Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 216.

1

Nr 216.

Kungl. Majis nådiga proposition till Riksdagen angående anslag
till populärvetenskapliga föreläsningar; gifven Stockholms
slott den 21 april 1911.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
Riksdagen

att för understöd under de af departementschefen i statsrådsprotokollet
angifna villkor åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, på extra stat för år 1912 bevilja ett anslag
af 245,000 kronor, af hvilket anslag dels högst 10,000 kronor må kunna
på de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer, användas till understöd åt
centralbyråer och, undantagsvis, äfven åt andra sammanslutningar för
förmedling af dylika föreläsningar, dels 2,000 kronor må användas till
arfvode åt en särskild föredragande för föreläsningsärenden inom ecklesiastikdepartementet,
tillika konsulent för föreläsningsverksamheten, dels
ock högst 3,000 kronor må, i enlighet med af Kungl. Maj:t fastställda
villkor, kunna användas för understöd åt sådana nybildade anstalter, hvilkas
ortsbidrag ej uppgår till 200 kronor.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 151 Höft. (Nr 216.)

1

2

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 216.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

P. E. Lindström.

I

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 april 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet Lindström anförde härefter:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, Ang. anslag
föreslagit Riksdagen att, i afbidan på nådig proposition angående under-^^i1?^
stöd för anordnande af populärvetenskapliga föreläsningskurser i folk-föreläsningar,
bildningssyfte, för ifrågavarande ändamål å extra stat för år 1912 beräkna
ett belopp af 253,300 kronor.

Det vid statsverkspropositionen fogade utdraget af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för den 13 januari 1911 angifver de skäl, som
föranledde denna min hemställan. Jag förde då i minnet ett mitt yttrande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1910 vid underdånig anmälan
af motsvarande anslagsbehof för år 1911, däri jag uttalade, att det förefölle
mig, som om föreläsningsverksamheten delvis skulle kunna bedrifvas
med större planmässighet än hittills skett, men att emellertid förslag till

Föreläsningsrörelsens

utveckling
och nuvarande
läge.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

förändrade anordningar borde föregås af en fullständig och allsidig utredning.
Jag erinrade tillika därom, att Kungl. Maj:t den 18 juni 1910 bemyndigat
mig att tillkalla högst sex sakkunniga för att inom ecklesiastikdepartementet
biträda vid beredandet af frågan om ändrade grunder för
utgående af statsanslag till understöd för anordnande af populärvetenskapliga
föreläsningskurser i folkbildningssyfte, samt meddelade, att sådana
sakkunniga af mig tillkallats, men att frågan då ännu icke befunne sig i
sådant skick, att densamma kunde föreläggas Riksdagen.

Sedan emellertid de sakkunniga, hvilka utgjorts af medicine doktorn,
professorn Knut Kjellberg, envoyén Herman Lagercrantz, folkskolläraren
Nils Lundahl i Lund, verkstadsarbetaren Bror Viktor Munkhammar i Kiruna
samt filosofie doktorn Valfrid Palmgren, den 12 januari 1911 atlämnat
betänkande och förslag i ämnet samt Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande
och öfverståthållarämbetet yttrat sig häröfver, kan ärendet nu
föreläggas Kungl. Maj:t.

Innan jag emellertid närmare ingår på de sakkunnigas förslag och
häröfver afgifna yttranden, torde det tillåtas mig att i korthet redogöra
för föreläsningsrörelsens utveckling och nuvarande läge i vårt land.

Den första föreläsningsanstalten i vårt land var det år 1880 upprättade
Stockholms arbetarinstitut, åt hvilket redan år 1881 af Kungl. Maj:t beviljades
ett statsbidrag af 5,000 kronor. Under de närmast följande åren
upprättades föreläsningsanstalter i Malmö, Örebro, Gäfle, Uppsala, Göteborg,
Jönköping, Vänersborg, Norrköping, Visby, Kristianstad, Landskrona, Lund,
Ystad, Hälsingborg, Karlstad, Söderhamn och Östersund samt sedermera och
särskildt efter år 1893 ytterligare i en hel del andra städer och orter.
Emellertid hade vid 1883 års Riksdag motion väckts om ett förslagsanslag
af 20,000 kronor att af Kungl. Maj:t tilldelas anstalter, som i de större
städerna anordnade regelbundna föreläsningskurser för arbetsklassen, under
villkor bland annat att kommuner eller enskilda tillsköte minst lika mycket.
Förslaget föll visserligen, men redan följande års Riksdag biföll på det sätt
en förnyad motion i ämnet, att Riksdagen på extra stat beviljade 15,000
kronor till understöd åt anstalter och föreningar icke blott i städerna utan
äfven på landet, som anordnade föreläsningskurser för arbetsklassen. Från
och med år 1885 har Kungl. Maj:t årligen gjort framställning om anslag för
enahanda ändamål, första gången på 15,000 kronor, därefter i mån af rörelsens
ökade omfattning successivt höjdt till 235,000 kronor för hvartdera af
åren 1910 och 1911. Fn sammanställning af de belopp, som af Riksdagen
på grund af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställningar anvisats, har följande
utseende:

5

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 216.

för

2>

3>

»

»

hvartdera af åren 1886 och

1887

beviljades

15,000

kronor

» » » 1888—1894

20,000

» » » 1895 och

1896

$

25,000

>

år 1897 beviljades .................

30,000

>

» 1898 » .................

35,000

» 1899 » .................

45,000

■> 1900 » .................

55,000

>

hvartdera af åren 1901 och

1902

beviljades

65,000

» » » 1903 »

1904

100,000

»

år 1905 beviljades .................

125,000

» 1906 » .................

155,000

>

» 1907 » .................

180,000

» 1908 » .................

200,000

» 1909 » ................

220,000

2>

samt för hvardera af åren 1910 och 1911 beviljades 235,000 »

Villkoren för erhållande af statsbidrag voro ursprungligen så formulerade:

att understödsbelopp för hvarje anstalt eller förening ej finge öfverstiga
3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilda tillsköte minst lika mycket som staten;

att föreläsningsanstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som
antoge föreståndare och lärare;

att föreläsningarna ordnades regelbundet visst antal timmar i veckan
under 5 till 8 månader och i väl afpassade kurser;

att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarkrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriell;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar blefve förbjudna;
samt

att anstalt eller förening, som ville åtnjuta statsbidrag, skulle vara
skyldig att underkasta sig de villkor och kontroller, Kungl. Maj:t kunde
pröfva nödiga och lämpliga.

I dessa villkor hafva sedermera vissa ändringar beslutats eller ifrågasatts.

På framställning af Kungl. Maj:t beslöt sålunda Riksdagen år 1896, att
beträffande anstalt, som hade sin verksamhet helt eller delvis å landet, Kungl.
Maj:t skulle äga att göra af omständigheterna påkallade eftergifter i föreskriften
att »föreläsningarna skulle ordnas regelbundet visst antal timmar
i veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser».

Två år senare infogades bestämmelsen, att anslaget endast finge afse
föreläsningskurser för arbetsklassen.

År 1905 uttalade Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t i enlighet
med statsutskottets hemställan den förhoppningen, att föreläsningarna med

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

afseende å ämnesval och framställningssätt måtte anordnas så ändamålsenligt
sorn möjligt, och framhöll Riksdagen särskild! önskvärdheten af att, såsom
ursprungligen vid beviljandet af statsanslag för ändamålet torde varit afsedt,
ifrågavarande föreläsningar, i den mån de voro förlagda till städer
och orter med tillgång till lämpliga föreläsare, mera än på senare tid varit
fallet anordnades såsom sammanhängande undervisningskurser.

Till 1907 års Riksdag framställde 1906 års statsrevisorer en anmärkning,
som gick ut på att föreläsningarna till afsevärdt antal varit af ringa
praktiskt värde för arbetsklassen, och att de för ofta omfattade aflägsna
länders natur och folk, men mera sällan spridde kunskap om hvad vårt
eget land äger af skönhet och utvecklingsmöjligheter. Öfver dessa anmärkningar
yttrade sig därefter länsstyrelserna, flertalet instämmande, men
också framhållande svårigheterna samt oförbehållsamt erkännande, att föreläsningarna
i stort sedt verkat mycket godt, och att de anslagna medlen
vore väl använda. 1907 års statsutskott, som ansåg, att största delen af
föreläsningarna hade visat sig motsvara de fordringar, som enligt revisorernas
uppfattning borde ställas på dem, hemställde, att revisorernas
framställning för det dåvarande icke måtte föranleda till vidare åtgärd,
då det kunde förväntas, att vid den inspektion, hvarje statsunderstödd anstalt
och förening vore underkastad, hvad statsrevisorerna anfört komme
att vinna tillbörligt beaktande. Riksdagens båda Kamrar fattade äfven
besluto i öfverensstämmelse härmed.

År 1908 biföll Riksdagen ett af Kungl. Maj:t på framställning af
folkbildningsförbundet (enligt 1907 års folkbildningsmötes beslut) framlagdt
förslag om ändring af anslagets benämning »föreläsningskurser för arbetsklassen»
till »populärvetenskapliga föreläsningskurser i folkbildningssyfte».
Under verksamhetens fortskridande hade nämligen visat sig, att föreläsningarna
i stor utsträckning besöktes äfven af medelklassen, hvars bildningsbehof
ansågs vara ofta lika stort som kroppsarbetarnas.

De senast gifna bestämmelserna i ämnet återfinnas i nådiga kungörelsen
den 18 juni 1910, hvaraf ett aftryck med tillhörande formulär för
ansökan om statsunderstöd torde som bilaga få fogas vid detta protokoll.

Till och med år 1892 hade statsanslag sökts af och tilldelats allenast
föreläsningsanstalter i städer. Från och med följande år, då statsanslag
första gången utdelades till föreläsningsanstalter äfven på landsbygden,
kan iakttagas en väsentlig stegring i intresset för föreläsningsverksamheten.
Denna stegring har varit fortlöpande i en stadigt stigande kurva. Särskild!
under åren 1902—1908, då de statsunderstödda föreläsningsanstalterna
ökades från 123 till 462, men äfven under de därpå följande åren har
föreläsningsrörelsen fått en allt vidare omfattning; den omspinner nu hela

7

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 216.

vårt land med öfver 500 under år 1910 statsunderstödda föreningar. Det
successivt ökade anslagsbeloppet har under de senaste åren visat&sio- i det
närmaste tillräckligt för att gifva hvarje anstalt de belopp, hvartill bidragen
från kommun eller enskilda kunde berättiga.

Antalet föreläsningar, som under år 1909 hållits i de statsunderstödda
anstalterna, beräknades i en af kommerskollegii arbetsstatistiska
afdelning uppgjord statistik till omkring 12,000, hvaraf något mera än
en tredjedel i städerna och något mindre än två tredjedelar på landet.
Medeltalet föreläsningar för år räknadt i städernas anstalter beräknades
för samma år till 38 och i anstalterna på landsbygden till 21 — en del
anstalter äro dock icke i tillfälle att anordna mer än 10—12, ja somliga
icke mer än _ 8—9 föreläsningar för år — samt genomsnittskostnaden per
föreläsning till respektive 41 kronor och 38 kronor. För hela riket beräknades
kostnaden till i genomsnitt 39 kronor.

, \ en annan beräkning, som på grundval af infordrade uppgifter från

föreningarna utfördes för samma år af folkbildningsförbundets sekreterare
och framlades vid folkbildningsmötet sommaren 1910, uppgifves medelkostnaden
till mellan 35 kronor och 40 kronor, dock närmare den senare
siffran, och de sakkunniga hafva kommit till enahanda resultat. I kostnaderna
ingår förutom ersättning för resa och vivre ett arfvode, som i
regeln utgör 25 kronor per föreläsning, stundom mera, men som för föreläsare
bosatta på orten ofta är lägre.

För öfrigt. variera kostnaderna i hög grad, från belopp på endast ett
tiotal kronor till ej mindre än ett hundratal kronor. Anledningen härtill
ar, utom olikheten i arfvode, framför allt de olika föreläsningsorternas läge
med afseende på kommunikationer och närhet till bildningsmedelpunkter.
Det visar sig ofta, att större delen af utgifterna för en föreläsning åtgår
till reseersättningen; i en del större städer draga äfven lokalhyra och
annonsering betydliga belopp.

Beträffande inkomsterna utgöras dessa utöfver statsbidraget till största
delen af kommunala anslag; därtill komma föreningarnas medlemsaflifter,
i allmänhet en krona per termin med fritt tillträde till föreläsningarna; vidare
mträdesafgiften för icke medlemmar, vanligen 10 öre per föreläsning, samt
slutligen enskilda anslag och gåfvor. Statsbidraget utgör för ungefär halfva
antalet föreningar 200 400 kronor per år, för de öfriga mera, ända upp

till 2,000 kronor för tre och 2,400 kronor för likaledes tre anstalter. Endast
9 anstalter åtnjöto under år 1910 mindre anslag än 200 kronor.

: Antalet åhörare vid hvarje föreläsning är naturligen i hög grad växlande.
Inom det öfvervägande flertalet föreläsningsanstalter synes det
variera mellan talen 50 och 200, inom några få ligger medelsiffran öfver

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

400, och af endast fem föreningar har den uppgifvits lägre än 40. Såväl
af den vid senast nämnda folkbildningsmöte framlagda undersökningen som
af de sakkunnigas utredning har framgått, att åhörarantalet i stort sedt är stadt
i nåmm stigning, medan endast ett ringa fåtal anstalter af olika anledningar
haft att'' anteckna tillbakagång i åhörarfrekvensen. I de flesta fall
synes en viss konstant åhörarkrets finnas; hvad samhällsställningen beträffar
uppgifvas ungefär hälften tillhöra de egentligen kroppsarbetande
klasserna och den andra hälften medelklassen.

De mest omtyckta föreläsning sä mnena synas höra till grupperna geografi
och reseskildringar, historia, samhällslära samt litteratur. Äfven
naturvetenskapliga ämnen, såsom hälsolära och sadana, som röra sig inom
området för uppfostran och karaktärsdaning, förefalla att äga stor dragningskraft;
däremot intaga de mera praktiska ämnena tillsvidare en något
undanskymd plats. I den mån föreläsningsverksamheten kunnat kombineras
med musikalisk underhållning har detta visat sig öka intresset; för
öfrigt har föreläsarens egenskap af att vara känd och uppskattad för intressant
och populär framställning framstått såsom det mest betydelsefulla
för verksamhetens framgång.

Försök hafva här och där gjorts att genom s. k. serieföreläsningar,
d. v. s. föreläsningar, som i en följd behandla samma ämne eller närbesläktade
sådana under en hel föreläsningstermin eller större delen af densamma,
vinna större djup i och mera behållning af verksamheten. Dessa försök
hafva emellertid, enligt såväl folkbildningsförbundets som de sakkunnigas
utredningar, med få undantag icke slagit särdeles väl ut. Åhörarantalet
har vanligen hastigt minskats under seriens fortgångendast då serien
förlagts till en starkt begränsad tid och fått karaktär af en kort sammanhängande
kurs, har intresset hållits vid lif och då ofta framträdt såsom
synnerligen starkt.

Föreläsningsverksamhetens organisation har med den alltjämt ökade omfattningen
kraft särskilda anordningar. Denna utveckling har gått på i hufvudsak
två linjer. Å ena sidan har gjort sig gällande ett behof af centralbyråer
såsom mellanhand mellan de lokala föreläsningsanstalterna och föreläsarna;
å andra sidan har sammanslutning mellan ett läns eller en särskild
bygds lokala anstalter visat sig alltmera nyttig och nödvändig. Den första
»Centralbyrån för populärvetenskapliga föreläsningar» upprättades år 1898
i Lund. År 1902 bildades i Stockholm »Centralföreningen för populärvetenskapliga
föreläsningar», som året därpå uppgick uti det då bildade
folkbildningsförbundet, hvars föreläsningsbyrå, liksom byrån i Lund, fortfarande
är verksam på området. Sistnämnda år började äfven i Göteborg
»Västra Sveriges folkbildningsförbund» en motsvarande, alltjämt fortfarande

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

verksamhet, och sedermera hafva tillkommit mindre byråer, en i Norrköpin»
samt en i Skara och Sköfde under namn af »Excelsiorförbundets folkbildnin^sbyrå»,
hvarjämte vissa studentföreningar under olika tider inrättat föreläsningsbyråer.
Såsom förmedlingsbyråer hafva äfven mer eller mindre
verkat, dels studiekommittén inom Sveriges storloge af godtemplarorden,
dels vissa länsförbund af föreläsningsföreningar, såsom de för Norrbotten,*
Värmland och Södermanland. Till understöd för sin verksamhet hafva alla
de nämnda byråerna under kortare eller längre tid åtnjutit statsanslag,
sedan Riksdagen år 1905 på Kungl. Maj:ts förslag medgifvit, att ett belopp
af 4,000 kronor för år, år 1908 höjdt till 8,000 kronor, utaf anslaget
till populärvetenskapliga föreläsningar finge användas till understöd*^
sådana centrala anstalter, som förmedlade föreläsningar af ifrågavarande
slag. Centralanstalterna hafva tagit till uppgift att anskaffa dugliga föreläsare,
att genom kringsändande af tryckta meddelanden till de lokala
föreläsningsanstalterna bekantgöra föreläsare, som af centralanstalten godkännas
såsom sådana, och ämnen för deras föreläsningar, att förmedla af
sistnämnda anstalter begärda föreläsningar samt att meddela råd och upplysningar.
De genom centralanstalterna tillgängliga föreläsarna utgöra för
närvarande mera än ett hälft tusental, och torde de genom dem årligen
förmedlade föreläsningarna uppgå till mellan 5,000 och 6,000.

Läns- och bygdeförbunden hafva en annan uppgift än centralbyråerna,
ehuru de som ofvan synes i viss mån ingripit på dessas verksamhetsområde.
De syfta närmast till att ordna föreläsarnas resor inom ett visst område på det
mest praktiska och förmånliga sätt, att gifva stadga åt föreläsningsröfelsen
inom området, att verka för bildande af nya föreläsningsanstalter samt
gifva de ledande männen tillfälle att tillgodogöra sig hvarandras erfarenheter.
Sådana förbund finnas för närvarande i flera län. Det tidigast
tillkomna är Hallands läns föreläsningsförbund, i hvilket äfven ingå°två
mindre bygdeförbund; i Småland finnes ett förbund för Jönköpings län
samt ett för norra och ett för södra Kalmar län. Värmlands, Örebro och
Södermanlands län hafva hvar sitt länsförbund, likaså Västerbottens och
Norrbottens län. Uti andra län finnas dels mindre bygdeförbund, dels
ansatser till bildande af verkliga länsförbund.

På de allra flesta platser, där föreläsningsanstalter finnas, existerar
äfven ett eller flera bibliotek, i många fall med årligt understöd af statsmedel.
Endast ett ringa fåtal af dessa bibliotek ägas och förvaltas dock
föi clä ^ nm0 sanstalten på platsen; de flesta äro kommun-, församlingseller
skolbibliotek eller tillhöra andra föreningar än föreläsningsföreningarna.
På ungefär en femtedel af de platser, där föreläsningsanstalter
verka, saknas ännu för allmänheten tillgängliga bibliotek. Samverkan melBihang
till llikscl. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 151 Höft. 2

Anmärkningar
mot
den nuvarande

föreläsningsverksamheten.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

lan föreläsningsföreningar och bibliotek förekommer mycket sparsamt. En
del anstalter hafva dock själfva upprättat bibliotek, och andra finnas, där
man genom förhyrande af vandringsbibliotek och försäljning af småskrifter
visat sig förstå sambandet mellan föreläsningar och själfstudier. De sakkunniga
hafva emellertid ej närmare gått in på detta viktiga område,
utan hänvisat till en inom departementet enligt nådigt bemyndigande
igångsatt utredning om folkbiblioteken i riket.

Efter denna öfversikt öfver föreläsningsrörelsens utveckling och läge
i vårt land, i allt hufvudsakligt byggd på de sakkunnigas utredning,
anser jag mig böra nämna några ord om de väsentligaste anmärkningar,
som inom föreläsningsanstalterna eller från annat intresseradt håll framställts
mot föreläsningsverksamheten sådan den för närvarande bedrifves.

Beträffande utgifterna för rörelsen har sålunda framhållits, att de
mindre och aflägset belägna anstalterna, som ofta äro hardt betungade af
skjuts- och andra resekostnader, blifva otillräckligt understödda.

I fråga om föreläsarna har anmärkts, att vissa föreläsare sakna nödig
kompetens såväl med afseende på ämnets behärskning som i framställningskonst,
särskildt med hänsyn till befolkningens bildningsnivå och uppfattningsförmåga.
Därjämte synes det öfver hufvud taget råda brist på föreläsare,
som kunna behandla landets näringslif och påvisa dess utvecklingsmöjligheter.
Slutligen anmärkes, att en del föreläsare alltför mycket betrakta
sin verksamhet ur geschäftssynpunkt.

Föreläsningarna anses på många håll vara för litet kunskapsgifvande
och lämna ringa positiv behållning.

Af anmärkningar mot föreläsningsrörelsens organisation må här anföras:
en alltför bristfällig kontroll öfver till förmedlingsbyråerna anmälda
och i deras förteckningar upptagna föreläsare, ofullständigheten i dessa
förteckningar, bristande intresse hos och verksamhet af de inspektörer öfver
föreläsningsanstalterna, som i enlighet med Kungl. Maj:ts föreskrift om
kontroll öfver de statsunderstödda anstalterna utses af länsstyrelserna, samt
sist, men icke minst, bristande insikt om lämpligheten af och bristande
intresse för samverkan med ett väl ordnadt biblioteksarbete.

Vidare klagas öfver att på många håll saknas intresse för de nyss omförmälda
länssammanslutningarna, medan det å andra sidan invändes emot
en tendens hos vissa af dem att genom utgifvande af tryckta kataloger öfver
föreläsare och inrättande af en ordnad förmedling af föreläsningar tillägga
sig en verksamhet, som snarare hör de centrala förmedlingsbyråerna till.

Jag har redan i det föregående omnämnt det folkbildningsmöte, som
ägde rum i Stockholm sommaren 1910. Vid detta möte, till hvilket in -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 216. 11

ställde sig representanter för föreläsningsanstalter och centrala förmedlingsbyråer
äfvensom en del föreläsare och andra för folkbildningen intresserade
personer, behandlades äfven frågan om föreläsningsverksamhetens ändamålsenliga
ordnande. Efter ingående öfverläggningar enade sig mötet om följande
resolution i föreläsningsfrågan:

»1) Hos Kungl. Maj:t göres framställning därom,

a) att nu gällande föreskrift (»föreläsningarna anordnas regelbundet,
visst antal timmar i veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade
kurser») ändras därhän, att föreläsningarna böra anordnas i väl
afpassade kurser antingen med visst antal timmar i veckan under fem till
åtta månader eller under kortare tid med en eller flera föreläsningar dagligen,
eller ock på båda dessa sätt;

b) att anslag lämnas till de centrala föreläsningsbyråerna dels för
anordnande af serieföreläsningar genom kompetenta personer, dels till
understöd åt sådana nybildade föreläsningsföreningar, som ej kunna uppfylla
de ekonomiska villkoren för åtnjutande af statsunderstöd;

c) att på enahanda villkor, som för föreläsningsförening är gällande,
statsunderstöd må lämnas åt centrala organisationer, som arbeta i folkbildningssyfte
(folkbildningsföreningar, nykterhetsorganisationer, arbetarföreningar)
för anordnande af sammanhängande föreläsnings- och undervisningskurser
enligt ingifven och af Kungl. Maj:t gillad plan;

d) att inom ecklesiastikdepartementet anställes en sakkunnig rådgifvare,
som granskar ansökningarna om statsunderstöd, samarbetar med föreläsningsbyråerna
och i öfrigt söker bidraga till föreläsningsverksamhetens
— eventuellt äfven biblioteksverksamhetens — sunda utveckling;

e) att tiden, inom hvilken ansökan om statsbidrag; till föreläsningsförening
skall inlämnas, sättes till den 15 november, så att de ordinarie
oktoberstämmorna kunna behandla frågan om kommunala anslag för samma
ändamål in. m.

2) För nedbringandet af de med föreläsningarna förbundna kostnaderna
böra lokalföreningarna mera än hittills sammansluta sig till efter
ortsförhållandena lämpade förbund, som möjliggöra ett större antal föredrag
af en föreläsare under en sammanhängande resa.

Det är önskvärd!, att föreläsningsföreningarna lämna föreståndaren
tillbörlig ersättning för arbete och pekuniär uppoffring, som hans uppdragmedför.

3) Det är önskvärd!, att föreläsarna så vidt lämpligen ske kan utarbeta
och till föreläsningarna medföra s. k. grundlinjer*) med litteratur -

*) = summarisk redogörelse för föreläsningens innehåll.

Folkbil dningsmötet

år 1910.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Af de sakkuaniga
framlagda
önskemål.

hänvisningar (särskildt s. k. småskrifter), och böra såväl småskrifter och
grundlinjer som annan litteratur genom lokalföreningarnas försorg tillhandahållas
för försäljning vid föreläsningarna, hvarjämtc föreläsarna själfva
böra medtaga böcker till förevisning med upplysning om, hvar de kunna
rekvireras, om pris o. s. v.

Föreläsningsföreningarna böra, om de ej själfva äga bibliotek, träda i
förbindelse med biblioteksanstalter för anskaffande och utlåning af litteratur
för själfstudier i de ämnen, som i föreläsningarna behandlas.

4) Kurser i föreläsningskonstens teknik böra genom centralanstalternas
försorg anordnas för utbildandet af föreläsare.

5) Mötet uttalar den lifiiga förhoppningen, att kommunala och kyrkliga
myndigheter så mycket som möjligt måtte främja föreläsningsverksamheten
genom att tillhandahålla lämpliga lokaler.»

I fråga om folkbiblioteken fattade mötet bland annat ett beslut, som
äfven afsåg föreläsningsrörelsen och var af följande innehåll:

»Samarbete mellan föreläsnings- och biblioteksverksamhet på samma
ort bör anordnas i betydligt högre grad än hittills, då dessa båda verksamhetsgrenar
äro hvarandras nödvändiga komplement.»

Redogörelse för mötets förhandlingar öfverlämnades sedermera till
ecklesiastikdepartementet.

Sedan frågan sålunda utförligt diskuterats af de närmast intresserade,
ansåg jag tiden vara inne att begagna mig af det nådiga bemyndigande
att tillkalla sakkunniga, som, enligt hvad jag redan erinrat, gifvits mig
den 18 juni 1910. Jag öfverlämnade därför i september 1910 ärendets
beredning till de förut omförmälda sex sakkunniga, och öfvergår jag nu till
en redogörelse för det af dem framlagda förslag i ämnet. Dessförinnan
vill jag dock omnämna, att de sakkunniga inhämtat yttranden i ämnet
från samtliga statsunderstödda föreläsningsanstalter i riket.

I en sammanfattning af hvad de uti sitt betänkande anfört betona
de sakkunniga först och främst behofvet af större planmässighet och ökad
kontroll inom den statsunderstödda föreläsningsverksamheten men äfven af
större frihet med afseende på formerna för densamma, samt framlägga därefter
i nämnda syfte följande önskemål:

att föreläsningarna måtte få anordnas antingen såsom hittills spridda
öfver en större del af året eller sammanträngda till en eller derå
kortare tider under året (bygdekurser) eller slutligen både spridda
och sammanträngda, allt lämpadt efter förhållandena på orten;

att anstalt, för hvilken statsbidrag utgår med 300 kronor eller däröfver,
må under vissa förhållanden tillerkännas rätt att använda

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

högst en tredjedel af sammanlagda stats- och ortsbidragen för anordnande
af praktiska kurser med elementär undervisning;
att anstalts styrelse måtte verka för biblioteksverksamhets anknytande
till föreläsningarna och tillse, att kännedom om tillgången till dessa
bildningsmedel sprides bland ortsbefolkningen;
att statsbidragets minimibelopp bestämmes till 200 kronor, men att
tillfälle beredes anstalt, som icke uppfyller de ekonomiska villkoren
för statsbidrags erhållande, att genom centralbyrå erhålla
understöd till samma belopp som ortsbidrag under 2Ö0 kronor,
dock under högst tre år;

att flera än en föreläsning sanstalt inom samma kommun icke böra erhålla
statsunderstöd i annat fall, än där hänsynen till olika stadsdelars
läge inom samma stad gör detta nödigt;
att föreläsares reseersättning i fråga om belopp, hvarmed denna öfverstiger
10 kronor, må till hälften bekostas med statsbidrag, som
till föreläsaren utbetalas genom centralbyrå, där resan företagits
på järnväg eller med ångbåt och gällt ekonomiskt mindre bärkraftiga
anstalter;

att endast tre (eventuellt fyra) centralbyråer samt endast ett länsförbund
(för de båda nordligaste länen) måtte erhålla statsbidrag
med högsta belopp af 4,000 kronor för centralbyrå och af 500
kronor för länsförbundet för år räknadt;
att centralbyråerna vid antagande af föreläsare och ämnen skola beakta
de synpunkter, som i de sakkunnigas betänkande framhållits;
att centralbyråernas föreläsningskataloger böra innehålla litteraturförteckningar,
samt kostnadsfritt tillställas hvarje statsunderstödd föreläsningsanstalt
i riket;

att en konsulent i föreläsningsfrågor anställes inom ecklesiastikdepartementet
med uppgift

att granska ansökningarna om statsbidrag till föreläsningsanstalter
och därvid särskildt tillse, att verksamheten inom de olika
anstalterna verkligen tjänar det syfte, för hvilket densamma
är afsedd,

att följa centralbyråernas och föreläsningsanstalternas verksamhet
genom bland annat minst en konferens årligen med ombud
för de förstnämnda,

att ingripa där rättelser synas erforderliga,
att stå till tjänst med råd och upplysningar i hithörande ärenden,
att sammanföra och bearbeta de från centralbyråer och föreläsningsanstalter
inkommande statistiska uppgifterna;

14

De sakkunnigas
motivering.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

att anstalternas ekonomiska redogörelser hos vederbörande länsstyrelser
blifva granskade med särskild hänsyn därtill, att fingerade inkomst-
och utgiftsposter icke godkännas såsom verkliga; samt
att utanordnade statsbidrag måtte genom länsstyrelserna tillställas vederbörande
anstaltsstyrelser med minsta tidsutdräkt och utan kostnader
för mottagarna.

Jag går nu att gifva en öfvcrsikt af motiven till de sålunda framlagda
önskemålen för att därefter återkomma till det förslag, de sakkunniga i
anslutning till desamma afgifvit.

I fråga om syftet med de föreläsningar, det här gäller, anföra de sakkunniga,
att denna verksamhet bör vara ett led i folkbildningsarbetet,
och att hvarje föreläsning bör afse att egga till själfverksamhet i teoretisk
eller praktisk riktning. Till att börja med bör föreläsningen i första rummet
afse att väcka nya tankar och rikta hågen mot nya intressen samt
mot ett bättre tillvaratagande af de lediga stunderna; i detta sammanhang
anbefalles att föreläsningsanstalterna undantagsvis må tillåtas att anordna
äfven goda aftonunderhållningar. I den mån verksamheten kan anses hafva
slagit igenom på en viss ort, måste fordringarna skärpas med afseende på
föreläsningarnas fostrande och kunskapsgifvande möjligheter och det undervisande
syftet mera framträda. De må dock icke likställas med den undervisning,
som gifves i afton- eller yrkesskolor och praktiska kurser och som
med nödvändighet är afsedd för ett begränsadt antal deltagare, medan
föreläsningen riktar sig till ett så godt som obegränsadt antal. Uppenbarligen
med hänsyn därtill, att föreläsningarnas uppgift i enlighet med det
förut anförda icke endast är inriktad på meddelande af kunskaper, hafva
de sakkunniga tänkt sig, att för framtiden i anslagets rubrik icke skulle
ingå orden: »i folkbildningssyfte».

Med afseende på ämnesvalet göra de sakkunniga en del uttalanden, beträffande
hvilka jag tillåter mig hänvisa till det tryckta betänkandet, som
torde få biläggas detta protokoll. Emellertid anser jag mig här böra dröja
något vid deras framställning i fråga om serieföreläsningar och kurser. Den
gällande föreskriften, att »föreläsningarna skola anordnas regelbundet, visst
antal timmar i veckan under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser»,
utgör, såga de sakkunniga, det i formellt afseende största hindret för ett ändamålsenligt
anordnande af föreläsningarna, oaktadt Kungl. Maj:t ju har tillfälle
att medgifva lindringar. En stor del anstalter äro för närvarande faktiskt
icke i stånd att anordna mer än hälften så många föreläsningar, som
genom nämnda bestämmelse föreskrifvas såsom ett minimum. I stället för
att hållas regelbundet komma föreläsningarna en gång hvar eller hvarannan

15

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 216.

vecka, ofta med ändå längre mellanrum under föreläsningsterminerna.
Försök att anordna föreläsningarna i »väl afpassade» kurser hafva väl gjorts
på flera ställen, men vanligen utan framgång — åhörarnas intresse har ej
räckt till, isynnerhet då de af olika anledningar nödsakats försumma någon
föreläsning i serien. För att serier skola kunna anordnas med någon
fördel, måste de koncentreras på en kortare tid, eventuellt på en eller två
»bygdekurser» med flera föredrag hvarje dag några dagar i följd. Härigenom
kan intresse väckas för djupare ingående i ett eller flera ämnen
och bildningsintresset på orten öfver hufvud få en uppryckning. I öfverensstämmelse
med från många föreläsningsanstalter uttalad önskan, att
rörelsen måtte få bibehålla sin hittillsvarande frihet i formerna och att anordnande
af serier icke må åläggas anstalterna, anse de sakkunniga den
ändringen af nu gällande villkor för statsbidrag önskvärd, att föreläsningsanstalt
får planlägga sina föreläsningar antingen spridda som hittills
eller sammanträngda under kortare tid eller ock både spridda och sammanträngda
efter förhållandena på orten. Den uppgjorda planen bör bifogas
ansökan om statsbidrag, åtföljd af ett eller flera alternativ. De ifrågasatta
bygdekurserna skulle kunna blifva af stor betydelse och genom praktisk anordning
göras flitigt besökta. Med tre till fyra timmars program hvarje
eftermiddag i fem till sex dagar skulle enligt de sakkunnigas mening ett
ingalunda obetydligt arbete för väckelse och kunskapsmeddelande kunna åstadkommas
dels genom föreläsningar i förbindelse med exkursioner och förevisningar,
dels genom praktiska kurser och slutligen genom öfverläggningar
eller samtal mellan deltagare och föreläsare. Genom en dylik anordning
blefve också kostnaderna per föreläsning mindre, och dessa skulle sålunda
kunna med samma totalkostnad hållas till större antal än spridda föreläsningar.

För att i någon mån tillgodose de framställda krafvel! på, att föreläsningarna
måtte delvis inriktas på uppnående af ett praktiskt syfte, anse de sakkunniga,
att de beviljade anslagsmedlen, som för närvarande ej få användas
för anordnande af praktiska kurser, höra på orter, där tillfälle icke finnes till
elementära praktiska kurser för vuxna, kunna till sammanlagdt en tredjedel
af både stats- och ortsbidrag få användas till praktiska kurser i sådana
ämnen som svenska språket, räkning, kommunalkunskap, bokföring, samaritvård
och barnavård med mera. För att emellertid det ursprungliga syftet
med de för föreläsningar beviljade medlen genom den föreslagna anordningen
icke skall förryckas, föreslå de sakkunniga, att praktiska kurser
endast få anordnas vid anstalter, för Indika statsbidraget utgör 300 kronor
eller därutöfver.

De sakkunniga, som erinra om att minsta antalet föreläsningar hittills

16

KutujI. Maj ds Nåd. Proposition Nr 216.

utgjort 10—12 och någon gång endast 8—9, framhålla önskvärdheten af
att statsunderstödd föreläsningsanstalt må åläggas anordna minst 12 föreläsningar
om året, och att ett minimibelopp af 200 kronor fastställes för
utgående statsbidrag, samt betona i sammanhang härmed, att antalet anstalter,
hvilkas statsbidrag under år 1910 understeg 200 kronor, utgjorde blott nio.

För att emellertid icke alldeles utestänga sådana anstalter, hvilkas
respektive ortsunderstöd icke komme att uppgå till 200 kronor, från erhållandet
af statsbidrag, anse de sakkunniga, att en viss summa — förslagsvis
och högst 3,000 kronor — borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för
att genom centralbyråerna till lika stort belopp som respektive ortsbidrag
tilldelas dylika föreläsningsanstalter, som i öfrigt uppfylla föreskrifna
villkor. Sådan mindre anstalt borde dock endast försöksvis erhålla det nu
föreslagna statsbidraget under hvart och ett af högst tre på hvarandra
följande år, under hvilken tid dess verksamhet borde uppmärksamt följas
af vederbörande centralbyrå.

Med afseende å de föreläsare, som kunna erhållas genom de befintliga
byråerna, framhålla de sakkunniga, att många af dessa äro genom
sin dagliga verksamhet så bundna, att endast ett fåtal af dem kunna
föreläsa när som helst på annan ort, samt att andra till följd af den
rådande bristen på föreläsare blifva antagna af centralbyråerna utan
att äga annat än andrahandskunskaper i sina ämnen; andra åter brista i
sitt framställningssätt. De sakkunniga omnämna, att vid den rådande
svårigheten att anskaffa verkligt goda föreläsare fråga uppstått om anställande
af sådana, som under åtta månader af året helt och hållet stode till föreläsningsanstalternas
förfogande och sålunda under två tredjedelar af året
befunne sig på resande fot. Dessa »statsföreläsare» — så benämnda
vid de tillfällen, då denna tanke diskuterats — skulle erhålla fast lön (jämte
reseersättning) med skyldighet att så godt som dagligen under de månader,
då föreläsningsanstalternas verksamhet pågå, föreläsa enligt viss, på förhand
uppgjord resplan.

Denna lösning anse emellertid de sakkunniga endast i sällsynta fall
kunna gifva ett godt resultat, då ett ideligt upprepande af ett eller ett
fåtal föredrag i längden måste verka aftrubbande på föreläsarens intresse
för sitt uppdrag och till slut alstra ett maskinmässigt framställningssätt
med minskad möjlighet att intressera åhörarna och rycka dem med.
Naturligtvis finnas undantag, och en och annan föreläsare skulle nog,
anse de sakkunniga, utan nu nämnda risk kunna ägna sig helt åt den
ifrågavarande verksamheten. Men de sakkunniga finna den lämpligaste
anordningen då vara, att vederbörande centralbyrå tager hand om saken och
underrättar föreläsningsanstalterna samt uppgör resplan för den sålunda

17

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

disponible föreläsaren, utan att därmed binda någondera parten för framtiden.
Denna väg torde, framhålles det, vara den enda lämpliga i sträfvandet
att så mycket som möjligt binda en god föreläsare vid verksamheten.

Beträffande frågan om utbildande af blifvande föreläsare hafva de sakkunniga
intet förslag att göra, utan hänvisa på de bemödanden i denna väg,
som kommit till synes i vissa studentföreningars arbeten i Uppsala och Lund.
Då det äfven med den största samvetsgrannhet vid föreläsarnas antagande
kan hända,, att anmärkningar sedermera framställas mot föreläsarna, anse
de sakkunniga dessas fortsatta verksamhet böra blifva föremål för kontroll.
I detta sammanhang må erinras om, att de sakkunniga vilja för framtiden
inskränka de statsunderstödda förmedlingsbyråerna till ett antal af tre, högst
fj-ra, i s) fte att medföra större likformighet vid föreläsarnas antagande och
bättre möjlighet att följa och bedöma deras verksamhet. De lokala krafter, som
af intresse för saken och mot ingen eller ringa ersättning föreläsa vid föreläsningsanstalterna
å den ort, där de äro bosatta, hafva enligt de sakkunnigas mening
alltjämt en uppgift att fylla, men böra icke, såsom öfriga föreläsare, intagas
i föreläsningsförteckningarna och behöfva gifvetvis ej godkännas af
någon centralbyrå.

I fråga om kostnaderna för föreläsningarna ägna de sakkunniga hufvudsakligen
sin uppmärksamhet åt föreläsarnas arfvode och utgiftsberäkning.
Med afseende på arfvodet anse de sakkunniga hvarken höjning eller
sänkning af det nu utgående regelmässiga arfvodet af 25 kronor lämpligen
komma i fråga, lika litet som det kan blifva tal om en gradering af
arfvodesbeloppet efter föreläsarens skicklighet. Genom användande af lokala
krafter kunna dock kostnaderna för mindre bärkraftiga anstalter nedbringas,
liksom äfven genom användning af de tryckta föredrag med skioptikonbilder,
som tillhandahållas t. ex. af folkbildningsförbundet. För
nedbringande af föreläsningsanstalternas utgifter för resekostnader anbefalles
dessas fördelning på flera föreläsningar och erinras om de
ofvan omtalade länsförbundens och andra sammanslutningars nyttiga
verksamhet^ i denna riktning. Men därjämte föreslå de sakkunniga i samma
syfte, att Kungl. Maj:t skulle äga disponera högst 10,000 kronor till resekostnadsbidrag
att genom centralbyrå utbetalas för föreläsare hos aflägset
liggande föreläsningsanstalter. Detta bidrag borde icke utbetalas direkt
till vederbörande anstalt, utan på det sätt komma densamma till godo,
att den centralbyrå, genom hvilken den ene eller andre föreläsaren rekvirerats,
till honom utbetalar hälften af det belopp, hvarmed resekostnaden
öfverstiger 10 kronor. Därvid åsyftas särskild! de nordligaste länen och
Gottland. ö

Bihang till Rihsd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 151 Käft.

3

18

Kungl. Majlts Nåd. Proposition Nr 216.

Af motiveringen liksom af de nyss anförda önskemålen framgår, att
resekostnadsbidrag afses endast för järnvägs- och ångbåtsresor. För skjutskostnader
skulle föreläsningsanstalter och länsförbund helt svara själfva,
eventuellt med bidrag af landstingen. Statsbidrag till resekostnaders betäckande
skulle hufvudsakligen gifvas åt smärre, ekonomiskt mindre bärkraftiga
anstalter, och beviljandet skulle i hvarje särskild! fall bero på
vederbörande centralbyrås pröfning.

Något bestämdt dagtraktamente såsom ersättning för vivre och logi
vilja de sakkunniga ej föreslå, utan anse att föreläsaren bör beräkna ersättning
efter verkliga utgifter för husrum och mat, att fördelas mellan de
under en resa besökta anstalter.

Att, såsom sker vid centralbyrån i Lund, de ekonomiska mellanhafvandena
mellan de lokala anstalterna och föreläsarna uppgöras genom centralbyrå,
finna de sakkunniga mycket svårt för öfriga delar af Sverige,
men betona önskvärdheten af kontroll från centralbyråernas sida öfver de
ekonomiska uppgörelserna mellan föreläsare och föreläsningsanstalter, detta
för att motverka vissa föreläsares tendens att uppskörta föreläsningsanstalterna.

I anslutning till folkbildningsmötets förberörda resolution, punkt 2,
anse de sakkunniga, att ett efter omfattningen af vederbörande föreläsningsanstalts
verksamhet lämpadt arfvode må kunna utgå till anstaltens
föreståndare för hans arbete och därmed understundom förenade pekuniära
uppofringar.

I öfrigt är värdt att lägga märke till de sakkunnigas påpekande åt att
vissa föreläsningsanstalter stundom, i syfte att få större statsbidrag, upptagit
fingerade utgiftsposter för lokalhyra eller för arfvode åt styrelse och
föreståndare. Sådant bör vid ansökningshandlingarnas granskning i länsstyrelserna
om möjligt uppmärksammas och anmärkas.

Med afseende på det fall, att samma föreläsningsanstalt anordnar
föreläsningar på olika platser inom samma område, anmärka de sakkunniga
att, om därigenom föreläsningarnas antal på en och samma plats
inskränkes till endast några få årligen med långa mellantider, dessa fåtaliga
föreläsningar ej kunna anses vara af den betydelse, att staten bör
bidraga med ekonomiskt understöd. De sakkunniga anse, att minsta antalet
föreläsningar, som en statsunderstödd anstalt bör åläggas att anordna under
året, skall uppgå till tolf; dessa tolf må ej anordnas å olika lokaler, om
ej dessa äro så belägna, att ortsbefolkningen icke af vägafståndet hindras
att besöka samtliga lokaler. Vill en dylik anstalt på en eller flera aflägsna
platser inom verksamhetsområdet anordna ett fåtal föreläsningar på hvardera,
så böra kostnaderna härför täckas af medel, som icke ingå vare sig

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

i statsbidraget eller i det däremot svarande bidraget från orten. Önskar
anstalt anordna, för år räknadt, minst tolf föreläsningar på hvardera af
två eller flera platser inom sitt verksamhetsområde, så bör hvar och
en af dessa platser betraktas såsom berättigad till statsbidrag och anstalten
såsom en sammanslutning af två eller flera lokalanstalter under en gemensam
organisation.

Att såsom i vissa fall skett tilldela två eller flera anstalter i samma
stad statsanslag, anse de sakkunniga olämpligt, utom då folkmängden och
afstånden mellan olika stadsdelar göra det nödigt. Då bör emellertid fordras,
att de olika anstalterna och deras filialer fördelas efter olika stadsdelars
behof. I öfverensstämmelse härmed skulle af de fyra anstalter i hufvudstaden,
som för närvarande åtnjuta anslag, Stockholms arbetarinstitut,
Södermalms arbetarinstitut samt Borgarskolan kunna fortfara att uppbära
anslag med bibehållande af verksamheten i nuvarande lokaler, medan däremot
Stockholms arbetarförening, som numera använder förhyrd lokal,
borde åläggas att flytta sin verksamhet till en stadsdel, som saknar föreläsningsverksamhet.
Likaledes skulle i Norrköping, där två helt nära
hvarandra förlagda anstalter för närvarande åtnjuta understöd, den mindre
af dem åläggas flytta sin verksamhet, så att denna komme en annan stadsdel
till godo.

I fråga om upplåtande af skollokaler för föreläsningarna instämma
de sakkunniga i folkbildningsmötets förut omförmälda uttalande i punkt 5,
dock med framhållande af att denna fråga är en rent kommunal angelägenhet.

Att fordra att föreläsningsanstalterna vid anskaffande af föreläsare
skulle vara bundna vid centralbyråernas förteckningar, vore enligt de sakkunnigas
mening omotiveradt, men å andra sidan äro centralanstalterna obetingadt
nödvändiga för att man skall kunna räkna på tillgång till erkändt
goda och disponibla föreläsare. De sakkunniga framhålla, att med årens
ökade erfarenhet de befintliga centralbyråerna blifvit allt mera skickade att
pröfva anmälda föreläsare och deras ämnen och därjämte visat sig kunna
medverka till införande af ordning och reda i verksamheten. Bibehållandet
af byråerna i Stockholm, Lund och Göteborg ansåge de sakkunniga icke
behöfva närmare motiveras; att sammanslå dem till en vore ej att förorda
på grund af de svårigheter, som skulle uppstå. Men fråga vore, mena
de sakkunniga, om några andra förinedlingsanstalter än dessa tre behöfvas.
Efter att hafva omnämnt de öfriga förmedlingsanstalter, soin under olika
år åtnjutit anslag eller för närvarande innehafva sådant, uttala de sakkunniga
som sin mening, att flertalet i dessas kataloger upptagna föreläsare
med lika stor fördel kunde ingå i de nämnda tre hufvudbyråernas förteck -

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

ningar, om hvilka de sakkunniga vilja föreslå, att de samtliga skola
kostnadsfritt tillställas hvarje föreläsningsanstalt. Genom förmedlingens
koncentrering på detta sätt skulle enligt de sakkunnigas mening planmässigheten
i hela föreläsningsverksamheten främjas; möjligheten af understöd
åt en eventuellt i framtiden nödig särskild byrå för Norrland borde
dock ej vara utesluten. I afvaktan härpå föreslå de sakkunniga, att nuvarande
länsförbund och liknande sammanslutningar, huru önskvärda de
än äro, icke skola få något understöd från statens sida, utan böra de för
sin verksamhet vara hänvisade till landstings- och andra ortsbidrag. Härvidlag
måste emellertid enligt de sakkunnigas mening ett undantag göras
för en sammanslutning mellan föreläsningsanstalterna i de båda nordligaste
länen, där föreläsarnas resor i regeln måste ställas så, att ett flertal
lokala anstalter kunna besökas under en sammanhängande resa. För
ett dylikt förbund med expedition (såsom för närvarande för Norrbottens
län) i Luleå anse de sakkunniga, att statsbidrag — med hänsyn till de
ifrågavarande landsdelarnas aflägsna läge — fortfarande bör beviljas.

I samband med frågan om ordnandet af förbindelsen mellan föreläsare
och föreläsningsanstalter genom centralbyråerna behandla de sakkunniga
förslaget att anställa inom ecklesiastikdepartementet en sakkunnig rådgifvare.
Med den omfattning, föreläsningsverksamheten nu nått, finna de
dess praktiska ordnande och sunda utveckling med nödvändighet kräfva en
sådan anordning.

Denne konsulent i föreläsningsärenden skulle enligt de sakkunnigas mening
få följande, i de framställda »önskemålen» angifna uppgifter:

att granska ansökningarna om statsbidrag till föreläsningsanstalter och
därvid särskildt tillse, att verksamheten vid de olika anstalterna verkligen
tjänar det syfte, för hvilken densamma är afsedd;

att följa centralbyråernas och föreläsningsanstalternas verksamhet genom
bland annat minst en konferens årligen med ombud för centralbyråerna; att

ingripa, där rättelser synas erforderliga;

att stå till tjänst med råd och upplysningar i hithörande ärenden;

att sammanföra och bearbeta de från centralbyråer och föreläsningsanstalter
inkommande statistiska uppgifterna.

Det vore emellertid ej nödvändigt att för detta ändamål upprätta
en ny befattning inom departementet. Konsulenten skulle endast under
sex veckor, högst två månader af året behöfva vara till hands inom departementet,
nämligen från den dag, då ansökningar om statsbidrag skola
vara inlämnade, till dess han hunnit granska dem och till departementschefen
deröfver lämnat utlåtande. Under den öfriga delen af året borde

21

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

konsulenten vara tillgänglig för att på anmodan lämna råd och upplysningar
eller mottaga anmärkningar rörande föreläsningsverksamheten samt
sålunda vara skyldig att dels besvara hithörande skrivelser, dels vara
att personligen träffa exempelvis under en timme två dagar i veckan.
Därjämte borde han — där han fått kännedom om missförhållanden —
ingripa och skriftligen meddela rättelser eller, där så erfordrades, själf
besöka eu föreläsningsanstalt för att genom sammanträde med dess inspektör
och styrelse söka åstadkomma ändringar och förbättringar i densammas
verksamhet.

I ersättning borde konsulenten åtnjuta ett fast arfvode af 2,000 kronor
samt 800 kronor till expenser och 300 kronor för resor och besök
vid föreläsningsanstalter. För det fall, att han ej vore bosatt i Stockholm,
borde dagtraktamente å 10 kronor för den tid af året, han vore sysselsatt
inom depaitementet, jämte reseersättning utgå till honom med tillsammans
högst 700 kronor. Kostnaderna borde alltså beräknas till 2,600 kronor,
därest . konsulenten är bosatt i Stockholm, i annat fall till 3,300 kronor!

Hittillsvarande inspektion genom af Konungens befallningshafvande
förordna^ inspektor anse de sakkunniga böra bibehållas. Den hide visserligen
på åtskilliga håll utöfvats utan förstående och till ringa eller intet
gagn, men hade dock sin betydelse för styrkande åt vederbörande styrelses
och föreståndares befogenhet att lyfta medel med mera. Att öfverflytta detta
t. ex. till kommunalnämndens ordförande skulle vara mindre lämpligt, då ett
flertal anstalter hvar för sig kunna vara beroende af två eller fleixf kommuner
anslag. Förordnandet bör lämnas till personer med intresse för föreläsningsverksamheten.

Atom hittillsvarande inspektion böra föreläsningsanstatterna vara skyldiga
att skriftligen besvara förfrågningar af konsulenten. Deras styrelse
skall uppgöra program för läsåret och föra statistik öfver åhörarantalet
vid hvarje föredrag. För att konsulenten må kunna i möjligaste mån hafva
inblick i verksamheten, hafva af de sakkunniga upprättats förslag till formulär
ej blott för ansökning om statsbidrag utan äfven till ett flertal bilagor.

Äfven centralbyråerna skulle enligt de sakkunnigas mening vara skyldiga
att skriftligen besvara af konsulenten gjorda framställningar, lämna
upplysningar om föreläsare och anstalter samt vidtaga smärre af konsulenten
anbefallda utredningar. Den del af anslaget" till populärvetenskapliga
föreläsningar, som Ivungl. Maj:t kan använda till understödjande
af centi albyraer för närvarande 8,000 kronor — föreslå de sakkunniga

höjd till 10,000 kronor på grund af det ökade arbete och de kostnader,
som blifva en följd af den nya organisationen. Denna skulle nämligen,
utom hvad som redan är nämndt, för dem innebära skyldighet att i sina

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 216.

kataloger upptaga närmare specifikation än hittills af föreläsningsämnena,
vidare förslagsplaner för serieföreläsningar och bygdekurser samt slutligen
vid hvarje föreläsningsämne förteckning å litteratur, som af han diar eller
åtminstone berör ifrågavarande ämne.

En af de oftast förekommande anmärkningarna mot föreläsningarna
är, att de icke gifva tillräckligt kvantum kunskap som positiv behållning.
Härutinnan framhålla de sakkunniga, att äfven om man icke förbiser,
att syftet med de populärvetenskapliga föreläsningarna, frånsedt
de ifrågasatta kurserna, ej kan vara att direkt och uteslutande meddela
kunskap utan snarare att ge en väckelse till själfverksamhet, så vore det
påtagligt att, om detta syfte skall kunna nås, föreläsningarna måste
förbindas med anordningar för underlättande af bokliga studier. Det är
för detta ändamål de sakkunniga föreslagit bland annat, att centralbyråerna
skulle upprätta litteraturförteckningar. Ur dessa, enligt uppgifter från
föreläsarna, upprättade förteckningar skola, föreslå de sakkunniga, de lokala
föreläsningsanstalterna i sina tryckta program för föreläsningsterminen
upptaga det, som hör till de där upptagna föreläsningarna, jämte upplysning
om Indika af anförda böcker, som på orten finnas tillgängliga för
hemlån eller som saluhållas vid föreläsningen i fråga.

De sakkunniga framhålla emellertid, att för detta ändamål fordras samverkan
mellan föreläsningsanstalten och ortens bibliotek, om sådant finnes;
om bibliotek saknas, bör föreläsningsanstaltens styrelse taga initiativ till
bildande och upprätthållande af ett sådant genom penningbidrag från
orten och från staten; vidare framhålla de sakkunniga önskvärdheten af att
vederbörande kommun själf upprättar och underhåller bibliotek. Dår fast
bibliotek saknas, eller samverkan med ett sådant ej kan uppnås, anbefalles
att hyra vandringsbibliotek; centralanstalter, som tillhandahålla sådana,
böra anmodas att upprätta vandrande specialbibliotek med böcker, hvilkas
innehåll ansluter sig till särskilda grupper af föreläsningsämnen eller som
är sammansatt med särskild hänsyn till föreläsningsprogrammet för en viss
termin. Ytterligare böra föreläsningsanstalterna genom försäljning af populära
och billiga småskrifter i anslutning till föreläsningarna bidraga
till spridande af god och billig litteratur. Vid sådana anordningar skulle
det stundom framställda krafvet på s. k. grundlinjer —- korta sammandrag
af en föreläsnings innehåll med data, siffror och litteraturförteckning
kunna bortfalla. Meningarna om värdet af dessa grundlinjer äro delade,
och tillhandahållande af sådana i större utsträckning skulle för centralbyråerna
blifva en vansklig sak.

Jag tror mig nu hafva redogjort för det väsentligaste i de sakkunnigas
motivering och vill endast tillägga, att de sakkunniga betonat, att

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

föreskrifterna i öfrigt för föreläsningsanstalterna böra göras så vida som möjligt
med hänsyn till anstalternas växlande storlek och utvecklingsmöjligheter.

Sin till mig afgifna, på ofvan anförda motivering grundade hemställan
i ärendet hafva de sakkunniga formulerat på följande sätt:

A. att de för åtnjutande af statsunderstöd till populärvetenskapliga
föreläsningar fastställda villkoren måtte erhålla följande Undrade lydelse

att understöd till föreläsningsanstalt utgår med lägst 200 kronor och
högst 3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilda för anordnande af sådana föreläsningar
tillskjuta minst lika mycket som staten;

att anstaltens angelägenheter vardas af en styrelse, som antager föreståndare
och lärare;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för ifrågavarande
undervisning lämpliga lärarkrafter;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna;

att anstalten skall vara skyldig att underkasta sig de villkor och kontroller,
som i öfrigt af Kungl. Maj:t pröfvas nödiga och lämpliga;

B. att den kungörelse, som af Kungl. Maj:t årligen utfärdas rörande
ansökningar om statsbidrag till ifrågavarande verksamhet, måtte

a) erhålla följande ändrade rubrik:

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående understöd åt anstalter för
populärvetenskapliga föreläsningar;

b) innehålla följande tillägg:

1) föreläsningarna må anordnas antingen spridda öfver en större del
af året eller sammanträngda till en eller flera kortare tider af året (bygdekurser)
eller slutligen både spridda och sammanträngda, allt lämpadt
efter förhållandena på orten;

2) anstalt, som erhåller statsbidrag till belopp af 300 kronor
eller däröfver,. kan efter därom gjord ansökan tillerkännas rätt att använda
högst en tredjedel af sammanlagda stats- och ortsbidragen för anordnande
af praktiska kurser med elementär undervisning, därest förhållandena på
orten synas erfordra det;

3) föreläsningsanstalt skall vara underkastad inspektion såväl af
ecklesiastikdepartementets föreläsningskonsulent som ock (af den person,
som Konungens befallningshafvande äger att förordna);

c) ändras sålunda:

1) att tiden för inlämnandet af ansökningar framflyttas till den 15
november och tiden för länsstyrelsernas öfversändande af desamma till
ecklesiastikdepartementet till den lo december;

De sakkunnigas hemställan.

24

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

2) att — i öfverensstämmelse med den föreslagna rubriken — orden
»anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningskurser
i folkbildningssyfte» ersättas med orden »anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga föreläsningar»;

3) att uttrycket »lokal anstalt» ersättes med »föreläsningsanstalt»;

4) att orden »centrala anstalter» utbytas mot »centralbyråer»;

5) att följande sats utgår: »hvarjäinte det skall åligga vederbörande
styrelse att vid undervisningsårets slut till Vår befallningshafvande afgifva
i två exemplar redogörelse angående anstaltens eller föreningens verksamhet
under året; skolande det ena af dessa exemplar insändas till
ecklesiastikdepartementet».

C. att ur det cirkulär till statskontoret m. fl., som af Ivungl. Maj:t
årligen utfärdats i slutet af december, men hvilket — därest ofvan framställda
förslag vinna beaktande — hädanefter lärer komma att utfärdas
tidigast omkring den 1 februari det år, för hvilket statsbidrag beviljats, måtte
utgå följande stycke:

»1 afseende å den i berörda kungörelse meddelade bestämmelsen angående
föreläsningarnas ordnande hafva Vi funnit godt att för dem bland
ofvannämnda anstalter, som hafva sin verksamhet å landsbygden eller dels
i stad och dels å landet, göra sådana eftergifter, att vid dessa anstalter
ifrågavarande föreläsningar må hållas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i ansökningshandlingarna angifna planer».

D. att Ivungl. Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning därom,
att af det belopp, som framdeles kan komma att anvisas för anordnande
af populärvetenskapliga föreläsningar, må ställas till Kungl. Maj:ts förfogande 1)

högst 10,000 kronor (för närvarande 8,000 kronor) till centralbyråer,
som förmedla föreläsningar, och till ett länsförbund mellan föreläsningsanstalterna
i de båda nordligaste länen, börande centralbyrå åtnjuta
högst 4,000 kronor och det nämnda länsförbundet högst 500 kronor
för år räknadt;

2) högst 3,300 kronor såsom arfvode jämte reseersättning, dagtraktamenten
och expenser till en hos ecklesiastikdepartementet anställd konsulent
för frågor, som angå föreläsningsverksamheten;

3) högst 10,000 kronor att genom centralbyrå utbetalas till resekostnadsbidrag
för föreläsare till aflägset liggande föreläsningsanstalter; och

4) högst 3,000 kronor såsom tillfälligt understöd genom centralbyrå
åt nybildade anstalter, som icke från orten kunnat erhålla det för statsbidrags
utgående föreskrifna minimibeloppet.

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Öfver de sakkunnigas betänkande hafva, såsom jag förut omtalat, utlåtanden
infordrats från samtliga länsstyrelser och öfverståthållarämbetet i
Stockholm. Halfva antalet länsstyrelser hafva lämnat förslaget helt och
hållet utan anmärkning. Af de Övriga hafva en del, nämligen de i Göteborgs
och Bohus län, i Skaraborgs, i Värmlands och i Västerbottens län låtit
sina utlåtanden åtföljas af yttranden från vissa på området verksamma
korporationer i vederbörande län, nämligen i Göteborgs och Bohus län
Vendelsbergs föreläsningsanstalt, Göteborgs arbetarinstitut, Lundby arbetarinstitut
och Västra Sveriges folkbildningsförbund, i Skaraborgs fän Excelsiorförbundet,
i Värmlands län Värmlands föreläsningsförbund och i Västerbottens
län Västerbottens föreläsningsförbund. Jag lämnar här en öfversikt
öfver de framställda anmärkningarna, ordnade efter deras innehåll.
Därvid följer jag i hufvudsak samma uppdelning af frågan, som återfinnes
i min framställning af de sakkunnigas utlåtande. Jag vill sålunda först
uppehålla mig vid frågan om ser ^föreläsning ar och kurser.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i allmänna ordalag, att större uppmärksamhet
än hittills bör ägnas åt att i serier sammanföra likartade
ämnen, oafsedt om de bilda en sammanhängande kurs. Om de föreslagna
praktiska kurserna yttra sig dels ett par af länsstyrelserna, dels de fyra
sammanslutningarna i Göteborgs och Bohus län. Mot den föreslagna bestämmelsen,
att högst en tredjedel af sammanlagda stats- och ortsbidragen
skall få användas för praktiska kurser med elementär undervisning, efter
därom gjord ansökan, anför länsstyrelsen i Malmöhus län, att särskildt
nådigt tillstånd ej bör fordras af dem, som redan haft dylika kurser, samt
att i förslaget saknas formulär till sådan ansökan, vidare att dylika kurser
endast böra afse vuxna, samt slutligen att medgifvandet bör formuleras
såsom »rätt att använda högst en tredjedel af statsbidraget för anordnande
af praktiska kurser med elementär undervisning, under förutsättning att
minst lika mycket af ortsbidraget därtill användes». Göteborgs arbetarinstitut
anser, att till praktiska kurser borde få användas högst en tredjedel
af statsbidraget, oafsedt hur mycket af ortsbidraget som därtill användes.

Med hänsyn till de praktiska kursernas stora betydelse, som bör starkare
betonas, ifrågasätter Lundby arbetarinstitut äfvensom Konungens befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län, att ett alldeles särskildt anslag
därför må ställas till Kungl. Maj:ts förfogande. Vendelsbergs föreläsningsanstalt,
som föreslår, att statsanslagets rubrik skall lyda: »anslag till populärvetenskapliga
föreläsningar i folkbildningssyfte eller allmännyttiga lärokurser»,
finner det särskildt ensidigt, att föreläsningsanstalterna finge anordna
för landsbygdens befolkning kurser i bokföring, landthushållning,

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 151 Raft. 4

Infordrade

yttranden.

26

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

skogs- och trädgårdsskötsel m. m. och för fabriksbefolkningen kurser i det,
som närmast hör till dess yrken o. s. v.

Med anledning af att de sakkunniga velat begränsa kretsen af de föreläsningsanstalter,
som skulle få anordna praktiska kurser, till sådana, hvilka erhålla
statsbidrag till 300 kronor och däröfver, anmärker Västra Sveriges folkbildningsförbund:
»Praktiska kurser behöfvas ofta bäst i de trakter, som
ligga aflägsna från kulturcentra, men som just dessa trakter sällan kunna
uppfylla villkor för högre statsanslag än minimum (enligt de sakkunnigas
förslag 200 kronor) skulle med den föreslagna bestämmelsen behofvet ej
afhjälpas där det är som mest trängande. Kurserna behöfva icke årligen
återkomma på samma plats. De kunna ordnas på olika platser år efter
år och borde åtnjuta ett särskildt anslag, som periodvis komme alla trakter
till godo».

De sakkunniga hafva vidare föreslagit, att direkt statsunderstöd bör utgå
med lägst 200 kronor, men att anstalter, hvilkas ortsunderstöd ej uppgår till
nämnda summa, må kunna genom centralbyråerna försöksvis under tre år
understödjas med mindre, mot ortsbidraget svarande belopp. Häremot anför
länsstyrelsen i Älfsborgs län, att bidrag af statsmedel öfver hufvud
knappast bör förekomma till föreningar, som ännu äro till sitt framtida
fortbestånd så osäkra som de, hvilka ej kunna uppbringa ett ortsbidrag af
200 kronor. Västra Sveriges folkbildningsförbund förmenar, att understöd
till ifrågavarande föreningar bör utgå i form af gratisföreläsningar, anordnade
af centralbyråerna, som därigenom kunde förvissa sig om att understödet
blefve effektivt och dessutom genom sina föreläsare erhålla kunskap
om förhållandena på platsen.

I samband härmed må anföras, att Vendelsbergs föreläsningsanstalt
föreslagit, att vid fördelning af anslaget hänsyn bör tagas till föregående
års åhörarantal.

I fråga om fordringarna på de anlitade föreläsarnas kompetens säger
sig Lundby arbetarinstitut hafva önskat bestämdare uttalanden och klarare
formulering än de sakkunniga gifvit.

Kostnaderna för föreläsningarna, särskildt i hvad de utgöras af föreläsarnas
reseersättning, beröras i flera af de inkomna yttrandena. Dessa behandla
särskildt förslaget att till Kungl. Maj:ts förfogande skulle ställas, åt
anslagets totalsumma, ett belopp af 10,000 kronor att genom centralbyrå
utbetalas som resekostnadsbidrag för föreläsare hos aflägset liggande anstalter,
med hälften af kostnaderna för resa med järnväg eller ångbåt i hvad de
öfverstiga 10 kronor. Konungens befallningshafvande i Älfsborgs län tvekar
om resebidrag öfver hufvud bör utgå, då detta dels komme att blifva mycket
ojämnt fördeladt, dels möjligen komme att försvaga omtanken om ett ekono -

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

miskt ordnande af resorna. Länsstyrelsen i Blekinge län förordar att ersättning
må utgå för resekostnader i allmänhet således äfven för skjutsresor.
Äfven Konungens befallningshafvande i Västerbottens län, såväl som samma
läns föreläsningsförbund, anser, att resekostnadsbidraget bör omfatta äfven
skjutsresor, då detta län har få järnvägsförbindelser och då ångbåtsresor under
den tid föreläsningarna pågå endast undantagsvis kunna förekomma. Till de
langa och dyrbara skjutsresorna kan icke landstinget, såsom de sakkunniga
föreslagit, bidraga väsentligt, då landstinget i nämnda län redan är starkt
betungadt med utgifter och ej kan årligen offra mer än 150 kronor inalles
på föreläsningsverksamheten. Äfven Värmlands föreläsningsförbund finner
skäligt, att understöd af förenämnda 10,000 kronor borde utgå för alla
slags resekostnader, men ej utlämnas genom centralbyråerna utan fördelas
på länsförbunden, som dessutom borde söka understöd af landstingen för
samma ändamål.

De sakkunniga hafva antydt, att vissa föreläsningsanstalter för att få
större statsbidrag upptagit fingerade utgiftsposter, samt hemställt, att sådant bör
vid länsstyrelsernas granskning af ansökningshandlingarna uppmärksammas
och anmärkas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner det svårligen möjligt
att inom länsstyrelsen, hvars granskning är rent formell, utöfva en
sådan kontroll; länsstyrelsen i Västerbottens län vill öfverlämna denna
kontroll åt den föreslagna statskonsulenten, och länsstyrelsen i Jönköpings
län anser det böra föreskrifvas, att föreningarnas ansökningar om bidrag
skola åtföljas af styrkt redogörelse med uttrycklig försäkran om att inga
fingerade poster förekomma.

Med anledning af de sakkunnigas önskemål, att ej flera än en föreläsningsanstalt
inom samma kommun må erhålla statsunderstöd annat än i
visst angifvet fall, uttalar sig öfverståthållarämbetet i Stockholm på anförda
grunder emot krafvet på förflyttning af någon af hufvudstadens föreläsningsanstalter
såsom villkor för fortsatt understöd. Västra Sveriges folkbildningsförbund
anför, att flera anstalter inom samma kommun kunna hafva
sitt berättigande särskild! som filialer. Man kan därvid tillämpa samma
system, som förbundet föreslagit beträffande ekonomiskt illa lottade föreningar,
d. v. s. understöd i tre år i form af gratisföreläsningar, ordnade
genom en centralbyrå. Lokalerna böra dock vara så aflägsna från hvarandra,
att de som regel hafva hvar sin åhörarkrets.

Hvad därefter angår centralbyråer och länsförbund har Västra Sveriges
folkbildningsförbund, som själf utöfvar centralbyråverksamhet, ansett, att
hvarje centralbyrå bör hafva sitt afgränsade verksamhetsområde. Alla inom
vederbörande byrås område förlagda statsunderstödda föreläsningsanstalter

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

skulle åläggas att till denna byrå årligen ingifva statistik samt dit vända sig
med sina anmärkningar och önskemål.

De sakkunniga hafva uttalat, att endast tre centrala förmedlingsanstalter
tills vidare behöfvas, och att nuvarande länsförbund och liknande
sammanslutningar icke böra åtnjuta understöd från statens sida i annan
män, än att länsförbunden för Norrbottens och Västerbottens län må, om
de sammanslås, kunna erhålla intill 500 kronor per år för föreläsningsförmedling
inom de båda nordligaste länen, med expedition i Luleå. Häremot
betonar centralstyrelsen i Värmlands län länsförbundens betydelse, isynnerhet
vid föreläsningsturnéer, och hemställer om ändring i de sakkunnigas
förslag i enlighet med anvisningar från samma läns föreläsningsförbund.
Detta förbund föreslår, att lokala anstalter, mer än 15 mil aflägsna
från centralbyrå, skola sammanslutas till länsförbund, som hvart annat
eller tredje år utge förteckning öfver inom länet bosatta föreläsare. Förbunden
skola anordna turnéer af föreläsare och betala åt föreläsaren hans
resa, vivre och logi, samt till lättnad för de längst bort liggande anstalterna
fördela kostnaderna mellan lokalföreningarna, som endast skulle hafva
att till föreläsaren utbetala det bestämda arfvodet. Äfven andra förslag, på
hvilka jag här ej kan ingå, hafva af nämnda förbund framlagts till en
fastare organisation af föreläsningsanstalterna uti länsförbund.

Det i Skaraborgs län och öfverhufvud i Västergötland arbetande Excelsiorförbundet
har i en särskild, af flera bilagor åtföljd inlaga lämnat utförlig
redogörelse för sin verksamhet som förmedlings- och centralanstalt
för föreläsningsverksamheten i dessa trakter och utvecklat, hvarför det anser
sig behöfva anslag af statsmedel. Dess gagnande verksamhet har vitsordats
af länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Förslaget om sammanslagning af de båda öfver-norrländska länsförbunden
till ett, med expedition i Luleå, såsom villkor för statsanslag, har
i båda länen mötts med gensägelse. Båda länsstyrelserna anse, att hvardera
länet krafvel- sitt eget särskilda förbund, beroende på olika ortsförhållanden,
stora afstånd, dåliga postförbindelser och på nödvändigheten,
att den ledande mannen i förbundet är val förtrogen med de lokala förhållandena
på hvarje föreläsningsort. Länsstyrelsen i Norrbottens län drager
i tvifvelsmål, att 500 kronor skulle vara tillräckligt för båda länens gemensamma
behof. Konungens befallningshafvande i Västerbottens län och
samma läns föreläsningsförbund finner ett anslag på 200 kronor ensamt
för detta läns behof vara lämpligt.

Förslaget att inom ecklesiastikdepartementet anställa en konsulent i
föreläsningsärenden har på alla håll upptagits välvilligt eller lämnats utan
anmärkning. Öfverståthållarämbetet i Stockholm ifrågasätter, att den för

29

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 216.

konsulentens arbete beräknade tiden skulle vara för rundligt tilltagen.
Hans arbete skulle kunna inskränkas till en kortare tid och någon nedsättning
i arfvodet därför kunna äga rum. A andra sidan påyrkar Värmlands
läns föreläsningsförbund, att konsulenten må aflönas bättre än föreslaget
är och då bör ägna hela sin tid åt sin uppgift. Bland annat bör
han tid efter annan närvara vid länsförbundens sammankomster för att där
sammanträffa med de lokala anstalternas ledande krafter, men behöfver icke
regelmässigt träffas en timme två dagar i veckan.

Beträffande den föreslagna konsulentens verksamhet har jag redan anfört
länsstyrelsens i \ ästerbottens län förslag angående skyldighet för
honom att undersöka, om fingerade utgiftsposter förekomma. Det må
tilläggas, att samma läns föreläsningsförbund framhåller, att konsulenten
ej må beifra en eventuell brist i öfverensstämmelsen mellan det verkligt
utförda programmet för årets fölreäsningar och det för ansökan om statsanslag
uppgjorda, detta på grund af svårighet särskildt i aflägsnare orter
att genomföra i alla detaljer just det tilltänkta programmet.

Beträffande de hittillsvarande inspektörerna, hvilkas afskaffande ifrågasatts
men dock ej föreslagits, anser länsstyrelsen i Uppsala, att de höra
bibehållas, och att för dem bör utarbetas en instruktion eller promemoria
att af länsstyrelsen samtidigt med förordnandet tillställas dem.

I detta sammanhang må anföras, att Konungens befallningshafvande
i Jönköpings län afstyrker de sakkunnigas hemställan, att föreläsningsanstalterna
icke skola vara skyldiga att till Konungens befallningshafvande
inlämna årsredogörelse.

De sakkunniga hafva uttalat, att centralbyråernas årliga föreläsningskataloger
böra innehålla litteraturförteckningar, som kostnadsfritt tillställas
hvarje statsunderstödd föreläsningsanstalt i riket. Härom anmärker Västra
Sveriges folkbildningsförbund att, då föreläsningsförteckningarna år efter
år äro tämligen lika, böra, sedan en fullständig förteckning med litteraturhänvisningar
tryckts, de följande endast upptaga'' hänvisningar till nya
ämnen eller nyutkommen litteratur, hvarvid den första förteckningen
tryckes i så stor upplaga, att den i mån af behof kan rekvireras allt framgent.
För täckande af kostnaderna tänker sig förbundet en årsafgift från
de lokala anstalterna af 2 kronor.

Sambandet mellan föreläsnings- och bokverksamheten har i öfrigt ej
i annan mån berörts i de inkomna yttrandena än att Konungens befallningshafvande
i Uppsala län finner önskvärdt, att litteratur öfver ämnen, som
behandlas i serier af föreläsningar på samma ort, må samtidigt eller tidi^ate
göras tillgänglig på orten.

so

Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Med anledning af de sakkunnigas formulär till ansökningshandling
för erhållande af statsbidrag har länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkt
att, då ansökan ingifves af anstalt i stad, bör upptagas löpande års kommunala
anslag jämte uppgift om det belopp, som anstalten ämnar söka
för nästkommande år. Då städernas budget som regel uppgöres först i
december, kan nämligen i en ansökan ingifven före den 15 november ej
bestämdt uppgifvas, hvad anstalten skall erhålla som kommunalt anslag
under nästa år.

Till sist må, i anledning af de sakkunnigas uttalade önskemål att utanordnade
statsbidrag måtte med minsta tidsutdräkt och utan kostnader
för mottagaren tillställas vederbörande anstalt genom länsstyrelsen, här
antecknas, att flera länsstyrelser i sina ingifna yttranden förklarat, att så i
verkligheten städse sker inom deras län.

Beparte- Då jag nu går att framlägga den uppfattning, jag själ! bildat mig i

mentschefen. föreliggande frågan, vill jag emellertid inledningsvis betona, att huru

man än organiserar föreläsningsverksamheten, hur frikostigt den än understödes
af det allmänna, kommer det dock innerst an på beskaffenheten af
de personer, som uppbära rörelsen, om densamma skall blifva till stort
och bestående gagn. Det fordras framsynthet och insikt om folkets andliga
och materiella behof hos de ledande männen, det fordras hos föreläsarna
kunskaper i allmännyttiga och intresseväckande ämnen och förmåga
att på ett lättfattligt och underhållande sätt framlägga dessa kunskaper,
det fordras slutligen praktiskt organisatoriskt sinne hos dem, som på de
särskilda orterna stå i spetsen för det lokala arbetet, så att de första att
af tillgängliga medel göra det bästa möjliga, att samverka med närliggande
lokala anstalter samt att öfver hufvud anordna föreläsningarna
så, att de blifva hvad de böra vara, ej blott en nyttig förströelse, utan
impulser till själf verk samhet och fortsatta studier. Allt detta kan man,
som sagdt, icke åstadkomma med yttre anordningar, om än till synes så
ändamålsenliga, men åtskilligt torde dock kunna uträttas i syfte att bibehålla
och förstärka den goda riktning, som i stort sedt utmärker den nuvarande
föreläsningsverksamheten.

Af alla de förslag och önskemål, som från sakkunnigt hall framkommit
i denna fråga, är det särskildt ett, som vunnit mitt lifliga intresse.
Jag syftar härmed på tanken att inom ecklesiastikdepartementet
anställa en konsulent, som vid fördelningen af statsanslaget skulle gå
departementschefen till banda och för öfrigt genom en rådgifvande och
granskande verksamhet öfvervaka och befrämja föreläsningsrörelsens utveckling.
Det är min tro att, om man blott finner den rätte mannen för

31

Kung!. May.ts K ad. Proposition Nr 21G.

denna befattning'', den skall blifva af det största gagn för ifrågavarande
viktiga gren af folkbildningsrörelsen, tillföra densamma en lifgifvande kraft
och förläna den erforderlig stadga. Vidare har jag känt mig tilltalad af
tanken att, utan att kringskära den frihet och den frivillighet, som dock
är föreläsningsrörelsens innersta lifsnerv, förläna de centrala byråerna en
något mera ledande ställning i förhållande till de lokala anstalterna än
som nu äger rum. Äfven detta torde vara ägnadt att bidraga till rörelsens
ändamålsenliga utveckling.

Efter dessa mera allmänna betraktelser vill jag till en början erinra
om det utlåtande i fragan, som giordes vid 1910 års folkbildningsmöte,
och för hvilket jag redan förut (sid. 11) redogiort. De väsentligaste
önskemål och anmärkningar, som där fingo sitt uttryck, torde kunna
sammanfattas så:

Ä) Beträffande organisationen: Anställande af en föreläsningskonsulent
i ecklesiastikdepartementet, anslag till centralbyråerna för anordnande af
serieföreläsningar och stödjande af nybildade föreningar, anslag äfven
åt andra centrala, i folkbildningssyfte arbetande organisationer för anordnande
ai föreläsnings- och undervisningskurser, allmännare sammanslutning
af lokalföreningarna i ortsförbund, anordnande af kurser i föreläsningskonstens
teknik.

B) Angående den lokala verksamheten: klätt att med större frihet
fördela föreläsningarna under föreläsningsterminen, framskjutande af tiden,
inom hvilken ansökan om statsbidrag skall inlämnas, från den 1 oktober
till den 15 november, ökad samverkan med folkbiblioteken, arbete för
bokspridning, pekuniär ersättning åt anstalternas föreståndare för deras
arbete.

Såsom af det föregående framgår hafva de sakkunniga, Indika haft att
behandla frågan i hela dess vidd, tagit största hänsyn till flertalet sålunda
framställda önskemål och anmärkningar. I några fall hafva emellertid
dessa icke vunnit direkt understöd, såsom med afseende på frågan om anordnande
al serieföreläsningar genom centralbyråerna, anslag åt centralorganisationer,
som icke direkt tillhöra föreläsningsverksamheten, samt anordnande
af kurser i föreläsningskonstens teknik. Jag skall tillåta mig att
om dessa, punkter yttra några ord, innan jag går att i hufvudsaklig anslutning
till de sakkunnigas framställning framlägga mina förslag i ämnet.

£ Hvad angår den af folkbildningsmötet väckta frågan om anordnande
af serieföreläsningar genom centralbyråerna — jag återkommer strax
till spörsmålet, om serieföreläsningar öfver hufvud taget kunna anses önskvärda
— vill jag uttala den meningen att, om ändrade bestämmelser

32

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

angående föreläsningarna blifva utfärdade, på sätt jag i det följande vill
föreslå — bestämmelser som åsyfta ökad frihet i fråga om formerna för
föreläsningsverksamheten —- man torde böra afvakta verkningarna häraf,
innan man gifver sig in på den af folkbildningsmötet föreslagna nyheten.

Beträffande tanken på anslag åt andra centrala organisationer, som
arbeta i folkbildningssyfte, än nämnda centralbyråer, för anordnande^ af
sammanhängande föreläsnings- och undervisningskurser, så har denna fråga
af de sakkunniga så vidt jag funnit endast så till vida upptagits till
pröfning, att de ansett hvarje förening eller institution jämväl sadana
med andra uppgifter — höra erhålla statsbidrag för föreläsningsverksamhet,
därest den uppfyller för statsbidrags åtnjutande i allmänhet fastställda
villkor.

Jag ansluter mig härutinnan till de sakkunniga och vill i detta sammanhang
påpeka, att redan nu hvarje i folkbildningssyfte arbetande sammanslutning,
äfven om den vid sidan däraf arbetar för andra uppgifter,
kan erhålla statsbidrag, om den uppfyller bestämmelserna härför. Med den
större frihet i formerna, som jag i det följande vill föreslå, skulle det dock
för framtiden ställa sig lättare för dylika föreningar att komma i åtnjutande
af statsunderstöd än nu är fallet.

Till spörsmålet om kurser i föreläsningskonstens teknik ställa sig de sakkunniga
ganska reserverade. Bristen på kompetenta föreläsare synes mig
dock vara en af de mest framträdande och oftast anmärkta uti föreläsningsrörelsen.
Det förefaller mig därför, som om lämpliga medel att
afhjälpa denna brist borde uppsökas och åtgärder i sådan riktning understödjas.
Jag anser äfven, att med det ökade anslag till centralbyråer, som
jag i enlighet med de sakkunnigas förslag ämnar föreslå, eu eller annan
af dessa byråer lämpligen kunde göra försök med anordnandet af dylika
kurser, så att man blefve i tillfälle att bilda sig en positiv uppfattning
om hvad därmed kunde vinnas.

Jag öfvergår nu till de sakkunnigas särskilda hemställanden och i
anledning däraf gjorda erinringar samt följer därvid samma uppdelning
som i det föregående.

I fråga om syftet med föreläsningarna har jag ingen invändning emot
de sakkunnigas framställning (sid. 14). Jag finner det alltså icke nödigt
att i anslagets rubrik bibehålla orden: »i folkbildningssyfte». Vidare ansluter
jag mig till deras med folkbildningsmötets resolution öfverensstämmande
förslag, att föreläsningarna må kunna anordnas med större frihet
än hittills. De sakkunniga hafva framhållit, att den nuvarande allmänna
bestämmelsen om att föreläsningarna skola anordnas »i väl afpassade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

33

kurser» måste anses afse s. k. serieföreläsningar samt på anförda skäl —
hufvudsakligen svårigheten att sammanhålla åhörarna — uttalat, att en
generell dylik bestämmelse icke är lämplig. Däremot påpeka de sakkunniga,
att om frihet gifves att sammantränga föreläsningarna på kortare
tid än som nu är händelsen — nu äro »visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader» föreskrifna — serieföreläsningar kunna vara
till största gagn och äro värda all uppmuntran. Vidare påpekas, att
lämpliga platser för serieföreläsningar företrädesvis äro till finnandes i
orter med sammanträngd befolkning, medan däremot på andra platser
spridda föreläsningar äro att föredraga. De sakkunniga förorda därför
större frihet med afseende å formerna, så att man må kunna efter orternas
olika förhållanden inrätta sig på ändamålsenligaste sätt. I enlighet
med detta de sakkunnigas uttalande, hvilket jag, som sagdt, i allo biträder,
skulle jag vilja föreslå, att för framtiden i denna kardinalpunkt skall
gälla följande bestämmelse: föreläsningarna skola så anordnas att de,
efter ortens förhållanden, antingen jämnt fördelas öfver föreläsningsåret
eller ock helt eller delvis sammanföras till kurser på kortare tid.

Likaså finner jag, för tillgodoseende i någon mån af kraf ven på
en omläggning af föreläsningsrörelsen i praktisk riktning, lämpligt att på
orter, där tillfälle ej finnes till elementära praktiska kurser för vuxna, en
viss del af för föreläsningsverksamhet tillgängliga medel kan få användas
för dylika kurser uti ämnen sådana som svenska språket, räkning, kommunalkunskap,
bokföring, hälsovård, barnavård o. d. Denna del finner jag
lämpligast kunna begränsas till en tredjedel af sammanlagda stats- och
ortsbidraget och böra få användas på detta sätt utan att nådigt medgifvande
därtill särskild! inhämtas. Kontroll öfver dessa kurser torde kunna
ernås på samma sätt som öfver föreläsningarna, d. v. s. genom granskning
af den redogörelse och den arbetsplan, som skola vidfogas ansökan om statsbidrag.
På de grunder, som anförts af Västra Sveriges folkbildningsförbund,
(sid. 26) anser jag, att den föreslagna begränsningen af rätten att på detta
sätt använda föreläsningsmedel till anstalter, som åtnjuta statsbidrag till
belopp af minst 300 kronor, bör bortfalla. Däremot finner jag, åtminstone
för närvarande, ej nödvändigt att sätta i fråga ett särskild! anslag för dylika
understöd. I sådant afseende torde erfarenheterna af den nu föreslagna
ändringen böra afvaktas.

Mot det såsom regel föreslagna minimibeloppet af 200 kronor
åt föreläsningsanstalt, som skall åtnjuta bidrag af statsmedel, har
jag intet att erinra. Jag finner äfven lämpligt att, på sätt de sakkunniga
hemställt, sådana anstalter, hvilkas respektive ortsunderstöd
ej uppgår till 200 kronor, må försöksvis under tre år genom veder Biliang

till Riltsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 151 Höft. 5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

hörande centralbyrå kunna erhålla högst lika stort belopp af statsmedel,
som ortsbidraget utgör. Härigenom kan ett ortsintresse, som i
begynnelsen till följd af en måhända naturlig tröghet ej framträder med
tillräcklig styrka, få tid på sig att växa till och visa, om utvecklingsmöjligheter
finnas. Saken torde lämpligen kunna ordnas så, att det belopp,
som Kungl. Maj:t finner skäligt tilldela en sådan anstalt, ställes till
vederbörande centralbyrås förfogande för anstaltens räkning att användas
på sätt jag i det följande skall angifva. De medel, som på detta sätt
skulle tagas i anspråk, torde kunna begränsas till det af de sakkunniga
angifna belopp, högst 3,000 kronor för år; därmed bör understöd kunna
lämnas åt omkring ett 20-tal anstalter årligen. Af Västra Sveriges folkbildningsförbund
har föreslagits, att detta understöd skulle utgå i form af
föreläsningar, anordnade af centralbyråerna utan kostnad för lokalanstalten.
Jag finner detta förslag tilltalande så till vida, som därigenom en närmare
förbindelse skulle åstadkommas mellan centralbyrån och anstalten. Därmed
skulle visserligen i någon man brytas mot principen att föreläsningsanstalterna
själfva få välja sina föreläsare, men endast i hvad det gäller
statsunderstödet, då ju de öfriga medlen finge fritt användas. För att
gifva centralbyråerna tillfälle att tillämpa nämnda system utan att ändock
nödga dem därtill, vill jag föreslå, att understödet må enligt centralbyrås
bepröfvande kunna gifvas antingen i penningar eller i form af dylika gratisföreläsningar
för en understödsbeloppet motsvarande summa.

Hvad angår kostnaderna för föreläsningarna har det väckt min uppmärksamhet,
att de sakkunniga icke upptagit något förslag om begränsning
uppåt för föreläsarens vivre och logi, ehuru en sådan begränsning till
högst 10 kronor per dag är tillämpad åtminstone af en af våra föreläsningsbyråer.
Jag anser, att centralbyråerna böra åläggas att föreskrifva
de i deras kataloger upptagna föreläsare nämnda maximum, under framhållande
tillika att endast verkligt häfda kostnader få debiteras.

De sakkunnigas förslag om att till lättnad för aflägsna och ekonomiskt
mindre bärkraftiga orter staten skulle träda emellan genom att betala
hälften af det belopp, hvarmed resekostnaden — hänned afses endast
de direkta utgifterna för biljetten — öfverstiger 10 kronor, har kritiserats
från olika håll därför, att ersättningen enligt förslaget endast afser järnvägs-
och ångbåtsresor (af hvilka de senare mera sällan förekomma under
denna verksamhet! men icke skjutsresor. Det synes mig på de grunder,
som anförts och till hvilka jag tillåter mig hänvisa (sid. 26, 27), skäligt, att
äfven skjutsresor få inräknas, om sådan ersättning öfver hufvud skall
utgå, hvilket jag för min del finner så mycket mera lämpligt, som det torde
vara just i dessa fattiga och från landets kulturcentra aflägsna trakter som

35

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

behofvet af folkbildningens höjande lärer framträda starkast. Om staten,
såsom man tänkt sig, endast skulle ersätta en mindre del af resekostnaderna
och de lokala föreningarna själfva få bära den ojämförligt större

delen, torde man icke behöfva befara, att de senare af utsikten att möj ligen

framdeles erhålla en obetydlighet af sina utgifter ersatta skulle förledas
att planlägga sin föreläsningsverksamhet på ett oekonomiskt sätt.

De sakkunnigas förslag synes mig vidare ur den synpunken innebära
någon orättvisa, att föreningar, som kanske fått vidkännas ganska betydliga
resekostnader för sina föreläsare, icke skulle få något understöd för

sådana kostnader annat än i de fall, då de begagnat sig af så aflägset

boende föreläsare, att resekostnaden öfverstigit 10 kronor. Mig synes, som
om en rättvisare och jämnare fördelning af det ifrågasatta understödet skulle
erhållas, om den sammanlagda kostnaden under året för ersättning till föreläsarnas
resor uppdelas på antalet hållna föreläsningar samt understöd af
statsmedel tilldelas med hälften af det belopp, hvarmed resekostnaderna
i genomsnitt för hvarje föreläsning öfverskjuta en viss summa. Denna
summa synes mig lämpligen kunna sättas försöksvis till 8 kronor, hvilket
vid denna beräkning torde kunna anses ungefärligen motsvara det belopp
af 10 kronor, de sakkunniga vid sitt beräkningssätt ansett skäligt. Härvid
bör vidare iakttagas, att vid alla s. k. turnéer, eller då föreläsare under
en resa från sin hemort och tillbaka håller mera än en föreläsning, resekostnaden
bör uppdelas på de olika föreläsningarna. Om i en föreläsningsanstalt
under året hållits exempelvis 20 föreläsningar och utbetalats
en sammanlagd reseersättning af 240 kronor, så skulle anstalten enligt
det af mig framlagda förslaget hafva att utfå 40 kronor i statsunderstöd,
motsvarande hälften af skillnaden mellan 8 X 20 = 160 kronor och 240
kronor. Emellertid torde, såsom ock de sakkunniga tänkt sig, endast mera
aflägset liggande och på grund af befolkningens gleshet eller af andra
orsaker ekonomiskt mindre bärkraftiga föreningar böra komma i åtnjutande
af här ifrågavarande statsbidrag.

Gifvetvis komma dock från många håll anspråk på dylikt understöd
att framkomma, anspråk som det kan blifva svårt att afvisa, om icke en
begränsad summa står till förfogande för ändamålet. En sådan begränsning
anser jag nödvändig. Det af de sakkunniga för ändamålet förordade
belopp, 10,000 kronor, synes mig emellertid väl högt.

De resekostnader, för hvilka mindre bärkraftiga anstalter enligt det
föregående skulle kunna få någon ersättning af statsmedel, kunna ju icke
vara till siffran kända förr än med utgången af året. Anspråk på statsunderstöd
för det gångna årets resekostnader lära således icke kunna ingifvas
till Ivungl. Maj:t förr än sedan ansökningarna om statsunderstöd

36

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 216.

för föreläsningsverksamheten för det kommande året redan inlämnats, enligt
förslaget senast den 15 november. Det till bidrag för resekostnader afsedda
beloppet skulle således antagligen komma att utdelas senare än det
egentliga anslaget för föreläsningsverksamhetens stödjande.

Om jag än i princip ansluter mig till den nu dryftade punkten i förslaget,
anser jag mig dock icke böra föreslå, att i anslagssumman för
år 1912 beräknas något belopp såsom bidrag till ersättande af resekostnader
under år 1911. Hela den föreslagna omläggningen af föreläsningsverksamheten
är ju afsedd att träda i tillämpning först från och med
år 1912, och de lokala anstalterna hafva ju i sin budgetsplan för innevarande
år icke kunnat beräkna något ytterligare bidrag af statsmedel
utöfver det de redan erhållit. Vid bestämmandet af statsanslaget för år
1913 synes mig emellertid hänsyn böra tagas till här berörda behof af
medel till understöd åt vissa anstalter, och torde också till dess en utredning
om det belopp, som för ändamålet blir erforderligt, kunna utföras.

Eu föreskrift att de ekonomiska mellanhafvandena mellan föreläsare
och anstalter skola regleras genom centralbyråerna anser jag, i likhet mod
de sakkunniga, af praktiska skäl svår att genomföra. Däremot böra centralbyråerna
i görligaste mån utöfva kontroll öfver att icke vid genom
deras förmedling anordnade föreläsningar större honorar fordras och
betalas än hvad i byråförteckningen angifvits såsom dels i allmänhet, dels
eventuellt för särskilda föreläsningar gällande. Lokalanstalterna, som ju
hafva tillgång till centralbyråernas förteckningar öfver föreläsarna, böra
icke underlåta att bringa till vederbörande centralbyrås- kännedom, om
föreläsare skulle framkomma med högre anspråk än som i förteckningen
angifves.

De sakkunniga hafva uttalat, att föreståndare för lokal anstalt bör i
mån af omfattningen utaf hans arbete och därmed förenade pekuniära
uppoffringar kunna tillerkännas någon ersättning. Dylik ersättning utgår
i många fall redan nu, om än i allmänhet med ganska obetydliga belopp.
För min egen del anser jag obetingadt lyckligast, om vederbörande anstalt
kan till föreståndare finna en person, som af intresse för saken utan
hvarje godtgörelse arbetar för anstalten. Fall kunna emellertid förekomma,
kanske ej så sällan, då ett mindre arfvode icke kan anses annat än skäligt
eller till och med oundgängligt. Om jag således icke kan helt motsätta
mig, att medel för föreläsningsverksamheten i någon mån användas till
godtgörande af föreståndares arbete, anser jag dock såsom regel riktigast,
att föreståndarskapet är oatiönadt, och att, där undantag härifrån måste
ske, gränserna för denna princips öfverskridande blifva synnerligen snafva.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 216. 37

Det synes lämpligen kunna uppdragas åt den föreslagna konsulenten att
vaka häröfver.

Beträffande det af de sakkunniga berörda förhållandet, att fingerade
utgiftsposter någon gång förekomma i de lokala anstalternas uppgifter,
är jag af den meningen, att visserligen länsstyrelserna — såsom Konungens
befallningshafvande i Kopparbergs län anmärker — svårligen kunna kontrollera,
att sådana utgiftsposter ej upptagas, men torde de genom lämpliga
föreskrifter i instruktion för af dem förordnade inspektörer kunna sörja
för att genom deras försorg dylikt såvidt möjligt förekommes.

Jag instämmer i de sakkunnigas mening att föreläsningsanstalt, som
åtnjuter statsunderstöd, bör åläggas att anordna minst 12 föreläsningar
årligen — det minsta antal som nu förekommer har uppgifvits till 8—9.
Om minimibidraget sättes till 200 kronor och minimibudgeten sålunda
till 400 kronor, bör detta utan svårighet låta sig göra. Visserligen är
medelkostnaden per föreläsning för närvarande beräknad till 39 kronor,
hvilket för 12 föreläsningar gör 468 kronor, men dels torde densamma
genom det föreslagna resebidraget, när detta tillkommer, kunna något nedbringas,
dels lära i allmänhet de på enskild väg sammanbragta medlen
något öfverstiga statsbidraget, och slutligen må de minsta anstalterna tillse,
att de genom användande af billigare krafter, i den mån det är nödvändigt,
lyckas få sin budget att gå ihop.

I fråga om det fall, att föreläsningar anordnas på olika platser inom
samma anstalts verksamhetsområde, anser jag att, därest detta utgöres af
en kommun, frihet må råda att växla lokal, såsom nu ofta sker, då föreläsningarna
på landsbygden förläggas till skolhusen i olika delar af en
församling. Endast i undantagsfall och på därom framställd ansökning synas
mig två eller flera mindre kommuner i detta afseende kunna få betraktas
såsom ett föreläsningsområde. I regel bör ej heller mer än en föreläsningsanstalt
inom en och samma kommun åtnjuta statsanslag. Mot utfärdande af
bestämda föreskrifter i denna riktning hyser jag dock betänkligheter; genom
införande af den sakkunniga pröfning af ansökningarna, som efter upprättande
af konsulentbefattningen skulle komma dessa till del, torde de af
de sakkunniga antydda olägenheterna kunna på den godvilliga öfverenskommelsens
väg undanröjas.

De sakkunnigas förslag angående centralbyråer och länsförbund torde
vara den punkt, där meningarna mest gå i sär. För min del biträder jag
de sakkunnigas mening, att en centralisering af förmedlingsarbetet till en
byrå ej vore lycklig, samt att bibehållandet af centralbyråerna i Stockholm,
Göteborg och Lund är obetingadt lämpligt. Däremot kan jag icke, på
de grunder som anförts uti förut (sid. 28) omnämnda yttranden från våra

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

båda nordligaste län, anse, att en sammanslutning af dåvarande länsförbund
vore önskvärd. Om föreläsningsrörelsens utveckling visar nödvändigheten
eller lämpligheten af en särskild centralbyrå för hela Norrland
— hvilket dock för lång tid framåt synes mindre sannolikt — så lärer
en dylik centralbyrå icke böra och ej heller behöfva blifva utan statsanslag.
Men att emot de intresserades å orten egen önskan framtvinga
en gemensam institution för de bägge nordligaste länen torde icke vara att
anbefalla.

I fråga om länsförbunds och liknande sammanslutningars verksamhet
kan jag icke finna annat än att goda skäl anförts för att denna i
vissa fall må kunna understödjas äfven af statsmedel, där tillräckligt understöd
från de lokala anstalterna samt från landstingen ej kunnat beredas.
För att tillbakahålla öfverdrifna anspråk har jag emellertid tänkt
mig, dels, såsom jag nyss antydde, att understöd till dylika sammanslutningar
bör vara undantag, ej regel, dels ock att understödets belopp i allmänhet
ej bör öfverstiga 100 kronor. I några fall torde dock ett högre
belopp erfordras. Detta har särskildt angifvits vara fallet hvad Västerbottens
län angår, och beloppet af det statsunderstöd, som för detta förbund
behöfves, har angifvits till 200 kronor. Norrbottens läns förbund
har redan i tre år åtnjutit 300 kronor i anslag och torde fortfarande vara
i behof af minst samma belopp. Jag anser, som sagdt, att icke blott dessa utan
möjligen äfven några andra förbund kunna befinnas vara af sådan betydelse
för föreläsningsverksamheten inom det område, där de verka, att de äro förtjänta
af bidrag för sitt arbete ur den för understödjande af centrala anstalter
reserverade delen af statsanslaget. Förbunden kunna ju dels genom
praktiskt anordnande af turnéer, särskildt i glest befolkade trakter, dels
genom uppammande af intresse för föreläsningarna, där sådana ännu ej
hållits, dels genom framdragande af lokala krafter i föreläsningsarbetets tjänst
och slutligen genom utbytet af praktiska erfarenheter mellan de vanligen
två gånger om året samlade representanterna för föreläsningsföreningarna
verka i hög grad nyttigt. Jag delar visserligen de sakkunnigas mening, att
egentliga föreläsningsbyråer, med alla en centralanstalts uppgifter ej behöfvas
till större antal än de tre ofvan nämnda i Stockholm, Göteborg och
Lund, men anser på anförda skäl icke möjligheten böra afskäras för länsförbunden
att, i den mån så kan finnas nödigt och nyttigt, erhålla understöd
af statsmedel. De böra dock naturligtvis afhålla sig från att ingripa
på områden, som måste anses särskildt tillkomma de egentliga centralbyråerna.
Fördelningen af dessa understöd bör lämpligast ske efter undersökning
och förslag af föreläsningskonsulenten.

39

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Beträffande förslaget om inrättandet af en konsulentbefattning — det
enligt min mening viktigaste momentet i de sakkunnigas förslag — är det
med tillfredsställelse som jag konstaterar, att detsamma i denna punkt
mötts af ett enstämmigt gillande. Jag har också redan förut tillkännagifvit
min anslutning till förslaget härom. De föreslagna bestämmelserna
om konsulentens åligganden anser jag lämpliga och ansluter mig äfven till
åsikten, att den utsedde personen ej nödvändigtvis behöfver vara bosatt i
hufvudstaden. Befattningen synes mig böra tillsättas för kortare tid, då
det kan vara af vikt att genom ombyte af innehafvare tillgodose önskemålet
af att nya impulser få göra sig gällande. Konsulentens arfvode
föreslår jag, i enlighet med de sakkunnigas hemställan, till 2,000 kronor
för år. Öfverståthållarämbetets uppfattning, att detta arfvode skulle vara
väl rikligt, kan jag ej dela. Ty om än den egentliga tjänstgöringen i departementet
ej blir så betydande, blir i stället konsulentens korresponderande
verksamhet utsträckt öfver hela året och säkerligen mycket omfattande.
Något särskildt anslag för expenser och resor anser jag icke behöfligt.
Då konsulenten skulle komma att tjänstgöra i departementet såsom
särskild föredragande af ärenden rörande populärvetenskapliga föreläsningar
samt i öfrigt hafva att fullgöra åtskilliga åligganden af öfvervägande
departemental natur, torde de expenser, som stå i sammanhang med hans
verksamhet, böra utgå af det under riksstat ens åttonde hufvudtitel uppförda
förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. Hvad beträffar
konsulentens resekostnader anser jag skäligt, att han åtnjuter rese- och
traktamentsersättning enligt tredje klassen i gällande resereglemente för de
resor, han enligt af departementschefen godkänd plan kan komma att företaga,
samt därjämte, därest han icke är bosatt i hufvudstaden eller dess
omedelbara närhet, äfven för den tid, han tjänstgör i departementet. De
konsulenten för ifrågavarande resor, eventuellt vistelse i hufvudstaden, tillkommande
ersättningar torde höra utgå af det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda förslagsanslaget: rese- och traktamentspenningar.

Beträffande den lokala inspektionen af föreläsningsanstalterna anser
jag, att de nuvarande af länsstyrelserna utsedda inspektörerna böra bibehållas,
och ansluter mig till den af Konungens befallningshafvande i Uppsala
län''uttalade meningen, att en särskild instruktion bör för dem utarbetas
att tillställas dem samtidigt med det årliga förordnandet. Saknaden
af en sådan instruktion har säkerligen medverkat till, att inspektörernas
verksamhet hittills på sina håll varit af ringa betydelse.

Föreläsningsanstalterna torde böra förpliktas att vid ansökning om

40

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

statsunderstöd foga redogörelse för sin verksamhet i två exemplar, och
torde det ena böra stanna i Konungens befallningshafvandes förvar.

Hvad angår de sakkunnigas förslag om åliggande för centralbyrå att
upprätta litteraturförteckningar, som skulle införas i byråns föreläsningskatalog,
förefaller det mig, som om det vore möjligt att utfinna ett mera
praktiskt sätt än att alla tre byråernas kataloger, som enligt förslaget
skulle kostnadsfritt tillställas alla statsunderstödda föreläsningsanstalter i
riket, skulle år efter år upptaga hvar sin litteraturförteckning, hvilken
naturligtvis i stort sedt blefve tämligen enahanda. Sannolikt skulle genom
den af mig antydda förenkling kostnaderna för ifrågavarande litteraturförteckningar
kunna något nedbringas. Å andra sidan lärer emellertid
arbetet med sammanförandet af desamma till en enda blifva ganska betungande
och måhända medföra särskilda utgifter. Med hänsyn dels härtill,
dels ock till mitt nyss framställda förslag om understöd jämväl åt
vissa länsförbund och liknande sammanslutningar ur den del af statsanslaget,
som utgår till centrala anstalter, vågar jag icke förorda någon
ändring i de sakkunnigas förslag, att det hittills för ändamålet utgående
beloppet, 8,000 kronor, måtte höjas till 10,000 kronor.

De sakkunnigas hemställan, att högsta till centralbyrå utgående belopp
skulle fixeras till 4,000 kronor, anser jag icke påkalla någon särskild framställning
från min sida. Då det är fråga om fördelning af ett förhållandevis
så obetydligt belopp som 10,000 kronor mellan ett fåtal anstalter, synes
mig redan i de angifna faktorerna ligga en tillräcklig begränsning.

De sakkunniga hafva med styrka framhållit vikten af att föreläsningsanstalterna
samverka med och deltaga uti biblioteksrörelsen. Att denna
samverkan är af allra största betydelse erkännes från alla håll och
ligger för öfrigt i öppen dag, då ju syftemålet med föreläsningarna främst
är att gifva impulser till själfverksamhet. Det gäller blott att finna fullt
lämpliga former. Och det torde bli en af föreläsningskonsulentens icke
minst viktiga uppgifter att, sedan den inom ecklesiastikdepartementet pågående
utredningen i folkbiblioteksfrågan afslutats och förslag i anledning
häraf utarbetats, bidraga till det närmande mellan föreläsnings- och biblioteksverksamheten,
som redan nu framstår såsom bästa grundvalen för ett
verkligt framgångsrikt arbete på den fria folkbildningens fält. Emellertid
anser jag lämpligt, att bland villkoren för åtnjutande af bidrag af statsmedel
åt föreläsningsanstalt upptages skyldighet att, i den mån förhållandena
påkalla och medgifva, söka verka för lättare tillgång till sådan
litteratur, som har samband med hållna föreläsningar.

Utöfver hvad jag nu anfört, har jag intet väsentligt att erinra mot

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

de sakkunnigas förslag. Möjligt är ju, att det i tillämpningen skall visa
sig nödigt att vidtaga smärre jämkningar däri.

Innan jag afslutar min framställning anser jag mig böra påpeka, att
det nu för statsbidrags utgående gällande villkor dels, beträffande centrala
anstalter, att desamma tillhandahålla lokala anstalter passande åskådningsmateriell,
dels, i fråga om lokala anstalter, att de förfoga öfver tillräcklig
och passande undervisningsmateriell, icke upptagits i de sakkunnigas förslag
till villkor och bestämmelser. De sakkunniga hafva icke anfört något
skäl för denna sin.åtgärd. Enligt hvad jag inhämtat lärer det emellertid
i berörda afseende förhålla sig så, att nyss anförda, nu gällande
bestämmelser i allmänhet icke upprätthållits. I regel hafva nämligen föreläsarna
själfva medfört skioptikonbilder, planscher samt kemisk och fysikalisk
demonstrationsmateriell, så att centralbyråerna endast i undantagsfall
behöft gorå något i berörda afseende. Hvad däremot de lokala anstalterna
angår, hafva dessa i allmänhet, med undantag af arbetarinstituten
i de större städerna, icke haft någon undervisningsmateriell att tillgå.
Skioptikonapparater finnas dock vid de flesta lokala anstalter. Under sådana
förhållanden synes mig här åsyftade bestämmelser icke behöfva intagas
bland villkoren för 1912 års statsanslag.

Med den ställning jag, enligt hvad jag förut yttrat, intager till den
föreliggande frågan skulle för genomförande af de utaf mig förordade förändringar
för år 1912 erfordras en förhöjning af det nu utgående anslaget,
235,000 kronor, med dels 3,000 kronor för understöd åt nybildade
anstalter med otillräckligt ortsunderstöd, dels 2,000 kronor till arfvode åt
föreläsningskonsulenten, dels slutligen 2,000 kronor för ökning af den del
af anslaget, som utgår till centrala anstalter, eller således" till 242,000
kronor. Då emellertid den omläggning af föreläsningsrörelsen, som förslaget
innebär, kan förväntas gifva verksamheten en stöt framåt, vågar
jag nu icke till fullo vidhålla den uppfattning, jag uttalade till statsrådsprotokollet
för den 13 januari 1911, att, bortsedt från af de sakkunnigas
förslag uppkommande kostnader, någon ökning af anslaget till populärvetenskapliga
föreläsningar icke torde behöfva ifrågasättas. En höjning
af anslagets slutsiffra till 245,000 kronor torde dock göra till fylles, helst
som genom nyssnämnda ökning i anslaget för understödjande af nybildade
anstalter med otillräckligt ortsunderstöd ett mindre belopp, som hittills
användts för, praktiskt sedt, motsvarande ändamål, kommer att
frigöras.

Bihang till Rilcsd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 151 Höft.

6

42

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 216.

Beträffande de lokala anstalterna och föreningarna torde, i anslutning
till hvad jag förut yttrat, för åtnjutande af statsbidrag böra uppställas
följande villkor och bestämmelser:

att understödsbelopp till föreläsningsanstalt icke får öfverstiga 3,000
kronor och i allmänhet ej understiga 200 kronor; dock att Kungl. Maj:t må
äga att, där förhållandena därtill föranleda, under högst tre på hvarandra
följande år för nybildad föreläsningsanstalt anvisa ett mindre understödsbelopp
än det senast angifna;

att kommuner eller enskilda för anordnande af sådana föreläsningar
tillskjuta minst lika mycket som staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager föreståndare
och lärare;

att föreläsningarna skola så anordnas att de, efter ortens förhållanden,
antingen jämnt fördelas öfver föreläsningsåret eller ock, helt eller delvis,
sammanföras till kurser på kortare tid;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för ifrågavarande
undervisning lämpliga lärarkrafter;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna;

att det skall åligga styrelse för föreläsningsanstalt att, i den mån
förhållandena sådant påkalla och medgifva, verka för att litteratur, lämpad
efter föreläsningarnas innehåll, hålles tillgänglig å orten;

att anstalten skall vara skyldig att underkasta sig de villkor och
kontroller, som i öfrigt af Kungl. Maj:t pröfvas nödiga och lämpliga.

Med stöd af det anförda får jag nu hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes
föreslå Riksdagen

att för understöd under de af mig angifna villkor åt anstalter och
föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, på extra stat
för år 1912 bevilja ett anslag af 245,000 kronor, af hvithet anslag dels
högst 10,000 kronor må kunna på de villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer,
användas till understöd åt centralbyråer och, undantagsvis, äfven åt andra
sammanslutningar för förmedling af dylika föreläsningar, dels 2,000 kronor
må användas till arfvode åt en särskild föredragande för föreläsningsärenden
inom ecklesiastikdepartement, tillika konsulent för föreläsningsverksamheten,
dels ock högst 3,000 kronor må, i enlighet med af Kungl.
Maj-.t fastställda villkor, kunna användas för understöd åt sådana nybildade
anstalter, hvilkas ortsbidrag ej uppgår till 200 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

43

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas
proposition i ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Bilaga.

Kung!. Maj:ts nådiga kungörelse

angående understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningskurser i folkbildningssyfte;

gifven Stockholms slott den 18 juni 1910.

Vi GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung,
gorå veterligt: att, sedan Vi föreslagit Riksdagen att till understöd under
vissa angifna villkor åt sådana anstalter och föreningar, som anordnade
populärvetenskapliga föreläsningskurser i folkbildningssyfte, på extra stat
för år 1911 bevilja ett anslag af 235,000 kronor, af hvilket anslag dock
högst 8,000 kronor skulle kunna, på de villkor Vi bestämde, användas till
understöd åt sådana centrala anstalter, som förmedlade föreläsningar af
ifrågavarande slag, och som åt lokala anstalter för sådana föreläsningar
tillhandahölle passande åskådningsmateriell, har Riksdagen i skrifvelse den
30 maj 1910 angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel anmält, att Riksdagen, med bifall till Vår förevarande framställning,
till understöd under de af Oss föreslagna villkor åt sådana anstalter
och föreningar, som anordnade populärvetenskapliga föreläsningskurser
i folkbildningssyfte, på extra stat för år 1911 beviljat ett anslag
af 235,000 kronor, af hvilket anslag dock högst 8,000 kronor skulle kunna,
på de villkor Vi bestämde, användas till understöd åt sådana centrala
anstalter, som förmedlade föreläsningar af ifrågavarande slag och som åt
lokala anstalter för sådana föreläsningar tillhandahölle passande åskådningsmateriell; varande

de af Oss för åtnjutande af förstberörda understöd föreslagna
villkor följande:

att understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt eller förening,
endast får afse föreläsningskurser af nämnda slag och icke får öfverstiga
3,000 kronor för år räknadt;

att kommuner eller enskilda för anordnande af sådana föreläsningskurser
tillskjuta minst lika mycket som staten;

att anstaltens angelägenheter vårdas af en styrelse, som antager föreståndare
och lärare;

att föreläsningarna ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser; dock att, hvad

45

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

beträffa!'' anstalt, som har sin verksamhet å landsbygden eller dels i stad,
dels å landet, Vi äga att härutinnan göra de eftergifter, som omständigheterna
kunna påkalla;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarkrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriell;
er

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna; samt

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta sig de
villkor och kontroller, som i öfrigt af Oss pröfvas nödiga och lämpliga.

Vid föredragning häraf hafva Vi, som på särskilda före den 1 november
1910 till Oss ingifna ansökningar vilja fatta beslut om tilldelande af understöd
åt sådana centrala anstalter, som ofvan nämnts, funnit godt beträffande
anslagets användande i öfrigt förordna, att styrelse för lokal anstalt
eller förening, som för ifrågavarande ändamål önskar bidrag af statsmedel,
skall före den 1 oktober 1910 till Vår vederbörande befallningshafvande
ingifva till Oss ställd ansökning, affattad, så vidt ske kan, enligt bifogade
formulär, med uppgift å beloppet af det bidrag, som anses erforderligt,
jämte handlingar, som visa, att villkoren för åtnjutandet af sådant bidrag
varda behörigen uppfyllda; åliggande det Vår befallningshafvande att till
Vårt ecklesiastikdepartement före den 1 påföljande november insända
ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande med angifvande, därest statsanslag
åt mera än en anstalt eller förening tillstyrkes, af den ordning, i
hvilken dessa anses förtjänta att komma i åtnjutande af understöd; och
skall lokal anstalt eller förening, som af ifrågavarande statsanslag erhåller
bidrag, ej mindre vara pliktig sörja för, att föreläsningarna må blifva till
verklig nytta för de samhällsklasser, för hvilka de äro afsedda, än äfven
vara underkastad inspektion af den person, som Vår befallningshafvande
äger att förordna, hvarjämte det skall åligga vederbörande styrelse att vid
undervisningsårets slut till Vår befallningshafvande afgifva i två exemplar
redogörelse angående anstaltens eller föreningens verksamhet under året;
skolande det ena af dessa exemplar insändas till ecklesiastikdepartementet.

Det alla, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till
yttermera visso hafva Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt
kungl. sigill bekräfta låtit. Stockholms slott den 18 juni 1910.

GUSTAF.

(L. S.)

(Ecklesiastikdepartementet.)

P. E. Lindström.

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 216.

Formulär

för ansökning om understöd af allmänna medel till anordnande af populärvetenskapliga
föreläsningskurser i folkbildningssyfte.

Till Konungen.

Styrelsen för..........föreläsningsanstalt får härmed under åbero pande

af bilagda handlingar i underdånighet anhålla, att anstalten, som
trädt (är afsedd att tråda) i verksamhet den............. måtte för anordnande
i.........under år .... af populärvetenskapliga föreläsningskurser
i folkbildningssyfte utbekomma ett statsunderstöd åt.....kronor.

Uteslutande till dessa föreläsningskursers anordnande har tillskjutits af
.........kommun (enskilda).....kronor (bil.....).

Anstaltens angelägenheter vårdas af styrelsen, som antager föreståndare
och lärare (bil.....).

PAreläsnino-arna skola ordnas regelbundet.....timmar i veckan under

........månader och i väl afpassade kurser.

Anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarkrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriell

(bil.....).

Alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blifva förbjudna.

Anstalten skall sörja för att föreläsningarna, som skola med afseende
å ämnesval och framställningssätt ändamålsenligt anordnas, må blifva till
verklig nytta för dem, för hvilka de äro afsedda.

Anstalten skall härjämte vara underkastad de villkor och kontroller,
som i öfrigt af Eders Kungl. Maj:t pröfvas nödiga och lämpliga.

Ort och dag.

Underdånigst

Styrelsen

N. N. N. N. N. N.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1911.