Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

1

N:o 2.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen
den 14 juni 1901; gifven Stockholms slott den 13
januari 1911.

. Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtforsvarsärenden denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga en så lydande

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktsSagen den 14 juni 190!.

Härigenom förordnas, att §§ 1
skola erhålla följande ändrade lydelse,
komma af nedanstående lydelse:

, 3, 27, 34 och 36 värnpliktslagen
äfvensom att en ny § 53 skall till -

»§ 1.

a hvarje svensk man. är värnpliktig från och med det kalenderår, Värnplikt
under hviiket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han
fyller fyrtiofyra år. phktsalder.

§ 3.

ii r Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen Bevaring
delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är femton oc\land''
ar, elfva år i första och därefter fyra år i andra uppbådet.

Bih. till llilcsd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft. {Nr 2.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för

O

det inkallade manskapet.

2. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör han
land stormen.

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att
för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här
nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, position sartilleriet, fästningsartilleriit, fästningsingenjörtrupperna
och trumpen i sammanlagdt t va hundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med" en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet,'' fältartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraf trupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med eu första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tager sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra å
sjömanshus inskrift^ värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i en
följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda
omständigheter pröfvar nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 inom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under forsta
eller andra eller under första och andra året samt med en repetitionsö
från g om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtiofttta dagar, som tager sin början under första
eller andra året, och med eu repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt

3

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra
dagar under första eller andra eller under första och andra året
samt med eu repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild
vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,
första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trä ngen i förvaltningstjänst eller egentligsjukvårdstjänst
eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som
för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes
inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,
fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort
därefter följande föreskrift^ propedeutiska kurser och grundläggande tjänstgöring
äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, må, på sätt Konungen
förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfiungar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att för
särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afsedda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på^ sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid i det antal dagar, som här nedan angifves, nämligen:

militärarbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller
andra året eller med en första och en andra tjänstgöring under de tre
första åren; samt

annan icke vapenför i det antal dagar, som uti mom. 1 ofvan är
bestämdt för vapenför värnpliktig vid vederbörligt truppslag af hären eller
vid flottan, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd med början under
första eller andra året.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som
ofvan i detta mom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom
vapenför.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

8. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma
till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne
likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt rum.

Ersättning för den Överskjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värnpliktig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring
blifvit fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst
ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring af b rutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under
hvilken han var rymd eller olofligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där
ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. 1 hvad mån den
värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

§ 34.

Värnpliktig. 1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan

häremdler e^er vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall
flottans fast efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värn''personal
plikt kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller
m. m. ock värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv
under kortare tid än två år, så framt han undergått rekrytutbildning samt
deltagit i två repetitionsöfningar.

2. I mom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva fullgjort den i
§ 27 föreskrift^ första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens
eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva
fullgjort all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock
den, som, under fast anställning vid hären eller dess reserv, undergått
rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar, äfvensom den, hvilken
såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och en repetitionsöfning samt
därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, han varit fast anställd.

5

Kungl. Majcts Nåd. Proposition No 2.

I hvad man fast anställning'' vid krigsmakten i öfrig''a fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid
universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

. ^ • Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar Landstortill
tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf, fallande
må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra ° ^ "
uppbåd i inom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till
tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,
som finnas behöfliga.

Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens första
uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning som för inkallande
af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring inkalla
för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Landstormsafdelning,
som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst
femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.

Landstormens inkallande till tjänstgöring sker på sätt i § 29 inom.

2 är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstormen, är underkastad de i kri- När vämminallag
för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöringti&Soch
marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som ock i stormen, är
fråga om åtlydnad af inkallelse i eldighet med § 29 mom. 2 till tjänst-un%erkastad
göring, som i mom. 1 här ofvan omförmäles. 1 rigs ag.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 1 om värnpliktstidens längd skall icke till- Värnplikts lämpas

under åren 1911, 1912, 1913 och 1914. 1 stället skall värn- ålp^tlch

pliktstiden under år 1911 vara utsträckt till och med det år, hvarunder tidens wtden
värnpliktige fyller fyrtio år, från och med år 1912 utsträckas till

och med det år, hvarunder han fyller fyrtioett år, från och med år 1913 öfvergångsutsträckas
till och med det år, hvarunder han fyller fyrtiotvå år samt tiden"
från och med år 1914 utsträckas till och med det år, hvarunder han
fyller fyrtiotre år.

2. Bestämmelsen i § 3 mom. 1 om tjänstetiden i beväringen skall
icke tillämpas under åren 1911, 1912 och 1913. I stället skall sagdå tjänst©-

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tid under år 1911 vara tolf år, däraf åtta i beväringens första uppbåd,
under år 1912 vara tretton år, däraf nio i beväringens första uppbåd,
samt under år 1913 vara fjorton år, däraf tio i beväringens första uppbåd.

3. Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för
militärarbetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves under
år 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan laga, förfall
uteblifvit från inskrifningsförrättning under år 1910 eller tidigare.
Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång Bd, som hans
tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än år 1911.

4. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och
som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af laga
förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så
lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år 1911
eller senare.»

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl.. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

O. B. Malm.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

7

Utdrag af protokoll öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

hinns excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwAKTZ,

grefve IIamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet Malm, förmälde sig vilja Kungl.
Maj:ts pröfning underställa vissa frågor angående ändring i värnpliktslagen,
hvilka frågor varit föremål för pröfning af den utaf Kungl. Maj:t den 28
september 1907 tillsatta försvarskommittén.

Hans excellens statsministern anhöll i sammanhang härmed att få
framhålla vissa synpunkter med anledning af det af nämnda kommitté afgifna
betänkande och yttrade:

»Första gången tanken på en utredning af den art, som sedermera
gaf anledning till tillsättandet af ifrågavarande kommitté, uttalades till
statsråd sprotokollet var, i ett yttrande till samma protokoll den 5 januari
1906 af min närmaste företrädare i ämbetet. Han framhöll därvid till en
början vikten af, att cheferna för generalstaben och för flottans stab finge
i uppdrag att utarbeta en samfälld plan till rikets försvar. För att uppnå
största möjliga effektivitet åt landets försvarskrafter syntes det nämligen

8

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

erforderligt, att en närmare samverkan anordnades mellan de båda grenarna
af försvarsväsendet. Genom uppgörandet af en gemensam försvarsplan
skulle blifva klargjord, hvilken verksamhet armén och hvilken verksamhet
flottan borde utveckla under olika eventualiteter af fientligt angrepp
mot vårt land, samt hvilka anordningar med afseende härpå borde
vidtagas till stärkande under fredens dagar af armén och flottan. En särskild
anledning till ifrågavarande åtgärd läge i Sveriges förändrade försvarspolitiska
läge till följd af unionsupplösningen. Sedan den sålunda
ifrågasatta försvarsplanen blifvit uppgjord, borde en finansiell granskning
af möjligheterna till planens realiserande följa.

Kung!. Maj:t biföll den gjorda framställningen om uppdraget till
de båda stabscheferna, och aflämnade dessa under hösten 1906 den af dem
uppgjorda försvarsplanen. Efter det härpå ytterligare utredning ur försvarsteknisk
synpunkt blifvit förebragt, anmäldes ärendet ånyo inför Kungl.
Maj:t den 28 september 1907.

Vid detta tillfälle erinrade jag därom, att de uppgjorda förslagen
borde underkastas en allsidig granskning och grundlig pröfning särskildt
ur finansiell synpunkt, och framhöll jag, att det syntes i sådant afseende
lämpligt, att den kommitté, åt hvilken granskningsarbetet kunde komma
att anförtros, tillsattes så, att olika åskådningar kounne till uttryck inom
densamma samt tillfälle lämnades åt med våra finansiella förhållanden förtrogna
män att där göra sin röst hörd.

o # o

Med bifall till hvad jag i sammanhang härmed hemställde lämnade
Kungl. Maj:t sistnämnda dag åt en kommitté, sammansatt med beaktande
af de utaf mig sålunda framhållna synpunkter, i uppdrag, att, särskildt
med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft, granska och afgifva yttrande
öfver de af stabscheferna uppgjorda förslagen.

Det är denna kommitté, som nu afgifvit sitt betänkande.

Min förhoppning var, att försvarsvänner med olika politiska åsikter
skulle genom samarbete inom kommittén kunna enas om ett gemensamt
yttrande i den föreliggande frågan eller att i allt fall i betänkandet eller
vid detsamma fogade yttranden skulle komma till synes, hvad samtliga
dessa försvarsvänner vilja i försvarsfrågan.

Jag ansåg mig hafva desto större skäl för denna förhoppning, som
det ju är uppenbart, att all den utredning, i den mån den var möjlig,
som kunde begäras af kommittén eller någon dess ledamot, naturligtvis
skulle ställas till kommitténs eller denne ledamots förfogande.

Denna min förhoppning har emellertid icke gått i uppfyllelse. Under
sistlidne sommar utträdde ur kommittén tre ledamöter, som representerade
en af de politiska åsikter, hvilka voro i kommittén företrädda.

9

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

Kommitténs betänkande aflämnades den 5 december 1910.

Den korta tid, som därefter förlupit, har icke medgifvit ett sådant
inträngande i hela den af kommittén lämnade utredningen, att lag vågar
redan nu om densamma fälla något bestämdt omdöme. Detta gäller i synnerhet
den del af kommitténs betänkande, som behandlar den fråga, som
särskildt varit till kommittén öfverlämnad, eller den finansiella.

För bedömande af frågan, huruvida landet skulle kunna bära den
ytterligare börda, som ett förverkligande af de utaf stabscheferna utarbetade
förslagen skulle medföra, har kommittén verkställt en undersökning

''• * - ^ o

af landets ekonomiska utveckling under den efter år 1882 förflutna perioden;
och på grund af de ekonomiska framsteg, landet under dessa år, enligt
kommitténs åsikt, gjort, har kommittén kommit till den slutsats, att landet
utan ökning af de redan befintliga skatterna skulle kunna genomföra de
af kommittén framlagda förslagen.

Det lärer vara svårt att på en annan väg än den, hvarpå kommittén
slagit in, eller genom undersökning af landets ekonomiska utveckling
under den sistförflutna perioden, kunna draga några slutsatser angående
samma utveckling under framtida år. Det är ju möjligt, att utredningen
kan göras fullständigare, att faktorer, till hvilka kommittén icke tagit
hänsyn, böra tagas med i beräkningarna, men själfva grunden för bedömande
af den ekonomiska bärkraften under en stundande period synes
vara riktig.

Det är uppenbart, att ett land kan blifva nödsakadt att för tillgodoseende
af vissa samhällsintressen påtaga sig ökade ekonomiska bördor, så
t. ex. för införande af ålderdomsförsäkring, en fråga, som just nu står
på dagordningen i vårt land. Och det är lika uppenbart, att ett land
jämväl för värnande af sin sjanständighet kan finna sig nödgadt att öka
skattebördorna. Dessa samtliga intressen, de må nu beröra samhället i
dess fredliga utveckling eller vara betingade af vårdnaden om statens existens,
kunna och få naturligen icke bedömas uteslutande med hänsyn till
frågan, huruvida ytterligare skattebördor erfordras eller icke. Men detta
är en sak. En annan sak är, att hvarje steg, som t-ages uti ifrågavarande
afseende, måste föregås af en undersökning, hvad detta steg skall
komma att medföra med hänsyn till de å landet hvilande skattebördorna.
Man får icke, när det gäller frågor af ifrågavarande art, taga steg i blindo,
utan man måste, innan man tager steget, vara i tillfälle att öfverblicka
dess konsekvenser. Ett förslag, det må nu gälla eu social fråga eller en
försvarsfråga af betydelse, bör därför alltid åtföljas af en utredning, huru
de utgifter, som dess förverkligande medför, kunna täckas. Endast på
så sätt blifva landets representanter i tillfälle att bedöma frågan i hela

Bill. till Riksä. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

dess vidd och spörsmålet, huruvida man, oaktadt de ökade skattebördor,
ett förslag till äfventyrs kan medföra, dock bör förverkliga detsamma.

I detta sammanhang bör jag emellertid tillägga, att när man skall
bedöma framtida förhållanden, blir man dock alltid nödsakad att bygga
på sannolighetsberäkningar. Oberäkneliga faktorer kunna ju spela in.
Man får därför icke i fråga om utredningar af förevarande art fordra för
mycket. Men detta förhållande får å andra sidan icke föranleda till, att
icke de undersökningar, som kunna göras, blifva verkställda.

Det har varit ett arbete af ifrågavarande art, som särskildt varit
förelagdt den försvarskommitté, som nu afslutat sina arbeten. Det är ett
synnerligen vidlyftigt material, som kommittén samlat för bedömande af
frågan om möjligheten för landet att bära de bördor, som de nya
förslagen påkalla, och kommittén har med stöd af detta material kommit
till den slutsats, att dessa bördor kunna af landet bäras utan påläggande
af nya skatter. Det har mot dessa undersökningar erinrats, att kommittén
icke tagit hänsyn till samtliga de faktorer, som inverka på frågor af
föreliggande art. I samråd med chefen för finansdepartementet har jag
redan satt mig i förbindelse med åtskilliga af våra främsta vetenskapsmän
på förevarande område. Det undersökes för närvarande, om och i sådant
fall hvilka utredningar ytterligare böra göras för att omdömet om landets
ekonomiska bärkraft under den närmaste tiden må blifva så tillförlitligt
som möjligt. Det är min förhoppning, att uppslag skola erhållas, som
äro ägnade att bilda ytterligare grundval för utredningar i förevarande
ämne.

I enlighet med hvad jag redan framhållit bör det fortsatta bearbetande
af (let samlade materialet, som för belysande af försvarsfrågornas
ekonomiska sida kan komma att befinnas önskvärdt och möjligt, föras till
slut, innan man beslutar sig för af kommittén föreslagna åtgärder, som
uppenbarligen komma att medföra afsevärda utgifter utöfver dem, som
redan offras för vårt försvar.

Det synes mig därjämte böra undersökas, huruvida icke genom besparingar
å vissa områden af försvaret och genom strängt iakttagande åt
sparsamhet vid användande af redan nu utgående anslag, möjlighet kan
beredas att utveckla vårt försvar utan ökande af de utgifter, som redan
nu tagas i anspråk för försvaret.

Ett uppskof med de ifrågasatta föreslagens genomförande synes mig
så mycket mer erforderligt, som åtskilliga af dessa jämväl ur militär-teknisk
synpunkt torde tarfva vidare utredning.

Bland de föreliggande förslagen finnas emellertid några, som dels
måste anses redan hafva erhållit all den utredning, som ur sistnämnda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

11

synpunkt kan erhållas, dels därjämte äro af den art, att de röra sig ifråga
om utgifter inom det nuvarande försvarets ram.

Att under sådana förhållanden dröja med deras genomförande synes
mig icke tillrådligt.

Till frågor af denna art räknar jag ett så rationellt utnyttjande
som möjligt af den värnkraft, som den numera genomförda allmänna värnplikten
kan förläna vårt folk. Infogandet af de värnpliktiga af de äldre
årsklasserna på ett tillfredsställande sätt i riksförsvaret är härvid ett af de
steg, som synas närmast att taga.

Det är jämväl af en afsevärd vikt, att den dyrbara sjökrigsmateriel,
som under de senaste decennierna anskaffats, icke får förfalla. Till förebyggande
häraf måste densamma så småningom förnyas, och bör uppenbarligen
därvid tagas hänsyn till de nya uppfinningar, som å förevarande
område ständigt göras. Därest för denna sjökrigsmateriels vidmakthållande
genom en dylik förnyelse icke äskas högre anslag, än som redan under
en lång följd af år beviljats för anskaffande af ny och modernisering af
äldre sjökrigsmateriel, måste ju dessa äskanden anses icke gå utöfver den
ram, som hitintills varit för försvaret utstakad.

I detta afseende komma därför vederbörande departementschefer
att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till framställningar till Riksdagen;
men anser jag, som sagdt, försvarskommitténs förslag härutöfver
i den mån de äro af någon större räckvidd icke för närvarande och innan
de af mig omförmälda undersökningar angående möjligheten af vidare utredningar
i finansiellt afseende blifvit slutförda samt möjligen ytterligare
bearbetande af det samlade materialet blifvit anställdt böra föreläggas
Riksdagen.»

Departementschefen, statsrådet Malm, anförde härefter:

»Med anslutning till hvad hans excellens statsministern anfört anhåller
jag att få framlägga förslag till de ändringar i värnpliktslagen, som
synas mig redan nu böra vidtagas.

Dessa ändringar äro dels sådana, som kunna medföra afsevärda besparingar,
utan att landets försvarskraft därigenom minskas; dels sådana,
hvilka icke i och för sig äro af beskaffenhet att medföra ökade utgifter,
men antingen utgöra en nödvändig förutsättning för det framtida organisationsarbetet
eller medföra af hjälpande af länge kända olägenheter. Det
viktigaste af dessa förslag är det af hans excellens statsministern redan
omförmälda förslaget om värnpliktstidens indelning, hvilket åsyftar att
möjliggöra uppsättandet af .reservtrupper ur de äldre värnpliktsklasserna
i erforderlig omfattning. Äfven om påbörjandet af själfva reservorganisationen
torde böra, i afvaktan på ofvanberörda granskningsarbete, anstå

12

Kungi. Majds Nåd. Proposition No 2.

ännu något år, synes allt skäl föreligga att redan nu skrida till stiftandet
af den lag, som skall utgöra reservorganisationens bärande grund. Så
mycket större skäl att icke uppskjuta med upptagandet af denna lagfråga
har synts mig föreligga, då de myndigheter, som uttalat sig angående
densamma, i allt väsentligt äro eniga, då jag för egen del ej funnit något
att erinra mot det föreliggande förslaget och då behof af ytterligare utredning
angående de föreslagna lagändringarna icke föreligga.

Ofriga värnpliktslagen berörande frågor, hvilka torda böra nu upptagas
till pröfning och afgörande, beröra:

tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga;
f. d. fast anställdas värnpliktstjänstgöring;

villkoren för landstormens inkallande för hemortens försvar; samt
förebyggandet af olofligt undanhållande från värnpliktstjänstgöring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

13

Ändringsförslag berörande reservorgamsationen.

Chefen för generalstaben erinrar uti sitt den 18. oktober 1906 af- Chefens för
gifna underdåniga förslag till landtförsvarets stärkande, hurusom redan uti ieTförslag
1900 års förslag till ny härordning ätdags med den då ifrågasatta k åder- den18/™ 1906.
ökningen uppsättandet vid samtliga infanteriregementen ä fastlandet af
ytterligare en bataljon förutom de tre (vid Karlskrona och Vaxholms
grenadjärregementen två) linjebataljonerna och depån. Det härmed afsedda
tillskottet uti försvarskraft hade dock icke kunnat vinnas, enär Riksdagen ej
kunde skänka sitt bifall till den föreslagna kaderökningen.

Uti Riksdagens skrifvelse angående denna fråga uttalades emellertid,
att Riksdagen icke förbisett betydelsen af nämnda kaderökning vid
infanteriregementena, äfvensom att riksdagen funne sig endast för det
dåvarande icke kunna bifalla densamma.

Genom unionsupplösningen hade emellertid krafvet på en ytterligare
utveckling af vårt lands försvarskrafter, och därvid i första hand på hufvudvapenslagets
— infanteriets — ökande, med stegrad skärpa gjort sig gällande,
i det att ej allenast de för försvaret påräkneliga stridskrafterna
genom den norska unionskontingentens bortfallande undergått en betydande
minskning — med omkring 18,000 man, motsvarande ett 20-tal infanteribataljoner
—, utan äfven längden af Sveriges landgräns mot främmande
makter nära fyrdubblats, hvarigenom vårt militärpolitiska läge i allmänhet
väsentligen försämrats.

Under sådana omständigheter vore det af största vikt, att frågan om
infanteriorganisationens utveckling med det snaraste upptoges till förnyad
pröfning i hufvudsyfte att åstadkomma de nödvändigaste betingelserna
för ett effektivt tillgodogörande för försvaret af den tillgång på utbildadt
beväringsmanskap, som genom värnpliktslagen ställdes till förfogande.

Med den ifrågasatta personalökningen hade chefen för generalståben
i första hand afsett att tillgodose behofvet af officerspersonal. Man kunde
nämligen icke göra sig räkning på att utan en efter mobiliseringsbehofvet
tillra att ökning af officerskåren erhålla befäl till ett infanteriregementes
samtliga mobiliserade förband. Tillgången på officerare å stat, öfver stat
och uti regementenas reserver vore ej större, än att den knappt motsvarade

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bebofvet vid redan nu uti mobiliseringsplanerna uppförda infanteritruppförband,
etappformationer in. m., som af regementena skulle uppsättas,
äfven om fordringarna på fältduglighet ställdes så lågt, som med infanteriets
tjänstbarhet kunde vara förenligt. Brist uti högre grader kunde
icke heller utöfver en viss gräns fyllas genom uppflyttning från lägre, så
mycket mindre som man snart sagdt ingenstädes hade att anteckna öfverskott.

Uti kungl. propositionen n:r 2 till 1901 års Riksdag hade befälsbehofvet
vid de då föreslagna reservtrupperna angifvits skola till hufvudsaklig
del fyllas med pensioneradt befäl jämte sådant befäl, som erhållit utbildning
enbart för anställning vid reserverna. Af denna grund hade den för dessa
truppförband särskildt afsedda kaderökningen ansetts kunna begränsas till
1 major och 2 kaptener per infanteriregemente. Såsom förhållandena nu
gestaltat sig, vore det emellertid icke tillrådligt att gifva något af infanteriregementets
mobiliserade fältförband eu organisation af deri jämförelsevis
ringa fasthet, som måste förutsättas hos de uti 1901 års härordningsförslag
uppförda reservtrupperna.

Så länge unionen med Norge ägde bestånd, torde reservbataljonerna
vid krigstillfälle icke behöft ställas inför uppgifter af den kräfvande beskaffenhet
i fråga om rörlighet, manöverfärdighet och taktisk användbarhet
i allmänhet som de, hvilka måste föreläggas linjebataljonerna till
lösning. Reservbataljonerna kunde under sådana förhallanden måhända
eif vas en något svagare organisation i afseende på befälspersonalens antal
och kvalitet° än regementets öfriga bataljoner. Efter unionsupplösningen
vore så icke längre möjligt. Krigslägen kunde lått inträffa, då samma
fordringar måste ställas pa de truppförband, hvilka komme att uppträda inom
sekundära operationsområden, som på dem, hvilka inginge i hufvudhären.

Det vore därför önskligt att kunna gifva de fyra bataljoner, som ett
infanteriregemente borde vid mobilisering uppställa, i det närmaste ensartad
sammansättning. Om detta nu icke kunde sättas i fråga beträffande befälspersonalen
i dess helhet, måste dock såsom oeftergiflig uppställas den
fordran på organisationen, att samtliga de infanteribataljoner, hvilka mobiliseringsplanen
upptoge, ägde tillgång på en redan i fred befintlig kader
af åtminstone bataljonschef med adjutant jämte 4 kompanichefer. Af denna
orsak hade uti de förslaget bilagda tabellerna upptagits beställningar för
1 major, 4 kaptener af andra klassen och 1 löjtnant af andra klassen vid
hvartdera af Lifregeinentets grenadjärer och därmed enligt 1901 års härordning
jämställda 22 regementen, äfvensom vid Svea och Göta lifgarden.
I detta sammanhang erinrades om, att redan uti 1875 års hårordningsförslag
antalet majorer vid ett regemente var upptaget till 4 och antalet
kaptener till 21.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Ln fältorganisations fasthet berodde emellertid i väsentlig mån af,
huruvida dess olika delar kunnat före krigsutbrottet behörigen samarbetas.
I ändamål att bereda befäl och meniga tillfälle att redan i fred samöfvas
inom det antal enheter, regementet skall i fält uppställa, vore synnerligen
önskvärd t, om en indelning på 4 bataljoner kunde komma till stånd under
regementsöfningarna. Utan den bär föreslagna kaderökningen inom officersgraderna
vore detta emellertid icke möjligt, och äfven med den ifrågasatta
ökningen bjefve befäl stillgången ganska knapp ej blott för fyllande af
ofticersbehofvet, utan äfven och kanske i ännu högre grad hvad anginge
besättandet af erforderligt antal underbefälsbefattningar. Något öfverskott
på underofficerare vore sålunda icke att påräkna för utjämnande af
officersbristen.

Under den tid af utbildningsåret, då regementets innevarande
styrka, förutom af den fast anställda personalen, utgjordes endast af beväringsrekryter,
kunde organisationen på 4 bataljoner gifvetvis icke genomföras.
Det oaktadt komme den föreslagna officerspersonalen att under
sagda tid till fullo tagas i anspråk för arbetet vid regementets olika skolor
för värnpliktiga och fast anställda, för inskrifningsväsendet in. in. Vid
beräkningen af verklig tillgång på befäl för utbildningsarbetet måste nämligen
af personalen enligt stat först och främst från räknas såväl en viss,
af erfarenheten gifven procent vakanta och tillfälligt sjuka, som ock ett
icke obetydligt antal befäl af kompaniofhcersgrad kommenderadt utom
regementet, såsom vid arméfördelnings- in. fl. staber, vid för armén gemensamma
skolor och utbildningskurser in. m.

Skulle vidare regementschefen icke helt och hållet uppgå uti förvaltningsbestyr
och arbete med inskrifningsväsende, mobilisering m. in.,
utan erhålla erforderlig tid för sin hufvuduppgift — planläggningen samt
ledningen och öfvervakandet af befälets och de menigas fältmässiga utbildning
—, torde det vara nödvändigt att gifva honom till omedelbart
biträde en regementsofficer, som kunde under större delen af året helt och
ostördt ägna sig åt utredandet af de frågor på förvaltningens, mobiliseringens
och inskrifningsväsendets område, hvilka skulle föreläggas regementschefen
till afgörande, härtill kunde lämpligen åt denne regementsofficer
öfverlåtas närmaste öfverinseendet öfver regementets gemensamma
underbefälsskolor m. fl. utbildningskurser. Oafsedt önskvärdheten af att
något lätta regementschefens arbetsbörda, skulle ifrågasatta anordning erbjuda
den beaktansvärda fördelen, att ett antal regementsofficerare fino-e
tillfälle att grundligt sätta sig in uti de mångahanda och kräfvande frågor
utanför trupputbildningens område, hvilka folie inom eu regementschefs
befogenhet. Ordinarie bataljonschef behöfde ej heller då för mångfaldiga

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tillfälliga uppdrag tagas ifrån sitt egentliga arbete, truppens utbildning
och därmed i närmaste samband stående angelägenheter.

Ett öfverslag af behof och tillgång på kaptener efter genomförandet
af här förutsatt kaderökning gåfve vid handen, att, sedan utom regementet
kommenderade officerare m. fl. samt regementskvarterinästaren och cheferna
för rekrytkompanierna frånräknats, det vid regementet icke återstode mer
än 2 kaptener att planlägga och leda arbetet vid de skolor för utbildning
af såväl fast anställdt som reservunderbefäl, Indika vid ett regemente måste
anordnas; att härvid ersätta kapten med äldre löjtnant vore i regeln icke
möjligt, då annan ökning af antalet subalternofficerare — om man bortsåge
från de regementen, där kulsprutafdelningar förutsattes komma till uppsättning
— än med en regementsadjutant icke blifvit ifrågasatt. Tillgången
å subalternofficerare blefve därigenom ej större, än att, sedan behofvet åt
vapenofficer, af adjutanter vid bataljonsstaberna och lärare vid of vanberörda
skolor för utbildning af underbefäl in. in. blifvit tillgodosedt, för
rekrytutbildningen icke återstode mer än 1 subalternofficer per kompani.
Likväl hade den nytillkomne regementsadj utanten beräknats göra trupptjänst
hela året med undantag endast af tiden för regementsöfningarna.

I det föregående hade påvisats, huru ringa tillgången på befäl vore för
infanteriets såväl mobilisering som fredsöfningar. Detta oaktadt och trots
vikten af att åt truppslagets samtliga mobiliserade förband förläna all
möjlig fasthet och stadga, hade af ekonomiska hänsyn tanken på ökning af
underofficerskåren måst öfvergifvas.

Underbefälsgraderna af manskapet hade ej heller kunnat tillgodoses
i annan mån, än att för hvart och ett af fastlandsregementena nyuppförts
12 distinktionskorpralsbeställningar, tillkomna genom uppflyttning af ett
motsvarande antal meniga volontärbeställningar.

Distinktion sko rpralernas antal hade ansetts höra ökas framför andra
underbefälsbeställningar af manskapet dels för att därigenom vinna ett
väl behöflig! tillskott af underbefäl, som kunde förväntas nöjaktigt bekläda
befattningar, hvilka egentligen bort innehafvas af underofficeraie, dels föl
att förbättra volontärernas utsikter att nå den bäst aflönade underbefälsgraden
af manskapsklassen.

Uppsättandet af de nya infanteribataljonerna ur beväringens första
uppbåd förutsatte emellertid eu ökning af antalet klasser i samma uppbåd.
En beräkning af å ena sidan sammanlagda behofvet af värnpliktiga
för fjärdebataljonerna och å andra sidan de olika årsklassernas styrka gåfve
vid handen, att för mobiliseringen af infanteriet, sådant detta föreslagits,
erfordrades minst tio årsklasser. Äfven för andra truppslag närmade
sig eller uppginge behofvet till detta antal klasser.

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Då de nya infanteritruppförbanden afsågos skola ingå uti fältharens
linjeafdelningar och sålunda måste vid mobilisering genast uppsättas, vore
det själffallet, att bestämmelserna om rättighet att inkalla de för dem afsedda
värn pliktsklasserna samt om dessa klassers användning måste vara
desamma som för inkallelse och användning af öfriga i fälthären ingående
klasser. De ifrågavarande klasserna måste sålunda tillhöra beväringens första
uppbåd. Detta räknade emellertid endast åtta årsklasser och måste därför ökas.

En ökning till tio årsklasser vore dock icke under alla förhållanden
tillräcklig. Den yngsta årsklassen kunde nämligen icke tagas i anspråk för
eu mobilisering, förr än den erhållit åtminstone nödtorftig rekrytutbildning,
i hvithet fall den för fortsatt öfning kunde ingå uti depåerna. Under
den del af året, då nämnda klass sålunda icke kunde användas, måste man,
för fyllandet af det beräknade mobiliseri ngsbehofvet af tio klasser, inkalla
från och med andra till och med elfte klasserna. Ur denna synpunkt
borde alltså första uppbådet räkna elfva årsklasser. Då emellertid den
elfte klassen, såsom näinndt, vore behöflig endast under en del af året, kunde
man inskränka uppbådet till tio klasser, under förutsättning att man ägde
rätt att, intill dess under hvarje år den yngsta årsklassen kunde användas,
förfoga öfver elfte klassen på samma sätt som för första uppbådet är
föreskrifvet. På dessa grunder hvilade dels den föreslagna ändringen uti
värnpliktslagen § 3 mom. 1 om utsträckning af tjänstetiden i beväringens
första uppbåd från åtta till tio år, dels ock förslaget om fogandet till
§ 28 af ett nytt moment, af innehåll att, intill dess inskrifningarna för
året vore afslutade samt därefter tills de senast inskrifna värnpliktiga
undergått tillräcklig utbildning för tjänstgöring i krig, den yngsta årsklassen
af beväringens andra uppbåd måtte härför kunna inkallas och användas
på sätt för beväringens första uppbåd vore föreskrifvet.

I fråga om behofvet af ett tillgodogörande framdeles af den ytterligare
tillgång å värnpliktiga, som förefunnes uti beväringens andra uppbåd
framhålla cheferna för generalstaben och flottans stab uti den af dem gemensamt
lämnade »öfversikten» af den 18. oktober 1906, att uppsättandet
vid infanteriregementena på fastlandet af fjärde-bataljoner endast motsvarade
det minimum af ökad försvarskraft, som borde tillföras våra
landstridskrafter såsom en följd af vårt lands nuvarande krigspolitiska
läge. Arméns organisation Ange emellertid ej anses hafva därmed nått
den utveckling, som fullt motsvarade detta nya läge. Unionsupplösningen
hade beröfvat oss ej allenast en dittills påräknelig förstärkningskontingent,
hvars omedelbara ersättande med de här föreslagna åtgärderna åsyftades,
den hade jämväl, militäriskt sedt, omskapat vår västra landgräns, så

Bill. till Riksd. Prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Höft.

18 Knuff!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att denna, från att dittills hafva utgjort allenast en geografisk gränslinje
till en med oss förbunden stat, förvandlats till en militär gränslinje mot
ett främmande land. Härordningens fortsatta utveckling måste därför
åsyfta uppsättandet, förutom af de nuvarande och de här föreslagna truppförbanden,
jämväl af erforderliga styrkor för ytterligare tryggande under
inträffande krigiska förvecklingar af vår långa landgräns mot väster. För
detta ändamål erforderlig manskapsstyrka stode till förfogande uti de årsklasser
värnpliktiga, indika inginge uti beväringens andra uppbåd. Tillgången
å befäl för de truppförband, som på detta sätt skulle kunna uppsättas,
kunde emellertid icke beräknas under den här omhandlade sexårsperioden
varda så stor, att eu organisation af andra uppbådet kunde under nämnda
tid ifrågasättas. Då vid sådant förhållande landstormen måste tills vidare
i stor utsträckning tagas i anspråk för hemortens försvar, hade det ansetts
nödvändigt att nu framlägga förslag till fullständig organisation af detta
v äril pl ikt s u ppbåd.

Beträffande frågan om antalet årsklasser uti beväringens andra uppbåd
yttra cheferna för generalstaben och flottans stab i det af dem den 18.
oktober 1906 gemensamt afgifna förslaget till ändringar i värnpliktslagen,
att behofvet af värnpliktiga, som erfordras för uppsättandet af reservtrupper
ur andra uppbådet, blefve framgent lika stort som hittills. Då nu de två
klasser, som detta uppbåd skulle erhålla från landstormen, vore mindre än
de två, som det aflämnade till första uppbådet, och då andra uppbådet
eventuellt kunde komma att få afstå sin yngsta klass till första uppbådet,
borde rätteligen för andra uppbådet beräknas fem årsklasser. Då detta
emellertid för närvarande icke torde anses fullt behöflig!, hade den nuvarande
tjänstetiden i uppbådet, fyra år, bibehållits.

Beträffande slutligen den återverkan på landstormen, som blefve
följden af öfverförande! af tvenne årsklasser från beväringens andra till dess
första uppbåd yttra stabscheferna, att, då andra uppbådet borde bibehållas
vid oförändrad! antal klasser, eller fyra, måste landstormen af sina åtta
klasser afstå de tvenne yngsta till andra uppbådet. Fn dylik minskning
af landstormen skulle emellertid medföra en väsentlig nedgång uti vår försvarskraft
och därför vara högst betänklig. Den kunde så mycket mindre
ifrågasättas, som det visat sig svårt att, om behörig hänsyn toges till afgången
vid mobilisering på grund af oduglighet till krigstjänst och uteolifvande,
allestädes fylla behofvet af landstorm sm än ens med de nuvarande
åtta klasserna. Och att, såsom med beväringen kunde ske, täcka brist inom
ett område med öfverskott från ett annat, vore vid landstormen ej alltid
möjligt, företrädesvis på grund af värnpliktslagens lokala begränsning af

19

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

dess användning. Härens landstormsmän finge nämligen enligt § 37 icke
föras utom eget och närmast till gränsande inskrifningsområden.

En ersättning för de två klasser, som från landstormen öfverflyttades
till beväringen kunde erhållas endast genom att utsträcka värn pliktsåldern.
Att ersätta dessa två klasser med blott två nya sådana, vore emellertid
icke betryggande. Och detta så mycket mindre, som klasserna pal
grund af den naturliga afgången minskades med hvarje år, så att de två
nya klasserna, som skulle tillkomma, vore afsevärdt mindre än de båda
yngsta, som afsides, hvarigenom sålunda landstormens hela styrka skulle
komma att blifva mindre än den för närvarande vore. Det syntes därför
nödvändigt att bestämma ersättningen till minst tre klasser. Landstormen
komrne då att erhålla nio årsklasser i stället för de nuvarande åtta. I detta
syfte hade i § 1 föreslagits en utsträckning af värnpliktsåldern till och med
det fyrtiotredje året.

I betraktande af hvad sålunda anförts föreslog chefen för generalstaben,
att § 1 samt, § 3 mom. 1 värnpliktslagen skulle erhålla ändrad
lydelse, äfvensom att till § 28 skulle fogas ett nytt inom. 4.

§ 1 skulle lyda sålunda: »Hvarje svensk man är värnpliktig från och
med det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det,
under hvilket han fyller fyrtiotre år.»

§ 3 mom. 1 skulle lyda sålunda: »Värnplikten fullgöres i beväringen
och landstormen. Beväringen delas i första och andra uppbådet. Tjänstetiden
i beväringen är fjorton år, tio år i första och därefter fyra år i
andra uppbådet.

1 krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för
det inkallade manskapiet.»

§ 28 mom. 4 skulle lyda sålunda: »Intill dess inskrifningarna för
året äro af slutade, samt därefter tills de senast inskrifna värnpliktiga undergått
tillräcklig utbildning för i denna § afsedd tjänstgöring, må härför
den yngsta årsklassen af beväringens andra uppbåd inkallas och användas
på sätt i denna § för beväringens första uppbåd är föreskrifvet.»

Uti sina båda utlåtanden den 21. december 1907 och den 9. juni
1908 uttalar generalskommissionen sitt tillstyrkande af chefens för generalstaben
förslag om en utveckling af infanteriorganisationen. Då emellertid
generalskommissionen hölle före, att reservorganisationsfrågan borde för den
närmaste tiden ställas i förgrunden — för hvilken mening kommissionen
funne sig hafva så mycket större skäl, som den successiva utvecklingen af
denna organisation redan nu kunde öfverskådas med en viss tillförlitlighet
— ansa,ge kommissionen, att de af chefen för generalstaben föreslagna nva,

Generalskommissionens
utlåtanden
den
~1 13 1907
och den 9 e
1908.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

bataljonerna ur beväringens första uppbåd borde redan under den närmast
liggande perioden organiseras såsom reservbataljoner.

Äfven för det fall, att ingen yttre anledning tillkommit, som påfordrat
ett stärkande af arméns hufvudvapen, hade det utan gensägelse
varit eu nödvändig åtgärd att för försvaret draga nytta af den utbildning,
som de värnpliktiga erhållit, äfven sedan de utträdt ur de åldersklasser,
som behöfdc tagas i anspråk för linjeafdelningarnas uppsättning. En åtgärd
i detta syfte vore också föreslagen redan i Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till 1901 års Riksdag, däri uppsättandet af en reservbataljon vid
hvarje infanteriregemente å fastlandet förordades. Återupptagandet och ett
ytterligare utvecklande af detta förslag syntes nu nödvändigt. Därigenom
skulle redan inom den närmaste tiden kunna vinnas åtminstone någon ersättning
för förlusten af den norska unionskontingenten. För att emellertid
detta skulle kunna anses blifva fallet, måste dessa reservbataljoner gifvas
en fastare organisation än hvad som afsågs i 1901 års förslag samt uteslutande
sammansättas af manskap tillhörande beväringens första uppbåd.
Med anledning af vårt lands efter unionsupplösningen betydligt försämrade
militärpolitiska läge måste nämligen dessa bataljoner hädanefter ställas inför
vida mera kräfvande uppgifter än tillförne, hvarjämte de måste sättas
i stånd till att kunna mobilisera samtidigt med linjen.

Generalskommissionen funne den af chefen för generalstaben föreslagna
kaderökningen vara väl grundad. För att emellertid tillförsäkra
samtliga, kompanier erforderligt antal för tjänstgöring som kompaniadjutanter
lämpliga underofficerare ansåge kommissionen, att, utöfver af chefen
för generalstaben föreslagen personal, borde vid hvarje infanteriregemente
ytterligare tillkomma 4 underofficerare, däraf 2 sergeanter af första och 2
af andra klassen.

Genom den föreslagna kaderökningen, i förening med den utsikt till
betydligt ökad tillgång å reservunderbefäl, som vunnes genom åt generalskommissionen
föreslagen utsträckning af tjänstgöringstiden för vissa värnpliktiga,
blefve det möjligt att under tiden för de årliga repetitionsöfningarna
förfoga öfver eu befälskader tillräckligt stark att möjliggöra öfningar,
förutom med regementets nuvarande trenne, jämväl med en fjärde
bataljon. Om äfven till en början värnpliktstillgången inom de trenne till
repetitionsöfningar samtidigt inkallade årsklasserna vid vissa regementen
blefve något knapp för de fyra bataljoner, som regementena afsåges skola
då uppställa, så funnes, i betraktande af den alltjämt stigande folkökningen,
grundad anledning till det antagandet, att förhållandena framdeles
äfven vid dessa regementen skulle i detta hänseende ställa sig gynnsamma.
Redan nu uppginge nämligen vid nära halfva antalet infanteriregementen

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

beväringsrekrytstyrkan till omkring 700 man, vid vissa regementen till en
afsevärdt högre siffra. Äfven med beräkning af en ganska hög afdragsproeent
för de äldre årsklasserna medgåfve denna rekrytkontingent, då tre
klasser vore inkallade, anordnandet af öfningar med fyra bataljoner.

Mot storleken af den föreslagna kaderökningen komme måhända den
erinran att göras, att svårighet skulle uppstå att bereda det nytillkomna
befälet full sysselsättning i fredstid. Enligt kommissionens åsikt komme
ingalunda någon sådan svårighet att uppstå. Det vore nämligen af stor
betydelse för regementets tjänstbarhet, att, på sätt chefen för generalstaben
framhållit, regementschefen mera än hittills frigjordes från bestyren
med regementets förvaltning, mobilisering och inskrifningsväsende för att
mera ostördt kunna ägna sig åt sin hufvuduppgift — »planläggningen samt
ledningen och öfvervakandet af befälets och de menigas fältmässiga utbildning»
—, hvilket stode att vinna därigenom, att en särskild regementsofficer
biträdde rid handläggningen af förstnämnda ärenden. Härtill komme,
dels att de nuvarande på stat anställda regementsofficerarnas redan förut
mångfaldiga tillfälliga uppdrag blifvit, genom de af Kungl. Maj:t den 11.
oktober 1907 utgifna förordningarna angående förvaltningen vid arméns
truppförband, ytterligare ökade, efter det att chefens för generalstaben meranämnda
förslag till försvarets stärkande afgifvits, dels äfven att förarbetena
för reservtruppernas och landstormens mobilisering och användning i krigstid
komme att taga eu betydande tid i anspråk för infanteriets regementschefer.
På grund af hvad nu blifvit anfördt hölle kommissionen före, icke
allenast att den nytillkomne regementsofficeren kunde beredas full sysselsättning
i fredstid, utan jämväl att hans uppförande på stat vid regementet
vore ägnadt att i hög grad främja trupputbildningen vid detsamma,
då därigenom såväl regements- som bataljonschefer bereddes möjlighet att
mera än nu ägna sig åt sina hufvuduppgifter. De fyra kompanicheferna
afväges att med biträde af de expeditionshafvande underofficerarna redan
i fredstid planlägga och förbereda reservkompaniernas mobilisering samt
omhänderhafva deras utrustning och förvaltning. Om nämligen dessa kompanier
skulle kunna motsvara de fordringar, som måste ställas på dem i
fråga om såväl fältduglighet som förmåga af hastig mobilisering, vore det
alldeles nödvändigt, att för desamma afsedda kompanichefer och expeditionshafvande
underofficerare uppfördes bland det fast anställda befälet.
De fyra kaptenerna funne i öfrig t sysselsättning såsom ställföreträdare för
sjuka, permitterade, utom regementet kommenderade eller af tillfälliga uppdrag
upptagna kompanichefer. Löjtnanten, som vore afsedd att tjänstgöra
såsom adjutant hos den nye regementsofficeren, komme att utgöra ett väl -

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

behöflig t tillskott uti antalet subalternofficerare disponibla för tjänst vid
regementet.

Förutom ofvannämnda fast anställda personal erfordrades för organiserandet
vid hvarje infanteriregemente af en reservbataljon jämväl ett visst
antal reservbefäl. Den af Kungl. Maj:t under den 9. februari 1906 utfärdade
förordningen angående arméns reserver hade under de år densamma
hunnit tillämpas tillfört armén en icke obetydligt ökad årskontingent reservofficerare
uti subalternofficersgraderna. En ytterligare ökning vore att emotse
genom införandet af s. k. förtidspensionering. Slutligen torde en betydligt
ökad tillgång å såväl reservofficerare som framför allt reservunderbefäl
kunna förväntas, därest eu utsträckning af tjänstgöringstiden för vissa kategorier
värnpliktiga, såsom kommissionen föreslagit, blefve beslutad. Genom
anlitande af här angifna sätt för anskaffandet af den befälspersonal, som
erfordrades utöfver den ofvannämnda fast anställda, torde infanteriets å
fastlandet nu berörda reservbataljoner i fråga om tillgång å befäl komma
att tillfredsställa rimliga anspråk. Nu omhandlade reservorganisation borde
kunna genomföras under eu period af sex år, eller från och med 1910
till och med 1915.

Beträffande den af chefen för generalstaben föreslagna utsträckningen
af tjänstetiden i beväringens första uppbåd yttrar generalskommissionen,
att densamma med nödvändighet betingades af den föreslagna ökningen
vid mobilisering. Af stabschefernas motivering framginge, att icke
ens de föreslagna tio årsklasserna alltid skulle räcka till, utan att äfven
elfte årsklassen under viss del af året kommc att tagas i anspråk för linjens
mobilisering. För att vinna enkelhet i lagbestämmelserna syntes därför
äfven sistnämnda årsklass böra öfverföras till beväringens första uppbåd,
dock utan att härigenom någon minskning Unge uppstå i det antal
klasser, som enligt stabschefernas förslag skulle ingå uti beväringens andra
uppbåd och uti landstormen. Tjänstetiden skulle sålunda komma att omfatta
elfva år i beväringens första uppbåd.

Beträffande uppsättandet vid infanteriregementena på fastlandet äf
reservtruppförband ur beväringens andra uppbåd anför generalskommissionen
uti sitt utlåtande den 21. december 1907, att den instämde med chefen
för generalstaben uti hans åsikt, att unionsupplösningen icke allenast
beröfvat oss den ofvan omnämnda unionskontingenten, utan äfven försvagat
vårt allmänna militära läge, hvadan kommissionen ville kraftigt betona vikten
af, att den betydande värnkraft, som förefunnes uti de äldre beväringsklasserna,
fullt tillgodogjordes landets försvar. Intet borde därför underlåtas,
som kunde bidraga till en snar och tillfredsställande lösning af frå -

23

Kungl. Majrts Nåd. Proposition N:o 2.

.gall rörande organisationen af andra uppbådet och dess användning för
bildandet af reservtrupper.

Uti tilläggsutlåtandet den !). juni 1908 framhåller generalskommissionen
vidare, att, med organiserandet vid mobilisering af en reservbataljon
vid hvarje infanteriregemente å fastlandet, tillgången på fältdugligt manskap
vid infanteriet, ingalunda vore uttömd, därest tjänstetiden i beväringen
utsträcktes så, som kommissionen föreslagit. En vidare utveckling af reservorganisationen
utöfver den ofvan afhandla,de måste därför planläggas, hvarvid
såsom första mål borde sättas uppställandet, af tillräckligt antal bataljoner
för öfvertagandet af de uppgifter. Indika skolat tillkomma de år
1901 föreslagna reservbataljonerna. Då ifrågavarande uppgifter icke blefve
sa kräfvande som reservbataljonernas ur första uppbådet, torde dessa senare
uppsatta reservbataljoners mobiliseringsbehof af befäl till hufvudsaklig
del kunna fyllas genom pensioneradt befäl jämte sådant, som vunnit anställning
vid reserverna efter enbart därför undergången utbildning. Ett
snart ordnande af den s. k. förtidspensioneringen vore af synnerlig vikt
för fyllandet a,f detta befälsbehof, särskild! i fråga om kompanichefs- och
högre befattningar. Påbörjandet af dessa senare uppsatta rescrvtruppförbands
organisation torde kunna ske redan under sexårsperioden 1910—
1915. Den slutliga utvecklingen af infanteriets reservorganisation borde
afse uppställandet af så stor styrka, som tillgången på utbildade värnpliktiga
inom beväringens äldre årsklasser och på, användbart reservbefäl medgåfve.

Hvad beträffade antalet årsklasser, som borde ingå uti beväringens
andra uppbåd, framhåller generalskommissionen, att ingen minskning borde
ifrågakomma under det nuvarande antalet (hvilket enligt stabschefernas förslag
kunde i visst fall inträda), utan borde detta antal fortfarande vara fyra,
hvadan tre klasser borde öfverföras från landstormen till andra uppbådet.

Den omständigheten att tre klasser, Indika f. n. vore befriade från
hvarje mönstringsskyldighet, i och med öfverförandet, till beväringen skulle
åläggas sådan skyldighet, gaf kommissionen anledning'' att göra en undersökning
angående lämpligheten af mönstring sinstitutionen i allmänhet och
särskild! ändamålsenligheten af nu gällande mönstringsbestämmelser.

Kommissionen framhåller, hurusom från derå håll yrkanden framställts
på, att mönstringarna helt och hållet skulle afskaffas samt ersättas med
skriftlig adressanmälan. Såsom skäl härför hade framhållits, att den längre och
på flera år fördelade tjänstgöringen för de värnpliktiga borde göra mönstringarna,
obehöflig», att jordbruket och öfrig» näringar ginge miste om arbetskraft
under mönstringsdagarna, att mönstringarna ofta, gåfve anledning
till oordningar, att olägenheter uppstode för de värnpliktiga, hvilka vista -

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

des utom rullföringsområdet samt att bötespåföringarna för försummad
mönstring gåfva anledning till trakasserier. A andra sidan gjordes gällaude,
att mönstringarna, såsom oek torde framgå af § 1L2 inskrifningsförordningen,
hade en verklig oeh därtill ganska viktig uppgift, hvilken de
icke kunde fylla med mindre personlig inställelse blefve regel, samt att de
band, hvit ka fäste de värnpliktiga, särskilt de äldre årsklasserna, vid hären
och flottan, vore så svaga, att det vore alldeles felaktigt lossa på något af
dem, hvilka verkligen förefunnes. Slutligen torde landstormens organisation
kräfva, att mönstringar under formen af mobiliseringsöfningar i vissa
fall stadgades äfven för dess årsklasser. Det skulle därför förefalla oegentligt
att afskaffa mönstringskyldigheten för beväringen, samtidigt med att
den påbjödes för landstormen.

Generalskommissionen, som tagit dessa olika skäl i betraktande, ansåge,
att den nuvarande formen för mönstringarna vore otillfredsställande
och att personlig inställelse borde fordras. Till undanrödjande af vissa af de
anmärkta olägenheterna borde stadgas, att de mönstringsskyldiga ställdes
under kriminallag för krigsmakten vid förrättningen äfvensom under viss
tid före och efter densamma samt befriades från personlig inställelse endast
för det fall, att de anmält vistelse utom rullföringsområdet eller tillhörde
församlingar, hvilkas utsträckning eller brist på samfårdsmedel skulle
göra inställelsen förenad med allt för stor tidsutdräkt.

o

Beträffande antalet årsklasser uti landstormen ansåg generalskommissionen,
i likhet med cheferna för generalstab en och flottans stab, att detta
borde, i samband med öfverföringen af klasser till beväringens andra uppbåd,
ökas från åtta till nio, kommande härigenom värnpliktstiden att utsträckas
till och med det fyrtiofjärde året. I

I betraktande af hvad sålunda anförts föreslog generalskommissionen,
att § 1 samt § 3 inom. 1 värnpliktslagen skulle erhålla ändrad lydelse.

§ 1 skulle lyda sålunda: »Hvarje svensk man är värnpliktig från och
med det kalenderår, under hvilket häri fyller tjuguett år, till och med det,
under hvilket han fyller fyrtiofyra år.»

§ 3 inom. 1 skulle lyda sålunda: »Värnplikten fullgöres i beväringen
och landstorrnea. B ‘vänligen delas i första o rh andra uppbådet. Tjänstetiden
i beväringen är femton år, elfva år i första oeh därefter fyra år i
andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för
det inkallade manskapet.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

25

Den år 1907 tillsatta försvarskommittén framhåller uti sitt den 5. Försvarsdecember
1910 afgifna betänkande, att den organisatoriska utvecklingen länkande
af landstridskrafterna bör, förutom det slutliga genomförandet af deri den s/i2 isig.
år 1901 beslutade härordningen, hufvudsakligen afse uppsättandet vid mobilisering
af reservtruppförband såväl vid infanteriet ur beväringens första
och andra uppbåd som vid specialtruppslagen.

Efter eu redogörelse ej mindre för de sätt, hvarpå reservorganisationen
ordnats inom ett flertal europeiska arméer, än äfven för de inom
vårt land vid olika tidpunkter framlagda förslagen till reservorganisation,
öfvergår kommittén till en undersökning af det sätt, hvarpå en reservorganisation
lämpligen bör ordnas inom den svenska härorganisationen,
sådan denna genom beslut af 1901 års Riksdag blifvit till sina grunddragbestämd.

Kommittén ansåg sig härvid böra först och främst erinra därom,
att de värnpliktiga årsklasser, som i allmänhet inginge uti reservtrupperna,
vore hvarandra inbördes ganska olika i fråga om förutsättningarna för användning
i fält, en olikhet hvilken gjorde sig särskildt gällande vid infanteriet,
där ett vida större antal klasser vid mobilisering toges i anspråk än vid
specialtruppslagen.

Reservens yngre årsklasser stode linjens ganska nära, deras spänstighet
vore ännu icke alls eller endast föga minskad, de under militärtjänsten förvärfvade
och under nyligen genomgångna repetitionsöfningar uppfriskade
kunskaperna och färdigheterna hade endast föga hunnit förflyktigas eller
aftaga. Reservtruppförband sammansatta af sådana årsklasser blefve, om ej
omedelbart efter verkställd mobilisering, så efter eu viss tid, användbara
vid sidan af linjens i det rörliga fältkriget.

Inom reservens äldre årsklasser däremot hade ett ej ringa antal
af de värnpliktiga hunnit förlora den rörlighet och spänstighet, hvars
ägande vore villkoret för, att mannen i ledet skulle kunna uthärda ett
fälttågs äfven största ansträngningar. Det under de militära utbildningsåren
inlärda hade förbleknat, i samma mån som ett större antal år förflutit
efter senast undergången repetitionsöfning, och den i tjänst återinträdande
möttes af i många afseenden nya förhållanden. Af sådana kategorier värnpliktiga
sammansatta reservtruppförband funne i regeln icke användning
vid sidan af eller till ersättande af linjetrupperna. Deras användning begränsades
till mindre kräfvande uppgifter, såsom försvaret af vissa utanför
de egentliga operationsområdena belägna trakter, hvilka kunde blifva föremål
för anfall af mindre styrkor, samt försvaret af egna och anfall mot
fiendens förbindelselinjer ra. fl. liknande uppgifter.

Bill. till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 A/d. 2 Höft.

4

26

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

Ett särskiljande enligt hvad ofvan framhållits, framförallt vid infanteriet,
af reservtrupper af första och af andra ordningen vore ett viktigt led
uti en val ordnad reservorganisation. Ett motsatt förfarande, d. v. s. sammanförandet
af ett stort antal till åldern vidt skilda klasser uti eu och samma
reservbataljon skulle nämligen innebära ett frivilligt afsågande af de fördelar,
som erbjöde sig med afseende på de yngre årsklassernas användbarhet
i det rörliga fältkriget. Ett sådant särskiljande kunde äfven — såsom framsnnge
af den tidigare lämnade redogörelsen för reservorganisationen i vissa
främmande arméer — spåras öfverallt, där man velat i största möjliga
utsträckning tillgodogöra sig resultaten af den utbildning, som staten med
ej ringa kostnader bestode de värnpliktiga under deras tidigare tjänsteår.

Den olikartade användningen af de båda kategorierna reservtrupper
framställde väsentligen olika kraf på rättigheten för Konungen att inkalla
och använda dem. 1 )<* reservtrupper, som afsåges att direkt samverka med
linjen, måste vara lika användbara som linjetrupperna; de värnpliktiga
årsklasser, som inginge uti dessa reservtrupper, måste alltså i likhet med
linjens tillhöra beväringens första uppbåd och antalet klasser i detta uppbåd
afpassas därefter.

För de reservtrupper, hvilka afsåges för sådana mindre kräfvande uppgifter,
som i det föregående angifvits, erfordrades icke samma grad af användbarhet
som för linjen; de värnpliktiga årsklasser, som inginge uti dem,
kunde därför tillhöra beväringens andra uppbåd.

De olikartade uppgifter, som tillkomme reservbataljoner ur beväringens
första och ur dess andra uppbåd, framställde vidare skiljaktiga kraf
på deras befälspersonal. Hvad antalet befäl vid en bataljon beträffar, måste
detta i allt väsentligt vara detsamma, oafsedt hvilket värnpliktsuppbåd bataljonen
tillhörde, då nämligen truppförbandets taktiska användbarhet och manöverförmåga
vore beroende af en bestämd indelning af detsamma uti underafdelningar,
eu hvar med sin chef; befäl i reserv, beställningsmän, handtverkare
m. fl. kunde dock till antalet variera. Den viktigaste olikheten hänförde
sig emellertid till befälets kvalifikationer. Vid linjeafdelningarna, där fordringarna
på truppens användbarhet för alla i fält förekommande förrättningar
vore ställda högst, måste finnas ett kvalitativt förstklassigt befäl. Vid landstormstrupperna,
hvilkas användning i allmänhet vore såväl taktiskt som
lokalt begränsad, kunde man få nöja sig med ett vida svagare. Vid reservtrupperna
ställdes fordringarna olika, beroende af huruvida de stode linjen
eller landstormen närmast.

1 hvarje fall måste med afseende å befälspersonalens sammansättning
vid mobilisering reservbataljonerna ur första uppbådet stå linjebataljonerna
ganska nära, för så vidt dessa bataljoner skulle kunna göras så mobila, att de

Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

27

kunde operera i samband med linjen. De borde alltså — hvilket i alla välordnade
arméer vore fallet — redan i fred till viss utsträckning vara försedda
med befäl på aktiv stat. Vore så ej fallet, blefve följden, att vid mobilisering
linjeafdelningarnas kadrer måste försvagas genom allt för stora
detaeheringar till reservafdelningarna. Detta kraf på eu viss kaderökning
gjorde sig egentligen gällande vid infanteriet. Vid specialtruppslagen däremot
torde en sådan kaderökning icke erfordras, då nämligen antalet reservtruppförband,
som vid dessa truppslag kunde uppsättas, blefve ganska
begränsad! utaf befintlig tillgång ej mindre på stamhästar än äfven på
materiel.

De uppgifter, som i fält komme att åläggas reservtrupperna gjorde
slutligen anordnandet af öfning av med viss eller vissa för desamma afsedda
årsklasser önskvärda. Sådana öfningar förekomme — såsom af
tidigare lämnad framställning af reservorganisationen i vissa främmande
länder framginge — uti ett flertal arméer, medan man på några håll inskränkt
sig till öfningar allenast för reservtruppernas befäl.

-Ved hänsyn till hvad af chefen för generalstaben uttalats i fråga
om behof vet af eu ökning utaf antalet infanteritruppförband och hvad af
generalskommissionen i sammanhang härmed anförts, ville kommittén uttala
önskvärdheten af, att redan under den närmaste tiden anstalter vidtoges
för uppsättandet vid mobilisering vid hvarje infanteriregemente på fastlandet
af en reservbataljon ur beväringens första uppbåd.

Då kommittén i likhet med chefen för generalstaben och generalskommissionen
ansåge, att dessa bataljoner borde, för att den förstärkning,
som med dem afsåges, skulle blifva fullt effektiv, kunna uppträda vid sidan
af linjetrupperna, och då under viss del af året härför erfordrades tillgång
på ytterligare o klasser utöfver de nuvarande 8 i beväringens första uppbåd,
ville kommittén uttala sig för, att antalet årsklasser i nämnda uppbåd
blefve öka dt till 11.

Medan för de reservbataljoner, som afsågos blifva organiserade enligt
1901 års förslag ifrågasattes en kaderökning per infanteriregemente af blott 1
major och 2 kaptener, hade chefen för generalstaben i 1906 års förslag upptagit
eu kaderökning af 1 major, 4 kaptener och 1 löjtnant, hvarjämte 12
meniga volontärbeställningar föreslagits skola uppflyttas till distinktionskorpralsbeställningar.
Härtill hade generalskommissionen föreslagit en ytterligare
ökning med 4 sergeanter.

Kommittén, som instämde uti hvad af chefen för generalstaben
och generalskommissionen anförts i fråga om de här berörda bataljonernas
användning i fält, särskild! vid jämförelse med de mindre kräf -

28

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

vande uppgifter, för hvilkas lösning de år 1900 föreslagna reservbataljonerna
afsåges, uttalade önskvärdheten af, att den för dessa bataljoners organiserande
afsedda kaderförstärkningen måtte framdeles komma att uppgå till
den af chefen för generalstaben föreslagna styrkan. Från att redan under
den närmaste tiden gifva kaderökningen denna storlek torde man emellertid
af vissa skäl nödgas afstå..

Af såväl chefens för generalstaben och generalskommissionens uttalande
i denna fråga som äfven af ett till kommissionens utlåtande fogadt särskilt yttrande
framginge, att vid bestämmandet af kaderökningens storlek personalbehofvet
vid mobilisering icke kunde vara den uteslutande afgörande faktorn. Det
gällde äfven att tillse, det den nytillkomna personalen kunde i fredstid, erhålla
full sysselsättning under hela året. Hvad härutinnan anförts uti de
ofvannämnda uttalandena torde äga full giltighet under förutsättning af
365 dagars tjänstgöringstid för de värnpliktiga och därmed följande tjänstgöring
liret rundt för all fast anställd personal vid samtliga infanteriregementen.
Det torde äfven hafva varit under denna förutsättning, som den
föreslagna kaderökningen befunnits i sin helhet påkallad ur fredstjänsto-öringens
synpunkt. Åt de såväl chefens för generalstaben förslag som
generalskommissionens utlåtande bilagda öfvergångsplanerna för infanteriregementena
framginge nämligen, att kaderförstärkningen afsåges vara i sin
helhet tillkommen först från och med det år (1912), då en utsträckning
af tjänstgöringstiden för de värnpliktiga till 365 dagar förutsattes kunna
tidigast inträda.

Det syntes äfven kommittén, som skulle svårighet yppa sig att bereda
hela den föreslagna kaderpersonalen full sysselsättning året om, ^ så
länge tjänstgöringstiden för de värnpliktiga vid fotfolket ännu icke blifvit
utsträckt utöfver den nuvarande, eller 240 dagar.

Omfattningen af tjänsteåliggandena för den vid regementsexpeditionen
tjänstgörande personalen gjorde, såsom uti generalskommissionens
utlåtande, äfvensom uti ett till detta fogadt särskildt yttrande närmare framhölles,
behofvet af ytterligare eu regementsofficer jämte adjutant för handläggning
af ärenden rörande reservtrupperna, deras organisation och mobilisering
samt för beredandet af ärenden angående landstormen, dess organisation,
öfningar och användning, äfvensom samarbetet mellan landstormen och
det frivilliga skytteväsendet, synnerligen kännbart. Grundad anledning
syntes alltså föreligga att redan inom den närmaste tiden öka infanteriregementenas
kadrer med 1 major och 1 löjtnant af andra klassen.

Utan tvifvel vore det äfven önskvärd!., om under den närmaste tiden
kunde tillsättas jämväl de 4 kaptener af andra klassen, som afsåges till
kompanichefer vid reservbataljonen, om nämligen denna organisationsfråga

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

29

kunde betraktas uteslutande ur synpukten af personalbehofvet i fält. Af
hvad uti denna fråga anförts hade kommittén emellertid icke- funnit sig
öfvertygad om, att redan under den närmaste tiden full sysselsättning skulle
kunna i fredstid året om beredas åt samtliga fyra kaptener, vid hvilket
förhållande den med den föreslagna kaderökningen förenade kostnaden
synts kommittén väl stor i förhållande till den fördel, som i fredstid stode
att därför vinna. Om däremot arbetet på förberedandet af reservkompaniernas
mobilisering och utrustning m. m. tills vidare fördelades på
endast två kaptener, sålunda att en hvar finge ansvara för två reservkompanier,
så torde en lämpligt afvägd arbetsbörda blifva dem ålagd.
En olägenhet vore visserligen förenad med denna anordning så till vida,
att vid mobilisering tvenne af reservbataljonens kompanier erhölle chefer,
hvilka icke varit i tillfälle att i fredstid göra sig så förtrogna
med reservorganisationen som önskligt vore; den här ifrågasatta anordningen
förutsatte emellertid, att samtliga till kompanichefer vid reservbataljonerna
afsedda officerare bereddes tillfälle att under regementsöfningarna
föra kompanichefs befäl vid en för vissa tillfällen sammansatt
bataljon, hvars befälspersonal utsåges i enlighet med den personalfördelning,
som vid mobilisering skall gälla för reservbataljonen ur beväringens
första uppbåd. Inskränkningen af kompanichefernas antal till 2 syntes
äfven böra förutsätta, att till chefer för de båda kompanier, hvilka i
fredstid saknade ordinarie chefer, utsåges fullt kvalificerade officerare på
regementets aktiva stat eller ock sådana, som, ännu vid full kraft, nyligen
därifrån Öfvergått till pensionsstat. Att anförtro befälet öfver dessa reservkompanier,
hvilka skulle kunna i fält användas vid sidan af linjetrupperna,
åt officerare, hvilka efter viss tids anställning å aktiv stat öfvergått till
reservstat och därefter endast med långa mellanrum fullgjorde kortare otid
ngar, syntes i regeln icke vara tillrådligt. 1 betraktande af hvad sålunda
anförts funne kommittén en begränsning tills vidare af antalet kaptener
till 2 vara möjlig. • -

Hvad slutligen beträffar sättet för anskaffning af fast anställd t underbefäl
för reservbataljonen, syntes den af chefen för generalstaben med instämmande
af generalskommissionen föreslagna uppflyttningen af 12 meniga
volontärbeställningar till distinktionskorpralsbeställningar vara en ändamålsenlig
åtgärd, då dels härigenom för minsta kostnad erhölles 3 dugliga
underbefäl per reservkompani, dels den nämnda åtgärden torde komma
att i sin man bidraga till främjandet af volontäranskaffningen. Att, såsom
af generalskommissionen föreslagits, ytterligare öka tillgången på underbefäl
med 1 sergeant per reservkompani, afsedd för tjänstgöring såsom

30 Kanyl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 2.

kompaniadjutant, hade kommittén funnit icke vara med nödvändighet erforderligt.

Den årliga ordinarie kostnaden efter fullt genomförd organisation
för en ökning i enlighet med chefens för generalstaben förslag af infanteriregementenas
fast anställda personal med 1 major, 4 kaptener af andra
klassen och 1 löjtnant af andra klassen, äfvensom för uppflyttning af 12 meniga
volontärbeställningar till distinktionskorpralsbeställningar, skulle uppgå till
801,235 kr. Om däremot i enlighet med hvad af kommittén förordats,
antalet kaptener af andra klassen inskränktes till 2, men kaderökningen i
öfrigt bibehölles oförändrad, uppginge motsvarande kostnad efter fullt genomförd
organisation till 576,600 kr.

1 anslutning till hvad såväl af cheferna för generalstaben och flottans
stab som af generalskommissionen anförts beträffande tillgodogörandet för
landets försvar af den betydande värnkraft, som förefunnes uti beväringens
äldsta årsklasser, ville kommittén uttala önskvärdheten af, att redan under den
närmaste tiden anstalter blefve vidtagna för uppsättandet vid mobilisering vid
hvarje infanteriregemente på fastlandet af reservtrnppförband ur beväringens
andra uppbåd. Organisationen af reservtrnppförband vid detta uppbåd,
likaväl som vid det första, borde emellertid ske allt efter som tillgången
på befäl och utrustningspersedlar det medgåfve, och man borde icke vid
ett infanteriregemente uppskjuta med bildandet af reservtrupper därför,
att det t. ex. vid en viss tidpunkt icke vore möjligt att vid andra uppbådet
uppsätta eu hel bataljon. Så fort det vore möjligt att tillöka reservorganisationen
med blott ett kompani, borde det ske. På sådant sätt tillgodogjordes
nämligen efter hand nationens försvarskraft i stegrad grad för landets
försvar.

Då kommittén ansett sig böra biträda förslaget om öfv eif övandet af
tre årsklasser från beväringens andra till dess första uppbåd, och då andra
uppbådet med hänsyn till sina viktiga uppgifter icke borde numeriskt försvagas,
följde häraf att kommittén biträdde förslaget om öfverföring af tre
årsklasser från landstormen till andra uppbådet.

Då sålunda trenne årsklasser, indika nu vore befriade från mönstring
sskyldighet på den grund, att de tillhörde landstormen, öfverfördes till
beväringen, både det varit satt i fråga, huruvida sådan skyldighet lämpligen
borde åläggas dem. En frikallelse från mönstringsskyldigheten kunde
gifvetvis icke medgifvas allenast de tre äldre årsklasserna i andra uppbådet,
medan skyldigheten kvarstode oafkortad för den yngsta, utan borde,
därest frikallelse skulle äga rum, denna gälla hela uppbådet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

31

Kommittén kunde icke biträda tanken på en befrielse för beväringsklasser
från mönstringsskyldighet. Då redan under nuvarande förhållanden,
under Indika ingen organisation af reservtrupper ur andra uppbådet
vore afsedd och sålunda kontroll öfver dessa värnpliktiga icke vore behöflig ur
synpunkten af deras användning i krig, mönstringsskyldighet dock vore dem
ålagd, syntes krafvel på denna skyldighets kvarstående framträda med ökad
skärpa, i och med det att uppbådet afsåges att organiseras vid mobilisering.
Den omständigheten, att kommittén funnit sig böra afstå från yrkandet
på repetitionsöfning för årsklass ur andra uppbådet, gjorde krafvet på
mönstringsskyldighetens kvarstående för detta uppbåd ännu starkare. Ett
borttagande af den kontroll af beväringsmännen, som läge uti mönstringsinstitutionen,
skulle återverka ofördelaktigt äfven på landstormen, då nämligen
uppgifterna angående de värnpliktiga i detta uppbåd, för hvilket
ifrågasattes allenast en mönstring under en nioårig tjänstetid i landstormen,
måste blifva mindre tillförlitliga, ju derå år som förgått efter det landstormsmännen
senast undergått mönstring.

1 själfva verket torde det omak, som åsamkades den värnpliktige genom
fullgörandet af mönstringsskyldigheten, vara ytterst ringa, då numera den
personliga anmälningsskyldigheten kunde ersättas af adressanmälan.

Uppsättandet, i öfverensstämmelse med hvad af kommittén förordats,
vid hvarje infanteriregemente på fastlandet af reservtruppförband urbeväringens
andra uppbåd betingade emellertid extra ordinarie kostnader för en gång
för anskaffning dels af gevär och mobiliseringsammunition, dels af intendenturutrustning.
Storleken af dessa kostnader vore beroende af antalet sådana
förband, hvilket vore inom vissa gränser växlande vid olika regementen. För
ett reservkompani beräknades sammanlagda kostnaden till omkring 84,000 kr.
Då af samtliga i fältutrustningen ingående persedlar gevär och mobiliseringsammunition
vore så till vida de viktigaste, att brist vid mobilisering å
dessa persedlar icke kunde utan stor tidsutdräkt fyllas, syntes vid anskaffningen
hänsyn böra tagas därtill, att behofvet af dessa persedlar blefve i första
hand tillgodosedt. I öfverensstämmelse härmed hade uti kostnadsberäkningarna
upptagits fullständig anskaffning af gevär och mobiliseringsammunition
för samtliga truppförband, som beräknats kunna uppsättas ur andra uppbådet.

Villkoret för att öfver hufvud kunna vid infanteriet organisera
reservtruppförband ur beväringens andra uppbåd vore emellertid, att det erforderliga
befäletförefunnes. Hvad underbefälet beträffade, måste detta komma
att till väsentlig del utgöras af värnpliktigt underbefäl. Det torde därför
vara nödvändigt, att sådan ändring infördes uti värnpliktslagen, hvarigenom
den nuvarande bestämmelsen, att samtliga värnpliktiga såväl f. d. fast an -

32

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

ställda som högskoleelever (klasserna A och B enligt inskrifningsförordningen)
kvarhölles i första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen,
blefve upphäfd eller modifierad.

Hvad officerarna ocli underofficerarna beträffade vore det i hög grad
önskvärdt, att bataljonschefer med adjutanter samt kompanichefer och kompaniadjutanter
vid andra uppbådets bataljoner ägde sådan kroppslig spänstighet
och sådan förtrogenhet med militärtjänsten, att ifrågavarande bataljoner
verkligen blefve i befälets händer fullt användbara för de uppgifter, som
i krig skulle åläggas dem, hvilka visserligen icke vore lika kräfvande som
de, hvilka komme att föreläggas första uppbådets bataljoner till lösning,
men dock hos det högre befälet förutsatte ej ringa kraft och insikt. Att
för detta ändamål ifrågasätta en kaderökning af det på aktiv stat uppförda
befälet, i likhet med hvad som skett i syfte att tillförsäkra första uppbådets
reservbataljoner det erforderliga högre befälet, torde icke kunna ske.

Hufvuddelen af det högre befälet måste anskaffas på annat sätt och
kommittén ville med hänsyn härtill förorda införandet af s. k. reservstatsbefäl.
Generalskommissionen hade uti sitt utlåtande den 9. juni 1908 uttalat, att
»ett snart ordnande af den s. k. förtidspensioneringen är af synnerlig vikt
för fyllandet af detta behof (nämligen af befäl vid reservtrupperna ur
andra uppbådet), särskildt i fråga om kompanichefs- och högre befattningar».
öfver det kort tid efter detta uttalande af särskildt tillkallade sakkunniga
afgifna »Betänkande rörande införande af fast aflönadt reservbefäl
vid armén», hade de militära myndigheterna uttalat sig, hvarvid
samtliga truppförbandschefer utan meningsskiljaktighet uti allt väsentligt
tillstyrkt de däruti framställda förslagen. Det till kommittén öfverlämnade,
den 3. mars 1909 afgifna »Betänkande och förslag angående
upprättande af reservstater vid armén och marinen», hvithet, hvad armén
beträffar, till alla delar öfverensstämde med ofvannämnda betänkande af
1908, hade af kommittén tagits under ompröfning. Den uti nämnda betänkande
förordade reservstatsorganisationen ansåge kommittén vara synnerligen
ändamålsenlig, då genom antagandet af en sådan organisation
dels möjlighet bereddes att för en jämförelsevis ringa kostnad anskaffa för
tjänst vid reservtruppförband användbar personal af officers och underofficers
grad, dels eu önskvärd ökad omsättning skulle framkallas inom officers-
och underofficerskårerna. De föreslagna bestämmelserna såväl angående
lefnads- och tjänsteålder, som skulle erfordras för rättigheten att öfvergå
till reservstat, och om skyldighet att afgå från samma stat, som äfven
den föreslagna tjänstgöringsskyldigheten för befälet funne kommittén
ägnade att bereda tillgång på ett för ändamålet kvalificeradt reservbefäl.
De föreslagna lönebeloppen syntes vara afvägda med hänsyn såväl till före

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

33

inträdet å reservstat fullgjord tjänst å vederbörligt truppförbands aktiva
stat, som äfven till omfattningen af den föreslagna tjänstgöringsskyldigheten
för reservstatsbefälet. I betraktande häraf ville kommittén, i syfte att bereda
tillgång på befäl för reservtruppförband vid infanteriet ur beväringens
andra uppbåd samt vid specialtruppslagen, förorda en reservstatsorganisation
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af de sakkunniga föreslagna.
Denna organisation syntes kommittén böra, på det förberedelserna i fredstid
för uppsättandet vid mobilisering af ifrågavarande reservtruppförband
måtte kunna utan tidsutdräkt igångsättas, snarligen taga sin början. Då
emellertid reservstatsorganisationen torde komma att orsaka en ökad omsättning
inom officerskårerna och då kommittén för andra ändamål förordat
viss ökning af den fast anställda officerspersonalen vid infanteriet,
hade det synts kommittén af omständigheterna betingadt, att reservstatsorganisationen,
hvad officerspersonalen beträffade, ej måtte genomföras fullt så
hastigt som uti kommitterades förslag förutsattes. Kommittén ville därjämte
fästa uppmärksamheten vid, att befordran inom reservstaten från
löjtnants till kaptens grad ej torde böra ifrågasättas, med mindre de villkor
blifvit uppfyllda, hvilka gällde för befordran af motsvarande beställningsinnehafvare,
uppförd å aktiv stat.

Den slutliga kostnaden för upprättandet af en reservstatsorganisation
vore af de kommitterade beräknad till 500,000 kr. Under den här berörda
8-årsperioden ville emellertid kommittén förorda, att reservstatsorganisationen
måtte genomföras endast till den utsträckning, som motsvarade »första öfvergångsperioden»
enligt de kommitterades förslag. Under denna förutsättning
inskränktes den af organisationen betingade kostnaden vid periodens slut till
310,000 kr.

Till förtydligande af reservorganisationen, sådan som den af kommittén
ifrågasattes, bifogades omstående teckning, utvisande de linje-, reservoch
depåafdelningar, som skulle uppsättas vid ett infanteriregementes mobilisering
samt de olika stater, hvarur befälet hufvudsakligen skulle tagas.
Fördelningen på årsklasser vore endast approximativt angifven och komme
att i praktiken undergå vissa modifikationer.

Hvad slutligen beträffade den återverkan på tjänstetiden i landstormen
och därmed på värnpliktstiden i dess helhet, som blefvo följden
af öfverförandet af tre klasser från beväringens andra till dess första
uppbåd, instämde försvarskommittén med stabscheferna och generalskommissionen
uti förslaget om ökning af antalet klasser i landstormen från 8 till
9 och förordade alltså en utsträckning af värnpliktstiden till och med det
år, då den värnpliktige fyllde 44 år.

Bill. till Riksd. Prat. 1911. 1 Sami. 1 Afä. 2 Höft.

5

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Departementschefens
yttrande.

2.

räta u p

) b å d e t.

Andra uppbådet.

| 5. | 6.

CO

9. ; 10. | 11.

12.

13.

14. 15.

3 linjebataljoner -

1 reservbataljon
nr
första uppbådet -

Depå

Depå

Reservtruppförband
ur andra
uppbådet.

''\

/

/

/

/

/

Kader:
Aktiv stat.

Kader:
Aktiv stat.

Kader:

.Reservstat.

Kader:

Pensionastat.

Hvad såväl af cheferna för generalstaben och flottans stab som
af generalskommissionen och försvarskommittén uttalats i fråga om nödvändigheten
att, särskildt med hänsyn till vårt efter unionsupplösningen
väsentligt försämrade militär politiska läge, utveckla landstridskrafternas
organisation utöfver den af 1901 års riksdag beslutade, finner jag synnerligen
välgrundad!. Genom den nämnda år beslutade organisationen ordnades

O O O

Kungi. MajUs Nåd. Proposition N:o 2.

85

i hufvudsak de värnpliktiga årsklasser, som afsågos skola ingå uti linjetrupperna,
medan genom beslut af 1904 års riksdag landstormsorganisationen
blifvit till sina hufvuddrag bestämd. De värnpliktiga årsklasser,
hvilka stå mellan de för linjen och de för landstormen afsedda, d. v. s.
de som för närvarande ingå uti beväringens andra uppbåd, stå enligt värnpliktslagen
till förfogande, men kunna nu icke finna användning, hufvudsakligen
af brist på erforderligt befäl; de utgöra en lefvande kraft, val
värd att tillvarataga för landets försvar, men för närvarande obrukbar för
det af lagstiftaren med dem afsedda syftemålet, på den grund att den icke
kan sammanhållas, än mindre inriktas mot sitt mål.

Jag finner i likhet med såväl generalskommissionen som försvarskommittén,
att det är på brukbargörandet af denna nu obrukade kraft,
som härorganisationens fortsatta utveckling bör i första hand inriktas.
Att därvid syfta till uppställandet redan i fredstid af nya truppförband
vid sidan af de nu befintliga, med andra ord till en ökning
af de nuvarande linjetruppförbandens antal, finner jag icke välbetänkt,
då det skulle innebära en rubbning af den linjeorganisation, som för
endast 10 år tillbaka på göda grunder pröfvades lämplig efter vårt
lands ekonomiska resurser och folkmängdens storlek, och då några så afsevärda
förändringar härutinnan icke sedermera inträdt, att på den grund
en utveckling af linjeorganisationen kan nu anses erforderlig. Fastmera
anser jag, att det är en organisation på djupet, som nu bör eftersträfvas,
och att detta bör ske genom ordnandet af de värnpliktiga årsklasser, som
stå bakom dem, hvilka behöfva tagas i anspråk för linjearméns uppbringande
till krigsstyrka. Till alla delar instämmer jag alltså uti det
af försvarskommittén gjorda principuttalandet i fråga om landstridskrafternas
fortsatta utveckling, att »organisationen bör ytterligare stärkas
hufvudsakligen genom uppsättandet vid mobilisering af reservtruppförband
såväl vid infanteriet ur beväringens första och andra uppbåd som vid
specialtruppslagen.

Då det gäller att uppdraga konturerna till en ändamålsenlig och
efter våra förhållanden afpassad reservorganisation, finner jag det af nämnda
kommitté framhållna principiella särskiljandet mellan reservtruppförband
af första och af andra ordningen synnerligen välbetänkt. För ett sådant
särskiljande tala först och främst de olika kvalifikationer i militäriskt afseende,
som känneteckna å ena sidan de yngre och å andra sidan de äldre
beväringsklasser, som kunna ifrågakomma att tagas i anspråk för uppsättandet
af reservtrupper. Därtill kommer ytterligare, att genom uppsättandet
af reservtruppförband af såväl första som andra ordningen fälthären
stärkes, i det att de förra snarast möjligt böra kunna användas till direkt

36

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

förstärkning af linjetrupperna, medan de senare, hvilka afses för sekundära
krigsändamål, innebära en redan vid operationernas början förfogbar indirekt
förstärkning af linjetrupperna, så till vida att detacheringar från dessa
för sistnämnda ändamål kunna undvikas eller i hvarje fall inskränkas till
det minsta möjliga. En reservorganisation, sådan som den af kommittén
förordade syftar alltså till att förläna linjearmén (de rörliga fälttrupperna)
största möjliga numeriska styrka redan vid den första afgörande kraftmätningen
med fienden och är alltså uttrycket för eu ändamålsenlig ekouomisering
med de lefvande stridskrafter, som genom värnpliktslagens bestämmelser
ställas till förfogande.

Kommittén har förutsatt, att under den närmast liggande 8-årsperioden
reservtruppförband ur såväl första som andra uppbådet skola
kunna upprättas, men däremot icke ingått på någon detaljerad framställning
af den inbördes ordning, hvaruti detta bör ske. I öfverensstämmelse
med den allmänna grundsats, hvilken funnit uttryck redan uti det för
hela försvarsfrågan grundläggande kungl. brefvet af den 5. januari 1906,
att det ur försvarssynpunkt viktigaste bör sättas i främsta rummet, håller
jag före, att organiserandet af reservtruppförband ur beväringens första
uppbåd vid infanteriet bör för den närmaste tiden ställas i förgrunden.
Så mycket större skäl att låta tills vidare något anstå med påbörjandet
af organisationen af reservtruppförband vid infanteriet ur beväringens
andra uppbåd och vid specialtruppslagen synes föreligga, som införandet
af eu reservstatsors-anisation — hvilken skulle lämna till min v å det för
dessa truppförband erforderliga högre befälet — förutsätter vissa ännu ej
verkställda fullständigande utredningar angående den ordning, hvaruti den
för ändamålet erforderliga reservstaten skulle bildas.

Hvad beträffar det befäl, som erfordras för reservbataljonerna ur
första uppbådet, instämmer jag med försvarskommittén uti dess uttalande,
att det i regeln icke torde vara tillrådligt att härtill afse sådana officerare
och underofficerare, hvilka efter viss tids anställning å aktiv stat
öfvergått till reservstat och därefter endast med långa mellanrum fullgöra
kortare öfningar. Flertalet af detta befäl torde böra vara uppfördt å
sådan stat vid vederbörliga truppförband, hvarmed är förenad skyldighet
att till erforderlig utsträckning fullgöra vapenöfningar hvarje år. Dessa
reservtruppförband kunna nämligen icke förutsättas blifva användbara redan
vid början af ett fälttåg till direkt samverkan med linjetrupperna, med
mindre det för dem afsedda högre befälet (från och med kompanichefer uppåt)
ej blott erhållit samma utbildning som det för linjetrupperna afsedda, utan
äfven kunnat genom tjänstgöring hvarje år förvärfva erforderlig tjänstevana.
Med afseende på storleken af den för ändamålet erforderliga ökningen af in -

37

Kung!. Majits Nåd. Proposition N:o 2.

fanteriregementenas kaderpersonal har försvarskommittén, under uttalande
af önskvärdheten, att densamma framdeles måtte komma att uppgå till den af
chefen för generalstaben år 1906 föreslagna, förordat, att ökningen må
komma att under den närmaste 8-årsperioden efter hand uppgå till vid hvarje
regemente på fastlandet 1 major, 2 kaptener af andra klassen och 1 löjtnant
af andra klassen, hvarjämte 12 af de nuvarande meniga volontärbeställningarna
borde uppflyttas till motsvarande antal distinktionskorpralsbeställningar.
Utan att nu göra något bestämdt uttalande i fråga vare
sig om det minimum af kaderökning, som är för ändamålet erforderlig,
eller i hvad mån det kan vara möjligt att för viss del af den nytillkomna
kaderpersonalen minska krafvet på antalet tjänstgöringsdagar per år under
det af kommittén föreslagna, vill jag nu endast framhålla behöfligheten
af en ytterligare granskning af denna befälsfråga. Huru än frågan om
anskaffning af det erforderliga befälet kan komma att lösas, anser jag,
att i intet fall kostnaderna böra få öfverstiga de af försvarskommittén
förutsatta. Vid utredningen angående befälets anskaffning bör emellertid
hållas i sikte önskvärdheten att om möjligt ytterligare nedbringa kostnaderna
under hvad sålunda blifvit förutsatt, dock utan att personalens antal
och tjänsteduglighet nedsättes under det mått, som pröfvas erforderligt för
fyllandet af de viktiga uppgifter, som åligga densamma.

I hvarje fall kan gifvetvis ej hela personalökningen tillkomma på en
gång, utan först efter hand och enligt en för en viss period gällande
öfvergångsplan, hvarigenom den med ökningen förenade något hastigare
omsättningen uti kompaniofficer sgraderna vid infanteriet fördelas på ett
flertal år och krafvet på de med officerskårernas ökning något utvidgade
kurserna vid krigsskolan ej kommer att, med ett slag göra sig gällande.

Ehuruväl, i afvaktan på den ytterligare utredning angående de lämpligaste
och med minsta kostnad förbundna formerna för uppförandet å
stat af den här berörda fast anställda personalen, som ofvan omnämnts,
något förslag till ändrade stater redan för år 1912 icke nu torde
böra framläggas, finner jag dock starka skäl tala för att icke uppskjuta
med framläggandet af de förslag till ändringar uti värnpliktslagen, som
skola kunna bereda möjlighet till det hittills fördröjda uppsättandet vid
mobilisering af reservtruppförband ur beväringens bägge uppbåd.

Enligt nu gällande värnpliktslag äro de värnpliktiga årsklasserna indelade
på de olika uppbåden sålunda:

1.— 8. klasserna (21—28 år) i beväringens första uppbåd
9.-—12. > (29—32 år) » » andra »

13.—20. > (33—40 år) » landstormen.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

38

Tillgången å värnpliktiga inom de klasser, som tillhöra första uppbådet,
är icke större än som motsvarar behofvet för organiserandet af infanteriregementenas
nuvarande linje- och depåafdelningar. Den omständigheten,
att, enligt beslut af 1901 års riksdag, den första tjänstgöringen
vid fotfolket skall fullgöras först under andra tjänsteåret i stället för att,
såsom föreslagits, taga sin början redan under första året, har orsakat,
att 1. årsklassen är alldeles outbildad, hvilket ur mobiliseringssynpunkt
medfört den olägenheten, att nämnda klass är vid krigsutbrott oanvändbar
för tjänst i fält. Vidare är jämväl 2. årsklassen icke disponibel för krigstjänst,
förr än densamma undergått viss tids rekrytutbildning, således i
allmänhet först under årets senare hälft, hvarvid den dock icke kan ingå
uti linjeafdelningarna förr än efter vid depån fullständigad utbildning. Vid
krigsutbrott under årets förra hälft äro sålunda i allmänhet de båda yngsta
klasserna i första uppbådet icke påräkneliga. Detta har orsakat, att inom
vissa inskrifningsområden, där tillgången å värnpliktiga är jämförelsevis
knapp, manskapstillgången inom första uppbådet icke är tillräckligt
stor för att helt fylla de nuvarande linje- och depåafdelningarnas behof,
hvadan man inom sådana områden nödgats, för fyllandet af depåerna till
föreskrifven styrka, anlita någon del af manskapstillgången af andra uppbådet
under den gifna förutsättningen, att intet hinder ur värnpliktslagens
synpunkt föreligger. Ingenstädes är emellertid manskapstillgången tillräckligt
gifvande för att möjliggöra uppsättandet af reservafdelningar inom
första uppbådet.

Chefen för generalstaben har uti sitt den 18. oktober 1906 afgifna
förslag till landförsvarets stärkande beräknat, att för uppsättandet af
ytterligare eu bataljon ur beväringens första uppbåd, förutom nuvarande
3 linjebataljoner och depån, erfordras tillgång, utöfver nuvarande till
detta uppbåd hörande 8 klasser, af ytterligare 2 klasser, därest mobilisering
inträffar under årets senare del, men 3 klasser, om mobilisering inträffar
under den förra delen. Då sålunda den elfte klassen vore behöflig
endast under en del af året, har chefen för generalstaben föreslagit, att första
uppbådet skulle inskränkas till 10 klasser, dock under förutsättning att
man ägde rätt att, intill dess under hvarje år den yngsta årsklassen kunde
användas, förfoga öfver elfte klassen på samma sätt som för första uppbådet
vore föreskrifvet. I detta syfte har föreslagits dels behörig ändring
uti värnpliktslagen § 3 mom. 1, dels införandet af ett nytt moment 4 till
samma lag § 28.

Generalskommissionen har uti sitt den 21. december 1907 afgifna
utlåtande framhållit, att, då under viss del af året den elfte klassen måste
tagas i anspråk, det syntes, för vinnande af en önskvärd enkelhet i lag -

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.

bestämmelserna ändamålsenligt, att äfven sistnämnda årsklass öfverfördes
till beväringens första uppbåd. Tjänstetiden skulle sålunda komma att
omfatta 11 år i detta uppbåd.

Då försvarskommittén, i likhet med chefen för generalstaben och
generalskommissionen ansett, att de här berörda bataljonerna borde, för
att den förstärkning, som med dem afsåges, skulle blifva fullt effektiv,
kunna uppträda vid sidan af linjetrupperna, och då i sammanhang härmed
under viss del af året erfordrades tillgång på ytterligare 3 klasser
utöfver de nuvarande 8 i beväringens första uppbåd, har kommittén i
likhet med generalskommissionen uttalat sig för, att antalet årsklasser i
första uppbådet blefve ökadt till 11.

I likhet med cheferna för generalstaben och flottans stab, generalskommissionen
och försvarskommittén finner jag eu ökning från 8 till 11
årsklasser uti beväringens första uppbåd vara erforderlig, så framt det
skall varda möjligt att under hvarje del af året förstärka det uti fälthären
ingående infanteriet till den utsträckning, som i det föregående blifvit
förordad, d. v. s. genom uppsättning vid mobilisering af en reservbataljon
ur beväringens första uppbåd. Den af generalskommissionen förordade
och af försvarskommittén i sak biträdda formuleringen af lagbestämmelserna,
synes mig vara att föredraga framför den af chefen för
generalstaben föreslagna; någon fördel för de värnpliktiga är icke förenad
med den sistnämnda, då nämligen de värnpliktiga som tillhöra elfte årsklassen
i hvarje fall skulle tagas i anspråk under krig, därest behofvet så
skulle kräfva, och då de i fredstid äro underkastade mönstring vare sig
de tillhöra första eller andra uppbådet.

Äfven för den händelse, att uppsättandet vid samtliga infanteriregementen
af reservbataljoner ur beväringens första uppbåd icke varit
ifrågasatt, är emellertid redan nu en ökning af antalet klasser i detta uppbåd
i hög grad erforderlig. Tidigare har påvisats, att det vid vissa regementen
visat sig nödvändigt att redan för fyllande af de tre linjebataljonernas och
depåns behof i viss utsträckning anlita tillgången å värnpliktiga inom beväringens
andra uppbåd. Vidare bär det visat sig oafvisligen nödvändigt för fyllandet
af vissa krigsbesättningar att, redan inom den nuvarande organisationens
ram, vid mobilisering till en viss utstäckning öka antalet infanteritruppförband
utöfver de tre linjebataljoner och den depå, som skola organiseras
vid hvarje infanteriregemente. Detta har endast vid ett fåtal regementen
varit möjligt, nämligen vid sådana, inom hvilkas väimplikts0mråden
tillgången a f. d. fast anställdt underbefäl inom första uppbådet
varit jämförelsevis stor. Men det är gifvet, att sådana anordningar endast
med stor olägenhet kunna utsträckas utöfver första uppbådets klasser, då

40

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

den Konungen medgifva rättigheten att inkalla de bägge uppbåden är
bunden vid på olikartade sätt formulerade villkor, i det att första uppbådet
får efter statsrådets hörande inkallas till krigstjänstgöring, då rikets
försvar det klöfver, så ock när det erfordras till stillande af uppror,
medan andra uppbådet får af Konungen inkallas sedan Han statsrådet hört
och, såvida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda, och därest det i anseende till krig eller
för afvärjande af befaradt eller börjadt angrepp tinnes nödigt. Fall kunna
följaktligen tänkas inträffa, då det icke varder möjligt att vid mobilisering
uppbringa de nu omnämnda truppförbanden till krigsstyrka på grund
däraf, att de villkor icke blifvit uppfyllda, som erfordras för inkallelse af
andra uppbådet. Men äfven om så skulle vara fallet, kan en ny svårighet
framträda i fråga om användningen i krig af truppförband, uti hvilka ingå
värnpliktiga tillhörande bägge uppbåden, i det nämligen § 28 mom.
3 värnpliktslagen stadgar olika villkor i fråga om rättigheten att i territoriellt
afseende använda de bägge uppbåden.

Hvad beträffar sammansättningen af beväringens andra uppbåd hafva
cheferna för generalstaben och flottans stab i det af dem den 18. oktober
1906 gemensamt afgifna förslaget till ändringar i värnpliktslagen framhållit,
att behofvet af värnpliktiga, som erfordras för uppsättandet af reservtrupper
ur detta uppbåd blifver framgent lika stort som hittills. Genom öfverflyttning
af de två yngsta klasserna i landstormen till andra uppbådet för
ersättande af de båda, som enligt stabschefernas förslag skulle öfverfiyttas till
första uppbådet, blefve andra uppbådet numeriskt något svagare än för närvarande,
då nämligen klassernas storlek i viss proportion minskades med
deras ålder. Ehuruväl alltså rätteligen andra uppbådet bort räkna 5 klasser,
ansåge emellertid stabscheferna att en så stor ökning icke för närvarande
vore fullt behöflig och förordade därför, att till andra uppbådet skulle
räknas 11., 12., 13. och 14. klasserna.

Generalskommissionen har påvisat, hurusom, för det fall att den 11.
årsklassen toges, i enlighet med stabschefernas förslag till formulering af
§ 28 mom. 4 värnpliktslagen, i anspråk för första uppbådet, antalet klasser
i andra uppbådet komme att undergå en väsentlig minskning, nämligen
från 4 till 3. Då enligt kommissionens mening någon minskning under
det nuvarande antalet icke borde ifrågakomma, föreslog kommissionen, att
till andra uppbådet borde räknas 12., 13., 14. och 15. klasserna.

Jämväl försvarskommittén har framhållit nödvändigheten af, att
andra uppbådet med hänsyn till sina viktiga uppgifter icke måtte numeriskt
försvagas och har på den grund biträdt generalskommissionens förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

41

Vid öfvervägande af hvad uti denna fråga blifvit anfördt kan jag
ej undgå att finna, det en eventuell minskning af antalet klasser i andra
uppbådet skulle betänkligt försvaga den reservorganisation, hvars upprättande
och befästande just bör utgöra målet för landstridskrafternas förestående
utveckling. Vid sådant förhållande instämmer jag uti generalskommissionens
af försvarskommittén biträdda förslag, att för andra uppbådet
böra i hvarje fall kunna disponeras 4 årsklasser, nämligen 12., 13.,
14. och 15. klasserna.

I sammanhang med en utsträckning af tjänstetiden i bevar!ngen
med tre år, hvarmed skulle följa skyldighet för tre årsklasser värnpliktiga,
utöfver de nuvarande klasser i beväringen, hvilka icke under året äro
tjänstgörande, att undergå mönstring, har generalskommissionen till pröfning
upptagit frågan angående ändamålsenligheten af nu gällande bestämmelser
angående mönstring sskyldighetens fullgörande. Kommissionen har därvid
funnit, att den nuvarande formen för mönstringarna, enligt hvilken befrielse
från personlig inställelse är medgifven värnpliktiga, hvilka till befälet
afgifva tillförlitlig uppgift om bostad och yrke, otillfredställande, och att
personlig inställelse bör fordras för alla värnpligtiga, som icke anmält
vistelse utom vederbörligt rullföringsområde eller tillhöra församlingar,
hvilkas utsträckning eller brist på samfärdsmedel skulle göra inställelsen
förenad med allt för stor tidsutdräkt. Vidare har föreslagits ett stadgande,
att de mönstringsskyldiga skola ställas under kriminallag för krigsmakten
vid förrättningen, äfvensom under viss tid före och efter densamma.

Försvarskommittén har, beträffande mönstringsskyldigheten, icke
inlåtit sig på frågan angående inskränkning af den nu medgifna rätten
till adressanmälan såsom ersättning för personlig anmälningsskyldighet,
men däremot med bestämdhet framhållit nödvändigheten af, att i hvarje
fall mönstringsskyldigheten måtte i dess nuvarande form kvarstå såsom
obligatorisk för samtliga beväringsklasser. Krafvet härpå har synts
kommittén framstå med så mycket större styrka, då det nu gällde att i
fredstid förbereda organiserandet af reservtruppförband ur andra uppbådet
vid mobilisering, då vidare ingen repetitionsöfning ifrågasattes för årsklass ur
detta uppbåd och då slutligen uppgifterna angående de värnpliktiga i landstormen,
för hvilket uppbåd ifrågasattes allenast en mönstring under eu
nioårig tjänstetid, måste blifva mindre tillförlitliga ju flera år som förgått,
efter det att landstormsmännen senast undergått mönstring.

I likhet med generalskommissionen och försvarskommittén anser
jag, att den mönstringsskyldighet, som nu åligger samtliga till beväringen
hörande värnpliktiga, hvilka icke under årets lopp varit i

Bih. till Riksd. Prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Käft.

6

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tjänstgöring, bör utsträckas jämväl till de årsklasser, hvilka nu föreslås
skola öfverföras från landstormen till andra uppbådet. Värdet af mönstringsinstitutionen
torde kunna sägas stiga med årsklassernas ålder, då
nämligen sambandet mellan arméns myndigheter och de till beväringen
hörande medborgarna af naturliga skäl tenderar att försvagas, ju längre
tid som förflutit efter den sista inkallelsen till repetitionsöfning. Så länge
någon sådan öfning icke är ålagd de värnpliktiga, som tillhöra andra
uppbådet, så länge alltså hvarje beröring mellan dessa och truppbefälet
är utesluten, är det af så mycket större vikt, att de årliga meddelandena
mellan de värnpliktiga och områdesbefälet i deras hemorter må fortfarande
vara i lag föreskrifna, ej minst för de äldre beväringsklasser, som nu
afses skola tillkomma. Då någon skärpning af formerna för mönstringen
icke torde böra ifrågasättas i samband med ökningen af antalet beväringsklasser,
kunna bestämmelserna i värnpliktslagen § 32 lämnas oberörda af
nu föreslagna ändringar beträffande indelningen i värnplikts uppbåd.

Beträffande slutligen den återverkan på landstormens sammansättning,
som blefve följden af öfverförandet af vissa klasser från andra till
första uppbådet hafva stabscheferna anfört, att i enlighet med deras förslag
landstormen borde afstå två klasser till andra uppbådet, för hvilkas
ersättande det emellertid icke vore betryggande att öka landstormen med
allenast två nya.

På grund af den naturliga afgången minskades nämligen klasserna
med hvarje år, så att de två nya, som skulle tillkomma, vore afsevärdt
mindre än de båda yngsta, som skulle afstås. Det syntes därför nödvändigt
att bestämma ersättningen till minst tre klasser. Landstormen komme
då att erhålla nio årsklasser i stället för de nuvarande åtta, nämligen
från och med 15. till och med 23. klassen. I öfverensstämmelse härmed
skulle värnpliktsåldern utsträckas till och med det fyrtiotredje året.

Generalskommissionen har i likhet med stabscheferna ansett, att antalet
klasser uti landstormen borde utsträckas från åtta till nio och alltså, i
anslutning till kommissionens förslag i fråga om beväringsklasserna, utgöras
af 16. till och med 24. klasserna, hvilket innebure en utskickning
af värnpliktstiden till och med det fyrtiofjärde året.

Äfven försvarskommittén har uttalat sig för en ökning af antalet
klasser i landstormen från åtta till nio och i sammanhang härmed för en
utsträckning af värnpliktstiden till och med det fyrtiofjärde året.

Då jag, såsom ofvan anförts, biträdt förslaget om öfverförandet af
tre klasser från andra till första uppbådet och af tre från landstormen
till andra uppbådet, och då jag på anförda skäl i likhet med samtliga

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

myndigheter och kommissioner anser en ökning af landstormsklassernas
antal från åtta till nio erforderlig, finner jag anledning biträda förslaget,
att till landstormen böra räknas från och med 16. till och med 24. klasserna,
och att värnpliktstiden alltså bör utsträckas till och med det fyrtiofjärde
året.

Den förordade utsträckningen af tjänstetiden i såväl beväringens
första uppbåd som i landstormen synes lämpligen böra genomföras efter
hand för att undvika de olägenheter, som en retroaktiv verkan af därmed
förenade bestämmelser skulle medföra. Då emellertid därmed ej bör uppskjutas
längre än behöflig! är, har uti värnpliktslagen (§ 53) föreslagits,
att bestämmelserna härom skola successive träda i kraft under åren 1912,
1913 och 1914.

Nedanstående teckning afser att lämna en öfverskådlig bild af uppbådsindelningen
enligt nu gällande bestämmelser och enligt de olika föreliggande
förslagen.

Årsklasser:

1. 2.

3. 4.

5. | 6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.| 21.

22.

23.

24.

Nuvarande bestämmelser . .
Stabschefernas förslag . . .
Gen.kommissionens förslag .
Försvarskommitténs förslag
Departementschefens förslag

I. uppbådet.

II. uppbådet.

Landstormen.

I. uppbådet. *)

II. uppbådet.

Landstormen.

I. uppbådet.

1 I

II. uppbådet.

1 |

i

Landstormen.

I. uppbådet.

1 1

II. uppbådet.

1 i

Landstormen.

. _ ’

I. uppbådet.

l l

II. uppbådet.

i

Landstormen.

x) Med rättighet att vid behof förfoga öfver 11. årsklassen såsom om den tillhörde I. uppbådet. I detta fall återstå
af II. uppbådet endast 3 klasser.

44

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 2.

Ändringsförslag berörande tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga.

1901 års Enligt 1901 års värnpliktslag § 27 äro de värnpliktiga, som uttagas

värnplikts- tin »särskild befattning» vid hären eller flottan, d. v. s. de icke vapenföra, skyldiga
att för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i samma antal dagar
som de vapenföra värnpliktiga, hvilka tilldelats samma truppslag. En icke
vapenför, som tilldelats fotfolket, är alltså skyldig tjänstgöra under 240 dagar,
medan den som tilldelats rytteriet fullgör 365 dagars tjänst o. s. v.
Denna tjänstgöring fullgöres i allmänhet i en följd.

1904 års I skrifvelse till Konungen den 19. maj 1904, n:r 164, angående

Skrifvelse uttagningen till tjänstgöring af icke vapenföra värnpliktiga, anför Riks*
11 V 6 '' dagen, att uti en inom Riksdagen väckt motion framställning gjorts i syfte
att förebygga, att ett större antal icke vapenföra värnpliktiga, än som
motsvarade det verkliga behofvet, årligen uttoges till eller bibehölles
i tjänstgöring. I motionen hade hufvudsakligen framhållits, hurusom uttagning
till tjänstgöring af värnpliktiga inom ifrågavarande kategori i den
utsträckning, som numera efter införandet af 1901 års härordning ägde
rum, innebure misshushållning med arbetskraft, att svårighet redan å flera
lägerplatser yppat sig att, sedan bland de icke vapenföra nödigt antal
yrkesmän och handräckningsmanskap uttagits, på nyttigt sätt sysselsätta
de återstående af dessa värnpliktiga samt att ett stort antal arbetsdugliga
armar säkerligen på detta sätt rycktes bort från de produktiva
yrkena utan motsvarande nytta för försvaret, och att till denna förlust ur
nationalekonomisk synpunkt sällade sig den högst betydande statsutgiften
för de icke vapenföras underhåll under värnpliktsöfningarna.

Sedan därefter bestämmelserna för de icke vapenföra värnpliktigas
inskrifning och tjänstgöring omnämnts, framhöll Riksdagen:

att de flesta regementschefer i vapenöfningsrapporterna för åren
1902 och 1903 omförmält den stora nytta de haft af de icke. vapenför;),
genom hvilkas befintlighet de vapenföra värnpliktiga endast i ringa ut -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

45

sträckning behöft för utförande af handräckningssysslor dragas bort från
det rent militära utbildningsarbetet, samt

att äfven icke vapenföra värnpliktiga syntes böra inkallas till värnpliktsöfningarna,
emedan de yrkesskickliga bland dessa värnpliktiga utgjorde
en billig arbetskraft till utförande af den mängd nyanskaffningsoch
reparationsarbeten å utrustningspersedlar och materiel, som alltid
förekomme i depåer och å öfningsplatser, och emedan användningen af
de icke yrkesskickliga inom ifrågavarande kategori till skrif- och handräckningsgöromål
medförde stor vinst för de vapenföra värnpliktigas utbildning,
i det att dessa härigenom finge mera ostördt begagna den korta
öfningstiden till militära öfningar; men

att de af motionären påpekade förhållandena beträffande de icke
vapenföra värnpliktiga dock syntes erfordra vidtagandet af lämpliga åtgärder
till förebyggande af, att nyssnämnda fördelar med de icke vapenföras
uttagning till militär tjänst komme att köpas alltför dyrt samt af
att ett stort antal unga män toges ifrån de närande yrkena och å lägerplatserna,
i brist på tillräcklig sysselsättning, vandes från ordentligt arbete.

Vidare redogjordes för antalet icke vapenföra inom armén samt för
kostnaden för dem åren 1903 och 1905, hvarefter Riksdagen anförde:

att denna statistik manade till en viss försiktighet vid inkallande
till värnpliktsöfningarna af andra än dem, hvilka med afseende å
deras kroppsbeskaffenhet ansågos kunna fullt tillgodogöra sig den militära
utbildningen;

att Riksdagen därföre ansåge, att icke vapenföra värnpliktiga icke
borde tagas i anspråk för fallgörande af deras värnplikt i vidare mån,
än som för utförande af handräckningsgöromålen vore oundgängligen nödvändigt; att

motionärens i detta afseende väckta förslag att inkalla de icke
vapenföra värnpliktiga i olika grupper med en kortare, lika tjänstgöringstid
för hvarje afdelning synts Riksdagen vara väl värdt beaktande, då därigenom
vunnes likställighet för alla värnpliktiga inom ifrågavarande kategori,
hvaremot förslaget icke torde kunna förverkligas utan ändring i
värnpliktslagen;

att vid ärendets behandling inom Riksdagen i enahanda syfte
framställts förslag, att utaf ifrågavarande kategori värnpliktiga årligen
skulle uttagas endast ett visst, efter det förefintliga behofvet för hvarje
truppförband bestämdt antal af de till hälsan kraftigaste individerna
bland de icke vapenföra, under det att de öfriga frikallades från krigstjänst; -

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Kommitténs
angående
icke vapenföra
betänkande
den
“/t 1905.

att vidare framkastats den tanken att nedbringa de icke vapenföras
antal genom en skärpning af föreskrifterna för undersökning af
värnpliktigas duglighet till krigstjänst; och slutligen

att såsom eu utväg till ordnande af denna fråga föreslagits att befria
alla icke vapenföra från krigstjänst och i dess ställe pålägga dem
värnskatt samt att lega erforderligt handräckningsmanskap å mötesplatserna,
mot hvilket förslag dock med fog kunde anmärkas, att det för de
värnpliktiga skulle medföra en stor frestelse till så kallad simulans.

I saknad af utredning i fråga om behofvet af icke vapenföra värnpliktiga
inom de olika afdelningarna af försvarsorganisationen ansåge Riksdagen
sig icke kunna förorda något visst förslag till lösning af den förevarande
frågan, utan finge anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t att efter nödig
utredning rörande det antal af icke vapenföra värnpliktiga, som borde tilldelas
hvarje truppförband samt flottan och kustartilleriet, för Riksdagen
framlägga förslag till sådana bestämmelser, att endast det antal icke
vapenföra, som motsvarade det verkliga behofvet, komrne att uttagas till
eller användas i tjänstgöring.

Med anledning af Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse tillsatte
Eders Kungl. Maj:t den 3. februari 1905 en kommitté med uppgift att
verkställa utredning angående uttagning och användning af icke vapenföra
värnpliktiga, hvilken kommitté den 25. juli samma år afgaf underdånigt
betänkande.

Beträffande den här förevarande frågan, eller bestämmandet af tjänstgöringstiden
för de icke vapenföra värnpliktiga, framhåller kommittén till
en början, hurusom år skontingenten värnpliktiga, som uttagas till ett
truppförband, fastställes enligt mobiliseringsbehofvet och tjänstgöringsförhållandena
i fred. För antalet vapenföra värnpliktiga borde, om möjligt,
mobiliseringsbehofvet vara bestämmande, emedan man i fred borde utbilda
just det antal värnpliktiga vid hvarje truppförband, som erfordrades vid
krigstillfälle för truppförbandets mobilisering. I fråga om de icke vapenföra
värnpliktiga gjorde sig delvis andra synpunkter gällande. Visserligen
toges äfven dessa värnpliktiga i anspråk vid mobilisering i ganska stor
utsträckning såsom handtverkare och handräckningspersonal vid depåerna
samt såsom arbetsmanskap inom fästningarna och vid större järnvägs-, brooch
telegrafbyggnader, men de skulle dock kunna undvaras vid de egentliga
fältformationerna. Hufvudändamålet med de icke vapenföras fredstjänstgöring
vore ej heller, att de skulle utbilda och förbereda sig till sin
tjänst vid krigstillfälle, utan att de skulle utföra vissa arbeten och handräckningar.
Antalet icke vapenföra värnpliktiga vid hvarje truppförband

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

borde också i främsta rummet rättas efter detsammas behof af arbetskraft i
fred till dessa arbeten och handräckningar. De icke vapenföra värnpliktigas
användning vid mobilisering finge dock, såsom särskildt af chefen för fjärde
armefördelningen framhållits, icke helt och hållet lämnas utom räkningen.

Då det gällde att undersöka, i hvilken utsträckning de icke vapenföra
värnpliktigas uttagning och användning kunde minskas, syntes man
böra utgå ifrån, att de icke vapenföra värnpliktiga fortfarande, om möjligt,
borde användas till militära handräckningar i sådan omfattning, att
de vapenföra värnpliktiga ej behöfde anlitas för handräckningsgöromål
mera, än som erfordrades för deras fältmässiga utbildning, under det att
de civila arbeten, hvilka för närvarande utfördes åt de icke vapenföra,
åtminstone till största delen kunde öfverlämnas åt civila arbetskrafter.
De jämförelsevis fåtaliga egentliga yrkesmännen bland de icke vapenföra
borde dock allt framgent användas till civila arbeten, hvar och en i sitt
fack, dels emedan den arbetsprodukt de härigenom lämnade blefve vida
värdefullare, än om de fullgjorde vanliga handräckningsgöromål, dels emedan
det måste anses ligga eu omedelbar krigsförberedelse af ganska stor
betydelse däri, att icke vapenföra skräddare, skomakare och sadelmakare
m. fl. yrkesmän utbildades i samma slags arbeten, som de skulle utföra
vid mobilisering.

o Nästa fråga, som måste besvaras, vore på hvithet eller hvilka sätt
den åsyftade inskränkningen i de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring
skulle åstadkommas.

Riksdagens skrifvelse angåfve fyra olika utvägar, nämligen:

1) att gifva de icke vapenföra värnpliktiga kortare tjänstgöringstid
än de vapenföra;

2) att minska antalet icke vapenföra värnpliktiga genom att vid inskrifningsförrättningarna
eller vid den läkarbesiktning, som ägde rum kort
tid efter tjänstgöringens början, uttaga ett bestämdt antal icke vapenföra
och företrädesvis de till hälsan kraftigaste;

3) att minska antalet icke vapenföra värnpliktiga genom att skärpa

föreskrifterna för undersökning af värnpliktigas du gli ojiet till krigstjänst;
samt '' ö

4) att befria alla icke vapenföra värnpliktiga från krigstjänst och i
stället pålägga dem värnskatt samt att å öfningsplatserna lega erforderligt
handräckningsmanskap.

Mot sistnämnda utväg kunde anföras:

att, såsom ock framhölles i riksdagsskrifvelsen och i flera af yttrandena
öfver densamma,. den för de värnpliktiga skulle medföra en stor
frestelse till så kallad simulans;

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

att det alltid måste förefalla mindre tilltalande att beröfva de af
naturen mindre väl lottade icke vapenföra den för deras utveckling fruktbärande
militära uppfostran samt att låta dem betala för ett arbete, hvithet
de själfva skulle kunna utföra;

att de penningmedel, hvilka skulle inflyta genom en dylik värnskatt,
säkerligen icke skulle förslå till att betacka kostnaderna för erforderligt
legdt handräckningsmanskap;

att ett talrikt civilt handräckningsmanskap i hög grad skulle försvärja
ordningens upprätthållande inom etablissementen;

att det vid mobilisering säkerligen skulle möta vida större svårigheter
att genom legning anskaffa ytterligare erforderligt handräckningsmanskap
än att inkalla icke vapenföra värnpliktiga; och slutligen

att de nuvarande icke vapenföra värnpliktiga, om de i fred befriades
från tjänstgöring, sannolikt äfven vid krigstil 1 fallé skulle undandragas
tjänstgöringen icke blott vid truppförbanden och deras depåer samt vid
étappformationerna och inom fästningarna, utan äfven i landstormen.

Detta tillvägagångssätt kunde sålunda icke förordas.

Uttagningen af eu bestämd kontingent värnpliktiga årligen till hvarje
truppförband skulle otvifvelaktigt medföra vissa praktiska fördelar såväl
i fråga om de vapenföra som de icke vapenföra. Då det emellertid
icke ifrågasattes att utsträcka bestämmelsen äfven till de vapenföra värnpliktiga,
skulle ett dylikt uttagande bland de icke vapenföra lätt förefalla
såsom godtycke samt framkalla missnöje och obehag, vare sig man sökte
verkställa gallringen redan vid själfva inskrifningsförrättningarna eller uppsköte
densamma, tills noggrannare undersökning och observation hunnit
verkställas efter inträdet i tjänstgöring. Dessutom skulle de öfverflyttningar
från vapentjänst till särskild befattning, hvilka enligt § 108 inskrifningsförordningen
skola äga rum icke blott vid läkarbesiktningen två eller tre
veckor efter tjänstgöringens början utan äfven senare, när helst omständigheterna
sådant påkallade, vålla svårigheter, i det att, om en jämförelsevis
kraftig individ, sedan tjänstgöringen pågått en tid, öfverfördes till särskild
befattning, fråga skulle uppstå, huruvida han skulle frikallas eller möjligen
någon annan af de i tjänst varande icke vapenföra värnpliktiga. Ej heller
skulle likformighet kunna vinnas mellan olika inskrifningsområden och
olika truppförband. Detta förfaringssätt, hvilket säkerligen ofta. skulle
förorsaka vederbörande myndigheter och befälhafvare afsevärda svårigheter
samt ännu oftare framkalla missnöje bland de värnpliktiga och deras anförvanter,
syntes därför icke böra väljas för bär ifrågavarande ändamål.

De återstående tvenne utvägarna, nämligen att minska antalet icke
vapenföra värnpliktiga genom en ändring af föreskrifterna för undersökning

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

af värnpliktigas duglighet till krigstjänst samt att gifva de icke vapenföra
värnpliktiga kortare tjänstgöringstid än de vapenföra, lämpade sig däremot
för ändamålet.

Den första af dessa utvägar, nämligen att ändra föreskrifterna för
undersökning af värnpliktigas duglighet till krigstjänst, torde i någon
mån kunna gå i den vid frågans behandling inom Riksdagen angifna
riktningen, nämligen att skärpa desamma, så att en del nu såsom icke
vapenföra ansedda värnpliktiga blefve förklarade oförmögna till krigstjänst.

I större omfattning däremot torde de icke vapenföra värnpliktigas
antal kunna nedbringas genom en revision af föreskrifterna för undersökning
af värnpliktigas duglighet till krigstjänst i syfte, att de bästa af dem,
hvilka enligt nuvarande bestämmelser förklaras icke vapenföra, i stället
skulle inskrifvas såsom vapenföra. Hvarje ökning af de vapenföra värnpliktigas
antal måste betraktas såsom en stor fördel, emedan härigenom
en välbehöflig förstärkning vunnes i antalet utbildade soldater vid krigstillfälle.

Den andra af de båda sist angifna utvägarna, nämligen att bestämma
eu kortare tjänstgöringstid för samtliga icke vapenföra värnpliktiga än för
de vapenföra, medgåfve däremot att ganska noga afpassa antalet tjänstgöringsdagar
för de icke vapenföra efter behofvet.

Mot en dylik anordning skulle visserligen kunna anföras, att den
strede mot grundsatsen att såvidt möjligt ställa lika stora kraf på samtliga
värnpliktiga. Denna grundsats hade dock redan till följd af de särskilda
truppslagens olika behof af utbildningstid väsentligen modifierats
i fråga om de vapenföra värnpliktiga, i det tjänstgöringstiden för dessa
enligt 1901 års värnpliktslag från och med år 1908 komine att växla
mellan 240, 300 och 365 dagar. I fråga om de icke vapenföra värnpliktiga
syntes dessutom humanitära skäl tala för en minskning af deras
tjänstgöringstid. De måste nämligen i allmänhet anses såsom mindre väl
lottade af naturen, och det syntes därför ej blott billigt utan äfven berättigadt,
att staten på dem ställde något mindre kraf i fråga om rikets
försvar än på de bättre lottade vapenföra värnpliktiga. Dessutom komine
en dylik åtgärd äfven att synas rättvis, därigenom att alla icke vapenföra
värnpliktiga kunde erhålla lika lång tjänstgöring, oafsedt om de inkallades
till det ena eller andra truppslaget vid hären eller till flottan. För de
icke vapenföra värnpliktiga kunde nämligen olika lång tjänstgöringstid vid
de särskilda truppslagen icke motiveras ur utbildningssynpunkt, alldenstund,
såsom ofvan framhållits, den vana vid militärisk ordning och vid
handräckningsgöromål som erfordrades af dem, för att de vid krigstillfälle
omedelbart skulle kunna ingå i handtverks-, handräcknings- och arbets -

Bih. till Biksd. Prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Idäft.

1

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

afdelningar, förvärfvades på vida kortare tid än den minsta fastslagna
utbildningstiden, eller 240 dagar, och tillika vore oberoende af vid hvithet
truppslag de fullgjorde sin fredstjänstgöring.

Att, såsom i riksdagsskrivelse!! förordats, inkalla de icke vapenföra
värnpliktiga i grupper blefve också lättast, om tjänstgöringstiden för dem
sattes till ett hälft år eller för jämnhetens skull till 180 dagar. Efter år
1908, om ej förr, komme nämligen samtliga truppförband att blifva åtminstone
i viss mening garnisonerade och därför att behöfva icke vapenföra
värnpliktiga under hela året.

Med anledning af hvad sålunda anförts föreslog kommittén, att de
icke vapenföra skulle för sin utbildning tjänstgöra i sammanlagd t 180
dagar, hvilken tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnade, skulle
fullgöras under första, andra eller tredje året i eu följd eller med en
första och en andra tjänstgöring.

Chefernax Cheferna för generalstaben och flottans stab erinra uti det af dem

t afgifna förslaget till ändringar i värnsom
i här förevarande fråga blifvit förena
möjligt att till fullo nå det åsyftade
målet, endast att närma sig detsamma. Först borde härvid behofvet af de
olika arbeten, som de icke vapenföras tjänstgöring representerade vid de
olika truppförbanden och militära etablissementen, fastslås. Detta läte sig
emellertid icke med någorlunda bestämdhet göra, förrän regementena finge
sina förläggnings- och tjänstgöringsförhållanden slutligt ordnade.

Sedan behofvet sålunda vore fixeradt, gällde det att uttaga en såvidt
möjligt däremot svarande produkt af antal tjänstgöringsdagar och antal
man. Detta skulle kunna ske antingen genom att inkalla blott så
många man, som med en viss bestämd tjänstgöringstid gåfve nämnda produkt,
eller ock, om samtliga skulle inkallas, i stället låta tjänstgöringstiden
bestämmas efter kontingentens numerär.

Emellertid företedde årskontin gen terna af icke vapenföra oberäkneliga
växlingar år från år, hvilket blefve så mycket kännbarare, som bland
de ifrågavarande värnpliktiga funnes många olika kategorier med hänsyn
till yrke och användning. I allmänhet torde tillgången på militärarbetare
lämna öfverskott, medan däremot antalet yrkesmän — skräddare, skomakare,
sadelmakare in. fl. — icke motsvarade behofvet.

För att vinna så nöjaktigt resultat som möjligt syntes man böra
kombinera de båda ofvan angifna utvägarna. Man skulle inom den föreskrifna
längsta tjänstgöringstiden reglera de icke vapenföras af olika kate -

Jstaben och den 1A oktober 1906 gemensam
flottans stab pliktslagen, att af den utredning,
bragt, framginge, att det icke v

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

gorier tjänstgöring genom att, där tillgången öfverstege behofvet, i motsvarande
grad afkorta tjänstgöringen.

På grund af hvad sålunda anförts föreslogo cheferna för generalstaben
och flottans stab, att till värnpliktslagen § 27 måtte fogas ett nytt moment
af nedanstående lydelse:

»För värnpliktig, inskrifven till särskild befattning vid hären eller
flottan (icke vapenför), må tjänstgöringstiden afkortas under det i mom. 11
föreskrifna antal dagar, och skall denna tjänstgöring taga sin början under
första eller andra året och fortgå i en följd eller fördelas på två omgångar,
allt på sätt Konungen närmare bestämmer.

Äfven för värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare
be finnes _ duglig endast till särskild befattning (icke vapenför), må tjänstgöringstiden,
på sätt Konungen närmare bestämmer, afkortas under det i
mom. 1 föreskrifna antal dagar.»

1907 års generalskommissionen yttrar beträffande denna fråga, att
en begränsning af de icke vapenföra värnpliktigas tjänstgöring till det
verkliga behofvet vore, såsom framhållits i Riksdagens skrifvelse den 19.
maj 1904 angående uttagning af icke vapenföra värnpliktiga, påkallad med
hänsyn till de stora kostnader de åsamkade statsverket.

Att söka åstadkomma denna begränsning genom att inkalla samtliga
icke vapenföra värnpliktiga men rätta tjänstgöringstidens längd efter deras
antal, så att hvarje truppförband finge ett visst angifvet antal tjänstgöringsdagar,
skulle sannolikt medföra afsevärda svårigheter, särskildt på grund
af öfverföringarna från vapenföra till icke vapenföra.

Bättre vore att tilldela hvarje truppförband en fix kontingent icke
vapenföra värnpliktiga med en bestämd något kortare tjänstgöringstid. Det
syntes dock icke lämpligt att fastslå kontingenternas storlek dels på grund af
svårigheten att finna en rättvis form för uttagningen, dels emedan behofvet
af handräckningsmanskap samt af militärarbetare under nuvarande öfvergångsförhållanden
i många fall icke kunde på förhand angifvas.

tjänstgöringen borde därför i fråga om militärarbetarna ordnas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det förslag, som afgifvits af kommittén
angående icke vapenföra värnpliktigas uttagning och tjänstgöring. Denna
kommitté hade ansett, att tjänstgöringstiden borde inskränkas till etthundraåttio
dagar och att antalet icke vapenföra värnpliktiga borde minskas genom
ändrade bestämmelser för undersökning af de värnpliktigas krigstjänstduglig -

1 Mom. 1 innehåller föreskrift angående tjänstgöringstidens längd och fördelning för
vapenföra värnpliktiga.

GeneralsJcommissionens
utlåtande
den
2i/<2 1907.

52

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

het. Någon fixering af årskontingenten hade kommittén visserligen icke
föreslagit, men den ville göra det möjligt att i någon man utjämna antalet
mellan olika år genom bestämmelsen, att tjänstgöringen skulle fullgöras
i eu följd eller i två omgångar under de tre första åren.

Yrkesmännen och skrifbiträdena bland de icke vapenföra värnpliktiga
borde däremot erhålla längre tjänstgöring än militärarbetarna. Under det
att man vanligen bestämde tjänstgöringstidens längd för de vapenföra
värnpliktiga på grund af den utbildning, som i fält erfordrades för olika
truppslag och tjänstegrenar, torde i fråga om de icke vapenföra tjänstgöringstidens
längd hufvudsakligen böra rättas etter den nytta, armén och flottan
kunna draga af det arbete, de utförde under sin fredstjänstgöring, dock med
den inskränkningen att tjänstgöringstiden icke för någon personalkategori
icke vapenföra sattes högre än för de vapenföra.

Då de yrkesskickliga bland de icke vapenföra värnpliktiga hvar för
sig utgjorde eri billig arbetskraft till utförande af den mängd nyanskaffningsoch
reparationsarbeten å utrustningspersedlar och materiel, som i depåer
och å öfningsplatser alltid förekomme, och då erfarenheten tillika visat, att
det antal dylika, som kunde tilldelas trupp förbanden, i allmänhet väsentligt
understege behofvet, torde alla dylika icke vapenföra böra åläggas trehundrasextiofem
dagars tjänstgöring i fred. I gengäld syntes de böra få fullgöra
tjänstgöringen i en följd, hvarigenom äfven truppförbandens intressen bäst
blefve tillgodosedda.

Vidare uttalade sig generalskommissionen i frågan angående tjänstgöringsskyldighet
för värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men
senare befunnes icke vapenför, hvarom bestämmelse saknas uti nu gällande
värnpliktslag. Kommissionen föreslog, att sådan värnpliktig skulle tjänstgöra
i samma antal dagar som af kommissionen förordats för å ena sidan
militärarbetare, å den andra yrkesmän och skrifbiträden; dagantalet skulle
alltså blifva beroende af, till hvilken kategori af icke vapenföra öfverföringen
skett.

I öfverensstämmelse med det ofvan anförda skulle till värnpliktslagen
§ 27 fogas ett moment så lydande:

»Icke vapenför värnpiiktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar, tjänstgöra under fredstid:

därest han inskrifvits såsom yrkesman eller skrifbiträde, i sammanlagdt
trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en
följd med början under första eller andra året; samt

därest han inskrifvits såsom militärarbetare, i sammanlagdt etthundraåttio
dagar, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd eller med en
första och en andra tjänstgöring under de tre första åren.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

53

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, skall tjänstgöra i sammanlagd t det antal dagar, som ofvan
i detta moment sägs.»

1907 års försvarskommitté uttalar uti sitt den 5. december 1910
afgifna betänkande, att den funne en begränsning af det stora antalet
tjänstgöringsdagar, som nu fullgjordes af de icke vapenföra önskvärd.
Vidare ansåge kommittén nu gällande bestämmelse, enligt hvilken de
icke vapenföras tjänstgöringstid öfverensstämde med de vapenföras, hvilka
tilldelades samma truppslag, icke vara ändamålsenlig, då den nämligen ledde
till sådana oegentligheter, som att yrkesmän, hvilka utbildades för krigsbefattningar
vid fälthärens truppförband eller vid fästningsbesättningarna
kunde komma att tjänstgöra under 4 månader kortare tid än militärarbetare,
hvilkas tjänstgöring hade sin egentliga betydelse allenast för ordningshållningen
och den inre tjänsten i fredstid inom truppförbandens etablissement.

Kommittén ansåge visserligen en bestämmelse sådan som den af chefen
för generalstaben föreslagna, nämligen att »tjänstgöringstiden för de icke
vapenföra må kunna afkortas under det antal dagar, som bestämts för de
vapenföra, taga sin början under första eller andra året samt fullgöras i
en följd eller fördelas på två omgångar» vara i hög grad ägnad att anpassa
det antal tjänstgöringsdagar för de icke vapenföra, som årligen kan behöfva
tagas i anspråk, efter vid hvarje truppförband under olika tider sig företeende
behof, men å andra sidan syntes en så allmänt affatta*! formulering
ställa de icke vapenföra värnpliktiga inför allt för ovissa utsikter beträffande
tjänstgöringstidens längd.

Hvad beträffade det öfvervägande antalet icke vapenföra eller militärarbetarna
syntes en önskvärd begränsning af antalet tjänstgöringsdagar stå
att vinna genom afkortning af tjänstgöringstiden från nuvarande 365 och
240 dagar resp. till omkring 180 dagar, såsom af kommittén angående icke
vapenföra värnpliktigas uttagning och tjänstgöring, äfvensom af generalskommissionen
förordats. Antalet tjänstgöringsdagar för militärarbetare ansåge
dock kommittén böra hellre sättas till 182 än till 180 dagar, då nämligen,
genom inkallelse i två omgångar, året uti förra fallet täcktes. 1 För att
ytterligare bereda möjlighet att i någon mån utjämna antalet militärarbetare
mellan olika år förordade kommittén, att tjänstgöringen måtte kunna fullgöras
antingen i en följd med början under första eller andra året eller
med en första och en andra tjänstgöring under de tre första åren, hvarvid

1 Så när som på 1 dag.

Försvarskommitténs

betänkande
den 5/is 1910.

Departementschefens
yttrande.

54- Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

de värnpliktigas egna önskningar borde så långt ske kan röna tillmötesgående.

Kommittén ansåge, i likhet med generalskommissionen, att yrkesmän och
skr tf biträden borde undergå längre tjänstgöring än militärarbetarna på grund
af den stora nytta armén kunde för jämförelsevis ringa kostnad draga af det
arbete dessa till antalet visserligen ganska fåtaliga värnpliktiga utförde
under sin fredstjänstgöring. Då kommittén, i likhet med generalskommissionen,
förordade en tjänstgöringstid för dessa värnpliktiga af 365 dagar, hade
kommittén ingalunda förbisett, att den i annat sammanhang uttalat sig för
allenast 182 dagars sammanlagd tjänstgöringstid för vissa vapenföra värnpliktiga,
nämligen för dem, som tilldelades fotfolket i sjukbärartjänst och
trängtjänst samt trängen i sjukbärartjänst och egentlig trängtjänst. Kommittén
ansåge emellertid, att vid bestämmandet af tjänstgöringstiderna för
vapenföra och icke vapenföra olika synpunkter kunnat anläggas: beträffande
de förra hade det synts möjligt att utan menlig återverkan på utbildningens
resultat sänka utbildningstiden till ofvan förordadt dagantal; i fråga om de
senare hade hänsynen till den praktiska nytta de kunna göra vant bestämmande
för dagantalets fixerande till det högsta för vapenföra värnpliktiga
föreslagna. Kommittén ville emellertid i detta sammanhang såsom
sin mening uttala, att i intet fall tjänstgöringstiden för icke vapenföra
yrkesmän och skrifbiträden borde utsträckas till 365 dagar förr, än tjänstgöringstiden
för de vapenföra, som tilldelades samma truppslag kunde
komma att uppgå till samma tid. För att truppförbanden måtte kunna
draga största möjliga nytta af ifrågavarande värnpliktigas yrkesskicklighet,
borde dessa fullgöra sin tjänstgöring i en följd, lämpligen med början
under första året, en anordning som äfven för de värnpliktiga själfva torde
vara mest förmånlig.

Beträffande frågan om tjänstgöringsskyldighet för värnpliktig, hvilken
inskrifvits såsom vapenför, men senare befunnes icke vapenför, biträdde
kommittén hvad af generalskommissionen härutinnan föreslagits, hvarvid
dock till den föreslagna bestämmelsen borde fogas ett tillägg af innehåll,
att sådan värnpliktig ägde att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna
sig den tid han tjänstgjort såsom vapenför.

Genom tjänstgöringstidens bestämmande för de icke vapenföra värnpliktiga
i enlighet med hvad sålunda förordats, beräknades de ordinarie
kostnaderna komma att minskas med 430,994 kr.

Uti Riksdagens skrifvelse den 19. maj 1904 framhålles bland annat,
hurusom de yrkesskickliga bland de icke vapenföra utgöra en billig arbetskraft
till utförande af den mängd nyanskaffnings- och reparationsarbeten

55

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 2.

å utrustningspersedlar och materiel, som alltid förekomma i depåer och å
öfningsplatser, medan användningen af de icke yrkesskickliga till vissa
handräcknings- och andra göromål medför stor vinst för de vapenföra värnpliktigas
utbildning, i det att dessa härigenom kunna mera ostördt begagna
den korta utbildningstiden till militära öfningar. Denna omständighet
i förening med det kända förhållandet, att de yrkesskickliga utgöra
ett fåtal och de icke yrkesskickliga flertalet af de icke vapenföra synes
tala för att taga de förras tjänstgöring i anspråk till så stor utsträckning
som rimligen kan ske, medan de senares tjänstgöring torde böra afpassas
med hänsyn hufvudsakligen till främjandet af de vapenföra värnpliktigas
militära utbildning.

Jämväl uti det betänkande, som afgafs af kommittén angående icke
vapenföra värnpliktigas tjänstgöring, har ofvannämnda principiella åtskillnad
mellan tvenne hufvudkategorier af icke vapenföra framhållits. Kommittén
har därjämte påvisat, hurusom tillgången å yrkesmän i allmänhet
vida understiger behofvet såväl vid mobilisering som i fred, medan däremot
antalet militärarbetare ej oväsentligt öfverstiger mobiliseringsbehofvet,
hvartill kommer, att det antal militära dagsverken som representeras af
deras tjänstgöring i fredstid skulle kunna utan större olägenhet i viss
män inskränkas. Kommittén har emellertid icke föreslagit någon åtskillnad
i fråga om tjänstgöringstiden, utan förordat 180 dagars utbildning
för samtliga »till särskild befattning inskrifna» (cl. v. s. icke vapenföra)
värnpliktiga.

1907 års generalskommission har genom förslaget om stadgande af
längre tjänstgöringstid för de yrkesskickliga än för de öfriga sökt befrämja
den stora nytta, som armén och marinen skulle kunna draga af det arbete,
som de yrkesskickliga under sin fredstjänstgöring kunna utföra, hvarvid
kommittén dock framhållit, att fredstjänstgöring en icke bör för någon
kategori icke vapenföra sättas högre än för de vapenföra. Yrkesmän och
skrifbiträden skulle sålunda enligt generalskommissionens förslag utbildas
under sammanlagdt 365 dagar, militärarbetare under sammanlagdt 180
dagar, medan de vapenföra värnpliktiga vid samtliga truppslag skulle underkastas
365 dagars utbildning.

o o

1907 års försvarskommitté har uti sitt betänkande till alla delar
biträdt de af generalskommissionen framhållna synpunkterna beträffande
de olika kategoriernas särskiljande. Kommittén har alltså först och
främst . förordat. 365 dagars tjänstgöring för yrkesmän och skrifbiträden
Detta innebär ingen utsträckning af tjänstgöringstiden för de yrkesmän
och skrifbiträden, som tilldelas kavalleriet, fältartilleriet samt fältingenjöroch
fälttelegraftrupperna, enär dessa redan under nuvarande förhållanden

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tjänstgöra i 365 dagar. Det innebär däremot en ökning med 125 dagar
för de yrkesmän och skrifbiträden, Indika tilldelas fotfolket, positionsartilleriet,
fästningsartilleriet, fästningsingenjörtrupperna och trängen, hvilka nu
äro underkastade allenast 240 dagars tjänstgöring. Kommittén har emellertid
i detta sammanhang framhållit, att i intet fall tjänstgöringstiden för
yrkesmannen bör utsträckas till 365 dagar, förr än tjänstgöringstiden för
de vapenföra, som tilldelas samma truppslag, kan komma att uppgå till
samma tid.

I likhet med generalskommissionen och försvarskommittén anser
jag, att yrkesmannens värnpliktstjänstgöring icke kan bestämmas efter
samma grunder som de vapenföras, utan att härvid den praktiska nytta,
som de genom sin i det borgerliga lifvet förvärfvade yrkesskicklighet
kunna bereda försvaret, bör vara bestämmande, och håller alltså före, att
dessa värnpliktiga böra åläggas en tjänstgöring, uppgående till det dagantal,
som uti värn pliktslagen fixerats för de vapenföra, som tilldelats
samma truppslag. Då en utsträckning af tjänstgöringstiden för de vapenföra
utöfver det i 1901 års värnpliktslag för de olika truppslagen fastställda
icke nu ifrågasättes, bör alltså ingen ändring f. n. äga rum beträffande
tjänstgöringsförhållandena för denna kategori, utan det truppslag,
hvilket dessa icke vapenföra blifvit tilldelade, tills vidare vara bestämmande
för tjänstgöringstidens längd. Tjänstgöringen synes böra, såsom nu är medgifvet,
fullgöras i en följd och taga sin början under första eller andra året.

Försvarskommittén har, beträffande det öfvervägande antalet icke
vapenföra eller militär arbetarna, påvisat, att den utaf Riksdagen framhållna
önskvärdheten af en begränsning af antalet tjänstgör in gsdagar i
syfte att nedbringa kostnaderna, lämpligen skulle stå att vinna genom
afkortning af tjänstgöringstiden från nuvarande 365 och 240 dagar resp.
till ungefärligen det af kommittén angående icke vapenföra och generalskommissionen
förordade dagantalet, eller 180 dagar. Kommittén har dock
ansett, att antalet tjänstgöringsdagar för militärarbetare bör hellre sättas
till 182 än 180 dagar, då nämligen, genom inkallelse i två omgångar, året
uti förra fallet täckes, så när som på 1 dag.

Lika litet beträffande militärarbetare som i fråga om yrkesmän och
skrifbiträden torde ett bestämmande af tjänstgöringstiden efter de grunder,
som äro gällande för motsvarande beräkningar angående de vapenföra
värnpliktiga, vara möjligt. Teoretiskt sedt borde antalet tjänstgöringsdagar
per år för militärarbetarna bestämmas för hvarje truppförband efter
vid detta framträdande behof, hvilket kan inom vissa gränser växla ej allenast
vid olika truppförband af samma vapenslag, utan äfven vid ett och
samma truppförband under olika år. Under förutsättning att såsom hit -

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

tills ingen frikallelse_ af krigstjänstdugliga skulle ifrågakomma, utan samtliga
militära,rbetare inkallades till tjänstgöring — en uppfattning hvilken
torde stå i öfverensstämmelse med den allmänna värnpliktens grundprincip
och hvars frångående ej blifvit förordad — skulle alltså det önskvärda
antalet tjänstgöringsdagar stå att vinna genom att för hvarje år i
kommandoväg fixera dagantalet inom en viss i värnpliktslagen angifven
maximigräns. Ett förslag i denna riktning är det af cheferna för generalstaben
och flottans stab afgifna, enligt hvilket för samtliga, icke vapenföra
tjänstgöringstidens längd icke skulle på annat sätt fixeras i värnpliktslagen,
än att den skulle kunna afkortas, under det för de vapenföra värnpliktiga
föreskrifna antalet dagar (365). En dylik bestämmelse innebär
visserligen ur militär synpunkt den afsevärda fördelen, att den medgifver
största möjliga anpassning efter de under olika år och olika tider af
året vid truppförbanden framträdande krafvel! på handräcknings- och ordningshållningstjänsten,
men jag kan ej annat än dela generalskommissionens
och försvarskommitténs betänkligheter mot en så" allmänt formulerad
bestämmelse, då nämligen härigenom de värnpliktiga skulle ställas
inför. alltför ovissa utsikter beträffande tjänstgöringstidens längd. För
den icke vapenföre lika val som för den vapenföre lärer det vara af
stor vikt att på förhand veta, huru lång tid hans arbetskraft skall tagas
i anspråk för. försvarsväsendet och att därför uti lagen finna klart,
angifvet det tidsmått, för hvars undandragande från hans borgerliga
näring eller sysselsättning han måste på förhand inrätta sig. Såväl kommittén
angående icke vapenföra och generalskommissionen som försvarskommittén
hafva vid bestämmandet af detta tidsmått stannat vid ett dagantal
af . omkring 180 dagar, och jag finner hvad uti olika sammanhang;
anförts för fastställandet af denna tid vara välgrundad^ På af försvarskommittén
anfördt skäl förordar jag emellertid 182 dagars tjänstgöring
för de här ifrågavarande värnpliktiga.

Under förutsättning att tjänstgöringstiden afkortas till detta dagantal
torde det emellertid vara erforderligt, att vissa bestämmelser införas
uti värnpliktslagen i syfte dels att förebygga, det värnpliktiga, Indika utan
laga förfall uteblifva från inskrifningsförrättning intill dess lagbestämmelsen
den afkortade tjänstgöringstiden träder i kraft, skola kunna undandraga
sig fullgörandet af den dem åliggande längre tjänstgöringsskyldigheten,
. dels bereda sådana före lagbestämmelsens ikraftträdande inskrifna
värnpliktiga, som erhållit uppskof med tjänstgöring eller haft laga förfall för
dess påbörjande, förmånen att fullgöra allenast den kortare tjänstgöringen.

I syfte att afpassa antalet militärarbetare vid ett truppförband efter
det behof af dylika, som vid olika tider af året gör sig gällande, är det

Bih. till Riksd. Prof. 1911. 1 ScimL 1 Afd. 2 Hälft. 8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

af synnerligt stor vikt, att de till en och samma årsklass hörande militärarbetarna
kunna inkallas i olika omgångar eller grupper, i det nämligen
in- och utryckningstiderna för de olika grupperna då kunna så väljas,
att truppförbanden under de mest kräfvande perioderna af utbildningsåret
få största möjliga antal militärarbetare sig tillförsäkrade.

Detta önskemål uppfylles, såsom af nedanstående tabellariska öfversikt
af de olika förslagen framgår, enligt samtliga förslag, då nämligen möjlighet
till årskontingentens inkallelse i två eller flera tjänstgöringsomgångar
eller tjänstgöringsgrupper föreligger vid dem alla.

Kommitténs angående icke vapenföra,
förslag.

under 1. året i en följd

» 2. » » » »

» 3. » » » »

en första och en andra tjänstgöring
under de tre första åren.

Chefernas för generalstaben och
flottans stab förslag.

början under 1. året i en följd

» » 1. > t> två omgångar

» » 2. » en följd

» » 2. » » två omgångar

Generalskommissionens förslag.

i en följd under de tre första åren;
en första och en andra tjänstgöring
under de tre första åren.

Försvarskommitténs förslag.

början under 1. året i en följd

» t> 2. d y> ''» i>

en första och en andra tjänstgöring
under de tre första åren.

Då vidare växlingarna i årskontingenternas storlek hittills visat
sig och sannolikt äfven framdeles komma att visa sig ganska betydande
och i hvarje fall proportionsvis större än växlingarna uti antalet vapenföra,
är det af stor vikt att kunna genom utjämning mellan kontingenterna
för olika år tillförsäkra truppförbanden ett så vidt möjligt konstant
antal militärarbetare hvarje år, med andra ord att kunna framskjuta inkallelsen
för eu mindre del af kontingenten till ett senare år än för hufvuddelen.
Om sålunda flertalet inkallades under första året, skulle en mindre
del kunna börja sin tjänstgöring under det andra och sålunda eventuellt
(vid inkallelse på hösten) ej hinna afsluta densamma tidigare än efter
tredje årets ingång. I hvarje fall anser jag emellertid inkallelse till tjänstgöringens
början så sent som under tredje året, hvilket blifvit alternativt
föreslaget af kommittén angående icke vapenföra och icke är uteslutet
enligt generalskommissionens förslag, ej böra ifrågakomma, så mycket mindre

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

som inkallelse af vapenföra värnpliktiga till undergående af den första
tjänstgöringen icke vid något truppslag äger rum senare än under andra året.

Ur denna synpunkt finner jag det af försvarskommittén framställda
förslaget, att tjänstgöringen skall antingen taga sin början under
första året och fortgå i en följd eller ock taga sin början under andra
året och fortgå i en följd eller ock slutligen fördelas på en första och
eu andra tjänstgöring under de tre första åren vara att förorda-'' En sådan
anordning är nämligen först och främst ur militär synpunkt tillfredsställande,
då därigenom behofvet åt militärarbetare kan under olika tider
åt året afpassas allt efter behofvet såväl vid truppförbanden som vid från
olika inskrifningsområclen eventuellt sammandragna arbetsafdelningar. Vidare
beredes härigenom den värnpliktige säkerhet för, att den första tjänstgöringens
början icke framskjutes utöfver det andra tjänsteåret. Jag
får på den grund biträda försvarskommittens förslag. Jag vill i detta
sammanhang påpeka, att, såsom af kommittén blifvit framhållet, de värnpliktigas
egna önskningar i fråga om tjänstgöringstidens fördelning böra
så långt ske kan röna tillmötesgående.

En afkortning af tjänstgöringstiden för militärarbetarna till 182 dagar
skulle medföra en årlig minskning uti anslaget till de värnpliktigas aflöning
och redovisning in. in. samt uti vissa andra ordinarie anslag, uppgående
till omkring 3113,000 kronor.

I detta sammanhang anser jag mig böra erinra om lämpligheten
däraf, att, för ytterligare nedbringande i enlighet med af Riksdagen uttalad
mening, af antalet icke vapenföra, bestämmelserna angående undersökning
af de värnpliktigas duglighet till krigstjänst underkastas revision.

Uti nu gällande värnpliktslag saknas bestämmelse angående beräkningen
af tjänstgöringstiden och dess fördelning för värnpliktig, hvilken
öfvarf öres från vapentjänst till särskild befattning. Någon sådan bestämmelse
har hittills icke varit med nödvändighet erforderlig, enär den
lagstadgade tjänstgöringstiden uppgått till samma dagantal för vapenföra
och icke vapenföra, som tilldelats ett och samma truppslag. Någon tvekan
i fråga om det antal tjänstgöringsdagar, hvilkas fullgörande bort åligga
den öfverförde, har följaktligen ej kunnat råda, Endast beträffande den
sammanlagda tjänstgöringstidens fördelning hafva särskilda föreskrifter
pröfvats erforderliga och i kommandoväg utfärdats af Kungl. Maj:t.
Då emellertid nu ifrågasattes, att tjänstgöringstiden för militärarbetare skall
afkortas under den för vapenföra vid samtliga truppslag gällande, samtidigt
med att tjänstgöringstiden för annan icke vapenför skall förblifva oförändrad,
synes särskilt tillägg beträffande tjänstgöringstidens längd för

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

de öfverförda erforderlig. Då det nämligen måste vara af stor betydelse
för eu värnpliktig, hvilken efter påbörjad tjänstgöring exempelvis vid rytteriet
öfverföres till icke vapenför, huruvida lian, antecknad såsom yrkesman,
skall fullgöra 365 dagar, eller, antecknad såsom militärarbetare, skall
hemförlofvas redan efter 182 dagar, synes ett särskild! lagstadgande angående
de öfverfördas tjänstgöringsplikt vara påkalladt.

Generalskommissionen har i nämnda syfte föreslagit, att det moment
i § 27 .värnpliktslagen, hvilket enligt kommissionens förslag skulle innehålla
bestämmelser angående icke vapenföras tjänstgöringsskyldighet,
skulle fullständigas genom ett tillägg, af innehåll att värnpliktig, hvilken
inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes icke vapenför, skall
tjänstgöra i sainmanlagdt det antal dagar, som i nämnda moment säges.
Försvar skommittén har till ytterligare förtydligande af denna bestämmelse
förordat ännu ett tillägg af innehåll, att sådan värnpliktig äger att
såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid han tjänstgjort
såsom vapenför.

Då detta sistnämnda förslag synes utesluta hvarje tvekan i fråga
om de till icke vapenföra öfverfördas tjänstgöringsskyldighet, förordar
jag detsamma.

Slutligen anser jag mig böra erinra därom, att, under förutsättning
af tjänstgöringstidens afkortning för militärarbetare till 182 dagar, medan
densamma för andra icke vapenföra förblifver oafkortad, bestämmelse torde
böra af Kungl. Maj:t utfärdas, hvarigenom öfverförda värnpliktigas hänförande
till den ena eller andra gruppen regleras med noggrann! iakttagande
af lefnadsyrke och andra inverkande omständigheter. Härvid
torde af vederbörande inskrifningsnämnder gjorda anteckningar böra tjäna
til! ledning.

Kung]. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

61

Ändringsförslag berörande f. d, fast anställdas värnpliktstjänstgöring.

Cheferna för generalstaben och flottans stab förorda uti det af dem Chefernas
den 18. oktober 1908 gemensamt afgifna förslaget vidtagandet af vissa ^{atlmZch
ändringar i värnpliktslagen åsyftande att underlätta rekryteringen af det flottans stab
fast anställda manskapet. Betydelsen af en god volontärrekrytering vore J0™.fffgog”
enligt stabschefernås mening så mycket viktigare, som det är från dem
underbefälet skall rekryteras, och så länge de värnpliktigas utbildning är
otillräcklig vore det de fast anställda, som förlänade organisationen erforderlig
stadga och sammanhållning. Det vore därför nödvändigt ej blott
att erhålla volontärer uti tillräckligt antal, utan äfven att de, som söka anställning,
vore lämpliga till underbefäl. Volontäranskaffningen vore dock,
trots de förmåner som staten erbjöde, ej fullt tillfredsställande, särskildt vid
de icke garnisonerade truppförbanden. Detta inverkade icke blott menligt
på fredsutbildningen, utan medförde ock den betänkliga olägenheten, att
den reserv af underbefäl, som de f. d. fast anställda utgjorde, komme att
nedgå under hvad som beräknats för truppförbandens mobilisering, hvarigenom
dennas resultat blefve ofördelaktigt. Det vore sålunda af synnerlig
vikt att, så långt ske kunde, söka underlätta och säkerställa anskaffningen
af volontärer.

En åtgärd till främjande af detta mål vore att ur värnpliktslagen § 34
mom. 1 borttaga bestämmelsen om skyldighet för där angifna f. d. fast anställda
att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsöfning. Då efter så
lång tids fast anställning som i nämnda mom. sägs, volontären likväl skulle
åter inträda i tjänstgöring för att fullgöra en eller flera repetitionsöfningar,
bortfölle nämligen för mången det skäl att söka dylik anställning, som
läge i utsikten att, i stället för deri på flera år fördelade tjänstgöringen
såsom värnpliktig, få fullgöra all tjänstgöring i fred i en följd. Af denna
orsak hade därför den nämnda bestämmelsen i § 34 mom. 1 föreslagits
skola utgå och momentet i stället erhålla följande lydelse:

»Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan eller vid
härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall efter
afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Volontärkommissionens
betänkande
den
“/» 1907.

kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan värnpliktig anses
hafva fullgjort den i § 27 föreskrifna tjänstgöring.

Detsamma gäller ock den, som innehaft fast anställning vid hären
eller dess reserv under kortare tid än två år, såframt han undergått rekrytutbildning
samt deltagit i två repetitionsöfningar.»

Uti volontärkommissionens betänkande den 31. maj 1907 anföres, att
kommissionen ansåge sig i hufvudsak kunna biträda den uppfattningen, att
volontäranskaffningen afgjordt skulle främjas genom att, såsom af cheferna
för generalstaben och flottans stab uti den 18. oktober 1906 af dem afgifvet
förslag förordats, ur § 34 mom. 1 värnpliktslagen borttaga bestämmelsen
om skyldighet för där aneifna f. d. fast anställda att med vederbörlig
åldersklass deltaga i repetitionsöfning. Men då volontärernas rekryt- och
underbefälsutbildning i regel sammanlagdt upptoge tre år, syntes det, med
hänsyn till utbildningen och stadgan i rekryteringen, angeläget att kvarhålla
så många volontärer som möjligt i tjänst äfven under det tredje året.
Enligt kommissionens åsikt borde därför den nuvarande lydelsen af § 34
mom. 1 värnpliktslagen bibehållas, men momentet erhålla ett tilläggsstadgande,
att den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan under
sammanlagdt minst tre år, skulle anses hafva fullgjort all den i § 27 värnpliktslagen
föreskrifna tjänstgöring, hvilken förmån äfven skulle tillerkännas
den, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv under
kortare tid än tre år, såframt han undergått rekrytutbildning samt deltagit
i tre repetitionsöfningar. Denna befrielse från tjänstgöring under fred
borde, enligt kommissionens förmenande, dock icke omfatta sådan öfning,
hvilken kunde blifva anbefalld till utrönande af härens eller flottans krigsberedskap
eller för utbildning af beväringens andra uppbåd eller landstormen.

I sammanhang med frågan om f. d. fast anställdas värnpliktstjänstgöring
hade äfven framhållits det obilliga uti, att volontär, som erhölle
afsked på grund af sjukdom och därefter inskrefves såsom icke vapenför
värnpliktig, måste såsom sådan fullgöra hela värnpliktstjänstgöringen, därest
han icke varit anställd under sä lång tid, som angåfves i § 34 mom. 1
värnpliktslagen. För den skull syntes detta mom. böra erhålla ett andra
tillägg af innehåll, att f. d. fast anställd, som på grund af sjukdom erhållit
afsked utan ansökan och därefter inskrifvits såsom icke vapenför, ägde
att såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring tillgodräkna sig det antal dagar,
han tjänstgjort såsom volontär.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Generalskonimissionen yttrar, i samband med förslaget om utsträckt
tjänstgöringstid för värnpliktiga med viss allmänbildning, att kommissionen
funnit ett ytterligare skäl för detta förslag uti den omständigheten, att
volontäranskaffningen i af sevärd grad slagit fel. Det hade nämligen hittills
ej lyckats vare sig att hålla volontärstyrkan fulltalig eller att rekrytera
densamma med fullt lämpliga element. Detta gällde i första rummet
infanteriet, men äfven på vissa håll andra truppslag.

Visserligen kunde ännu icke öfverskådas, huruvida den af statsmakterna
beslutade utsträckningen af tjänstgöringstiden för de värnplikt!^a
kunde komma att öka benägenheten för volontäranställning, ej heller5 i
hvad mån andra i samma syfte föreslagna åtgärder, såsom ökade aflöningsförmåner,
civilanställning för befordrade volontärer efter vissa års tjänstgöring
osv., skulle kunna verka till förbättrade förhållanden i detta afseende.
Men då omkostnaderna för volontäranskaffningen uppenbarligen icke kunde
öfverstiga en viss gräns, kunde det, på grund af den erfarenhet, som vunnits
sedan 1901 års härordning antogs, ifrågasättas, huruvida det i framtiden
skulle blifva möjligt att hålla fulltaligt det stora antal volontärer, som
nämnda härordning kräfde. Resultatet af all manskapsanskaffning på frivillighetens
väg (värfning) vore nämligen ytterst en konjunkturfråga och
sålunda i hög grad beroende af för tillfället'' rådande förhållanden.

Inför denna ovisshet vore det af synnerlig vikt att i tid vidtaga sådana
åtgärder, som möjliggjorde att ur de värnpliktigas led vinna ersättning
för den nedgång i volontärantalet, som måhända i längden icke torde
kunna förebyggas.

Den utväg, som kommissionen förordat för erhållande af det erforderliga
antalet reservbefäl, nämligen utsträckning af tjänstgöringstiden för
värnpliktiga med viss allmänbildning, beredde emellertid en möjlighet att,
i den mån så kunde blifva nödvändigt, med värnpliktigt underbefäl ersätta
bristen på fast anställda.

Kommissionen förbisåge därvid icke, att på denna väg erhållet värnpliktigt
underbefäl, med den här ifrågasatta tjänstgöringstiden, i afseende
på tjänstevana och duglighet såsom instruktörer, icke kunde likställas med
det fast anställda underbefälet. .Men då anlitandet af ifrågavarande utväg
under alla omständigheter betryggade befälstillgången och då densamma
innebure möjlighet till ytterligare utveckling, funne kommissionen det
a^v a dt \ idtaöandet snarast möjligt af åtgärder för tillförsäkrandet af värnpliktigt
underbefäl vara af förhållandena påkalladt.

Hvad särskildt kavalleriet beträffade, vore tillgång på volontärer i än
högre grad vid detta truppslag af behofvet påkallad, då man nämligen vid
kavalleriet ej kunde undvara en styrka af fast anställda meniga volontä -

Generalskommissionens
utlåtande
den
S1/u 1907.

(14

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

rev utöfver den, som erfordrades för underbefälskaderns rekrytering. Eu nedgång
af volontärantalet vid detta truppslag så långt, att stamtrupp till erforderlig
styrka icke kunde uppsättas, betingade med nödvändighet en utsträckning
af tjänstgöringstiden för samtliga till detsamma uttagna värnpliktiga
vida utöfver den af chefen för generalstaben föreslagna.

Beträffande förslaget om frikallelse för de i värnpliktslagen § 34
mom. 1 omnämnda värnpliktiga från all i § 57 föreskrifven tjänstgöringpåvisar
generalskommissionen, hurusom medgifvandet af befrielse för f. d.
fast anställda från deltagandet i repetitionsöfningar stode i nära samband
med frågan om det antal år, som tjänsteaftalet vid kapitulationen omfattade,
samt om benägenheten för rekapitulation. Då det därjämte vore önskvärdt,
att en större del af det fast anställda manskapet (vid kavalleriet i regeln
samtliga fast anställda) kvarstannade i tjänst under en längre tid än två
år, ansåge generalskommissionen i likhet med volontärkommissionen, att
befrielse för f. d. fast anställd från skyldigheten att med vederbörlig åldersklass
deltaga i repetitionsöfning ej borde medgifvas för andra än dem,
som innehaft fast anställning under minst tre år eller som under fast
anställning undergått rekrytutbildning samt deltagit i tre repetitionsöfningar.

Slutligen borde enligt volontärkommissionens förslag eu bestämmelse
inflyta angående tjänstgöringsskyldighet för volontär, som erhållit afsked
på grund af sjukdom och inskrifvits såsom icke vapenför värnpliktig. En
lindring i dessa värnpliktigas tjänstgöring vore mycket behj ärtans värd och
skulle i sin mån underlätta volontäranskaffningen.

Med anledning häraf föreslog generalskommissionen nedanstående
formulering af de moment i värnpliktslagen § 34, uti hvilka föreskrifter
skulle lämnas angående de af kommissionen berörda frågorna:

»1. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan eller
vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år, skall
efter afgången från sagda anställning, så länge han i följd af sin värnplikt
kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Sådan värnpliktig anses
hafva fullgjort den i § 27 föreskrift^ första tjänstgöring, men är skyldig
att med vederbörlig åldersklass deltaga i repetitionsöfning.

Detsamma gäller ock den, som innehaft fast anställning vid hären
eller dess reserv under kortare tid än två år, så framt han undergått
rekrytutbildning samt deltagit i två repetitionsöfningar.

2. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan eller
vid flottans reserv under sammanlagdt minst tre år, anses hafva fullgjort
all den i § 27 föreskrifna tjänstgöring. Detsamma gäller ock den, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

65

under fast anställning vid hären eller dess reserv undergått rekrytutbildning
samt deltagit i tre repetitionsöfningar.

3. I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfriga fall må
anses motsvara tjänstgöring i beväringen bestämmer Konungen.

6. Den, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan eller
vid härens eller flottans reserv samt på grund af sjukdom erhållit afsked
och därefter inskrifvits såsom icke vapenför, äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det antal dagar, lian vant fast
anställd.»

1907 års försvarskommitté yttrar beträffande förslaget att bereda Försvarsytterligare
lindring uti värnpliktstjänstgöringen, att kommittén funnit textande
detsamma vara ägnadt att i väsentlig mån underlätta volontäranskaff- den 6/is 1910
ningen. Att därvid utsträcka lindringen så långt som till frikallelse
ej blott från beväringsrekrytskola utan äfven från repetitionsöfningar för
dem, som varit fast anställda under allenast två år, skulle säkerligen visa
sig såsom ett mycket verksamt medel till underlättande af de menigas
rekrytering. Då emellertid ett sådant medgifvande med stor sannolikhet
komme att leda därhän, att ett stort antal volontär er aflinge ur tjänst
redan vid den tvååriga kapitulationstidens utgång, blefve följden, att regementena
beröfvades möjligheten tillgodogöra sig den dessa volontärer bibragta
underbefälsutbildningen samt att underbefälets behöriga rekrytering
blefve försvårad eller omöjliggjord. Därtill komme, att de unga
män, som efter endast två års fast anställning afginge från krigsmakten,
blefve mindre skickade att tjänstgöra såsom reservunderbefäl vid mobilisering.
Kommittén ansåg sig därför böra bestämdt afråda ej allenast från
sådan ändring af värnpliktslagen § 34 mom. 1, hvarigenom fullständig
befrielse från värnpliktstjänstgöringen skulle inträda för dem, som varit fast
anställda under 2 år, utan äfven från förslaget om sådan af chefen för
generalstaben föreslagen tillfällig ändring uti bestämmelserna angående
volontärers antagning, att kapitulationstiden vid infanteriet skulle fastställas
till två år, intill dess vakansprocenten af volontärpersonalen nedgått
till 10 %. Däremot fann kommittén förslaget om medgifvande af
frikallelse från repetitionsöfningar för dem, som varit fast anställda under
en tid af 3 år icke medföra sådana olägenheter, som ofvan påvisats, och
biträdde på anförda skäl detta förslag.

Likaledes syntes kommittén förslaget, att /. d. fast anställda, som
pa grund af sjukdom erhållit afsked och därefter inskrifvits såsom
icke vapenföra, måtte såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring få tillgodoräkna
sig det antal dagar de varit fast anställda, vara behjärtansvärdi

Bill. till Rilcsd. Prat. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 2 Håft.

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

66

och i sin mån ägnadt att underlätta volontäranskaffningen, hvadan kommittén
fann anledning biträda detsamma.

Departe- Till underlättande af volontäranskaffningen hafva, såsom af ofvan

myttrande18 refererade förslag och uttalanden framgår, föreslagits att bereda förutvarande
fast anställd manskapspersonal ytterligare lindring uti värnpliktstjänstgöringen.
Beträffande denna fråga hafva cheferna för generalstaben
och flottans stab velat utsträcka lindringen uti f. d. stamanställdas värnpliktstjänstgöring
så långt, att 2 års fast anställning skulle medföra fullständig
befrielse ej allenast från beväringsrekrytskola utan äfven från
repetitionsöfningar. Såväl volontärkommissionen och generalskommissionen
som äfven försvarskommittén hafva däremot såsom villkor för fullständig
frikallelse från värnpliktstjänstgöringen uppställt 3 års fast anställning.

De skäl, som blifvit framhållna för fastställandet af det sistnämnda
villkoret synas mig öfvertygande. Vid lagstadgandet i denna fråga torde
det vara af särskild vikt att framgå med varsamhet och noga öfverväga
alla konsekvenser. Det är i annat fall fara värdi, att hvad man genom
en föreslagen åtgärd syftar att ernå måste köpas med en motsvarande
eller måhända större förlust. Ett förverkligande af stabschefernas förslagskulle
utan tvifvel komma att i väsentlig mån underlätta rekryteringen af
de meniga volontärerna, men det skulle säkerligen också, såsom af samtliga
kommissioner, som yttrat sig däröfver, framhållits, i hög grad försvåra
volontärernas kvarhållande vid regementena efter utgången af den
korta tjänstetid, som förskaffat dem frisedel för all värnpliktstjänstgöring
i fredstid, och därmed äfventyra underbefälsrekryteringen ur volontärernas
led framför allt vid infanteriet, där volontärernas antal blifvit bestämdt
med hänsyn till denna rekrytering. Huru önskvärd! det än vore att i
största möjliga utsträckning rekrytera underbefälet ur de värnpliktigas led,
lämnar erfarenheten från de år som gått, sedan 1901 års värnpliktslag
börjat tillämpas, endast ringa förhoppning, att denna rekryteringskälla
skall komma att visa sig synnerligt gifvande. Då man alltså, åtminstone
under en följd af år framåt, måste såsom hittills besätta korpralsbeställningarna
med volontärer, hvilka icke utgått ur de värnpliktigas led, blir
det ett lifsvillkor för rekryteringen af korprals- och därmed äfven af
underofficersgraderna, att de meniga volontärerna kvarhållas i tjänst efter
det att de förvärfva! kompetens till korpralsgradens erhållande, det vill
säga efter det andra tjänsteårets slut. Vid sådant förhållande kan jag för
närvarande icke biträda förslaget om frikallelse från all värnpliktstjänstgöring
efter allenast 2 års volontäranställning. Då däremot förslaget

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 2. (57

om medgifvandet af sådan frikallelse för dem, som varit fast anställda
under 3 år, icke medför sådana olägenheter, som ofvan påvisats, och då
detta förslag säkerligen skulle i ej ringa mån underlätta rekryteringen,
finner jag anledning biträda detsamma.

Saväl nu gällande bestämmelse för frikallelse som äfven den här
ofvan förordade tilläggsbestämmelsen åsyfta allenast sådant manskap,
som uteslutande varit fast anställdt. Det torde emellertid med fog
kunna ifrågasättas, huruvida det icke vore ändamålsenligt att medgifva
frikallelse från värnpliktstjänstgöringen jämväl för sådant manskap, som
under sin militära tjänstetid varit dels värnpliktigt, dels fast anställdt.
Eu värnpliktig, hvilken såsom sådan fullgjort beväringsrekrytskola och den
första repetitionsöfningen samt därefter tagit fast anställning och i denna
egenskap tjänstgjort under två år, hvarunder han deltagit i två repetitionsöfningar,
har ju i själfva verket fullgjort alla de tjänstgöringsomgångar,
som åligga värnpliktig till och med vid de truppslag, där antalet
repetitionsöfningar är störst, d. v. s. 3. Sådan värnpliktig synes böra
därest han afgår från den fasta anställningen efter de två årens slut,
vara frikallad från all värnpliktstjänstgöring. Då emellertid en sådan
värnpliktig efter fullgjord beväringsrekrytskola och därpå följande första
repetitionsöfning kan omedelbart ingå uti korpralskola samt därefter under
sitt första tjänsteår såsom fast anställd genomgå korpralskola och under
det andra underofficersskola, bär han alltså under sin tjänstetid varit i
tillfälle förvärfva sig kompetens för befordran till underofficer. Utsikt
torde på den grund förefinnas, att vissa på denna väg framgångna unga
män skola finna det med sin fördel förenligt att, tjänande på underofficersbefordran,
kvarstanna vid truppförbandet, och i så fall skulle beträffande
dem frikallelsen från repetitionsöfningarna leda till det eftersträfvade målet,
att underbefälets rekrytering åtminstone delvis skedde ur de värnpliktigas
led. De, som föredraga att efter de två årens tjänst öfvergifva den fasta
anställningen och Indika, såsom nämndt, gifvetvis böra frikallas från all
värnpliktstjänstgöring i fredstid, hafva i hvarje fall undergått vid infanteriet
och likställda truppslag 2°''in års samt vid kavalleriet och likställda
2,0/i2 års sammanhängande tjänstgöring, hvarunder de erhållit underbefälsutbildning
och alltså torde vara med hänsyn till fyllande af behofvet vid
mobilisering, användbara såsom underbefäl. Med'' hänsyn härtill har jag
uti förslaget till ändring af värnpliktslagen § 34 låtit införa jämväl, att
värnpliktiga tillhörande här angifven kategori skola frikallas från all värnpliktstjänstgöring.

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Såväl volontärkommissionen och generalskommissionen som försvarskommittén
hafva, i sammanhang med frågan om f. d. fast anställdas värnpliktstjänstgöring,
framhållit det obilliga uti, att en volontär, som erhållit
afsked på grund af sjukdom och därefter inskrifvits såsom icke vapenför
värnpliktig, skall vara skyldig att såsom sådan fullgöra hela värnpliktstjänstgöringen,
därest han icke varit fast anställd under så lång tid, som
enligt föreslagen lydelse af § 34 medför fullständig befrielse. Sådan värnpliktig
borde få tillgodoräkna sig den tid hvarunder han varit fast anställd.
Jag ■ instämmer till alla delar häruti, men anser att medgifvanaet
bör utsträckas icke allenast till sådan f. d. fast anställd, som på grund
af sjukdom erhållit afsked och därefter inskrifvits såsom icke vapenför,
utan till hvar och en f. d. fast anställd, hvilken såsom värnpliktig befinnes
icke vapenför, oafsedt huruvida han blifvit inskrifven eller öfverförd
till sådan.

Jag har på grund häraf ansett mig böra uti förslaget till ändring af
värnpliktslagen § 34 införa ett moment, afseende att till förskaffa här omnämnda
värnpliktiga den berörda rättigheten.

Tid efter annan har det inträffat, att framställningar blifvit gjorda
af f. d. fast anställda om lindring uti eller frikallelse från värnpliktstjänstgöringen,
utan att bestämmelserna i värnpliktslagen kunnat fullt tillämpas
på de föreliggande fallen. Sådana fall inträffa exempelvis, då fast anställning
visserligen innehafts under sammanlagdt den tid, som föreskrifves
uti värnpliktslagen § 34, men varit fördelad under tjänstgöring vid
tvänne truppslag med olika antal repetitionsöfningar, då fast anställning
vunnits efter viss tids förutgången värnpliktstjänstgöring o. s. v.
Det har vid sådant förhållande måst bero af Eders Ivungl. Majd att
afgöra, i hvad mån deri af de värnpliktiga åstundade lindringen eller
frikallelsen pröfvats skälig i betraktande af de ej sällan ganska invecklade
tjänstgöringsförhållandena. Sådana i värnpliktslagen icke förutsedda
fall torde aldrig kunna helt förebyggas, såvida ej värnpliktslagen
skall belastas med allt för detaljerade föreskrifter för olika eventualiteter,
som kunna tänkas inträda. I hvarje fall torde emellertid
ett bemyndigande för Konungen att bestämma, i hvad mån fast anställning
vid krigsmakten må anses motsvara tjänstgöring i beväringen i
sådana undantagsfall, där ej uttrycklig föreskrift finnes i värnpliktslagen
angifven, vara önskvärd, då därigenom en laglig grund lägges för ett förfarande,
som visat sig i praxis vara af förhållandena betingadt. Med anledning''
häraf har en särskild bestämmelse härom blifvit införd uti värnpliktslagen
§ 34.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

69

Ändringsförslag berörande vikorea? för Sandstormens inkallande till

hemortens försvar.

Cheferna för generalstaben och flottans stab föreslå, att den uti Chefernas
värnpliktslagen § 36 Konungen medgifna rätt att inkalla landstormen^[a^e^~
eller delar dåra!'' måtte i visst afseende utvidgas. Stabscheferna erinra ho-flottans stab
träffande denna fråga, att det jämlikt värnpliktslagen § 36, jämförd meddi^jTisSe.
§ 28, för inkallande af landstormen erfordrades, dels att beslut fattats om
inkallelse för rikets försvar af beväringens första uppbåd eller del däråt’,
dels att Riksdagen vore samlad eller riksdagskallelse utfärdad.

Genom dessa föreskrifter inskränktes afsevärdt möjligheten att kunna
draga nytta af landstormen mot öfverfall, sålunda särskild! i kust- och
gränstrakterna. Behofvet af eu ändring i de konstitutionella formerna för
landstormens inkallelse, gående ut på att denna må vid hotande anfall, då
så erfordrades, kunna äga rum i tid, så att ändamålet kunde vinnas, äfvensom
att den icke gjordes beroende af beväringens inkallande och af Riksdagens
sammanträdande, hade också upprepade gånger framhållits och senast
hade till lagtima Riksdagen 1905 framlagts en nådig proposition, n:r
97. i detta syfte. Den hade dock icke då vunnit Riksdagens bifall.

Erfarenheten, ej minst från de senaste krigen, visade emellertid, att
själfva krigsutbrottet — den första krigshandlingen — vanligen skedde utan
föregående krigsförklaring. Man måste därför, i syfte att förhindra öfverraskande
företag från fiendens sida, i tid kunna vidtaga erforderliga skyddsåtgärder.
Sålunda måste anordningar ofördröjligen kunna vidtagas till
skydd för sådana punkter, särskild! vid land- och sjögränserna, som genast
— utan vidare förberedelser — kunde af fienden öfverraskande anfallas.

Att för nämnda ändamål taga i anspråk personalen vid för fredsutbildningen
sammandragna skolor vore oftast icke möjligt, enär dessa i de
flesta fall vore förlagda till andra punkter. Äfven där så möjligen kunde
ske, vore emellertid en dylik åtgärd betänklig. Därigenom äfventyrades nämligen
allvarligt truppförbandens mobilisering, och det torde icke behöfva
närmare påvisas, hvad detta kunde medföra. Härtill komme, att den ofvan

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

na inrida personalen vore under vissa delar af året icke så pass utbildad, att
deri kunde tagas i anspråk, och om den äfven i sin helhet kunde användas,
skulle den likväl icke allestädes äga tillräcklig styrka för det afsedda ändamålet,
ortens försvar.

Det måste därför, särskildt med hänsyn till vårt förändrade militärpolitiska
läge, ånyo framhållas, dels att lösandet af de ofvan nämnda uppgifterna
måste ombesörjas af landstormen, dels att på grund häraf rättigheten
att för det lokala försvaret af hotade punkter inkalla behöfliga delar
af densamma icke linge ställas i beroende af tidpunkten för fälthärens mobilisering.
Denna vore ett i politiskt, socialt och finansiellt afseende ojämförligt
betydelsefullare företag än inkallandet till hotade punkter af vissa
landstormsafdelningar, så mycket mera som landstormsmännen förutsattes
kunna — efter afdelningarnas organiserande och förberedelsernas vidtagande
— aflösas eller till och med hemförlofvas, beredda att vid första
signal ånyo samlas. En partiell mobilisering — för delar af fälthären —
kunde åter beräknas fylla behofvet af lokalt skydd endast inom det eller de
områden, där densamma ägde rum, samt kräfde vida större kostnader och
längre tid för fullständig utrustning med träng m. in.

Då den tjänstgöring vid det lokala försvaret, som för sagda ändamål
skulle tillkomma vissa delar af landstormen, ej afsåge annat ändamål
än det i nu gällande värnpliktslag uttryckligen angifna, dvs. hemortens
försvar, och då det föreslagna tillägget till nu gällande bestämmelser endast
åsyftade att taga för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen för
sagda ändamål i anspråk något tidigare än hvad nu vore möjligt, syntes föreskriften
icke kunna anses innebära någon ändring i grunderna för landstormens
uppgift och användning.

Lika litet som den af stabscheferna ifrågasatta rättigheten att inkalla
delar af landstormen borde göras beroende af, att beslut fattats om inkallelse
af beväringens första uppbåd, dvs. stridskrafternas mobilisering,
lika litet borde den ställas i förbindelse med Riksdagens sammanträdande.
En så uppseendeväckande åtgärd som Riksdagens inkallande vid en konflikt,
framför allt med en mäktig granne, kunde en regering se sig nödsakad att
uppskjuta, kanske ända tills kriget vore oundvikligt, det vill i de flesta
fall säga: redan börjadt.

Därför hade, med bibehållande af de nuvarande villkoren för inkallelse
af landstormen, uti § 36 mom. 1 inskjutits ett tillägg, hvarigenom,
därest det för afvärjandet af ett befaradt eller börjadt angrepp funnes
nödvändigt, Konungen måtte efter statsrådets hörande äga rätt att till
tjänstgöring inkalla för det lokala försvaret erforderlig del af densamma.

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Berörda moment i värnpliktslagen skulle enligt stabschefernas förslag
erhålla nedanstående lydelse:

»Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar
till tjänstgöring inkalla _ bevar ingens första uppbåd eller viss del däraf, må
Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra uppbåd
i inom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf’ som
finnas behöfliga.»

»Därest det för afvärjande! af befaradt eller bör jad t angrepp finnes
nödvändigt, må Konungen, efter statsrådets hörande, oafsedd hvad ofvan
i detta moment sägs, till tjänstgöring inkalla för det lokala försvaret erforderlig
del af landstormen.»

Generalskommissionen biträder, i sitt utlåtande den 21. december Generals1907,
i sak hvad af stabscheferna föreslagits. För vinnandet af öfver- k™''X''a£
ensståmmelse uti formuleringen af de bada styckena i berörda moment tnnde den
har dock kommissionen föreslagit, att momentet måtte erhålla nedan stå- ''''12 1907''
ende lydelse:

»Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar till
tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf, må
Konungen, i den ordning som för inkallande af beväringens andra uppbåd
i mom.. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som
finnas behöfliga.»

o

»Dock må Konungen, därest _ det för afvärjande! af befaradt eller
börjadt angrepp finnes nödvändigt, i den ordning, som för inkallandet af
beväringens första uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring
inkalla för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen.»

Försvarskommittén har i sitt betänkande den 5. december 1910 Psrsmrtlikaledes
i sak biträdt stabschefernas förslag. Kommittén framhåller, huru- btunkande
som inkallandet åt landstormen eller delar däraf tidigare än beslut fat- den6/» 1910
tats att för rikets försvar till tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd
eller del däraf i flertalet fall torde afse beredandet af erforderligt skydd
för sistnämnda uppbåds mobilisering. Dock torde undantagsvis landstormsafdelningar
kunna och höra inkallas i god tid för andra särskilda orsaker;
det kunde sålunda exempelvis under vissa ömtåliga politiska lägen vara önskvärd!
att undvika linjetruppernas mobilisering eller att i det längsta uppskjuta
därmed, men att samtidigt försäkra sig om, att vissa kuststräckor eller
gränstrakter blefve, om äfven med mindre styrkor, effektivt bevakade till

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

skydd mot oförmodadt öfverfall. Det syntes därför kommittén, som borde
uti lagtexten det hufvudsakliga ändamålet främst angifvas, men därnäst äfven
antydas, att åtgärden kunde betingas jämväl af andra skäl.

Då kommittén vidare ansåge, att landstormsafdelning, hvilken
sålunda inkallats, ej borde, så vida icke krig skulle utbryta, allt för
länge hållas samlad, hade en begränsning af den tid, hvarunder detta
måtte kunna äga rum, ansetts böra ske — en begränsning hvilken lämpligen
torde kunna sättas till 15 dagar. Möjlighet till aflösning af sådan landstormsafdelning
förefunnes nämligen i betraktande däraf, att landstormen
enligt värnpliktslagen finge användas ej blott inom eget, utan äfven inom
alla närgränsande inskrifningsområden, hvartill komme att genom det af
kommittén biträdda förslaget, att samtliga områden skulle organiseras såsom
områden af första klassen, ett vida större antal landstormsmän än
hvad nu vore fallet blefve användbart för kust- och gränstrakternas försvar.

1 betraktande häraf förordade kommittén nedanstående formulering
af här berörda moment:

»Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar till
tjänstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller viss del däraf, må Konungen
i den ordning, som för inkallande åt beväringens andra uppbåd i
mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till tjänstgöring
inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf, som finnas
behöfliga.»

»Dock må Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens första
uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning, som för inkallande
af sagda uppbåd i § 28 mom. 1 är föreskrifven, till tjänstgöring inkalla
för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Landstormsafdelning,
som sålunda inkallats, må likväl ej hållas samlad längre än högst
femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.»

Departe- Det af cheferna för generalstaben och flottans stab framställda för cMFemiU-

slaoet 0111 såclan ändring af värnpliktslagen § 36, hvarigenom möjlighet
° rande. " beredes att tidigare än "hvad nu är medgifvet för hemortens försvar till
tjänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,
som finnas behöfliga, finner jag i hög grad ändamålsenligt. Den omständigheten,
att afdelningar ur landstormen kunna sättas på krigsfot vida
hastigare än truppförband ur de andra uppbåden, gör dessa afdelningar
särskild! ägnade att med vida större skyndsamhet än linje- och reservtrupper
framdragas till punkter vid våra vidsträckta land- och sjögränser,
Indika kunna blifva utsatta för öfverraskande anfall. Af särskild vikt blir
landstormsafdelningars användning till skydd för sådana invid eller i när -

73

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

heten af gränserna belägna orter, hvilka äro mobiliseringsorter för linjetrupperna,
hvilkas uppbringande till krigsstyrka sker genom inkallande af
ett större eller mindre antal klasser ur beväringens första uppbåd. Så länge
värnpliktslagen lägger hinder i vägen för landstormens användning för här
angifvet ändamål, finnes ingen möjlighet att anordna ett effektivt gränsoch
kustförsvar än att tillgripa partiell mobilisering af linjetrupperna, en
åtgärd hvilken alltid betänkligt rubbar den ostörda gången af mobiliseringsarbetet
för linjearmén i dess helhet, därest det skulle visa sig nödvändigt
att skrida till en så vidtomfattande och med betydande kostnader förenad
åtgärd. Erfarenheten ådagalägger vidare, att vid sådana politiska lägen,
då frågan, huruvida ett land skall indragas uti ett krig mellan andra stater
eller förblifva oberörd t däraf, varit brännande, en sådan åtgärd som linjetruppers
mobilisering kunnat framkalla eller påskynda en inblandning af
främmande makter, hvilken man velat undvika. Linjetruppernas mobilisering
är nämligen en till sina verkningar så genomgripande åtgärd, att den
icke kan inom utlandet förblifva obekant, medan däremot inkallandet af
landstorm saf delningar till skydd för vissa kust- och gränstrakter, som kunna
förutses blifva hotade, kan, på grund af åtgärdernas lokala begränsning,
hafva utsikt att fördöljas för de af vetskapen härom intresserade parterna,
särskildt för det fall, att själfa inkallelsen sker under former, hvarigenom
detta fördöljande främjas. Landstormens användning i stället för linjetrupperna
för här nämnda ändamål kan sålunda vara ägnadt att förebygga
inblandning i krig, alltså att främja ett fredssyfte.

Såväl generalskommissionen som försvarskommittén hafva äfven i sak
biträdt stabschefernas förslag, ehuruväl de, hvar för sig, funnit den af
stabscheferna föreslagna bestämmelsen kunna med fördel gifvas en något
ändrad formulering. Generalskommissionens förslag skiljer sig endast högst
oväsentligt från stabschefernas, i det att det förra endast med hänvisning
till behörigt lagrum i värnpliktslagen ersätter det uti det senare använda
uttrycket »efter statsrådets hörande», ett utbyte, hvilket jämväl försvarskorn
mittén för sin del förordat och hvilket med hänsyn till i värn pliktslagen
i allmänhet användt språkbruk torde vara att föredraga. Hvad beträffar
formuleringen af syftemålet med landstormens inkallelse hafva
»tabschcferna med generalskommissionens instämmande föreslagit uttrycket:
sdärest det för afvärjandet af befaradt eller börjadt angrepp finnes nödvändigt»,
medan försvarskommittén närmare preciserat själfva syftemålet
genom uttrycket »till skydd för mobilisering af beväringens första uppbåd
eller för andra särskilda orsaker». Då genom den sistnämnda formuleringen
det hufvudsakliga syftemålet, nämligen skydd för en möjligen förestående
mobilisering af det uti linjetrupperna ingående första uppbådet, är klart

Bill. till Riksd. Prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

10

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

angifvet uti första rummet, och då genom det följande tillägget möjlighet
beredes att under eu uti politiskt hänseende vansklig situation i det längsta
uppskjuta, i lyckligaste fall förebygga linjearméns ställande på krigsfot med
häraf följande svåröfverskådliga konsekvenser, finner jag grundad anledning
att äfven i denna del biträda det af försvarskommittén framställda förslaget.

Hvarken stabscheferna eller generalskommissionen hafva uti sitt förslag
till formulering inryckt någon bestämmelse angående den tid, hvarunder
inkallad landstorrnsafdelning må hållas samlad. Stabscheferna hafva
emellertid, såsom af motiveringen tydligt framgår, förutsatt, att landstormsmännen
skola kunna efter viss tid aflösas eller till och med hemförlofvas,
beredda att vid första signal ånyo samlas. Jag finner vid sådant förhållande
intet hinder att för min del biträda försvarskommitténs förslag om
fastställande af eu maximitid om femton dagar, utöfver hvilken landstormsafdelning
ej må hållas samlad, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter
-- så mycket mindre som planerna för landstormens användning
numera förutsätta möjligheten af en sådan aflösning.

En lagändring sådan som den här förordade skulle, såsom af den
ofvan lämnade utredningen torde framgå, vara ägnad att i hög grad främja
ekonomiseringen med de stridsmedel, som vid inträffande krigiska förvecklingar
stå till försvarsväsendets förfogande. Det är nämligen uppenbart,
att försvarsmedlen böra i allmänhet tillgripas endast i den mån det förhandenvarande
läget krafvel’. Hvad särskild t landstridskrafterna vidkommer
är det af vikt att, så länge ej läget med nödvändighet påbjuder allmän
mobilisering af fälthären, vidtaga särskilda anstalter, ägnade ej mindre att
skydda för anfall särskild! ömtåliga punkter och områden vid våra långsträckta
gränser, än äfven att bereda erforderlig trygghet för fälthärens mobilisering,
därest förhållandena skulle så tillspetsa sig, att denna åtgärd blefve
oundviklig. Någon ändamålsenjigare utväg än att för detta ändamål anlita
landstormen lärer icke finnas. Åtgärden torde vara så mycket mera befogad,
som den år 1904 beslutade landstormsorganisationen inom våra gränstrakter
samt de nordliga delarna af riket nu nått eu sådan utveckling, att landstormen
är ett användbart led uti riksförsvaret. Den föreslagna lagändringen
medför i fredstid inga ökade skyldigheter för de värnpliktiga och inga
ökade kostnader för staten, medan den, då krig hotar, tager landstormsmännen
i anspråk endast i ett tidigare skede än hvad nu är fallet, samtidigt
med att den bereder möjlighet att till ett senare skede framskjuta,
möjligen äfven undvika de mycket dryga kostnader för staten, som åro
förbundna med fälthärens eller delars af densamma ställande på krigsfot.
Jag tvekar därför icke att beteckna det bär föreliggande förslaget såsom ur
såväl militär som ekonomisk synpunkt i synnerligt hög grad behjärtansvärdt.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

75

Ändringsförslag, åsyftande att förebygga olofligt undanhållande från
värnpliktstjänstgöring i fredstid.

Uti strafflagen för krigsmakten 5. kap. göres beträffande själfvålladNo. gällande
bortovaro från tjänstgöring åtskillnad mellan å ena sidan rymning och å
den andra olofligt undanhållande.

Enligt nämnda kapitel 59 § föreligger sålunda rymning, när krigsman,
i afsikt att undandraga nig krigstjänsten, olofligen afviker från den
trupp eller det fartyg, hvartill han hör, eller från deri tjänstgörings- eller
vistelseort, som är för honom bestämd, eller uteblifver efter det tiden för
erhållen tjänstledighet tilländagått eller undandöljer sig utan att från orten
afvika. Det karaktäristiska för rymningsbrottet är sålunda a.fsikten att
undandraga sig krigstjänsten. Tillhör rymmaren manskapet, belägges han
eldigt 62 § första gången med disciplinstraff och dömes andra gången till
fängelse i högst sex månader, tredje gången till fängelse från och med
sex månader till och med ett år samt fjärde och följande gånger till straffarbete
från och med sex månader till och med två år.

Enligt samma kapitel 68 § föreligger olofligt undanhållande, när krigsman,
utan afsikt att undandraga sig krigstjänsten, olofligen afvikit från
trupp, fartyg, läger eller annat ställe, där han skall tjänstgöra eller vistas
eller inom orten, som i sådant ändamål är honom anvisad, hållit sig
undan från tjänstgöring eller sedan tiden för honom beviljad tjänstledighet
gått till ända eller han särskildt blifvit till tjänstgöring inkallad, underlåtit
att sig inställa, utan att därför äga laga förfall eller sådant, så fort
ske kunnat, hos vederbörande befälhafvare anmäla. Kännetecknande för
det olofliga undanhållandet är alltså, att afsikt att undandraga sig krigstjänsten
icke kunnat ledas i bevis. För oloflig undanhållning straffas den
brottslige, om han tillhör manskapet, olika, beroende af om undanhållandet
räckt, öfver åtta dagar eller om det varit kortare. I förra fallet straffas
den brottslige såsom rymmare, d. v. s. med disciplinstraff, fängelse eller
straffarbete. I senare fallet belägges han med disciplinstraff, dock att, där
återfall i brottet sker och omständigheterna äro synnerligen försvårande,
straffet kan skärpas till fängelse i högst sex månader.

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Medan sålunda uti strafflagen för krigsmakten de olika slagen af
själfvållad bortovaro från tjänstgöring äro belagda med olika straff, beroende
af brottets art, hvarvid den svåraste arten af olofligt undanhållande
är med hänsyn till straffpåföljden likställd med rymning, så är uti värnpliktslagen
en vida skarpare åtskillnad gjord mellan rymning och olofligt
undanhållande. Uti nämnda lag § 27 mom. 3 stadgas nämligen, att, därest
värnpliktig under honom enligt mom. 1 af samma § åliggande tjänstgöring
blifvit fälld till straff för rymning, skall den tid, under hvilken
han var rymd, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen
för särskilda fäll annorledes förordnar. Däremot saknas hvarje
motsvarande bestämmelse angående värnpliktig, som blifvit fälld till straff''
för olofligt undanhållande af hvad slag det vara må. Olägenheterna, som
äro förenade med frånvaron af sådan bestämmelse hafva upprepade gånger
blifvit framhållna af arméns truppförbandschefer, och särskildt hafva de
kommissioner, hvilka tid efter annan varit förordnade för utredning af
vissa frågor beträffande värnpliktslagen, framhållit behöfligheten af ett
fullständigande af berörda lagrum.

Vi™tlfttS'' Deri af Eders Kungl. Maj:t den 14. oktober 1898 tillsatta kommit iwngskom-

ten för verkställande af utredning beträffande vissa spörsmål inom värntänkanäe
och pliktslagstiftningen framhåller sålunda, hurusom de själfförvållade anledförslag
tot ningarna till afbrott i värnpliktigs tjänstgöring kunna vara dels rymning
12/n 1899. eller olofligt undanhållande från tjänstgöring, dels ock den omständigheten,
att verkställighet af straff, hvartill värnpliktig blifvit dömd, ifrågakommer
under öfningstiden.

I dessa fall borde, enligt kommittérades mening, icke hänsynen till
den värnpliktige utgöra giltigt skäl att eftergifva någon del af den föreskrifna
tjänstgöringen.

Därest värnpliktig under öfningstiden gjorde sig skyldig till rymning,
men ertappades före dess slut, hade vanligen eu god del af denna
tid hunnit förflyta, hvarefter ytterligare tid åtginge för åläggande af straff
och verkställande af detsamma.

Det syntes, särskildt med afseende å förseelsens art, ingalunda obilligt,
att det ifråga om den, hvilken genom rymning vållat, att hans utbildning
för året sålunda afbrutits, blefve stadgadt, att tid, under hvilken
han under samma år tjänstgjort, ej måtte tillgodräknas honom såsom tjänstgöringstid.
Skulle tillämpning af denna påföljd inskränkas till det fall,
att det genom rymningen förorsakade afbrottet i tjänstgöringen öfverstege
en viss tidrymd, komme sådant att medföra, att värnpliktig genom att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

77

rymma under senare delen af öfningstiden kunde vinna sin afsikt att förkorta
tjänstgöringstiden.

Med rymning torde böra uti ifrågavarande hänseende likställas s. k.
olofligt undanhållande från tjänstgöring, så vidt detta undanhållande ägt
rum under så lång tid, att det enligt strafflagen för krigsmakten skall
anses såsom rymning.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslog kommittén, att berörda
moment skulle erhålla nedanstående lydelse:

»Har under tjänstgöring, hvarom i mom. 1 sägs, värnpliktig genom
rymning eller genom olofligt undanhållande af så lång varaktighet, att
detsamma jämlikt strafflagen för krigsmakten skall anses såsom rymning,
vållat, att hans utbildning för året afbrutits, må tid, under hvilken han
samma år tjänstgjort, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid. Lag
samma vare, - där värnpliktigs utbildning, innan hälften af den bestämda
tjänstgöringstiden för året gått till ända, afbrytes för verkställighet af
straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff.»

Uti 1901 års Riksdags skrifvelse, n:r 120, göres ett uttalande med idol års
anledning däraf, att uti Kung]. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition 2rifvelse
om ny värnpliktslag en bestämmelse intagits i § 27 mom. 3 af innehåll,
att värnpliktig, som under tjänstgöring blifvit fälld till straff för rymning
eller hvars tjänstgöring afbrutits för verkställighet af straffarbete
eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, icke måtte få såsom tjänstgöringstid
tillgodoräkna sig den tid, hvarunder han varit rymd eller tjänstgöringen
sålunda afbrutits.

Riksdagen uttalade, att den ansåge den grundsats, hvaråt nämnda
bestämmelse gåfve uttryck, vara i princip riktig. Densamma hade ock
förut vunnit tillämpning i strafflagen för krigsmakten i fråga om krigsmän,
som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten. Då emellertid
enligt det föreslagna stadgandets lydelse den tid, hvarunder i följd af
någon utaf nyss nämnda anledningar afbrott i värnpliktigs tjänstgöringkom
me att inträda, icke under några förhållanden finge tillgodoräknas
honom såsom tjänstgöringstid, men detta vid kortare afbrott syntes i vissa
fall, med hänsyn till den utbildning, den värnpliktige kunde hafva hunnit
att under den af honom fullgjorda tjänstgöringen förvärfva, kunna komma
att ställa sig onödigtvis hårdt samt tilläfventyrs jämväl vålla olägenheter
i fråga om ordnandet af den återstående tjänstgöringens fullgörande, hade
Riksdagen velat, medelst en föreslagen bestämmelse därom, att Konungen
skulle äga att i särskilda fall annorledes förordna, gifva stadgandet större
böjlighet i tillämpningen och därigenom beträffande fall, då sådant kunde

78

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

visa sig vara af omständigheterna påkalladt, i ofvanberörda hänseende
möjliggöra en jämkning i beräkningen af tjänstgöringstiden.

Värnplikts- Den af Eders Kungl. Maj:t år 1906 förordnade s. k. »värnpliktskom kommissio-

missionen» erinrar uti sitt den 28. januari 1907 afgifna förslag till lag
den 28/i 1907.om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen, att det här
berörda momentet i § 27 innehölle bland annat den bestämmelsen, att,
därest värnpliktig blifvit fälld till straff för rymning, den tid under hvilken
han var rymd ej skulle tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
därest ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnade.

Nära likställdt med rymning vore emellertid s. k. olofligt undanhållande,
något som ju strafflagen för krigsmakten syntes häfda, då densamma
i § 68 stadgade, att därest det olofliga undanhållandet varit af viss
varaktighet, detsamma skulle bestraffas såsom rymning. Samma åsikter
syntes äfven hafva gjort sig gällande såväl inom den af Kungl. Magt den
14. oktober 1898 tillsatta kommittén för verkställande af utredning beträffande
vissa spörsmål rörande värnpliktslagstiftningen, som äfven inom
krigslagstiftningskoinmittén. Med fog kunde nog icke heller någon invändning
göras mot den principen, att olofligt undanhållande vore att
jämföra med rymning;.

Fråga torde blott kunna blifva om den minsta varaktighet det olofliga
undanhållandet skulle äga för att fullt jämnställas med och erhålla
samma påföljder som rymning.

Då strafflagen för krigsmakten, åtminstone för vissa fall, bestämt en
minimitid af ett dygn, för att här omhandlade förseelse skulle såsom rymning
bestraffas, hade kommissionen ansett det vara naturligt, att samma
minimitid fastsloges, då saken rörde sig icke blott om ett bestraffande utan
om tillgodogörande af eu knapp utbildningstid och upprätthållande af ordning,
och detta så mycket mer som detta olofliga undanhållande ingalunda
vore en sällan förekommande händelse utan ett allt vanligare oskick,
som ägde rum såväl vid inryckning till tjänstgöring som under dennas
fortgång och som af de värnpliktiga bedrefves med noggrant iakttagande
af, att förseelsen icke skulle kunna hänföras till rymning. Med skärpa
hade ock flera myndigheter framhållit nödvändigheten af, att detta oskick
blefve stäf] ad t.

Enligt kommissionens förslag skulle värnpliktslagen § 27 mom. 3
erhålla följande lydelse:

»Har värnpliktig under i mom. 1 föreskrifven tjänstgöring jämlikt
kriminallag för krigsmakten blifvit fälld till straff för rymning eller för
olofligt undanhållande af ett dygns varaktighet eller därutöfver eller har

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

hans tjänstgöring afbrutits för verkställande af straffarbete, omedelbart
ådömdt fängelsestraff eller arreststraff med förbud att göra tjänst, skall
den tid, under hvilken lian var rymd eller undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordna!’. I hvad män
den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.»

Generalskommissionen tillstyrker uti sitt den 21. december 1907 afgifna
utlåtande värnpliktskommissionens förslag om sådan ändring af § 27
mom. 3, att värnpliktig ej må tillgodoräkna sig den tid han undanhållit
sig, därest undanhållandet varit af ett dygns varaktighet eller därutöfver.
Kommissionen hade nämligen funnit denna ändring vara af den största
betydelse för disciplinens upprätthållande.

Med anledning häraf föreslår kommissionen att berörda moment
måtte erhålla följande lydelse:

»Har värnpliktig under i denna § föreskrifven tjänstgöring blifvit
fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af ett dygns
varaktighet eller därutöfver eller har hans tjänstgöring afbrutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den
tid, under hvilken han var dömd eller undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. '' I hvad man
den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt
i hvilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestäm i ner Konungen.» I

Generahkom
missionens
utlåtande
den 21/i2
1907.

I likhet med samtliga de tre kommissioner, som afgifvit yttranden i Departedenna
fråga, finner jag det oegentligt, att värnpliktiga, som olofligen undanhållit
sig från tjänstgöring, skola vara berättigade att såsom fullgjord vant
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, hvarunder de varit frånvarande,
medan däremot beträffande värnpliktiga, som rymt, den tid, hvarunder
de varit frånvarande, skall frånräkna^ för att senare fullgöras.

Det torde först och främst i många fall vara vanskligt att afgöra,
huruvida rymning eller oloflig undanhållning förelegat, då det nämligen
är beroende på vederbörandes bepröfvande, huruvida afsikten varit att
undandraga sig krigstjänsten eller icke, som är bestämmande för brottets
hänförande till den ena eller andra kategorien. Värnpliktiga, som göra
sig skyldiga till här ifrågavarande brott, äro i allmänhet ganska väl un -

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

derrättade om de olika straffpåföljderna, och det ligger därför uppenbarligen
i deras intresse att vid det förhör, som med dem anställes, undvika
skenet af att hafva sökt med afsikt undandraga sig värnpliktstjänstgöringens
fullgörande. Följden häraf kan blifva, att den brottslige i många fall
straffas allenast för oloflig undanhållning och alltså får tillgodoräkna sig
det antal dagar han varit borta, medan han rätteligen bort straffas för rymning,
och de dagar, hvarunder han varit frånvarande, i öfverensstämmelse
härmed bort frånräknas.

Vidare kan det vid upprepadt undanhållande inträffa, att sammanlagda
dagantalet, hvarunder en värnpliktig hållit sig undan, är betydligt
större än det dagantal, hvarunder eu rymmare afvikit, uteblifvit eller undandolt
sig. 1 så fall inträder det egendomliga förhållande, att påföljden
med hänsyn till beräkningen af antalet tjänstgöringsdagar såsom värnpliktig
varder lindrigare för den, som varit frånvarande under den längre tiden.
Sådana värnpliktiga, hvarom här är fråga, äro i allmänhet ganska väl underrättade
jämväl därom, att en frånvaro om 8 dagar eller därunder utsätter
dem allenast för disciplinstraff, medan de vid längre bortovaro riskera
att ådömas fängelse eller möjligen straffarbete. Ej sällan iakttaga de
mera förslagna stor punktlighet vid afpassandet af tiden för sin återkomst,
i det de begagna den själftagna friheten under nätt och jämnt åtta dagar
eller åtminstone i det allra närmaste denna tid, hvarigenom de ej riskera
vare sig fängelsestraff eller fullgörandet af de förspillda tjänstgöringsdagarna
utom vanlig ordning.

Antalet värnpliktiga, som hålla sig undan, och antalet tjänstgöringsdagar,
som på den grund gå förlorade utan att sedermera behöfva fullgöras,
är i själfva verket betydande. Nedanstående tabell utvisar antalet

Arméfördelning.

Antal värnpliktiga, som hållit sig

undan.

Summa

värn-

pliktiga.

Summa

tjänst-

görings-

dagar.

i

dag.

2

(lagar.

3

dagar.

4

d agar.

5

dagar.

6

dagar.

7

dagar.

8

dagar.

I...........

67

48

32

19

15

G

9

12

206

601

IT...........

40

21

17

9

10

8

7

7

119

372

TIT...........

76

40

20

12

12

20

8

4

189

529

IV...........

121

58

49

38

28

51

93

39

477

1,945

V...........

47

45

21

20

11

5

17

6

172

532

VT...........

48

37

28

27

16

2G

23

22

225

881

j Bodens trupper ....

16

7

8

11

4

4

5

55

177

1 Gottian ds trupper . . .

2

—

4

2

1

—

1

—

10

34

Summa

414

254

177

13s

!)7

120

160

!M)

1.453

5.071

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.

81

värnpliktiga, som under utbildningsåret 1909—1910 hållit sig undan 1—8
dagar under beväringsrekrytskola och repetitionsöfningar.

En jämförelse mellan slutsiffrorna i ofvanstående tabell och de siffror,
som utvisa antalet värnpliktiga rymmare under samma utbildningsår,
hvilket sistnämnda uppgår till 255 man, visar alltså, att antalet som undanhållit
sig uppgår till ej mindre än 5,7 gånger antalet rymmare. Truppförbandscheferna
vid såväl armén som marinen hafva äfven upprepade
gånger uti sina inspektionsrapporter fäst uppmärksamheten på nödvändigheten
af, att skärpta bestämmelser utfärdas till förebyggande af de talrika
undanhållningsbrotten.

Det torde icke lida något tvifvel, att det är i de nuvarande olikartade
bestämmelserna angående tillgodoräknandet af tjänstgöringstiden
för dessa båda kategorier, som man har att söka en väsentlig förklaring
till, att undanhållning förekommer i jämförelsevis så stor utsträckning.
Men i så fall synes mig frestelsen till oloflig undanhållning
höra undanrödjas. Därest en bestämmelse blefve införd, att påföljden
med hänsyn till beräkningen af tjänstgöringstiden såsom värnpliktig blefve
enahanda för den, hvilken blifvit fälld till straff för oloflig undanhållning
som för den, hvilken blifvit fälld till straff: för rymning, torde säkerligen
mången, som nu, förledd af dåliga exempel, olofligen lämnar sitt truppförband,
taga sig tillvara för sådant brott.

Värnpliktslagstiftningskommittén har föreslagit, att, därest värnpliktig
under sin tjänstgöring genom rymning eller genom olofligt undanhållande
af så lång varaktighet, att detsamma jämlikt strafflagen för krigsmakten
skall anses såsom rymning, vållat, att hans utbildning för året afbrutits,
den tid, under hvilken han samma år tjänstgjort, ej måtte honom tillgodoräknas
såsom tjänstgöringstid. Detta förslag, hvilket torde böra
bedömas i samband med den då gällande tjänstgöringstiden af endast 90
dagar vid samtliga truppslag, torde icke lämpa sig med hänsyn till nu
gällande tjänstgöringstider. Det kan nämligen icke1 anses billigt, att en
värnpliktig, hvilken blifvit förledd att olofligen undanhålla sig en längre
eller kortare tid af eu till 150 eller 281 dagar uppgående rekrytskola, skall
härför plikta därmed, att den tid, hvarunder han samma år tjänstgjort, ej
må tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid. Ej heller synes kommitténs
förslag, att bestämmelsen skall gälla allenast sådana värnpliktiga, som
undanhållit sig utöfver 8 dagar vara ändamålsenligt, då genom en sådan
inskränkning frestelsen till undanhållning oförminskad kvarstår för ett
stort antal på karaktärens vägnar eller med hänsyn till förutgången uppfostran
mindre lyckligt lottade individer.

Sill. till Riksd. Prof. 1911. 1 Sami. 1 Afä. 2 Häft.

11

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Riksdagen hav uti sin ofvan åberopade skrifvelse afår 1901, n:r 120,
uttalat, att det vid kortare afbrott i tjänstgöringen syntes kunna i vissa
fall, med hänsyn till den utbildning, den värnpliktige kunde hafva hunnit
att under den af honom fullgjorda tjänstgöringen förvärfva, komma att
ställa sig onödigtvis hardt, att den tid hvarunder värnpliktig varit frånvarande
icke skulle få honom tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid. Det
kan gifvetvis icke vara min mening att föreslå införandet af en bestämmelse,
som med skäl skulle kunna karaktäriseras och af de värnpliktiga
uppfattas såsom uttryck för en onödig hårdhet. Men det torde böra bemärkas
att ifrågavarande riksdagsuttalande blifvit gjordt vid en tidpunkt,
då den förlängda värnpliktstjänstgöringen väl var beslutad, men ännu ej
trä dt i kraft. Erfarenheten från de år, som sedan dess förflutit, har blott
alltför tydligt lågt i dagen, hurusom de mindre karaktärsfasta bland de
värnpliktiga just på grund af de nuvarande bestämmelsernas mildhet lätt
fallit offer för frestelsen att olofligeu undanhålla sig från tjänstgöring, och
det synes mig därför ligga vikt uppå att genom erforderlig skärpning
af påföljden för sådant undanhållande söka förebygga detsamma. Af
bellen å sid. 70 framgår äfven, att flertalet undanhållningsbrott ägt
ruin under ett kortare dagantal; sålunda har af samtliga brotten ej
mindre än 60 % omfattat undanhållning under en tid af 1—4 dagar. Riksdagen
påvisade äfven, att ordnandet af den för här ifrågavarande värnpliktiga
återstående tjänstgöringstiden tilläfventyrs skulle vara förenad med olägenheter.
Att så i någon mån kan varda fallet, torde ej kunna förnekes,
men olägenheten häraf förringas i samma mån antalet undanhållningsbrott
minskas, och i hvarje fall är olägenheten ringa vid jämförelse med den
stora vinsten af ett noggrannare iakttagande från de värnpliktigas sida af
dem åliggande förpliktelser.

För att den här ifrågavarande bestämmelsen skall varda fullt effektiv
fordras uppenbarligen, att densamma träffar en hvar, som undanhåller sig
utöfver ett dygn, och då såväl 1906 års värn pliktskommission som 1907
års generalskommission föreslagit ett sådant tillägg till värnpliktslagen
§ 27 mom. 3, att, därest värnpliktig blifvit fälld till straff för olofligt
undanhållande af ett dygns varaktighet eller därutöfver, den tid, under
hvilken han undanhöll sig, ej skall tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,
där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar, får
jag i underdånighet förorda detta förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 2.

Sammanfattning.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
det Eders Kungl. Maj:! täcktes föreslå Riksdagen att antaga eu så

> o «'' c j ö

lydande

Lag

om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen det? 14 juni 1901.

Härigenom förordna», att §§ 1, 3, 27, 34 och 36 värnpliktslagen
skola erhålla följande ändrade lydelse, äfvensom att eu ny § 53 skall tillkomma
af nedanstående lydelse:

»§ 1.

Hvarje .svensk man av värnpliktig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket han
fyller fyrtiofyra år.

§ 3.

1. ''Värnplikten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
delas i törsta och andra uppbådet. Tjänstetiden i beväringen är femton
år, elfva år i första och därefter 4 år i andra uppbådet.

1 krigstid bestämmer dock endast behofvet tjänstetidens längd för
det inkallade manskapet.

2. Under den tid, värnpliktig icke tillhör beväringen, tillhör lian
landstormen.

§ 27.

1. Vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att
för sin utbildning tjänstgöra under fredstid i det antal dagar, som här
nedan angifves, nämligen:

a) vid fotfolket, positionsartilleriet, fästning sartilleriet, fästningsingenjörtrupperna
och trängen i sammanlagdt tvåhundrafyrtio dagar, hvilken
tjänstgöring, på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

Värnplikt
och värnpliktsålder.

Beväring
och landstorm.

Värnpliktigs
utbildningstid.

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om etthundrafemtio dagar
under andra året samt

med en repetitions-(regements-)öfning om trettio dagar under hvart
och ett af andra, tredje och fjärde åren;

b) vid rytteriet, faltartilleriet samt fältingenjör- och fälttelegraf trupperna
i sammanlagdt trehundrasextiofem dagar, hvilken tjänstgöring, på
sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

med en första tjänstgöring (rekrytskola) om tvåhundraåttioen dagar,
som tagel'' sin början under första året, samt

med en repetitions-(regements-)öfning om fyrtiotvå dagar under hvart
och ett af andra och tredje åren;

c) vid flottan i sammanlagdt trehundra dagar, hvilken tjänstgöring,
på sätt Konungen närmare förordnar, skall fullgöras:

af de i § 25 mom. 1 a) nämnda värnpliktiga äfvensom af andra a
sjömanshus inskrifna värnpliktiga till det antal Konungen bestämmer i eu
följd under första och andra året eller, där Konungen till följd af särskilda
omständigheter pröfva!1 nödigt, under allenast andra året,

af dem, som utan att tillhöra sjömanshus jämlikt § 25 mom. 1 b)
tilldelats flottan och som därvid inskrifvits till sjötjänst, jämväl i en följd
under andra året eller, där Konungen till följd af särskilda omständigheter
pröfvar nödigt, med en första tjänstgöring om tvåhundra dagar under första
eller andra eller under första och andra året samt med eu repetitionsöfning
om etthundra dagar under fjärde året,

af till fästningstjänst inskrifna värnpliktiga med en första tjänstgöring
om tvåhundrafemtioåtta dagar, som tager sin början under första
eller andra året, och med en repetitionsöfning om fyrtiotvå dagar under
fjärde året, samt

af flottans öfriga värnpliktiga med en första tjänstgöring om tvåhundra
dagar under första eller andra eller under första och andra året
samt med en repetitionsöfning om etthundra dagar under fjärde året.

För värnpliktig, som tilldelats fotfolket och uttagits till särskild
vinterutbildning (skidlöpartjänst), må, på sätt Konungen finner godt förordna,
första tjänstgöringen taga sin början redan under första året.

Värnpliktig, uttagen till trängen i förvaltningstjänst eller egentlig
sjukvårdstjänst eller till stationstjänst vid flottan, så ock värnpliktig, som
för utbildning vid Gottlands infanteriregemente uttagits från annat regementes
inskrifningsområde, må, på sätt Konungen finner godt förordna,
fullgöra honom åliggande tjänstgöring i en följd.

Värnpliktig, som aflagt medicine kandidatexamen och fullgjort
därefter följande föreskrifna propedeutiska kurser och grundläggande tjänst -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

So

göling äfvensom värnpliktig, hvilken aflagt tandläkarexamen, ma, på sätt Konungen
förordnar, fullgöra två eller flera repetitionsöfningar i en följd.

Repetitionsöfning må icke, där ej Konungen finner nödigt att, för
särskilda fall annorlunda förordna, äga rum

vid de inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län förlagda fotfolksregementen under tiden från och med
den 11 juli till och med den 31 augusti samt

vid öfriga fotfolksregementen, med undantag af de för sjöfästningarna
afladda, under tiden från och med den 11 juli till och med den 9 september.

2. Icke vapenför värnpliktig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att, på sätt Konungen närmare förordnar, för sin utbildning tjänstgöra
under fredstid i det antal dagar, som här nedan angifves, nämligen:

militärarbetare i sammanlagdt etthundraåttiotvå dagar, hvilken tjänstgöring
skall fullgöras antingen i en följd med början under första eller
andra året eller med eu första och en andra tjänstgöring under de tre
första åren; samt

annan icke vapenför i det antal dagar, som uti mom. 1 ofvan är
bestämdt för vapenför värnpliktig vid vederbörligt truppslag af hären eller
vid flottan, hvilken tjänstgöring skall fullgöras i en följd med början
under första eller andra året.

Värnpliktig, hvilken inskrifvits såsom vapenför, men senare befinnes
icke vapenför, är skyldig tjänstgöra i sammanlagdt det antal dagar, som
ofvan i detta inom. sägs. Sådan värnpliktig äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig den tid, han tjänstgjort såsom
vapenför.

3. Varder fartyg, därå värnpliktig tjänstgör, hindradt att återkomma
till station af flottan och blifva afmönstradt, innan tiden för den tjänstgöring,
till hvilken den värnpliktige inkallats, gått till ända, är denne
likväl skyldig att tjänstgöra ombord, till dess afmönstringen ägt ruin.

Ersättning för den öfver skjutande tjänstgöringstiden erhåller den
värnpliktige enligt särskilda bestämmelser.

4. Har värn]»liklig under i mom. 1 eller 2 föreskrifven tjänstgöring
blifvit fälld till straff för rymning eller för olofligt undanhållande af minst
ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring af brutits för verkställighet
af straffarbete eller omedelbart ådömdt fängelsestraff, skall den tid, under
hvilken han var rymd eller olofligeri undanhöll sig eller hans tjänstgöring
sålunda var afbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där
ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I hvad mån den
värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del af tjänstgöringen, samt

86

Kungl. Åtajris Nåd. Proposition N:o 2.

Värnpliktig,
som tillhört
härens eller
flottans fast
anställda
personal
in. m.

handstol''-mens inkallande.

i hvilken o fri ning lian skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet,
bestämmer Konungen.

§ 34.

1. Värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller flottan
eller vid härens eller flottans reserv under sammanlagdt minst två år. skall
efter åtgången från sagda, anställning, så. länge lian i följd af sill värnplikt
kvarstår i beväringen, tillhöra dess första uppbåd. Detsamma gäller
oek värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären eller dess reserv
under kortare tid än två år, så framt han undergått rekrytutbildning samt
deltagit i två repetitionsöfningar.

*” 2. I inom. 1 ofvan nämnd värnpliktig anses hafva, fullgjort, den i
§ 27 före,-.brifna första tjänstgöring, men är skyldig att med vederbörlig
åldersklass deltaga, i repetitionsöfning.

Har den fasta anställningen vid hären eller flottan eller vid härens
eller flottans reserv uppgått till minst tre år, anses den värnpliktige hafva
fullgjort all den i § 27 föreskrifva tjänstgöring. Detsamma gäller ock
den, som, under fast, anställning vid hären eller dess reserv, undergått
r ek ryt utbildning samt deltagit i tre repetitionsöfn ingår, äfvensom den, hvilken
såsom värnpliktig fullgjort rekrytskola och eu repetitionsöfning samt
därefter varit fast anställd under minst två år.

Icke vapenför värnpliktig, som innehaft fast anställning vid hären
eller flottan eller vid härens eller flottans reserv, äger att såsom fullgjord
värnpliktstjänstgöring tillgodoräkna sig det, antal dagar, han varit tast, anställd.

I hvad mån fast anställning vid krigsmakten i öfrig;» fall må anses
motsvara tjänstgöring i beväringen, bestämmer Konungen.

3. Den, som under minst två år varit inskrifven såsom studerande vid
universitet eller annan statens högskola eller som aflagt examen vid navigationsskola,
tillhör första uppbådet under hela sin tjänstetid i beväringen.

§ 36.

1. Sedan jämlikt § 28 mom. 1 beslut fattats att för rikets försvar
till tjänstgöring inkalla beväringen» första uppbåd eller viss del dävaf,
må Konungen i den ordning, som för inkallande af beväringens andra
uppbåd i mom. 2 af samma § är föreskrifven, för hemortens försvar till
tfänstgöring inkalla landstormen eller de större eller mindre delar däraf,
som finnas behöflig^.

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.

Dock ma Konungen, till skydd för mobilisering af beväringens första
uppbåd eller för andra särskilda orsaker, i den ordning som för inkallande
åt sagda uppbåd i § 28 inom. 1 är föreskrifven, till "tjänstgöring inkalla
för det lokala försvaret erforderlig del af landstormen. Landstormsafdelning,
som sålunda inkallats, _ må likväl ej hållas samlad längre än högst
femton dagar, såvida ej krig före samma tids utgång utbryter.

Landstormens inkallande till tjänstgöring sker''"på sätt i § 29 inom.
2 är föreskrifvet.

2. Värnpliktig, som tillhör landstonnen, är underkastad de i kriminallag
för krigsmakten gifna bestämmelser såväl under all tjänstgöring
och marsch eller annan färd, då han står under militärbefäl, som°ock i
fråga om åtlydnad af inkallelse i enlighet med § 29 mom. 2 till tjänstgöring,
som i inom. 1 här ofvan omförmäles.

När värnpliktig,
som
tillhör landstormen,
är
underkastad
krigslag.

§ 53.

1. Bestämmelsen i § 1 om värn pliktstidens längd skall icke tillämpa
under åren 1911, 1912, 1913 och 1914. 1 stället skall värnplikts -

Värnpliktsålderns
och
tjänste ,

____ ______ tidens ut från

och med år 1912 utsträckas till och sackning

m. m. under
öfcergångstidei
i.

tiden under år 1911 vara utsträckt til! och med det år, hvarunder den
värnpliktige fyller fyrtio år,

med det år, hvarunder han fyller fyrtioett år, från och med år 1913
utsträckas till och med det år, hvarunder han fyller fyrtiotvå år samt
flan och med år 1914 utsträckas till och med det år, hvarunder han fyller
fyrtiotre år. ''

•>

Bestämmelsen i § 3 mom. 1 om tjänstetiden

i beväringen skall

. , O • v''lil tj Clan. Hö tlUOIl 1 DL V cM lll^f. U öKull

icke tillämpas under åren 1911, 1912 och 1913. I stället skall sagda tjänsteuid
under ar 1911 vara tolf år, däraf åtta i beväringens första uppbåd,
"udd år 1912 vara tretton år, däraf nio i beväringens första uppbåd,
samt under år 1913 vara fjorton år, däraf tio i beväringens första uppbåd.

•’g Bestämmelsen i § 27 mom. 2 om tjänstgöringstidens längd för
militära!hetare skall tillämpas beträffande värnpliktig, som inskrifves under
ar 1911 eller senare, dock ej beträffande värnpliktig, som utan laga förfall
uteblifvit från inskrifningsförrättning under ar 1910 eller tidigare.
Sådan värnpliktig är skyldig att tjänstgöra under så lång tid, som hans
tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits tidigare än år 1911.

4. Militärarbetare, som blifvit inskrifven tidigare än år 1911 och
som på grund vare sig af erhållet uppskof med tjänstgöring eller af lama
förfall påbörjar densamma år 1911 eller senare, skall tjänstgöra under så
lång tid, som hans tjänstgöring skolat pågå, därest han inskrifvits år 1911
eller senare.»

88

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna
nådigt bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas proposition
i ämnet af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo:

c

Gunnar Åkerman.

Stockholm 1911. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

103040