Kungl. Haj:t$ Nåd. Proposition N:o 182.
i
N:o 182.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 46 § i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 36 januari 1894: gifven Stockholms slott den 31
mars 1911. *
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad
lydelse af 46 § i nådiga förordningen angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTÅF ÅDOLF.
Oskär Nyländer.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 124 Höft. (N:o 182—183.) 1
2
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 182.
Förslag
till
förordning
om ändrad lydelse af 46 § i nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894.
Härnfed förordnas, att 46 § i nådiga förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894 skall
erhålla följande ändrade lydelse:
46 §.
Å de skogar, hvarom stadgas i kap. I, III och IV, samt å sådana
i kap. II och V omförmälda skogar, hvilka stå under skogsstatens vård
och förvaltning, äfvensom å kronohemmans eller kronony byggens områden,
kronoöfverloppsmarker, oafvittrade skogar och sågverkens mot skogsränta
utbrutna områden i de sex norra länen skall all afverkning ske efter
utsyning i vederbörlig ordning af jägmästare eller, där det enligt gällande
instruktion för skogsstaten är medgifvet, af skogsbete änt, såvidt
ej afverkningen äger rum till husbehof eller i öfrigt jämlikt hvad i 57
§ sägs; ägande i fråga om kronans utarrenderade jordbruksdomäner
samt sådana civila och ecklesiastika boställen, hvilka icke brukas af
boställshafvare, jägmästaren leda äfven sådan afverkning, som sker till
husbehof.
Vid utsyning, hvarom nu är sagdt, skola träd, som vid roten
hålla 15 centimeter i genomskärning eller därutöfver, med kronomärke
stämplas.
Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.
Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
! anförde departementschefen, statsrådet Nyländer, vidare.
Uti underdånig skrifvelse den 27 oktober 1909 har domänstyrelsen
på anförda skäl hemställt om viss ändring i 46 § i nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894. Därefter har jämväl Jönåkers härads allmänningsstyrelse i skrifvelse
den 3 december 1909 inkommit med en underdånig framställning
i enahanda syfte, och anhåller jag att nu få underställa denna fråga
Eders Kungl. Maj:ts pröfning.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
Förhållandet är följande.
I första stycket af 46 § i nämnda nådiga förordnings kap. Vill
bestämmes, bland annat, att å de skogar, hvarom stadgas i kap. II, V
och VI af ifrågavarande förordning, all afverkning skall ske efter utsyning
af jägmästare eller, i visst fall, af skogsbetjänt, såvidt ej afverkningen
äger rum till husbehof.
Kap. II af förordningen innehåller föreskrifter om häradsallmänningar.
Beträffande dessa allmänningar, hvilka samtliga stått under
skogsstatens vård och förvaltning, intill dess nådiga förordningen den
29 juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
trädde i kraft, gäller numera, enligt 7 § i 1894 års förordning, att delägarna
äro berättigade att själfva öfvertaga häradsallmännings vård och
förvaltning med villkor, dels att hushållningsplan för allmänningen blifvit
af domänstyrelsen fastställd och de för indelningen nödiga arbeten på delägarnas
bekostnad utförda, dels ock att för allmänningen finnes i viss ordning
uppgjordt och fastställdt reglemente, och, enligt 9 §, att, om delägarna
ej öfvertagit allmännings vård och förvaltning, densamma skall
fortfarande ombesörjas af skogsstaten. 18 § stadgas, beträffande allmänning,
hvars vård och förvaltning öfvertagits af delägarna, att vederbörande skogstjänstemän
skola hålla uppsikt öfver iakttagandet af de i afseende å
skogshushållningen meddelade föreskrifter, och att, om försummelse
härutinnan finnes hafva ägt rum eller om å allmänningen sker större
afverkning, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, Eders Kungl. Maj :ts
befallningshafvande äger förordna, att allmänningen skall ställas under
skogsstatens vård och förvaltning.
I kap. V af förordningen, sådant detta kapitel lyder enligt nådiga
förordningen den 24 juli 1903, lämnas bestämmelser om skogar å allmänna
inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt.
Sådan skog må, där Kungl. Majd för visst fall så förordnar, ställas
under vård och förvaltning af skogsstaten. Eljest åligger det vederbörande
skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll öfver skogsskötsel^
och äger han att, om öfverträdelse af hushållningsplanen eller vanvård
af skogen äger rum, härom göra anmälan. Dylik anmälan kan föranleda
skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning.
Kap. VI af 1894 års förordning upptager föreskrifter om skogar
å krono- och allmänna inrättningars hemman, som innehafvas med stadgad
åborätt. Dessa skogar få i allmänhet endast användas till husbehof
och blott efter särskildt tillstånd af vederbörande myndighet till afsalu,
i hvilket fall äfven för dylik skog hushållningsplan skall fastställas af
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182. 5
domänstyrelsen, hvarjämte skogsstatens tjänstemän och kronobetjaningen
hafva att hålla tillsyn öfver planens iakttagande samt, där öfverträdelse
eller försummelse tinnes föreligga, göra anmälan. Särskilda bestämmelser
gälla med afseende å vissa hemman af ifrågavarande art inom do sex
norra länen.
Enär, såsom jag redan nämnt, 46 § af förordningen upptager
uttrycklig föreskrift, att, där ej fråga är om afverkning till husbehof,
all afverkning å de skogar, hvarom i bland annat kap. II stadgades,
skulle ske efter utsyning af jägmästare eller skogsbetjänt, har domänstyrelsen
i skrifvelse den 21 november 1908 till rikets öfverjägmästare
anmodat dessa tillse, att utsyning och stämpling i vederbörlig ordningägde
rum å samtliga häradsallmänningar, vare sig de stode under skogsstatens
eller allmänningsdelägarnas vård och förvaltning.
Då domän styrelsen sedermera år 1909 afgaf förslag till ny instruktion
för skogsstaten inkom styrelsen samtidigt med sin ofvan omförmälda
skrifvelse den 27 oktober 1909, däri styrelsen, bland annat, beträffande
46 § i 1894 års skogsordning anförde följande.
Af paragrafens affattning ansåge domänstyrelsen framgå, att utsyning
skulle ske, förutom å andra skogar, jämväl å häradsallmänningar,
vare sig de stode under skogsstatens eller under delägarnas vård och
förvaltning, samt å allmänna inrättningars hemman, både då de innehades
med stadgad åborätt och utan sådan åborätt, vare sig de stode
under skogsstatens förvaltning eller icke. Att sådan utsyning, som i
46 § sägs, skulle äga rum i fråga om skogar, som vore ställda under
skogsstatens vård och förvaltning, föranledde nu ej förslag till ändring.
Däremot ansåge styrelsen, att utsyning och stämpling genom skogsstatens
försorg icke borde kunna behöfva ske å häradsallmänningar, som stode
under delägarnes vård och förvaltning, å allmänna inrättningars hemman,
som icke innehades med stadgad åborätt och hvilkas skogar icke ställts
under skogsstatens vård och förvaltning, ej heller å sådana allmänna inrättningars
hemman, som innehades med stadgad åborätt.
I fråga om häradsallmänning, hvars vård och förvaltning öfvertagits
af delägarna, funnes enligt bestämmelserna i 7 § hushållningsplan
och reglemente fastställda. Jägmästaren skulle enligt 8 § hålla
uppsikt öfver att de i afseende på skogshushållningen meddelade föreskrifter
iakttoges. Funnes härutinnan försummelse hafva ägt rum och
företoges ej rättelse inom viss förelagd tid, eller skedde å allmänning
större afverkning, än enligt hushållningsplanen vore tillåtet, skulle allmänningen
ställas under skogsstatens vård och förvaltning. Garantier
Domänstyrelsen
den
27 oktober
1009.
6
Kung!. Maj:U Nåd. Proposition N:o 182.
funnes alltså för att skogshushållningen blefve väl tillgodosedd, utan
att utsyning skedde på i 46 § bestämdt sätt. Sådan utsyning syntes
ej heller förutsättas i 8 §, då däri ifrågasattes, att större afverkning
kunde ske än enligt hushållningsplanen vore tillåtet. Om meningen
vore, att träden skulle på sätt i 46 § sägs vara af skogstjänsteman eller
skogsbetjänt stämplade, förr än afverkning finge ske, borde detta sagts.
Påföljden för att mot bestämmelserna afverka ostämplade träd borde ock
blifvit större än för ett öfverskridande af hushållningsplanen. Det torde
ock bäst motsvara innebörden af att delägarna själfva handhade skogens
vård och förvaltning, att de därvid tillika ägde bestämma angående
trädens utmärkande före afverkningen. Missnöje från delägare i häradsallmänning,
hvilka själfva öfvertagit skogens vård och förvaltning, hade
ock försports därmed, att stämpling det oaktadt skulle ske enligt 46 §.
Äfven angående allmänna inrättningars hemman, som icke innehades
under stadgad åborätt, funnes fullt tillräckliga garantier för att afverkningen
skulle på rätt sätt utföras, utan att träden dessförinnan stämplades
genom skogsstatens försorg. Om öfverträdelse af hushållningsplan eller
vanvård af skogen förekomme, ägde nämligen jägmästaren anmäla detta
för domänstyrelsen, som, förutom annat, kunde göra framställning om
skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning. Något sådant
fall hade emellertid hittills icke förekommit.
Beträffande slutligen skogar å krono- samt allmänna inrättningars
hemman, som innehades med stadgad åborätt, ville styrelsen erinra därom,
att förordningen icke förutsatte dessas ställande under skogsstatens vård
och förvaltning, utan allenast deras ställande under viss tillsyn af skogsstatens
tjänstemän och kronobetjäningen, då åbo erhållit rätt begagna
skogen till afsalu enligt fastställd hushållningsplan. Följden af öfverträdelse
af denna plan kunde blifva, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillsvidare förbjöde skogens begagnande annorledes än till husbehof.
Endast angående de kronohemmans åbor samt nyhemmans- och
nybyggesinnehafvare i de sex norra länen tillkommande skogar torde
fortfarande höra ifrågakomma, att utsyning af saluvirke skulle ske genom
skogsstatens försorg; men då dessa skogar vore särskildt angifna i 46 §
torde i sistnämnda paragraf någon hänvisning till kap. VI icke behöfva göras.
Då det vore af betydelse, att skogsstatens personal icke i andra
fall, än som befunnes vara nödiga, upptoges af utsyningsarbeten å allmänna
skogar, ville styrelsen med stöd af hvad nu framhållits hemställa,
att första stycket af 46 § skogsordning^ måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
»A alla skogar, hvarom stadgas i kap. I, III och IV, samt å
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
sådana under kap. II och V omförmälda skogar, hvilka stå under skogsstatens
vård och förvaltning, äfvensom å kronohemmans — — — —
till husbehof».
-Tönåkers härads allmänningsstyrelses ofvan nämnda skrifvelse den
3 december 1909 afser de i 46 § förekommande bestämmelser angående
häradsallmänningar och har allmänningsstyrelsen påkallat Eders Kung!
Maj:ts åtgärd till förekommande af att utsyning af skogsstaten för
framtiden skulle kräfves beträffande sådana allmänningar, hvilka vårdas
och förvaltas af delägarna. I berörda skrifvelse anför allmänningsstyrelsen,
bland annat, följande.
Domänstyrelsen hade i skrifvelsen den 21 november 1908, under
åberopande af 46 § i förordningen den 26 januari 1894, anmodat öfverjägmästarna
tillse, att utsyning och stämpling i vederbörlig ordning ägde
rum å samtliga häradsallmänningar, vare sig de stode under skogsstatens
eller allmänningsdelägarnas förvaltning och vård.
Genom denna skrifvelse hade ändring skett i den dittills tillämpade
praxis angående skötseln af häradsallmänningar, som stode under
delägarnas vård och förvaltning, och komme således utsyning att
hädanefter fordras för hvarje, om än aldrig så obetydlig afverkning å
dylika allmänningar.
Stadgandet i 7 § af ifrågavarande förordning, att delägarna i
häradsallmänning vore berättigade att själfva öfvertaga dess vård och
förvaltning, vore emellertid så vidtomfattande, att det ovillkorligen
måste afse jämväl att medföra befogenhet för delägarna att vidtaga den
viktigaste af alla förvaltningsåtgärder, utsyningen. Af andra stadgande!!
i samma kapitel framginge ock, att detta varit lagens mening. Det generella
stadgandet i 46 §, att all afverkning till afsalu å allmänna skogar
skulle ske efter utsyning af jägmästare eller skogsbetjänt, torde hafva
fått sin omfattande lydelse genom förbiseende. För öfrigt vore det,
beträffande tolkningen af förordningens föreskrifter, riktigare att låta
dess speciella bestämmelser förklara och eventuellt begränsa de allmänna
stadgandena än att låta ett allmänt stadgande förrycka den i
och för sig alldeles tydliga innebörden af en viss specialbestämmelse.
Hvad anginge frågan om lämpligheten af utsyningstvång, ville
allmänningsstyrelsen framhålla, att sådant tvång ingalunda vore från
skogsvårdssynpunkt önskvärdt utan tvärtom kunde blifva till verkligt
hinder för ett rationellt nyttjande af skogen. Det detaljerade beroendet
åt skogsstaten verkade naturligtvis alltid tyngande på förvaltningen,
som härigenom lättare blefve slentrianmessig, samt vore ägnadt att motverka
det enda verkligt tillfredsställande sättet för de större allmän
-
Jönåken
härade
allmänning».
styrelse.
8
Domänstyrelsen
den IS
december
1909.
Departements
chefen.
Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 182.
ningarnas skötsel, nämligen anställandet af särskilt fackutbildade skogschefer.
Äfven från ekonomisk synpunkt vore utsyningstvånget mycket
beklagligt. I följd af detsamma blefve nämligen den viktiga möjligheten
att inom hushållningsplanens ram lämpa afverkningarna efter
konjunkturerna på marknaden fullständigt beroende på revirförvaltarens
tid och intresse, hvithet måste vara mindre gynnsamt, enär dessa tjänstemän
vore strängt upptagna af andra tjänsteåligganden. Äfven måste
utsyningstvånget betraktas såsom ett onödigt slöseri med jägmästarnas
krafter. Fullt betryggande garanti mot allmänningarnas vanskötsel
torde nämligen förefinnas det förutan. Hushållningsplanerna vore ju
så detaljerade, att de icke lämnade rum för någon farlig rörelsefrihet,
och deras riktiga efterlefnad kunde förvisso kontrolleras på ett tillfredsställande
sätt utan ulsyningstvång, helst jägmästarna efter detsammas
afskaffande finge väsentligt ökad tid för sin kontrollerande verksamhet.
Något fall af vanvård beträffande häradsallmänning hade icke heller,
allmänningsstyrelsen veterligen, förekommit under den tid, då utsyningstvång
ej ansetts föreligga.
Allmänningsstyrelsen hemställde alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte
antingen afgifva förklaring, att 46 § i förordningen den 26 januari 1894
icke borde så tolkas, att det däri stadgade utsyningstvång afsåge häradsallmänningar,
som stode under delägarnas vård och förvaltning, eller
ock gå i författning om sådan ändring af berörda §, att densamma ej
vidare kunde tolkas på nämnda sätt.
Domänstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 15 december 1909
i anledning af allmänningsstyrelsens omförmälda framställning uppgifvit,
att domänstyrelsens skrifvelse den 21 november 1908 aflåtits till förekommande
af, att bestämmelserna rörande utsyning blefve tillämpade
olika inom olika revir, äfvensom erinrat om sitt förut afgifna förslag
till ändring i 46 § af förordningen den 26 januari 1894.
Att den i 46 § i nu ifrågavarande förordning upptagna uttryckliga
bestämmelsen om utsyningstvång å alla de med förordningens kap. II,
Y och VI afsedda skogar svårligen låter sig förenas med ordalydelsen
i staagandena uti nämnda tre kapitel, synes mig uppenbart.
Hvad till en början häradsallmänningarna beträffar, synas de
i kap. II, §§ 7, 8 och 9 meddelade bestämmelserna gifva vid handen,
att, där häradsallmännings vård och förvaltning öfvertagits af delägarna,
skogsstatens befattning med allmänningen är inskränkt till
att hålla uppsikt öfver iakttagandet af de beträffande skogshushållningen
meddelade föreskrifter, under det att delägarna få själfva
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
handhafva skogshushållningen och äro skyldiga följa omförmälda föreskrifter,
vid äfventyr att allmänningens vård och förvaltning åter kommer
att öfvertagas af skogsstaten. Sålunda synas bestämmelserna i kap.
II icke gärna kunna tolkas sålunda, att utverkning å allmänning,
som vårdas och förvaltas af delägarna, ej får ske utan föregående
utsyning af jägmästare eller skogsbetjänt. Före utfärdandet af domänstyrelsens
ofvan berörda cirkulärskrifvelse den 21 november 1908
lärer ej heller utsyning genom skogsstatens försorg å sådana allmänningar,
hvarom nu är fråga, hafva förekommit.
Äfven förarbetena till förordningen den 26 januari 1894 gifva stöd
för den nu af mig uttalade uppfattning rörande innebörden af bestämmelserna
i kap. II af förordningen. I det förslag, som först utarbetades
och remitterades till vederbörande för granskning, motsvarades förordningens
uttryck »vård och förvaltning» i 7, 8 och 9 §§ af orden »bevakning
och skötsel», likasom förhållandet var i 1866 års förordning.
Den nuvarande lydelsen erhöllo samma §§ först i ett af domänstyrelsen
upprättadt förslag till författning i ämnet, och anförde domänstyrelsen
beträffande detta förslag följande:
»I §§ 7? 8 och 9 är uttrycket »bevakning och skötsel» utbytt mot
»vård och förvaltning», enär med »bevakning och skötsel» afses, i fråga
om allmänningsdelägares åtgärd med allmänning, hvad som motsvaras
af skogsstatens arbete å sådan allmänning, när den är ställd under dess
vård och förvaltning, och enär det genom de olika uttrycken på samma
sak uppstått förvecklingar, så att, för att anföra ett exempel, en häradsrätt
funnit det af nuvarande ordalydelse framgå, att en allmänning på
samma gång kan stå under skogsstatens vård och förvaltning och allmänningsdelägarnas
bevakning och skötsel.»
I fråga därefter om de i kap. V omförmälda skogar å allmänna
inrättningars hemman, som icke innehafvas med stadgad åborätt, torde,
att döma efter ordalagen i detta kapitels föreskrifter, den tillsyn och
kontroll, som det tillkommer vederbörande skogstjänsteman att utöfva,
därest skogen icke står under vård och förvaltning af skogsstaten, ej
kunna afse en så specifik åtgärd som utsyning, hvilken ju utgör ett
moment i skogens förvaltning. Beträffande afverkningens riktiga utförande
linnes ju ock tillräcklig garanti genom omförmälda stadganden
rörande tillsyn och kontroll samt påföljd för öfverträdelse af hushållningsplanen,
hvadan något behof af utsyning genom skogsstatens försorg
uppenbarligen ej föreligger.
Hvad slutligen angår de i kap. VI af 1894 års förordning upptagna
föreskrifter om skogar i krono- och allmänna inrättningars hemman,
Bihang till Piksd. prat. 1911, 1 Sami. 1 Afd, 124 Höft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 182.
som innehafvas med stadgad åborätt, gifva dessa stadganden, frånsedt
de särskilda bestämmelser, som gälla med afseende å vissa hemman af
ifrågavarande art inom de sex norra länen, ej anledning antaga, att utsyning
genom skogsstatens försorg skulle i något fall kräfvas för afverkning
å sådan skog, utan synas snarare gifva vid handen, att åbon
äger uteslutande handhafva afverkningen.
Under nu angifna förhållanden och med hänsyn särskildt till hvad
domänstyrelsen i sin skrifvelse den 27 oktober 1909 anfört, synes det
mig vara af vikt, att gifva 46 § sådan affattning, att däraf tydligen framgår,
att utsyning genom skogsstatens försorg icke skall erfordras vare
sig å sådana häradsallmänningar eller skogar till de i kap. V afsedda
hemman, som icke stå under skogsstatens vård och förvaltning, eller å
skogarna till åbohemman inom södra och mellersta Sverige. Från
skogsvårdssynpunkt torde dylik utsyning icke vara erforderlig och
det lärer i alla händelser vara att anse såsom lämpligt, att skogsstatens
förvaltande och bevakande personal icke vid sidan af sina allt mer kräfvande
åligganden i öfrigt jämväl betungas med utsyningsförrättningar å
områden, där sådana förrättningar icke äro att anse såsom oumbärliga.
Beträffande paragrafens affattning har jag i hufvudsak intet att erinra
mot den af domänstyrelsen föreslagna lydelsen, och har jag i nära
öfverensstämmelse härmed låtit uppgöra förslag till ändrad lydelse af
berörda paragraf.
Sedan det sålunda uppgjorda förslaget, som skulle biläggas protokollet,
blifvit uppläst, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga detta förslag.
Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets öfriga ledamöter instämde, täcktes Hans
Maj:t Konungen bifalla samt förordnade, att nådig
proposition i enlighet härmed skulle till Riksdagen aflåtas
af lydelse, bilaga . . . till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Herman Schlytern.