Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
1
Nr 32.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till ändringar i gällande provinsialläkartaxa;
gifven Stockholms slott den 13 januari 1911.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta Riksdagens
yttrande öfver bilagda förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode
åt vissa i civil tjänst anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg,
meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjänstförrättningar,
verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; och
vill Kungl. Maj:t, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den
slutliga pröfningen af samma förslag och förordna om utfärdande af ny
författning i ämnet.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl, nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Hugo Hamilton.
Bih. till Riksd. Prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 18 Haft. (Nr 32).
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Allmän
bestämmelse.
Arfvode för
rådfrågning.
Förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst
anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på
enskild begäran, äfvensom för tjänstförrättningar, verkställda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag.
A. För enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.
§ 1.
1. Förste provinsialläkare, som tillika är provinsialläkare, provinsial-,
extra provinsial- eller biträdande provinsialläkare, eller vikarie
för sådan läkare äger att för enskild sjukvård, som inom distriktet
lämnas, äfvensom för intyg, som på enskild begäran meddelas, erhålla
arfvode och i särskilda fall reseersättning enligt här nedan gifna bestämmelser,
där ej högre arfvode erhjudes.
2. När i denna taxa lämnas fritt åt läkaren att mellan vissa
ängifna gränser själf bestämma arfvodets belopp, skall han härvid taga
hänsyn så väl till sjukdomsfallets natur samt det arbete, läkaren därpå måst
nedlägga, som ock till den betalning sskyldiges förmåga att utgöra arfvodet,
dock må af personer i ringa förmögenhetsvillkor, såsom stat- eller annat
tjänstfolk och andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda, under alla
förhållanden endast det lägsta beloppet fordras.
§ 2.
1. Rådfrågas läkaren i sin bostad eller annorstädes, utgår arfvodet
för rådfrågningen, vare sig recept af läkaren meddelas eller icke, med
1—3 kronor. För förnyelse af recept utan särskild rådfrågning utgör
arfvodet 50 öre.
2. Det i mom. 1 bestämda arfvode för rådfrågning utgår icke vid
sjukbesök, hvarom här nedan stadgas; och må sådant arfvode ej heller
beräknas, därest vid sjukbesök på afstånd från läkarens bostad Överskjutande
en half mil läkaren rådfrågas af någon, som tillhör samma
hushåll som den sjuke.
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 32.
3
§ 4.
Öfverstiger vid sjukbesök våglängden till den sjuke från läkarens Arfvode för
bostad eller annat ställe inom distriktet, därifrån resan anträdes, två SJa“jtbäen8°kiitp&
kilometer, utgår arfvodet, för besök på afstånd ej öfverstigande eu half öfver tv&
mil, med 5 kronor samt, för besök på längre afstånd, med ytterligare kllometer1
krona 50 öre—3 kronor för hvarje öfverskjutande börjad half mil
intill fyra mil och därefter med 1 krona 50 öre för hvarje öfverskjutande
börjad mil af våglängden till den sjuke, utan rätt för läkaren till särskild!
arfvode för återfärden.
§ 6.
1. Begagnar läkaren, där han ej med skjuts befordras, för resa Ersättning för
vid sjukbesök på afstånd öfverstigande två kilometer eller för del af ^"räknad
sådan resa, järnväg eller ångfartyg, eller måste vid besök på sådant af- efter tid.
stånd vägen eller någon del däraf tillryggaläggas på båt, till häst eller
till fots, skall arfvodet för besöket beräknas efter den tid, som för färden
åtgår, sålunda att arfvodet utgår med 2—3 kronor för hvarje börjad
timme, intill tio timmar, och för längre tid med 1 krona för hvarje
börjad timme, dock att arfvodet för sådan resa icke i något fall må
understiga 5 kronor; skolande denna beräkningsgrund tillämpas jämväl
om skjuts jämte något af nu nämnda fortskaffningssätt användes. Vid
bestämmandet af den tid, som för färden åtgått, inberäknas äfven den
tid läkaren måst under färden afvakta järnvägs- eller ångfartygslägenhet;
ägande dock den betalningsskyldige att, där han vill undgå kostnaden
för väntetid under hemfärden, själf ombesörja läkarens fortskaffning
till hans hem. Däremot inberäknas icke den tid, som åtgår för
nattlogi, som i mom. 2 sägs.
2. Vid resa, hvarom i denna paragraf förmäles, tillkommer läkaren
utom arfvode äfven reseersättning för färd på järnväg efter afgift för
plats i första klassens vagn och för färd på ångfartyg efter afgift för
enkel hyttplats eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats; börande,
därest läkaren måste själf ombesörja färd med båt, häst eller skjuts,
honom ersättas stadgad eller, där taxa icke finnes, betingad lega. Har
läkaren haft utgift för transport af reseeffekter eller, vid sjukbesök på
afstånd öfverstigande fyra mil, för nattlogi, skall sådan utgift honom
godtgöras.
4
Ersättning för
flera sjukbesök
under
en resetur.
Särskildt
arfvode för
barnförlossning.
Läkarvård,
som af kommun
för vissa
fattiga eller
mindre bemedlade
betalas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
§ 7.
1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök anmodad att efter
besöket med afvikande från eller fortsättning af vägen besöka annan
sjuk, skall för hvarje sådant ytterligare sjukbesök arfvode, efter de i § 3
mom. 1, § 4 och § 6 mom. 1 stadgade grunder, utgå såsom för ny resa;
och vare den, som kallat läkaren till det senare besöket, skyldig att, vid
afvägen eller där den nya vägen börjar, antingen hämta läkaren samt
ombesörja hans hemfärd eller ock utgifva reseersättning efter ofvan stadgade
grund.
2. Skall, då flera på förhand aftalade sjukbesök i ett sammanhang
företagas, läkarens arfvode, enligt hvad i § 6 sägs, för något eller några
af besöken beräknas efter tid, gäller samma beräkningsgrund för hela
reseturen, dock så att för hvarje sjukbesök ett arfvode af minst 3 kronor
utgår; skolande arfvodet mellan de betalningsskyldiga fördelas efter den
tid, som åtgått för färden till och från hvarje särskildt sjukbesök, och
svare hvar för den hämtningsskyldigliet eller reseersättning, som efter
ofvan stadgade grunder på honom belöper.
§ 8.
För läkarens biträde vid barnförlossning skall, utöfver förut stadgade
arfvode och reseersättning, där sådan ifrågakommer, betalas ytterligare
arfvode från och med 5 kronor till och med 25 kronor.
§ IL
1. klar kommun åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga
eller mindre bemedlade medlemmar af kommunen och företes inför läkaren
därom af kommunalnämnds ordförande utfärdadt intyg, utgår arfvodet
för all sådan läkarvård med endast tre fjärdedelar af det här ofvan för
hvarje särskildt fall stadgade lägsta arfvodesbelopp.
2. Varder läkaren till sådant sjukbesök, som i mom. 1 afses, ej
hämtad, må resa på kommunens bekostnad af läkaren företagas, endast
så vida medgifvande därtill af kommunalmyndigheten lämnats.
3. För likvids erhållande i fall, hvarom i denna paragraf sägs, äger
läkaren att, med bifogande af lämnade intyg, kvartalsvis till kommunalmyndigheten
ingifva räkning å läkaren tillkommande arfvode och reseersättning.
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
5
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 13 januari 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hedekstierna,
SwARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton yttrade:
I sammanhang med Kungl. Maj:ts till 1890 års Riksdag aflåtna
proposition angående ordnande af den allmänna och enskilda hälso- och
sjukvården i riket, innefattande, bland annat, förslag till ny lönereglering
för rikets provinssialläkare, meddelade Kungl. Maj:t Riksdagen, att, om
nämnda förslag bietve af Riksdagen bifallet, Kungl. Maj:t komme att framdeles
utfärda taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst anställda läkare för
enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom
för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag, af den lydelse ett af särskilda kommitterade upprättadt,
propositionen vidfogadt förslag utvisade med vissa närmare angifna förändringar
däri.
ProYinsial1
åkartaxa.
6
Styrelsens för
Allmänna
svenska lakarföreningen
framställning.
Kung!. Majits Nåd. Proposition N:r 33.
Uti Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890 i anledning af ofvannämnda
proposition anförde Riksdagen, att Riksdagen funnit den förhöjning
i provinsialläkarnas dåvarande aflöningsbelopp, som den af Kungl.
Maj:t föreslagna nya lönestatens antagande skulle medföra, vara af rättvisa
och billighet påkallad, under förutsättning att taxebestämmelser i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af kommitterade föreslagna blefve
för provinsialläkarna gällande. Då frågan om införandet af dessa taxebestämmelser
emellertid synts Riksdagen stå i allra närmaste sammanhang
med ett godkännande af den nya lönestaten, ansåg Riksdagen sig
icke böra bifalla det framlagda förslaget till lönestat, utan att på samma
gång verklig garanti erhölles icke allenast för att taxebestämmelser
af den beskaffenhet, som af Riksdagen godkändes, blefve af Kungl.
Maj:t utfärdade utan ock för att ändring i dessa bestämmelser icke af
Kungl. Maj:t vidtoges utan Riksdagens hörande. Med denna uppfattning
och då de bestämmelser i ämnet, som, enligt Kung]. Maj:ts i propositionen
afgifna förklaring, skulle komma att blifva gällande, därest de
Riksdagens godkännande underställda förslagen blefve af Riksdagen bifallna,
synts Riksdagen i vissa delar böra blifva föremål för ändring,
ansåg Riksdagen sig böra vid antagandet af den nya lönestaten fästa
det villkor, att en taxa utfärdades af den lydelse, Riksdagen efter granskning
af det framlagda taxeförslaget komme att närmare angifva. Sedan
Riksdagen därefter gjort en del erinringar mot berörda förslag, förklarade
Riksdagen, att Riksdagen med de sålunda angifna ändringarna
ansett kommitterades taxeförslag böra godkännas såsom villkor för den
nya lönestatens antagande, och formulerade Riksdagen uti ett särskildt
författningsförslag de taxebestämmelser, som enligt Riksdagens åsikt sålunda
borde fastställas.
Detta Riksdagens förslag till taxa- blef sedermera af Kungl. Maj:t
godkändt, hvarefter Kungl. Maj:t den 31 oktober 1890 utfärdade (svensk
författningssamling, n:r 59) den taxa, som ännu alltjämt är gällande.
Taxan äger tillämpning å förste provinsialläkare, provinsialläkare, extra
provinsialläkare och biträdande provinsialläkare.
Allmänna svenska läkarföreningens styrelse har uti en till statsrådet
och chefen för civildepartementet ingifven skrift af den 17 april
1906 framhållit behofvet af ändringar i denna taxa.
Styrelsen anför därvid hufvudsakligen,
att redan länge inom vida kretsar af läkarkåren önskningar yppat
sig om vidtagande af åtgärder i syfte att bringa till stånd åtskilliga
ändringar i den gällande taxan;
7
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 32,
att beträffande de motiv för nämnda taxa, som återfinnas i 1885
års provinsialläkarkommittés underdåniga betänkande af den 5 april
1887, läkarens verksamhet i den enskilda sjukvården aldrig torde kunna
betecknas enbart såsom tjänstförrättning, så att provinsialläkaren för
denna sjukvård delvis erhölle ersättning i sin lön, utan att denna verksamhet
fast mera därutöfver alltid äfven vore eu humanitär gärning,
och att läkaren faktiskt alltid måste, trots taxans befintlighet, underkasta
sig mer eller mindre betydliga afskrifningar för fattigpraktiken;
att provinsialläkarens lön borde i hufvudsak vara att betrakta såsom
ersättning för arbetet i den allmänna hälsovården och öfriga tjänsteåligganden
samt såsom ett nödvändigt villkor för beredande af eu billig
och lätt tillgänglig läkarvård åt särskildt de mindre bemedlade;
att provinsialläkarens i lag stadgade taxa uteslutande vore orsaken
till det billiga läkararfvodet, hvilket kunde medföra ett underskattande
från de burgnas sida af provinsialläkarens arbete; samt
att; sedan taxan fastställts, icke blott lefnadskostnaderna i vårt land
sprungit upp för alla utan äfven läkarnas studiekurser liksom äfven
utgifterna för deras yrkesutöfning betydligt ökats, allt under det inkomsterna
nästan öfver hela linjen förbättrats för i allmän och enskild tjänst
anställda personer och välmågan i landet i icke ringa grad höjts, hvadan
det icke kunde anses som någon obillig fordran, att äfven provinsialläkarnas
ekonomiska ställning blefve i någon mån förbättrad.
Det är, yttrade styrelsen, hufvudsakligen dessa synpunkter,
som framkallat en liflig önskan hos landets läkarkår och dess representation
att få till stånd en revision af nu gällande taxa, så att den måtte
bättre motsvara tidens kraf och läkarnas berättigade anspråk, än den år
1890 fastställda numera gör. Vid sammanträde med Allmänna svenska
läkarföreningens fullmäktige den 21 och den 22 maj 1903 hade ock
dessa önskningar tagit sig uttryck i en af Östergötlands läns läkarförening
afgifven motion, i anledning af hvilken fullmäktige beslöto
uppdraga åt en kommitté att, efter samråd med de till Allmänna svenska
läkarföreningen hörande lokalföreningarna, inkomma med yttrande och
förslag i ärendet. Kommitterade hemställde sedermera, att taxan måtte
erhålla lydelse i enlighet med ett af kommitterade framställdt förslag.
Lokalföreningarna, hvilkas yttranden öfver förslaget infordrades,
framställde visserligen mot detsamma en del anmärkningar, men då lokalföreningarna
ganska enstämmigt uttalat sig till förmån för ändringsförslaget
och då de af några föreningar gjorda anmärkningarna, ehuru förtjänta
af en viss uppmärksamhet, ansågos kunna lämnas åsido, hemställde
kommitterade om åtgärder från Allmänna svenska läkarföreningens sida
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
till förslagets förverkligande till båtnad för hela läkarkåren. Efter föredragning
af detta ärende vid Allmänna svenska läkar föreningens fullmäktiges
sammanträde i Malmö den 27 augusti 1905 beslöto också
fullmäktige att uppdraga åt föreningens styrelse att ingå med framställning
om ändringar af gällande provinsialläkartaxa i enlighet med kommitterades
förslag. I sin förutnämnda skrifvelse, som styrelsen med anledning
häraf aflat till chefen för civildepartementet, har föreningen särskilt
framhållit, att allmänhetens rätt icke på minsta sätt träddes för
nära genom de föreslagna arfvodesförhöjningarna, från hvilka de mindre
bemedlade uttryckligen fritagits och hvilka förhöjningar endast komrne
att medföra en högeligen måttlig stegring af kostnaden för en så privat
sak som enskild läkarvård för personer, hvilka ej kunde hafva minsta
kraf på statens mellankomst i detta afseende, hvarjämte styrelsen påpekat
det omotiverade uti, att för närvarande en dylik förmån uteslutande
tillkomme de burgnare på landsbygden, under det att i städerna
därtill ej någon som helst motsvarighet förefunnes.
Förslagets
innebörd.
Hvad angår innebörden i kommitterades förslag tillåter jag mig
till en början anmärka, att de såsom ledande princip fasthållit vid den
uppfattningen, att läkarvården för de mindre bemedlade ej borde fördyras,
och därför ansett sig, om man vill ernå bättre villkor för läkarna,
icke hafva annan utväg än att taga en taxa med stigande skala. Grunderna
för denna gradering angifves i § 1 mom. 2 sålunda, att, när i
taxan arfvode efter stigande skala stadgas, skall vid arfvodets bestämmande
hänsyn tagas till sjukdomsfallets natur, det arbete läkaren därpå
måst nedlägga samt den betalningsskjddiges förmåga att utgöra arfvodet,
dock så att af personer med mindre ekonomisk bärkraft, såsom
torpare, stat- och annat tjänstfolk samt arbetare och andra med dessa
i ekonomiskt hänseende likställda, under alla förhållanden endast det
lägsta arfvodet må fordras.
I enlighet härmed föreslås, att ersättning för rådfrågning (§2 mom.
1) skall utgå i stället för med 1 krona med 1—3 kronor; att arfvode
för sjukbesök på afstånd öfverstigande en half mil (§ 4 inom. 1) skall,
utöfver grundtaxan, 5 kronor, för hvarje Överskjutande börjad half mil
intill fyra mil utgå med 1 krona 50 öre—3 kronor i stället för såsom
hittills 1 krona 50 öre, men för hvarje Överskjutande börjad mil däröfver
med samma belopp som för närvarande eller 1 krona 50 öre; att
arfvodet för sjukbesök, där ersättning beräknas efter tid (§ 6 mom. l)r
skall för hvarje börjad timme intill tio timmar utgå med 2—3 kronor
i stället för nuvarande 2 kronor; att bestämmelsen därom att häri icke
skall inberäknas den tid, som åtgår för läkarens besök hos den sjuke,
9
Kung}. Maj ris Nåd. Proposition Nr 32.
skall bortfalla; att läkaren, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas
vid resa, där ersättning utgår efter tid (§ 7 mom. 2), skall, något
som hittills ej vant stadgadt, erhålla ett arfvode af 3 kronor för hvarje
sjukbesök, som göres utöfver det första; samt att med afseende å nu
gällande bestämmelse, att kommun för vissa fattiga och mindre bemedlade
medlemmar af kommunen gäldar läkarvården med endast hälften
al arfvodesbeloppet (§11 mom. 1j, skall iakttagas, att, då graderad
taxa stadgas, med arfvodesbeloppet alltid skall afses lägsta beloppet.
ÖlVer döma framställning har medicinalstyrelsen den 27 februari MedidnahtyLJöl
atgilvit mfordradt utlåtande och därvid till en början omnämnt relsens Utu~
att till styrelsen jämväl inkommit ett utdrag ur protokoll, hållet vid Afl- faruaHMoz
manna svenska provinsialläkarföreningens årsmöte i Stockholm den 20
och den 21 augusti 1906; enligt hvilket utdrag mötet enhälligt uttalat
såsom sm mening, att den kommun nu medgifna rätten till 50 % rabatt
å kostnaden för läkarvård för vissa fattiga och mindre bemedlade borde
utgå. ur taxan, enär densamma, på sätt under den vid mötet förda diskussionen
framhållits, maste anses obillig och olämplig’.
Meduanalstyjrelflm har vidare anfört, att läkartaxan den 31 oktober
890, som, savidt angår arfvoden för enskild sjukvård, är afsedd att
galla endast i sådana fall, där sjukvård meddelas inom vederbörandes
distrikt, ^ iitan tvifvel från början i vissa afseenden satts särdeles
lag, ett förhållande som ansetts ej oväsentligen motvägas af andra förmaner,
såsom lön, tjänstårsberäkning och, hvad provinsialläkare angår,
pension. Styrelsen framhåller vidare, att genom taxan, då något motsvarande
icke finnes i städerna, landsbygdens befolkning beredts en särskild
fordel och ^att denna landsbygdens undantagsställning motiverats
f i*1 s|^rre svårighet, som i jämförelse med städerna i allmänhet på
landsbygden förefinnes att mot rimlig kostnad skaffa nöjaktig läkarvård.
Det lar också, säger styrelsen, icke kunna med fog förnekas, att ofvannainnda
förmåner måste anses som ersättning åt ifrågavarande läkare
tid icke ringa del äfven för deras arbete med den enskilda sjukvården,
som i manga fall utgör deras hufvudsakligaste tjänstgöring.
Styrelsen. anser likväl ändrade taxebestämmelser vara i vissa afseenc
eu val behöfhga och af nutida förhållanden betingade. Detta gäller enlio-t
styrelsens mening i främsta rummet taxans § 2 mom. 7, enligt hvilket
moment läkaren for rådfrågning har att erhålla en krona i ersättning,
otyrelsen finner en kronas arfvode för en rådfrågning uppenbarligen
xara mycket for litet, såvida rådfrågningen i hvarje fall utan undantag
skall godtgöras med detta belopp.
Bill. till micsd. Prof. 1911. 1 Samt. 1 Afä. 18 Höft.
2
10
Kring!. Maj.is Nåd, Proposition Nr 32.
I likhet med Allmänna svenska läkar för eningens styrelse anser
medicinalstyrelsen, att denna låga arfvodessats kan föranleda ett underskattande
af läkarens uppgift vid. en rådfrågning, och helt visst hälben
enligt styrelsens åsikt bidragit till en uppfattning, som oaktadt
ifrågavarande bestämmelses ordalydelse ingalunda sällan synes förekomma,
den nämligen att provinsialläkaren vid en rådfrågning egentlibell
endast för en krona ntskrifver ett recept åt den. radfiagande.
Däruti ligger, menar styrelsen, eu fara för att den . vida viktigare
delen af rådfrågningen eller undersökningen af den sjuke samt meddelande
af råd och anvisningar för hans behandling och vård icke
blir tillräckligt beaktad eller uppskattad och därför understundom ansedd
icke vara värd någon godtgörelse alls, därest icke också recept meddelas.
En noggrann och omsorgsfull läkarundersökning klöfver emellertid,
i synnerhet då mera omständliga undersökningsmetoder måste
anlitas, både tid och möda. För sådana fall. kan, säger styrelsen, en
krona numera, äfven om hänsyn tages till ifrågavarande läkares lön
och andra förmåner, ingalunda anses vara skäligt arfvode, alliaminst då
den betalande är en burgen person. 1885 års provinsialläkarkommitte,
som utarbetat förslaget till nu gällande provinsialläkartaxa, hade. icke
heller tänkt sig, att mera bemedlade i allmänhet skulle begagna sig- af
taxan vid läkares honorerande. Det framgår nämligen, anmärker styrelsen,
af kommitténs betänkande (sid. 191), att kommittén ansett, att
»taxan skulle vara afsedd för den mindre bemedlade befolkningen pa
landsbygden och sannolikt mindre komma att användas af de förinög
nare, Indika nog hädanefter som hittills komrne att oberoende af taxa
lämna läkaren hans honorarium». Denna kommitténs förmodan lärer
emellertid icke visat sig riktig. Många provinsialläkare uppgifva nämligen,
att de af så godt som alla få sina arfvoden tillmätta efter taxans
bestämmelser, där icke läkarens rätt på grund af den rådfrågandes fattigdom
måste helt och hållet eftergifvas.
Medicinalstyrelsen kan därför icke finna annat än befogadt förslaget,
att bestämmelsen i läkartaxan om en kronas arfvode för rådfrågning
skulle ersättas med föreskrift om ett efter de betalningsskyldigas. råd
och lägenhet graderadt belopp a 1—8 kronor och att personel med linga
förmögenhetsvillkor sålunda allt fortfarande skulle få åtnjuta förmånen
af samma låga arfvodessats som hittills, medan läkaren skulle äga rätt
att af burgnare och särskildt vid besvärliga och mera tidsödande rådfrågningar
begära ett till högst 3 kronor förhöj dt arfvode. Att ändamålet
med taxan härigenom skulle äfventyras och arfvodena.helt och
hållet blifva beroende af läkarens godtycke, anser styrelsen icke vara
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
11
att befara, då läkarens verksamhet nödvändigtvis förutsätter förtroende
emellan honom och hans klientel. Skulle det visa sig, att provinsialläkaren
uppträdde godtyckligt fordrande, skulle inom kort förtroendet till
honom minskas och följderna häraf blifva för honom själ!’ kännbara
nog. Men det syntes vara en billig begäran, att han af personer i burgnare
omständigheter utfår full godtgörelse för sitt arbete. Därigenom
blefve det också lättare för honom att, då så behöfdes, kunna i ökad
utsträckning lämna den obemedlade sin hjälp mot nedsatt eller ingen
ersättning. Medicinalstyrelsen påpekar slutligen, att i gällande taxa för
öfrigt för visst fall, nämligen i fråga om arfvode för biträde vid förlossning
(§ 8), redan funnes en efter enahanda grunder, som förut angifvits,
graderad taxa, utan att missnöje härmed försports.
Af enahanda skäl har medicinalstyrelsen ansett sig icke heller kunna
ställa sig afvisande mot förslaget till ändring i § 4, afseende en dylik
ersättning af 1 krona 50 öre—3 kronor för tillägg till ersättning för
börjad halfmil vid sjukresa på afstånd, öfverstigande en half mil, i stället
för 1 krona 50 öre, liksom icke heller mot den föreslagna ändringen
i § 6, att arfvode skulle utgå med 2—3 kronor för hvarje börjad timme
i stället för 2 kronor. Därjämte finner styrelsen i sistnämnda fall billigt,
att läkaren erhåller ersättning äfven för den tid, som åtgår till själfva
besöket hos den sjuke.
Hvad däremot vidkommer det föreslagna tillägget till § 7 inom. 2,
afseende ett med 3 kronor förhöjdt arfvode för hvarje sjukbesök, som,
då vid sjukresa med efter tid beräknad kostnad flera sjukbesök i ett
sammanhang företagas, göres utöfver det första, erinrar styrelsen därom
att, då läkaren, jämlikt hvad nyss anförts, skulle äga att i dylika
fall till beräkningsgrund för kostnaden lägga bestämmelsen om 2—3
kronor för hvarje börjad timme äfvensom tillgodoräkna sig ersättning
för tiden för sitt besök hos den sjuke, tillräcklig anledning icke synes
förefinnas till ytterligare ersättning af den betalningsskyldige.
Beträffande slutligen nu gällande bestämmelse i § 11 i läkartaxan,
att, när kommun åtagit sig att betala läkarvård för vissa fattiga eller
mindre bemedlade medlemmar af kommunen och af kommunalnämndsordföranden
därom utfärdadt intyg företes inför läkaren, arfvodet för
all sådan läkarvård utgår med endast hälften af det i hvarje fall stadgade
arfvodesbeloppet, finner medicinalstyrelsen mot samma bestämmelse
gjorda anmärkningar icke sakna fog. Paragrafen synes nämligen icke
vara tillräckligt tydligt affattad. Utan tvifvel afses icke, säger styrelsen,
endast kommunens ständiga underhållstagare, utan för hvarje fattig
eller mindre bemedlad medlem, för hvilken kommunen åtagit sig att
12
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Utlåtanden af
provinsialläkare,
Knngl.
Majits befallningshafvande
och
medicinalstyrelsen.
betala läkarvård och som företer intyg därom af kommunalnämndsordförande,
har kommunen rätt till sådan förmån. Uttrycket »mindre bemedlad»,
som är synnerligen sväfvande och obestämdt, finner styrelsen
kunna gifva anledning till missbruk och meddelar, att vid tillämpningen
af sagda bestämmelse den också tolkats mycket olika i olika delar af
riket. Det kan icke heller enligt styrelsens mening förnekas att bestämmelsen
innebär eu viss orättvisa mot läkaren, som förpliktas att utan
vederlag — ty, såsom redan 1385 års kommitté framhållit, någon skyldighet
att utan eller mot nedsatt betalning betjäna fattiga och medellösa
lär icke kunna åläggas provinsialläkare — till kommunens fattigvård
afstå en del af sina inkomster, hvilken därtill icke låter sig på förhand
beräkna.
Då 1885 års förenämnda kommitté afgaf sitt betänkande, ifrågasatte
kommittén skyldighet för läkardistrikten att tillhandahålla läkarna
boställen och såg äfven däri en anledning till nedsättning i den ersättning,
kommunerna hade att till provinsialläkarna betala för sina fattiga.
Då kommunerna numera äro fullt fria från skyldigheten att hålla provinsi
alläkarbostäder, har enligt styrelsens uppfattning äfven denna grund
bortfallit för denna särskilda förmån för kommunerna, hvarför viktiara
skäl tala för, att föreskriften borde helt och hållet utgå ur taxan. I
stället kunde lämpligen stadgas, att kommun städse skulle få åtnjuta
fördelen af taxans lägsta belopp. Ingenting skulle emellertid hindra
kommunerna att träffa särskild! aftal med läkaren för viss tid eller för
särskild! fall om godtgörelse för sådan läkarvård, för hvilken de hade
att ansvara.
På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte medicinalstyrelsen
styrelsens för Allmänna svenska läkarföreningen framställning allenast
med de ändringar, att bestämmelsen i § 7 mom. 2 om ersättning för
flera sjukbesök under samma resa skulle bibehållas oförändrad och att
stadgandet i § 11 rörande läkarvård, som af kommun betalas för vissa
fattiga och mindre bemedlade, skulle ändras därhän, att arfvodet, där
stigande belopje stadgas, städse skulle utgå med lägsta beloppet.
Därjämte skulle enligt medicinalstyrelsens förslag i det ifrågasatta
mom. 2 af § 1 orden »personer med mindre ekonomisk bärkraft» utbytas
mot orden »personer i ringa förmögenhetsvillkor».
Genom nådig remiss den 18 juni 1907 anbefalldes därefter Eders
Kungl. Maj ds befallningshafvande i de olika länen att, efter det förste
provinsialläkaren och provinsialläkarna i länet lämnats tillfälle att yttra
sig, till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dessas yttranden och egna
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
underdåniga utlåtanden öfver hvad Allmänna svenska läkarföreningens
styrelse och medicinalstyrelsen sålunda föreslagit. Den sålunda äskade
utredningen har under åren 1907 och 1908 inkommit.
Sedermera har medicinalstyrelsen den 30 maj 1910 afgifvit förnyadt
utlåtande i ärendet.
Eders Kung!. Maj ds befallningshafvande i länen äfvensom de läkare,
Indika yttrat sig i ärendet, hafva så godt som enstämmigt förordat de
af medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i läkartaxan, allenast med
vissa jämkningar i en eller annan detalj. En afvikande ståndpunkt intages
emellertid af Eders Kungl. Majds befallningshafvande i Jämtlands
län, som visserligen erkänner, att provinsialläkarna, likasom öfriga statstjänstemän,
äro i behof af förbättrade inkomster, motsvarande de stegrade
lefnadskostnaderna, och att denna förbättring måhända borde i viss mån
beredas dem genom förhöjning af de arfvoden, de ägde betinga sig för
enskild sjukvård eller annat biträde, som de lämna åt enskilda, men
tillika framhåller, att frågan om en dylik arfvodesförhöjning icke bör
lösas enbart för sig utan först i förening med frågan om provinsialläkarnas
ämbetsverksamhet och aflöningsförhållanden i sin helhet.
Därjämte antyder Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som ej
ansett skäl föreligga att ingå i någon detalj granskning, att stora betänkligheter
synas föreligga mot en gradering af arfvodesbeloppen
enligt § 1 mom. 2 af förslaget. En sådan gradering, lagd i läkarens
egen hand, blefve enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening
för honom ytterst svår att rättvist verkställa; den blefve med all
säkerhet högst ojämn alltefter läkarnas förmåga och begär att se sig
sj kifva ekonomiskt tillgodo samt därför olidlig. Jämförelsen med § 8 "i
nu gällande taxa, som afser ett speciellt fall, hvilket icke så ofta inträffade,
anser Eders Kungl. Majds befallningshafvande icke belysande.
Medicinalstyrelsen anför med anledning häraf, att uppfattningen om
olämpligheten af en rörlig skalas införande i taxan förefaller inkonsekvent,
då Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande, å ena sidan, synes
medgifva, att de i provinsialiäkartaxan ganska lågt tillmätta arfvodesbeloppen
böra förhöjas, men, å andra sidan, åter finner stora betänkligheter
mot att pa föreslaget sätt införa en latitud för arfvodesbeloppen.
Men om arfvodena behöfva höjas, hur skulle detta, yttrar medicinalstyrelsen,
utan att väsentligen fördyra den af provinsialläkarna meddelade
läkarvården för fattiga och mindre bemedlade kunna åstadkommas
annorledes än medelst eu gradering efter dels den betalningsskyldiges
råd och lägenhet, dels läkarens möda och med bibehållande
14 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 32.
af de nuvarande låga beloppen såsom minimibelopp? Flera läkare hade
äfven framhållit, att de, bättre än någon annan, genom sin verksamhet
blifva i tillfälle att erhålla kännedom om sitt klientels ekonomi; och om
skalans maximum tilltoges så moderat, som i förslaget skett, torde
icke den befarade egennyttan från läkarnas sida kunna åstadkomma
nämnvärd olägenhet. Beträffande Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande, att föreskriften i taxans § 8 skulle afse tall, som
icke så jämförelsevis ofta inträffade, hvarför sagda föreskrift icke vore
för frågan belysande, säger sig medicinalstyrelsen härvid vara af en
motsatt uppfattning. Just de i § 8 afsedda fallen förlossningsfall —
förekomma naturligtvis ofta, och de ställa alltid särskild! stora anspråk
på läkarens takt och omdöme. Och då, styrelsen veterlig!, något missnöje
med den läkaren i § 8 medgifna rätten att uti de i paragrafen
afhandlade fallen bereda "sig ersättning enligt en graderad skala icke
försports, bör enligt styrelsens mening väl detta få anses visa, huru
föga grund förefinnes för den uttalade farhågan för att låta läkaren
äfven i andra tall inom eu viss latitud bestämma arfvodet efter sjukdomsfallets
natur in. m. och den betalningsskyldiges ekonomi. Styrelsen
kan således ej dela de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade
betänkligheterna mot själfva den princip, som ligger i förslaget
att genom införandet af bestämmelser om vissa minimi- och maximiarfvoden
bereda läkaren möjlighet till att af burgnare personer erhålla
högre ersättning än den nu i taxan bestämda. Tvärtom anser styrelsen
denna princip god och ändamålsenlig samt vidhåller därför sin i detta
hänseende redan i sitt föregående yttrande uttalade ståndpunkt.
Beträffande förslagets särskilda delar hafva, såsom nämndt, eu del
erinringar framställts.
Hvad sålunda angår den i § 1 mom. 2 förekommande bestämmelsen,
att af personer i ringa förmögenhets villkor, såsom torpare, stat- eller
annat tjänstfolk samt andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda,
under alla förhållanden endast lägsta arfvode må fordras, böra
orden »såsom torpare, stat- eller annat tjänstfolk samt arbetare och
andra med dessa i ekonomiskt hänseende likställda» enligt ett trettiotal
läkares samt länsstyrelsernas i Malmöhus, Södermanlands och V ästernorrlands
läns mening ändras eller helt och hållet utgå. Nämnda
kategorier af personer vore nämligen icke alltid så kvalificerade i ekonomiskt
hänseende, att de framför andra, icke undantagna kategorier
af personer borde komma i åtnjutande af de medgifna lindringarna i
taxan. En och annan läkare riktar sig särskildt emot orden »torpare»
och »arbetare»; dessa personer vore ej alltid i behof af undantags
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
bestämmelser härutinnan. Enligt några läkares förmenande borde orden
»under alla förhållanden» ersättas med uttrycket »i regel». Flertalet af
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrka emellertid den formulering,
som medicinalstyrelsen i sitt förslag af den 27 februari 1907
gifvit åt momentet.
Medicinalstyrelsen hemställer för egen del, att orden »torpare» och
»arbetare» må uteslutas, men att det föreslagna momentet i öfrigt lämnas
utan ändring.
Enligt nuvarande lydelsen af § 2 mom. 2 må, därest vid sjukbesök
läkaren rådfrågas af någon, som tillhör samma hushåll som den sjuke,
arfvode ej beräknas.
Ett tjugutal läkare äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gottlands och Älfsborgs län hafva ansett revision af detta
moment behöflig. Med styrka har sålunda från vissa håll påpekats,
att skyldigheten för en läkare att vid sjukbesök meddela kostnadsfria
konsultationer åt enhvar, som tillhör samma hushåll som den sjuke,
kunde missbrukas och leda till oegentligheter. Man kunde nämligen
kanske finna det ekonomiskt fördelaktigare att skicka efter läkaren än
att besöka honom i hans bostad.
Medicinalstyrelsen säger sig icke hafva erfarit, att bestämmelsen i
fråga missbrukats, men då, såsom af flera läkare framhållits, sådant
kan inträffa vid sjukbesök på kortare afstånd från läkarens bostad, bör
det enligt styrelsens mening förekommas. Vid sjukbesök på något
längre afstånd torde däremot den ifrågavarande förmånen för den betalningsskyldige
böra bibehållas. I enlighet härmed borde därför momentet
ändras. Gränsen torde lämpligen kunna sättas vid resor Överskjutande
en half mil.
Det är framför allt de i § 7 inom. 2 förekommande bestämmelserna
om flera sjukbesök vid en sjukresa, som varit föremål för
olika meningar. Det öfvervägande flertalet af läkarna och af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande har anslutit sig till medicinalstyrelsens
förslag, som lämnar momentet orubbadt. Ett ej ringa antal läkare
äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Östergötlands
och Skaraborgs län hafva förordat läkarföreningens styrelses förslag,
enligt hvilket i förevarande fall skulle tillkomma ett'' arfvode af
3 kronor för hvarje sjukbesök, som göres utöfver det första. Flera
läkare hafva framhållit, att den nu gällande bestämmelsen — som för
öfrigt, där det icke vore fråga om på förhand kända sjukbesök, vore
svår att i praktiken tillämpa — kunde föranleda till att läkarens arbete
under dylika resor på ett ohemult sätt utnyttjades. Till förekommande
häraf borde stadgas, att arfvodet för hvarje under resan aflagdt besök
16
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 38.
icke finge understiga 3 kronor. Andra åter kafva yrkat, att hvarje ny
resa alltid skulle betraktas såsom en resa för sig.
Medicinalstyrelsen finner för sin del uppenbart, att momentet allenast
kan afse sjukbesök, som vid resans företagande varit för läkaren
bekanta. Med denna uppfattning af stadgandet torde väl missbruk åt
detsamma kunna utan svårighet förhindras. Emellertid torde det vara
billigt och i princip fullt riktigt, att ett minimibelopp af 3 kronor bestämmes
för hvarje här ifrågakommande sjukbesök. I öfverensstämmelse
därmed har styrelsen i vissa afseenden omarbetat detta mom. 2,
hvarvid äfven mom. 1 erhållit en något förändrad tydelse.
Medicinalstyrelsens förslag till ändrad lydelse af § 11 därhän, att
arfvode, som kommun betalar för vissa fattiga och mindre bemedlade,
skall, där stigande belopp stadgas, städse utgå med lägsta beloppet,
tillstyrkes af samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med
undantag af Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län,
som anser den i nu gällande taxa intagna föreskriften om billigare afgifter
för fattiga eller mindre bemedlade medlemmar af kommun icke
böra borttagas. Själfva graden af nedsättningen kan ju enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt vara tvist underkastad, men
om gagneligheten af själfva saken borde icke kunna vara mer än eu
mening. Utom de mindre goda följder, som ett borttagande af denna
föreskrift på många håll kunde befaras medföra i afseende å tillfälle
till läkarvård åt mindre bemedlade, skulle, anmärker Eders Kungl. Maj :ts
befallningshafvande, ett dylikt borttagande äfven verka i motsatt riktning
till den sträfvan, som nu gör sig gällande för utjämning af fattigvårdstungan
kommuner emellan.
Medicinalstyrelsen framhåller emellertid, att, såsom styrelsen redan
förut betonat, något stöd för fordran på reduceradt arfvode för läkarvård
åt kommunens understödstagare numera ej finnes i till ifrågavarande
läkare från kommun utgående vederlag i form af bidrag till
bostad eller dylikt. Vid nådiga medgifvanden till tjänstårsberäkningsrätt
för extra provinsialläkare är det också, påpekar styrelsen, vanligt,
att det uttryckligen föreskrifves, att de till läkaren anslagna löneförmåner
skola till honom utgå oafkortade. Någon skyldighet att mot
lönen bestrida läkarvård åt kommuns understödstagare finnes lika litet
för dem som för provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen anser alltså för
sin del, att bestämmelsen, att ifrågavarande läkarvård skall betalas med
half afgift, bör utgå ur taxan.
Jämväl i vissa andra afseenden har en del af de i ärendet hörda
läkarna påyrkat ändring i taxan. Dessa yrkanden hafva emellertid icke
vunnit understöd vare sig från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
17
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 82.
i länen eller från medicinalstyrelsen; och då icke heller jag funnit tillräckliga
skäl föreligga för de sålunda ifrågasatta ändringarna, har jag
ej ansett mig böra här upptaga desamma till närmare behandling.
I detta sammanhang ber jag få omnämna en af Riksdagens justitieombudsman
i underdånig skrifvelse den 12 juni 1909 gjord framställning,
som äger samband med föreliggande ärende.
Nu gällande taxa innehåller i § 1 det stadgandet, att de läkare,
på hvilka taxan är tillämplig, erhålla arfvode och i särskilda fall reseersättning
enligt i taxan gifna bestämmelser, »där ej annorlunda öfverenskommes».
Motsvarande stadgande återfinnes äfven i läkarinstruktionen
den 31 oktober 1890.
Justitieombudsmannen framhåller, att helt visst icke någon befogad
anmärkning kan framställas mot det sakförhållande, att läkare, hvarom
här är fråga, äger efter öfverenskommelse utfå högre arfvode än taxan
bestämmer, men att de ordalag, hvari läkare tillerkännes dylik rätt,
synas vara alltför obestämda och följaktligen kunna gifva anledning till
en tolkning, som står i strid mot lagstiftarens afsikt. Att dylik missuppfattning
också gjort sig gällande, säger sig justitieombudsmannen
under sin ämbetsutöfning varit i tillfälle att konstatera.
Enligt hans mening kan stadgandet i fråga icke anses äga annan
innebörd än att läkare, som i detsamma afses, må, i olikhet med andra
ämbetsmän, för förrättning eller åtgärd i tjänsten mottaga högre ersättning
än som är för hvarje fall fastställd, där denna af vederbörande
fullkomligt frivilligt bjudes honom. Sådant frivilligt erbjudande kan
emellertid enligt justitieombudsmannens mening icke anses vara för
handen i det fall, att läkaren utan att nämna det belopp, hvartill han
enligt taxan är berättigad, på vederbörandes fråga om arfvodet förklarar,
att han vanligen i liknande fall plägar bekomma ett uppgifvet högre
belopp, eller eljest, direkt eller indirekt, gör antydningar om sin önskan
att erhålla större ersättning än taxan tillerkänner honom.
Justitieombudsmannen åberopar vidare ett, med anledning af ett
under hans ämbetspröfning draget fall af angifven art, utaf medicinalstyrelsen
på hans hemställan afgifvet utlåtande i ärendet och säger, att,
af detta yttrande att döma, medicinalstyrelsen synes dela hans mening i
afseende å ifrågavarande stadgandes mindre klara affattning.
Justitieombudsmannen anser därför skäl föreligga för dess förtydligande
och finner sådant lämpligen kunna äga rum i samband med
den revision af läkartaxan, hvarom Allmänna svenska läkarföreningen
i syfte att tillförsäkra läkarna högre arfvode gjort underdånig framställBih.
till Bikstf. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 18 Höft. 3
Framställning
från
justitieombudsmannen.
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Departements
chefens
yttrande.
ning. Han har därför inför Eders Kungl. Maj:t framlagt ofvanberörda
förhållande till den uppmärksamhet, Eders Kungl. Maj:t kunde finna
saken förtjäna.
Medicinalstyrelsen har, enligt nådig befallning, i sitt utlåtande den
30 maj 1910 yttrat sig jämväl i denna fråga. Styrelsen har därvid
erinrat om följande af 1885 års provinsialläkarkommitté i dess den 5
april 1887 afgifna underdåniga betänkande gjorda yttrande: »Liksom
det således naturligtvis står läkaren fritt att helt och hållet eller till
större eller mindre del efterskänka den ersättning, han enligt taxan har
rätt att utkräfva, har härigenom lämnats honom rätt såväl att, där högre
ersättning, än taxan bestämmer, erbjudes honom för af honom meddelad
enskild sjukvård eller utfärdade intyg, mottaga denna ersättning som
äfven att träffa uppgörelse med enskilde, vare sig genom s. k. ackord
för viss tid eller för hvarje särskildt fall, om högre godtgörelse i nämnda
afseende!! än den i taxan fastställda». Af de anförda orden torde enligt
medicinalstyrelsens mening den slutsats kunna dragas, att lagstiftaren
haft en helt annan uppfattning än den, som justitieombudsmannen syntes
vilja tillägga honom. Emellertid håller medicinalstyrelsen före, att,
därest principen om en viss latitud för arfvodet stadfästes, ifrågavarande
ord »där ej annorlunda öfverenskonnnes» lämpligen kunna utbytas mot
orden »där ej högre arfvode erbjudes». Detta ord »erbjudes» — som
tydligen afser en fullt frivillig och på eget initiativ framkallad handling
— anser styrelsen förläna all erforderlig garanti mot de af justitieombudsmannen
i detta ämne hysta farhågorna.
Vid utfärdande af den nu gällande taxan med dess ytterst låga arfvoden
afsågs hufvudsakligen att göra läkarvården lättare tillgänglig för
de mindre bemedlade särskildt bland landsbygdens befolkning, under
det man antog, att de burgnare klasserna i allmänhet icke skulle begagna
sig af dessa taxebestämmelser. Detta senare antagande synes
emellertid, att döma af de i ärendet afgifna yttrandena, i hufvudsak
slagit fel. Taxan synes äfven i afseende å läkarvård, som lämnas till
personer i god ekonomisk ställning, hafva verkat som en maximitaxa.
Att sålunda och med hänsyn jämväl till de i öfrigt anförda skälen
behof föreligger af en revision af taxan, synes mig obestridligt. Och
detta så mycket hellre som den reglering af provinsialläkarnas löner,
som förut denna dag föreslagits, skulle medföra en mycket måttlig förhöjning
i de nu utgående löneförmånerna. Sålunda skulle den verkliga
löneförbättringen för dem, som för närvarande åtnjuta extra lönetillägg,
ej uppgå till mer än 200 kronor om året, oafsedt att ålderstillägg skulle
utgå tidigare än nu är fallet.
19
Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 32.
Hvad angår ändringarna i taxan synas de i medicinalstyrelsens
senaste utlåtande föreslagna i allmänhet vara lämpligen afvägda. Härigenom
beröfvas de mindre bemedlade icke nuvarande fördel af billigläkarvård,
under det de, hvilka hafva råd att betala, få vidkännas en
måttlig ökning i arfvodet.
Beträffande emellertid läkarvård, som kommun betalar för vissa
fattiga eller mindre bemedlade (§11) och för hvilken arfvodet för närvarande
utgår med allenast hälften af eljest stadgade belopp, anser
jag icke lämpligt att, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, helt borttaga
den sålunda medgifna nedsättningen. En afkortning till hälften af det
vanliga arfvodesbeloppet torde å andra sidan få anses väl mycket; rimliga
anspråk på billighet synas vara tillfredsställda, om kommun tillförsäkras
att erlägga endast tre fjärdedelar af det i hvarje fall stadgade
lägsta arfvodesbeloppet.
Genom den af medicinalstyrelsen föreslagna lydelsen af § 1 mom.
1 synes den af justitieombudsmannen framhållna oklarheten rörande
stadgandets innebörd blifva undanröjd.
Det af medicinalstyrelsen utarbetade förslaget torde således med
den .af mig angifna jämkning böra läggas till grund för blifvande författning
i ämnet.
Med hänsyn till det af Riksdagen gjorda uttalande lärer emellertid
böra inhämtas dess yttrande öfver författningen, som tillhör den ekonomiska
lagstiftningens område.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte genom nådig
proposition inhämta Riksdagens yttrande öfver det af mig nu framlagda
förslag till ändringar i gällande taxa för arfvode åt vissa i civil tjänst
anställda läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild
begäran, äfvensom för tjänstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion
eller myndighets uppdrag, med förklarande att Kungl. Maj:t
vill, efter emottagande af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen
af samma förslag och förordna om utfärdande af ny författning
i ämnet.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
bifall samt förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen afl åtas.
Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.