Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

1

N:o 193.

Kungl. Majds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om vissa ändringar i 8 och 50 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;
gifven Stockholms slott den 7 april 1911.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till förordning om vissa ändringar i 8 och
50 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften
äfvensom besluta, att de ändrade bestämmelserna skola träda i kraft å
den tid eller de skilda tider, Kommgen bestämmer.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Carl Swartz.

Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 130 Häft. (N:o 193—194.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Förslag

till

förordning- om vissa ändringar i 8 och 50 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften.

II art. Om stämpel till enskilda handlingar.

8 §. Följande enskilda handlingar skola förses med stämpel på
sätt här nedan stadgas.

A. Bouppteckning:

Bouppteckning skall, då den för inregistrering hos domstol företes,
förses med stämpel till belopp, motsvarande hvad sammanlagdt belöper
å värdet af samtliga arfvingars och testamentstagares andelar af behållningen
i boet.

Bouppteckning skall vid ingifvandet för inregistrering vara åtföljd
af uppgift å gåfva, hvarom i mom. 26 här nedan förmäles.

Vid stämpelberäkningen skall iakttagas:

2. Bland boets tillgångar skola inräknas, utom sådan gåfva, hvarom
i mom. 26 förmäles,

a) lös egendom, som den aflidne innehaft såsom fideikommiss;

b) värdet af förmån eller rättighet, som i följd af dödsfallet på grund
af fideikommissbref skall tillfalla annan än den nye fideikommissarien;

c) hemföljd, som lämnats till delägare i boet under sådana förhållanden,
att den vid skifte af boet skall dit återbäras.

3. Bland boets tillgångar —----—--— — — —

24. Stämpelafgift beräknas icke för andel, som på grund af arf
eller testamente tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente
efterlefvande make eller bröstarfvinges afkomling, där samma andels
värde understiger 1,000 kronor, ej heller för annan andel, som icke
uppgår till ett värde af 200 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

I öfrigt beräknas stämpelafgiften enligt denna

3

T a r i f f.

Klass I. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer
bröstarfvinge eller på grund af testamente efterlefvande make
eller bröstarfvinges afkomling.

Åndelsbelopp

Procenttal

Stämpelafgift

Ökning för hvarje fullt 100-lal
kronor, som faller mellan
de i kol. 1 angifna

kronor

kronor

andelsbeloppen

1,000

2,000

0.6 0

6

kronor

*

1.00

0.80

16

1.2 0

4,000

1.00

40

1.60

6,000

1.20

72

2.oo

8,000

1.40

112

2.40

. 10,000

1.60

160

O

CO

cn

12,000

1.80

216

2.80

15,000

2.oo

300

2.80

20,000

2.2 0

440

2.80

30,000

2.40

720

3.40

50.000

75.000

2.80

1,400

3.40

3.oo

2,250

3.80

100,000

3.20

3,200

3.80

150,000

3.4 0

5,100

4.oo

225.000

325.000

3.60

8,100

4.2 5

3.80

12,350

4.50

450,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 450,000 kronor eller därutöfver, utgör
stämpelafgiften 4 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Klass II. För andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer
fader, moder, broder (halfbroder), syster (halfsyster) eller broders
(halfbroders) eller systers (halfsysters) afkomling eller på grund af testamente
akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,
stipendiefond eller pensionsanstalt, likasom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning
eller annan from stiftelse.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Ökning för hvarje fullt 100-tal

Andelsbelopp

kronor

Procenttal

Stämpelafgift

kronor

kronor, som faller mellan
de i kol. 1 angiftia
andelsbeloppen

kronor

200

0.6

1.20

0.90

500

0.8

4.—

1.20

1,000

1.0

10.—

1.80

2,000

1.4

28.-

2.6 0

3,000

1.8

54.—

3.40

4,000

2.2

88.—

4.20

5,000

2.6

130.—

5.oo

6,000

3.0

ISO.—

5.50

10,000

4.0

400.—

5.60

25,000

5.0

1,250.—

7.oo

50,000

6.0

3,000.—

7.5 0

150,000

7.0

10,500.—

8.70

365,000

—

—

För andel, som uppgår till 365,000 kronor eller därutöfver, utgör
stämpelafgiften 8 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Klass III. För andel, som tillkommer kyrka, landsting, kommun
eller hushållningssällskap.

200

1.—

500

1.5

1,000

2._

2,000

3.—

3,000

4.—

4,000

5.—

5,000

6.—

6,000

7.—

7,500

8.—

10,000

8.5

30,000

9.5

60,000

10.5

175,000

11.5

260,000

—

2._

1.80

7.50

2.50

20.—

4.—

60.—

6.—

120.—

8.—

200.—

10.—

300.—

12.—

420.—

12.—

600.—

10.—

850.—

10.-

2,850.—

11.50

6,300.—

12.—

20,125.—

13.—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller därutöfver, utgör
stämpelafgiften 12 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

Klass TV. F ör andel, som tillkommer annan arfvinge eller testamentstagare
än sådan, som omförmäles i klass I, klass IT eller klass
III, så ock för andel, som är danaarf.

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Andelsbelopp

Procenttal

Stämpelafgift

Ökning för hvarje fullt 100-tal
kronor, som faller mellan
de i kol. 1 angifna

kronor

kronor

andelsbeloppen

200

1 __

U _

kronor

1.80

500

1.5

7.50

2.50

1.000

2.__

20.—

4.—

2,000

60.—

6.—

3,000

4.—

120.—

8.—

4,000

5.—

200.—

10.—

5,000

6.—

300.—

22._

6.000

r*

i.—

420.—

12.—

io''ooo

9.—

900.—

12.—

30,000

11.—

3,300.—

15.—

60,000

13.—

7,800.—

16.—

175,000

15.—

26,250.—

18.—

260,000

—

—

—

För andel, som uppgår till 260,000 kronor eller där utöfver, utgör
stämpelafgiften 16 kronor för hvarje fulla 100 kronor.

25. Till ledning vid uträknandet af stämpelafgift enligt den i
mom. 24 intagna tariff utfärdar Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.

26. Har arfvinge eller testamentstagare inom två år före arflåtarens
dödsfall af honom erhållit gåfva, skall värdet häraf sammanläggas
med det värde, hvartill arfvingens eller testamentstagarens andel
af kvarlåtenskapen enligt förut stadgade grunder fastställts, och stämpelafgiften
beräknas som om allt vore på en gång arffallet. För stämpelafgift,
som för sådan gåfva tidigare utgjorts, skall afdrag ske.

Egendom, som erhållits såsom gåfva, upptages till det värde, som
egendomen efter förut angifna grunder för värdering af arffallen och
testamenterad egendom kan anses hafva haft vid mottagandet. Har
stämpelafgift för gåfvan tidigare utgjorts, upptages egendomen till det
värde, efter hvithet stämpelafgiften beräknats.

Stämpelafgift äger icke rum

a) för gåfva af möbler, husgeråd och andra lösören, som äro afsedda
för gåfvotagarens eller lians familjs personliga bruk eller till
prydande af offentliga byggnader eller deras förseende med inredning,
äfvensom gåfva af föremål, som afser prydande af allmän plats eller
skänkes till offentligt museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig
samling för att däld ingå, samt ej heller

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 193.

b) för hvad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller
uppfostran, för periodiskt understöd eller eljest för gåfva, som enligt
gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåfvotagarens
beskattningsbara årsmtäkter.

B. Fideikommissbref om fast egendom, Gåfvobref, Morgongåfvobref,
Testamente och Äktenskapsförord:

50 §.

Hvad i denna art. är stadgadt om försäljningsman gälle äfven i
fråga om ämbets- eller tjänsteman, hvilken jämlikt 35 § för sin tjänsteutöfning
erhållit stämplar; dock med iakttagande, förutom af den i 35 §
tredje stycket gifna föreskriften om inleverering af förskottsvis uppburna
stämpelmedel,

dels att domhafvande å landet må, äfven om han är boende i
Stockholm, tillgodoföra sig provision med tre procent af det belopp, för
hvilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma af
20,000 kronor,

dels att, där samma ämbete eller tjänst under ett kalenderår
uppehållits af flera personer, hvilka hvar för sig begagnat den ämbetsoch
tjänsteman medgifna rätt att mot ställd säkerhet erhålla stämplar,
provisionen för de stämplar, som blifvit af dessa personer tillsammans
försålda, skall beräknas såsom om alla stämplarna försålts af endast en
person, hvarefter det härvid uppkommande samfällda provisionsbeloppet
skall fördelas mellan de olika redogörarna efter förhållandet mellan de
belopp, hvartill provisionen för en hvar af dem skulle hafva uppgått,
därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma,

dels ock att ämbets- eller tjänsteman må i sin försäljningssumma inräkna
jämväl de belopp, för hvilka, med stöd af de i förordningen angående
anstånd med erläggande af stämpelafgift för arffallen egendom gifna
bestämmelser, anstånd medgifvits och för hvilka han styrker sig hafva
öfverlämnat behöriga skuldförbindelser till Kungl. Maj:ts vederbörande
befallnings!) afvande.

Skall provisionsbelopp fördelas mellan flera redogörare på sätt
här ofvan sägs, äge statskontoret att, sedan samtliga dessa redogörelser
för det ifrågavarande året inkommit och blifvit granskade, samt bruttoförsäljningssumman
för under året försålda stämplar behörigen in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193. 7

levererats, till en hvar af redogörarna från vederbörligt anslag utbetala
den honom tillkommande andel i det samfällda provisionsbeloppet.

Har ämbets- eller tjänsteman, som begagnat sig af den honom i
35 § medgifna rätt att för sin tjänsteutöfning utbekomma stämplar, tillhandahållit
annan ämbets- eller tjänsteman stämplar i syfte att på detta
sätt bereda sig eller den andre stämpelprovision till högre belopp än
som skolat utgå, därest hvar för sig varit redogörare, straffes såsom
för tjänstefel efter allmän lag.

Detsamma gälle ock, om ämbets- eller tjänsteman, som på grund
af bestämmelsen i 35 § fått stämplar till sig utlämnade, försäljer till
allmänheten stämplar, hvilka icke varit erforderliga vid hans tjänsteutöfning,
i syfte att därigenom bereda sig förmånen af provision å de
sålunda försålda stämplarna.

Där särskilda bestämmelser äro meddelade om provision för tjänsteman,
hvilken vid ämbetsverk erhållit förordnande att verkställa stämpelbeläggning
af expeditioner, gäller hvad sålunda är stadgadt.

Öfvergångsstadgande.

Hvad i 8 § 26 mom. stadgas därom, att vid stämpelafgifts beräkning
hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåfvor, äger icke
tillämpning å gåfva, som fullbordats före den 20 april 1911, ej heller för
annan gåfva, som fullbordats, innan denna förordning trädt i kraft, för
såvidt stämpelafgift för gåfvan utgjorts.

8

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 193.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 april 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: PETERSSON,

Hederstierna,

SWARTZ,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde:

På Kungl. Maj:ts pröfning äro för närvarande beroende åtskilliga
frågor rörande stämpelbeskattningen.

Till en början erinrar jag då om Riksdagens skrifvelse den 27
februari 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes efter
verkställd utredning för en kommande Riksdag framlägga förslag till
bestämmelser angående arfsskatts utgörande dels för egendom, som utländsk
undersåte efterlämnade i Sverige, dels ock för egendom, som
svensk undersåte efterlämnade i utlandet, äfvensom till de lagbestämmelser
i öfrigt, som för reglerande af frågan om arfsskattens föremål
kunde finnas erforderliga.

Vidare har Riksdagen i skrifvelse den 8 mars 1907 anhållit, att

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Ktmgl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida genom förändrade
eller förenklade bestämmelser rörande sättet för verkställande
af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga handlingar skulle kunna utan
ökade kostnader för det allmänna åstadkommas en fullständigare kännedom
om hvad de särskilda stämpelafgifterna inbringade åt statsverket
äfvensom en mer tillfredsställande kontroll öfver att stadgade afgifter
behörigen erlades, samt efter verkställd utredning till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill en dylik utredning kunde gifva anledning.

Öfver denna framställning har statskontoret den 31 december
1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, hvarefter sakkunniga,
som den 27 maj 1909 tillkallats att uppgöra förslag i syfte att genom
allmän utveckling af stämpelbeskattningen åt staten bereda ökade inkomster
under denna skattetitel, i betänkande den 29 december samma
år jämväl yttrat sig öfver Riksdagens omförmälda framställning.

Vidare erinrar jag därom, att Riksdagen i skrifvelse den 22 maj
1908 anhållit, det Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i hvad mån
stämpelafgift borde utgå vid köp och byte af lotter i kommanditbolag,
rederibolag, grufbolag och andra liknande sammanslutningar samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en sådan utredning kunde
föranleda.

Öfver denna framställning hafva ej mindre åtskilliga myndigheter
än äfven törenämnda sakkunniga blifvit hörda.

Beträffande öfriga frågor af betydelse, som jag nu går att anmäla,
torde det tillåtas mig att i hufvudsak återgifva, hvad jag anförde den
14 maj 1910, då Kungl. Magt på mitt förslag bemyndigade mig att
tillkalla ett antal sakkunniga personer för att biträda med revision af
vissa delar af stämpelbeskattningen.

Vid nämnda tillfälle erinrade jag, hurusom jag vid tillstyrkandet
den 14 januari 1910 af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse af vissa §§ i allmänna stämpelförordningen
framhållit, att jag under år 1909 gått i författning om revision af gällande
bestämmelser rörande bouppteckningsstämpeln eller den så kallade
arfsskatten. Därvid hade afsikten varit att ur allmänna stämpelförordningen
utbryta alla bestämmelser rörande samma stämpel och sammanföra
dem i en särskild författning. Detta hade, såsom jag vid förstnämnda
tillfälle angifvit, fallit sig så mycket naturligare, som i och
med arfsskattens ökade belastning en del spörsmål af kompletterande
natur framträdde, som borde, om ock icke nödtvunget i sammanhang
med nämnda revision, dock utan längre dröjsmål erhålla sin lösning.

Bihang till Itiksd. prof. 1911. 1 Samt. 1 Afd. 130 Häft. 2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193-

Till dessa spörsmål hörde frågan om revision af gåfvostämpel samt
frågan om. anstånd med arfsskattens utgörande.

Tid och arbetskrafter hade emellertid icke räckt till för arbetets
slutförande. Allenast ett första utkast till förordning om arfsskatt m. in.
förelåg utarbetadt vid 1910 års början. Härtill hade kommit, att ett
spörsmål af stor räckvidd och ingående betydelse vid granskningen af
stämpelförordningen, som hösten år 1909 väckts, icke syntes kunna
lämnas obeaktadt vid affattande! af ett särskilt författningsförslag angående
arfsskatt. Genom ett af generalpostdirektören J. Juhlin i afgifven
promemoria väckt förslag, att postverket skulle öfvertaga bestyret
med försäljning af stämpelmärken och redovisning af stämpeluppbörden,
hade frågan om stämpelförsäljningsväsendets fullständiga omläggning
kommit upp på dagordningen.

Ännu en fråga återstode att undersöka. Under de senare åren,
då stämpelbeskattningen vunnit en större utveckling och utsträckts att
mera direkt beröra näringslifvets skilda grenar, hade saknaden af en
offentlig myndighet med rätt och skyldighet att lämna bindande upplysningar
i stämpelbeskattningsärenden blifvit alltmera kännbar. Oupphörligen
hade under hand till finansdepartementet riktats förfrågningar
i afseende å tolkningen af stämpelskattebestämmelser, särskildt beträffande
stadganden rörande fond- och emissionsstämplarna. Äfven om i de
fall, där svar på dessa förfrågningar med vederbörlig reservation lämnats,
de, hvilka framställt frågorna, följt lämnade råd och anvisningar,
vore som bekant vederbörande icke därigenom skyddade mot efterräkningar.
En fullt tillförlitlig tolkning af ifrågavarande bestämmelser
torde nämligen för närvarande icke kunna vinnas annorledes än i domstolsväg,
det vill säga genom vägledande beslut i mål angående underlåten
eller felaktig stämpelbeläggning. Det syntes emellertid vara en
billig fordran, att de stämpelpliktige kunde genom statens omedelbara
medverkan erhålla tillfyllestgörande upplysningar rörande skyldigheten
i fråga om stämpelplikt i förekommande fall.

Innan förslag afgåfves till den ordning, hvari utredning i förut
omförmälda afseenden syntes böra verkställas, tilläte jag mig, anförde
jag vidare, — under erinran att Kungl. Maj:t med föranledande af Riksdagens
skrifvelse den 22 april 1910, hvari Riksdagen i anledning af förut
omförmälda proposition tillkännagifvit sitt beslut om vissa ändringar i
förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften, den 23
nämnda april utfärdat förordning om ändrad lydelse af 3, 8, 41 och 58
§§ af stämpelförordningen — anmäla, att Riksdagen i samma skrifvelse
af anförda skäl anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes, för såvidt hinder där -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

emot ej mötte, till 1911 års Riksdag afgifva förslag dels i syfte att
åt arfs- och testamentstagare måtte kunna i vissa fall medgifvas anstånd
med stämpelskattens erläggande, då boets tillgångar utgjordes hufvudsakligen
af fastighet med tillbehör eller annan egendom, som ur anståndssynpunkt
skäligen borde därmed likställas, dels ock i syfte att
förhindra att genom gåfva förmögenhet undandroges arfsbeskattning.

Af hvad nu anförts torde, framhöll jag slutligen, framgå, att å
stämpelbeskattningens område förestode, dels att utarbeta förslag till en
särskild författning om arfsskatt med iakttagande därvid af Riksdagens
i afseende å skattens anordning uttalade önskemål, dels i sammanhang
med detta arbete att verkställa revision af bestämmelserna rörande stämpel
för gåfva, dels att uppgöra förslag till ordning, hvarigenom bindande
förhandsupplysningar rörande stämpelskyldigheten i förekommande fall
skulle kunna lämnas allmänheten, dels ock att utreda, om och i hvad
mån en fullständig omläggning af stämpelförsäljningsväsendet lämpligen
kunde äga rum i syfte att, jämte det stämplarna gjordes lätt tillgängliga
för de stämpelskatteskyldiga, begränsa statsverkets med försäljningen
förenade kostnader. I fråga om gåfvostämpel torde under utredningsarbetet,
framhöll jag, böra tagas under öfvervägande, huruvida stadgandena
beträffande denna stämpel borde bibehållas i allmänna stämpelförordningen
eller inarbetas i författningen om arfsskatt.

Verkställandet af utredningen i nu nämnda hänseenden samt utarbetandet
af de förslag, hvartill utredningarna kunde föranleda, skulle,
enligt Kungl. Maj:ts beslut, anförtros åt ett antal sakkunniga personer.

De i anledning häraf tillkallade kommitterade, generaldirektören
grefve Hans Wacktmeister, häradshöfdingen Carl Emanuel Bengtsson,
land skamrer ar en Otto Wilhelm Landén, hofrättssekreteraren Louis Ljungberg
och grosshandlaren Erik Röing hafva inkommit med utredning och
förslag i alla omförmälda delar utom med afseende å omläggningen af
stämpelförsäljningsväsendet. Sistnämnda fråga är alltjämt beroende på
kommitterades utredning och förslag.

Kommitterade hafva öfverlämnat

med skrifvelse den 19 november 1910 förslag till förordning om
arfsskatt och skatt å gåfva,

med skrifvelse den 15 december 1910 förslag till förordning angående
stämpelafgiften,

med skrifvelse den 31 december 1910 förslag till förordning angående
rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga om skyldighet
att utgöra stämpelafgift, samt

med skrifvelse den 19 januari 1911 hjälptabeller för beräkning

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 193.

af arfsskatten och i sammanhang därmed förslag till ändrad lydelse af
19 § i förstnämnda författningsförslag.

Yttranden öfver förstnämnda förslag eller förslaget till förordning om,
arfsskatt och skatt för gåfva hafva infordrats från rikets hofrätter och
samtliga Kling!. Maj:ts befallningshafvande, hvarjämte statskontoret afgifvit
underdåniga utlåtanden ej blott öfver samma förslag utan äfven
öfver förslagen till förordning angående stämpelafgiften samt till förordning
angående rätt att hos statskontoret erhålla upplysning i fråga
om skyldighet att utgöra stämpelafgift.

De frågor, som föreligga till pröfning, beröra alltså mer eller
mindre hela området för stämpelbeskattningen. Lösningen af frågorna
kräfver också, såsom af utredningen uppenbarligen framgår, ej blott en
omarbetning af allmänna stämpelförordningen och komplettering af förordningen
angående särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper
utan äfven tillskapandet af en ny förordning, däri arfsskattebestämmelser,
delvis helt och hållet nya, skulle systematiskt ordnas samt
därjämte så godt som fullständigt nya stadganden om skatt för gåfva
upptagas. År ämnet vidtomfattande, är utredningen det icke mindre.
Ett synnerligen rikhaltigt material har anskaffats för det förestående
revisionsarbetet. De af kommitterade utarbetade skilda förslagen synas
mig visserligen vid den öfverblick, jag hittills kunnat förskaffa mig
öfver desamma, vara synnerligen förtjänstfulla och åtminstone i stora
väsentliga delar ägnade att läggas till grund för nya författningar i
ämnet. Men den tid, som kunnat användas för materialets och förslagens
granskning, har emellertid varit allt för knapp, för att jag nu skulle
kunna yttra mig öfver de skilda författningsförslagen i deras helhet,
ännu mindre för att kunna åstadkomma den ytterligare utredning, som
med hänsyn till förslagens stora räckvidd tilläfventyrs skulle finnas erforderlig.
Under sådana förhållanden skulle det måhända kunna synas
lämpligast att först vid en senare tidpunkt anmäla de arbeten, hvarom
jag nyss talade.

Med hänsyn till angelägenheten däraf, att vissa frågor, som mer
eller mindre sammanhänga med den väsentliga förhöjning af bouppteckningsstämpeln,
hvarom 1910 års Riksdag fattade beslut, redan nu vinna
sin, om ock icke slutliga, så dock interimistiska lösning, har jag likväl
ansett mig böra hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för innevarande
års Riksdag af propositioner dels om vissa ändringar i förordningen
angående stämpelafgiften i syfte såväl att åstadkomma en viss
reglering af skattesatserna för bouppteckningsstämpeln som ock att möta
den befarade benägenheten hos skattskyldiga att genom gåfvor med

13

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 193.

varm hand undandraga förmögenhet arfsbeskattningen, dels bestämmelser
om rätt till anstånd vid utgörande af bouppteckningsstämpeln, dels ock
stadganden för möjliggörande för stämpelskatteskyldiga att erhålla bindande
förhandsupplysningar i stämpelskattefrågor. Jag finner mig hafva
så mycket större anledning att utan dröjsmål anmäla vissa af nu
nämnda frågor till omedelbar behandling, som Riksdagen själf år 1910
förutsatte, att samma frågor skulle erhålla sin lösning redan år 1911.

De frågor, jag härmed åsyftar, afse reglering af skattesatserna
och bestämmelser rörande dels gåfvas sammanräknande i vissa fall med
arfsskatt, dels ock anstånd med utgörande af bouppteckningsstämpeln.
När jag nu går att söka vinna eu lösning af dessa frågor utan större
ändringar i stämpellagstiftningen, har jag, såsom naturligt är, begagnat
mig af kommitterades förslag till förordning om arfsskatt och skatt för
gåfva. Ur detta författningsförslag hafva sålunda i hufvudsak utbrutits
bestämmelserna rörande skattetariffen samt de stadganden angående
gåfva och anstånd, som hafva afseende å bouppteckningsstämpeln eller
arfsskatten. Däremot har beträffande gåfva och anstånd i detta sammanhang
bortsetts från alla bestämmelser, som syfta på eu sj anständig
gåvoskatt. För de stadganden rörande gåfva, som här skola behandlas,
har kunnat utan svårighet beredas plats i allmänna stämpelförordningen.
Bestämmelserna om anstånd åter synas mig för enkelhetens
skull tills vidare böra inrymmas i eu särskild förordning samt sedermera
åter inarbetas i det förslag till förordning om arfsskatt och skatt för
gåfva, som väl antagligen kommer att föreläggas nästa års Riksdag.

Redan vid tillstyrkandet af propositionen till 1910 års Riksdag om
förhöjning af bouppteckningsstämpeln fäste jag uppmärksamheten därå,
att med en förhöjd beskattning å kvarlåtenskap måhända skulle uppstå
eu ökad benägenhet att genom gåfva med varm hand undandraga förmögenhet
dylik beskattning.

Under framhållande att den närmaste anledningen till den revision
af gåfvostämpeln, som anbefallts, sålunda vore den höjda arfsskatten, och
att det uppdrag, som beträffande berörda stämpel i detta sammanhang
ålåge kommitterade, innebure att verkställa utredning om hvad som
kunde göras, för att staten icke genom gåfvor med varm hand ginge
miste om en del af de inkomster, som arfsskatten afsåge att inbringa,
hafva kommitterade, som det tillika ålåge att underkasta gåfvostämpeln
granskning jämväl oafsedt dess förhållande till arfsskatten, i korthet
redogjort för hvad i några våra grannländers lagstiftning på ifrågavarande
område förekommer. Denna redogörelse lyder sålunda.

Beskattning
af gåfva.

KommitUra&e.

l4 Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

De danska och norska arfsskattelagarna likasom det finska lagförslaget
innehålla bestämmelser, som åsyfta att förhindra att genom
gåfva skatten undvikes. Bestämmelserna innebära, att vid uttagande af
skatt för arf skatt ålägges jämväl vissa angifna kategorier af gåfvor,
hvilka anses höra i beskattningshänseende likställas med ar.f.

I Danmark gäller, att samma skatt som för arf erlägges, bland
annat, för

a) legater och gåfvor för dödsfalls skull (dödsgaver);

b) förskott på arf äfvensom vissa till bröstarfvingar lämnade försträckningar,
hvilka afräknas på arfvet;

c) gåfvor, af hvilka gifvaren förbehållit sig afkomsten eller nyttjanderätten
under sin lifstid eller för en tidrymd, som icke utlupit vid hans
död; samt

d) öfverlåtelse]-, som skett för att undgå arfsskatt.

Vid bestämmandet af de särskilda arfslotternas storlek skall allt,
som samma person erhåller från samma arflåtare, betraktas som en
samlad arfslott. Har en arfvinge eller testamentstagare tidigare mottagit
arf, legat eller skattepliktigt förskott eller försträckningar från
samma arflåtare, skall såsom följd häraf hvad sålunda mottagits medräknas
vid bestämmandet af den skattepliktiga lotten, men från den
arfsskatt, som härvid framkommer, må afräknas den skatt, som redan
kan vara erlagd.

I den norska kungörelsen om arfsskattens belopp, hvilken årligen
utfärdas och sedan år 1904 icke undergått någon förändring, stadgas,
att med arf skall likställas förskott på arf, vidare legater och gåfvor,
som tillfalla någon vid dödsfall, därunder innefattade kontraktsenliga
gåfvor, hvilka ej äro fullbordade vid gifvarens död, gåfvor på dödsbädden
eller i den sista månaden före gifvarens död samt slutligen
alla gåfvor, hvilkas afkastning eller disposition gifvaren för sin lifstid
förbehållit sig.

Ofvan omförmälda finska lagförslag innehåller följande bestämmelser.

Har arflåtare gifvit arfvinge något förut, som skall afräknas på
arfvet, så skall denne därför erlägga arfsskatt, såsom om sådan gåfva
vore arffällen på en gång jämte arfvet.

Har någon inom de två senaste åren, förrän han aflider, till annan,
skyld eller oskyld, gjort gåfva, skall ock arfsskatt därför erläggas. Detsamma
gäller, där någon till annan gör gåfva med det villkor, att densamma
skall förblifva i gifvarens besittning till hans död. Har stämpelskatt
redan erlagts för gåfvobref, må densamma afdragas från arfsskatten.

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Falla arf, testamente och sådan skattepliktig gåfva i en hand eller
erhåller någon efter samma arflåtare egendom genom två eller flera sådana
fång, skall arfsskatt härför beräknas, som om allt vore på en gång arffallet.

Enligt den tyska arfsskattelagen äro gåfvor (Schenkungen nnter
Lebenden) underkastade samma skatt som arf, med iakttagande att
i stället för förhållandet mellan arflåtaren eller testamentsgifvaren,
å ena sidan, och arfvingen eller testamentstagaren, å den andra, förhållandet
mellan gifvaren och mottagaren skall lända till efterrättelse
vid skattens beräknande.

Hvad någon i en eller flera poster förvärfvat från samma arflåtare
under fem år före arflåtarens dödsfall, skall med afseende å skattskyldigheten
anses såsom ett förvärf, om det är antagligt, att sådan
fördelning af arfvet skett för att undgå skatt eller för att undvika
skattens beräkning efter en högre skatteprocent.

I Frankrike gäller enligt lag den 25 februari 1901, att gåfva
beskattas progressivt efter aflägsenheten i släktskap mellan gifvare och
mottagare enligt en särskild skala, men däremot icke progressivt efter
gåfvans storlek. Skatten erlägges såsom inregistreringsafgift.

Kommitterade, som efter denna redogörelse, utförligt yttrat sig
öfver ett af kommitterade uppgjordt förslag till ordnande af gåfvobeskattningen,
hafva därvid anmärkt, att kommitterade, som icke lämnat
åsido det förhållandet, att gåfva, som inom viss kort tid före arflåtarens
dödsfall gifvits till arfvinge eller testamentstagare, kunde hafva
skett i syfte att åstadkomma lindring i arfsbeskattningen, fördenskull i
förslaget upptagit stadgande, att till skattepliktiga gåfvor åt arfvingar
eller testamenttagare, som skett inom två år före arflåtares dödsfall,
skulle tagas hänsyn vid beräkning af skatten å gåfvotagarnas arfsandelar.

Emot detta grundläggande stadgande för beskattning af gåfva i
sammanhang med utmätande af arfsskatten har jag i likhet med statskontoret
icke något att anmärka. Det sammanfaller ungefärligen med de
tankar i ämnet, åt hvilka jag gaf uttryck vid tillstyrkandet af omförmälda
proposition till 1910 års Riksdag.

Vissa till förslaget hörande detaljer gifva emellertid anledning till
erinringar.

Enligt 4 § i författningsförslaget skulle egendom, som utgör föremål
för arfsskatt, i regel upptagas till dess värde vid dödstillfället.
Denna regel skulle äfven vara tillämplig i afseende å gåfva, som inräknas
i arfslott. En sådan ordning blefve dock mindre tillfredsställande. Värde
å egendom, som bortgifvits, bör nämligen uppenbarligen, på sätt kom -

Departementschefen.

16

Kanyl. Maj As Nåd. Proposition N:o 193.

mitterade äfven föreslagit med afseende å den rena gåfvoskatten, hänföra sig
till den tidpunkt, då gåfvan ägde rum, alltså till tiden för gåfvans mottagande.
Ett annat förfarande skulle för öfrigt esomoftast leda dithän, att
samma gåfva vid skilda tillfällen beskattades efter skilda värdeberäkningar.
Den värdesättning af den bortgifna egendomen, som skett i och för beräkning
af gåfvostämpel, skulle nämligen helt säkert vid den af kommitterade i
förevarande afseende föreslagna regel i flertalet fall, där gåfvan icke bestått
af reda penningar, icke komma att oförändradt vinna tillämpning vid
bestämmandet af arfsskatt för arfslott, däri samma egendom upptagits.

I det förslag till ändrad lydelse af 8 § i stämpelförordningen, som
jag strax skall uppläsa, har af nu angifna skäl föreskrifvits, att egendom,
som gifvits såsom gåfva, skall vid beräkning af arfsskatt upptagas
till det värde, egendomen hade vid den tidpunkt, då gåfvan mottogs,
samt i fall, där gåfvan dragit särskild stämpelafgift, till det värde, hvarefter
samma afgift beräknats.

Från den egentliga gåfvoskatten, hvarom här icke är fråga, hafva
kommitterade gjort åtskilliga undantag. I två fall skulle dessa undantag
äfven vara tillämpliga å gåfvor, hvartill hänsyn skall tagas vid
arfsskattens bestämmande. Enligt kommitterades förslag skulle skattskyldighet
sålunda icke äga rum för

a) gåfva af möbler, husgeråd och andra lösören, som äro afsedda
för gåfvotagarens eller hans familjs personliga bruk eller till prydande
af offentliga byggnader eller deras förseende med inredning;

b) hvad någon erhållit under form af periodiskt understöd eller
såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.

Mot dessa bestämmelser gör jag följande erinringar, som iakttagits
i det inom finansdepartementet uppgjorda förslaget.

Till en början synes det mig, att förstnämnda undantag bör, i
hufvudsak på sätt statskontoret föreslagit, jämväl omfatta gåfva af föremål,
som afser prydande af allmän plats eller skänkes till offentligt
museum, bibliotek eller annan därmed jämförlig samling för att däri ingå.

Med de under b) angifna undantag är uppenbarligen afsedt, bland
annat, att träffa det fall, där gåfva är af natur att böra enligt författningar
om skatt å inkomst räknas till beskattningsbar intäkt. Att dylik
gåfva icke bör belastas med särskild skatt för gåfva blir så mycket
mera själffallet, som inkomstens belastning i form af stats- och ännu
mera kommunalutskylder i det stora flertalet fall torde vara långt kännbarare
än den föreslagna skatten för gåfva.

Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, huruvida kommitterade helt
vunnit syftemålet med sin undantagsbestämmelse. Enligt prejudikat,

17

Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

grina i beskattningsmål, räknas nämligen till inkomst vissa slags gåfvor,
som dock icke utan uttrycklig bestämmelse lära kunna undgå gåfvostämpeln.
De gåfvor, som allt emellanåt gifvas åt personer i och för
deras tjänst i form af gratifikationer eller eljest till belöning af förhållandet
i tjänsten, skola nämligen i regel inräknas i vederbörandes
inkomst af tjänst och alltså draga såväl inkomstskatt som ock den på
bevillning grundade skattskyldighet. Under sådana förhållanden torde
det böra under b) uttryckligen utsägas, att skattskyldighet i förevarande
afseende icke äger rum för gåfva, som enligt gällande författningar om
skatt å inkomst skall inräknas i gåfvotagarens beskattningsbara årsintäkter.

Om jag sålunda i vissa nu nämnda afseenden ansett skäl föreligga
att något begränsa gåfvoskattens räckvidd, sådan densamma blifvit
angifven i kommitterades förslag, har jag återigen i annan del funnit
mig böra gå något strängare till väga än kommitterade.

I kommitterades förslag har såsom regel fastslagits, att vid bestämmande
af arfsskatt eller skatt för gåfva sammanläggning skall
ske af gåfvor, som gifvits arfvinge eller testamentstagare eller annan
person under de två senaste åren före arflåtarens eller testator död
eller före mottagandet af den gåfva, hvarom vid tillfället närmast är
fråga.

I öfvergångsstadgande, som fogats till författningsförslaget, förordnas
emellertid, att hvad i nämnda afseende stadgas därom, att vid
•skatts beräkning hänsyn skall tagas till vissa tidigare gjorda gåfvor,
icke skulle äga tillämpning å gåfva, som fullbordats, innan förordning
i ämnet träd t i kraft. Kommitterade hålla nämligen före, att ifrågavarande
i författningen gima bestämmelser icke böra erhålla retroaktiv
verkan med afseende å gåfvor, som skett före nyssnämnda tidpunkt.

Ehuru detta förslag icke fullt sammanfaller med den plan för
gåfvoskattens ikraftträdande, som jag antydde vid tillstyrkande af propositionen
till 1910 års riksdag om höjning af arfsskatten, kan jag
dock icke frånse de betänkligheter, som kunna anföras mot ett förfarande,
hvarigenom gåfva, som enligt bestämmelser, gällande vid gåfvans
fullbordande, dragit skatt eller varit från skatt befriad, skulle
retroaktivt påföras skattskyldighet. Ett uppskof med tillämpningen af
nu föreslagna bestämmelser rörande gåfvobeskattningen, till dess samma
bestämmelser trädt i kraft, skulle emellertid möjligen kunna väcka
benägenhet att under mellantiden vidtaga dispositioner, som i vissa fall
skulle kunna helt och hållet beröfva bouppteckningsstämpeln dess
■effektivitet.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 130 Höft.

3

18

Skatte tariffen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Under sådana förhållanden synes mig den utvägen återstå att låta
de nya bestämmelserna retroaktivt träda i kraft först från dag, då desamma
genom propositions i ämnet framläggande för Riksdagen blifvit
för allmänheten kunniga. Så torde kunna anses vara förhållandet från
och med den 20 innevarande april.

Denna af mig sålunda förordade retroaktivitet kan dock icke skäligen
ifrågasättas i fall, där stämpelafgift enligt nu gällande författning
redan ägt rum. tiar afhandling om gåfva vare sig vid lagfart eller
eljest stämpelbelagts, har nämligen galvotagaren redan uppfyllt sina
förpliktelser i förevarande afseende.

I anslutning till hvad jag nu anfört har det öfvergangsstadgande,
hvarom fråga är, omredigerats.

De nu angifna bestämmelserna rörande skatt för gåfva äro ju
afsedda att vara komplement till gällande stadganden för bouppteckningsstämpeln.
I anledning häraf hafva bestämmelserna erhållit sin plats i
8 § af stämpelförordningen. Men äfven i annat afseende torde detta
lagrum böra undergå ändring.

De i 1910 års proposition föreslagna och af Riksdagen sedermera
beslutade skatteskalorna för bouppteckningsstämpeln anslöto sig i fråga
om uppställningen helt och hållet till då gällande skattetariff. Denna
anordning lämnades emellertid icke utan anmärkning. I en inom Riksdagen
väckt motion framkastades, vidkommande skatteskalorna och den
i dem föreslagna progressionen, den tanken, att för undvikande. åt
olämpliga språng i stegringen och åstadkommande af kontinuerliga
skattesatser en omläggning af skatteskalorna borde ske i öfverensstämmelse
med den progressionsmetod, som vunnit tillämpning i gällande
inkomstskatteförordning. 1 anledning häraf uttalade bevillningsutskottet
i sitt öfver propositionen afgifna betänkande, att utskottet visserligen
funne, att en riktig tillämpning af den ifrågasatta metoden skulle aflägsna
nyssnämnda i motionen antydda olägenheter och att i följd häraf den
af motionären framhållna synpunkten vore förtjänt af beaktande. _ Då
emellertid tillräckliga skäl att frångå den hittills använda progressionsmetoden
ej kunde anses förebragta, hade utskottet anslutit sig till Ivungk
Maj:ts förslag i denna del. Utskottet hade emellertid icke kunnat undgå
att'' beakta, hurusom det kungl. förslaget i denna del företedde afsevärda
språng i skatteskalorna. Förslag hade ock inom utskottet framställts,
hvilka utan att principiellt afvika från nuvarande anordning varit ägnade
att i väsentlig mån af hjälpa denna brist, men da i andra afseenden
anmärkningar framkommit mot samma förslag och det i hufvudsak borde

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

vara fråga allenast om en formell förbättring af den nuvarande tariffen,
både det synts utskottet lämpligast, att frågan finge underkastas en mera
ingående behandling i samband med det arbete, som, enligt hvad departementschefen
till det vid berörda proposition fogade statsrådsprotokollet
omförmält, påginge i och för en formell omgestaltning af bestämmelserna
rörande arfsskatten. Utskottet hade nämligen ansett sig kunna
antaga, att, sedan uppmärksamheten riktats å nu ifrågavarande olägenhet,

Kungl. Maj:t icke skulle underlåta att i samband med omförmälda arfsbeskattningen
rörande arbete vidtaga erforderliga åtgärder till olägenhetens
afhjälpande.

I anledning af dessa uttalanden hade kommitterade, anföra dessa, Kmmiaerodt.
låtit utarbeta nya skatteskalor efter en progressionsmetod, som tämligen
nära öfverensstämde med den metod, som tillämpades i den år 1902
antagna förordningen om inkomstskatt. Genom de af kommitterade sålunda
föreslagna skatteskalorna åstadkommes — utan väsentlig rubbning
af skattesatserna för de andelsbelopp, som inledde de särskilda skattegrupper,
hvari andelarna med hänsyn till sin storlek blifvit indelade —
en kontinuerlig stegring af skatten för hvarje hundratal kronor inom
hvarje sådan grupp, och de stora språng i stegringen, som i gällande
skatteskalor framträdde vid öfvergången, särskild! från de högre andelsbeloppen
i en lägre grupp till de andelsbelopp, hvarmed närmast högre
grupp begynte, hafva undanröjts, om än ojämnheter icke kunnat helt
och hållet undvikas.

Vidkommande sjkifva förslaget anföra kommitterade vidare:

rf)e nya skatteskalorna äro så anordnade, att hvarje ökning af
arfslotten med 100 kronor inom hvarje intervall framkallar en proportionsvis
skeende ökning af skatteprocenten. För att med ledning af
skalan i klass I uträkna skatten å en arfsandel af t. ex. 5,900 kronor
förfar man på följande sätt: Skatten på det i skalan upptagna närmast
lägre andels beloppet 4,000 kronor är 40 kronor. För hvarje hundratal
kronor, hvarmed det föreliggande andelsbeloppet öfverstiger nyssnämnda
andelsbelopp, ökas skatten med 1 krona 60 öre, i det valda exemplet
alltså med 19 x 1.6 0 = 30 kronor 40 öre. Lägger man tillsammans de
två skattebeloppen 40 kronor och 30 kronor 40 öre erhåller man den
sökta skatten å 5,900 kronor, som utgör 70 kronor 40 öre.

Huru de föreslagna nya skatteskalorna verka vid jämförelse med de
nu gällande skalorna framgår af här intagna tablå, hvilken särskild! afser
att visa, huru förhållandet ställer sig vid öfvergången från en intervall
till en annan. Äf densamma torde framgå, att den nu anmärkningsvärd!
ojämna stegringen vid dessa öfvergångar i det stora hela försvunnit.

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Jämförelse mellan de nu gällande och de föreslagna skattesatserna beträffande

vissa andelsbelopp.

Andelsbelopp

Klass I

Klass II

Klas

s III

|

1

a

b

a

b

a

b

200

_

i

20

1

20

2

2

300

—

—

—

—

i

80

2

10

3

—

3

80

400

—

—

—

—

2

40

Q

O

—

4

—

5

60

500

—

—

—

—

4

—

4

—

7

50

7

50

600

—

—

—

—

4

80

5

20

9

—

10

—

700

—

—

—

—

5

60

6

40

10

50

12

50

800

—

—

—

—

6

40

7

60

12

—

15

—

900

—

—

—

—

7

20

8

SO

13

50

17

50

1,000

6

—

6

—

10

—

10

—

20

—

20

—

1,100

6

60

7

—

11

—

11

80

22

—

24

—

1,200

7

20

8

—

12

—

13

60

24

—

28

—

1,300

7

80

9

—

13

—

15

40

26

—

32

—

1,400

8

40

10

—

14

—

17

20

28

—

36

—

1,500

9

—

11

—

18

—

19

37

50

40

—

1,600

9

60

12

—

19

20

20

80

40

—

44

—

1,700

10

20

13

—

20

40

22

60

42

50

48

—

1,800

10

80

14

—

21

60

24

40

45

—

52

—

1,900

11

40

15

_

22

80

26

20

47

50

56

—

2,000

16

—

16

—

28

—

28

—

60

—

60

—

2,100

16

80

17

20

29

40

30

60

63

—

66

—

3,900

31

20

38

80

78

_

84

60

175

50

192

_

4,000

40

—

40

—

88

—

88

—

200

—

200

—

4,100

41

—

41

60

90

20

92

20

205

—

210

—

5,900

59

_

70

40

165

20

175

_

383

50

408

—

6,000

72

—

72

—

180

—

180

—

420

—

420

—

6,100

73

20

74

—

183

—

185

50

427

—

432

—

a) enligt kungl. förordningen den 23 april 1910.

b) enligt förslaget.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 193.

21

Andelsbelopp

Klass I

Klass II

K]

a s s III

a

b

a

a

b

7,900

94

80

no

284

40

284

50

671

50

648

8,000

112

—

112

—

304

—

290

—

680

—

660

_

8,100

113

40

114

40

307

80

295

50

688

50

672

—

9.900

138

60

157

60

396

_

394

50

841

50

888

10,000

160

—

160

—

420

—

400

—

900

—

900

_

10,100

161

60

162

80

424

20

405

60

909

—

912

—

14,900

268

20

297

20

655

60

674

40

1,341

1,488

• 15,000

300

—

300

—

690

—

680

—

1.425

—

1.500

_

15,100

302

—

302

SO

694

60

685

60

1,434

50

1,512

—

20,000

440

—

440

—

960

—

960

—

2,000

—

2,100

—

24,900

547

80

577

20

1,195

20

1,234

40

2,490

2,688

25,000

600

—

580

—

1,250

—

1,250

—

2,625

—

2,700

—

25,100

602

40

582

80

1,255

_

1,257

—

2,635

50

2 712

30,000

720

-

720

—

1,560

—

1,600

—

3,300

—

3,300

—

50,000

1,300

—

1,400

—

3,000

—

3,000

—

6,250

—

6,300

—

59,900

1,677

20

1,736

60

3,594

_

3,742

50

7,487

50

7,785

60,000

1,680

—

1,740

—

3,720

—

3,750

—

7.500

—

7.800

_

60,100

1,682

80

1,743

40

3,726

20

3,757

50

7,512

50

7,816

—

74.900

2,097

20

2,246

60

4,643

80

4,867

50

9,737

10,184

75,000

2,250

—

2,250

—

4,800

—

4,875

—

9,750

—

10,200

—

99,900

2,997

_

3,196

20

6,593

40

6,742

5 0

13,486

50

14.184

100,000

3,200

—

3,200

—

6,600

—

6,750

—

13,500

—

14,200

—

149,900

4,796

80

5,096

20

10.193

20

10,492

50

21,735

50

22,184

150,000

5,100

—

5,100

—

10,500

—

10,500

—

21,750

—

22,200

—

150,100

5,103

40

5,104

—

10,507

—

10,508

70

21,764

50

22,216

—

174,900

5,946

60

6,096

_

12,243

_

12,666

30

25,360

50

26,184

175,000

5,950

—

6,100

—

12,250

—

12,675

—

26,250

—

26,250

—

175,100

5,953

40

6.104

—

12,257

—

12,683

70

26,265

—

26,268

—

22 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 193.

Andelsbelopp

Kla

s s I

Klass II

Klass III

a

b

a

b

a

b

224,900

7,646

60

8,096

16,192

so

17,016

30

34.859

50

35,232

_

225,000

8,100

—

8,100

—

16,650

—

17,025

—

34,875

—

35,250

—

225,100

8,103

60

8,104

25

16,657

40

17,033

70

34,890

5 0

35,268

—

259,900

9.356

40

9,583

25

19,232

60

20.061

30

40,284

50

41,532

—

260,000

9,360

—

9,587

50

19,240

—

20.070

—

41.600

—

41,600

—

260,100

9,363

60

9,591

75

19,247

40

20,078

70

41,616

—

41,616

—

324,900

11,696

40

12,345

75

25,342

20

25,716

30

51.984

—

51,984

—

325,000

12,350

—

12,350

—

25,350

—

25,725

—

52,000

—

52,000

—

325,100

12,353

80

12,354

50

25,357

80

25,733

70

52,016

—

52,016

—

364,900

13,866

20

14,145

50

28,462

20

29,196

30

58,384

—

58,384

—

365.000

13,870

—

14,150

—

28,470

—

29,200

—

58,400

—

58,400

—

365,100

13,873

80

14,154

50

28,477

80

29,208

—

58,416

—

58,416

—

449,900

17,096

_

17,970

50

35,992

_

35,992

_

71,984

—

71.984

—

450,000

18,000

—

18,000

—

36,000

—

36,000

—

72,000

—

72,000

—

450,100

18,004

—

18,004

—

36,008

—

36.008

—

72,016

—

72.016

—

Den nya anordningen för emellertid med sig ändrade skattesatser
för de flesta andelsbelopp under de gränser, vid Indika skatten når sitt
maximum, och kan med anledning häraf jämväl antagas åstadkomma
någon förändring i skattens beräknade afkastning. För utredning om
de nya skalornas sannolika verkningar i detta afseende hafva kommitterade
låtit verkställa en beräkning på grundvalen af tillgängliga uppgifter
för åren 1906—1908, hvars resultat framgår af följande af docenten
Gustaf Kobb upprättade tablå:

Ökning i skattebeloppen enligt den föreslagna nya skalan.

190G 1907

Klass I 88,267 kr. 4 % 105,712 kr.

„ II 26,617 „ 2.4% 44,648 „

_ _III 50,201 „ 5.7 % 48,103 „

Summa 165,085 kr. 3.9 % 198,463 kr.

medeltal — 191,388 kr., 3.4 %•

1908

2.9 % 101,407 kr. 2.7 %

4.g % 45,490 „ 3.1 %

4.2 %_63,718 „ 3.8 %

3.5 % 210,615 kr. 3.1 %

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

De af kommitterade föreslagna nja skatteskalorna torde böra
kompletteras med hjälptabeller och kommitterade hafva gått i författning
om sådana tabellers utarbetande. Nämnda arbete har emellertid
ej hunnit blifva färdigt så tidigt, att tabellerna kunna biläggas detta
betänkande, utan skola de särskild! öfver lämnas.»

Själfva klassindelningen har icke på något sätt rubbats genom nu
omförmälda förslag. Klass I omfattar sålunda andel, som på grund af
arf eller testamente tillkommer bröstarfvinge eller på grund af testamente
efterlefvande make eller bröstarfvinges afkomling. Under klass

II fallen andel, som på grund af arf eller testamente tillkommer fader,
moder, broder (halfbroder), syster (halfsyster) eller broders (halfbroders)
eller systers (halfsyster) afkomling eller på grund af testamente akademi,
vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond
eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- och fattigvårdsinrättning eller
annan from stiftelse. Klass III slutligen omfattar andel, som tillkommer
annan arfvinge eller testamentstagare än sådan, som omförmäles under
klass I eller klass II, så ock andel, som är danaarf. Beträffande klass

III föreskrifves därjämte, att tillkommer andel kyrka, landsting, kommun
eller hushållningssällskap och uppgår andelen till 7,500 kronor eller
därutöfver, nedsättes skatten med hälften af det belopp, hvarmed densamma
enligt ofvan angifna grunder öfverstigit åtta procent af andelens hela belopp.

I den skrifvelse, hvarmed de af kommitterade utarbetade hjälptabellerna
öfverlämnats, hafva kommitterade emellertid meddelat, att det
vid tabellernas utarbetande visat sig nödvändigt att uppdela klass III i
tariffen i tvenne afdelningar, af hvilka den ena, benämnd klass III a),
skulle omfatta andel, som tillkomme kyrka, landsting, kommun eller
hushållningssällskap, och den andra, betecknad såsom klass III b),
skulle omfatta andel, som tillkomme annan arfvinge eller testamentstagare
än sådan, som omförmäldes i någon af de föregående klasserna,
så ock för andel, som vore danaarf. Af denna ändrade uppdelning
föranleddes eu något ändrad lydelse af 19 § i författningsförslaget,
hvartill kommitterade ock afgifvit förslag.

Emot nu omförmälda, af kommitterade upprättade förslag till
lydelse af 19 § i förslaget, motsvarande 8 § 24 mom. i stämpelförordningen,
har jag ej annat att erinra än att det synes mig i likhet med
statskontoret lämpligt att underafdelningarna i klass III betecknas såsom
själfständiga klasser, i följd hvaraf klass III a) skulle benämnas klass
III och klass III b) klass IV. Den af kommitterade föreslagna klassindelningen
har nämligen allenast historiskt värde, i det den på sitt

Departements chefen.

Om anstånd
med stämpelpliktens
fullgörande.

24 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

sätt angifver det historiska sammanhanget mellan de två sista klasserna.
Men med den uppställning, kommitterade gifva klass III efter uppdelningen
i underafdelningar, saknas i verkligheten allt reellt samband
mellan nämnda afdelningar.

Hvad hjälptabellerna angår, torde desamma böra i likhet med motsvarande
tabeller för inkomst- och förmögenhetsskatten utfärdas af Kungl.
Maj:t. Bestämmelse härom har införts i författningsförslaget såsom ett
nytt moment i 8 § stämpelförordningen.

Till de ändringar med afseende å 8 § i nyssnämnda författning,
b vilka, enligt hvad jag hittills angifvit, skulle vara erforderliga, kommer
ytterligare en ändring i författningen, som berör stadgandena för stämpelprovision.
För innebörden af denna ändring, som sammanhänger med
den af mig tidigare omförmälda fråga angående rätt till anstånd med
utgörande af stämpelafgift för arffallen egendom, skall jag tillåta mig
redogöra vid behandlingen af förstnämnda fråga.

Ehuru de uttalanden och förslag i ämnet, som framställts af stämpelkommitterade
och statskontoret, afse såväl arfsskatt som skatt för gåfva,
hafva dock bestämmelserna om anstånd, äfven sådana de af kommitterade
och statskontoret formulerats, sin egentliga betydelse med afseende å
arfsskatten. Och då grunderna för arfsskatten enligt kommitterades förslag
icke afvika från gällande grunder för bouppteckningsstämpeln, hafva de
ifrågasatta nya bestämmelserna om anstånd sin fulla tillämplighet jämväl
i afseende å stämpelskatteskyldigheten enligt allmänna stämpeliörordningen.
Med denna anmärkning öfvergår jag att redogöra för utredningen
af nu förevarande fråga.

1 och med det att förslag uppgjordes att väsentligt förhöja de
före år 1910 gällande skattesatser för bouppteckningsstämpeln måste,
såsom jag framhöll vid tillstyrkandet åt'' Kungl. Maj:ts proposition i
nämnda syfte till 1910 års Riksdag, upptagas till pröfning frågan om
anstånd med skattens erläggande. För egen del hade jag särskild! fäst
mig vid detta behof i fall, då på arfslott folie fast egendom. I den
skrifvelse, hvari Riksdagen tillkännagaf sina beslut i anledning af nämnda
proposition, framhäfde Riksdagen ytterligare angelägenheten att tillgodose
nämnda behof samt anförde därvid, att det icke torde kunna förnekas,
att i åtskilliga fall, såsom då arfs- eller testamentslott utgjordes hufvudsakligen
af fäst egendom med inventarier, särskild! af fideikommissnatur,
eller af egendom, som vore bunden i affärsrörelse eller eljest icke med
lätthet kunde realiseras, svårigheter kunde uppstå för vederbörande att
titan direkt skuldsättning på eu gång utgöra den å lotten belöpande

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

stämpelafgiften. Det torde fördenskull, framhåller Riksdagen vidare, få
anses med billighet öfverensstämmande, att något gjordes till minskande
af de antydda svårigheterna. På dessa och i öfrigt anförda skäl, anhöll
Riksdagen, att vid den utredning, som torde komma att föregå det
i utsikt ställda förslaget till särskild förordning om arfsskatt, hänsyn
skulle tagas till icke allenast sådana fall, då boets tillgångar utgjordes
hufvudsakligen af fastighet med tillbehör, utan äfven då tillgångarna
bestode af annan egendom, som ur anståndssvnpunkt skäligen borde
därmed likställas.

Efter det att kommitterade återgifvit hvad sålunda i ärendet förekommit
samt lämnat redogörelse för bestämmelser om anstånd med
arfsskatt, som gälla i vissa främmande länder, anföra kommitterade för
egen del, att vid tillämpning af nutidens i förhållande till den arffallna
egendomens storlek och skyldskapens aflägsenhet progressiva arfsskatter
kunde ej sällan inträffa fall, då skatten uppginge till så höga belopp, att
densamma, på grund af den särskilda arten af den egendom, af hvilken
skatten skulle utgå, i brist på medel till skattskyldighetens fullgörande
icke kunde utgå eller åtminstone drabbade oskäligt hårdt.

I syfte att förebygga dylika obilliga verkningar af arfsskatten hade
i utländsk lagstiftning i ganska stor omfattning beredts möjlighet för
de skattskyldiga att i en eller annan form erhålla anstånd med skattens
erläggande. Hvad våld land beträffade, kunde redan vid tillämpningen
af de före den 1 maj 1910 gällande bestämmelser om arfsskatt svårigheter
i nu . angifna hänseende uppstå och torde väl äfven hafva i ett
eller annat fall uppstått. Men en helt annan räckvidd hade dessa svårigheter
erhållit, sedan genom nådiga förordningen den 23 april 1910
en högst väsentlig höjning i skattesatserna inträdt.

Särskild! med hänsyn härtill torde det vara af synnerlig vikt, att
äfven i vår lagstiftning infördes bestämmelser om anstånd med erläggande
af arfsskatt.

Beträffande frågan om den utsträckning, hvari anstånd borde kunna
medgifvas, hade kommitterade att ställa sig till efterrättelse Riksdagens
anvisning,. att hänsyn härvid borde tagas icke allenast till sådana fall,
då boets tillgångar utgjordes hufvudsakligen af fastighet med tillbehör,
utan äfven till sådana, där tillgångarna bestode af annan egendom,
som ur anståndssynpunkt skäligen borde därmed likställas.

Då kommitterade haft att i öfverensstämmelse härmed affatta sitt
förslag, både först den utvägen erbjudit sig att, såsom flerstädes i utländsk
lagstiftning tillämpades, åt vederbörande myndighets fria pröfning i hvarje
särskild! fäll öfverlämna, huruvida för den skattskyldige så afsevärda
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 130 Höft. 4

Kommitterade.

26

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 193.

svårigheter kunde anses vara förbundna med hela skattens omedelbara
erläggande, att anstånd borde honom beviljas. En sådan affattning af
bestämmelserna om anstånd hade kommitterade emellertid ansett sig
icke böra förorda och detta redan af den anledning, _ att enligt kommitterades
mening vissa fall förekomme, då det näppeligen vore skäligt
att låta anstånds medgifvande bero på myndighets fria pröfning, utan
där det, under gifna objektiva förutsättningar, borde vara den skattskyldiges
ovillkorliga rätt att erhålla anstånd. Kommitterade afsage därvid
i främsta rummet fideikommiss. Riksdagen hade ju äfven i sin ofvan
anförda skrifvelse framhållit, att svårigheterna vid den förhöjda arfsskattens
erläggande i särskild! hög grad komme att framträda i fråga
om fideikommitterad egendom.

Efter att därefter hafva framhållit, hurusom starka skäl talade
för, att sättet för uttagande af arfsskatt för fideikommiss städse borde
anpassas efter den arffallna egendomens särskilda natur och att sålunda
tillträdande fideikommissarie borde få åtnjuta ovillkorlig rätt till anstånd
med skattens erläggande, anföra kommitterade vidaie, att något principiellt
skäl, hvarför en sådan anpassning icke skulle äga ruin, icke
torde förefinnas. 1 detta sammanhang torde icke, framhålla kommitterade,
vara nr vägen att erinra, att, i olikhet med hvad i åtskilliga andra länder
äger rum, familjefideikommissinstitutionen i Sverige icke. i någon man
grundade sig på något slags länsrätt eller privilegielagstiftning, utan hade
en helt och hållet privaträttslig karaktär, i det att samtliga svenska
fideikommiss utgjordes af egendom, som innehafts under enskild äganderätt
och med stöd af allmän lag, för alla samhällsklasser lika^ gällande,
förklarats skola gå i arf enligt särskildt bestämd årsföljd. Skedde en
sådan anpassning på ett väl afvägdt sätt, torde densamma komma att
leda icke allenast till billighet mot den skattskyldige, utan äfven till
ökad inkomst för statsverket, i det att de stundom mycket stora skattebelopp,
om hvilka här vore fråga, åtminstone till större delen kunde
antagas komma att verkligen inflyta, hvilket, såsom ofvan blifvit nämndt,
med tillämpning af nu gällande bestämmelser säkerligen ganska ofta
icke skulle blifva fallet.

Under det att staten för utfående af skatt för fideikommiss vore
uteslutande hänvisad till fideikommissariens skatteförmåga, ägde staten i
fråga om skatt för annan arffallen egendom att anlita hela boets skattekraft.
När det gällde en annan skattskyldig än fideikommissarie, syntes
därför såsom villkor för ovillkorlig rätt att erhålla anstånd böra upp -

27

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 193.

ställas, att boets ställning’ i det hela vore sådan, att skattebeloppet icke
utan obillig hårdhet kunde ur detsamma genast uttagas. Huruvida så vore
fallet, torde kunna anses bero af förhållandet mellan, å ena sidan, beloppet
af den skatt, som skulle erläggas, och å andra sidan, värdet af de kontanta
eller lätt realiserbara tillgångar, som inginge i boet, Emellertid
torde, äfven om boets tillgångar utvisade ett ogynnsamt förhållande i
berörda hänseende, anstånd icke böra få medgifvas skattskyldig, därest
icke tillika den skatt, som af honom skulle utgöras, uppginge till ett
tämligen högt belopp. Anskaffandet af ett mindre belopp kunde nämligen,
enligt kommitterades mening, icke förutsättas medföra så stora svårigheter,
att dess omedelbara utkräfvande kunde anses såsom en obillighet.
Och det vore af största vikt att tillse, att anståndsinstitutets tillämpning
icke utsträcktes till sådana fall, där det icke vore af verkligt behof påkalladt
utan endast af bekvämlighetshänsyn kunde anses för den skattskyldige
önskvärdt. Man finge nämligen icke förbise, att anståndsförfarandet
vållade dels genom den pröfning, som hvarje särskild! fall
förutsatte, dels ock genom de på kanske ett flertal år fördelade inbetalningarna
ej ringa möda och tidspillan för de myndigheter, som
skulle taga befattning därmed.

Kommitterade hade emellertid icke ansett sig böra stanna vid nu
omförmälda förslag i fråga om anstånd. Het torde nämligen kunna
förekomma åtskilliga fall, på hvilka de förutsättningar, som hittills uppställts,
icke passade in och som dock vore val ägnade att göras till föremål
för anståndsinstitutets tillämpning. Het kunde nämligen inträffa, att ett
dödsbo omfattade betydande värden af sådan natur, att de lått kunde
realiseras, under det att en testamentstagare på sin lott erhållit endast
fast egendom eller ock eu nyttjande- eller afköra sträft till fast egendom.
Om än staten hade rätt att för sin skattefordran hos hvarje enskild andelsägare
i dödsbo hålla sig till boet i dess helhet, bjöde dock billigheten,
att staten äfven toge hänsyn till den enskilde skattskyldig^ och såge till,
att denne icke oskäligt hardt drabbades af skatten. Henna synpunkt måste
gorå sig gällande med särskild styrka i eu lagstiftning, hvilken sökte
såvidt möjligt genomföra den rena arfsskatten och vid skattesatsernas
beräknande toge hänsyn till den enskilda andelsägarens skattekraft.

Ben, som genom testamente på lifstid erhållit nyttjanderätt eller rätt
till ränta, afkomst eller annan förmån, vore visserligen i regeln icke i samma
ofördelaktiga läge i fråga om tillgång till skattens erläggande som
fideikommissarie. Hels utginge skatten endast efter rättighetens kapitaliserade
värde, dels ägde rättighetsinnehafvaren dispositionsrätt öfver

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

nämnda värde. Men rättighetens verkliga kapitalvärde vore alltid beroende
af en tillfällig omständighet, nämligen innehafvare^ lifstid, och kunde
därför oftast blott i ringa omfattning tagas i anspråk för anskaffande
af kontanta medel. Enda utvägen för rättighetsinnehafvaren att komma
ut med arfsskatten kunde under ogynnsamma omständigheter blifva rättighetens
försäljning.

Äfven för den, som med äganderätt erhållit fast egendom, kunde det
vålla svårigheter att omedelbart anskaffa medel till skattens erläggande.

För bägge nu nämnda fall, i livilka den enskilde andelsägaren i
dödsbo med afseende på de möjligheter att skaffa reda penningar, hans
andel erbjöde, vore ofördelaktigare ställd än boet i det hela, torde det
sålunda var nödvändigt att bereda möjlighet till anstånd. Men utom
dessa kunde många andra fäll af liknande natur förekomma. Kommitterade
hade också afsett, att äfven vid fråga om skatt för gåfva anstånd,
då sådant kunde anses erforderligt, skulle kunna medgifvas, om än kornmitterade
liyste den uppfattningen, att tvingande behof däraf mera sällan
komme att göra sig gällande. Med afseende på alla dessa fall förmenade
kommitterade, att man icke utan att komma till en för snäf begränsning
kunde närmare precisera de förutsättningar, under hvilka anstånd borde få
meddelas. Det torde i stället kunna öfverlämnas till vederbörande
myndighet att i dessa fall afgöra, huruvida hela skattens omedelbara
erläggande skulle för den skattskyldig^ vara förenad! med afsevärd
svårighet, och att, om så funnes vara förhållandet, medgifva anstånd.

Vid den fria pröfning af hithörande fall, som sålunda enligt förslaget
skulle ankomma på vederbörande myndigheter, torde dessa icke underlåta
att taga ledning af de särskilda förutsättningar, som enligt livad ofvan
vore utredt ansetts böra för vissa fall medföra ovillkorlig rätt till anstånd.

Såsom den lämpligaste formen för anstånd hade kommitterade
tänkt sig skattens erläggande genom flera lika inbetalningar, fördelade
med ett års mellantid. Antalet inbetalningar skulle bero på domarens
pröfning, därvid för flertalet fall en maximigräns af fem inbetalningar
ansetts kunna sättas. Då skatten utginge för nyttjanderätt eller rätt till
ränta, afkomst eller annan förmån eller för egendom af fideikommissnatur,
hade denna gräns dock synts kunna vara för låg i fall, då skatten
kunde uppgå till särskild! höga belopp i förhållande till rättighetens årliga
afkastning, såsom förhållandet vore då klass II eller klass III i tariffen
komme till tillämpning. För dessa fall hade därför föreslagits en maximigräns
af tio inbetalningar.

Med anstånds beviljande borde infriandet af statens skattefordran
icke äfventyras. Därför måste i regel knifvas, att säkerhet ställdes, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 193. 29

kunde af vederbörande myndighet godkännas. Att uppställa några föreskrifter
beträffande arten af sådan säkerhet hade icke synts kommitterade
erforderligt.

1 Assa fall torde staten dock icke böra fordra säkerhet. Om man
utgmge därifrån, att skattebeloppet vid en förmögenhetsskatt icke fino-e
sättas högre, än att, detsamma verkligen kunde utgå af den befintliga
förmögenheten, sä kunde. med samma skäl sägas, att staten icke utan

0 i lignet kunde för ett visst skattebelopp fordra en säkerhet, som icke
kunde, utgå ur den egendom, för hvilken skatten skulle erläggas. Erkändes.
riktigheten häraf,. torde därmed också vara gifvet, att hvad ofvan
anförts beträffande fideikommiss äfvensom i fråga om nyttjanderätt och
rätt till ränta, afkomst eller annan förmån innefattade "tillräckliga skäl
för att eftergifva statens anspråk på säkerhet för skatt, som skulle ut^å
för fideikommiss eller rättighet af nyss berörda slag. Det torde° i
munga. fall, kanske de flesta, medföra lika stor svårighet för fideikommissarie
eller rättighetsinnehafvare att ställa antaglig säkerhet för anstånd
som att anskaffa det erforderliga kontanta beloppet.

_ I enlighet med hvad kommitterade anfört, har 45 § i kommitterades
förslag formulerats sålunda:

.. _Z mom. . A.. Uppgå i dödsbo beloppet af kontanta medel samt
väldet . af o bliga doner och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagdt
icke till dubbla beloppet af den arfsskatt, som för behållningen

1 boet skall erläggas, eller föreligger i andra fall för någon, som är
skattskyldig enligt denna förordning, afsevärd svårighet att genast erlägga
hela. den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, vare
lian berättigad, såvida skatten uppgår till minst femhundra kronor, att
betala densamma genom högst fem lika årliga inbetalningar efter domarens
eller Konungens befallningshafvandes pröfning.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, afkomst
ellei annan förman och pröfvas afsevärd svårighet föreligga att genast
erlägga skattebeloppet. eller skall skatt utgå för egendom af fideikommissnatur,
äge skattskyldig jämväl rätt till anstånd såsom ofvan sägs; och
må, där den skattskyldige tillhör klass II eller klass III i tariffen, anståndet
kunna utsträckas till högst tio årliga inbetalninger.

2 inom. Önskar skattskyldig erhålla anstånd enligt denna paragraf,
skall begäran därom skriftligen göras senast vid ingifvandet af den
handling, som lägges till grund för skattens beräkning; skolande, därest
ansökningen skall vinna afseende, vid densamma fogas behörig till
Kungl. Maj.t och kronan utfärdad skuldförbindelse å skattebeloppet. I

Staiikontoret.

30 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 193.

fall, som afses i 1 mom. A, skall därjämte ställas säkerhet, som af
domaren eller Kung]. Maj:ts befallningshafvande godkännes.

3 mom. Sedan skattskyldig erhållit anstånd med skatts erläggande,
vare han berättigad att, mot afkunnande af den godkända skuldförbindelsen
med därtill i förekommande fall hörande säkerhet, hos
stämpelförsäljare erhålla stämplar till det belopp, hvarför anstånd lämnats.
Skuldförbindelsen med säkerhet skall vid stämpelförsäljares redovisning
till statskontoret gälla såsom kontant betalning.

4 inom. Skattskyldig, som erhållit anstånd med skatts erläggande,
vare pliktig göra första inbetalningen vid tillfälle, som afses i 40 §, samt
att vid hvarje följande inbetalning erlägga ränta efter fem för hundra
om året för oguldet belopp.

Skattskyldig vare berättigad att gorå inbetalning jämväl före förfallodag.

Varder genom löftesmäns död eller af annan orsak den ställda
säkerheten minskad och lämnas icke efter tillsägelse annan nöjaktig
säkerhet, vare ogulden del af skatten genast till betalning förfallen.

5 inom. Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående
ordningen för inbetalningar, hvarom i denna paragraf sägs.

I sitt underdåniga utlåtande har statskontoret, med tillkännagifvande
att de förutsättningar, kommitterade uppställt för att anståndsinstitutet
hos oss skulle komma till användning, synts statskontoret
riktiga, vidare anfört, att statskontoret ingenting hade att anmärka mot
det sakliga innehållet i 45 § 1 och 2 inom., men att det syntes statskontoret
önskvärdt, om i förevarande § kunde intagas så fullständiga föreskrifter
om anståndsförfarandet och hvad därmed ägde sammanhang, att
ytterligare bestämmelser härutinnan skulle kunna undvaras.

I anslutning härtill har statskontoret, med vidtagande af några
redaktionella ändringar af 1 och 2 mom. i sagda §, omarbetat och kompletterat
öfriga moment i ofvan angifvet syfte. 1 afseende å detta statskontorets
förslag anför statskontoret, hurusom i 3 mom. behandlades
frågan om de tider, å hvilka oguldna skattebelopp skulle inbetalas, samt
den andel af skatten, som hvarje gång skulle erläggas, äfvensom skyldigheten
att å oguldet belopp godtgöra ränta.

1 4—7 mom. meddelades föreskrifter om hvad vederbörande ärnbetsmyndigheter
hade att iakttaga. Sålunda föreskrefves, att kontant
inbetaldt belopp skulle förvandlas i stämplar, som åsattes den handling,
hvilken läge till grund för skattens beräkning, samt att denna handling
skulle — under förutsättning att å återstående oguldna skattebeloppet

31

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 193.

aflämnats behörig skuldförbindelse samt, där så erfordrades, godkänd
säkerhet för förbindelsens riktiga fullgörande — försåges med påskrift
därom, att för felande skattebelopp aflämnats skuldförbindelse. Förfaringssättet
innebure — i olikhet med kommitterades förslag — att uppdebitering
af skatt, hvarom här vore fråga, icke finge äga rum i vidare
mån, än skatten verkligen influtit i kronans kassa. Sådana anståndsmedel
borde betraktas såsom utestående, ännu ej förfallen uppbörd, men
i kronoräkenskapen intagas inom linjen. Häraf följde äfven, att alla
skuld- och säkerhetsförbindelser för skatt, med hvars erläggande anstånd
medgifvits, skulle förvaras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande resp.
öfverståthållarämbetet för uppbördsärenden. I den män sådana handlingar
inkommit till och godkänts af domare, borde de alltså af denne
öfverlämnas till Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande resp.
öfverståthållarämbetet för att förvaras och bevakas samt, där så nödigt
funnes, åtföljas af det meddelade anståndsbeslutet. öfver mottagandet
af sålunda inkomna handlingar borde erkännande genast tillställas domaren,
som det torde komma att åligga att ej mindre i det till hofrätt
ingående renovationsprotokollet anteckna, att skatten, i den män stämpelverifikationer
icke bifogats, uttoges genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg, än äfven till styrkande af denna uppgift bilägga det
från Kungl. Maj:ts befallningshafvande mottagna kvitto.

Enligt detta statskontorets förslag skulle alltså en del af aids- och
gåfvoskatten icke komma att utgå i stämpelform. Ett sådant tillvägagående
vore emellertid icke för vår stämpellagstiftning främmande, i ty
att enligt äldre stämpelförordningar i fråga om större skattebelopp likvid
erlades genom företeende af bevis om beloppets insättning i riksbanken
för statsverkets räkning, och någon stämpelbeläggning af handlingen
komme i sådant fall icke i fråga. Om genom det af statskontoret förordade
förfaringssättet också skulle förorsakas vederbörande uppbördsmyndigheter
något mera besvär i vissa fall, syntes detta dock icke blifva
mera afsevärdt samt under alla omständigheter uppvägas af icke obetydliga
fördelar. Dit torde i främsta rummet böra räknas den, att man
härigenom sluppe att i räkenskaperna såsom skatteuppbörd upptaga utestående
fordringar, till Indika statsverket jämlikt nästföljande paragraf
icke ägde ovillkorlig rätt.

Statskontoret hade, anför statskontoret vidare, icke förbisett, att
genom det af statskontoret här förordade tillvägagåendet vederbörande
domare skulle komma att gå i mistning af en väsentlig del af den
ersättning, som i form af provision å försålda stämplar tillförsäkrats dem
för det besvär och det ansvar, som vore förenade med arfsskattens upp -

Departements chefen.

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

tagande på na föreskrifvet sätt. Då eu sådan minskning i inkomst
måste betraktas såsom orättmätig, åtminstone intill dess vid nya löneregleringar
förhållandet kunnat beaktas, vore statskontoret betänkt att
i den nya förordningen om stämpelafgiften, hvartill förslag förelåge till
statskontorets utlåtande, föreslå bestämmelser, ägnade att tillgodose "dessa
stämpelredogörares • intressen; och hade statskontoret ansett detta vara
så mycket angelägnare, som genom deklarationsförfarandet en helt säkert
icke obetydlig del af den stämpeluppbörd, hvilken nu inflöte genom
domstolarna, komme att förläggas till länsstyrelserna.

Genom det fullständigare innehåll, som enligt statskontorets förslagborde
gifvas åt förevarande 45 §, skulle, såvidt statskontoret kunnat finna,
några vidare föreskrifter i afseende å ordningen för inbetalningarna af
anståndsskatt icke blifva erforderliga; hvadan innehållet i kommittéförslagets
5 mom. af statskontoret uteslutits.

Att med den väsentliga förhöjning af bouppteckningsstämpeln, som
förra året vidtogs, krafvel:, på anstånd med stämpelpliktens fullgörande
i många fall gör sig starkt gällande, torde vara ovedersägligt. Ett
tillmötesgående härutinnan från statens sida är så mycket angelägnare,
som det ur det allmännas synpunkt skulle vara allt annat än lämpligt,
om stämpelpliktens utgörande skulle vara förenadt med sådana olägenheter,
att vid arflåtares död en eljest sund och ekonomiskt väl grundad
verksamhet skulle hotas eller mötas af väsentliga svårigheter. Blefve
detta förhållandet, skulle statens skattenppbörd af förevarande slag
icke blott i det enskilda fallet kännas oskäligt hård och verka förlamande
på den enskildes verksamhet utan äfven, nationalekonomiskt
sedt, i längden måhända icke uppväga de förluster, som genom ett strängt
förfaringssätt kunde inträffa.

Såsom jag tidigare framhållit, tränger sig krafvet på anstånd särskilt
fram, när fråga är om arf af fast egendom. Men jag är den första
att erkänna, att fall allt emellanåt kunna inträffa, då arfslott, omfattande
allenast eller till större delen lös egendom, äfvenledes icke utan stora
svårigheter skall kunna omedelbarligen bära en skattskyldighet af nu
gällande omfattning.

Hvad kommitterade i förevarande afseende föreslagit, lämnar jag
utan erinran. Visserligen har jag icke förbisett, att den minimigräns i
afseende å skattebeloppet — eller 500 kronor — som kommitterade
såsom regel angifvit för rätten till anstånd, måste såsom eu hvar gräns
i förevarande fall vara mer eller mindre godtyckligt vald.

33

Kungl. Maj:ts Nåd-. Proposition N:o 193.

Att emellertid, på sätt en reservant i statskontoret föreslagit, gorå
rätten till anstånd i alla fall oberoende af skattens belopp låter sig näppeligen
åstadkomma, åtminstone icke utan en föregående utredning. Det
torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida icke i afseende å de mindre
och alltså ojämförligt talrikast förekommande fallen det skulle blifva
ekonomiskt fördelaktigare för staten att afstå från skatten än att draga
kostnader för det ökade arbete, som otvifvelaktigt skulle vara förenad!
med indrifning och bevakning af kronans vid dylikt medgifvande säkerligen
mycket talrikt uppkommande fordringar af ringa värde. Då under
sådana förhållanden enligt min mening en gräns måste sättas, finner jag
mig icke hafva skäl att frångå hvad kommitterade i sådant afseende
föreslagit.

I fråga om förfaringssättet vid stämpelbeläggning, redovisning
och uppbörd i de fall, där anstånd med stämpelpliktens fullgörande
medgifvits, hafva, såsom den redan lämnade redogörelsen i ämnet visar,
skilda meningar gjort sig gällande hos kommitterade och hos statskontoret.
Innan jag redogör för de skilda förslagen, tillåter jag mig
erinra, hurusom den myndighet, som medgåfve anståndet, jämväl samtidigt
skulle fastställa betalningsterminerna. Med afseende härå gäller,
att skatten skall betalas genom fem lika stora årliga afbetalningar,
dock med rätt för myndigheten att i vissa fall utsträcka anståndet
till högst tio årliga inbetalningar.

Sedan myndighetens medgifvande till anstånd med skattebetalningen
lämnats, skulle det, enligt kommitterades förslag, stå den skattskyldige
fritt att hos vederbörande stämpelförsäljare erhålla hela stämpelbeloppet
mot afkunnande, hvad angår den del, med hvars inbetalning
anstånd medgifvits, af skuldförbindelse och i förekommande fall säkerhet.

Stämpelförsäljaren, som utlämnat stämplar mot skuldförbindelse,
skulle hos statskontoret redovisa det oguldna beloppet genom afkunnande
af samma förbindelser jämte den säkerhet, som kunde hafva ställts.
Statskontoret, som i räkenskaperna skulle uppföra äfven de icke till
betalning förfallna beloppen såsom stämpelmedel, ålåge det därefter att
genom myndigheter i orterna indrifva och bevaka kronans sålunda
utestående fordringar.

Statskontoret åter föreslår, att handling, hvarpå stämpelplikten
grundas, vid anstånd belägges med stämplar allenast till belopp, motsvarande
hvad den stämpelskattepliktige inbetalt i reda penningar.
Skuldförbindelsen skulle öfverlämnas till Kung! Maj:ts befallningshafvande
och allenast i mån, som de däri förskrift^ beloppen förfölle
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sond. 1 Afd. 130 Höft.

ä

34 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 193.

till betalning och inflöte, skulle desamma i kronans räkenskaper redovisas
såsom till staten influtna stämpelmedel.

Vid närmare granskning af de skilda förslagen lian jag funnit
mig böra biträda det af statskontoret uppgjorda. Statskontorets förslag
leder till mindre omgång vid indrifning och bevakning af kronans på
grund af anståndsmedgifvanden uppkomna fordringar. Härjämte erfordrar
den af statskontoret föreslagna ordning icke någon som helst
komplettering'' af administrativa bestämmelser, något som åter skulle
blifva nödvändigt vid bifall till kommitterades förslag. Om jag sålunda
på nu angifna skäl gifver företräde åt statskontorets förslag, vill jag
dock icke underlåta framhålla, att den af statskontoret föreslagna
anordningen, såsom statskontoret antydt, till väsentlig del är betingad
af kommitterades förslag i eu fråga, med hvars lösning dock torde
böra något anstå. Denna fråga afser eftergift af skatt. Enligt kommitterades
förslag skulle skatt eftergifvas, dels då arf- eller testamentstagaren
aflider inom viss kort tid efter arflatarens eller testators död
dels ock i vissa andra fall, då fråga är om skattskyldighet för fideikommiss
eller eljest för nyttjanderätt eller rått till ränta, afkomst ellei
annan förmån.

Såsom jag redan anfört, har jag emellertid ansett lämpligt, att
revisionen af stämpellagstiftningen för närvarande begränsas till vissa
af mig angifna frågor. Visserligen och icke utan skäl skulle det dock
kunna sägas, att frågan om eftergift af skatt hade, särskildt som dylik
eftergift "i viss mån måste kombineras med anståndsförfarandet, bort
utan dröjsmål upptagas till pröfning.

Häremot må dock, utom det allmänna skäl för uppskof, hvarom
jag redan talat, ytterligare anföras, att äfven kommitterade i fråga
om eftergift af skatt stannat i något skilda meningar, något som
jämte det förhållandet, att sagda fråga måste förenas, på sätt kommitterade
föreslagit, med utförliga bestämmelser om restitution,^ gör eu
»rundlig granskning af förevarande fråga ännu mera af behofvet påkallad.

Ehuru jag under nu angifna förhållanden anser granskningen af
förslaget i nyssnämnda delar tarfva alltför lång tid, för att frågan
skulle kunna framläggas för innevarande års Riksdag till pröfning, är
jag dock så till vida fullt ense med samtliga kommitterade och statskontoret,
att eftergift af skatt i vissa fall bör medgifvas. I anledning
häraf finner jag mig böra för anståndsförfarandet föreslå eu sådan form,
att detsamma utan rubbning kunde komma till användning, äfven då
under nästa år, såsom jag hoppas, fråga om eftergift af skatt vunnit
sin lösning. En sådan form bjuder statskontorets förslag.

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

Ty om en ovillkorlig rätt till eftergift af skatt skulle komma
att i vissa fall medgifvas, bör gifvetvis icke skattebelopp, som på
grund af anståndsbeslut förfalla till betalning vid eu senare tidpunkt,
dessförinnan upptagas såsom influtna stämpelmedel. Kommitterades
förslag skulle emellertid leda dithän.

På sätt jag redan anfört hafva bestämmelserna om anstånd införts
i ett sjanständigt författningsförslag.

Då emellertid detta förslag i afseende å förfaringssättet vid uppbörd
in. in. uppbyggts i enlighet med statskontorets förslag, påkallas
i sammanhang därmed en mindre ändring i 50 § af allmänna stämpelförordningen.

I sitt öfver kommitterades förslag till förordning angående stämpelafgiften
den 31 januari 1911 afgifna underdåniga utlåtande erinrar
sålunda statskontoret, hurusom statskontoret i sitt den 19 i samma
månad afgifna underdåniga utlåtande angående förslag till förordning
om arfsskatt och skatt för gåfva uttalat sig för en sådan anordning
af skatteuppbörden i de fall, där anstånd med erläggande af viss del
af skattebeloppet medgifvits, att endast den del af skatten, med hvars
erläggande anstånd icke finge äga rum, skulle utgå i stämpelform. Då
statskontoret förordade ett sådant tillvägagående, förklarade sig statskontoret
icke hafva förbisett, att vederbörande domare därigenom skulle
komma att gå i mistning af en väsentlig del af den ersättning, som i
form af provision å försålda stämplar tillförsäkrats dem för det besvär
och det ansvar, som vore förenade med det nu föreskrifna sättet för
arfsskattens upptagande. Under framhållande att eu sådan minskning
i inkomst måste betraktas såsom orättmätig, åtminstone intill dess
vid nya löneregleringar förhållandet kunnat beaktas, meddelade statskontoret,
att statskontoret vore betänkt att i den nya förordningen
om stämpelafgiften, hvartill förslag förelågo till statskontorets utlåtande,
föreslå bestämmelser, ägnade att tillgodose dessa stämpelredogörares
intressen; och statskontoret tilläde, att detta syntes vara så mycket
angelägnare, som genom deklarationsförfarandet en helt säkert icke
obetydlig del af den stämpeluppbörd, hvilken nu inflöte genom domstolarna,
komme att förläggas till länsstyrelserna.

I anslutning till hvad sålunda blifvit anfördt syntes det, anför
statskontoret vidare i sitt utlåtande af den 31 januari 1911, ämbetsverket
vara billigt, om i allmänna stämpelförordningen infördes en
bestämmelse därom, att i den redovisning för stämpeluppbörd, hvilken
af ämbets- eller tjänsteman afgåfves, denne finge i sin försäljningssumma

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 193.

inräkna jämväl de belopp, hvilka egentligen bort utgå i stämpelform,
men med livilkas erläggande på grund af bestämmelse i förordningen
om arfsskatt och skatt för gåfva anstånd medgifvits och för hvilka
styrktes, att behöriga skuldförbindelser aflämnats till Kungl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande.

Mot statskontorets i förevarande afseende uppgjorda förslag,
åsyftande ändring i förut omförmälda författningsriun i allmänna
stämpelförordningen, har jag i sak ingen erinran att göra.

Hvad angår tiden, då ändringarna i stämpelförordningen samt
bestämmelserna rörande anstånd böra träda i kraft, synes det mig icke
vara annat än en rimlig begäran, att åt de personer, hvilka närmast
hafva att taga befattning med stämpelskatteväsendet, beredes någon
tid att studera de nya stadgandena. Om denna tid, hvad angår skatteskalorna,
utsträckes till instundande kalenderår, torde däremot icke
vara något att erinra. Vidkommande bestämmelsen om anstånd åter
skulle det väl antagligen icke vara lämpligt att under hela år 1911
förhålla den skattepliktiga allmänheten den förmån, som är förenad
med anståndsinstitutet. Bestämmelserna därom jämte därmed sammanhängande
ändring i allmänna stämpelförordningen synas mig därför
böra träda i kraft å dag under år 1911, som Konungen bestämmer.
Liknande tidsbestämning synes mig också kunna ifrågasättas beträffande
stadgandena om beskattning af gåfva i sammanhang med arf.

Sedan departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet
utarbetade förslag till förordningar dels om vissa ändringar i 8
och 50 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften
dels om rätt till anstånd med utgörande af bouppteckningsstämpeln,
hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i
särskilda nådiga propositioner föreslå Riksdagen att antaga sagda förslag
äfvensom besluta, att de nya bestämmelserna skulle träda i kraft
å den tid eller de skilda tider, Ivouungen bestämde.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla; och skulle nådiga propositioner af
den lydelse, bilagorna litt. — vid detta protokoll
utvisa, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.