Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
1
N*.0 58.
Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående understöd
åt arbetarna vid mynttillverkningen P. A. Andersson,
0. H:son Olofsson, R. V. SaJdén och C. A. Staflund;
gifven Stockholms slott den 3 februari 1911.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att medgifva, , .
att de vid mynttillverkningen anställda arbetarna Per Adolf
Andersson, Olof H:son Olofsson, Rudolf Valentin Sahlén och Carl August
Staflund må, en hvar från och med månaden näst efter den, i hvilken
han erhåller entledigande från sin ifrågavarande anställning, under sin
återstående lifstid åtnjuta ett årligt understöd af sexhundrafemtio kronor,
att utgå af anslaget till bestridande af de med mynt- och justeringsverkets
drift förenade kostnader.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Cad Swartz.
Bihang till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. (N:o 58.) 1
2
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.
Utdrag af ‘protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari
1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: PETERSSON,
Hedeestierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, anförde härefter:
I underdånig skrifvelse den 12 november 1910 har myntdirektören
hemställt, att de vid mynttillverkningen anställda arbetarna Per Adolf
Andersson, Olof H:son Olofsson, Rudolf Valentin Sahlén och Carl August
Staflund måtte, sedan de lämnat sin anställning vid mynt- och justeringsverket,
erhålla ett årligt understöd, de tre förstnämnda med 1,000
kronor och den sistnämnde med 900 kronor.
Till stöd för sin framställning har myntdirektören anfört, bland
annat, att Andersson, Staflund och Olofsson, hvilka samtliga vore födda
3
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.
år 1834, varit i myntverkets tjänst anställda, Andersson sedan år 1857,
Staflund sedan år 1861 och Olofsson sedan år 1874, eller i respektive
53, 49 och 36 år, samt att Sahlén, hvilken vore född år 1840, haft
anställning hos myntverket sedan år 1861 eller i 49 år.
Dessa fyra arbetare, af hvilka Andersson varit arbetsförman för
smältning, Olofsson för valsning och Sahlén för medalj prägling, hade
städse på ett synnerligen hedrande sätt skött sina åligganden och hade
alla hugnats med medalj för nit och redlighet i rikets tjänst.
Det vore ju dock naturligt, att det arbete, som dessa arbetare
nu kunde prestera, icke kunde jämföras med det, som de fordom lämnat,
och härtill komme, att vid deras höga ålder sjukdom lätt tillstötte,
som kunde sätta dem ur stånd att utföra något som helst arbete.
Vidare har myntdirektören erinrat därom, att den år 1872 tillsatta
kommittén för afgifvande af förslag till lönereglering vid myntoch
kontrollverken i sitt den 30 december 1875 afgifna betänkande
yttrat följande:
»Ehuru frågan om arbetarnes vid myntverket ställning icke ovillkorligen
tillhör de ämnen, med hvilka kommittén har att taga befattning,
har kommittén dock trott sig icke böra underlåta att här vidröra
en enligt dess mening b ehj ärtan svärd omständighet i berörda
afseende. Det är nämligen, såsom lätt inses, af stor vikt, att uti den
fabriksverksamhet, som förekommer vid myntverket, användas icke blott
dugliga utan äfven fullt pålitliga och redbara arbetare. Då sådana
alltid blifva eftersökta jämväl af den enskilda industrien, måste myntverket,
för att i denna konkurrens icke blifva den lidande, kunna
erbjuda dem åtminstone samma fördelar, som anställningen i enskild
tjänst medför; och då det numera är vanligt, att sådana arbetare, som
genom långvarig anställning hos samma arbetsgivare samt duglighet
och pålitligt uppförande gjort sig däraf förtjänta, erhålla understöd,
när de i följd af ålderdom och aftagande arbetskrafter icke längre
äro i stånd att såsom förut själfva bereda sig sitt uppehälle, har kommittén
icke velat lämna tillfället obegagnadt att fästa Kungl. Maj:ts
nådiga uppmärksamhet å önskvärdheten däraf, att någon åtgärd vidtages,
hvarigenom jämväl arbetarne af myntverket erhålla utsikt att
efter långvarig och trogen tjänst komma i åtnjutande af något årligt
understöd.»
Myntdirektören har ytterligare erinrat, att Kungl. Maj:t i en den
2 februari 1900 aflåten proposition föreslagit Riksdagen att medgifva,
att myntarbetaren August Andersson, hvilken sedan 1872 varit anställd
i myntverkets tjänst och därunder ådragit sig obotlig sjukdom, måtte
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 58-
från och med. månaden näst efter den, i hvilken han erhölle entledigande
från sin befattning vid myntverket, få under sin återstående
lifstid af myntverkets medel åtnjuta ett årligt understöd till belopp af
600 kronor, samt att Riksdagen bifallit denna framställning med den
ändring, att det årliga understödsbeloppet bestämdes till 500 kronor.
Vid myntdirektörens framställning är fogadt ett af legitimerade
läkaren Bror Fristedt den 9 november 1910 angående ifrågavarande
fyra myntarbetare utfärdadt intyg, enligt hvilket dessa, som af Fristedt
vårdats för olika åkommor under sistförflutna sex åren, lede, Andersson
af kronisk magsjukdom, Staflund af åderförkalkning, darrningar
och nedsatt synförmåga, Olofsson af höggradig åderförkalkning och
Sahlén af höggradig neurasthenia, hvilka sjukdomar jämte deras framskridna
ålder bidragit att nedsätta deras arbetsförmåga till en obetydlighet.
Beträffande de ifrågavarande arbetarnas nuvarande aflöningsförhållanden
har myntdirektören uppgifvit, att de ungefärliga årliga aflöningsbeloppen
kunde uppgå för Andersson, Sahlén och Olofsson till
2,040 kronor och för Staflund till 1,850 kronor, hvarvid i aflöningsbeloppen
inbegripits för Olofsson värdet af den utaf honom åtnjutna
förmånen af fri bostad med bränsle inom mynt- och justerings verkets
fastighet och för de tre öfriga till dem utgående hyresbidrag med 15
kronor i månaden, samt att samtliga de ifrågavarande arbetarna vid
inträffad sjukdom uppbure dels det vanliga hyresbidraget och dels
sjukhjälp med en krona 50 öre om dagen.
Efter nådig remiss har statskontoret den 19 december 1910 i
detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande och därvid anfört följande.
På grund af hvad myntdirektören i detta ärende upplyst och
anfört ansåge statskontoret goda skäl föreligga att bereda pensioner
åt ifrågavarande arbetare, då de efter synnerligen långvarigt och väl
vitsordadt arbete vid myntverket nödgades till följd af framskriden
ålder och utslitna krafter lämna sina sysslor därstädes.
Med hänsyn hufvudsakligen till dessa arbetare tillkommande aflöningsförmåner
hade myntdirektören hemställt, att pensionsbeloppen
måtte bestämmas för Andersson, Sahlén och Olofsson till minst 1,000
kronor och för Staflund till minst 900 kronor. I afseende härå erinrade
statskontoret, att förmän och arbetare vid vissa byggnadsföretag
för statens räkning, såsom fästnings- och järnvägsbyggnader, i allmänhet
erhållit pensioner å 300 kronor; att arbetare vid statens tygverkstäder
och vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori bekommit pensioner å
högst 500 kronor, samt att de vid marinen anställda förmän bland
daglönare, sjukvaktare och öfriga daglönare enligt grunder, antagna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58. 5
af 1910 års Riksdag och fastställda genom kungörelse den 25 november
1910 att gälla från och med år 1911, berättigats erhålla efter
tjänstetidens längd afpassade pensioner, dock lägst 300 kronor och högst
625 kronor.
Så höga pensionsbelopp som de, hvilka föreslagits för nu ifrågavarande
arbetare vid myntverkets verkstäder, kunde — såvidt statskontoret
hade sig bekant — icke uppnås af andra i statens tjänst anställda
arbetare än månadslönare och med dem likställda förmän vid
marinens depåer och varf, hvilka befattningshafvare räknades till delägare
i flottans pensionskassa.
Det kunde visserligen icke förnekas, att på arbetarna vid myntverket
måste ställas stora anspråk i fråga om såväl duglighet som pålitlighet
och redbarhet. Enligt hvad förevarande framställning gåfve
vid handen, syntes också aflöningsförmånerna för myntverkets arbetare,
äfven om de icke längre kunde användas i mera maktpåliggande sysslor
såsom förmän, vara högre än som vanligen tillkomme arbetare i statens
tjänst. Om de föreslagna pensionsbeloppen finge betraktas endast i
förhållande till ifrågavarande arbetare tillkommande aflöningsförmåner,
saknades måhända anledning till erinran mot förslaget, men för att
undvika faran för betänkliga konsekvenser måste enligt statskontorets
mening äfven i förevarande fall hänsyn tagas till hvad som i allmänhet
plägade i pension bestås eu arbetare i statens tjänst, och då kunde
statskontoret för sin del icke undgå att finna de föreslagna pensionsbeloppen
väl stora.
Vid öfvervägande af alla på frågan inverkande omständigheter
hade statskontoret trott sig finna ett lämpligt pensionsbelopp, då statskontoret
föresloge, att beloppet bestämdes till hvad arbetaren under
sjukdom ägt uppbära. Då sjukaflöningen varit densamma för alla
ifrågavarande arbetare, syntes anledning icke förefinnas att i fråga
om pensionsbeloppet göra någon skillnad dem emellan. Enligt hvad
af förevarande framställning framginge, hade aflöningen vid sjukdomsfall
utgått med dels det vanliga hyresbidraget, 15 kronor i månaden,
och dels 1 krona 50 öre i sjukhjälp per dag, och med lämplig afrundning
skulle pensionsbeloppet alltså uppgå till 650 kronor.
På grund af hvad sålunda anförts hemställde statskontoret i underdånighet,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå
Riksdagen att medgifva, att enhvar af ifrågavarande fyra arbetare
måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han blefve
entledigad från sin anställning vid myntverket, under sin återstående
lifstid af myntverkets medel uppbära en årlig pension af 650 kronor.
Bihang till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 33 Häft. 2
Departementschefeu.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.
Då på grund af förenämnda läkareintyg kan antagas, att ifrågavarande
arbetare icke äro i stånd att under någon längre tid ytterligare
nöjaktigt bestrida sina befattningar vid mynttillverkningen, anser
jag billigt, att vid deras afgång ur mynt- ocli justeringsverkets tjänst
något årligt understöd af statsmedel beredes dem, så mycket mera som
de nu ifrågavarande arbetarnas väl vitsordade tjänstgöring vid mynttillverkningen
varit osedvanligt lång. Hvad statskontoret anfört ocli
föreslagit beträffande understödens storlek synes mig vara af den betydelse,
att jag anser mig böra lägga det till grund för min framställning
i ämnet.
Under förutsättning af Riksdagens bifall till hvad Eders Kungl.
Maj:t med afseende å de af Eders Kungl. Maj:t godkända förändrade
grunderna för riksstatens uppställning föreslagit om anvisande af anslag
på riksstatens sjunde hufvudtitel till bestridande af de med myntoch
justeringsverkets drift förenade kostnader torde understöden böra
utgå af detta anslag.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå
Riksdagen medgifva,
att de vid mynttillverkningen anställda arbetarna Per Adolf
Andersson, Olof H:son Olofsson, Rudolf Valentin Sahlén och Carl August
Staflund må, enhvar från och med månaden näst efter den, i hvilken han
erhåller entledigande från sin ifrågavarande anställning, under sin återstående
lifstid åtnjuta ett årligt understöd af sexhundrafemtio kronor,
att utgå af anslaget till bestridande af de med mynt- och justeringsverkets
drift förenade kostnader.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Axel Alexander son.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.