nya representationsskickets införande invaldes
han af Värmlands läns landsting i första kammaren (1867) och kvarstod
som ledamot af kammaren till 1884. En tid fungerade han såsom kammarens
vice talman.
Lagerstråle kallades 1862 till hedersledamot af landtbruksakademin
och vid jubelfesten i Uppsala 1877 till hedersdoktor af juridiska fakulteten
därstädes.
Han afled den 18 april 1887.
Åtal.
436. T. f. ordförande i Svartlösa häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter, ådömda för tjufnadsbrott.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 104.)
437. T. f. ordförande i Södra Möre häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för första resan stöld.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 127.)
438. T. f. ordförande i Södra Möre häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för andra resan stöld in. m.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 129.)
439. Konungens befallningshafvande i Jämtlands län, i fråga om befogenhet
för Konungens befallningshafvande alt, sedan stulet gods anträffats
hos och fråntagits en person, till denne återställa detsamma.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 138.)
— 1911 —
145
440. Häradshöfdingen i Hällestad och Tjällmo tingslag, för orätt utslag
i mål om ansvar för våld, där uti liera varit delaktiga.
Utslaget förklarades vara i anmärkta hänseendet oriktigt.
(Åmb.-her. till Riksdagen 1859, sid. 149.)
441. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, för dröjsmål med
häktad persons befordrande till rannsakning.
En t. f. landssekreterare ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 154.)
Carl Wester.
Carl Markus Wester, född den 23 januari 1810, student vid Uppsala
universitet 1830, aflade examen till rättegångsverken 1832, inskrefs därefter
i Svea hofrätt och erhöll efter tingstjänstgöring vice häradshöfdingstiteln
1838. Han blef fiskal i nämnda hofrätt 1841, borgmästare i Uppsala
1842 och häradshöfding i Listers m. fl. härads domsaga 1849. Vid
Riksdagen 1856—1858 tjänstgjorde han som sekreterare i bondeståndet och
valdes under denna tid (1857) till justitieombudsmannens suppleant.
Med anledning af justitieombudsmannen G. H. Lagerstråles kallelse
till statsråd blef han af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor^ den
10 maj 1858 insatt i justitieombudsmansämbetet — den femte innehafvaren
af ämbetet under föga mer än ett års tid.
Under Westers tid inträffade justitieombudsmansämbetets halfsekeljubileum.
I ämbetsberättelsen till Riksdagen 1859 erinrade Wester härom
"och omnämnde bland annat, hvilka som varit ämbetets innehafvare under
den gångna tiden. Lagutskottet vid Riksdagen 1859—1860 hade jämväl
ett ofvan omnämndt uttalande om ämbetets betydelse m. m.
Under en ämbetsresa afled Wester plötsligt i Filipstad den 4 augusti
1861.
Framställningar.
B. Till Riksdagen.
110. Angående bestämmande af viss tid för doms afkunnande i stadsdomstol
(ändring af 25 kap. 5 § rättegångsbalken), äfvensom angående tillägg
till 95 § konkurslagen om liden för doms utgifvande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 177.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1011 års Riksdag. 19*
146
Framställningen i hvad den afsåg ändring af 24 kap. 5 § rättegångsbalken
ledde ej till något resultat. Jfr framställningen n:r 136 bär nedan.
Vid Riksdagen 1859—1860 antogs ny konkurslag, i anledning hvaraf J. 0:s
framställning i dess senare del förföll.
111. Angående utfärdande af närmare bestämmelser rörande dels hvad
med månad bör förstås i fråga om beräkning af tiden för straffarbete, dels
sättet för afdrag vid sådan bestraffning, då densamma verkställes i enrum.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 180.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 30 vid Riksdagen 1859 — 1860) anhöllo
Ständerna om föreskrifter i förstnämnda hänseende, hvarpå Kungl. Maj:t
utfärdade förordning i ämnet den 13 november 1860. J. 0:s framställning
i det senare hänseendet föranledde ej åtgärd.
112. Angående ändring af 23 § i förordningen om inteckning i fast
egendom den 13 juli 1818 i syfte att vinna enhet i lagskipningen rörande
förnyelse af inteckning i de fall, då den intecknade handlingen uppvisas vid
annan rätt, än den, där förnyelse skall ske.
(Tillägg till den vid 1859 års Riksdag afgifna ämbetsberättelsen, sid. 3.)
Med bifall till J. 0:s förslag afläto Ständerna skrifvelse i ämnet (n:r 164
vid Riksdagen 1859—1860) till Kungl. Maj:t, som utfärdade förordning i samma
ämne den 9 april 1861.1
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
76. Långsamheten i rättsskipningen och åtgärder för dess afhjälpande,
såsom förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter, omorganisation af underdomstolarne
in. in.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 172.)
77. Om praktisk utbildning i samband med den juridiska undervisningen.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 182.)
Åtal.
442. Riksdagsfullmäktig från Kristianstads län, för det han såsom direktör
vid Rikets Ständers lånekontor i Malmö icke allenast i egenskap af
— 1911 —
147
kommissionär tagit befattning med Iåneansökningar hos nämnda lånekontor,
utan ock därvid egennyttigt förfarit.
Den tilltalade dömdes till afsättning från direktörsbefattningen in. m.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 12.)
443. T. f. generalfälttygmästare, för öfverträdelse af tryckfrihetsförordningen
genom vägran att tillhandahålla en arkivhandling. (Åtalet anhängiggjordes
af justitieombudsmannen Wester, medan han var suppleant, i anledning
af jäf för ordinarie J. O.)
Den tilltalade dömdes till extra judiciell bestraffning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 131.)
444. Rådstufvurätten i Sundsvall, för felaktig förvandling af böter,
ädömda för stöld och förskingring.
En t. f. ordförande jämte en ledamot i rätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 153.)
445. Häradshöfdingen i Roteå tingslag, för oriktig tillämpning af kung!,
förordningen den 16 november 1841, i fråga om fylleri i kyrka.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 153.)
446. Häradshöfdingen i Selångers tingslag, för dels brännvinsutskänkningsafgifts
förvandlande till fängelse, dels felaktig utskrifning af saköreslängd
och dels underlåtenhet att vederbörligen förvara saköreslängd^, hvarigenom
densamma förkommit.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 155.)
447. T. f. ordförande i Östra häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter för första resen stöld.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 157.)
448. Rådstufvurätten i Sundsvall, för felaktig förvandling af böter,
ädömda kvinna för tredje resan lönskaläge.
Rätlens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 157.)
— 1911
148
449. Hävadshöfdingen i Bollnäs tingslag, för felaktigt förfarande i afseende
å förvandling och sammanläggning af särskilda genom ett utslag
ådömda straff.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 158.)
450. Rådstufvurätten i Karlshamn, för felaktig förvandling af böter Klandra
resan stöld.
Rättens ledamöter ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 159.)
451. T. f. ordförande i Bräkne häradsrätt, för felaktig förvandling af
böter för tredje resan stöld.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 159.)
452. T. f. ordförande i Hanebo tingslags häradsrätt, för felaktig för
vandling
af böter för första resan stöld.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 160.)
453. Rådstufvurätten i Göteborg, för dröjsmål med ett tvistemåls af
görande.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1859, sid. 160.)
454. Rådstufvurätten i Söderhamn, för oriktig lagtillämpning i fråga
om olofligt innehafvande af dyrk.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 1.)
455. Underståthållaren samt polismästaren i Stockholm, för olaga häktningsåtgärd
m. m.
De tilltalade dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 34.)
456. T. f. domhafvande i Sollefteå tingslag, för försummelse och fel i
behandlingen af ett ägodelningsärende.
Den åtalade t. f. domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 39.)
— 1911 —
149
457. Rådstufvurätten i Uppsala, för dröjsmål med expedierande af utslag
rörande häktad person.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 41.)
458. Rådstufvurätten i Visby, för dröjsmål med afgörande af konkursmål.
Åtalet föranledde böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 41.)
459. Rådstufvurätten i Oskarshamn, för dröjsmål med afgörande af
konkursmål.
Vederbörande ledamöter i rådstufvurätten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 42.)
460. T. f. ordförande i Nordmarks häradsrätt, för felaktig bötesförvandling
m. in.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 42.)
461. T. f. domhafvande i Umeå tingslag, för felaktig bötesberäkning
och oriktigt ämbetsbevis.
Bötesansvar ådömdes i anledning af åtalet.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 45.)
462. Notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för obehörig vägran att utlämna
protokoll.
Notarien ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 45.)
463. Polisöfverkonstapel, för olaga häktning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 46.)
464. Sekreteraren vid akademiekanslersämbetet i Uppsala, för oriktigt
påförd lösen å en akademieadjunkts fullmakt.
Den tilltalade förpliktades till återbäringsskyldighet.
(Amb.-ber. för 1860, sid. 46.)
1911 —
150
465. Rådstufvurätten i Uppsala, för oriktig sammanläggning af straff
för tjufnadsbrott. Förordningen den 21 december 1857 angående sammanläggning
af straff både felaktigt tillämpats.
Rättens ordförande och öfråga ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 52.)
466. T. f. ordförande i Him bl e häradsrätt, för det att gemensamt bötes
ansvar blifvit ådömdt två, för särskilda förbrytelser men i ett mål tilltalade,
personer.
T. f. ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 55.)
467. T. f. ordförande i Uppvidinge häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter för tjufnadsbrott.
T. f. ordföranden dömdes att höta.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 56.)
468. T. f. ordförande i Hammarkinds häradsrätt, för en persons olagliga
inmanande i häkte.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 56, samt ämb.-ber., utgifven år 1864, sid. 3.)
469. T. f. ordförande i Handbörds häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter, ådömda för första resan stöld.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 58.)
470. Häradshöfdingen i Siende härad, för oriktig straffbestämning i
fråga om andra resan stöld.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59.)
471. Rådstufvurätten i Säter, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för fickstöld.
Rättens ordförande och ofri ga ledamöter dömdes att höta.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59).
472. Häradshöfdingen i Gottlands södra härad, för oriktig straffbestämning
i fråga om andra resan stöld.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59.)
— 1911 —
I
151
473. Domhafvande!! i Leufsta tingslag, för oriktig straffbestämning i
fråga om inbrottsstöld, då det tillgripna godsets värde icke uppgått till tio
daler silfvermynt.
Domhafvande!! dömdes att böla.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 59.)
474. Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för oriktig
tillämpning af t kap. 9 § utsökningsbalk^!, i fråga om tredskande persons
hämtning.
Den anmärkta åtgärden förklarades hafva varit olämplig och ej oundgängligen
af nöden, men ansågs dock icke vara af beskaffenhet att höra till
ansvar föranleda.
(Ämb.-ber. för 1860, sid. 60, samt till Riksdagen 1862, sid. 11.)
475. Rådstufvurätten i Kalmar, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för nekande af hand och förskrifning.
De tilltalade dömdes i anledning af åtalet till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 5.)
476. T. f. ordförande i Kinnevalds häradsrätt, för häktad persons frigifvande,
efter det han blifvit till urbota ansvar dömd.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 6.)
477. Magistraten i Sala, för dröjsmål med förrättande af ett arfskifte.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 8.)
478. Rådstufvurätten i Norrtälje, för orätt dom och däraf föranledd
olaga häktning.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 11.)
479. Rådstufvurätten i Vaxholm, för olaga uppskof med riksdagsmannaval.
Åtalet föranledde böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 13.)
480. T. f. domhafvande i Vis nu ms härad, för olaglig behandling af
ett konkursmål.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 16.)
— lön —
152
481. Rådstufvurätten i Visby, för dröjsmål med konkurssakers behandling.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 18.)
482. Häradshöfdingen i Snefringe härad, för oriktig bestämning af straffarbetstid
för andra resan stöld.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 18.)
483. Rådstufvurätten i Uppsala, för felaktig förvandling af böter, ådömda
för tredje resan stöld.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 19.)
484. T. f. ordförande i Gottlands södra häradsrätt, för felaktig förvandling
af böter för första resan stöld.
Den tilltalade dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 19.)
485. T. f. ordförande i Bro häradsrätt, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för andra resan stöld.
Den tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 19.)
486. Häradshöfdingen i Gottlands norra härad, i fråga om förvandling af
böter, ådömda kvinna enligt 53 kap. 1 § missgärningsbalken.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 20.)
487. Rådstufvurätten i Luleå, för oriktigt bestämmande af straffarbetstiden
för kvalificerad! tjufnadsbrott.
Åtalet föranledde böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 23.)
488. Rådstufvurätten i Vaxholm, för olagligt beslut om eu tilltalad
persons inmanande i häkte.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 24.)
— 1911 —
153
489. Landskamreraren och en t. f. landssekreterare i Malmöhus län,
för en svensk rannsakningsfånges utlämnande till utländsk polismyndighet.
Åtalet mot landskamreraren ogillades; t. f. landssekreteraren dömdes
till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 25.)
490. Pastor och kyrkoråd i en församling inom ärkestiftet, för oriktigt
förfarande i ett till kyrkorådet hörande ärende, så ock för oriktigt prästbetyg.
Såväl kyrkorådet som pastorn förklarades hafva i vissa afseende!! felaktigt
förfarit och skulle därom af domkapitlet erinras.
lÄmb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 29.)
491. T. f. domhafvande i Päron luna härad, för det han afslutat lagtima
ting och meddelat utslag, utan att dagen därtill varit inom häradet kungjord.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber''. till Riksdagen 1862, sid. 36, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 18.)
492. T. f. öfverjägmästare i Älfsborgs län, för olagligen meddelad tillåtelse
till jakt å kronopark.
T. f. öfverjägmästaren förständigades att ställa sig föreskrifterna i kung!,
stadgan om jakt och djurfång till noggrann efterrättelse.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 38.)
493. Länsman i Södermanlands län, för häktad persons misshandlande
och missfirmande m. m.
Länsmannen dömdes för missfirmelse till böter och ålades ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 40.)
494. Rådstufvurätten i Kalmar, för ofullständiga domböcker samt för
bristande anteckningar i saköreslängd.
Åtalet afdömdes i samband med dels de under n:r 432 och 433 här
ofvan omnämnda åtal dels liera andra åtal, förordnade af justitiekanslersämbetet
eller vederbörande hofrätt.
Den under n:r 433 omnämnde ledamot, som varit t. f. domhafvande i
i Norra Möre härad, dömdes till mistning af sitt rådmansämbete på viss tid;
borgmästaren och två andra ledamöter ådömdes böter, hvarjämte borgmästaren
och den först nämnde ledamoten ålades utgifva ersättning.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 1, samt till Riksdagen 1865, sid. 99.)
Justitieombudsmannens ämbelsbcrällelse till 1,011 års Riksdag. 20*
154
495. Konungens befallningshafvande i Kronobergs län, i anledning af
en arrendator skiljande från arrende! af ett militieboställe.
Konungens befallningshafvande förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 3.)
496. En division af Svea hofrätt, för förment orätt dom i eu växelsak.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 7.)
497. Justitiearien i Vaxholm, i fråga om redovisning af burskaps- eller
borgareafgifter samt saköresmedel, som skulle tillkomma Vaxholms stad.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1867, sid. 2.)
N. A. Fröman.
Nils August Fröman, född den 27 mars 1816 i Säfsnäs socken i Dalarne,
blef 1836 student i Uppsala, aflade där 1843 juris kandidatexamen
och försvarade 1844 som sökande till en adjunktur i juridiska fakulteten en
akademisk afhandling med titeln »De jure retractus gentilitio» Part I—V.
År 1845 inträdde Fröman i tjänstgöring i hufvudstadens rättegångsverk,
antogs 1846 till notarie hos representationskommittén och 1847 till notarie
i bondeståndet.
Då 8. L. Theorell i mars 1848 förordnats till justitieombudsman, kallade
han Fröman till sin sekreterare, i hvilken befattning denne bibehölls
äfven af Theorells efterträdare. Vid 1859—1860 års Riksdag var Fröman
bondeståndets sekreterare och valdes vid samma Riksdag till suppleant
för justitieombudsmannen Wester.
I följd af dennes frånfälle insattes han den 15 augusti 1861 af fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontor^ i justitieombudsmansämbetet,
hvilket lian, oafbrutet omvald, innehade till dess han i augusti 1884 afsade
sig detsamma. I 23 år eller nära en fjärdedel af den tid, justitieombudsmansämbetet
haft sin tillvaro, innehades detsamma alltså af Fröman. Om
hans oförtrutna verksamhet som justitieombudsman torde nedanstående
förteckningar öfver hans framställningar till Kungl. Maj:t och till Riksdagen
samt uttalanden i lagstiftnings- och andra frågor äfvensom af honom
anställda åtal kunna gifva en föreställning.
— 1911 -
155
Vid Riksdagen 1884 kade i särskilda, inom båda kamrarna väckta
motioner föreslagits, att Fröman måtte förklaras berättigad att efter sin
afgång från ämbetet åtnjuta kela lönen eller 8,000 kronor i pension. Till
stöd kärför anförde motionärerna bland annat, att då Fröman under en tidrymd
af 36 år varit anställd i Riksdagens tjänst och därunder ådagalagt
stor skicklighet och samvetsgrannhet, och då han bestridt det ansvarsfulla
och grannlaga ämbetet såsom justitieombudsman längre än någon af sina
företrädare och på ett sätt, som tillvunnit honom högaktning och förtroende
så inom som utom Riksdagen, hade motionärerna föreställt sig, att Riksdagen
skulle anse det vara för sig en angenäm plikt att erkänna ett så
långvarigt och förtjänstfullt arbete i dess tjänst genom att redan nu förklara
Fröman berättigad att, då han lämnade sitt ämbete, komma i åtnjutande
af en pension, som betryggade hans ålderdom för näringsbekymmer,
på samma gång den utgjorde ett bevis på Riksdagens uppfattning af hans
förtjänster. — Riksdagens kamrar biföllo enhälligt ifrågavarande förslag.
Aren 1867—1882 representerade Fröman Kopparbergs län i första
kammaren. Han förordnades 1867 till ledamot i kommittén för ordnande af
häradsrätternas arbetssätt och 1873 till ordförande i kommittén för reglering
af häradshöfdingarnas löneförmåner. Åren 1885 och 1888 valdes han
till en af kommitterade till tryckfrihetens vård. Vid jubelfesten i Uppsala
1877 blef han juris doktor. — Frömans ofvannämnda akademiska afhandling
utgafs 1846 i öfversättning under titel »Anmärkningar vid bördsrätten».
Fröman afled den 14 augusti 1888.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
113. Den 2 oktober 1863, angående föreskrift om hvilken myndighet eller
hvilkn, personer det skall åligga att vid kronohäktena å Långholmen och
Norrmalm i Stockholm utöfva sådan tillsyn, som Konungens befallningshafvande
öfver länsfängelserna i riket tillhörer.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 77.)
Med anledning af denna framställning förklarade Kungl. Maj:t den 11
december 1863, att öfverståthållaren ålåge i vissa angifila afseende!! utöfva
ifrågavarande tillsyn.
114. Den 25 juni 1864, angående omorganisation af öfverståthållarämbetet
för polisärenden.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 103.)
Sedan justitiekanslersämbetet inkommit till Kungl. Maj:t med framställning
— lön —
156
i ungefärligen samma syfte och öfverståthållarämbetet ingifvit underdånigt förslag
till omorganisation af hufvudstadens polisväsende efter hufvudsakligen
samma grunder, som justitieombudsmannen föreslagit, gillade Kung!. Maj:t
den 30 augusti 1864 öfverståthållarämbetets förslag.
115. Den 25 juni 1864, angående öfverståthållarämbetets kanslis organisation
och arbetssätt, särskildt hvad beträffade handhafvandet af de exekutiva
ärendena.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 108.)
Sedan öfverståthållarämbetet afgifvit yttrande öfver donna framställning,
föreslog Kungl. Maj:t, enligt beslut den 13 oktober 1865, Riksdagen att anvisa
medel till en stadsfogde jämte tjänstebiträde; men blef Kungl. Maj:ts proposition
härom icke bifallen af Riksdagen.
116. Den 28 april 1866, angående behofvet af ny instruktion för öfverståthållaren.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 65.)
Efter utredning i ärendet och sedan ytterligare utlåtande af J. O. inhämtats,
utfärdades den 1 december 1882 instruktion för öfverståthållarämbetet.
117. Den 31 oktober 1870, angående minskande af statsverkets kostnader
för straffs verkställande in. m.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 87.)
Enligt beslut den 26 maj 1876 föreskref Kungl. Maj:t vissa åtgärder i
enlighet med syftet af donna framställning.
118. Den 28 december 1870, om förändrad lydelse af 2 § 6 inom. i
kungl. kungörelsen om fångförteckningars upprättande och insändande den 25
oktober 1839, i hvad angick dylika förteckningar från militärhäkten.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 108.)
Kungörelse i ämnet utfärdades den 3 mars 1871.
119. Den 18 juli 1871, angående förtydligande af kungl. biafvel den
19 januari 1864 rörande ansvar för beväringsskyldig vid Gottlands nationalbeväring,
som förfallolöst uteblifver från vapensyn, mönstring eller vapenöfning,
samt om delgifning af beslut på permissionsansökningar.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 78.)
Enligt kungl. bref den 25 augusti 1871 utfärdades föreskrifter i öfverensstämmelse
med det liufvudsakliga syftet af J. 0:s framställning.
— 1911 —
157
120. Den 27 december 1871, rörande skyndsammare befordran till
verkställighet af utslag rörande häktade personer.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 86.)
Sedan Kungi. Maj:t den 16 september 1873 utfärdat kungörelse i fråga
om expedition af underrätts utslag angående häktad, var ändamålet med J.
0:s framställning uppfylldt.
121. Den 27 december 1871, angående upphäfvande eller ock förtydligande
af hvad förordningen den 21 september 1860 innehölle i fråga om
pass för utländska handelsresande.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 89.)
Enligt beslut den 9 februari 1872 faun Kungl. Maj:t denna framställning
icke föranleda till annan åtgärd än att Kungl. Maj:t aflat en skrifvelse med
vissa föreskrifter i ämnet till sin befallningshafvande i Malmöhus län.
122. Den 20 mars 1873, om utfärdande af arbetsordning för kammarrätten.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 69.)
I sammanhang med utfärdande af ny instruktion för kammarrätten den
14 november 1879 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om upprättande af
arbetsordning för ämbetsverket.
123. Den 18 november 1873, om tillägg till kungl. kungörelsen om indrifning
och redovisning af böter och viten den 29 januari 1861.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 80.)
Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 27 december 1873.
124. Den 5 december 1874, rörande brister i lagstiftningen angående
utsökningsväsendet.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 48.)
J. 0:s skrifvelse öfverlämnades till nya lagberedningen för att tagas i
öfvervägande vid utarbetandet af förslag till ny utsökningslag.
125. Den 5 december 1874, angående fastställande af formulär för de
s. k. exekutionsdiarierna.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 56.)
Framställningen öfverlämnades till kommitterade för afgifvande af förslag
till promulgationsbestämmelser för nya utsökningslagen.
126. Den 5 december 1874, angående fastställande åt formulär för
förmynderskaps- och konkursförteckningar.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 57.)
— lvu
158
Enligt beslut den 28 januari 1876 lämnade Kung!. Maj:t J. 0:s framställning
utan afseende i hvad den afsåg konkursförteckningar. Beträffande
förmynderskapsförteckningar åter utfärdades kungörelse nämnda dag.
127. Den 30 november 1875, rörande mångskrifveriet i fråga om handräckningsärenden.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 59.)
I anledning af denna framställning utfärdades den 11 oktober 1878
kungl. kungörelse angående sättet för skriftväxling emellan domstolar in. fl.
myndigheter samt ämbete- och tjänstemän i vissa handräckningsärenden.
128. Den 30 december 1875, angående tillägg till 18 § i hofrätternas
arbetsordning i syfte att erhålla kontroll öfver ärendens expedierande.
(Amb.-ber. 1876, sid. 65.)
I sammanhang med utfärdande af ny arbetsordning för liofrätterna den
17 november 1876 beaktades det af J. O. framlagda önskemålet.
129. Den 17 november 1877, angående förändrade föreskrifter i fråga
om fullgörande af hofrätt^ dom genom nedsättning af hvad dömdt blifvit
samt om sålunda nedsätta medels lyftning.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 37.)
Enligt beslut den 6 juni 1879 fann Kungl. Maj:t donna framställning
icke för det dåvarande till någon åtgärd föranleda.
130. Den 20 december 1878, angående förtydligande af det i expeditionstaxan
upptagna uttrycket »förmynderskapsbevis».
(Ämb.-ber. 1879, sid. 51.)
I anledning af denna framställning utfärdades den 20 juni 1879 kungörelse
i ämnet.
131. Den 29 november 1879, angående inrättande i hufvudstaden af en
anstalt, dit domstolar, domare och fängelseföreståndare herde insända vissa
uppgifter rörande dömda förbrytare och hvarifrån upplysningar om nämnda
förbrytare skulle åklagare och domstolar på anfordran tillhandahållas.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 60.)
Den 17 oktober 1900 utfärdades lag om straffregister.
132. Den 16 december 1879, angående tillägg till och ändring i §§ 13
och 14 i förordningen angående expeditionslösen den 30 november 1855, i
fråga om frihet från expeditionslösen för fattigdoms skull m. m.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 73.)
— 1911 —
159
Framställningen behandlades i samband med utfärdande af förordning
om expeditionslösen den 7 december 1883.
133. Den 29 maj 1880, angående revision af lagstiftningen om straffs
verkställande.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 83.)
Efter vidlyftiga förarbeten utfärdades den 29 juli 1892 lag angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.
134. Den 30 november 1880, angående sättet för expedierande vid
rikets hofrätter af s. k. revisionsutslag.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 91.)
Framställningen upptogs till behandling i sammanhang med utfärdandet
af förordningen om expeditionslösen den 7 december 1883.
135. Den 28 december 1881, om afdrag å arbetstiden för dem, som i
enrum undergå allmänt arbete.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 68.)
Framställningen öfverlämnades till kommitterade för utarbetande af lag
angående försvarslösa personer.
Dessutom afgaf J. O. den 13 november 1882 till Kungl. Maj:t infordrad!
utlåtande i anledning af uppgjord! förslag till förordning angående tillsyn å
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom m. m.
B. Till Riksdagen.
136. Angående ändring af 24 kap. 5 § 2 mom. rättegångsbalken om
doms afkunnande vid rådstufvurätt, i syfte att densamma måtte afsägas å
viss bestämd tid utan anslag m. m.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 108.)
I anledning af såväl J. 0:s framställning som enskilda motioner beslöto
Ständerna för sin del ändring af ifrågavarande bestämmelser. (Skrifvelse n:r
114 vid Riksdagen 1862—1863.) Ständernas.,framställning blef emellertid af
Kungl. Maj:t utslagen.
137. Angående stadgande af straff för brott, begånget af lifstidsfånge.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 122.)
Framställningen blef ej föremål för särskild behandling, men bestämmelser
i ämnet intogos i den vid Riksdagen 1862 — 1863 antagna nya strafflagen.
— 1911 —
160
138. Angående upphäfvande af äldre föreskrifter om offentligt uppläsande
vid tingen af »de stadgar, som höra allmogen kungöras».
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 140.)
Framställningen synes ej hafva blifvit föremål för Ständernas behandling.
139. Angående kärande parts skyldighet att gifva uteblifven vederpart
del af domstols uppskofsbeslut.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 121, samt ämb.-ber., utgifven 1864.
sid. 83.)
I anledning åt J. 0:s framställning antogo Ständerna för sin del ändrade
stadgande!! i ämnet. (Skrifvelse n:r 69 vid Riksdagen 1865—1866.) I skrifvelse
till Riksdagen den 11 januari 1867 förklarade Kungl. Maj:t frågan
jämlikt 87 § 1 mom. regeringsformen hafva förfallit.
140. Angående ändring af bestämmelserna om utgifvande af rådstufvurätternas
och öfverståthållarämbetets dom eller utslag, i syfte att viss tid
måtte bestämmas därför.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 123.)
Sedan Rikets Ständer i anledning af J. 0:s framställning och enskilda
motioner aflåtit skrifvelse i ämnet (n:r 69 vid Riksdagen 1865 — 1866) till Kungl.
Maj:t, utfärdades den 30 oktober 1866 förordning om sättet för doms och
utslags utgifvande i rådstufvurätterna. Ständernas framställning i hvad den
rörde öfverståthållarämbetets utslag vann däremot ej Kungl. Maj:ts bifall.
141. Angående utfärdande af lagförklaring för vinnande af enhet i bestämmandet
af ansvar, hvartill arbetshjon eller fattighjon må dömas för
förskingring af arbets- eller fattighusets tillhörigheter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 124.)
1*ramställningen synes ej hafva blifvit föremål för Riksdagens behandling.
142. Angående ändring i 7 § af 6 kap. strafflagen, i syfte att stadga
skyldighet för ämbets- och tjänstemän att ersätta skada, vållad genom ämbetsfel,
äfven sedan tiden för ansvarstalan å felet är försuten.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 128.)
Framställningen synes ej hafva behandlats af Riksdagen.
143. Angående stadgande i syfte att stämpelskatt å fastighet vid köp
eller arf icke må i regel beräknas för lägre värdebelopp än fastighetens bevillningstaxeringsvärde.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 130. Jfr ämb.-ber. 1867, sid. 105.)
Framställningen synes ej hafva behandlats af Riksdagen.
— 1911 —
161
144. Angående flyttning af äldre domböcker och handlingar från stadsoch
häradsarkiven till Stockholm, äfvensom inbindning af dylika äldre handlingar.
Framställningen var åtföljd af en särskild bilaga, upptagande förteckning
öfver de i städs- och häradsarkiv befintliga domböcker, tillhörande
liden före år 1736.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 130, samt 1867, sid. 105.)
I anledning häraf hemställde 1867 års Riksdag i skrifvelse till Kungl.
Maj:t (n:r 87) om åtgärder till bevarande af underdomstolarnas arkiv. Genom
cirkulär den 28 september 1868 meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter i ämnet.
145. Angående ändring af bestämmelserna om utgifvande af öfverståthållarämbetets
utslag. (Jämför ofvanstående framställning n:r 140).
(Ämb.-ber. 1867, sid. 103.)
Framställningen synes ej hafva blifvit behandlad af Riksdagen.
146. Angående utfärdande af föreskrift, att böter för underlåtenhet att
aflämna dels flyttningsbetyg till pastor dels uppgift till mantalsskrifning skulle
tillfalla kronan.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 108.)
Framställningen föranledde ej någon Riksdagens åtgärd.
147. Angående behofvct af betryggande föreskrifter om förvaltningen
af omyndigs egendom.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 90, samt 1869, sid. 69.)
Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 87 år 1869) om förslag
till lag i ämnet. Enligt beslut den 19 november 1875 förklarade Kungl.
Maj:t Riksdagens skrifvelse icke höra till någon åtgärd föranleda.
148. Angående städs- och härad shäktens förseende ej mindre med nödig
vedbrand och erforderliga sängkläder än ock med gångkläder för där förvarade
fångar, som saknade egen användbar beklädnad.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 75.)
Denna framställning föranledde icke någon Riksdagens åtgärd.
149. Angående tillsättande af eu lagberedning eller lagkommitté.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 78.)
1 anledning af en kungl. proposition till Riksdagen 1871 angående inrättande
af en lagbyrå inom justitiedepartementet, hvilken proposition blef
på visst sätt bifallen, föranledde J. 0:s ifrågavarande framställning icke till
någon särskild åtgärd.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse Ull 1911 års Riksdag.
21*
162
150. Angående ändring af 2 kap. 13 § strafflagen, i syfte att tillsyningsman
vid kronohäkte i vissa fall skulle äga verkställa förvandling af
böter.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 52.)
Enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 28 år 1876) beslöt Riksdagen för
sin del ändring af ifrågavarande lagrum i enlighet med hvad J. O. föreslagit.
Föreskrifter i ämnet utfärdades af Kungl. Maj:t den 30 december 1876.
151. Angående frågan om lösen för de Kungl. Majrts resolutioner, som
utfärdas genom kungl. hofexpeditionen.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 90.)
I anledning af denna framställning jämte i ämnet väckta motioner beslöt
Riksdagen nedsättning af stampelafgiften för ifrågavarande resolutioner (skrifvelse
n:r 18 år 1877). Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den 1 juni
1877.
152. Angående skyldighet för aktiebolag att hos rätten eller domaren
anmäla, hvilka personer utgöra bolagets styrelse.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 45.)
Enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 19 år 1878) beslöt Riksdagen för
sin del en förordning härom. Kungl. Maj:t vägrade härå sin sanktion.
153. Angående befrielse från stämpel för utdrag ur domstolarnas protokoll,
innefattande föreläggande för förmyndare att fullgöra sin redovisningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 46.)
Riksdagen beslöt att dylika protokollsutdrag skulle befrias från stämpelafgift
(Skrifvelse n:r 64 år 1878). Kungl. kungörelse i ämnet utfärdades den
20 september 1878.
154. Angående upphäfvande af bestämmelsen i 46 § legostadgan den
23 november 1833 om skyldighet för tjänstehjon att vid flyttning från församling
förete sitt afskedsbetyg för kyrkoherden därstädes, vid påföljd att
prästbevis eljest icke erhölles.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 59.)
Framställningen afslogs af Riksdagen.
155. Om förbättrad lagstiftning angående tillsyn å förvaltningen af
omyndigs egendom.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 50; jmfr ämb.-ber. 1883, sid. 53 — 67.)
— loa —
163
Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 47 år 1881), att
Kungl. Maj:t ville öfverse gällande lagstiftning i ämnet, hvarpå den 18 april
1884 lag i samma ämne utfärdades.
156. Angående tillägg i gällande föreskrifter rörande ändrings sökande i
underrätts utslag, hvarigenom sökt inteckning blifvit utslagen.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 72.)
Framställningen diet af Riksdagen afslagen.
157. Angående tillägg i 19 kap. strafflagen om ansvar för vållande
till skada å enskilda kanal-, järnvägs- eller telegrafinrättningar.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 77.)
Riksdagen antog för sin del lagförslag i ämnet. (Skrifvelse n:r 6 år
1881). Kungl. förordning i samma ämne utfärdades den 6 augusti 1881.
158. Angående tillägg i 23 kap. strafflagen, i syfte att straffbestämmelserna
för bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs jämväl skulle
tillämpas å styrelsemedlem eller syssloman i aktiebolag.
(Ämb.-ber. 1881. sid. 81.)
J. 0:s förslag förföll till följd af olika beslut af Riksdagens kamrar.
159. Angående ändrad lydelse af 104 § utsökningslagen samt 33 §
inteckningsförordningen rörande fastställande af värde å utmätt fastighet i
visst fall.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 35.)
Framställningen förföll.
160. Angående ändrad lydelse af 23 § inteckningsförordningen, i fråga
om dödande af inteckning utan företeende af inteckningshandlingen i hufvudskrift.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 36.)
Riksdagen beslöt i anledning af J. 0:s framställning ändrad lydelse af
ifrågavarande lagrum (Skrifvelse n:r 32 år 1882). I enlighet med Riksdagens
förslag utfärdades den 6 oktober 1882 förordning i ämnet.
161. Angående skyldighet för innehafvare af inteckning eller annan förmånsrätt
i fast egendom att vid exekutiv auktion å egendomen ingifva skriftligt
fordringsbevis.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 43.)
J. 0:s framställning afslogs af Riksdagen.
- lön —
164
162. Angående ändrad lydelse af 69 § utsökningslagen, i syfte att den,
som enligt samma § blifvit hänvisad att sin talan efter stämning utföra, skall
vara skyldig att hos utmätningsmannen anmäla om han stämt.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 49.)
Framställningen förföll.
163. Angående tillägg i 23 kap. strafflagen, i syfte att straffbestämmelserna
för bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs jämväl skulle
tillämpas å syssloman i aktiebolag.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 58.)
Enligt skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 24 år 1882) beslöt Riksdagen för
sin del stadgande i detta syfte. Kungl. förordning i ämnet utfärdades den
6 oktober 1882.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
78. Om rättegångsordningen i religionsmål emot prästmän, i anledning
af Strängnäs domkapitels behandling af ett dylikt mål mot en kyrkoherde.
(Utförlig redogörelse för detta mål, »som öfver hela landet väckt det största
uppseende och föranledt de mest stridiga omdömen».)
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 66.)
79. De talrika uppskofla i rättegångarna såsom en orsak till rättsskipningens
långsamma gång.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 109.)
SO. Tillämpningen af det i strafflagstiftningen införda latitudsystemet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 118, ämb.-ber. utgifven 1864, sid.
79, samt till Riksdagen 1865, sid. 117.)
81. Fastställandet af ersättning för rättegångskostnad och skadestånd
till verkliga beloppet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 120.)
82. Tillämpningen af kungl. förordningen den 24 september 1861 angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 127.)
83. Rätten att utan särskilt tillstånd försälja dricka, Öl, kaffe, bröd
eller andra drycker och matvaror till förtäring på stället.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 136.)
— 1911 —
165
84. Vissa omständigheter att iakttaga vid nyare- författningars tillämpning,
bl. a. att då genom nya författningar äldre lagrum ändras, dessa icke
alltid särskildt uppräknas än mindre erhålla ny ordalydelse.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 141.)
85. Fråga, huruvida enligt förordningen angående sammanläggning af
straff den 21 december 1857 en brottsling kunde för itererad förbrytelse få
lindrigare straff, än han skolat erhålla, därest förbrytelsen varit första resan
begången.
(Ämb.-ber. utgifven 1864. sid. 73.)
86. Testamentens kommunicerande genom införande i den officiella tidningen.
(Ämb.-ber. utgifven 1864, sid 78.)
87. Beskaffenheten af den fråga, som i tryckfrihetsmål skall af domstolen
till juryn framställas.
(Ämb.-ber. utgifven 1864, sid. 87, samt till Riksdagen 1867, sid. 103.)
88. Angående lagskipningens tillstånd, särskildt långsamheten i rättsskipningen,
de täta uppskofla i målen samt det inflytande det ofta förekommande
ombytet af adjungerade ledamöter i hofrätterna och tillförordnade
domhafvande vid underrätterna på landet måste utöfva på lagskipningens behöriga
gång.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 135.)
89. Tillämpningen af den nya strafflagen af den 16 februari 1864.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 75.)
90. Tillämpningen af konkurslagen af den 18 september 1862.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 84.)
91. Fråga om befogenhet för J. O. att upptaga klagomål genom tidningspressen.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 90.)
92. Om förekommande af bedräglig handel med fastigheter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 93.)
93. Öfversikt af vissa utländska fängelsesystem.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 95, äfvensom särskild bilaga.)
— 1911 —
166
94. Tillämpningen af förordningen angående utsyning och försäljning af
skogsäple!1 från kronans skogar i Störa Kopparbergs län och de norrländska
länen den 21 december 1865.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 115.)
95. Reflexioner öfver lagskipningens tillstånd och om inrättandet af ett
advokatstånd.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 72.)
96. Tillämpningen af förordningen angående stöld, snatteri och rån den
4 maj 1855 eller af strafflagen, då kvalificeradt tjufnadsbrott, begånget före
år 1865, efter nämnda tid åtalas, äfvensom om tolkningen af 20 kap. 6 §
strafflagen.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 78.)
97. Lämpligaste sättet att förfara, då bötfälld person, som saknar tillgång
till böterna, skall befordras till förvandlingsstraff.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 83.)
98. Fråga om rätten för försvarslös person att såsom frivillig ingå
vid allmän arbetsinrättning.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 86.)
99. Orsakerna till vidlyftigheten af redovisningen för åtal.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 101.)
100. Yttrande om J. 0:s behörighet att upptaga klagomål mot kommunalstyrelser
och deras tjänstemän samt mot godo män, syssloman och rättens
ombudsmän i konkurser, så ock huruvida någon ändring i J. 0:s instruktion
i afseende härå herde äga rum.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 103.)
101. Anmärkta öfverträdelse!1 af lagens stadgande om tiden för sommartings
hållande.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 106.)
102. Om långsamheten i lagskipning^!, betydelsen af prejudikat i högsta
instans och inrättandet af ett advokatstånd såsom ett medel för utbildande
af en stadigvarande lagskipningspraxis samt till kontroll å de lagskipande
och styrande myndigheterna m. m.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 107.)
— 1911
167
103. Om verifikationer till exekutionsdiariema (anmärkning i samband
med ämbetsresa).
(Ämb.-ber. 1870, sid. 116.)
104. Om långsamheten i rättsskipningen, olaga uppskofsbeslut, om undersöknings-
eller förhandlingssystem vid domstolarna och i samband därmed
införande af ett advokatstånd.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 64.)
105. Om hvad iakttagas bör vid inteckningars beviljande och förnyande.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 71.)
106. Ett sätt att förekomma exekutivt uttagna medels kvarliggande
hos underexekutor till följd af fordringsägares underlåtenhet att anmäla sig till
medlens lyftande.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 72.)
107. Försöken att åstadkomma nya lagar och förbättringar i de redan
befintliga samt den ringa framgång dessa försök rönt. (I sammanhang därmed
framställning till Riksdagen om inrättande af en lagkommitté, se framställning
n:r 149.)
(Ämb.-ber. 1871, sid. 78.)
108. Betraktelser öfver justitieombudsmansinstruktionen och dess råtta
förstånd. Dessa betraktelser föranleddes af en vid Riksdagen 1870 framställd
anmärkning.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 118.)
109. Införande af gemensamma omröstningar i högsta domstolen i vissa
fall för undvikande af alltför täta omkastningar i rättspraxis äfvensom betydelsen
af högsta domstolens prejudikat m. m.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 48, samt 1874, sid. 63.)
110. Om fängelseväsendet (hufvudsakligen redogörelse för och erinringar
vid en af d:r K. Olivecrona utgifven skrift »Om orsakerna till återfall i
brott och om medlen att minska dessa orsakers skadliga verkningar».
(Ämb.-ber. 1873, sid. 54.)
111. Domkapitels skyldighet att till hofrätt insända dombok i mål.
som röra prästs förhållande i ämbetet.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 123.)
- 1911 -
168
112. Tillämpningen af förordningen angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 61.)
113. Tolkningen af dels förordningen angående utsträckt tillämpning af
straffarbete i enrum den 30 maj 1873, dels kungl. kungörelsen angående
Konungens befallningshafvandes och tillsyningsmans vid kronohäkte skyldighet
att å till dem för verkställighet inkommande utslag angående häktade personer
gorå vissa anteckningar den 3 oktober 1873.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 66.)
114. Om den vid Riksdagen 1874 beslutade regleringen af häradshöfdingarnes
löneförmåner.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 40.)
115. Om åtgärder för den juridiska bildningens främjande.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 43.)
116. Betraktelser angående lagskipning^ tillstånd, särskilt om lagskipningens
långsamhet; brottslighetens tilltagande och orsakerna därtill;
fängelseväsendets brister; om det ringa tilloppet af sökande till domarbanan
och ämbetsverken, samt arbetstid och aflöning för domare och andra tjänstemän.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 37.)
117. Förment stridighet mellan förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom den 16 juni 1875 och kungl. kungörelsen angående
stämpelpappersafgiften den 15 oktober 1875 äfvensom sistnämnda kungörelses
tillämpning i fråga om stämpelbeläggande af dels lagfartsbevis och
bevis tecknadt å fångeshandling, dels utdrag af fastighetsboken och inteckningsboken
i vissa fall.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 75.)
118. Innehållet af protokollsutdrag öfver inteckningshandlings uppvisande
vid annan domstol än den, som inteckningen beviljat.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 80.)
119. Betraktelser angående lagskipningens tillstånd samt om strafftids
afdånande i enrum och i gemensamhetsfängelse m. m.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 64.)
- 1911 -
120. Tillämpningen af lagstiftningen rörande straffs verkställande.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 48.)
169
121. Fråga huruvida, när två eller liera personer på en gång lagfara
med samma fastighet, som de en efter annan innehaft, lagfartsbevis skall
utfärdas till annan än siste ägaren.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 56.)
122. Utredning om hvad prästbevis enligt lag må innehålla.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 59.)
123. Tolkning och tillämpning af författningarna rörande lagfart, inteckning,
lagfarts- och inteckningsböckers förande samt månadsting.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 37.)
124. Om afveckling af gäldbundet bo under administration.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 53.)
125. Fråga om lagstiftning rörande kommanditbolag.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 63.)
126. Om offentligheten vid domstolarna och särskild! tidningsreferenters
närvaro vid domstolsförhandlingarna m. in.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 84.)
127. Om nya lagberedningens arbete för en ny rättegångsordning m. m.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 24.)
128. Anmärkningar rörande tillämpningen af vissa delar af utsökningslagen,
särskild! om exekutiv auktion och därmed sammanhängande stadganden
i inteckningsförordningen och konkurslagen.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 35.)
129. Själfspillingars begrafning.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 51.)
130. Anmärkningar rörande tillämpningen af vissa författningar, nämligen
kung!, kungörelsen om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
m. m. den 12 juli 1878, § 18, jämförd med förordningen angående ersättning
till förrättningsmän vid utmätning i enskilda mål samt till stämnings
Justitieombudsmanncns
åmbctshcrättelse till 1911 års Riksdag. 22*
170
män m. m. af samma dag, § 7, förordningen angående tillägg till gällande
föreskrifter om aktiebolag den 30 maj 1879, förordningen innefattande särskilda
föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af järnväg m. m.
den 15 oktober 1880, § 4 mom. 3, samt utsökningslagen den 10 augusti
1877, § 63.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 68.)
131. Uppsägning af skuldebref, då gäldenär^ ej kan anträffas.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 55.)
132. Förnyelse af inteckningar, som blifvit enligt 23 § inteckningsförordningen
efter anslag dödade.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 59.)
133. Ett olämpligt sätt att dela förmynderskap mellan liera personer.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 61.)
Åtal.
498. Nämnden i Bollebygds härad, för olaga beslut om en tilltalad persons
frigifvande ur häkte.
Ledamöterna i nämnden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 46.)
499. T. f. ordförande i Kils häradsrätt, för oriktig tillämpning af ett
edgångsbeslut och däri stadgadt vite.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 52, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 61.)
500. Notarie i Stockholms rådstufvurätt, för vägran att utlämna protokoll.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 56.)
501. Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning.
Polismästaren ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 57, samt ämb.-ber., utgifven 1864,
sid. 25.)
— 1911 —
171
502. Magistratssekreteraren och magistraten i Karlstad, för påföring och
upphörande af lösen för utdrag af magistratens protokoll, expedierade till
nämnda städs drätselkammare.
Åtalet mot magistraten ogillades, men magistratssekreteraren ådömdes
böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1862, sid. 60, samt 1865, sid. 40.)
503. Domhafvanden i Ölands Norra Mot, för oriktig förvandling af böter,
ådömd a för skogsåverkan på kronopark, och för fördröj dt afstötande af lagtima
ting.
Domhafvanden dömdes i förra afseende till böter, hvarjämte han förklarades
hafva förfarit felaktigt i senare afseende!.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 19, samt till Riksdagen 1865, sid. 100.)
504. Landshöfdingen, land ssekreteraren och landskamreraren i Norrbottens
län, för felaktig behandling af ett lagsökningsärende m. m.
Åtalet mot landshöfdingen ogillades; landssekreteraren och landskamreraren
dömdes till böter.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 21, samt till Riksdagen 1865, sid. 100.)
505. Rådstufvurätten i Vaxholm, för oriktig behandling af och orätt
dom i ett beslagsmål.
De af rådstufvurättens ledamöter, som handlagt målet, dömdes för orätt
dom till böter, men i öfrigt ogillades åtalet.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 25.)
506. Stockholms rådstufvurätt, för oriktig sammanläggning af straff.
Saken gällde en person, som, medan lian undergick straff, rymde och under
rymningstiden ånyo begick brott.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 28.)
507. Två t. f. domhafvande i Laske härad, för uppskof med handläggningen
af rannsakning rörande häktad person.
Den ene af de tilltalade dömdes till böter och ersättningsskyldighet;
åtalet mot den andre ogillades.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 31.)
508. Häradshöfdingen i Bollebygds härad, för felaktig förvandling af
böter för oloflig brännvinsförsäljning.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 36.)
— 1911 —
172
509. Rådstufvurätten i Söderhamn, för felaktig förvandling af böter,
ådömda för stöld och fylleri.
De tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 36.)
510. Rådstufvurätten i Lindesberg, för oriktig tillämpning af ansvar för
våld emot brandvakt m. m.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 37.)
511. T. f. domhafvande i Södra Åsbo härad, för misskrifning i ett domboksutdrag
och däraf vållad felaktighet i fråga om en persons bestraffning.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 41.)
512. Öfverståthållarämbetets kansli, för långsamhet i ärendenas handläggning.
I särskild! angifvet fall ådömdes bötesansvar; i öfrig! gillades befogenheten
af framställda anmärkningar.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 41.)
513. Öfverståthållarämbetet för polisärenden, för olagligen meddelad!
tillstånd till utskänkning af brännvin och andra spirituösa drycker.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 55.)
514. Notarie i Stockholms rådstufvurätt, för utlämnande af en expedition,
som utskrifvits med allt för utdragen stil.
Notarien dömdes till böter.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 61.)
515. Häradshöfdingen i Svärdsjö tingslag, för olagligen beviljad lagfart
å fastighetsöfverlåtelse samt i fråga om handläggning af tvistemål.
I förstnämnda fallet dömdes häradshöfdingen till böter, hvaremot åtalet
i öfrig! ogillades.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 63.)
516. T. f. domhafvande i Oppunda m. 6. härad, för oriktig kartering
af ett inbördes testamente.
Målsägaren förklarades berättigad att återfå det erlagda stämpelbeloppet.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 68.)
— 1911 —
173
517. Häradshöfdingen i Örebro härad, för olaga uppskof med företagande
af rannsakning angående häktad person.
Häradshöfdingen ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 71.)
518. Borgmästaren i Kungsbacka, för ofullständiga domböcker.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 72.)
519. Rådstufvurätten i Söderhamn, för felaktig förvandling af böter,
ådömda enligt förordningen om mord, dråp och annan misshandel den 29
januari 1861.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber., utgifven 1864, sid. 73.)
520. Generaltullstyrelsen, för underlåtenhet att kungöra lediga tjänster
och att beifra underordnades tjänstefel m. m.
Bötesansvar ådömdes i särskild! fall för underlåtenhet att vederbörligen
beifra tjänstefel, men i öfrig! ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 2.)
521. Öfverståthållarämbetet för polisärenden, för dröjsmål med expedition
af protokoll och utslag.
Underståthållaren, polismästaren och biträdande polismästaren dömdes
till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 22, samt 1867, sid. 2.)
522. Kyrkoherden i en församling inom ärkestiftet, för oriktigt förfarande
med en person, som, dömd till värjemålsed, var hänvisad till sin själasörjare
för erhållande af föreställningar om edens vikt och vådan af mened.
Kyrkoherden tilldelades föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 25.)
523. Borgmästaren i Mariefred, för underlåtenhet att i rätt tid uppsätta
dombok och magistratsprotokoll.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid 29.)
524. Häradshöfdingen i Västra och östra Hisings härad, för det lian öfver
inlämnandet af utdrag ur förmyndarräkningar expedierat domboksutdrag och,
utan därom framställd begäran, låtit dem tillställas förmyndare mot lösen.
— lvu —
174
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar samt återbärings- och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 31, samt 1867, sid. 20.)
525. Rådstufvurätten i Eskilstuna, emedan rådstufvurätten genom sär
skilda
utslag dömt två personer till lindrigare straffarbete än som öfverensstämde
med förordningen om ansvar för stöld, snatteri samt rån den 4 mai
1855. J
De åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 36.)
526. Konungens befallningshafvande i Värmlands län, för långsamhet i
ärendens behandling.
Rötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 37.)
527. Häradshöfdingen i Hölebo härad, för dröjsmål med företagande af
rannsakning med häktade personer.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 41.)
528. Rådstufvurätten i Lindesberg, i fråga om behandlingen af ett mål
rörande förment utprånglande af falskt mynt.
Atalet ogillades.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 43, samt 1867, sid. 15.)
529. T. f. ledamot och protokollsförare i rådstufvurätten och magistraten
i Varberg, för ofullständiga domböcker och protokoll, äfvensom mot
borgmästaren därstädes för uraktlåtenhet att tillse, att de befunna bristerna
i domböcker och protokoll inom rätt tid afhulpits.
Råda de åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 50, samt 1870, sid. 2.)
530. Öfverståthållarämbetet för polisärenden, för långsamhet i åtskilliga
uppgifna ärendens behandling.
För vissa angifna fall ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet,
men i öfrig! ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 53, samt 1867, sid. 2.)
— 1911 —
175
531. Vice pastor i en församling inom Göteborgs stift, för vägran att
uppläsa öfverbefälhafvarens för en skarpskytteförening kungörelse angående
vapenöfningars hållande å en söndagseftermiddag.
Vice pastorn dömdes till varning.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 84, samt 1867, sid. 47.)
532. Prästman inom ärkestiftet, för enahanda vägran, som i närmast
föregående åtal omförmälts.
, Den tilltalade erhöll erinran om det felaktiga i hans förfarande.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 96.)
533. Konungens fogate, för dröjsmål med häktad persons inställande
inför Stockholms rådstufvurätt.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. till Riksdagen 1865, sid. 99.)
534. Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, emedan i fråga
om verkställighet af straff meddelats allenast muntliga order, samt emedan
direktören vid länsfängelset lämnats tillfälle att på eget bevåg frigifva fångar.
Till följd häraf både felaktigheter beträffande straffverkställighet förekommit.
Åtalet afsåg äfven fråga om afdrag å fängelsetid. Landssekreteraren tilltalades
dessutom särskild!, emedan lian till riktigheten bekräftat fångförteckningar
med felaktigt innehåll.
Åtalet, i hvad det afsåg afdrag å fängelsetid, ogillades. I anledning af
öfriga anmärkningar dömdes landshöfdingen och landssekreteraren till böter
samt ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 2.)
535. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för försummelse vid
verkställande af straff, till följd hvaraf en person fått undergå straffarbete en
månad längre än vederbort.
Landshöfdingen, landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 15.)
536. Landssekreteraren och landskamreraren i Örebro län, i fråga om
lösen för resolution rörande utflyttningshjälp vid laga skifte.
Åtalet mot landssekreteraren ogillades. Landskamreraren förpliktades
återbära oriktigt uppburen lösen.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 21.)
— 1911
176
537. Länsman i Kristianstads län, för obehörig kungörelses utfärdande,
och en vice pastor i Lunds stift, för underlåtenhet att föra protokoll vid
kyrkostämma.
Länsmannen dömdes till mistning af sin tjänst under viss tid, och vice
pastorn erhöll en erinran.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 25.)
538. T. f. ordförande i Norra Åsbo häradsrätt, för oriktigt domslut i
fråga om ansvar för underlåtenhet att lagfara fastighetsköp.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 29.)
539. Rådstufvurätten i Malmö, för oriktigt beslut i fråga om förvandling
af böter i tullmål, där verkställarna af beslaget efterskänkt sin bötesandel.
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 33.)
540. T. f. stadsexekutor i Galle, för oriktigt verkställd utmätning.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 36.)
541. T. f. domhafvande i Vesslands och Älfkarleby tingslag, för underlåtenhet
att i rätt tid aflämna dombok till ordinarie domhafvande!!.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 39.)
542. Rådstufvurätten i Luleå, i anledning af dels ett utslag, som innehöll
felaktig förvandling af böter för olofligt tillgrepp, dels ett utslag i mål
angående ansvar för misshandel å allmän gata, enligt hvithet utslag särskild!
ansvar felaktigt ådömts för gatufridsbrott och straffet för våldet bestämts till
straffarbete, oaktadt svåraste straffarten varit fängelse.
De tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 41.)
543. T. f. ordförande i Gottian ds norra häradsrätt, för olagligt beslut
om en persons inmanande i häkte, samt i fråga om ett utslag i mål angående
ansvar å en hemmansägare, som ansetts förvunnen att hafva, oaktadt hans
hemmansdel varit för skuld utmätt, åt annan person upplåtit nyttjanderätt^
till en hemmansdelen tillhörig skogstrakt.
— 1911 —
177
I förstnämnda afseendet ådömdes t. f. ordföranden bötesansvar och
ersättningsskyldighet; i öfrigt ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 42.)
544. T. f. ordförande i Rättviks och Ore tingslags häradsrätt, för oriktigt
domslut i mål angående ansvar för olofligt tillgrepp.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 43.)
545. Domhafvanden i Binnebergs tingslag af Vadsbo härad, för det han
inför häradsrätten föredragit en förmyndares, i följd af föreläggande, ingifna
förmyndareräkning och däröfver utfärdat domboksutdrag.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 45.)
546. Landshöfdingen och landskamreraren i Västmanlands län, för dröjsmål
med ett besvärsmåls afgörande.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 47.)
547. Häradshöfdingen i Fjäre och Viska härad, för två oriktiga beslut
rörande böters förvandling i mål angående ansvar för misshandel.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 48.)
548. T. f. ordförande i Bjäre häradsrätt, för vårdslöshet i fråga om
ett utslag angående ansvar för fylleri m. m.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 49.)
549. Rådstufvurätten i Mariestad, för underlåtenhet att förvandla böter,
ådömda i sammanhang med fängelsestraff.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 51.)
550. Fn borgmästare, två rådmän och en protokollsförare vid Stockholms
rådstufvurätt, för det att, då flera personer i en gemensam skrift bevakat
ett testamente, protokollsutdrag särskilt för hvar och en af de bevakande
blifvit utfärdadt och lösen därför uppburen.
De tilltalade dömdes till böter samt att återbära obehörigen påförd expeditionslösen.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 56, och 1868, sid. 20.)
Justitieombudsmannens ämbelsberättelse till 1911 års Riksdag.
23*
178
551. Länsman i Kalmar län, för försumlighet i fullgörandet af erhållet
förordnande att föra en lifstidsfånges talan uti en rättegång.
Länsmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1867, sid. 60.)
552. Rådstufvurätten i Grenna, för det rättens arkiv befunnits oordnadt,
förmyndareförteckning saknats och ämbetsskrifvelser ej blifvit besvarade.
I de två förstnämnda afseendena ådömdes bötesansvar, men i öfrigt
ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 2.)
553. Borgmästaren i Sölvesborg, för underlåtenhet att besvara J. 0:s
ämbetsskrifvelser.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 3.)
554. Rådstufvurätten i Uppsala, för dröjsmål med ett ärendes behandling.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 5.)
555. Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom i mål angående ansvar
för oloflig utskakning af spirituösa drycker.
Det anmärkta förfarandet ansågs oriktigt.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 9, samt 1870, sid. 16.)
556. Häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för dröjsmål med
insändande till verkställighet af utslag rörande två häktade personer.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 16.)
557. Häradshöfdingen i Neder-Torneå och Carl Gustafs socknars tingslag,
i anledning af ett utslag, hvarigenom en person, som burit våldsam hand
å sin hustru, härför dömts till en månads fängelse, oaktadt minsta straffet
för dylikt brott varit två månaders fängelse. Åtalet afsåg äfven felaktig
bötesförvandling.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 17.)
558. Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för dröjsmål
med påfordrande af rannsakning angående häktad person.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 18.)
— 1911
179
559. Krigsrätten vid Skaraborgs regemente, för orätt dom i mål angående
ansvar för rymning och förskingring af munderingspersedlar m. in.
Ersättningsskyldighet ålades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 19.)
560. Chefen för Göta artilleriregemente, för det en underlöjtnant blifvit
insatt på extrajudiciel! bestraffning, medan han var riksdagsman.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 81, samt 1869, sid. 26.)
561. Poliskommissarie i Stockholm, för olaga häktning.
Poliskommissarien dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 27.)
562. T. f. domhafvande i Ångermanlands norra domsaga, för en persons
olagliga försättande i konkurstillstånd, samt bemälde t. f. domhafvande jämte
ordinarie domhafvande!! i domsagan, för det de under konkursmålets handläggning
uppburit obehörig traktamentsersättning, bland annat, för s. k. expeditionsdagar.
De tilltalade ådömdes ersättningsskyldighet och t. f. domhafvande!! dessutom
bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 33.)
563. Konungens befallningshafvande i Stockholms län, för utfärdande
af ofullständig fångförpassning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1868. sid. 38.)
564. Domhafvande!! i Öknebo härad, för det han, på begäran om
gravationsbevis å en egendom, utfärdat och uppburit lösen för flera särskilda
bevis i stället för ett.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 39.)
565. Konungens fogate, för oriktig förvandling af böter, ådömda enligt
tryckfrihetsförordningen.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 47.)
— 1911 —
180
566. 1. f. brottmålsdomare i Norrbottens län, för dröjsmål utöfver sex
dagar med insändande till verkställighet af utslag rörande häktade personer.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 48.)
567. Stockholms rådstufvurätts andra afdelning, för förment oriktigt
expedierande af kallelse å gäldenär, då borgenär sökt hans försättande i konkurstillstånd.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 50.)
568. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för underlåtenhet
att vederbörligen kungöra utslag på besvär öfver riksdagsmannaval.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och att utgifva
ersättning.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 58, samt 1869, sid. 59.)
569. Häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det han meddelat
lagfart å köpekontrakt rörande fast egendom, ehuru i nämnda kontrakt
omförmäldes, att köpebref skulle å viss dag framdeles utfärdas.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 65, samt 1869, sid. 38.)
570. Rådstufvurätten i Karlstad, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person, som af annan domstol förklarats skyldig till bestraffning för fickstöld
och snatteri, dömts till särskild! ansvar för hvardera af berörda förbrytelser,
och hvari, efter införande! af 1864 års strafflag, felaktigt tillämpats
förordningen angående stöld, snatteri och rån den 4 maj 1855 i ställe! för
nämnda strafflag.
Rådstufvurättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1868, sid. 69.)
571. Rådstufvurätten i Mariestad, för förment oriktig behandling af
frågor rörande försäljning af omyndigs fasta egendom samt för felaktigt beslut
i fråga om domarejäf m. m.
Borgmästaren och två rådmän ådömdes bötesansvar för nämnda beslut;
i öfrig! blef åtalet ogillad!.
(Ämb.-ber. 1869, sid. Z.)
— 1911
181
572. Häradshöfdingen i Göstrings härad, för ofullständiga domböcker
och försummelse att underskrifva domböckerna.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 17.)
573. Militärbefälhafvaren på Gottland, för felaktigt förfarande vid bestraffning
af en infanterist vid Gottlands nationalbeväring.
Anmärkta förfarandet förklarades hafva varit felaktigt.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 20.)
574. T. f. domhafvande i Norra Möre härad, för det han vid 1864 års
sommarting handlagt och afskrifvit ett mål, oaktadt detsamma blifvit uppskjutet
till nämnda års höstting. I samma åtal tilltalades en annan t. f.
domhafvande i nämnda härad, för uraktlåtenhet att afsluta ett ting inom behörig
tid, äfvensom ordinarie domhafvande!!, för utsättande af ett sommarting
efter den för sådant tings hållande föreskrifva tid.
En hvar af de tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 27.)
575. Borgmästaren i Sköfde, för dröjsmål att expediera begärda afskrifter
af handlingar i rådstufvurättens arkiv.
Borgmästaren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 36.)
576. Häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det en person,
häktad och tilltalad för stöld, men dömd endast för snatteri, enligt häradsrättens
förordnande hållits häktad i afbidan på expedierande af rättens utslag.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 42.)
577. Borgmästaren i Eskilstuna, för dröjsmål med expedierande af utslag
rörande häktad person.
Borgmästaren dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 46.)
578. Rådstufvurätten i Torshälla, för orätt dom i mål angående ansvar
för olofligt tillgrepp.
Rättens ordförande och ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 47.)
— 1911 —
182
579. Häradshöfdingen i Bjärke härad, för dröjsmål med företagande af
rannsakning angående häktad person.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 49.)
580. Rådstufvurätten i Söderhamn, för dröjsmål med expedierande af
utslag rörande häktade personer.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 50.)
581. Häradshöfdingen i Hälsinglands norra domsaga, för enahanda förseelse
som omförmälts i åtalet n:r 580.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 53.)
582. Häradshöfdingen i Tveta, Vista och Mo härads domsaga, för oriktig
kartering af köpe- och fastebref samt oriktigt beräknad lösen.
Häradshöfdingen förpliktades till återbäringsskyldighet i fråga om för högt
uppburet lösenbelopp.
(Ämb.-ber. 1869, sid. 55.)
583. Häradshöfdingen i Södra Ångermanlands domsaga, för flera oriktiga
domslut och obehöriga ändringar i domboken.
Häradshöfdingen dömdes till afsättning, men af nåd nedsätta straffet
till mistning af ämbetet under viss tid.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 7.)
584. Borgmästaren och två rådmän i Visby, för underlåtenhet att uttaga
och redovisa resterande kommunalutskylder och för försummelser i fråga om
verkställighet af utslag.
De tilltalade dömdes till mistning af tjänsten under viss tid samt ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 17.)
585. T. f. ordförande i Var lotta häradsrätt, för meddelande af dom i
mål, som förments hafva varit till ett påföljande ting uppskjutet.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 38.)
586. Två ledamöter af rådstufvurätten i Lund, för felaktig tillämpning,
i mål angående ansvar för olofligt tillgrepp, af förordningen af den 4
— 1911 —
183
maj 1855 i stället för strafflagen af år 1864, samt för uraktlåtenhet att tilllämpa
sistnämnda lag vid förvandling af böter.
De tilltalade ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 42.)
587. Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom i skuldfordringsmål.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 52.)
588. Häradshöfdingen i Medelstads härad, för oriktigt gravationsbevis.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 59.)
589. Konungens befallningshafvande i Västmanlands län, för dröjsmål
att meddela utslag i mål rörande kronofogdes försummelse att redovisa köpeskillingen
för utmätningsvis försåld fastighet.
Landshöfdingen och landssekreteraren dömdes till böter och ersättnings
utgifvande.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 65.)
590. T. f. ordförande i Sundbo och i Edsbergs häradsrätt, för felaktighet
vid sammanläggande af böter och omedelbart ådömdt fängelse, samt i
anledning däraf att särskilda straff ådömts för hvart och ett af olika tillgrepp.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 71.)
591. T. f. domhafvande i Arnäs tingslag, för underlåtenhet att ådöma
förlust af medborgerligt förtroende i sammmanhang med straffarbete för stöld,
samt för ofullständigt utskrifvande af till Konungens befallningshafvande för
verkställighet öfversända utslag.
T. f. domhafvanden dömdes till böter för uraktlåtenhet att ådöma förlust
af medborgerligt förtroende. Åtalet i öfrigt ogillades.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 73.)
592. Konungens befallningshafvande i Kalmar län, i anledning af en
mot allmän lag stridande kungörelse af innehåll, att när någon önskade att
med bevis öfver uppläsandet i kyrka återfå kungörelse eller annan handling,
som lagligen skolat offentliggöras, samma kungörelse eller handling borde
vara åtföljd af en lika lydande afskrift eller duplett, som därefter med uppläsningsbevis
Unge återbekomma^
1911
184
Konungens befallningshafvande ansågs hafva saknat laglig befogenhet att
utfärda kungörelsen, men då kungörelsen återkallats, innan utslag i anledning
af åtalet meddelats, föranledde åtalet ej vidare åtgärd.
(Ämb.-her. 1870, sid. 75.)
593. Häradshöfdingen i Stora Skedvi tingslag, för förment olagligen
beräknad lösen för gravationsbevis.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 76.)
594. En division af Göta hofrätt, för dröjsmål med expedierande af
en dom.
Referenten dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 81.)
595. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för försummelse i
fråga om verkställighet af straff, till följd hvaraf en fånge frigifvits för
tidigt.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 92.)
596. T. f. ordförande i Säbrå häradsrätt, för felaktighet vid sammanläggning
af fängelsestraff, ådömda för särskilda förbrytelser.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 95.)
597. Rådstufvurätten i Arboga, för förment oriktigt beslut angående en
persons försättande i konkurstillstånd, och emot stadsnotarie!! därstädes, för
det protokollet i nyssnämnda ärende afifattats vidlyftigare, än målets egenskap
tarfvade, samt icke utskrifvits i enlighet med föreskriften i 7 § af gällande
expeditionstaxa.
Stadsnotarie!! ådömdes bötesansvar, men i (ifrigt ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. 1870, sid. 95.)
598. Häradshöfdingen i Vadsbo härads norra domsaga, för det 1868
års sommarting blifvit utsatt att taga sin början senare än i lag föreskrefves,
för försummelse i vården af häradsarkiven och för underlåtenhet att upprätta
förmyndareförteckningar.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 3 och 52.)
— 1911 -
185
599 Rådstufvurätten i Sköfde, i anledning däraf, att rätten tillagt ledamöterna
ersättning för det rätten sammanträdt till handläggning af ett konkursmål
å annan dag än sådan, på hvilken rätten eljest skolat sammanträda.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 6.)
600. T. f. ordförande i Sunnerbo häradsrätt, i anledning af ett beslut
i ett skuldfordringsmål, hvarigenom afdömandet af brottmål angående en af
svarandena i skuldfordringsmålet, som var häktad, gjorts beroende af en utaf
annan svarande fullföljd talan mot ett rättens edgångsbeslut.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 7.)
601. Rådstufvurätten i Askersund, för ofullständiga protokoll och förmyndareförteckningar.
Rådstufvurättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 13.)
602. Rådstufvurätten i Sköfde, för oriktig dom angående gäldenär, som
uppsåtligen förskingrat konkursmassas egendom.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 14, samt 1872, sid. 18.)
603. T. f. ordförande i Vartofta häradsrätt, för fördröjd! expedierande
af utslag rörande häktad person.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 18, samt 1872, sid. 18.)
604. Rådstufvurätten i Lidköping, för ådömande af straffarbete och förlust
af medborgerligt förtroende på kortare tid, än lag stadgade.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 20.)
605. Stockholms rådstufvurätt, för olaga uppskof under handläggningen
af ett tvistemål.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 21.)
606. Länsman i Listers härad, för olaga häktning.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 39.)
Justitieombudsmannens ämbetsbirättelse till 1911 års Riksdag■
24*
186
607. Häradshöfdingen i Ljusdals tingslag, för begångna fel under handläggningen
af ett konkursärende.
Domhafvanden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 42.)
608. T. f. domhafvande i samma tingslag, för det han. senare än lag
tillstädjer, utsluta! lagtima ting.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871. sid. 45.)
609. Häradshöfdingen i Hedemora domsaga, för det han, efter föregången
lagfart å två köp af samma fastighet, utfärdat fastebref jämväl å det
förra köpet och låtit hos lagfartssökanden uttaga för samma fastebref belöpande
lösen och afgift för stämpladt papper.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 46.)
610. Rådstufvurätten i Eskilstuna, för ådömande af straffarbete och
förlust af medborgerligt förtroende på kortare tid, än lag stadgade.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 52.)
611. Kyrkoherden i Vänersborg, för det han utan laga skål låtit i
stillhet jordfästa en afliden person.
Kyrkoherden dömdes till skriftlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 53.)
612. T. f. domhafvande i Öknebo härad, för det han åt en borgenär,
som i konkurs framställt anmärkningar vid bevakade fordringar, låtit utskrifva
häi adsrättcns protokoll och utslag öfver de tvistiga fordringsanspråken samt
därför hos borgenären utmäta lösen, ehuru borgenären icke särskild! begär!
dessa handlingar.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskvldighet
(Ämb.-ber. 1871, sid. 55.)
613. Landskamreraren i Västmanlands län, för oriktig expedition åt
Konungens befallningshafvandes utslag rörande fördelning af betalningsskyldigheten
i fråga om ett af allmänna medel beviljad! odlingslån.
Landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1871, sid. 56, samt 1872, sid. 40.)
— 1911 -
187
614. Borgmästaren i Strömstad, för underlåtenhet att ordna och förteckna
rådstufvurättens arkiv.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 2.)
615. Rådstufvurätten i Ängelholm, för försummelse att upprätta förmynderskaps-
och konkursförteckningar.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 5.)
616. Polismästaren i Stockholm, för olaga häktning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1872. sid. 7, samt 1873, sid. 10.)
617. Ordinarie domhafvande!! och en t. f. domhafvande i Valle, Vilske
och Skånings härad, för dröjsmål med expedierande af utslag rörande häktade
personer.
Åtalet mot ordinarie domhafvande!! ogillades, men t. f. domhafvande!!
ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 19.)
618. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för försummelse
och oriktigt förfarande i ett ärende rörande riksdagsmannaval för Ås och
Gäseneds härads valkrets.
Ordinarie landssekreteraren och landskamreraren samt en t. f. landssekreterare
dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 24.)
619. Häradshöfdingen i Films och Dannemora tingslag, för förment
oriktigt beslut, i fråga om häktad persons kvarhållande i häkte.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 27 och 78.)
620. Länsmannen i Inlands södra härad i Göteborgs och Bohus län,
för olaga häktning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 29.)
621. T. f. ordförande i Alfta tingslags häradsrätt, för olaga beslut
fråga om en tilltalad persons inmanande i häkte.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 33.)
— 1911 —
188
622. Häradshöfdingen i Gottlands norra härad, för felaktigt utslag i mål
angående ansvar för olofliga tillgrepp.
Käradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 41.)
623. T. f. domhafvande i Sjuhundra härad och tillika ordförande uti
rådstufvurätten i Norrtälje samt sistbemält rätts ledamöter, för dröjsmål
med insändande för verkställighet af åtta stycken utslag rörande häktade
personer.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes för ett af de åtalade fallen,
men i öfrig! ogillades åtalet.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 42.)
624. Borgmästaren i Söderhamn, för vållande därtill att rannsakning
rörande häktad person vid rådstufvurätten i staden blifvit oskäligen fördröjd.
Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 46.)
625. T. f. ordförande i Öfver-Luleä tingslags häradsrätt, för förment
oriktigt domslut i fråga om rättegångskostnader.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 48, samt 1873, sid. 15.)
626. Landshöfdingen i Värmlands län, för oriktigt beslut rörande verkställande
af straff. Sedan vederbörande häradsrätt dömt en person till tre
månaders straffarbete, hvilket den dömde efter nöjdförklaring börja! undergå,
både hofrätten nedsatt straffet till två månaders straffarbete. Efter emottagande
af hofrättens utslag, förklarade emellertid Konungens befallningshafvande,
att straffverkställigheten skulle fortgå i enlighet med häradsrättens utslag.
Landshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 55.)
627. Magistraten i Sundsvall, för dröjsmål med utfärdande af fullmakt
för riksdagsman i andra kammaren för valkretsen Sundsvall—Östersund.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 63, samt 1873, sid. 12.)
628. T. f. domhafvande i Norra Möre härad, för dröjsmål med insändande
för verkställighet af utslag rörande häktad person.
Åtalet ogillades såsom för sent anhängiggjordt.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 66.)
— 1911 -
189
629. T. f. ordförande i Bollnäs tingslags häradsrätt, för oriktigt beslut
om fastställande af ackord i konkurs.
Anmärkta förfarandet ansågs hafva vant oriktigt.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 68, samt 1878, sid. 14.)
630. Magistraten i Luleå, i anledning af beslut hvarigenom till lvu särskilda
personer upplåtits en och samma staden tillhörig tomt m. m.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1872, sid. 73.)
631. Länsman inom Norra och Södra Asbo samt Hare barads fög en,
för underlåtenhet att verkställa en för sådant ändamål till honom ofverlamnad
laga kraftvunnen dom. . ,
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 2. samt 1874. sid. 14.)
632. Rådstufvurätten i Sala, i anledning af ett utslag, hvarigenom en
person för snatteri första resan från husbonde dömts till fängelse äfvensom
att vara medborgerligt förtroende förlustig viss tid.
Ordföranden och öfriga ledamöter i rådstufvurätten dömdes till bötei.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 10.)
633. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, i anledning
af ett beslut, hvarigenom förordnats att en person ådömda böter skulle förvandlastill
fanget vid vatten och bröd, oaktadt den dömde vid tiden för
straffets verkställande icke uppnått 18 år.
Landssekreteraren och landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 12.)
634. Länsman i Östra Göinge härad, för fylleri under tjänsteutöfning.
Länsmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 14.)
635. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, för förment olaga
häktning in. in.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 15, och 1874, sid. 8.)
636. Advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, för dröjsmål
med anhängiggörandet och utförandet af ett åtal.
Advokatfiskal dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 21.)
— 1911
190
rättigheter ^ Gafle\ för dröjsmål med anställande af auktion L
rattighetei till försäljning af spirituösa drycker.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 23, samt 1874, sid. 15.)
i «• Häradshöfdingen i Norra Ångermanlands domsaga, för förment
JSÅtob™oginades 3^16 fÖr VPrkställighet af utslag Yrande häktad person.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 27.)
för förmenfHdr«tSh^dingea i.Tunge’ ^ängenäs, Sörbygdens och Sotenäs härad,
häkt!d™erson sändande för verkställighet af utslag rörande
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 28.»
,640\ T" f" domhafvande i Hammarkinds och Skärkinds härad för förperson.
dlOJSma msändande för verkställighet af utslag rörande häktad
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 29.)
, . 641,] Landssekreteraren i Älfsborgs län, för underlåtenhet att tillse be
höriga
verkställandet af ett utslag angående en häktad
Landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873. sid. 29.)
... ,642" borgmästaren i Hjo, för expediering af ett genom misskrifning felaktigt
utslag angående en häktad person.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 33.)
böter
643. T. f. ordförande i Sköllersta häradsrätt, för oriktig förvandling åt
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 34.)
... Polisintendent i Stockholm, för ett af honom meddelad! förment
oriktigt beslut, genom hvilket återkallats en person lämnad! tillstånd att belåna
allmänheten med körningar medelst en s. k. omnibusvaen.
Atalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1873. sid. 36, samt 1874, sid. 23.)
— 1911 —
191
645. Häradshöfdingen i Norra Ångermanlands domsaga, för försummelser
i afseende å domsagans arkiv, samt för ofullständigheter i domböcker, förteckningen
öfver förmynderskap och konkursdiariet.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 42.)
646. Kronofogden i Öster- och Väster-Rekarne härads fögderi, för dröjsmål
med befordrande till verkställighet af ett utslag angående en häktad person.
Kronofogden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1873, sid. 46.)
647. Konungens befallningshafvande i Malmöhus län, i anledning däraf
att dels en fånge blifvit frigifven i stället för en annan, dels en fånge för
tidigt frigifvits. Landssekreteraren åtalades därjämte särskilt för oriktiga
anteckningar i fånglistorna.
Åtalet mot Konungens befallningshafvande i hvad det afsåg först anmärkta
felaktighet ogillades. I öfrig! ådömdes landshöfdingen och landssekreteraren
böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 1.)
648. T. f. domhafvande i Kinds härad, för utfärdande af utdrag af
häradsrättens protokoll i ett ärende, däri Konungens befallningshafvande i länet
begär! häradsbornas hörande inför häradsrätten, samt för debiterande af lösen
för samma utdrag.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 8.)
649. Häradshöfdingen i Vendels tingslag, för olagligt ådömande af förlust
af medborgerligt förtroende.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 14.)
650. T. f. domhafvande i Torna härad, för det att part blifvit ohörd
dömd vid en af- och tillträdeshusesyn.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 15.)
651. Rådstufvurätten i Vadstena, för olagligt ådömande af förlust af
medborgerligt förtroende, och rådstufvurättens ordförande Särskild!, för felaktig
expedition af utslaget.
Borgmästaren och två rådmän dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 17.)
1911
192
652. Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, för det ny auktion
å utmätt fastighet blifvit utlyst, innan utslag, hvarigenom den förutgångna
auktionen ogillats, vunnit laga kraft.
Bo tesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 18, samt 1875, sid. 8.)
653. Kommendanten vid straffängelset i Varberg, såsom tillsyningsman
vid kronoliäktet därstädes, i anledning dåra! att en straffånge frigifvits tidigare
än vederbort.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 22.)
654. Rådstufvurätten i Söderköping, för oriktig förvandling af böter,
som ådömts jämte straffarbete.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 23.)
655. Häradshöfdingen i Hanekinds härad, för vägran att förnya inteckning
för ränta å skuldebref, emedan donna icke fanns till beloppet utsatt i
protokollet öfver skuldebrefvets företeende vid annan domstol.
I anledning af åtalet förklarades, att omförmäla förhållande icke bort
föranleda utslag å den sökta inteckningsförnyelsen.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 24.)
656. T. f, domhafvande i Nordingrå tingslag, för underlåtenhet att expediera
utslaget i ett afgjordt mål och för a (lämnande af ofullständig dombok
till ordinarie domhafvande!!.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 27.)
657. Vice pastor i en församling inom Härnösands stift, för oriktig
behandling af en fråga om äktenskapsjäf in. m.
Den tilltalade dömdes till varning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 30.)
658. Landskamreraren i Västernorrlands län, för olagligen påförd och
uttagen lösen för ett utslag angående debitering af utskylder.
Landskamreraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 43.)
— lön
193
659. Förutvarande polismästare i Stockholm, för olaga häktning m. m.
Bötesansvar ådömdes och fråga om ersättningsskyldighet lämnades öppen.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 44.)
660. T. f. borgmästare i Arboga, för underlåtenhet att i rätt tid uppsätta
dombok och magistratsprotokoll.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 55.)
661. Polisintendent i Stockholm, för oriktig tillämpning af 1846 års
stadga angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1874, sid. 57, samt 1876, sid. 7.)
662. Häradshöfdingen i Bergsjö tingslag, för förment orätt dom i mål
angående ansvar för stöld och förfalskning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 1.)
663. Magistraten i Sundsvall, för det att, oaktadt den borgmästare och
råd enligt 9 kap. 1 § ärfdabalken tillkommande rätt att nämna bouppteckningsman,
i följd af kungl. brefvet den 23 september 1871, från början af
år 1872 upphört att vara gällande i afseende på bouppteckningar i Sundsvall,
magistraten likväl genom sina deputerade verkställt en bouppteckning
den 2 mars 1872 och därför uppburit provision.
Bötesansvar och återbäringsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 8.)
664. Häradshöfdingen i Skånings härad, för oriktig expedition och för
högt beräknad lösen för protokoll och utslag.
Häradshöfdingen dömdes till böter och återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 15.)
665. Rådstufvurätten i Karlstad, för det en person blifvit dömd till
ansvar för andra resan oloflig utskakning af brännvin, oaktadt straff för första
resan ej var undergånget.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 18.)
666. Landssekreteraren i Västerbottens län, för det en person — som enligt
föreskrift af Konungens befallningshafvande insändts till länshäktet för att
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1911 års Riksdag. 525*
1 194 21
undergå honom af Skellefteå häradsrätt ådömdt straffarbete, och som uppgifvit
sig hafva hos Svea hofrätt anfört besvär öfver häradsrättens utslag — blifvit,
utan att få börja straffet, i häktet kvarhållen jämväl efter det nämnda uppgift
vunnit bekräftelse och intill dess hofrättens utslag anländt till häktet.
Landssekreteraren dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 19.)
667. Rådstufvurätten i Skeninge, för oriktig förvandling af böter vid
sammanläggning med omedelbart ådömdt fängelse.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 22.)
668. En posttjänsteman i Jönköping, för det han utan adressatens tillkallande
öppnat ett till postkontoret därstädes ankommet paket, hvars omslag
blifvit under postbefordringen skadadt.
Posttjänstemannen erhöll varning.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 22.)
669. Kyrkoherden i Brunskogs församling, för det han i flyttningsbevis
infört att den person, för hvilken beviset utfärdades, var dömd för brott,
ehuru personen icke var förlustig medborgerligt förtroende.
Kyrkoherden, som före domkapitlets utslag utfärdat nytt lagenligt flyttningsbetyg,
erhöll förständigande att vid utfärdande af betyg för straffade
personer noggrant iakttaga hvad gällande förordning föreskrefve.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 24.)
670. T. f. domhafvande i Sundals härad, för vårdslöshet i en rannsakning
och otillbörligt uppförande i domstolen emot ena parten."
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 26.)
671. Bådstufvurätten i Borås, för det rådstufvurätten genom att underställa
hofrätts pröfning utslag, som icke skolat underställas, vållat förlängning
i den sakfälldes fängelsetid.
Rättens ledamöter dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1875, sid. 38.)
672. Bergmästaren i fjärde bergmästardistriktet, för försummelse vid
mutsedlars och protokolls expedierande m. m.
Bergmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 2.)
— 1911 —
673. Häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för olagligen äskad
ersättning för skjuts och dagtraktamente samt för förrättnings- och expeditionsdagar
vid häradssyn å kungsgård.
Häradshöfdingen ådömdes böter samt återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 8, samt 1877, sid. 23.)
674. Nämnden i Njurunda tingslags häradsrätt, för förment olaga dom
i mål angående kvittningsanspråk.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 12, samt 1877, sid. 23.)
675. Borgmästaren i Eskilstuna såsom ordförande i poliskammaren därstädes,
för förolämpning emot tilltalad person och opassande uppförande i
domstolen.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 16.)
676. En vice pastor i Vadstena, för det han i prästbevis för en person
infört annat och mera, än förordningen den 20 januari 1865 tillstadde.
Den tilltalade skulle allvarligen förehållas sitt lagstridiga förfarande och
förständigas att framdeles ställa sig lag och författningar till efterrättelse.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 18.)
677. Kronofogden och en t. f. häradsskrifvare i Gullbergs, Bobergs och
Valkebo härads fögderi, för det de påfört, uppburit och till skjutsentreprenör
utbetalt skjutsafgift för hemman, som förut varit till kronobrefbäring anslagna.
De tilltalade ådömdes böter.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 19.)
678. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för olagligt
medgifvande af redan försutten afverkningsrätt utaf skog å kronoöfverloppsmark.
Bötesansvar ådömdes och fråga om ersättningsskyldighet lämnades öppen.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 28, samt 1877, sid. 3.)
679. Landskamreraren i Västernorrlands län, för olagligen påförd och
uppburen lösen för utslag angående rotetaxation å hemman, som förut haft
postföringsskyldighet.
Landskamreraren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1876, sid. 35.)
196
680. Rådstufvurätten i Kristinehamn, i anledning af ett utslag, hvarigenom
en person dömts till ansvar för andra gången oloflig brännvinsutskänkning,
oaktadt straff, ådömdt för första resan dylik förseelse, ännu icke blifvit
verkställdt.
Rättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 2.)
681. Landssekreteraren och landskamreraren i Västernorrlands län, för
olagligt förfarande i anledning af verkställd skogsavverkning å skatteköp! nybygge.
De tilltalade ådömdes bötesansvar och landskamreraren dessutom ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 3, samt 1878, sid. 15.)
682. Stockholms rådstufvurätts andra afdelning, för olagligt förfarande
vid handläggning af efterbevakningar i konkurs.
Samtliga rådstufvurättens ledamöter, som i besluten deltagit, dömdes
till böter.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 24, samt 1878, sid. 2.)
683. Konungens fogate, för obehörigt dröjsmål med verkställande af ett
Kungl. Maj:ts utslag, hvarigenom en person dömts till böter.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 40, samt 1878, sid. 2.)
684. Kyrkoherden i Nora socken af ärkestiftet, för det han i prästbevis
för en person infört annat och mera, än förordningen den 20 januari 1865
medgåfve.
Kyrkoherden tilldelades föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 43.)
685. En vice pastor i Kville socken af Göteborgs stift, likaledes för det
han infört i prästbevis annat än nyssnämnda förordning medgåfve.
Den tilltalade dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 44, samt 1878, sid. 2.)
686. En pastorsadjunkt i Tvååkers socken af Göteborgs stift, för misshandel
emot nattvardsbarn.
Den tilltalade dömdes till afhållande från utöfningen af prästämbetet under
en månad.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 50, samt 1878, sid. 15.)
— 1911 —
197
687. Häradshöfdingen i Norra Ångermanlands domsaga, för ofullständiga
domböcker.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 57.)
688. Borgmästaren i Arboga, emedan han låtit införpassa en till fängelse
dömd person till länsfängelset i Västerås för straffets undergående, oaktadt
personen i fråga sökt nåd och därom ingifvit bevis till magistraten i Arboga.
Borgmästaren dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 59.)
689. Magistratssekreteraren i Köping, för olaga dröjsmål med expedierande
af utslag i ett skuldfordringsmål.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1877, sid. 62.)
690. Magistraten i Härnösand, för förment olagligen fördröjd verkställighet
af riksdagsmannaval.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 4.)
691. T. f. landssekreterare i Älfsborgs län, för felaktigt förfarande i
fråga om verkställighet af straff, till följd hvaraf två fångar frigifvits tidigare
än rätteligen bort ske.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 12.)
692. Häradshöfdingen i Gottlands norra domsaga, för det han inregistrerat
och uppburit utgifter för bouppteckning efter ännu lefvande personer
m. m.
Häradshöfdingen dömdes till afsättning från sitt ämbete och till utgifvande
af viss ersättning.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 16.)
693. T. f. ordförande i Gottlands norra domsagas häradsrätt, för dröjsmål
med expedierande af utslag i mål angående ansvar och ersättning för
åverkan m. m.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 31.)
— 1911 —
198
694. T. f. ordförande i Jukkasjärvi lappmarks tingslags häradsrätt, i
anledning af ett beslut, hvarigenom häradsrätten på grund af kärandepartens
underlåtenhet att tillstädeskomma å det ting, hvartill målet varit uppskjutet,
förordnat åt! målet skulle, såsom ej fullfölj dt, från vidare behandling afföras.
Anmärkta förfarandet förklarades ej vara med lagens råtta grund och
mening öfverensstämmande.
(Ämb.-ber. 1878, sid. 33, samt 1879, sid. 2.)
695. Kyrkoherden i en församling inom Göteborgs stift, för vägran att
från predikstolen uppläsa en auktionskungörelse, samt för det han skulle genom
en å kungörelsen gjord anteckning missfirmat en person.
Åtalet för missfirmande ogillades. I öfrig! förklarades, att kyrkoherden
icke kunde anses hafva ägt laglig anledning för sin vägran uti det ifrågavarande
fallet.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 2.)
696. T. f. borgmästare i Eskilstuna, för förment oriktigt påförande af
lösen för inregistrering af bouppteckning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 12, samt 1S80, sid. 43.)
697. Samme t. f. borgmästare, för oriktigt påförd lösen för sådant bevis,
att person råder öfver sig och sin egendom, som kungl. förordningen angående
utvidgad näringsfrihet omförmäler.
T. f. borgmästaren förklarades hafva förfarit oriktigt vid beräknandet af
ifrågavarande lösen.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 17.)
698. Konungens fogate, för felaktigt förordnande i fråga om verkställighet
af straffarbete.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 20.)
699. Kyrkoherden i en församling inom Västerås stift, för behandlingen
af en uppkommen fråga rörande bestämmande af platsen för en folkskolebyggnad.
Enär kyrkoherden i sitt förhållande till sin församling ej iakttagit föreskrifven
varsamhet, dömdes lian att därom genom delgivning af utslaget erinras.
(Ämb.-ber. 1879, sid. 22, samt 1880, sid. 19.)
— 1911 —
199
700. Häradshöfdingen i Norra Ångermanlands domsaga, för underlåtenhet
att, jämlikt föreskrifterna i kungl. cirkuläret den 28 september 1869, insända
i domsagans arkiv befintliga äldre domböcker och handlingar.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 2.)
701. Konungens befallningshafvande i Västernorrlands län, för det ett
mål, afseende fråga om skyldighet att till kronan utgifva skadestånd för
bristande byggnad och odling vid ett krononybygge, hvilket mål tillhörde
domstols handläggning, blifvit af Konungens befallningshafvande upptaget och
pröfvadt.
Landskamreraren, som åtalats jämväl för andra förbrytelser, dömdes att
i en hot vara från landskamrerarbefattningen i Västernorrlands län afsatt
samt ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. En t. f. landssekreterare dömdes
till böter i anledning af J. 0:s åtal mot honom. Båda förklarades skyldiga
utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 3, 1881, sid. 39, samt 1882, sid. 20.)
702. En ledamot af magistraten i Härnösand, för verkställande af utslag
i ekonomimål, hvilket icke vunnit laga kraft.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 13.)
703. Häradshöfdingen i Västmanlands norra domsaga, för underlåtenhet
att i rätt tid och ordning tillhandahålla tingsexpeditioner.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 19.)
704. T. f. polismästare i Stockholm, för det han icke till domstol hänvisat
en för stöld angifven och häktad person, utan ställt honom på fri fot.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 21.)
705. Polismästaren i Göteborg, för det han upptagit och afdömt brottmål,
som tillhörde domstols behandling.
Polismästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 27.)
706. T. f. domhafvande i Norra Upplands domsaga, för det lian äskat
och uppburit rese- och traktamentsersättning för syn å komministerboställe.
— lön —
200
Den tilltalade förpliktades att återgälda den uppburna rese- och traktamentsersättningen.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 28.)
707. Magistraten i Sundsvall, för underlåtenhet att i rätt tid och laga
ordning verkställa utmätning i ett skuldfordringsmål.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 32.)
708. En t. f. landssekreterare och en t. f. landskamrerare i Västernorr]
ands län, för olagligen utfärdad allmän efterlysning efter en person,
hvilken genom utslag, som ännu varit på högre rätts pröfning beroende, dömts
till böter och fängelse.
T. f. landssekreteraren dömdes till böter; åtalet mot t. f. landskamreraren
ogillades.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 37.)
709. En kyrkoherde inom Lunds stift, för utfärdande af oriktigt fräjdbevis.
Kyrkoherden dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 41.)
710. Magistraten och rådstufvurätten i Sundsvall, för uraktlåtenhet att
i rätt tid verkställa brandsyn och för olaga domslut i fråga om ansvar å en
person för försummelse att fullgöra brandsynemäns föreskrifter.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 43.)
711. Läkaren vid länsfängelset i Härnösand, för oskäligt dröjsmål med
afgifvande af betyg angående en fånges sinnesbeskaffenhet.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 50, 1881, sid. 38, och 1882, sid. 21.)
712. Konsistorienotarien i Göteborg, för oskäligt dröjsmål med expedierande
af ett domkapitlets utslag.
Konsistorienotarien dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd
förmaning.
(Ämb.-ber. 1880, sid. 57.)
— 1911 —
201
713. Den ordinarie och två t. f. landssekreterare i Värmlands län, för
olagligen uppburen provision å influtna medel för försåld skog från ett militiehoställe.
De tilltalade dömdes att återbära olagligen uppburna provisionsbelopp.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 2, samt 1882, sid. 21.)
714. T. f. ordförande i Hammarkinds häradsrätt, för förment oriktigt,
förfarande i ett lagfartsärende.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 18.)
715. -En t. f. polisintendent i Stockholm, för olagligt beslut om en persons
förvisande från hufvudstaden.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 23.)
716. T. f. ordförande i Skinnskattebergs bergslags häradsrätt, för
skymflig! tillmäle mot en part.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 32.)
717. Landshöfdingen och en t. f. landssekreterare i Kronobergs län, för
det att svensk man, häktad för mord begånget å svensk man i Danmark,
blifvit till dansk polismyndighet utlämnad.
De tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 34.)
718. Stadsfiskalen i Söderhamn, för förment olaga häktning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 39.)
719. Länsmannen i ltebbelberga distrikt af Kristianstads län, för våld
emot häktad person.
Länsmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1881, sid. 43.)
720. Borgmästaren i Trelleborg, för uraktlåtenhet att i konkurs- och
förmyndarförteckningarna samt fastighetsboken införa föreskrifna anteckningar.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 2.)
Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1911 års Riksdag.
26*
202
721. Rådstufvurätten i Visby, i anledning af ett utslag, hvarigenom an
svar ådömts för rättegångsmissbruk.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. 1882, sid. 3.)
722. Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för det en person
under aderton års ålder afstraffa!^ med fängelse vid vatten och bröd.
Landssekreteraren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1882, sid 7.1
723. Rådstufvurätten i Sala, i anledning af ett utslag, hvarigenom rådstufvurätten
dömt en person för hvart och ett af sju förfalskningsbrott till
straffarbete i sex månader samt vid sammanläggning af straffen förordnat,
att den dömde skulle i en hot undergå straffarbete i tre år sex månader,
ehuru sammanlagda straffarbetstiden bort bestämmas till allenast två år sex
månader.
Rättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 8.)
724. Häradshöfdingen i Skellefteå tingslag, dels för det en person, dömd
till fängelse, blifvit, ehuru bofast, i häkte inmanad, dels emedan häradshöfdingen
uraktlåtit att i protokollet för ett rättegångstillfälle, då en person ånyo
hördes såsom vittne, anteckna de tillägg och rättelser, vittnet gjort uti sin
först afgifna berättelse, och i stället uti protokollet för det föregående rättegångstillfället
genom utstrykning och öfverskrifning ändrat vittnesberättelse!).
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 9. samt 1883, sid. 25.)
725. En kyrkoherde inom Lunds stift, för det han vid uppskrifning till
nattvardsgång offentligen ti Hvital en församlingsbo laster och förbrytelser samt
enär i kyrkoråd, där ifrågavarande person ej var närvarande, beslutits tilldela
samma person varning, hvilken skriftligen utfärdades och tillställdes
honom genom fjärdingsman.
Kyrkoherde!) dömdes att erhålla tjänlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1882, sid. 11. och 1883, sid. 18.)
726. Häradshöfdingen i Norra Ångermanlands domsaga, för ofullständiga
domböcker samt konkurs- och förmynderskapsförteckningar, äfvensom för
uraktlåtenhet att inbinda eller hopfästa domböcker och protokoll samt att
— 1911 —
203
göra upplägg i vederbörlig fastighetsbok för köpingen Örnsköldsvik eller för
densamma upprätta särskild fastighetsbok.
Häradshöfdingen dömdes till böter och förpliktades vid äfventyr af suspension
under fyra månader att inom viss tid styrka att hvad som eftersatts
blifvit fullgjordt.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 2.)
727. T. f. ordförande och eu ledamot i rådstufvurätten i Ulricehamn, för
dröjsmål med insändande för verkställighet af utslag angående häktad person.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 4.)
728. T. f. domhafvande i Sundals härad, för dröjsmål med tingsexpeditioners
utlämnande.
flen tilltalade dömdes till böter och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 4.1
729. T. f. länsman i Gottlands södra domsaga, för två personers häktande
och beläggande med handbojor på misstanke för olofligt tillgrepp af en
postväska, som vid närmare efterseende befunnits icke vara stulen.
Den åtalade frikändes i fråga om häktningsåtgärden, men dömdes till
böter för hvad i öfrigt lagts honom till last.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 7.)
730. Konungens befallningshafvande i Södermanlands län, för det en
person under aderton års ålder straffats med fängelse vid vatten och bröd.
Landshöfdingen och landssekreteraren fälldes till böter.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 18.)
731. T. f. ordförande i Nora tingslags häradsrätt, för det lian förklarat
en person, som för bedrägeri ådömts endast fängelsestraff, förlustig medborgerligt
förtroende.
Den åtalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 19.)
732. T. f. domhafvande i Kullings härad, för det han dels i två tvistemål
dömt käranden, som icke anträffat vederparten med stämning och därför själf
uteblifvit från tinget, att plikta för uteblifvandet, dels låtit åt käranden utskrifva
rättens protokoll i målen och exekutivt uttaga lösen därför.
Förfarandet att fålla käranden till ansvar för utevaro förklarades hafva
lön
204
vant oriktigt. I anledning af hvad i öfrigt lagts t. f. domhafvande till last
dömdes han till böter och att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 20.)
733. Till sy n ings in annen vid kronohäktet i Haparanda, för det en fånge
blifvit ur häktet lösgifven en månad tidigare än enligt utslaget bort ske.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1883. sid. 23.)
734. Sekundchefen vid lifgardet till häst, för det eu person under aderton
års ålder fått med fängelse vid vatten och bröd aftjäna honom ådömda
böter.
Sekundchefen ådömdes arrest.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 24.)
735. En vice pastor inom Linköpings stift, för utfärdande af förment
oriktigt prästbetyg.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 25.)
736. Häradshöfdingen i Gamla Norbergs tingslag, för dröjsmål att återställa
ett till häradsrätten för lagfart inlämnadt köpebref.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 26.)
737. Rådstufvurätten i Kristinehamn, för försummelse att låta undersöka
silfvermynt, som ansetts falska men efter undersökning befunnits riktiga.
För utspridning af dessa mynt både en kvinna under tiden hållits häktad.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 28.)
738. Landskamreraren i Västernorrlands län, för det han — som under
tid då hans företrädare i ämbetet varit afstängd från tjänstgöring i följd af
åtal för ämbetsfel in. m. uppehållit ämbetet — vägrat att till samma företrädare
redovisa och utgifva under tiden influten expeditionslösen och provision.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1883, sid. 46, och 1884, sid. 19.)
— 1911 —
205
739. Häradshöfdingen i Norra Vadsbo härads domsaga, för dröjsmål
med förrättande af af- och tillträdeshusesyn å ett klockarboställe.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 2.1
740. Häradshöfdingen i Färs härad, dels för underlåtenhet att uppehålla
offentlighet vid häradsrättens sammanträden, dels i anledning af ett utan laga
skäl meddeladt förordnande om en persons inmanande i häkte, dels för det
häradsrätten tillåtit vittnen berätta hvad under samtal mellan fyra ögon meddelats
dem och låtit detta intagas i protokollet, dels ock för smädligt skrifsätt.
Åtalet i hvad det afsåg anmärkta förfarandet i afseende å vittnesförhöret
ogillades; men för hvad den tilltalade i öfrigt, i anledning af såväl J. 0:s
åtal som i samband därmed af vederbörande hofrätt förordnadt åtal för
felaktigheter i handläggningen af ett mål, blifvit lagd! till last, dömdes lian i
en hot att mista ämbetet under 3 månader och höta 300 kronor. Dessutom
ålades viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 4.)
741. Magistraten i Nora, för vanvård i tre särskilda fall af vågfördt
hos riksbanken pantsatt tackjärn.
I afseende å två af de anmärkta fallen ogillades åtalet, men för det
tredje ådömdes magistratens ledamöter bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 21.)
742. Vågmästaren vid Nora städs metallvåg, för dels enahanda vanvård
och dels pantens förtidiga utlämnande.
Vågmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 29.)
743. T. f. domhafvande i Västerdalarnes domsaga samt landssekreteraren
i Kopparbergs län, för det att två fångar längre tid än vederbort kvarhållits
i läns fängelset i Falun.
De tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 30.)
744. T. f. domhafvande i Gästriklands domsaga, för det han såsom
ordförande i Västra Gästriklands tingslags ägodelningsrätt inkallat i denna
rätt andra ledamöter än de af tingslaget valda, ehuru dessa icke anmält för
-
—1911
206
fall, och för det de sålunda tillkallade fått deltaga i rättens förhandlingar
utan att vara edsvurna.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämh.-ber. 1884, sid. 34.)
745. T. i. domhafvande i Lits tingslag, för det lian med tingslagets
häradsrätt återupptagit och dömt i ett redan af häradsrätten afdömdt brottmål
och tillika oriktigt sammanlagt ådömda straff.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämh.-ber. 1884, sid. 38.)
746. Häradshöfdingen i forneå domsaga, i anledning däraf, att, sedan
en person genom samma utslag dömts till fängelse och särskilda bötesbelopp,
dessa bötesbelopp förvandlats till fängelse hvart för sig, ehuru förvandlingen
bort ske efter böternas sammanräknade belopp.
Häradshöfdingen fälldes till böter.
(Ämh.-ber. 1884, sid. 40.)
747. T. f. ordförande i Grangärdes tingslags häradsrätt, emedan han
genom vårdslöshet vid expedierande af ett utslag i brottmål vållat, att genom
utslaget sakfälld a icke kommit att till fullo undergå ådömdt förvandlingsstraff.
T. f. ordföranden dömdes till böter.
(Ämh.-ber. 1884. sid. 42.)
748. Eu vice pastor i Vallby församling af Uppsala ärkestift, för utfärdande
af oriktigt prästbevis.
Vice pastorn tilldelades varning.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 43.)
749. Länsmannen i sjätte distriktet af Kopparbergs län, enär han genom
kungörelse uti > Polisunderrättelser > begärt efterlysning af en person i anledning
af en stöld, föröfvad utom länsmannens distrikt, samt till följd häraf
vållat ifrågavarande person, som häktats, onödigt lidande m. m.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 46.)
750. T. f. domhafvande i Södertörns domsaga, för dröjsmål med afsilande
af ett ting.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1884, sid. 50.)
— 1911 —
207
751. Länsmannen i Norra Tjusts härads södra distrikt, för förment
tjänsteförsummelse i fråga om en båtsmans inställelse till tjänstgöring.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. 1885, sid. 2.1
752. Rådstufvurätten i Strängnäs, för det eu för förment stöld tilltalad
person obehörigen kvarhållits i häkte, samt för jäfvig persons hörande som
vittne.
Åtalet ogillades.
(Äm.-ber. 1885, sid 9, och 1886, sid. 35.)
753. Häradshöfdingen i Ångermanlands södra domsaga, för förment
obehörig åtgärd för ordningens upprätthållande under pågående ting.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. 1885, sid. 22.)
754. T. f. ordförande i Nälla tingslags häradsrätt, för ådömande på
eu gång af ansvar särskild! för stöld och särskild! för snatteri samt för förment
oriktigt beslut i fråga om bedrägeribrott.
Åtalet i hvad det afsåg sistnämnda beslut ogillades; i öfrig! ådömdes
bötesansvar.
(Åmb.-ber. 1885, sid. 27.1
755. T. f. ordförande i Norra och Södra Tjusts tingslags häradsrätt, i
anledning af ett beslut, enligt hvilket häradsrätten vägra! att meddela förmånsrätt
för sökta inteckningar i den ordning, sökanden begärt. Såsom skål för
denna vägran både i häradsrättens beslut anförts, »att ej visad! blifvit, det
jordägaren till den sökta åtgärden lämna! sitt medgifvande».
Den af häradsrätten åberopade omständighet förklarades icke hafva bort
utgöra hinder för häradsrätten att vid meddelande af de sökta inteckningarna
jämväl, på sätt sökanden begär!, bestämma inbördes ordningen dem emellan.
(Åmb.-ber. 1885, sid. 31.)
756. T. f. domhafvande i Torneå domsaga, enär enligt expedierad! utslag
en person ådömts förlust af medborgerligt förtroende kortare tid, än lag
stadgade. Vidare anmärktes mot t. f. domhafvanden, att han uraktlåtit i ett
fall ådöma förlust af medborgerligt förtroende äfvensom underlåtit meddela
yttrande öfver framställd! yrkande om ansvar för fylleri.
Deri tilltalade dömdes till böter.
(Åmb.-ber. 1885. sid. 38.)
— 1011 —
208
757. Borgmästaren i Luleå, för dröjsmål med expedierande af utslag
angående häktad person.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 40.)
758. Häradshöfdingen i Vesslands och Älfkarleby tingslag, för felaktigt
förfarande i två fall vid ådömda böters förvandling och sammanläggning med
ådömdt straffarbete.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 42.)
759. Häradshöfdingen i Svärdsjö tingslag, för ådömande på en gång af
ansvar särskild! för stöld och särskild! för snatteri.
Häradshöfdingen fälldes till böter.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 43.)
760. T. f. ordförande i Ölands Norra Mots häradsrätt, för det en person,
som för snatteri dömts till fängelse, därjämte förklarats förlustig medborgerligt
förtroende.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 44.)
761. T. f. ordförande i Tunaläns häradsrätt, för det en person ädömts
stråt? för stöld i förening med inbrott i ställe! för ansvar för snatteri.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 45, samt 1886, sid. 40.)
762. Kyrkoherden i Rings och Störa Hammars församlingar, för oordentligt
och felaktigt förande af församlingarnas räkenskaper.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 52.)
763. T. f. ordförande i Laske häradsrätt, i anledning däraf att i ett
utslag åberopats felaktigt lagrum samt emedan genom samma utslag ådömda
särskilda bötesbelopp förvandlats hvart och ett för sig.
T. f. ordföranden dömdes för den felaktiga bötesförvandlingen till böter
och ersättnings utgifvande.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 54.)
— 1911 —
209
764. Borgmästaren i Ronneby, för underlåtenhet att åteckna ett utslag
vadebevis.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 2.)
765. Tillsyningsmannen vid kronohäktet i Landskrona, för det en fånge
hållits till straffarbete två månader kortare tid än vederbort.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 4.)
L. W. Lothigius. \
Bars Wilhelm Samuel Lothigius, född den 8 maj 1836, diet'' student
i Lund 1854, aflade därstädes examen till rikets rättegångsverk 1857 och
inträdde samma år såsom auskultant i Göta hofrätt. År 1862 blef han
vice häradshöfding och tjänstgjorde sedan några år som adjungerad ledamot
i Göta hofrätt och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, lian utnämndes
till borgmästare i Karlshamn 1870 och till häradshöfding i Hallands
läns mellersta domsaga 1882.
Lothigius valdes till suppleant för justitieombudsmannen vid Riksdagen
1884. Med anledning af justitieombudsmannen Frömans afsägelse, blef
han den 14 augusti samma år af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor^
insatt i justitieombudsmansämbetet. Han omvaldes vid riksdagarna
1885 och 1886.
Den 29 oktober 1886 utnämndes Lothigius till landshöfding i Älfsborgs
län och lämnade i följd häraf justitieombudsmansämbetet.
Bland offentliga förtroendeuppdrag, som Lothigius innehaft, må nämnas
att han varit ledamot af Riksdagens andra kammare åren 1873—1875,
af första kammaren 1878—1894 samt ånyo af andra kammaren 1897—1903.
Vidare har han varit medlem af kommittén för utarbetande af förslag till
lag om inteckning i järnväg m. m. 1878—1880; af skatteregleringskommittén
1880—1882 samt af förstärkta lagberedningen 1886—1887. Af landtbruksakademi
kallades han till ledamot 1901.
Sin landshöfdingpost lämnade Lothigius år 1905.
Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1,911 års Riksdag,
27*
210
Framställningar.
B. Till Riksdagen.
164. Angående förändrad lydelse af föreskrifna eder, som i rättsligt afseende
skola afläggas af bekännare af den mosaiska trosläran.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 59.)
Riksdagen antog för sin del en lag angående lydelsen af judes edliga
förpliktelse, hvarom skrifvelse (n:r 51 år 1885) afläts till Kungl. Näjd. Den
30 oktober 1885 utfärdades lag i ämnet.
165. Angående ändring i 121 § eller 179 § utsökningslagen.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 60.)
I anledning häraf beslöt Riksdagen för sin del ändring i 121 och 134
§§ utsökningslagen angående liden för sammanträde i och för fördelning af
köpeskilling för utmätningsvis försåld fast egendom (Skrifvelse till Kungl.
Näjd n:r 49 år 1885). Lag i ämnet utfärdades den 30 oktober 1885.
Uttalande om lagskipning^ samt i lagstiftningsfrågor m. m.
134. Anmärkning mot åtskilliga domares förfarande att utöfver föreskrifven
tid fördröja expedierandet af utslag angående häktade personer, som
vid utslagens afkunnande mot desamma anmält missnöje.
(Ämb.-ber. 1885, sid. 57.)
Åtal.
766. Konungens befallningshafvande i Uppsala län, för förment felaktigt
utslag på besvär i fråga om ett landstingsmannaval.
Åtalet ogillades.
" (Ämb.-ber. 1886, sid. 6, och 1887, sid. 55.)
767. Eu stadsnotarie vid Stockholms rådstufvurätt, för det en person icke
skulle hafva återbekommit till rätten ingifna handlingar.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 16.)
768. En stadsnotarie vid Stockholms rådstufvurätt, för oriktig anteckning
å ett utslag, att vad mot detsamma icke erlagts.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 20, och 1887, sid. 19.)
— 1911 —
211
769. Häradshöfdingen i Torneå domsaga, för ådömande på en gång af
ansvar särskild! för stöld och särskild! för snatteri.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 22.)
770. T. f. ordförande i Östra häradsrätt, för oriktig beräkning af tiden
för straffarbete vid sammanläggning af dylika straff.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1886, sid. -24.)
771. T. f. statistiska! i Uppsala, för obehörigt nedläggande af ett vid
rådstufvurätten därstädes anhängig^ ord! åtal för sedlighetsbrott.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 25, och 1887, sid. 59.)
772. Notarius publiens i Karlshamn, för uppbärande af lösen för anteckning
om verkställd växelprotest.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 30, och 1888, sid. 14.)
773. Polismästaren i Uppsala, för obehörigt utkräfvande af protokollslösen
i anmälningsärenden.
Polismästaren ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 35, och 1887, sid. 59.)
774. Häradshöfdingen i Tjusts domsaga, för dröjsmål med expedierande
af utslag angående häktade personer.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 40.)
775. Länsmannen i Kullings härads östra distrikt, för upprättande af
oriktiga reseräkningar.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1886, sid. 42.)
776. Häradshöfdingen i Västerbottens södra domsaga, för obehörig
stämpelbeläggning af ingifna handlingar.
Häradshöfdingen ådömdes återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 2.)
— 1911
212
777. En t. f. domänintendent i Kronobergs län, för olagligt förfarande
vid en arrendeauktion.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 7, samt 1889, sid. 41.)
778. Häradshöfdingen i Färs härad, för vägran att anställa vittnesförhör.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 21, samt 1889, sid. 2.)
779. Borgmästaren i Trosa m. fl., för det en person fått aftråna af
honom redan erlagda böter med motsvarande förvandlingsstraff.
Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 24.)
780. Rådman vid Stockholms rådstufvurätt, för obehörig afvikelse från
utfärdad uppropslista.
Rådmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 31, samt 1888, sid. 29.)
781. T. f. borgmästare i Piteå, för dröjsmål med utlämnande af dombok
och magistratsprotokoll.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 38.)
782. Häradshöfdingen i Ångermanlands norra domsaga, för underlåtenhet
att i rätt tid afsluta ting m. m.
Häradshöfdingen dömdes till mistning af ämbetet under viss tid.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 39.)
783. Kyrkoherden i Malmbäcks m. fl. församlingars pastorat, för obehörigt
uppbärande af särskild ersättning för ämbetsförrättning.
Kyrkoherden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 44, samt 1888, sid. 22.)
784. T. f. ordförande i Paj ala tingslags häradsrätt, för ådömande på en
gång af ansvar särskilt för stöld och särskild! för snatteri.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 49.)
— 1911 —
213
785. Rådstufvurätten i Torshälla, för det en person, som tilltalats dels
för fylleri dels för förargelseväckande beteende, i strid mot 4 kap. 2 § strafflagen
ådömts ett straff.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 50.)
786. Rådstufvurätten i Strängnäs, för ådömande af straffarbete på viss
tid under två månader.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 52.)
787. Borgmästaren och två rådmän i Vadstena, för obehörigt tillåtande
af vittnesförhör angående ett redan afgjordt mål.
Borgmästaren dömdes till mistning af ämbetet under viss tid och rådmännen
dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 53, samt till maj-riksdagen samma år, sid. 4.)
788. T. f. ordförande i Snefringe häradsrätt, för ådömande af ansvar
för stöld i stället för ansvar för snatteri.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 56.)
789. Häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för ådömande af
ansvar för stöld i stället för ansvar för snatteri.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1887, sid. 58.)
790. Länsmannen i Enångers distrikt, för olaga häktning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 2, samt 1890, sid. 72.)
791. Registrator,, i kammarkollegium, för oriktig stämpelbeläggning å
ett kollegii utslag.
Registrator^ förpliktades till viss återbärings- och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 36, samt 1890, sid. 79.)
792. T. f. domhafvande i Kinds härad, för utfärdande af oriktigt gravationsbevis.
Den tilltalade ådömdes ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 23, och 1890, sid. 75.)
— 1911 —
214
793. Borgmästaren i Trosa, för underlåtenhet att å i lag bestämda
tider hålla rådstufvurätt m. m.
Borgmästaren dömdes till mistning af ämbetet under viss tid.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 49.)
E. Thomasson.
Eskilander Thomasson, född den 1 juni 1829, blef student i Lund
1846, filosofie magister 1853 och aflade 1856 hofrättsexamen. Han förordnades
1859 till docent i administrativ rätt och nationalekonomi. Följande
år blef han rådman i Lund och utnämndes 1879 till borgmästare i
samma stad. Åren 1873—1889 var han staden Lunds representant i Riksdagens
andra kammare. Under flera år var han ledamot af lagutskottet
samt dess vice ordförande.
Då L. W. 8. Lothigius den 14 augusti 1884 af riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
insattes i justitieombudsmansämbetet, utsågs Thomasson
till justitieombudsmannens eventuel^ efterträdare; och den 4 november
1886 blef han efter Lothigius’ afgång af fullmäktige insatt i ämbetet. Å
denna post verkade han, till dess han den 21 juni 1889 utnämndes till
justitieråd.
Thomasson afled i Stockholm den 22 april 1891.
Från trycket har Thomasson utgifvit »Historisk framställning af lagstiftningen
om de svenska städernas fördelning i stapelstäder och uppstäder».
(1858).
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
166. Den 30 november 1888, angående nedbringande af kostnaden för
växelprotest på landet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 113.)
Framställningen bifölls genom kungörelsen den 31 maj 1889 om ändringar
i 1883 års förordning ang. expeditionslösen.
B. Till Riksdagen.
167. Angående upphäfvande af 23 kapitlet 7 § strafflagen, angående
åtalsrätten mot konkursgäldenär för vissa förbrytelser.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 53.)
Framställningen afslogs.
— 1911
215
168. Angående ändring i förordningen om patent den 16 maj 1884 och
lagen om skydd för varumärken den 5 juli samma år.
(Ämb.-ber. 1888. sid. 57.)
Framställningen afslogs.
169. Angående förbud för ordförande i häradsrätt samt ordförande och
ledamöter i rådstufvurätt att vid samma rätt fullmäktigskap fora.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 114.)
Riksdagen beslöt för sin del ändring i 15 kapitlet 3 § rättegångsbalken
i det syfte J. O. föreslagit. (Skrifvelse n:r 18 år 1889). Riksdagens beslut
antogs ej af Kungl. Maj:t, men lät Kungl. Näjd i ämnet utarbeta ett nytt
förslag, som af Riksdagen gillades.
170. Angående ändrad lagstiftning om lagfart å afsöndrad lägenhet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 119.)
J. 0:s framställning afslogs.
171. Angående föreskrift, att i domsaga, där ting hålles enligt förordningen
den 17 maj 1872, saköreslängd skall utlämnas inom viss tid efter
hvarje allmänt sammanträde.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 123.)
I skrifvelse till Kungl. Näjd (n:r 25 år 1889) anhöll Riksdagen om bestämmelser
i det af J. O. angifna syfte. Föreskrifter i ämnet utfärdades
den 22 maj 1891.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
135. Tolkningen af 31 § i konkurslagen den 18 september 1862 i fråga
om liden, då i konkurs försatt ämbets- och tjänsteman äger återinträda i utöfningen
af sin befattning.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 46.)
136. Tillämpningen af stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen om den
tid, för hvilken förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 92.)
137. Tolkningen af förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet
i vissa tall af straff ådömdt genom icke laga kraft ägande utslag.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 97.)
1911 —
216
138. Om lagfart för stärbhusdelägare å arffallen eller i giftorätt bekommen
fastighet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 99.)
139. Sättet för undertecknande af utdrag ur lagfarts- och inteckningsböcker.
(Ämb. ber. 1889, sid. 102.)
Åtal.
794. Häradshöfdingen i Gottlands södra domsaga, för oriktigt förfarande
i ett konkursärende.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 15, samt 1889, sid. 54.)
795. Kyrkoherden i Norra Åsarps pastorat, för obehörigt tillägg till
ett fräj dbetyg.
Kyrkoherden dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning och
förpliktades tillika att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 23.)
796. Rådstufvurätten i Eksjö, för ådömande på en gång af ansvar
särskild! för stöld och särskild! för snatteri.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 26.)
797. Två rådmän vid Stockholms rådstufvurätt samt en t. f. tjänsteman
därstädes, för oriktigt förfarande vid en valförrättning.
De tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 29.)
798. T. f. länsman i Järfsö distrikt, för obehörigt verkställande af utmätningar.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1888, sid. 42, och 1889, sid. 53.)
799. Rådstufvurätten i Visby, för bristande tillsyn af ett under rättens
vårdnad stående förmynderskap.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 2.)
— 1911 —
217
800. Rådstufvurätten i Vaxholm, för obehörigt föreläggande och dömande
af viten för vägran att aflägga bouppteckningsed i konkurs.
Rättens ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 7.)
801. Rådstufvurätten i Västerås, för ådömande på en gång af ansvar
särskilt för inbrott och särskilt för stöld.
Rötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 8.)
802. En t. f. domhafvande i Södra Möre härad, för utfärdande af felaktig
kungörelse angående ett riksdagsmannaval.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 10.)
803. Eu vice pastor i Ösmo församling, för olaga vigsel m. m.
Rötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 12.)
804. Kyrkoherden i Norra Åsarps pastorat, för vägran att vederbörligen
anteckna ett icke döpt barns namn.
Kyrkoherden dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning och
förpliktades till viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 15.)
805. Häradshöfdingen i Lysings och Göstrings härads domsaga, för oriktig
bötesförvandling.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 21.)
806. Konungens befallningshafvande i Jönköpings län. för förment olagligt
förfarande i ett kvarstad särende.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 29, och 1890, sid. 78.)
807. Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län, för förment
olagligt förfarande i fråga om skjutshållningsskyldighet.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 41, och 1890, sid. 54.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,911 års Riksdag.
28»
218
808. Häradshöfdingen i Västerbottens mellersta domsaga, för oriktigt
bötesförvan äling.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 48.)
809. Borgmästaren i Visby, för underlåtenhet att inom behörig tid tillhandahålla
protokoll öfver exekutiv auktion och för felaktigt förfarande i fråga
om kungörandet af samma auktion.
I förstnämnda hänseendet förklarades försummelse hafva förelegat; i
senare afseende ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 55.)
810. Magistraten i Linköping, för obehörigt förbud mot hållande af
föredrag.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 62, och 1891, sid. 5.)
811. Borgmästaren i Jönköping, för kränkning af församlings- och yttrandefriheten.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 73, och 1891, sid. 6.)
812. Häradshöfdingen i Färs härads domsaga, för meddelande af felaktig
stämningsresolution.
Häradshöfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1889, sid. 80.)
813. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län, för förment dröjsmål
med handläggning af ett ärende m. m.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1890. sid. 2.)
814. En vice pastor i Uppsala domkyrkoförsamling, för felaktig anteckning
å flyttningsbevis.
Den tilltalade dömdes att erhålla föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 7.)
815. Häradshöfdingen i Södra Hälsinglands domsaga, för körnande på
eu gång af ansvar särskild! för inbrott och särskild! för snatteri.
Anmärkta förfarandet förklarades oriktigt.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 21.)
— 1911
219
816. Kronokassören i Sundsvall, för underlåtenhet att återkalla begärd
handräckning om uttagande af böter, oaktadt desamma erlagts.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 23.)
817. En vice pastor i Djurröds församling, för felaktigt flyttningsbevis.
Vice pastorn ålades att vid påfordran och utan kostnad för sökanden
utfärda nytt flyttningsbevis.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 26, 1891, sid. 37, och 1892, sid. 7.)
818. Rådstufvurätten i Halmstad, för felaktigt ådömande af ansvar för
tredje resan stöld.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 30.)
819. En t. f. biträdande polismästare i Stockholm, för obehörigt fastställande
af varning för lösdrifveri.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 31.)
820. T. f. sekreterare i krigshofrätten, för underlåtenhet att halla krigshofrättens
utslag tillgängliga.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 49.)
821. Häradshöfdingen i Västra Hälsinglands domsaga, för uraktlåtenhet
att i visst fall ådöma förlust af medborgerligt förtroende.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 55.)
822. T. f. domhafvande i Södra Möre härad, för felaktigt förfarande
vid behandling af ett konkursärende.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 55.)
823. Rådstufvurätten i Hudiksvall, för ådömande af böter för brott,
livilket är belagdt med fängelsestraff.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 62.)
— 1911 —
220
824. T. f. domhafvande i Västbo härad, för det han åt borgenär i konkurs,
utan borgenärens begäran, utskrifvit och af honom uppburit lösen för
konkursdomstolens protokoll och utslag rörande borgenärens t vistiga fordringsanspråk.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 63.)
825. Notarie vid Stockholms rådstufvurätt, för vägran att utfärda vadebevis.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 67.)
826. Häradshöfdingen i Ångermanlands mellersta domsaga, för smädliga
yttranden under tjänstutöfning.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 6, och 1892, sid. 6.)
M. W. Huss.
Magnus Wilhelm Huss, född den 26 oktober 1843 i Härnösand, diet
student i Uppsala 1862, aflade där filosofie kandidatexamen 1867, promoverades
till filosofie doktor 1869 samt blek juris kandidat 1871. Efter
tingstjänstgöring utnämndes han till vice häradshöfding 1872, förordnades
till e. o. fiskal i Svea hofrätt 1874, tjänstgjorde som sekreterare i nya
lagberedningen 1876—1879, blef t. f. revisionssekreterare 1881, fiskal i
nämnda hofrätt samma år, assessor därstädes 1883, konstituerad revisionssekreterare
samma år och revisionssekreterare 1886.
Den 28 februari 1888 förordnades Buss till justitieombudsmannens
suppleant samt blef, efter justitieombudsmannen E. Thomassons utnämning
till justitieråd, den 27 juni 1889 af riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
insatt i ämbetet. Redan den 5 påföljande augusti blef emellertid äfven
Huss utnämnd till justitieråd. Åren 1888—1889 var han ledamot af Riksdagens
första kammare.
Han allod den 18 februari 1908.
Af trycket har Buss utgifvit: Lysiae contra Philonem oratio latine
reddita et annotationibus instructa. Akad. afh. '' Uppsala 1868.
— 1911 -
221
Nils Claéson.
Nils Ludvig Alfred Claéson, född den 15 november 1848 i Botkyrka
socken, Stockholms län, blef 1867 student i Uppsala, tog där 1871 examen
till rättegångsverken, inskrefs i Svea hofrätt samma år, blef vice häradshöfding
1874, befordrades i nämnda hofrätt till fiskal 1881 och assessor
1883 samt förordnades sistnämnda år till t. f. revisionssekreterare. År 1884
utnämndes han till expeditionschef i ecklesiastikdepartementet.
I juni 1889 blef han af riksbanks- och riksgäldsfullmäktige utsedd
till justitieombudsmannens suppleant och insattes efter M. W. Buss den
15 augusti samma år af fullmäktige i ämbetet, hvithet han sedan innehade
till dess han den 30 september 1892 utnämndes till justitieråd. I
juni 1898 kallades han till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet.
År 1902 lämnade han statsrådsämbetet och återgick till högsta domstolen.
Han var ledamot af kyrkolagskommittén 1890 och ombud vid kyrkomötet
1898 m. m.
Claéson afled den 7 januari 1910.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
172. Den 25 juni 1891, angående ändring i förordningen den 13 juli
1878 om reseersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmål! m. m.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 107.)
Kungl. Maj:t fann vid ärendets föredragning den 9 februari 1894 den
gjorda framställningen icke till någon åtgärd föranleda.
173. Den 25 juni 1891, angående kontroll å verkställighet af utslag,
hvarigenom urbota bestraffning ådömts icke häktade personel-.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 109.)
I anledning af denna framställning utfärdades den 5 juli 1895 kungl.
kungörelse angående särskilda förteckningar öfver utslag, hvarigenom frihetsstraff
ådömts icke häktade personel-.
B. Till Riksdagen.
174. Angående utfärdande af lag om tillsyn å god mans förvaltning af
frånvarandes egendom.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 82.)
— 1911 -
222
I anledning af denna framställning antog Riksdagen för sin del en lag
uti ifrågavarande ämne (Skrifvelse n:r 8 år 1890). Den 16 maj 1890 utfärdades
af ICungl. Maj:t lag i ämnet.
175. Angående ändring i förordningen om expeditionslösen den 7 december
1883 i fråga om lösen för gravationsbevis.
(Åmb.-ber. 1890, sid. 85.)
J. 0:s framställning förföll.
176. Angående förklaring af 12 § utsökningslagen samt ändring af
51 § samma lag, afseende föreskrift för öfverexekutor att till pröfning upptaga
lagsökningar, som grundas å växel.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 97.)
Framställningen afslogs.
177. Angående ändring af 5 § inteckningsförordningen, afseende att
skriftligt medgifvande till inteckning för fordran bör vara bevittnadt af kronofogde,
länsman etc. eller annan person, som för vederbörande domstol är
känd, samt dessutom af ytterligare ett vittne.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 112.)
Framställningen afslogs.
178. Angående ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkooch
skolråd i Stockholm den 20 november 1862. afseende rösträtten för fast
egendom å kyrkostämma, val af suppleanter för ledamöter i kyrko- och skolråd
m. m.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 120.)
Riksdagen beslöt, med anledning af J. 0:s framställning jämte enskild
motion, för sin del vissa ändringar i ifrågavarande förordning (Skrifvelse
n:r 9 år 1891). Kungl. Maj:t utfärdade den 22 maj 1891 förordning i ämnet.
179. Angående ändring af 38 § inteckningsförordningen och 86 § utsökningslagen.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 89.)
Framställningen blef af Riksdagen afslagen.
180. Angående upphäfvande af bestämmelserna om skyldighet för svarande
eller förklarande i hofrätt och kammarrätten att lösa dom eller utslag.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 94.)
— 1911 —
223
Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 9 år 1892) om förslag
till lag i ämnet. Kungl. Maj:t faun skrifvelsen icke föranleda någon
åtgärd.
181. Angående ändring af 102 och 140 §§ konkurslagen om fastställande
af ackordsförslag m. in.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 100.)
Riksdagen antog för sin del lag i detta ämne (Riksdagens skrifvelse
n:r 7 år 1892). Enligt beslut den 14 oktober 1892 vägrade Kungl. Maj:t
sin sanktion härå.
182. Angående formen för vissa växelmåls behandling.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 104.)
Riksdagen begärde i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 10 år 1892) förslag
ill agbestämmelser härom. Proposition afläts till Riksdagen den 10 februari
1893, och den 14 april 1893 utfärdades lag i ämnet.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
140. Skyldighet för tingslag att bestrida kostnaden för inbindning af de
till dess arkiv hörande handlingar.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 79.)
141. Upplysningar om tillämpningen af förordningen angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 97.)
142. Ersättning för ekonomiska besiktningar å ecklesiastika boställen.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 124.)
143. Afdrag å straff för tid, under hvilken fånge vårdats å sjukhus
utom fängelset.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 131.)
144. Skyldigheten för domare att i vissa fall till handelsregistret insända
uppgift om offentlig stämning i konkurs.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 135.)
— lön —
224
145. Kontroll å fullständigheten af saköreslängd^-.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 136.)
146. Felaktigheter och brister i de till J. O. insända fångförteckningar.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 112.)
Åtal.
827. Häradshöfdingen i Stockholms läns västra domsaga, för dröjsmål
att företaga rannsakning med häktad person.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 73.)
828. En vice pastor i Kroppa församling, för vägran att utgifva ett
1''räj dbetyg.
Den tilltalade dömdes till erhållande af föreställning med tillagd förmaning
samt förpliktades utfärda det begärda betyget.
(Ämb.-ber. 1890, sid. 76.)
829. Kyrkoherden i Tjörns pastorat, för felaktig anteckning i prästbetyg.
Kyrkoherden skulle tilldelas tjänlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 2.)
830. Kyrkoherden i Algutstorps pastorat, för obehöriga uppgifter i prästbetyg
m. m.
Kyrkoherdens felaktiga förfarande ansågs icke vara af beskaffenhet att
höra till vidare påföljd föranleda.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 10, och 1892, sid. 24.)
831. Kyrkoherden i Norra Åkarps och Vittsjö församlingars pastorat,
för obehöriga uppgifter i fräjdbetyg.
Kyrkoherden ålades att vid påfordran utfärda nytt fräjdbetyg och förklarades
hafva gjort sig förfallen till föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 19.)
832. Konsistorienotarien i Göteborg, för vägran att vidimera en afskrift
af en till Göteborgs domkapitel ingifven handling.
Konsistorienotarien dömdes till skriftlig föreställning med tillagd förmaning.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 27, och 1892, sid. 7.)
— lvu -
225
833. T. f. landssekreterare i Norrbottens län, för dröjsmål med begäran
om rannsakning angående häktad person.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 35.)
834. T. f. domhafvande i Sunnervikens domsaga, för körnande af straffarbete
under allenast en månad.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 39.)
835. T. f. ordförande i Umeå tingslags häradsrätt, för dels underlåtenhet
att i visst fall ådöma en person förlust af medborgerligt förtroende och dels
vidtagen åtgärd att sedermera, till rättelse af det föregående beslutet, förordna
om dylik straffpåföljd för den dömde.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 40.)
836. T. f. ordförande i Sköns tingslags häradsrätt, för dröjsmål med
expedierande af utslag angående häktad person m. m.
Den tilltalade dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 43.)
837. Rådstufvurätten i Hälsingborg, för hustrus förordnande till förmyndare
för sin man.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 47, samt 1892, sid. 57.)
838. T. f. borgmästare i Sigtuna, för dröjsmål med utlämnande af
protokoll.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 50.)
839. Häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för en persons
obehöriga kvarhållande i häkte.
Häradshöfdingen dömdes till böter samt till utgifvande af skadestånd.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 53, och 1892, sid. 65.)
840. T. f. komminister i Fryksände församling, för obehörigt yttrande
under ämbetsutöfning.
Den tilltalade ådömdes varning.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 61.)
Justitieombudsmannens ämbetsberätielse till 1,911 års Jliksdag.
29''
226
841. Domhafvande!! i Södra Roslags domsaga, för felaktig tillämpning
af 3 kap. 4 § strafflagen.
Domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 62.)
842. Landssekreteraren i Västerbottens län, för felaktighet i fråga om
verkställighet af straff.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 67.)
843. Magistraten i Lund, för kränkning af församlings- och yttrandefriheten.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1891, sid. 77, och 1893, sid. 54.)
844. Polismästaren och rådstufvurätten i Göteborg, för en persons häktande
och kvarhållande i häkte.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 64.)
845. Kyrkoherden i Algutstorps pastorat, för det han obebörigen tagit
sportler för ämbetsförrättningar.
Kyrkoherden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 2, och 1893, sid. 53.)
846. Komministern i Dahlboms, Ganthems och Halla församlingars
pastorat, för mottagande af sammanskott.
Komministern dömdes till böter och utgifvande af det uppburna sammanskottet.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 8.)
847. Landssekreteraren och landskamreraren i Östergötlands län, för
fastställelse af ett lagstridigt kommunalstämmobeslut.
De tilltalade ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 12.)
848. En vice pastor i Årstads pastorat, för det han obehörigen tagit
sportler för ämbetsförrättningar.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 25.)
— 1911 —
227
849. Domhafvande!! i Hedemora domsaga, för ådömande af för högt
bötesbelopp för snatteri.
Domhafvande!! dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 33.)
850. Landssekreteraren och landskamreraren i Västernorrlands län, för
felaktigt beslut i ett flottningsärende.
De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 35.)
851. Länsmannen i Fernebo härad, för det han under tjänsteutöfning
misshandlat en person.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 44.)
852. Trafikdirektören vid Statens järnvägars sjätte trafikdistrikt, för vägran
att utlämna protokoll rörande en af honom hållen undersökning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 47, och 1893, sid. 17.)
853. Konsistorienotarien i Göteborg, för undanhållande af eu till offentlig
myndighet ingifven handling.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 51, och 1893, sid. 34.)
854. Länsmannen i Norra Tjusts härads södra distrikt, för obehörigt
utkräfvande af ersättning för en tjänstförrättning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 54.)
855. Fn rådman och eu stadsnotarie i Stockholm, för dröjsmål med
tillhandahållande af expeditioner.
De tilltalade dömdes till böter och utgifvande af ersättning.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 58.)
856. Polismästaren i Uppsala, för olaga häktning in. m.
Polismästaren dömdes till böter och utgifvande af skadestånd.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 65.)
— 1911 -
228
857. Landshöfdingen i Norrbottens län, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen
samt för obehörigt ingrepp mot underlydande tjänstemän.
Landshöfdingen dömdes i anledning af den senare åtalsanmärkningen
till böter.
(Ämb.-ber. 1892, sid. 74, och 1893, sid. 35.)
858. En vice pastor i Lundby och Tufve församlingars pastorat, för det
han uppburit sammanskott eller s. k. offer.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 2.)
859. Häradshöfdingen i Vadsbo södra domsaga, för det han utkräft
lösen för expedition, hvilken vederbörande ej ansetts skyldig lösa.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 6.)
860. Konsistorienotarien i Göteborg, för det han tagit obehöriga afgifter
för två lekt ors fullmakter.
Konsistorienotarien dömdes till böter och återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 17, 1894, sid. 2, och 1895, sid. 11.)
861. T. f. ordförande i Åsele lappmarks tingslags häradsrätt, för
ådömande af ansvar för snatteri i stället för ansvar för stöld.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 33.)
862. Kyrkoherden i Norra Vänga pastorat, för obehöriga anteckningar
i ett flyttningsbevis.
Kyrkoherden ålades att till klaganden vid påfordran och utan kostnad
för denne utfärda nytt laglikmätig! flyttningsbevis.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 37 och 58.)
863. T. f. jägmästare i Falbygds revir, för det lian obehörigen verkställt
beslag.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 42.)
864. En rådman, en stadsnotarie och en vice notarie vid Stockholms
rådstufvurätt, för felaktigt sätt att upptaga vittnesed.
De tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 47.)
1911 —
229
865. Landssekreteraren och en t. f. länsnotarie i Linköping, för försummelse
vid behandling af ärenden angående häktade personer.
De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 49.)
866. En rådman i Linköping, för afvikelse från uppropslista.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 54, och 1895, sid. 26.)
867. T. f. ordförande i Ramsele tingslags häradsrätt, för ådömande
af ansvar både för barnamord och för fosters läggande å lön.
T. f. ordföranden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 59.)
868. Domkapitlet i Göteborg, i fråga om fel mot tryckfrihetsförordningen.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1893, sid. 62, och 1895, sid. 58.)
869. Länsmannen i Åse härad af Skaraborgs län, på grund af angifvelse
för tagande af muta.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 4.)
870. T. f. domhafvande i Själevads och Arnäs tingslag, för ofullständiga
domböcker med flere ämbetsförsummelser.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 16.)
871. Länsmannen i Glanshammars härad, för olaga häktning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 33.)
872. Borgmästaren i Åmål, angående försumlighet i redovisning af kommunalskatterestlängder
m. m.
Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 33, och 1898, sid. 56.)
— lön —
230
A. A. Lilienberg.
Albert Alexander Lilienberg, född den 12 juni 1833, revisionssekreterare,
häradshöfding i Medelsta härad m. m., förordnades af Riksdagen
den 20 februari 1892 till justitieombudsmannens suppleant. Sedan justitieombudsmannen
Claéson blifvit utnämnd till justitieråd, blef han af riksbanks-
och riksgäldsfullmäktige insatt i ämbetet, men afsade sig uppdraget,
i anledning hvaraf nytt val anställdes.
Axel Thollander.
Axel Ferdinand Thollander, född den 22 augusti 1848 i Karlstad,
blef student i Uppsala 1867, aflade där examen till rättegångsverken 1871,
tjänstgjorde sedan hos domare och utnämndes till vice häradshöfding
1874. lian blef i Svea hofrätt e. o. fiskal 1877, fiskal 1883 samt assessor
1884. Samma år förordnades han till t. f. revisionssekreterare, blef konstituerad
revisionssekreterare 1886 och revisionssekreterare 1888.
Den 6 oktober 1892 valdes Thollander af fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret till justitieombudsman och innehade ämbetet, till
dess han den 3 april 1897 utnämndes till justitieråd.
Han afled den 4 januari 1909.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
183. Den 29 mars 1894, angående klockarfullmakters utfärdande.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 87.)
I anledning af denna framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 26 april
1895 kungörelse i ämnet.
B. Till Riksdagen.
184. Angående ändring af 4 kap. 10 § strafflagen, i syfte att Konungens
befallningshafvande i vissa fall skulle äga förordna om sammanläggning af
straff.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 83.)
— 1911
231
Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 60 år 1894) om lagförslag
i ifrågavarande afseende. Den 24 januari 1896 aflat Kungl. Maj:t
proposition i ämnet till Riksdagen. Lag den 29 maj 1896.
185. Angående ändring af 20 § intecknings förordningen om förnyelse
af inteckning.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 86.)
Riksdagen beslöt för sin del ändring uti ifrågavarande stadgande (Riksdagens
skrifvelse n:r 89 år 1894), hvarefter lag i ämnet utfärdades den 23
november 1894.
186. Angående tillägg till 23 § inteckningsförordningen om dödande
af inteckning efter exekutiv försäljning.
(Åmb.-ber. 1894, sid. 89.)
Framställningen blef af Riksdagen afslagen.
187. Angående upphäfvande af forum privilegiatum för utländska adelsmän,
som i riket inkommit.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 71.)
Sedan Riksdagen för sin del antagit lag i ämnet (Riksdagens skrifvelse
n:r 45 år 1895), utfärdade Kungl. Maj;t lag därom den 29 november 1895.
188. Angående tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den
12 juni 1885, i syfte att ådöradt tvångsarbete må kunna i vissa fall börjas,
innan utslaget vunnit laga kraft.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 74.)
Riksdagen antog för sin del lag i ämnet (Skrifvelse n:r 44 år 1895).
Kungl. Maj:t utfärdade den 15 november 1895 lag om ändrad lydelse af 8 §
i lagen ang. lösdrifvares behandling.
189. Angående fullständigande och förtydligande af stadgandena om
den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga sin början, äfvensom om tillägg till
lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 77.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 38 år 1895) anhöll Riksdagen om förslag
i förevarande ämne, hvarefter Kungl. Maj:t den 22 december 1897 afläl
proposition i ämnet till Riksdagen. Den 1 juli 1898 utfärdades lag innefattande
vissa bestämmelser om beräkning af strafftid.
190. Angående bestämmande af lösen för gravationsbevis rörande järnväg.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 87.)
1 skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 72 år 1896) anhöll Riksdagen om in
—
1911 —
232
förande i förordningen angående expeditionslösen af bestämmelse uti ifrågavarande
afseende. Kung!, kungörelse i ämnet utfärdades den 29 december 1896.
191. Angående bestämmande af lösen för gravationsbevis, afseende längre
tid tillbaka än 10 år m. m.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 87.)
Framställningen förföll.
192. Angående stämningstidernas förkortande m. m.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 101.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 58 år 1896) anhöll Riksdagen om
framläggande af lagförslag i ämnet, hvilket skedde genom proposition till
Riksdagen den 3 februari 1899. Den 10 juli 1899 utfärdades lag ang. ändrad
lydelse af 11 kap. rättegångsbalken.
193. Angående anställande af kommissionär hos justitieombudsmannen.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 148.)
Riksdagen förklarade, att från dess sida hinder ej mötte mot anställande
åt en dylik kommissionär (Riksdagens skrifvelse n:r 49 år 1897).
194. Angående nödiga föreskrifter för att i statens tjänst må användas
papper af erforderlig styrka och hållbarhet m. m.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 50.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 46 år 1897) hemställde Riksdagen om
föreskrifter i ämnet. Den 12 juli 1907 utfärdades förordning angående de
slag af papper m. in., som må till vissa offentliga handlingar användas.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
147. Slutbehandling bos länsstyrelserna af vissa fattigvårdsmål.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 78.)
148. Långsamheten vid rättskemiska undersökningar.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 80.)
149. Fråga om skyldighet för konkursgäldenärs hustru att aflägga bouppteckningsed.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 77.)
1911 —
233
150. En person har dömts dels till tvångsarbete dels till straffarbete.
Fråga om hvilketdera straffet först skall aftjänas.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 77.)
151. Fråga om straff bort aftjänas å militärhäkte eller i allmän straffinrättning.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 77.)
152. Tillämpningen af 2 kap. 19 § strafflagen.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 64.)
153. Uppskof med rannsakningar angående häktade vid underdomstolarna.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 69.)
154. Tillämpningen af förordningen den 19 juli 1872 i fråga om kontroll
däröfver, att nämndemän ej kvarsitta utöfver valtiden.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 83.)
155. Om domstolarnas skyldighet att gifva vederbörande fängelsemyndigheter
underrättelse om rannsakningsfånges frigifning.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 84.)
156. Underdomstolarnas praxis i fråga om vårdnad öfver förmynderskapen.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 30.)
157. Ofullständighet i sakureslängderna.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 33.)
158. Om vikten af att lagsökningsmålen skyndsamt afgöras.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 34.)
159. Anmärkningar mot den hos länsstyrelserna rådande olika praxis
i fråga om förordnanden å landtmäteriförrättningar.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 35.)
160. Om affattningcn i vissa fall af skiljebref m. m.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 45.)
Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1911 års Riksdag.
30''
234
Åtal.
873. Kyrkoherden i Mariestads församling, för obehörig anteckning i
flyttningsbevis.
Kyrkoherden ålades att vid påfordran utfärda lagenligt, nytt flyttningsbevis.
(Ämb.-ber. 1894, sid 10.)
874. Borgmästaren i Marstrand, för försummelse beträffande fastighetsboks
förande.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 13.)
875. Kronofogden i Tjusts fögderi, för försummelse såsom utmätningsman,
för uppbärande af obehörig afgift och för oriktigt användande af tjänstefrimärke.
Kronofogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 27, och 1895, sid. 51.)
876. Kyrkoherden i Hörby och Lyby församlingars pastorat, i fråga
om oriktig protokollsföring vid kyrkostämma.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 51.)
877. Rådstufvurätten i Köping, för oriktigt ådömande af förlust af
medborgerligt förtroende.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 43.)
878. T. f. domhafvande i Sköns tingslag, för det han samtidigt med
förordnande såsom domhafvande utöfvat befattning såsom rättens ombudsman
i underlydande konkurs.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 44.)
879. Domhafvande!! i Brösta härads domsaga, för vårdslöshet vid protokollsföring.
Domhafvande!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 50.)
- 1911
235
880. T. f. häradsskrifvare i Lindes fögderi, för uppbärande af oriktig
lösen för taxeringsbevis.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 52.)
881. Borgmästaren i Åmål, för underlåtenhet att utlämna protokoll.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 54, och 1896, sid. 60.)
882. Magistraten i Skeninge, för försummelse vid tillsyn rörande spirituösaförsäljning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 59, och 1896, sid. 25.)
883. Landshöfdingen och landssekreteraren i Blekinge län, i fråga om
obehörigt förordnande af nytt riksdagsmannaval.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1894, sid. 63, 1896, sid. 13, och 1897, sid. 5.)
884. Notarius publicus i Eskilstuna, för uppbärande af olaga expeditionsafgift.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 4.)
885. Kyrkoherden i Godegårds församling, för obehörigt förfarande såsom
skolrådsordförande.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 7.)
886. Föreståndaren för anstalten för sinnessjuka vid Tufvan, för af
honom, såsom läkare vid enskild vårdanstalt för sinnessjuka, begångna felaktigheter.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 11, och 1897, sid. 18.)
887. Ett hofrättssråd in. fl. ledamöter i Svea hofrätt, i fråga om tilllämpning
af 5 kap. 4 § strafflagen.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 22.)
— 1911 —
236
888. En kommissionslandtmätare i Södermanlands län, för obehörig
ändring af skifteskarta.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 27.)
889. Häradshöfdingen i Luggude härads domsaga samt en hans ställföreträdare,
för fel i fråga om offentlighet vid underdomstolarna.
Åtalet mot häradshöfdingen ogillades, men t. f. domhafvande!! dömdes
till böter.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 31, och 1896, sid. 56.)
890. T. f. ordförande i Nya Kopparbergs häradsrätt, för det han ådragit
lagfartssökande obehöriga kostnader.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 38.)
891. T. f. ordförande i Mellansysslets tingslags häradsrätt, i fråga om
felaktigt domslut i ett vattenrättsmål.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1895, sid. 52, och 1898, sid. 2.)
892. Borgmästaren jämte två rådmän i Åmål, för det de underlåtit att
förklara sig jafviga.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 6, och 1897, sid. 2.)
893. T. f. domhafvande i Stranda härad, för oriktig stämpelbeläggning.
Den tilltalade ådömdes återbärings- och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 14.)
894. Domhafvande!! i östbo och Västbo härads domsaga, för visad försumlighet
i egenskap af ordförande i ägodelningsrätt.
Bötesansvar och ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 18.)
895. Borgmästaren jämte tre rådman i Örnsköldsvik, för fel vid beräkning
af ränta å utdömd växelfordran.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 22, och 1898, sid. 14.)
— 1911 —
237
896. Landshöfdingen och landssekreteraren i Kristianstads län, i fråga
om olaga hållande i häkte.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 25, och 1898, sid. 14.)
897. T. f. ordförande i Sollefteå tingslags häradsrätt, för fel vid dömande
af straff för tjufnadsbrott.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 31, och 1897, sid. 3.)
898. Kyrkoherden i Vombs och Veberöds församlingars pastorat, i fråga
om felaktigheter i egenskap af ordförande i kyrkostämma.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 46, och 1897, sid. 5.)
899. Länsmannen i Ore distrikt, för obehörigt nedläggande af åtal.
Länsmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 49, och 1897, sid. 18.)
900. Kyrkoherden i Varberg, för brott mot tryckfrihetsförordningen.
Kyrkoherden ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 52, 1897, sid. 13, och 1898, sid. 24.)
901. En t. f. kronofogde och en länsman i Älfsborgs län, för fel i fråga
om verkställighet af utslag m. m.
Åtalet mot länsmannen ogillades. T. f. kronofogden förklarades hafva
förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 60, och 1897, sid. 28.)
902. Landshöfdingen i Älfsborgs län jämte vissa länsstyrelsens tjänstemän,
i fråga om socknars skyldighet att lösa expedition i mål angående inrättande
af allmän flottled.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 66, och 1898, sid. 33.)
903. Kyrkoherden i Kilanda församling, för obehörig anteckning å afskedsbetyg
för folkskollärarinna.
Kyrkoherden dömdes till varning och förpliktades till ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1896, sid. 74, och 1897, sid. 2.)
— 1911 —
238
904. T. f. ordförande i Orusts och Tjörns häradsrätt, för visad försumlighet
vid uppsättande af dombok.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 3.)
905. Borgmästaren jämte tre rådmän i Örebro, för felaktig tillämpning
af 5 kap. 3 § strafflagen vid sammanträffande af brott.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 6, och 1898, sid. 24.)
906. Stadsfogden i Vadstena, för försummelse i fråga om verkställande
af dom.
Stadsfogden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 9.)
907. Direktören vid kronohäktet i Haparanda, för fel vid frigifning af
fånge.
Fängelsedirektören dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 19.)
908. Länsmannen i Ljusdals distrikt, för olaga häktning.
Länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1897, sid. 23, och 1899, sid. 25.)
909. Rektorn vid Uppsala högre allmänna läroverk, för förseelse mot
ti yckfrihetsförordningen genom vägran att tillhandahålla s. k. afgångsskripta.
Rektorn ålades att lämna tillgång till ifrågakomna skripta.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 2, och 1899, sid. 9.)
910. Kyrkoherden i Gideå församling, för lagstridig affattning af flyttningsbetyg.
Kyrkoherden förpliktades att tillhandahålla nytt, i behörig form utfärdadt
tlyttningsbetyg.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 15, 1899, sid. 26, samt 1900, sid. 26.)
911. Åtskilliga ledamöter i Pajala tingslags häradsrätts nämnd, för afdömande
af mål angående häktad, innan prästbetyg för honom kommit rätten
tillhanda, och för det den tilltalade bl Hvit dömd till straffarbete under allenast
en månad.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 21.)
— 1911 —
239
912. Kyrkoherden i Kärrhö församling, för olaga vigsel.
Kyrkoherden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 25, och 1900, sid. 6.)
913. Domhafvande!! i Färs härads domsaga, för utfärdande af felaktigt
gravationsbevis.
Domhafvanden dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 53, och 1900, sid. 6.)
914. T. f. domhafvande i Östra härads domsaga, om ersättning för
skada, orsakad genom ett utaf honom utfärdadt felaktigt gravationsbevis.
Den tilltalade ådömdes ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 66, och 1900, sid. 24.)
915. Landshöfdingen och landssekreteraren i Göteborgs och kohus län. för
obehörigen meddeladt förordnande att uttaga ett af allmänna medel förskjutet
belopp.
Före målets afgörande både landshöfdingen aflidit.
landssekreterare!! dömdes till böter, och ålades honom jämte landshöfdingens
stärbhus viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 16.)
Hugo Bohman.
Hugo Erik Mauritz Bohman, född den 22 april 1852, blef student i
Uppsala 1871 och aflade där examen till rättegångsverken 1875. Han
blef auskultant i Svea hofrätt samma år, vice häradshöfding 1878, fiskal
i hofrätten 1883, assessor därstädes 1886, t. f. revisionssekreterare samma
år, konstituerad revisionssekreterare och revisionssekreterare 1889.
År 1892 valdes Bohman till justitieombudsmannens suppleant. Efter A.
F. Thollanders utnämning till justitieråd blef han den 30 april 1897 förordnad
till justitieombudsman. Endast några månader innehade han ämbetet,
innan han den 5 november 1897 kallades till ledamot af Konungens
högsta domstol.
1911 —
240
Framställning.
A. Till Kungl. Maj:t.
195. Den 19 oktober 1897, angående viss ofullständighet i förordningen
angående främmande trosbekännare m. m. den 31 oktober 1873.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 96.)
Den af J.-O. gjorda framställningen vann beaktande i lagen den 1 juli
1898 om ändrad lydelse af 18 § i nyssnämnda förordning.
Åtal.
916. Borgmästare!! jämte tre rådmän i Filipstad, för dröjsmål med expedierande
af utslag rörande häktad.
De tilltalade dömdes att bota samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 51.)
917. Domhafvande!! i norra Hälsinglands domsaga, för lagstridigt afvisande
af nämndemän.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 57, och 1900, sid. 8.)
918. Läkaren vid länsfängelset i Linköping, för dröjsmål med afgifvande
af utlåtande angående häktad person.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 71, 1899, sid. 46, samt 1900, sid. 24.)
919. En stadsnotarie och en t. f. stadsnotarie vid Stockholms rådstufvurätt,
för oriktig debitering af lösen för gravationsbevis.
De tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt, och ålades dem återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 2, och 1900, sid. 7.)
920. Häradshöfdingen i Västmanlands östra domsaga, för dödande af
inteckningar, utan att begäran därom framställts, m. m.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 26, och 1900, sid. 75.)
921. Häradshöfdingen i Sevede och Tunaläns härads domsaga, i fråga
om ersättning för skada, som vållats genom fel i gravationsbevis.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 38, och 1900, sid. 45.)
— 1911 —
241
G. Ribbing.
Gustaf Ribbing, född den 17 juli 1849 i Stockholm, student i Uppsala
1868, juris kandidat 1876, e. o. notarie i Svea hofrätt samma år, vice
häradshöfding 1878, sekreterare i Riksdagens bevillningsutskott 1881 och
1882, t. f. fiskal i nämnda hofrätt 1882, fiskal 1886, assessor 1889, t. f.
revisionssekreterare under vissa perioder 1889—1892.
Af 1897 års Riksdag förordnades Ribbing till justitieombudsmannens
suppleant. Med anledning af H. E. M. Roll mans utnämning till justitieråd
blef han af riksbanks- och riksgäldsfullmäktige den 10 november 1897
insatt i justitieombudsmansämbetet, hvithet han bibehöll till den 9
februari 1898.
Ribbing, som i januari 1898 utnämnts till hofrättsråd i Svea hofrätt,
blef år 1900 häradshöfding i Uppsala läns norra domsaga.
Han har varit ledamot af den 1896 tillsätta kommittén för utredande
af lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen och
ordförande (1898) i en departementskommission för utarbetande af förslag
till bestämmelser rörande villkoren för anläggning och begagnande af elekfriska
ljus- och kraftledningar samt är ordförande i kommittén för revision
af skiftesstadgan och därmed sammanhängande författningar (tillsatt 1906).
År 1907 utnämndes Ribbing till juris hedersdoktor vid Uppsala
universitet.
Af trycket har lian utgifvit: »Om förutsättningarne för erhållande
af öfverensstämmande patentlagar för de nordiska länderna», öfverläggningsämne
vid fjärde nordiska juristmötet (Stockholm 1881). — »Om
stämpelskatt å transaktioner». Föredrag i nationalekonomiska föreningen
{särtryck ur föreningens förhandlingar).
Framställningar.
B. Till Riksdagen.
196. Angående kommuners skyldighet att lösa vederbörande myndigheters
resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, i hvilka kommunerna
ej uppträdt som parter.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 98.)
Framställningen afslogs.
197. Angående åtgärder till förebyggande af oskäligt dröjsmål med expedierande
af protokoll och utslag i de fall, då rannsakning med häktad hänskjutes
till annan domstol.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 100.)
Justitieombudsmannens ämbetsberiittehe till 1911 års riksdag. 31*
242
Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 57 år 1898) gjort framställning
i det af J. 0. angifna syfte, utfärdades kungl. kungörelse i ämnet
den 18 november 1898.
198. Angående ändring i bestämmelserna rörande s. k. återfallspreskription.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 103.)
Riksdagen anhöll i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 146 år 1898) om utredning
i ämnet. Den 21 december 1900 beslöt Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåta
proposition i samma ämne. Den 30 mars 1901 utfärdades lag om ändrad
lydelse af 4 kap. 11 § strafflagen.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
161. Fråga om rätt för regementschef att bevilja afsked åt soldat utan
samtycke af vederbörande rust- eller rotehållare.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 79).
162. Om affattningen af utslag i mål angående olofligt tillgrepp.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 87.)
163. Angående verkställighet af tvångsarbete.
(Ämb.-ber. 1898, sid. 89.)
Åtal.
922. Konsistorienotarien i Kalmar, för felaktig stämpelbeläggning af
lärarfullmakt.
Konsistorienotarien dömdes till återbäringsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 12.)
923. Borgmästaren m. fl. ledamöter i Västerås rådstufvurätt, för felaktig
hänvisning angående sättet för talans fullföljande m. m.
De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 68.)
924. Häradshöfdingen i Norra Hälsinglands domsaga, för underlåten
stämpelbeläggning af stämningar.
Häradshöfdingen dömdes att under tre månader vara i mistning af sitt
ämbete.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 19.)
— 1911 —
243
Ossian Berger.
Ossian Berger, född den 13 februari 1849 å Södra Håkansbol i Nysunds
socken, Värmland, blef student i Uppsala 1866, filosofie kandidat
därstädes 1872 och filosofie licentiat 1876, promoverades till filosofie doktor
1877 samt afiade juris kandidatexamen 1880. Efter vederbörlig tingstjänstgöring
blef han 1882 vice häradshöfding. Sedan förvärfvade han,
efter 1883 aflagd juris licentiatexamen, äfven juris doktorsgraden 1884.
Han tjänstgjorde därefter åter som domare, blef fiskal i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 1885, assessor därstädes 1886, t. f. revisionssekreterare
1888 och konstituerad revisionssekreterare 1889 samt utnämndes 1892 till
häradshöfding i Norra Åsbo domsaga i Kristianstads län.
Den 12 februari 1898 förordnades han af Riksdagen till dess justitieombudsman.
Han återvaldes år för år till justitieombudsman och kvarstod
till den 5 juli 1902, då han kallades till statsråd och chef för justitiedepartementet.
Statsrådsämbetet lämnade han 1906 och återgick då till sin domsaga.
År 1908 utsågs han till justitieombudsmannens suppleant. Sedan år
1906 är han ledamot af första kammaren för Kalmar län.
Åf trycket har Berger utgifvit: Om arfsrätten till Sveriges och Norges
riken. Akad. afh. Uppsala 1877. — Om tillsynen å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom samt om förmyndarekamrar enligt svensk rätt.
Akad. ath. (int. i Uppsala univ:s årsskr.). Ib. 1883.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t.
199. Den 5 november 1898, angående förening af Torna och Bara härad
till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 91.)
Kungl. Maj:t förordnade den 26 maj 1899, att dessa två härad skulle
från och med 1900 års ingång utgöra ett tingslag.
200. Den 5 november 1898, angående förening af tingslagen i Mellersta
Roslags domsaga.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 92.)
Kungl. Maj:t förordnade den 30 december 1899, att de fyra särskilda
tingslagen i denna domsaga skulle från och med 1901 års ingång utgöra ett
tingslag.
— lön —
244
201. Den 17 december 1898, angående åtgärder för afknipande af bristen
på juridiska läroböcker.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 93.)
I anledning af Kungi Maj:ts i statsverkspropositionen därom gjorda framställning
beviljade Riksdagen år 1900 medel för ifrågavarande ändamål.
202. Den 27 maj 1899, angående meddelande af föreskrifter rörande
ämbets- och tjänstemäns dagtraktamente i vissa fall.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 78.)
Den 13 december 1907 utfärdade Kungl. Maj:t nytt resereglemente, hvithet
i 13 § lämnar föreskrifter i den fråga, som J. 0:s framställning afsåga
203. Den 21 oktober 1899, angående förening af samtliga härad och
skeppslag i Södra Roslags domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 83.)
Kungl. Maj:t förordnade den 15 november 1901, att denna domsaga skulle
utgöra ett tingslag.
204. Den 21 oktober 1899, angående förening af samtliga härad i Uppsala
läns mellersta domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 84.)
Kungl. Maj:t förordnade den 7 december 1900, att ifrågavarande domsaga
skulle indelas i två tingslag.
205. Den 21 oktober 1899, angående förening af samtliga härad i ÖsterNerikes
domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 85.)
Kungl. Maj:t förordnade den 28 juni 1901, att häradena i denna domsaga
skulle förenas till två tingslag.
206. Den 23 oktober 1900, angående förening af tingslagen i Hammarkinds
härads, med Stegeborgs skärgård, och Skärkinds härads domsaga till
ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 46.)
207. Den 23 oktober 1900, angående förening af de särskilda tingslagen
i Ångermanlands södra domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 47.)
I anledning af sistberörda två framställningar förordnade Kungl. Maj:t
den 28 juni 1901, att ifrågavarande två domsagor skulle hvar för sig utgöra
ett tingslag.
— 1911 —
245
208. Den 9 november 1900, angående resestipendier för praktiska
jurister.
(Åmb.-ber. 1901, sid. 49.)
I anledning af Kung!. Maj:ts proposition beviljade 1901 års Riksdag anslag
för ifrågavarande ändamål.
209. Den 14 december 1900, angående ändringar i väglagen i syfte
att häradsrätterna skulle befrias från befattning med vissa vägårenden.
(Ämb.-ber. 1901, sid 51.)
Syftet med J:0:s framställning Idel i viss mån tillgodosedt genom lagen
den 20 juni 1905 angående ändring i vissa delar af lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.
210. Den 20 september 1901, angående förening af Aska, Dals och
Bobergs härad till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 111.)
Kungl. Näjd förordnade den 26 juni 1903, att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.
211. Den 30 september 1901, angående förening åt samtliga härad i
Uppsala läns södra domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 112.)
Kungl. Näjd förordnade den 21 juni 1902, att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.
212. Den 16 september 1901, om utslag å Nässjö stationssamhälles ansökning
om stadsrättigheter, i hvad därmed afsåges förvärfvande af egen
jurisdiktion.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 114.)
Vid föredragning af ärende! den 27 maj 1904 faun Kungl. Näjd ej
skål bifalla stationssamhällets berörda ansökning.
213. Den 27 november 1901, angående förtydligande af stadgande! om
lösen för myndighetsbevis.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 116.)
Sedan vederbörande blifvit börda, fann Kungl. Näjd vid ärendets föredragning
den 17 april 1903 den gjorda framställningen icke föranleda åtgärd.
214. Den 17 maj 1902, angående delning af Västerbottens södra domsaga.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 30.)
1911 —
246
Vid ärendets föredragning den 6 mars 1903 fann Kung!. Maj:t ej skäl
bifalla den gjorda framställningen, men med afseende å hvad i ärendet förekommit
förordande Kungl. Magt om ökning af antalet lagtima ting i domsagan.
215. Den 27 maj 1902, angående förening af de till Södertörns domsaga
hörande härad till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 32.)
Vid ärendets föredragning den 12 oktober 1906 förklarade Kungl. Magt
någon förändring i afseende å tingsordningen uti ifrågavarande domsaga icke
för närvarande höra äga ruin.
216. Den 27 maj 1902, angående förening af tingslagen i Skånings,
Vilske och Valle härads domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 33.)
Kungl. Maj:t förordnade den 26 juni 1903, att ifrågavarande domsaga
skulle på visst sätt indelas i två tingslag.
217. Den 27 maj 1902, angående förening af tingslagen i Vätte, Ale
och Kullings härads domsaga till ett tingslag.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 33.)
Vid ärendets föredragning den 26 juni 1903 faun Kungl. Maj:t någon
förening af tingslagen uti ifrågavarande domsaga icke för närvarande höra
äga rum.
218. Den 2 april 1908 (af Berger såsom tjänstförrättande J. O.), angående
förening af tingslagen i Medelpads västra domsaga.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 107.)
Kungl. Maj:t förordnade vid ärendets föredragning den 22^. juli 1910, att
ifrågavarande domsaga skulle utgöra ett tingslag.
B. Till Riksdagen.
219. Angående lagstadgad inskränkning i häradshöfdingarnas rätt till
tjänstledighet.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 98.)
J. 0:s framställning förföll.
220. Angående åtgärder för åstadkommande af en förbättrad lagskipning
i vissa skuldfordringsmål.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 87.)
— 1911 —
247
I anledning häraf anhöll Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r t)
år 1900) om lagförslag i ämnet. Proposition med förslag till lag om handräckning
för fordrans utfående afläts till Riksdagen den 22 februari 1907.
Lag i ämnet utfärdades den 26 april 1907.
221. Angående åtgärder för större skyndsamhet beträffande för brott
häktade personers inställande för domstol.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 94.)
Framställningen förföll.
222. Angående ändrade bestämmelser rörande handläggning af lagfartsoch
inteckningsärenden, i syfte att öfverflytta dessa ärenden från häradsrätten
å häradshöfdingarna.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 54.)
Framställningen afslogs.
223. Angående åtgärder till förekommande af vissa missförhållanden
med afseende å beräkningen af stämpelprovision.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 120.)
I skrifvelse (n:r 57 år 1902) anhöll1 Riksdagen hos Kungl. Maj:t om utredning
och förslag i ämnet. Den 3 april 1908 aflat Kungl. Maj:t till Riksdagen
proposition med förslag till förordning angående slämpelafgifter.
224. Angående pension för vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen
C. E. Rlomqvist.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 125.)
Riksdagen beviljade pension å 700 kronor årligen.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
164. Om s. k. arrenden af domsagor.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 95.)
165. Fråga om rätt till kommissionärsarfvode.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 76.)
166. Fråga om domhafvandes rätt till lösen i visst fall.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 87.)
167. Om provision vid försäljning af stämplar.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 120.)
— lön —
248
Åtal.
925. Aktuarie!! vid Sveriges geologiska undersökning, för förseelse mot
tryckfrihetsförordningen.
Aktuarie!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 47, och 1900, sid. 23.)
926. T. f. ordförande i Norrbo häradsrätt, för obehörigt beslut om eu
persons försättande i konkurs.
Det anmälda förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 57.)
927. T. f. borgmästare i Arboga, för kränkning af församlingsfriheten.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1899, sid. 79, och 1900, sid. 6.)
928. Domhafvande!! i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga,
för obehörigt uttagande af traktamentsersättning.
Den tilltalade förpliktades till återbärings- och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 2.)
929. Arkivarie!! i utrikesdepartementet, för dröjsmål med utlämnande
af arkivhandlingar.
Arkivarie!! dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 8.)
930. Kyrkoherden i Solberga och Jörlanda församlingars pastorat, för
obehörigt dröjsmål med varnande af oeniga makar.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 26.)
931. Komministern i Kung Karls och Torp a församlingars pastorat, för
det rösträtt å kyrkostämma obehörigen förvägrats en röstägande.
Komministern skulle meddelas varning.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 33, 1901, sid. 21, och 1902, sid. 81.)
932. Kommissionslandtmätare i Malmöhus län, för det han i sammanhang
med gränsutstakning (-behörigen låtit afröja gränslinjen.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 39, och 1902, sid. 81.)
— 1911 —
249
933. Domhafvande]! i Orusts och Tjörns domsaga, för underlåten stämpelbeläggning
af stämningar.
Domhafvande]] dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 46, och 1901, sid. 36.)
934. Häradsböfdingen i Flundre, Väno och Bjärke härads domsaga, för
det en ansökning om lagfart obehörigen blifvit utslagen samt emedan lösen debiterats
för bevis, som angående beslutet tecknats å fångeshandlingen.
Häradsböfdingen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 50, och 1901, sid. 42.)
935. Häradsböfdingen i Västmanlands östra domsaga, för utfärdande
-af särskilda lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam expedition
bort för dem utskrifvas.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1900, sid. 56, och 1901, sid. 43.)
936. kyrkoherde]! i Järlåsa församling, för lagstridig propositionsvägran
vid val å kyrkostämma.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 2, 1902, sid. 97, och 1904, sid. 33.)
937. Ordförande i Västmanlands östra domsagas häradsrätt, för utfärdande
af särskilda lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam
expedition bort för dem utskrifvas.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 8, och 1902, sid. 96.)
938. Fn t. f. länsman i Timrå distrikt och en t. f. polisuppsyningsman,
för det de obehörigen behandlat en person såsom lösdrifvare.
T. f. länsmannen ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet, hvaremot
åtalet mot t. f. polisuppsyningsmannen ogillades.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 13, och 1902, sid. 67.)
939. Borgmästare!! jämte tre rådmän i Södertälje, i fråga om felaktig
stämpelbeläggning af bouppteckning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 22, och 1902, sid. 46.)
Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1.911 ärs Riksdag.
32''
250
940. Kronofogden i Umeå fögderi, för felaktigt förfarande såsom utmätningsman.
Kronofogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 28, och 1902, sid. 89.)
941. Två stadsnotarie!- jämte en annan ledamot i rådstufvurätten i Göteborg,
för utdömande af rättegångskostnad med lägre belopp, än svaranden
medgifvit.
De tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 32, och 1903, sid. 16.)
942. Stadsfogden i Visby, för vägran att verkställa ett i behörigen styrkt
afskrift företedt utslag.
Stadsfogden dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 37, och 1902, sid. 43.)
943. Borgmästaren och två andra ledamöter af magistraten i Varberg, för
vägran att till Kungl. Maj:t insända en af stadsfullmäktige beslutad skrifvelse.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1901, sid. 39, och 1902, sid. 98.)
944. Borgmästaren jämte en rådman i Eksjö, för obehörigt åtecknande
af bevis å obligationer i sammanhang med exekutiv försäljning af järnväg.
De tilltalade ådömdes böter och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 2, och 1903, sid. 2.)
945. En major vid Hälsinge regemente, för det han ådömt beväringsman
disciplinär bestraffning för innehållet af en utaf denne författad tidningsartikel.
Majoren dömdes till böter och förpliktades utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 13.)
946. T. f. ordförande i Piteå tingslags häradsrätt, för obehörigen
meddelade förelägganden för stärbliusdelägare att söka lagfart.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 29.)
947. Häradshöfdingen i Luleå domsaga, för utfärdande af dels dubbla
expeditioner i ärenden angående förordnande af förmyndare eller god man,
dels ock protokoll angående kungörande af arf.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 34, och 1904, sid. 11.)
— 1911 -
251
948. Stadsfogden i Luleå, för försäljning af utmätt egendom, innan den
dom, hvarå utmätningen grundats, vunnit laga kraft.
Stadsfogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1902. sid. 44, och 1903, sid. 7.)
949. Domhafvande!! i Färs härads domsaga, för utfärdande af särskilda
lagfartsexpeditioner för stärbhusdelägare, ehuru gemensam expedition bort för
dem utskrifvas.
Den tilltalade dömdes till böter af vederbörande hofrätt, men afled före
besvärstidens utgång.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 47.)
950. Kyrkoherden i Vinbergs församling, i fråga om behörigheten af
vissa utaf honom från predikstolen fällda yttranden.
Det anmärkta förfarandet förklarades hafva varit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 61.)
951. Stadsfogden i Jönköping, för vägran att verkställa underrätts dom,
som företetts i ett för kärande »på begäran» utfärdad! exemplar.
Stadsfogden ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 65.)
952. Kyrkoherden i S:t Ibbs församling, i fråga om felaktigt förhållande
såsom ordförande i kyrkostämma.
Kyrkoherden förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 68, och 1905, sid. 16.)
953. T. f. domhafvande i Västerbottens västra domsaga, för det han
•obehörigen vägra! att hålla häradsarkiv tillgänglig!.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 82.)
954. Kyrkoherden i Efverlöfs och Slimminge församlingars pastorat, för
förskingring af kyrka- och skolkassors medel m. in.
Kyrkoherden dömdes att varda från ämbete! afsatt och att hållas till viss
tids stralfarbete, samt förklarades ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas och
förlustig medborgerligt förtroende under viss tid, livarjände han förpliktades
till viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 89, och 1903, sid. 6.)
- 1911 —
252
955. Borgmästaren i Urberg, för det han tagit ersättning för återställande
af till rådstufvurätt ingifna och i dess dombok inhäftade räkningar.
Borgmästaren ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
fÄmb.-ber. 1902, sid. 98.)
956. Föreståndaren vid institutet för blinda å Manilla, för brottsliga
åtgärder i afseende å penningar och annat, som han i kraft af sin tjänst
hatt om händer.
Den tilltalade dömdes till afsättning från sin befattning som rektor vid
institutet och förpliktades till viss ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1902, sid. 100, 1903, sid. 28, 1904, sid. 93, och 1905,
sid. 60.)
957. Häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga, för oriktig
debitering af lösen för gravationsbevis.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 2, och 1904, sid. 39.)
958. Domhafvande!! i Gästriklands domsaga, för lagstridigt åtecknande
af ett större antal bevis i sammanhang med relaxation af inteckningar.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 7, och 1904, sid. 40.)
959. Häradshöfdingen i Västmanlands västra domsaga, för försumlighet
i uppsättande af domböcker och rannsakningsprotokoll.
Den tilltalade dömdes till böter och ålades vid vite att inom viss tid
styrka att anmärkta ofullständigheter blifvit afhjälpta.
fÄmb.-ber. 1903, sid. 14.)
960. T. f. stadsfogde i Sala, för felaktigt förfarande vid utmätning.
Åtalet ogillades.
fÄmb.-ber. 1903, sid. 21, 1905, sid. 11, och 1906, sid. 64.)
961. Justi ti eborgmästaren och en justitierådman i Göteborg, för obehörigt
utslag å lagfartsansökning, äfvensom mot nämnda personer jämte en magistratssekreterare
i samma stad, för vägran att till pröfning upptaga en förnyad
ansökning i fråga om samma lagfart.
I förstnämnda afseende ådömdes de tilltalade bötesansvar och ersättningsskyldighet.
I sistnämnda afseende förklarades rådstufvurätten hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 16, och 1905, sid. 79.)
— 1911 —
253
Carl Leijonmarck.
Carl Evald Leijonmarck, född i Stockholm den 30 januari 1855, biet
student i Uppsala 1873, aflade filosofie kandidatexamen 1878 och juris kandidatexamen
1883, inskrefs i Svea hofrätt samma år samt i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 1884. Han blef vice häradshöfding 1885, fiskal i Svea
hofrätt 1890, assessor därstädes 1891, t. f. revisionssekreterare 1892, konstituerad
revisionssekreterare 1897 samt revisionssekreterare 1900. Under
en del af år 1902 innehade Leijonmarck på förordnande expeditionschefsbefattningen
i justitiedepartementet.
Leijonmarck, som 1897 blifvit utsedd till justitieombudsmannens suppleant,
insattes, i anledning af O. Bergers kallelse till statsråd, af riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige den 8 juli 1902 i justitieombudsmansämbetet.
Han förvaltade sedan ämbetet, till dess han den 19 oktober 1906 utnämndes
till president i Göta hofrätt.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj-.t.
225. Den 31 december 1902, angående skyldighet för åklagare å landet
att om häktning för brott underrätta vederbörande domare.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 35.)
Framställningen är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
226. Den 3 december 1903, angående förändrad indelning af tingslagen
i Jämtlands östra domsaga.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 100.)
I anledning af denna framställning förordnade Kungl. Maj:t den 14 oktober
1904 om förändrad indelning af domsagans tingslag.
227. Den 21 december 1903, angående frihet från lösen i vissa fattigvårdsmål.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 102.)
Sedan vederbörande blifvit börda, fann Kungl. Maj:t vid ärendets föredragning
den 29 april 1904 den gjorda framställningen icke till åtgärd
föranleda.
228. Den 24 december 1903, om ändring i kungl. kungörelsen angående
indrifning af böter och viten den 29 januari 1861.
(Ämb.-ber. 1904, sill. 103.)
Framställningen är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
254
-29. Den 11 januari 1904, angående ändring i lagen om aktiebolag
rörande forum för åtal mot styrelseledamot och likvidator.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 105.)
Hvad J. O. anfört bär beaktats i lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910.
230. Den 26 november 1904, angående förening af tingslagen i Nordals,
Sundals och Valbo härads domsaga.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 149.)
I anledning af denna framställning förordnade Kungl. Maj:t den 22 december
1905, att ifrågavarande domsaga skulle indelas i två tingslag.
231. Den 26 november 1904, angående förening af tingslagen i Vårtöra
och Frökinds härads domsaga.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 151.)
Kungl. Maj:t förordnade den 8 december 1905, att ifrågavarande domsaga
skulle utgöra ett tingslag.
232. Den 1 december 1905, angående förändrad indelning af Hedemora
domsaga.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 83.)
Kungl. Maj:t förordnade den 5 oktober 1906, att denna domsaga skulle
indelas i två tingslag.
233. Den 30 december 1905, angående meddelande af föreskrifter
därom, att laga verkan må tillkomma nöjdförklaring, som af militärfånge
afgifves inför vederbörande befälhafvare.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 85.)
I lagen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke
laga kraft ägande utslag, den 26 maj 1909 hafva intagits bestämmelser uti
ifrågavarande afseende.
234. Den 30 december 1905, angående föreskrifters meddelande om
underrättelse rörande kvinnas kyrkotagning i visst fall.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 89.)
Framställningen är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
B. Till Riksdagen.
235. Angående löneförbättring åt vaktmästaren vid justitieombudsmansexpeditionen.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 57.)
Löneförbättring beviljades af Riksdagen.
— 1911 —
255
236. Angående stämpelfrihet för expeditioner i ärenden rörande utbetalning
af rese- och traktamentsersättning.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 109.)
Sedan Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 11 år 1904) anmält
sitt beslut om stämpelfrihet för ifrågavarande expeditioner, utfärdades den 1
juli 1904 kungl. kungörelse om vissa ändringar i förordningen angående
stämpelafgiften.
237. Angående åtgärder för större skyndsamhet vid häktades inställande
för domstol.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 112.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t (n:r 65 år 1904) anhöll Riksdagen om
förslag till lagbestämmelser i ämnet. Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning
beroende.
238. Angående förändrad lagstiftning rörande verkställighet af icke laga
kraft ägande utslag i brottmål.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 153.)
Riksdagen anhöll i skrifvelse (n:r 45 år 1905) hos Kungl. Maj:t om
framläggande af förslag i ämnet. Det begärda förslaget framlades af Kungl.
Maj:t för 1909 års Riksdag.
239. Angående antagande af lag om förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 91.)
Riksdagen antog för sin del en lag om rättegångsbiträde åt häktad
vissa fall (Skrifvelse n:r 38 år 1906). Lag i ämnet utfärdades sedermera
af Kungl. Maj:t den 14 september 1906.
240. Angående böjande af anslaget till justitieombudsmansexpeditionens
och tryckfrihetskommittérades expenser.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 105.) ■t
Riksdagen beviljade höjning af anslaget från och med år 1906.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
168. Om kungörelser enligt konkurslagen.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 36.)
— 1911 —
256
169. Om kontrollen öfver stämpeluppbörden.
(Ämb.-ber. 1903, sid. 43.)
170. Tillämpningen af stadgande^ i lagen angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 94.)
171. Tolkning af 34 § i brännvinsförsäljningsförordningen.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 14.0.)
172. Om kontroll däröfver, att underrätts utslag, hvarigenom icke
häktade personer dömts till frihetsstraff, varda behörigen expedierade.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 142.)
173. Angående tillgodoräknande af häktningstid.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 144.)
174. Böter, i följd af annan persons falska uppgifter om namn, obehörigen
ådömda och motsvarande fängelsestraff verkställdt.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 76.)
Åtal.
962. En kommissionslandtmätare i Skaraborgs län, för dröjsmål med
skifteshandlingars atlämnande till ordförande i ägodelningsrätt.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 2.)
963. Öfverläkaren vid Vadstena hospital och asyl, för vägran att tillhandahålla
en utskrifven patient vissa handlingar.
Den tilltalade dömdes till böter och ålades tillhandahålla ifrågavarande
handlingar.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 5.)
964. Häradsskrifvaren i Västra härads fögderi, för utfärdande af debetsedlar
efter annat formulär än det i lag fastställda.
Häradsskrifvaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 13.)
— 1911
257
965. Kyrkoherden i Skepplanda pastorat, för obehöriga yttranden med
afseende å förestående riksdagsmannaval.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 18.)
966. Öfversten vid Norrlands dragonregemente, för vägran att i föresklufven
ordning tillhandahålla å regementsexpeditionen förvarade handlingar.
Öfversten ådömdes arrest utan bevakning.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 35.)
967. Häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga, för vägran att
tillhandahålla en dombok.
Häradshöfdingen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 37.)
968. Vice pastor i Onsala församling, för vägran att tillhandahålla
skolrådsprotokoll.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 41.)
969. Häradshöfdingen i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härads domsaga,
för onödiga uppskof i ett lagfartsärende äfvensom underlåtenhet att
inom föreskrifven tid stämpelbelägga fångeshandlingen, m. m.
Häradshöfdingen dömdes till suspension under 6 månader.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 45, och 1905, sid. 36.)
970. Länsmannen i Kungsörn distrikt, för det han å tjänstehjons orlofssedlar
obehörigen tecknat bevis om verkställd vräkning.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar och ersättningsskyldighet.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 72, 1905, sid. 14, och 1906, sid. 2.)
971. Kyrkoherden i Fässbergs församlings pastorat, för lagstridigt aflysande
af en redan utlyst kyrkostämma.
Kyrkoherden ansågs hafva gjort sig skyldig till varning, ehuru sådan,
då han erhållit afsked från prästämbetet, ej finge tilldelas honom.
(Ämb.-ber. 1904, sid. 79, och 1905, sid. 13.)
972. Kyrkoherden i Håtuna församling, för obehöriga anteckningar i
prästbetyg.
Kyrkoherden ansågs icke kunna dömas till ansvar, men förpliktades att
för klaganden utfärda nytt betyg.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 2.)
Justitieombudsmannens ämbetsberältelse till 1911 års Riksdag.
33*
258
973. T. f. stadsnotarie, för det han såsom expeditionshafvande vid
Stockholms rådstufvurätt vägrat tillhandahålla afskrift af rådstufvurättens
konkursdiarium.
Den tilltalade ådömdes bötesansvar.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 15.)
974. En kommissionslandtmätare i Malmöhus län, för underlåtenhet att
för justering af protokoll öfver vägdelningsförrättning hålla särskilda sammanträden
med de väghållningsskyldige.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 17.)
975. Landssekreteraren och landskamreraren i Stockholms län, för beslut,
hvarigenom tillstånd till brännvinstillverkning lämnats åt kommanditbolag,
oaktadt i tjänst varande läkare varit delägare i bolaget.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 22.)
976. Borgmästaren i Västerås och tv änne rådmän därstädes, för oriktig
tillämpning af stadgandena i 20 kap. 8 och 12 §§ strafflagen.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 29, och 1907, sid. 68.)
977. Kronofogden i Blekinge läns östra fögderi, för olaga häktning.
Kronofogden dömdes till böter och skadestånd.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 38, och 1907, sid. 61.)
978. T. f. ordförande i Gamla Norbergs och Vagnsbro häradsrätt, för
det han till ett vittne fällt obehöriga yttranden.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 45.)
979. Häradshöfdingen i Gärds och Albo härads domsaga, för det han
under tingssammanträde obehörigen utvisat ett rättegångsbiträde ur sammanträdesrummet
m. m.
Häradshöfdingen dömdes till böter och skadestånd.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 71, och 1908, sid. 3.)
980. Stationsbefälhafvaren vid flottans station i Karlskrona samt dennes
adjutant, för underlåtenhet att i diarium anteckna inkomna handlingar.
De tilltalade dömdes till arrest utan bevakning.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 79, och 1906, sid. 2.)
— 1911 —
259
981. Landshöfdingen i Göteborgs och Bohus län och länsnotarie:! därstädes,
i fråga om behörigheten af förordnande för särskild åklagare i stad
m. m.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1905, sid. 89, och 1907, sid. 9.)
982. Polismästaren i Stockholm, för vägran att tillhandahålla en handling.
Polismästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 3.)
983. Baningenjör vid statens järnvägar, för det han, innan ett särskilt
arbete ännu blifvit utfördt, attestera! en å samma arbete utställd
räkning.
Den tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 8, och 1908, sid. 23.)
984. Landshöfdingen i Västmanlands län och landssekreteraren därstädes,
i fråga om afdrag för häktningstid vid verkställighet af straffarbete.
Den af J. O. häfdade uppfattningen förklarades vara riktig.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 16, och 1907, sid. 60.)
985. Öfversten och chefen för Södra Skånska infanteriregementet, i fråga
om preskription af straff för rymning.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 18, och 1907, sid. 9.)
986. Häradshöfdingen i Östbo och Västbo härads domsaga, i fråga om
skyldighet att lösa expedition i ett lagfartsärende.
Häradshöfdingen förklarades hafva förfarit oriktigt samt ålades återbära
uppburen lösen och stämpel.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 24, och 1907, sid. 62.)
987. Rektorn vid Göteborgs västra 5-klassiga allmänna läroverk, i fråga
om tillgrepp och förskingring af medel, tillhörande allmänt läroverks ljusoch
vedkassa m. m.
Den tilltalade förklarades icke mot sitt nekande kunna till ansvar i
målet fällas.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 31.)
— 1911 —
260
988. Borgmästaren i Ronneby, för vägran att lämna mottagningsbevis
å postförsändelse, innehållande bevakningshandlingar i konkurs.
För ifrågavarande förseelse dömdes borgmästaren till böter.
(Ämb.-ber. 1906, sid. 61.)
989. Kyrkoherden i Adolf Fredriks församling i Stockholm, för obehöriga
uttalanden i en predikan.
Hvad i kyrkoherdens predikan vore klandervärd! ansågs icke vara af
beskaffenhet att kunna ådraga honom ansvar såsom för fel i ämbetet.
(Åmb.-ber. 1906, sid 66.)
990. Kyrkoherden i Klinte församling, för det han verkställt jordfästning
utan att därom underrätta den dödes anhöriga m. m.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 2.)
991. Kyrkoherden i Ängsö församling, för underlåtenhet att före kvinnas
kyrkotagning såsom en mans fästekvinna fordra betyg om mannens ledighet
till äktenskap.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 11.)
992. Borgmästaren och tre rådmän i Hedemora, i fråga inskränkning
i redan meddeladt tillstånd till anordnande af offentliga föreställningar
m. m.
Åtalet ogillades.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 20, och 1908, sid. 10.)
993. Borgmästaren i Örnsköldsvik, i fråga om felaktigt expeditionssätt.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 26, och 1909, sid. 3.)
994. Jägmästaren i Försele revir, för olaga beslag.
Jägmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 32, 1908, sid. 29, och 1910, sid. 2.)
995. Fn kommissionslandtmätare i Göteborgs och Bohus län, för felaktigt
förfarande i sammanhang med hemmansklyfning.
Ersättningsskyldighet ådömdes.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 30, och 1908, sid. 11.)
— 1911 —
261
996. Öfversten och chefen för Norrlands dragonregemente, för obehörig
vägran att efter utlupen kapitulationstid bevilja volontär afsked.
öfversten dömdes till arrest utan bevakning samt till utgifvande af skadestånd.
(Åmb.-ber. 1907, sid. 54.)
997. Länsmannen i Sörbygdens härad, för det han vid utdelning af
understödsmedel från en donationsfond obehörigen gjort vissa afdrag.
Åtalet ogillades.
(Åmb.-ber. 1907, sid. 63, och 1908, sid. 23.)
998. Häradshöfdingen i Västerbottens västra domsaga, för felaktiga beslut
i två inteckningsärenden.
Häradshöfdingen dömdes till böter och ersättningsskyldighet.
(Åmb.-ber. 1908, sid. 2, och 1909, sid. 11.)
999. Länsmannen i Svartlösa härads södra distrikt, för fel vid utmätning.
Länsmannen dömdes till böter och skadestånd.
(Åmb.-ber. 1908, sid. 37, 1909, sid. 7, och 1911, sid. 3.)
Berndt Hasselrot. *)
Berndt Fridolf Engelbrekt Hasselrot, född den 23 mars 1862 å Sämsholm,
Sams socken af Alf sborgs län, blef student i Lund 1881, aflade
därstädes hofrättsexamen 1885, blef vice häradshöfding 1888, fiskal i Göta
hofrätt 1892, assessor därstädes 1894, assessor i Svea hofrätt 1896, t. f.
revisionssekreterare 1897, konstituerad revisionssekreterare 1899 och revisionssekreterare
1900. Hasselrot tjänstgjorde som sekreterare i lagutskottet
vid 1894 års Riksdag. Omkring ett hälft år har han förvaltat justitiekanslersämbetet.
Vid Riksdagarna 1905 och 1906 valdes han till justitieombudsmannens
*) Redogörelsen för Hasselrots verksamhet såsom justitieombudsman afser allenast
tiden till den 1 mars 1910. Dock hafva antecknats resultaten af de af honom därförut
gjorda framställningar och anställda åtal för tiden intill 1910 års slut.
— 1911 —
262
suppleant. Sedan justitieombudsmannen C. E. Leijonmarck blifvit utnämnd
till president i Göta hofrätt, blef Hasselrot den 22 oktober 1906 af fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontor^ insatt i justitieombudsmansämbetet,
hvilket han fortfarande innehar.
lian har varit ledamot i kommittén för lagstiftning om solidariska
bankbolag (1901—02), i kommittén för utarbetande af lagförslag angående
icke ekonomiska föreningar och fromma stiftelser (1901—03) och i kommittén
för revision af lagen om aktiebolag och lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet (1905—08) samt ordförande i kommittén för
verkställande af revision af banklagstiftningen (1907—08), hvarjämte han
såsom särskilt tillkallad sakkunnig biträdt Kungl. Maj:t vid beredning af
olika lagförslag. Vid två tillfällen har han erhållit statens resestipendium
för domare.
Från trycket har Hasselrot utgifvit: »Handelsbalken jämte dithörande
författningar med förklarande anmärkningar», 11 delar (1893—1908) samt
följande i Nytt Juridiskt Arkiv intagna uppsatser: »Hvad innebär lagens
uttryck: Vårda som sitt eget», »Kan i fråga om leveransaftal säljaren
efter leveranstidens slut förpliktas att leverera varan?» och »Norges och
Danmarks högsta domstolar samt processförfarandet därstädes >.
Framställningar.
A. Till Kungl. Maj:t
241. Den 14 december 1906, angående ett förenklad!: skri!- och arbetssätt
vid hofrätterna.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 96; jfr ock 1908, sid. 102, samt 1909, sid.
139 och 155.)
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt presidenterna i rikets hofrätter att verkställa
utredning i ämnet, inkomma dessa den 15 oktober 1907 med gemensamt
yttrande, hvari bland annat meddelades, att ett mera modernt skrifsätt
börjat användas i hofrätterna samt att beträffande protokollsföringen man
sökte iakttaga hvad som kunde leda till förenkling.
242. Den 31 december 1906, angående förtydligande af gällande föreskrifter
om lasarettsläkares skyldighet att meddela intyg rörande å lasarett
vårdad person in. in.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 99.)
Framställningen, som i hufvudsak tillstyrkts af vederbörande i ärendet
hörd myndighet, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
263
243. Den 18 maj 1907, angående befrielse för svarande och förklarande
i hofrätt och hos kammarrätten att erlägga afgift för stämpel å dom och utslag
m. m.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 105.)
Kungl. Maj:t fann donna framställning icke föranleda åtgärd.
244. Den 27 maj 1907, angående ändring af föreskrifterna rörande
lösen för äganderättsbevis.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 123.)
Framställningen, som tillstyrkts af i ärendet börda myndigheter, är fortfarande
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
245. Den 15 juli 1907, angående inrättande af en särskild hofrätt för
Norrland.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 127, samt 1909, sid. 142.)
Den för Svea hofrätt år 1909 utfärdade nya arbetsordningen föreskrifver,
att af hofrättens sju divisioner tre skola bilda en hufvudafdelning för sig,
hvilken bär att handlägga mål och ärenden från de med framställningen afsedda
länen.
246. Den 11 september 1907, angående öfverflyttning till allmänna domstolarne
af vissa kammarrätten tillhörande mål, nämligen balans- och därmed
sammanställda mål eller, därest kammarrättens domsrätt uti ifrågavarande
mål ansåges höra helt eller delvis bibehållas, ändring i rättsförfarandet vid
kammarrätten.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 140, samt 1909, sid. 147.)
Kungl. Maj:t bär den 23 december 1908 utfärdat ny instruktion för kammarrätten
och därvid så till vida tillmötesgått J. 0:s framställning, att rätten
till muntligt förhör inför kammarrätten utvidgats.
247. Den 30 september 1907, angående utredning om möjligheten af
indragning af brottmålsdomarebefattningarna samt, i händelse indragning ej funnes
höra ske, fastställande af ett fast ärligt arfvode för brottmålsdomare.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 149.)
I proposition till 1910 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t dels att brottmålsdomarebefattningen
i Jämtlands län måtte indragas, dels att aflöningsförmåner
för brottmålsdomare!! i Norrbottens län måtte fastställas i hufvudsaklig
anslutning till J. 0:s förslag.
Riksdagen biföll propositionen i hvad den afsåg indragning af brottmålsdomarebefattningen
i Jämtlands län, men afslog förslaget om ändrade löne
—
1911 —
264
förmåner för brottmålsdomaren i Norrbottens län af det skäl, att äfven denna
befattning borde såsom obehöflig indragas.
248. Den 2 oktober 1907, angående upphäfvande af kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet af posträtter m. m.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 157.)
Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärendet börda myndigheter,
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
249. Den 4 oktober 1907, angående ändring i fångtransporters anordning.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 161.)
Syftet med J. 0:s framställning har tillgodosetts genom ett af Kungl.
Maj:t den 12 september 1910 utfärdad! cirkulär till Konungens befallningshafvande
angående verkställighet af fångtransporter.
250. Den 8 oktober 1907, angående behofvet af en revision af lagstiftningen
om äktenskapsskillnad.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 163.)
Denna skrifvelse har remitterats till lagberedningen.
251. Den 13 november 1907, angående omarbetning af gällande bestämmelser
om vissa magistratskungörelsers införande i tidningar.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 168.)
Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärende! börda myndigheter,
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
252. Den 14 november 1907, angående upphäfvande af det i 87 § af
instruktionen för stationsföreståndare vid statens järnvägar stadgade allmänna
förbudet mot tillhandahållande af handlingar.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 174.)
I anledning af donna framställning har i april 1908 till nämnda instruktion
utfärdats ett tillägg af innehåll, att sökande skall på sätt och i den ordning
tryckfrihetsförordningen föreskrifver lämnas tillträde till å station förvarade
handlingar.
253. Den 31 januari 1908, angående åtgärder för bättre bevarande af
domstolarnas arkivhandlingar m. m.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 90.)
Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärende! börda myndigheter,
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
265
254. Den 4 februari 1908, angående stadsfullmäktigvals förrättande å
sådan tid på dagen, att om möjligt icke någon röstberättigad i följd af liden
för valet hindras att däri deltaga.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 95.)
Långt. Maj:t bär den 21 februari 1908 utfärda! cirkulär i ämnet till
samtliga magistrater.
255. Den 5 mars 1908, angående behofvet af tydligare bestämmelser
rörande beräknande af ersättningen för vägfyrktalslängds upprättande.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 100.)
I anledning af J. 0:s framställning bär Kungl. Näjd, med upphäfvande
af kungörelsen den 4 augusti 1906 angående formulär till vägfyrktalslängd
m. m., den 2 oktober 1908 utfärda! ny kungörelse i ämnet, däri bestämmelser
upptagits i det af J. O. angifna syfte.
256. Den 12 mars 1908, angående utjämnande af den olika tidsutdräkten
för särskilda måls afgörande i högsta domstolen.
Den 4 juni 1908 angående samma ämne.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 102.)
Omedelbart efter aflåtande! af den senare skrifvelse!! skedde utjämning
af revisionssekreterarnas rotlar.
257. Den 21 april 1908, angående skyndsammare verkställighet af utslag
i mål om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete samt skyndsammare
handläggning af dessa mål.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 110.)
I anledning af J. 0:s framställning utfärdade chefen för civildepartementet
den 26 juni 1909 ett cirkulär till samtliga öfverexekutorer i riket
med erinran om hvad lagen angående ersättning för skada till följd af olycksfall
i arbete den 5 juli 1901 i 14 § stadgade om verkställighet af utslag i
dylika mål. — De år 1909 fastställda arbetsordningarna för hofrätterna innehålla
bestämmelser om företrädesrätt till föredragning för ifrågavarande mål.
258. Den 5 maj 1908, angående revision af lagens bestämmelser om
rättegångskostnadsersättning.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 112.)
I häröfver afgifna utlåtanden hafva samtliga hofrätterna och justitiekanslersämbetet
äfvensom Sveriges advokatsamfund uttala! sitt gillande af
J. 0:s framställning. Ärende! är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts
pröfning.
Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1,911 års Riksdag.
34*
266
259. Den 1 juni 1908, angående förtydligande eller ändring af de i 29 §
af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 förekommande bestämmelser
om fattigvårdssamhälles rätt till ersättning för begrafningskostnad
i visst fall.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 123.)
Denna framställning bär af Kungl. Maj:t i enlighet med J. 0:s begäran
remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén.
260. Den 22 juni 1908, angående utfärdande af föreskrift därom, att
kungörelse om försäljning af utmätt lös egendom skall, där så ske kan, införas
i tidning inom orten.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 126.)
Framställningen, som tillstyrkts af vederbörande i ärendet börda myndigheter,
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
261. Den 3 juli 1908, angående olämpligheten däraf att allmän åklagare
(särskild! statistiska! eller länsman) innehar befattning såsom tillsyningsman
vid kronohäkte.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 128.)
Fångvårdsstyrelsen samt de i ärende! börda Konungens befallningshafvande
hafva förklara! sig gilla J. 0:s mening, i följd hvaraf syfte! med
framställningen torde vara vunnet.
262. Den 3 juli 1908, angående permission för beväringsmän, hvilka
instämts såsom parter eller vittnen.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 129.)
Denna framställning beaktades uti de ändringar i och tillägg till tjänstgöringsreglementet
för armén, som af Kungl. Maj:t fastställdes den 22 december
1908.
263. Den 3 september 1908, om ändring eller upphäfvande af bestämmelserna
i kungl. kungörelsen angående dagtraktamente och reseersättning åt
ledamot i ägodelningsrätt m. fl. den 10 juni 1881.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 131.)
I öfverensstämmelse med J. 0:s framställning har Kungl. Maj:t den 27
maj 1909, med upphäfvande af ifrågavarande författning, utfärda! tvänne särskilda
kungörelser i ämnet.
264. Den 3 september 1908, angående verkställighet utan dröjsmål af
bötesbeslut.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 132.)
Ärende! är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
267
265. Den 4 september 1908, om ändring af bestämmelserna i förordningen
angående verkställighet, i vissa fall, af straff, ådömdt genom icke laga
kraft ägande utslag, den 30 maj 1873 i syfte att denna förordning skulle
blifva tillämplig äfven i afseende å arreststraff.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 135.)
Det af J. O. sålunda uttalade önskemålet bär blifvit tillgodosedt genom
den lag, som i ämnet utfärdats den 26 maj 1909.
266. Den 12 november 1908, angående den tidsödande justeringen af
rubriker till hofrätternas domar och utslag.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 139.)
I hofrätternas år 1909 fastställda arbetsordningar bär intagits särskild
föreskrift om skyldighet för divisionsordförandena att vaka öfver arbetets bedrifvande
utan onödig tidsutdräkt.
267. Den 30 november 1908, angående förbud mot användande i firma
af beteckningen »riks» eller därmed jämförligt uttryck.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 138.)
Patent- och registreringsverket bär i afgifvet utlåtande tillstyrkt framställningen.
Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
268. Den 2 januari 1909, angående ändring af bestämmelserna om
rätt för domstol att förklara någon ovärdig att föra ändras talan inför råtta.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 153.)
Ärende! hvital- hos Kungl. Maj:t.
269. Den 4 januari 1909, angående revision af allmänna strafflagen.
Framställningen afsåg särskild! borttagande ur strafflagstiftningen af påföljden
förlust af medborgerligt förtroende. (1909 års Riksdag aflat sedermera
till Kungl. Maj:t en skrifvelse med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
under hvilka förutsättningar ifrågavarande påföljd kunde ur lagstiftningen
borttagas.)
(Ämb.-ber. 1910, sid. 165.)
Ärende! är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
270. Den 13 februari 1909, angående upphäfvande af gällande bestämmelser
om förord vid ämbetens och tjänsters tillsättande.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 175.)
Ärende! är under beredning.
— 1911 —
268
271. Den 1 mars 1909, angående förbättrande af utspisningen vid
tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 178.)
Enligt skrifvelse den 5 mars 1909 till fångvårdsstyrelsen bär Kung!.
Maj:t förordna! om förbättring i vissa fall af utspisningen för manlig tvångsarbetsfånge.
272. Den 2 mars 1909, om ändring af 6 § i lagen angående vård af
enskildes skogar den 24 juli 1903 i syfte att befrielse från meddeladt afverkningsförbud
genom ställande af pant eller borgen i allmänhet icke skulle
få förekomma.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 179.)
Ärende! hvilar hos Kungl. Maj:t.
273. Den 22 mars 1909, angående förbud för handelsbolag och enskild
näringsidkare att obehörigt begagna aktiebolags firma.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 184.)
Det af J. O. sålunda framställda önskemålet är beaktad! i den nya lagen
om aktiebolag.
274. Den 6 april 1909, angående ändring af gällande bestämmelser
om domboksrenovation i syfte att donna skulle omfatta äfven vattenrättsmål
(Ämb.-ber. 1910, sid. 193.)
Ärende! är beroende på Kungl. Maj.ds pröfning.
275. Den 5 maj 1909, angående förtydligande af bestämmelserna rörande
rymningsbrott i 68 § strafflagen för krigsmakten.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 196.)
Ärende! är under beredning.
276. Den 24 maj 1909, om ändring i instruktionen för rikets allmänna
kartverk den 7 april 1906 i syfte att klargöra föreståndarens för verkets
geodetiska afdelning ställning i visst afseende.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 204.)
J. O. har i en senare skrifvelse till Kungl. Näjd förklara! sig anse
syftet med framställningen redan vara uppnådt, i följd hvaraf ändring i instruktionen
icke för närvarande syntes honom erforderlig.
277. Den 10 juni 1909, angående rätt för part att utan företeende af
originaldom återbekomma revisionsskilling.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 211.)
Ärende! är beroende på Kungl. Majds pröfning.
- 1911 —
269
278. Den 12 juni 1909, angående ändring i läkartaxan den 31 oktober
1890 i syfte att förtydliga bestämmelserna om ersättning till läkare.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 214.)
Ärendet är under beredning.
279. Den 22 juni 1909, angående fastställande af liden, inom hvilken
krigsdomstol skall anställa rannsakning med häktad.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 216.)
Ärendet är under beredning.
280. Den 25 juni 1909, angående skyndsammare handläggning af s. k.
deserta mål i hofrätterna och i högsta domstolen.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 218.)
I de för hofrätterna i december 1909 utfärdade arbetsordningar hafva
bestämmelser intagits i det af J. O. angifna syfte.
281. Den 9 augusti 1909, angående dels utfärdande af bestämmelser i
syfte att rösträtt vid bolagsstämma icke må utöfvas af aktietecknare, som är
in mera, dels ock fastställande af liden för registerboks uppläggande.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 219.)
Ifrågavarande framställningar blefvo till fullo beaktade i den nya aktiebolagslagen.
282. Den 16 september 1909, angående förtydligande af tryckfrihetsförordningens
bestämmelser i syfte att bereda erforderligt skydd åt anonymitetsrätten.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 224.)
Framställningen bär remitterats till den s. k. tryckfrihetskommittén.
283. Den 30 september 1909, angående utfärdande af föreskrift om
den tid, inom hvilken krigsdomstols utslag angående häktad skall expedieras
för verkställighet.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 235.)
Ärende! är under beredning.
284. Den 5 oktober 1909, angående skyndsammare behandling af lösdrifvare,
som äro eller antagas vara utlänningar.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 236.)
Framställningen har i enlighet med J. 0:s begäran remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén.
— 1911 —
270
285. Den 6 oktober 1909, angående olämpligheten däraf att till fängelsestraff
dömd person medgifves efter behag välja straffort.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 239.)
Vid ärendets föredragning den 6 maj 1910 förordnade Kungi. Maj:t, att
fångvårdsstyrelsen skulle erinras därom att, då person själf vält fångvårdsanstalt,
styrelsen borde, med den befogenhet styrelsen tillkomme, förordna om
fångens förflyttande till annan fångvårdsanstalt.
286. Den 3 november 1909, angående ändring af gällande bestämmelser
om äktenskapsskillnad i hvad de afse undergående af varningsgrader.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 245.)
Framställningen bär remitterats till lagberedningen.
287. Den 7 januari 1910, angående skillnad i äktenskap på grund af
blodskam.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 182.)
Framställningen bär remitterats till lagberedningen.
288. Den 7 januari 1910, angående ändring af 14 § konkurslagen.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 183.)
skräfvel sen har öfverlämnats till konkurslagstiftningskommittén.
289. Den 7 januari 1910, angående ändring af lagen om bodelning vid
äktenskapsskillnad.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 181.)
Framställningen har remitterats till lagberedningen.
290. Den 4 februari 1910, angående ändring af bestämmelserna om
öfverlämnande till de anatomiska institutionerna af lik efter själfmördare.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 184.)
Ärende! är beroende på Kung!. Maj:ts pröfning.
291. Den 8 februari 1910, angående förtydligande af 2 § 4 mom.
tryckfrihetsförordningen.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 186.)
Framställningen bär öfverlämnats till den s. k. tryckfrihetskommittén.
292. Den 17 februari 1910, angående förtydligande af gällande föreskrifter
om utlännings äktenskap i Sverige.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 189.)
Ärende! är beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
— 1911 —
271
293. Den 18 februari 1910, angående lösdrifvares behandling.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 195.)
Denna framställning bär öfverlämnats till fattigvårdslagstiftningskommittén.
B. Till Riksdagen.
294. Angående upphäfvande af vissa §§ i 9 kap. handelsbalk^ jämte
förordningen angående ränta vid försträckning på viss kort tid utan säkerhet
i fast egendom den 13 september 1864.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 115.)
I anledning af J. 0:s förevarande framställning aflat Riksdagen den 2
maj 1907 skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 28 september 1907 utfärdade
lag i ämnet.
295. Angående nedsättning af straffet för barnamord.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 134.)
Till följd af denna framställning aflat Riksdagen den 15 mars 1907 skrifvelse
till Kungl. Maj:t, som den 12 juli 1907 utfärdade lag i ämnet.
296. Angående nedsättning i straffet för ämbetsbrott.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 141.)
Sedan Riksdagen i anledning af J. 0:s framställning aflåtit skrifvelse i
ämnet till Kungl. Maj:t, utfärdades den 12 juli 1907 lag i samma ämne.
297. Angående utarbetande af en historik öfver justitieombudsmansämbetets
förvaltning.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 145; jfr 1910, sid. 296.) T
I anledning af denna framställning uppdrog 1907 års Riksdag åt J. O.
att låta utarbeta och till trycket befordra en dylik historik, b varjämte nödiga
medel intill ett belopp af 20,000 kronor anvisades för ändamålet.
298. Angående ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen i
hufvudsakligt syfte, att ansvar må stadgas för ägare af skog och mark, som
kränker nyttjanderättsinnehafvares rätt.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 184.)
I skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll Riksdagen om utredning och förslag
i ämnet. Ärendet är på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.
299. Om ändring af 14 § i 22 kap. strafflagen.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 192.)
Framställningen bifölls af Riksdagen. Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1908.
— 1911 —
272
300. Om ändring af 4 § i 23 kap. strafflagen.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 194.)
Riksdagen biföll framställningen. Lag i ämnet utfärdad den 17 juni
1908.
301. Angående ändring af 1 § i lagen angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad den 14 september 1906 i ändamål att häktad måtte
i hvarje fall erhålla rätt till dylikt biträde.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 158.)
I anledning af denna framställning aflat Riksdagen den 16 mars 1909
skrifvelse till Kungl. Maj:t, som den 14 maj 1909 utfärdade lag i ämnet.
302. Angående förklaring eller ändring af bestämmelserna i 4 kap. 10
§ strafflagen om kumulation af straff.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 164.)
Sedan Riksdagen i anledning häraf den 9 mars 1909 aflåtit skrifvelse
till Kungl. Maj:t, utfärdades lag i ämnet den 25 juni 1909.
303. Angående ändring af 11 och 13 §§ i förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905 i syfte att förtydliga den stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga tillkommande bestämmanderätt i afseende å brännvinsförsäljningsställen.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 179.)
Framställningen afslogs af första kammaren, men bifölls af andra kammaren.
304. Angående lönereglering för tjänstemännen och vaktbetjäningen i
justitieombudsmansexpeditionen.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 182.)
Riksdagen beslöt lönereglering för ifrågavarande befattningshafvare.
305. Angående lag om husrannsakan.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 283.)
I anledning häraf aflat Riksdagen skrifvelse till Kung]. Maj:t med begäran,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag om husrannsakan.
— 1911 —
273
306. Om lagstiftning rörande grunderna för och förfarandet vid utvisning
ur riket af utlänningar m. m.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 287.)
Framställningen afslogs af första kammaren, men bifölls af andra
kammaren.
Uttalanden om lagskipningen samt i lagstiftningsfrågor m. m.
175. Betänketid vid nöjdförklaring.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 69, och 1909, sid. 135.)
176. Beräkning af lösen för taxeringsbevis.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 71.)
177. Lasarettsläkares skyldighet att meddela intyg angående å lasarett
vårdad person.
(Ämb.-ber. 1907, std. 72.)
178. Domsmotivering.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 108, och 1909, sid. 156.)
179. Arbetssättet vid hofrätterna.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 114, och 1909, sid. 156.)
180. Ojämnhet i afseende å snabbhet i rättsskipningen vid högsta domstolen.
(Ämb.-ber. 1907, sid. 114.)
181. Tid för valförrättningar.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 86.)
182. Anteckningar i flyttningsbetyg.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 88, och 1910, sid. 125.)
183. Kan omyndig förklarad officer vara ledamot i krigsrätt?
(Ämb.-ber. 1908, sid. 90.)
184. Magistratskungörelsers införande i tidningarna.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 94.)
Jwtitieo mimdi vin nnen s ämbetslerättclse till 1.911 års Riksdag.
35*
274
185. Stationsföreståndares vid statens järnvägar skyldighet att tillhandahålla
tjänstehandlingar.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 98.)
186. Förvandling af bötesstraff utan föregående undersökning, om den
häftande saknar tillgångar.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 99.)
187. Tillämpningen af bestämmelserna om afdrag å straff för fläkt -ningstid.
(Ämb.-ber. 1908, sid, 177, och 1910, sid. 109.)
188. Tillämpningen af första stycket af 3 § i 5 kap. strafflagen.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 179.)
189. Om straffmätning vid ådömande af straffarbete.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 183.)
190. Tf vilka konkursborgenärer skola kallas till första förhöret?
(Ämb.-ber. 1909, sid. 65.)
191. Expediering till Konungens befallningshafvande af utslag, hvarigenom
rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 71.)
192. Fråga om rätt till uppskof för styrkande af behörighet att företräda
part inför rätta.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 74.)
193. Får, sedan ett nummer af en tidning belagts med kvarstad,
husrannsakan för kvarstadsåtgärdens verkställande företagas hos tidningens
prenumeranter?
(Ämb.-ber. 1910, sid. 142.)
194. Befordringsväsendet vid hofrätterna.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 143.)
195. Stadgandet i förordningen den 10 april 1810 angående liden, inom
hvilken häradsrätt skall anställa rannsakning med häktad.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 148.)
— 1911 —
196. Rätt för länsman att uppträda såsom rättegångsombud.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 150.)
275
197. Bestämmelsen i 100 § utsökningslagen om skyldighet för den,
som skall förrätta exekutiv auktion å fast egendom, att om auktionen underrätta
kända och inom riket boende inteckningshafvare och vissa andra rättsägare.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 151.)
198. Växelacceptants skyldighet att gälda ränta och växelprovision.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 152, och 1910, sid. 265.)
199. Skyldighet för magistrat att fora protokoll samt att till magistratens
sammanträden kalla samtliga dess ledamöter.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 106.)
200. Oegentlig affattning af utslag i lefnadsmål.
fÄmb.-ber. 1910, sid. 111.)
201. Skyldighet att till öfverläggning angående folkskoleväsendet kalla
skolråd och lärare.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 112.)
202. Provinsialläkares rätt till arfvode.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 115.)
203. Rösträtt och valbarhet i kommunala angelägenheter för person,
som varit försatt i konkurs.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 120.)
204. Om domares skyldighet att afgiftsfritt tillhandahålla expedition åt
medellös person.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 146.)
205. Tiden för allmänna författningars trädande i kraft.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 149.)
206. Äger återkallelse af borgen sutfästelse, innan borgensaftalet slutits,
laga verkan?
(Ämb.-ber. 1910, sid. 259.)
— 1911 —
276
207. Innebörden af uttrycket »allmän plats» i 102 § strafflagen för
krigsmakten.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 264.)
208. Omfattningen af löftesmäns regressrätt.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 266.)
209. Skogsvårdsstyrelse, på hvars begäran öfverexekutor meddelat
skogsägare afverkningsförbud, måste, vid äfventyr att detsamma eljest upphör,
instämma skogsägaren till domstol.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 276.)
210. Part, som vid viss påföljd fått sig förelagdt att iakttaga inställelse
angifven rättegångsdag å visst klockslag, uteblir vid upprop. Äger i så fall
domstolen att tillämpa den stadgade påföljden omedelbart och alltså utan
hänsyn därtill, att parten kan inställa sig innan rättegångsförhandlingarna för
dagen afslutats?
(Ämb.-ber. 1910, sid. 277.)
211. Proprielöftesman för ett efter uppsägning betalbart skuldebref
är icke betalningsskyldig, förrän fordringen efter behörig uppsägning förfallit
ej mindre mot honom än äfven emot gäldenären.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 280.)
212. Verkan dåra! att den, som framställt jäf mot en i konkurs bevakad
fordran, återkallar jäfvet vid rätten, dit detsamma såsom tvistigt hänskjuta.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 281.)
213. I hvad mån äger underordnad pröfva befogenheten af öfverordnads
befallning? (Obehörigt ingrepp i en persons frihet.)
(Ämb.-ber. 1911, sid. 101.)
214. Fråga om delgifning af uppskofsbeslut.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 105.)
215. Förmyndareförordnande utfärdad! för person, som ej uppnått föres
klufven ålder.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 112.)
216. Forum för behandling af ansökan om kvarstad å fartyg.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 116.)
1911 —
217. Stället, där tvångsarbete skall verkställas.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 126.)
277
218. Fråga om skyldighet för domstol att på framställning af vederbörande
åklagare hänvisa häktad till annan domstol för fortsatt rannsakning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 120.)
219. Fråga om tillämpning af bestämmelserna i 10 kap. 5 och 6 §§
strafflagen.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 136.)
Åtal.
1000. Förste polisintendenten i Stockholm, för underlåtenhet att häkta
en för brott anhållen person.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 14, samt 1909, sid. 5.)
1001. Kyrkoherden i Sundsvall, för vägran att utlämna en af skolrådets
handlingar.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 24.)
1002. Chefen för Karlskrona grenadjärregemente, för vägran att för en
konstituerad sergeant utfärda fullmakt å sergeantsbeställningen.
Öfversten ådömdes arrest utan bevakning.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 30.)
1003. Stadsfogden i Örebro, för dröjsmål med utslags verkställande.
Sedan den tilltalade efter åtalets anhängiggörande ådagalagt, att han under
ifrågavarande tid haft att handlägga ett synnerligen stort antal ärenden, förklarade
hofrätten, att förfarandet icke kunde anses utgöra sådan försummelse
i tjänsten, därå ansvar borde följa.
J. O., som ålnöjdes med hofrättens utslag, gjorde på grund af hvad i
målet blifvit upplyst angående omfattningen af tjänstegöromålen en framställning
i ämnet till Kung!. Maj:t.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 48, samt 1909, sid. 9.)
1911 —
278
1004. T. f. ordförande i Osa tingslags häradsrätt, i anledning af ett
beslut i fråga om omyndigförklaring.
T. f. ordföranden förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 61, samt 1909, sid. 6.)
1005. Kronokassören i Umeå, för vägran att tillhandahålla taxeringsbevis.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 64.)
1006. T. f. ordförande i Arbrå och Järfsö tingslags häradsrätt, för lagstridigt
ådömande af straffskärpning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 67.)
1007. Generaltulldirektören m. fl., för obehörig tillrättavisning åt underlydande.
De tilltalade dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 69, samt 1909, sid. 5.)
1008. Häradshöfdingen i Besele tingslag, för lagstridigt ådömande af
vanfräjdspåföljd.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 75, samt 1909, sid. 2.)
1009. Auditör vid Norrlands dragonregemente, för försumlighet i fråga
om expedierande af straffuppgifter.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 77, samt 1909, sid. 2.)
1010. Kronofogden i Blekinge läns östra fögderi, för dröjsmål med utmätning.
Sedan kronofogden ersatt den genom dröjsmålet uppkomna skadan, lät
J. O. åtalet förfalla.
(Ämb.-ber. 1908, sid. 81.)
1011. T. f. ordförande i Stranda häradsrätt, för felaktigt expeditionssätt
vid relaxation af inteckningar.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 12, samt 1910, sid. 2.)
— 1911 —
279
1012. T. f. borgmästare i Umeå, för försumlighet i fråga om expedierande
af straffuppgifter m. in.
Bötesansvar åd om des.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 14.)
1013. En roteman i Stockholm, för obehörig vägran att lämna upplysning
ur mantalsbok.
Den tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 18.)
1014. Stadsfogden i Hälsingborg, för felaktigt förfarande i ett utmätningsärende.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 25, samt 1911, sid. 5.)
1015. Landssekreteraren i Jämtlands län in. fl., för meddelad! förbud
mot utverkning.
Förbudet förklarades icke hafva bort meddelas.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 30, samt 1910, sid. 6.)
1016. T. f. chefen för Norrbottens regemente, i fråga om olaga häktning.
T. f. regementschefen förklarades icke hafva lagligen ägt förordna om
häktningen.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 40, samt 1910, sid. 3.)
1017. Landssekreteraren i Östergötlands län m. fl., för obehörigen meddelad!
tillstånd att utskälla vin- och maltdrycker.
De tilltalade förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 52.)
1018. Kronofogden i Rönnebergs m. fl. härads fögderi, för kränkning
af församlingsfriheten.
Den tilltalade förklarades hafva förfarit felaktigt.
(Ämb.-ber. 1909, sid. 57, samt 1910, sid. 4.)
1019. Fn rådman i Stockholm, för otillbörliga yttranden som ordförande
i rådstufvurätt.
Sedan upplyst blifvit, att den tilltalade drabbats af sinnessjukdom, lät
J. O. åtalet förfalla.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 7.)
— 1911
280
1020. Häradshöfdingen i Jämtlands västra domsaga, för ofullständiga
domböcker, rotlar och ägodelningsrättsdagböcker.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 11.)
1021. Stadsfogden i Nyköping, för dröjsmål med utmätt egendoms försäljning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 13, samt 1911, sid. 7.)
1022. Häradshöfdingen i Vartofta och Frökinds härads domsaga, för
otillbörliga yttranden såsom ordförande i häradsrätt.
Sedan den, mot hvilken yttrandena fällts, återkallat angifvelse!!, lät J. O.
åtalet förfalla.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 18.)
1023. Polismästaren i Hälsingborg, för kränkning af yttrande- och församlingsfriheten.
Den tilltalade förklarades hafva för sitt förfarande saknat stöd af lag.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 21, samt 1911. sid. 7.)
1024. Sekundchefen för bigård et till häst, för kränkning af föreningsrätten.
Den tilltalade förklarades hafva förfarit oriktigt.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 26.)
1025. Folkskoleinspektör i Luleå stift, för felaktig reseräkning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 42, samt 1911, sid. 8.)
1026. T. f. postinspektor i södra distriktet, för olaga beslag af bref.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 52.)
1027. T. f. domhafvande i Uppsala läns norra domsaga, för fel i kungörelse
om riksdagsmannaval.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 60.)
— 1911 —
281
1028. Kyrkoherden i Fryksände pastorat, för oloflig frånvaro från tjänstgöringsort.
Den tilltalade dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 61.)
1029. Häradshöfdingen i Ångermanlands västra domsaga, för felaktigt
gravationsbevis.
Sedan förlikning träffats mellan enskilda parterna, lät J. O. åtalet förfalla.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 66.)
1030. Borgmästaren i Västerås m. fl., för oriktig dom i ett växelmål.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 68.)
1031. Kommissionslandtmätare i Örebro län, för oriktigt förfarande vid
landtmäteriförrättning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 71.)
1032. Kyrkoherden i Surteby m. fl. församlingars pastorat, för otillbörligt
yttrande vid en mantalsskrifningsförrättning.
Den tilltalade ådömdes varning.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 75, samt 1911, sid. ö.
1033. En extra länsman i Värmlands län, för obehörig vräkning.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 79.)
1034. Auditör vid flottans station i Karlskrona, för otillbörligt yttrande
i krigsrätt.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 84, samt 1911, sid. 4.)
1035. Kyrkoherden i lossene församling, för obehörig vägran att förrätta
jordfästning.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 88, samt 1911, sid. 6.)
1036. Häradshöfdingen i Folk are härad, för felaktigt bestämdt straff
vid sammanträffande af tjufnadsbrott. (Förutgången villkorlig dom).
Häradshöfdingen dömdes till böter samt att utgifva ersättning.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 92.)
JusUtieombudsmannens ämbelsberåttelse till 1011 års Riksdag.
36*
282
1037. T. f. borgmästare i Motala, för felaktig tillämpning af reglerna
om fortsatt brott..
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 95.)
1038. Kyrkoherden i Herrestads församling, för lagstridigt begrafningssätt.
Kyrkoherden dömdes till varning.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 99, samt 1911, sid. 5.)
1039. Länsmannen i Osby distrikt, för dröjsmål med redovisning af
medel, som inbetalts på grund af ett till verkställighet lämnad! utslag.
Bötesansvar ådömdes.
(Ämb.-ber. 1910, sid. 103.)
1040. Länsmannen i Åsele distrikt, i anledning dåra! att han ä exekutiv
auktion försatt utmätt gods, oaktadt förbud mot försäljningen meddelats.
Länsmannen dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 9.)
1041. Ledamot af magistraten i Kristianstad, i fråga om förseelse mot
tryckfrihetsförordningen.
Åtalet är beroende på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 14.)
1042. Magistraten i Söderhamn, för kränkning af församlingsfriheten.
Åtalet är beroende på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 20.)
1043. Kyrkoherden i Fryksände församling, för oloflig frånvaro från
tjänstgöringsort.
Åtalet är beroende på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 26.)
1044. Magistraten i Linköping, för kränkning af församlingsfriheten.
Åtalet är beroende på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 43.)
1045. Borgmästaren i Filipstad, för ofullständiga domböcker, protokoll,
konkursförteckning, handelsregister och dagbok i utsökningsmål samt för
försummelse i afseende å vårdnaden öfver förmynderskap m. m.
Borgmästaren dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 29.)
— 1911 —
283
1046. Magistraten i Enköping, för kränkning af församlingsfriheten.
Åtalet beror på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 50.)
1047. Kyrkoherden i Ytterhogdals församling, i fråga om smädlig affattning
af kyrkostämmoprotokoll.
Åtalet är beroende på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 54.)
1048. Chefen för Svea hängbår, emedan han obeliörigen emottagit förskott
af underlydande redogörare.
Den åtalade dömdes till arrest.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 33.)
1049. En polisöfverkonstapel och två poliskonstaplar vid Stockholms
poliskår, för brott mot den personliga friheten.
Åtalet beror på pröfning.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 58.)
1050. Rådstufvurätten i Norrtälje, i anledning af ett utslag, hvarigenom
förordnats, att person, som dömts för hvart och ett af sju förfalskningsbrott
till sex månaders straffarbete, skulle i eu bot undergå straffarbete i ett år,
ehuru sammanlagda straffarbetstiden rätteligen utgjort två år sex månader.
Rättens ordförande och öfriga ledamöter dömdes till böter.
(Ämb.-ber. 1911, sid. 48.)
Sedan härmed eu öfversikt lämnats öfver det hufvudsakliga utaf justitieombudsmännens
verksamhet intill den 1 mars 1910, följa härefter såsom
bilagor förut omnämnda uppgifter om antalet till justitieombudsmannen inkomna
klagoskrifter m. in. Bland bilagorna bär äfven intagits ett aftryck
af den första, utaf justitieombudsmannen Mannerheim afgifna ämbetsberättelsen.
— lvu
,
285
Bilagal. Uppgift
å antalet till justitieombudsmannen inkomna klagoskrifter åren 1810—1909.
År |
Antal kla-goskrifter |
År |
Antal kla-goskrifter |
År |
Antal kla-goskrifter |
År |
Antal kla-goskrifter |
År |
Antal kla-goskrifter |
1810 |
22 |
1830 |
21 |
1850 |
41 |
1870 |
74 |
1890 |
289 *** |
1811 |
42 |
1831 |
24 |
1851 |
52 |
1871 |
44 |
1891 |
121 |
1812 |
27 |
1832 |
27 |
1852 |
50 |
1872 |
51 |
1892 |
138 |
1813 |
28 |
1833 |
15 |
1853 |
63 |
1873 |
63 |
1893 |
in |
1814 |
47 |
1834 |
27 |
1854 |
59 |
1874 |
77 |
1894 |
149 |
1816 |
33 |
1835 |
17 |
1855 |
50 |
1875 |
80 |
1895 |
104 |
1816 |
45 |
1836 |
33 |
1856 |
40 |
1876 |
73 |
1896 |
121 |
i 1817 |
43 |
1837 |
34 |
1857 |
38 |
1877 |
78 |
1897 |
88 |
| 1818 |
69 |
1838 |
36 |
1858 |
26 |
1878 |
84 |
1898 |
101 |
i 1819 |
34 |
1839 |
37 |
1859 |
42 |
1879 |
85 |
1899 |
So |
1820 |
64 |
1840 |
33 |
1860 |
53 |
1880 |
91 |
1900 |
70 |
1821 |
41 |
1841 |
34 |
1861 |
37 |
1881 |
67 |
1901 |
65 |
1822 |
38 |
1842 |
24 |
1862 |
28 |
1882 |
81 |
1902 |
97 |
1823 |
50 |
1843 |
21 |
1863 |
51 |
1883 |
67 |
1903 |
103 |
1824 |
49 |
1844 |
35 |
1864 |
74 |
1884 |
70 |
1904 |
106 |
1825 |
59 |
1845 |
25 |
1865 |
59 |
1885 |
88 |
1905 |
102 |
1826 |
43 |
1846 |
27 |
1866 |
86 |
1886 |
88 |
1906 |
106 |
1827 |
33 |
1847 |
30 |
1867 |
57 |
1887 |
123 |
1907 |
186 |
1828 |
39 |
1848 |
40 |
1868 |
57 |
1888 |
336* |
1908 |
254 |
1829 |
31 |
1849 |
36 |
1869 |
45 |
1889 |
167 |
1909 ** |
309 |
Sammanlagda antalet under tidsperioden inkomna klagoskrifter utgör
alltså 7,003 f.
* Däraf 2153 ingifna af en och samma person. ** År 1910 uppgick antalet klagoskrifter
till 347. *** Häraf 172 ingifna af en och samma person, f Flertalet åtal hafva
icke föranledts af klagomål utan på grund af felaktigheter, upptäckta vid inspektioner,
granskning af fångförteckningar m. m. J. 0:s diarier upptaga förutom klagoskrifter äfven
andra ärenden. Dessa hafva afsevärdt varierat. Sammanlagda antalet ärenden har utgjort
lägst 51 (1810) och högst 675 (1910).
— 1911 —
286
Bilaga 2.
Förteckning
öfver de af justitieombudsmännen afgifna ämbetsberättelserna.
L. A. Mannerheim.
1. Den 18 juni 1810*) (intagen i bihang till riksståndens protokoll).
2. Den 2 januari 1811. — 3. Den 2 januari 1812. — 4. Den 20 april
1812. — 5. Den 31 december 1813. — 6. Den 31 december 1814. —
7. Den 27 februari 1815 (intagen i bih. till riksståndens protokoll). — 8.
Den 31 december 1816. — 9. Den 19 november 1817. — 10. Januari
1820. — 11. Mars 1822. — 12. Den 14 januari 1823 (linnés intagen i
justitieombudsmannens registratur, men synes icke hafva blifvit tryckt).
C. P. Törnebladh.
13. Januari 1825. — 14. Februari 1826. — 15. Januari 1828. —
16. Den 4 november 1828 (intagen i bih. till riksståndens protokoll). —
17. Den 28 februari 1831. — 18. Den 30 april 1832. — 19. Den 15
januari 1834.
C. L. Landin.
20. Den 31 maj 1836. — 21. Den 30 november 1838. — 22. Den
14 januari 1840. — 23. Den 6 maj 1840 (vid lagtima Riksdagen 1840
ytterligare afgifven berättelse). — 24. Den 2 juli 1842. — 25. Den 30
april 1844. — 26. Den 11 juli 1844. — 27. Den 30 september 1846.—
28. Den 15 november 1847.
S. L. Theorell.
29. Mars 1849. — 30. Januari 1850. — 31. Den 15 november
1850. — 32. Januari 1852. — 33. Januari 1853. — 34. Oktober 1853.
— 35. Januari 1855. — 36. September 1856.
j Angifver ämbetsberättelsens datering.
287
Carl Wester.
37. Maj 1858 (åtföljes af en bilaga, undertecknad af S. L. Theorell i
februari 1858). — 38. Den 14 oktober 1859. — 39. Den 27 november
1859. tillägg till närmast föregående berättelse.
N. A. Fröman.
40. September 1861 (2 sidor, åtföljda af »Aflidne justitieombudsmannen
m. m. Carl Westers efterlämnade ämbetsberättelse för år 1860»). — 41.
Oktober 1862. — 42. Den 30 april 1864. — 43. Oktober 1865. — 44
—61. Till Riksdagen åren 1867 —1884.
L. W. Lothigius.
62 — 63. Till Riksdagen åren 1885 —1886.
E. Thomasson.
64. Till Riksdagen år 1887. —- 65. Afgifven vid 1887 års till den 2
maj inkallade lagtima riksmöte. — 66—67. Till Riksdagen åren 1888 — 1889.
Nils Claeson.
68 — 70. Till Riksdagen åren 1890 — 1892.
Axel Thollander.
71—75. Till Riksdagen åren 1893—1897.
G. Ribbing.
76. Till Riksdagen år 1898.
Ossian Berger.
77 — 80. Till Riksdagen åren 1899 — 1902.
Carl Leijonmarck.
81—84. Till Riksdagen åren 1903—1906.
Berndt Hassel rot.
85 — 88. Till Riksdagen åren 1907 — 1910.
288
Bilaga 3.
Förleden ing
öfver personer, utsedda till Riksdagens justitieombudsman och dennes eventuelle
efterträdare åren 1809—1910.
(Förkortningar: R. St. — Rikets ständer; R. — Riksdagen; Fullm. - - fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontor!;
J- O. — justitieombudsman; Efttr — justitieombudsmannens eventuelle efterträdare.)
Justitieombudsman. |
Ämbetstid såsom |
Justitieombudsmannens |
Anmärkningar. |
|
1. |
Mannerheim, Lars |
6/6 1809—% 1823 |
Förordnad af R. St. l/3 1810; tiden |
|
Petersson, Joh. Henr., |
Förordnad af R. St. i/z 1810; ånyo för-ordnad i2/g 1810 och ä/g 1812. |
|||
Zeni.us, Olof, kommerse-råd. |
Förordnad af R. St. 20/7 1815; ånyo för-ordnad 2/5 1818. |
|||
2. |
Ehrenborg, Casper, |
Förordnad af R. St. u/8 1823; död kort |
||
3 |
Törnebladh, Carl Pe-ter, hofrättsråd, hä-radshöfding. |
16/10 1823—6/9 1834 |
Ridt ert, Joh. Gabriel, |
Förordnad af R. St. u/8 1823; förkl Förordnad af R. St. i5/ig 1823; ånyo för-ordnad 25/. 1829. Sedermera en |
Callerholm, Nils, lag-man, häradshöfding |
Förordnad af R. St. lä/10 1823; sig uppdraget, i anledning hvaraf nytt |
|||
Ullberg, Jonas, lagman |
Förordnad af R. St. H/u 1823; åny |
289
Justitieombudsman.
Embetstid såsom Justitieombudsmannens
justitieombudsman. eventuelle efterträdare.
4. Poignant, Pehr Nik- -
las, revisionssekreterare.
5. Landin, Carl Ludvig, 17/g 1834—1/8 1848
hofrättsråd i Svea
hofrätt.
Bergström, Joh. Jacob,
häradshöfding i Södra
Möre.
Rhodin, Lars Johan,
krigs fiskal, lagman.
Runeberg, Edv. Gabriel,
magistratssekreterare
i Stockholm, lagman.
6. Theorell, Sven Lo- n/8 1848—4/2 1857
rens, häradshöfdin
i Södra Möre, kammarråd.
Mörner, Carl Göran Petto
f, grefve, hofrättsråd
i Svea hofrätt,
kammarherre.
Almqvist,Ludv. Theodor,
häradshöfding i W. och
Ö. Rekarne m. fl. härad,
revisionssekreterare.
7. Bergfalk, Pehr Erik, -
professor i Uppsala,
jur. utr. d:r.
8. Södergren, Joh. Aug., ls/2 1857—17/7 1857
revisionssekreterare.
Lagerstråle, Gerhard,
häradshöfding i Luggude
härad, assessor.
Justitieombudsmannens ämbetsberältclse till 1.911 års Riksdag.
Anmärkningar.
Vald af R. St. % 1834; död dagen
efter, innan|förordnande utfärdats.
Vald till efttr. af R.TSt. 8/9''1834; med
anledningafrevisionssekreterarenPoig
nants död af R. St. 17/g 1834 förord
nåd till J. O.; ånyo förordnad u/s 18
och 9/u 1844; vice president 1846.
Förordnad af_R. St. 21/io 1834.
Förordnad af R. St. ^/z 1840.
Förordnad af JR. St. 9/u 1844.
Förordnad af R. St. u/« 1848; ånyo för
ordnad Va 1851 och "/2 1854.
Förordnad af R. St. u/g 1848; ånyo förordnad
Vg 1851.
Förordnad af R. St. ^/g 1854.
Förordnad af R. St. 4/g 1857; afsade sig
uppdraget.) j
Förordnad af R. St. till efttr. 4/g 1857;
med anledning af professor Bergfalks
afsägelse af R.St.18/21857 insatt i J. 0.-ämbetet; utnämnd till justitieråd 1857.
Förordnad af R. St. 2Vä 1857.
37*
290
Justitieombudsman.
Embetstid såsom
justitieombudsman.
Justitieombudsmannens
eventuel^ efterträdare.
Anmärkningar.
9.
10.
Lagerstråle, Ger- 22/7 1857—10/6 1858
härd, häradshöfding
i Luggude härad,
assessor.
Med anledning af J. O. Södergrens u
nämning till justitieråd af B. St. 22/
1867 insatt i J. O .-ämbetet; sta
1858.
Wester, Carl, hä- 10/6 1858—% 1861
radshöfding i Listers
härad.
Wester, Carl, häradshöf- Förordnad af R St‘ “/«> 1857‘
ding i Listers härad.
Med anledning af J. O.
kallelse till statsråd af fullm. 10/ä 1
insatt i J. O.-ämbetet; förordnad
K. St. s/2 1860; död under äm
4/s 1861.
Fröman, Nils Aug., se- Förordnad af B. St. % 1860.
kreterarei J. O -expeditionen,
advokatfiskal
n. h. o. v.
11. Fröman, Nils Aug., 16/g 1861—1% 1884
sekreterare i J. 0.-expeditionen, advokatfiskal
n. h. o. v.
Med anledning af J. O. Westers död
fullm. 1861 insatt i J. O.-äm
förordnad af B. St. 18/2 1863;
förordnad af B. St. 14/2 1866 samt
B. 1% 1867, 4/3 1868, 27/2 1869,
1870, % 1871, 21/2 1872, l/s 187
w/z 1874, 27/2 1875, 4/s 1876, % 1877
% 1878, 26/2 1879, 28/2 1880, 2% 1881
2% 1882, 27/2 1883 och 27/2 1884;
säde sig ämbetet 1884 och erhöll
sion.
Dreijer, År end t, expeditionschef
i justitiestatsexpeditionen.
Rydqvist, Carl Magnus,
advokatfiskal i kommerskollegium.
Huss, Frans Fabian,
expeditionschef i justitiestatsexpeditionen.
Lindhagen, Claes Albert,
revisionssekreterare.
Svedelius, Carl Frithiof,
revisionssekreterare.
Förordnad af B. St. 15/2 1863; ånyo fö
ordnad M/g 1866; utnämnd till justi
kansler 1866 och till justitieråd 1867
Förordnad af B. St. 20/g 1866.
Förordnad af B. 14/g 1867; utnämnd
justitieråd 1869.
Förordnad af B. 4/8 1868; ånyo fö
nåd 27/2 1869, % 1870 och 4/s 1871
utnämnd till justitieråd 1874.
Förordnad af B. 2i/2 1872; ånyo förordnad
Va 1873 och 20/2 1874; utn
till justitieråd 1874.
291
Justitieombudsman.
12. Lothigius,LarsWilh.
Samuel,o häradshöfding
i Arstads m. fl.
härad.
13. Thomasson,Eskilander,
borgmästare i
Lund.
14. Huss, Magnus Wilhelm,
revisionssekreterare.
15. Claéson, Nils Ludc.
Alfred, assessor i
Svea hofrätt.
Embetstid såsom
justitieombudsman.
Justitieombudsmannens
eventuelle efterträdare.
Billbergh, Ture Arvid,
advokatfiskal i Svea
hofrätt.
Lothigius, Lars Wilh.
Samuel, häradshöfding.
i% 1884—80/10 1886
Thomasson, Eslcilander,
borgmästare i Lund.
4/u 1886—2i/g 1889
Bergius, Sebastian Oskär
Bust., häradshöfding
i Rönnebergs m. fl.
härad, f. d. hofrättsassessor.
Huss, Magnus Wilhelm,
revisionssekreterare.
27/6 1889—% 1889
Claéson, Nils Ludo. Alfred,
assessor i Svea
hofrätt.
«/„ 1889—s% 1892
Restadius, Daniel Gottlieb,
häradshöfding i
Vätte m. fl. härad.
Anmärkningar.
Förordnad af B. 27/2 1875; ånyo förordnad
4/= 1876, 2% 1877, 2/3 1878, 2%
1879, 28/2 1880, 2%1 1881, 2% 1882,
27/s 1883.
Förordnad af K. 27/2 1884.
Med anledning af J. O. Frömans afsägelse
af fullm. 14/8 1884 insatt i J.
O.-ämbetet; förordnad af K. 21/g 1886
och 2S/2 1886; utnämnd till landshöfding
1886.
Utsedd af fullm. 14/8 1884; förordnad
B. 21/2 1885; ånyo förordnad 23/ä 1886.
Med anledning af J. O. Lothigius’ utnämning
till landshöfding af fullm.
4/u 1886 insatt i J. O.-ämbetet; förordnad
af B. 23/2 och 7/7 1887, 23/
1888 och 23/2 1889; utnämnd till justitieråd
2l/6 1889.
Utsedd af fullm. 4/u 1886; förordnad
B. 23/2 och 7/? 1887.
Förordnad af B. 23/g'' 1888; ånyo förordnad
23/2 1889.
Med anledning af J. O. Thomassons utnämning
till justitieråd af fullm. 27/g
1889 insatt i J. O.-ämbetet; utnämnd
till justitieråd 5/g 1889.
Förordnad af fullm. 27/g 1889.
Med anledning af J. O. Huss’ utnämning
till justitieråd af fullm. l3/8 1889
insatt i J. O.-ämbetet; förordnad
B. 21/2 1890, 1% 1891 och 20/2 1892;
utnämnd till justitieråd 30/d 1892.
Förordnad af B. 2t/2 1890; ånyo förordnad
12/2 1891.
292
J ustitieombudsman.
Ämbetstid såsom
justitieombudsman.
Justitieombudsmannens
eventuel^ efterträdare.
16. Lilienberg, Alb. Alex.
häradshöfding i Medelstads
härad.
Lilienberg, Alb. Alex.,
häradshöfding i Medelstads
härad.
17. Thollander, Axel
Ferd., revisionssekreterare.
Vi» 1892—% 1897
18.
Bohman, Hugo Erik
Mauriiz, revisionssekreterare.
8% 1897-5/n
1897
Bohman, Hugo Erik
Mauriiz, revisionssekreterare.
Ribbing, Gustaf, assessor
i Svea hofrätt.
19.
Ribbing, Gustaf, assessor
i Svea hofrätt.
10/u 1897—% 1898
20. Berger, Ossian, häradshöfding
i norra
Åsbo härad, f. d.
hofrättsassessor.
12/2 1898—5/, 1902
Leijonmarck, Carl Evald,
konstituerad revisionssekreterare.
21. Leijonmarck, Carl
Evald, revisionssekreterare.
8/, 1902—%% 1906
Ernberg, Jarl Ludvig
Peterson, assessor i
Svea hofrätt.
Ernberg, Ivar Peterson,
häradshöfding i Medelpads
västra domsaga,
f. d. hofrättsassessor.
Anmärkningar.
Förordnad af B. *yg 1892.
Med anledning af J. O. Claesons
nämuing till justitieråd af fullm. i
i J. O.-ämbetet, men af sade sig up
draget, i anledning hvaraf fullm. anställde
nytt val.
Förordnad af fullm. 6/ g 1892 samt af
2% 1893, ”/a 1894, % 1895, 2% i
och 6/g 1897; utnämnd till justiti
% 1897.
Utsedd af fullm. 13/10 1892; förordnad
B. 22/2 1893; ånyo förordnad 17/g 18
2% 1895, 2% 1896 och °/g 1897.
Med anledning af J. O. ^holländera
nära ning till justitieråd af B. 6% 1
insatt i J. O.-ämbetet; utnämnd
justitieråd 5/u 1897.
Förordnad af B. i*/ä 1897.
Med anledning af J. O. Bohmans u
nämning till justitieråd af fullm. 10/
1897 insatt i J. O.-ämbetet.
Utsedd af fullm. 12/U 1897; fö
af B. 12/2 1898; ånyo förordnad 15/
1899, 24/2 1900, äs/g 1901 och 2% 1
Förordnad af B. % 1898,15/z 1899,
1900, 23/2 1901 och se/g 1902;
till statsråd 3/, 1902.
Med anledning af J. O. Bergers kulle
till statsråd af fullm. insatt i J. O
ämbetet ®/7 1902; förordnad af B. 18/
1903, 1% 1904, 22/2 1905 och «/2 1
Utnämnd till president i Göta ho
19/l0 1906.
Utsedd af fullm. 10/7 1902; förordnad
B. 1% 1903 och w/s 1904.
Förordnad af B. 22/2 1905, men
sig uppdraget kort därefter.
293
J ustitieo mbudsman.
Ämbetstid såsom Justitieombudsmannens
justitieombudsman. eventuelle efterträdare.
22.
Hasselrot, Berndt
Fridolf Engelbrekt,
revisionssekreterare.
Hasselrot, Berndt Fri-dolf Engelbrekt, revi-sionssekreterare . |
|
22/io 1906- |
Berger, Ossian, härads-höfding i norra Åsbo |
Beck-Friis, Lave Robert, |
|
Berger, Ossian, härads-höfding i norra Åsbo |
Anmärkningar.
Förordnad af B. 1% 1905 och 17/2 1906.
Med anledning af J. O. Leijo
utnämning till president i Göta hofrätt
af fullm. 22/ig 1906 insatt i J. O
ämhetet, förordnad af K. "/z 1907,19/
1908, % 1909 och % 1910.
Utsedd af fullm. 27/10 1906.
Förordnad af B. "/z 1907.
Förordnad af B. l% 1908, % 1909
% 1910.
294
Bilaga 4.
Våldsamt Memorial!
T
^-ill fullgörande af den skyldighet, svin uti 14 §. af Jnstructionen för Riksens
Ständers Justitiä Ombudsman är honom ålagd, att wid hwarje Riksdag aflemna
en allmän redogörelse för förwaltningen af sitt Embete, sär jag hos Riksens Höglofl.
Ständer nu i ödmjukhet anmäla, hwad i Embetet as mig blifwit tillgjordt, under
den korta tid, som sedan sista Riksdag förflutit.
Efter det jag, med den rättighet instructionen dertill lemnar, utsedt de personer,
som kommo, att wid Embetsgöromälen mig biträda, samt genom Herrar
Fullmägtiges i Riksgälds-Eontoret försorg Embetsrum för Justitiä-Ombudsmannens
Expedition blifwit anskaffade, har jag låtit, genom Kungörelser i Tidningarne, till
allmänhetens kunskap komma, hwarest, och pa hwad sätt, den borde sig anmäla,
som förmente sig äga anledning att begära Justitiä-Ombudsmannens Embetes
biträde. Äfwensom jag i det ändamål 17 §. af Jnstructionen omförmäla: icke
allenast besökt de i Hufwudstaden, Varande fängelser samt der gjort mig underrättad
om Fängarnes skötsel och underhåll, utan ock genom Circulair till samtelige Landshöfdingarne
i Riket, erindrat dem, att skyndesammast till Vederbörande Hofrätt
insända de, efter den 6 Junii 1809, upprättade fånglistor, på de samma, sedan
den granflning och complettering föregått, som Hofråttens Advocat-Fiscals Embete
tillhör, måtte komma mig tillhanda, men hwilket ännu icke inträffat.
Af åtffillige klagoflrifter, som till mig inkommit, hafwa de fleste, antingen
haft till föremål sådane åtgärder och beslut, som blifwit widtagne före den tid,
från hwilken utöfningen af Justitiä-Ombudsmannens befattning tager filt början,
eller ock eljest warit af den beskaffenhet, att jag funnit någon mitt Embetes åtgärd,
i anledning deraf, icke äga natt: Och wid de få, hwilka jag ansett innefatta
grundad klagan, är den handläggning meddelad, som Jnstructionen föreskrifwer.
För att om Lagskipningens tillstånd inhämta nödiga upplysningar hade jag
beflutit, att wid medlet af Jnnii månad företaga en resa till Rikets södra Prowinser,
men jag nödgades inställa de», dels för att, efter hwad jag ansåg min
plikt fordra, biwista den af Öfwerståthållare-Embetet söreflagne undersökning angående
Högstsalig Hans Kong!. Höghets Krön Prinsens död, dels på det jag, wid
Riksens Ständers sammankomst, mätte kunna tillstädes mara.
295
Med anledning af de från Wälloflige Borgare-Ståndet och Hederwärda BondeStåndet
mig tillställde förteckningar pa de af Standen wid sista Riksdag till Kongl.
Maj:t ingifne underdåniga beswär, är den anstalt af mig widtagen, att de fä
Resolutioner, som hittills hunnit meddelas, bliswit till Ståndens Cancellier aflemnade.
I sammanhang med denna redogörelse för förwaltningen af mitt Embete,
skulle det real, enligt Jnstructionens föreflrift, äfwen tillhöra mig, att utreda lagskipningens
tillstånd i Riket, anmärka brister i lagar, författningar och allmänna
hushållningen, samt uppgifwa förslag till deras förbättring; Men dä ifrån den
Riksdag, wid hwilken tillwarelsen af Justitiä-Ombudsmannens Embete stadgades,
och detta Embete mig anförtroddes, sä kort tid förflutit, att jag, som derutom
warit med andre Embetsgöromäl sysflosatt, ej hunnit samla de upplysningar rörande
lagstipningen och allmänna hushållningen, som förnämligast genom resor i
Landsorterna stå att erhålla, och utan hwilka, hwarkcn ett fullständigt och på säkra
grunder bygdt yttrande om lagskipningens tillstånd, kan meddelas, eller förslag
uppgöras till förbättring i lagar och allmänna hushållningen, så wågar jag till
Riksens Höglofl. Ständer wördsamt hemställa, om icke lämpeligare wara må, att
med yttrande i deha ämnen, till nästa Riksdag uppskjutes, än att jag nu skulle
för Riksens Ständer framlägga ett utlåtande och förslag, utan att, i saknad af
nödige upplysningar, sjelf kunna wara fullkomligt öfwertygad om det förras noggranna
riktighet, och det seuares anwändbarhet.
För öfrigt, bör jag ock tillkänuagifwa, att någre Lagförklaringar icke blifwit
af Föredragande i Högste Domstolen, sedan sista Riksdag mig tillställde.
Stockholm den 18 Junii 1810.
L. A. Mannerheim.
N. Callerholm.