I

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

1

N:o

172.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
af sackar in m. m.; gifven Stockholms slott den 10 mars
1911.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
af sackarin in. in.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Carl Sivartz.

Bihang till Riksd. prot. 1911. 1 Samt. 1 Afl. 116 Käft. (N;o 172.) 1

q

Klingl. Majds Nåd. Proposition N:o 172.

Förslag

till

Förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
af sackarin m. in.

1 §.

Med sackarin förstås i denna förordning alla konstgjorda ämnen,
hvilka kunna användas som sötmedel och hafva högre sötma än raffineradt
rör- eller betsocker men icke motsvarande näringsvärde.

Förutom i fall, som i 3, 4 och 5 §§ stadgas, är det förbjudet

a) att till riket införa sackarin och sackarinhaltiga närings- och
njutningsmedel;

b) att tillverka sackarin;

c) att vid yrkesmässig tillverkning af närings- och njutningsmedel
tillsätta sackarin; samt

d) att till salu hålla eller utlämna sackarin och sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel.

3 8.

Sackarin må af apotek sföreståndare i riket införas.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 172.

4 §•

Inom landet må tillverkning af sackarin äga rum under de
villkor och den kontroll, Kungl. Maj:t för hvarje särskildt fall föreskrifver;
dock må den tillverkade varan, såvidt den ej blifver föremål
för utförsel, endast försäljas eller utlämnas till apoteksföreståndare.

5 S.

Sackarin må hållas till salu å apotek samt därifrån försäljas eller
utlämnas, dock icke annorledes än:

a) till föreståndare för annan apoteksinrättning mot hans egenhändiga
kvitto;

b) för medicinskt ändamål till namngifven person på af behörig
läkare, tandläkare eller veterinär i föreskrifven form utfärdadt och
företedt originalrecept; och skall den erhållna mängden sackarin kvitteras
af mottagaren vid hvarje expedition af receptet;

c) i sackarintabletter af på sin höjd 110-faldig sötma, i originalförpackning
(glasrör) från fabrik eller apotek, till ett antal hvarje
gång af högst 100 stycken, innehållande tillsammans ej öfver 1,6 gram
rent sackarin, mot rekvirentens egenhändigt undertecknade, daterade
kvitto, hvarvid recept ej erfordras;

d) för vetenskapligt ändamål på rekvisition af föreståndare för

vetenskaplig institution, lydande under någon af rikets akademier

eller högskolor, eller ock

annan vetenskaplig institution eller offentligt undersökningslaboratorium,
som åtnjuter understöd af stat eller kommun;

och skola dylika rekvisitioner vara försedda med rekvirentens
egenhändiga namnteckning samt, med utsättande af år och dag, af
honom personligen kvitterade;

e) till fabrikant, som af kommerskollegium erhållit tillståndsbevis
att för tillverkning af andra varor än närings- och njutningsmedel
från visst apotek inköpa sackarin, mot rekvirentens egenhändigt
undertecknade, daterade kvitto, hvarvid för hvarje gång skall å tillståndsbeviset
antecknas den utlämnade mängden sackarin och dagen för
utlämnandet, bestyrkt genom apoteksföreståndarens egenhändiga namn -

4

Kungl. Majits Nåd. Proposition No 172.

teckning. Sådant tillståndsbevis må endast för ett år i sänder utfärdas
oclx skall innehålla uppgift på den största mängd sackarin, som under
nämnda tid må inköpas.

6 §•

Den, som till riket inför eller försöker att dit införa sackarin
utan att vara därtill berättigad, äfvensom den, som inför eller försöker
införa sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel, böte från och med
20 till och med 500 kronor och hafve förbrutit varan.

7 §■

1. Idkar någon tillverkning af sackarin utan att vara därtill
berättigad eller tillsätter någon sackarin vid yrkesmässig tillverkning
af närings- och njutningsmedel, böte från och med 50 till och med
500 kronor och hafve förbrutit den olofligen tillverkade varan.

2. Bryter den, som enligt 4 § fått tillstånd att tillverka sackarin,
mot de för sådan tillverkning föreskrifna villkor eller försäljer eller
utlämnar han den tillverkade varan inom landet till annan än apoteksföreståndare,
böte från och med 50 till och med 500 kronor.

8 §•

1. Den, som håller till salu, säljer eller utlämnar sackarin utan
att vara därtill berättigad, äfvensom den, som idkar försäljning af
närings- och njutningsmedel, tillsatta med sackarin, böte från och med
100 till och med 500 kronor och hafve förbrutit det sackarin och de
sackarinhaltiga varor, som af honom innehafvas.

2. Bryter den, som enligt 5 § är berättigad att sälja eller utlämna
sackarin, mot föreskrifterna i samma §, böte från och med 50
till och med 500 kronor.

B. Finnes medhjälpare å apoteksinrättning saker till förseelse,
som i mom. 2 sägs, böte i enlighet med hvad där stadgas, och vare
apoteksföreståndaren, där han icke pröfvas delaktig i öfverträdelsen,
fri från ansvar.

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 172.

5

9 §.

Beträdes någon med att innehafva sackarin utan att kunna visa
behörig åtkomst därtill enligt de vid tiden för dess anskaffande gällande
stadgande^ böte från och med 5 till och med 50 kronor och hafve
förbrutit varan.

10 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han
lagligen varder förvunnen härtill, för hvarje gång stämning utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter, som äro stadgade för sådan förbrytelse.

11 §■

1. Allmän åklagare skall, då enligt denna förordning vara är
att anse såsom förbruten, verkställa beslag därå.

2. Tulltjänsteman åligger att, då införsel af sackarin eller sackarinhaltiga
varor befinnes ske i strid mot denna förordnings föreskrifter,
belägga varan med beslag.

12 §.

Åtal för öfverträdelse af föreskrifterna i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol och utföres af allmän åklagare.

13 §.

1. Böter, som ådömas enligt denna förordning, äfvensom det
för förbrutet gods erhållna belopp, därest detsamma varder försåldt,
tillfälle med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.
Är åklagaren icke tillika beslagare, tage denne hälften af åklagarens
andel.

2. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de efter
allmän strafflag.

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

14 §.

De närmare föreskrifter, hvilka, utöfver livad denna förordning
innehåller, må erfordras för tillsyn å efterlefnaden af densamma, meddelas
af konungen.

den

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med

Kung!. Maj.-ts Nåd. Proposition No 172.

7

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Kommgen i statsrådet å Stockholms slott den 10
mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube
Statsråden: Hederstierna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

yon Sydow,

von Krusenstierna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde vidare:

Med ^hänledande af särskilda vid 1902 års Riksdag af Hj. Sjövall Riksdagens
och H. Pantzarhielm inom Andra kammaren väckta motioner anhöll ^Z^iso»
Riksdagen i skrifvelse den 20 maj 1902 — under framhållande af att,
såväl af statsfinansiella skäl som af hänsyn till industriens och jordbrukets
berättigade intressen samt i ändamål att skydda allmänheten
mot förfalskning af närings- och njutningsmedel, statsmakterna borde
vidtaga åtgärder beträffande rörelsen med sackarin och andra artificiella
sötämnen — att Kungl. Magt måtte låta utreda, hvilka särskilda
åtgärder beträffande importen af och rörelsen med artificiella sötämnen

Kommerskollegiura.

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

borde vidtagas, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag till de
närmare bestämmelser, hvartill denna utredning kunde föranleda.

I anledning häraf anbefallde Kungl. Magt kommerskollegium
att verkställa den sålunda begärda utredningen, med rätt för kollegium
att för utredningens åstadkommande anlita biträde af sakkunniga
personer, samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i

ämnet. . .

Sedan kommerskollegium genom sakkunnig person låtit prötva
metoderna för påvisande af sackarin i konsumtionsvaror samt från eu
annan sakkunnig, professorn vid tekniska högskolan P. Klason, efter
anmodan erhållit ett preliminärt förslag till föreskrifter i förevarande
fråga, framlade kollegium med underdånig skrifvelse den 29 december
1903 motiveradt förslag till sackarinlag.

Öfver detta förslag afgaf medicinalstyrelsen, efter att hafva inhämtat
yttrande från apotekaresocietetens direktion, den 23 september 1904
infordradt underdånigt utlåtande, hvar jämte svenska teknologförenmgens
afdelning för kemi och bergsvetenskap, som till diskussion förehaft
kommerskollegii berörda förslag, till Kungl. Maj:t öfversändt det rörande

diskussionen förda protokollet. .

I sin underdåniga skrifvelse — för hvars innehåll jag liar endast
i största korthet skall redogöra, då kommerskollegii utredning i det
väsentliga blifvit tillgodogjord i det utlåtande, som af kontrollstyrelsen
i ärendet afgifvits och hvilket jag längre fram kommer att mera utförligt
beröra — har kollegium, bland annat, lämnat en redogörelse för resultatet
af verkställda undersökningar rörande förekomsten af sackarin
eller andra artificiella sötämnen i näringsmedel här i landet. Denna
utredning har emellertid, då kollegium ansett de i Pantzarhielms berörda
motion omförmälda undersökningar, till Indika jag äfven anhaller fa
hänvisa, vara tillräckligt belysande i fråga om sackarinets användning
inom landet i svagdricka och andra läskedrycker, inskränkts till att
omfatta endast sackarinets förekomst i sötsaker och bakverk. Af denna
undersökning, som verkställts af ett flertal handels- och stadskemistålsamt
föreståndare för kemiska stationer, inhämtas, att icke något enda
af de undersökta profven innehållit sackarin eller annat artificiellt sötämne.
Eu sammanfattning af resultatet af den utredning, som vunnits
rörande de artificiella sötämnenas användning i vårt land, utvisade alltså,
framhåller kollegium, att dylika ämnen i afse värd man begagnades vid
tillverkningen af läskedrycker, samt att särskild^ i fråga om svagdricka -tillverkningen användningen därvid af sackarin syntes vara betydlig,

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

men att däremot artificiella sötämnen, i motsats till livad som antagits,
endast undantagsvis förekomme i konditorivaror och bakverk.

Sedan kommerskollegium därefter redogjort för det af professor
Klason utarbetade förslag till förordning i ämnet, anför kollegium, att
kollegium, med hänsyn till hvad under ärendets behandling inom såväl
Riksdagen som hos kollegium förekommit, ansåge, att omständigheterna
kräfde, att särskilda åtgärder beträffande importen af och rörelsen med
artificiella sötämnen snarast vidtoges. Det torde nämligen vara ovedersägligt,
att under de senaste åren sackarin i vårt land fått en vidsträckt
användning vid tillverkning af närings- och njutningsmedel, företrädesvis
af malt- och läskedrycker, och att till följd däraf såväl allmänheten
i stor utsträckning blifvit förledd att köpa och förtära dylika varor,
Indika i afseende på näringsvärde varit af vida sämre beskaffenhet än
hvad de af köparen ansetts vara och måst betalas med ett pris, långt
öfver deras verkliga värde, som ock sackarinet därigenom på ett otillbörligt
sätt konkurrerat med det vanliga sockret och menligt inverkat
på både sockerindustrien och landtbruket samt icke oväsentligt nedsatt
statens inkomst af accisen på hvitbetor.

Visserligen hade genom föreskrifterna uti nådiga förordningen angående
tillverkning och beskattning af maltdrycker den 17 juni 1903
eu förändring uti dessa förhållanden inträdt i det att förbud utfärdats
för användande af, bland annat, sackarin vid tillverkning af sådana
drycker, och syntes också importen af sackarin hafva under nämnda år
väsentligt förminskats i jämförelse med förhållandena under år 1902. I betraktande
af såväl sackarinets stora sötförmåga och de relativt små kvantiteter
af denna vara, hvilka till följd däraf skulle vid en dylik tillverkning
erfordras, som ock den lätthet, hvarmed sackarin nu kunde anskaffas,
torde emellertid kontrollen å efterlefnad en af denna förordnings
föreskrifter blifva i sådant hänseende särdeles svår, och, för att densamma
skulle blifva verkligt effektiv, torde det jämväl vara nödigt att
åtkomsten af sackarin väsentligen försvårades, en åtgärd som, enligt
kollegii förmenande, helt visst skulle kunna vidtagas, utan att det därföre
skulle blifva nödigt att träda de medicinska och vetenskapliga intressena
för sackarinets användning för nära.

Beträffande innehållet och omfattningen af de bestämmelser, som
för detta ändamål skulle blifva erforderliga, ansåge sig kollegium kunna
i hufvudsak ansluta sig till det förslag, som i detta hänseende af
professor Klason afgifvits.

Enligt detta skulle sackarin, hvarmed förstodes alla konstgjorda
sötämnen, som kunde användas såsom sötmedel, men saknade näringsBihang
till Riksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 116 Höft. 2

Medicinalstyrelsens

utlåtande den
28 september
1904.

10 Kungl. Ma) ds Nåd. Proposition N:o 172.

värde, icke få till landet införas af andra än apoteksföreståndare livarjämte
tillverkare inom landet endast till apoteksföreståndare skulle få försälja eller
utlämna sina varor. Från apoteksinrättning skulle sackarinhaltiga läkemedel
och sackarin blott få försäljas eller utlämnas till antingen personer,
som på grund af sjukdom vore i behof häraf, eller till föreståndare
för sjukhus, eller slutligen för vetenskapligt ändamål till kemiskt
laboratorium. För åstadkommande af nödig kontroll vore vidare stränga
föreskrifter i sådant syfte meddelade.

Med ledning af verkställda beräkningar har slutligen kollegium
hemställt att, om de af kollegium uppgjorda bestämmelserna i ämnet
blefve i hufvudsak godkända och fastställda till efterlefnad, sackarin
måtte vid införsel i riket beläggas med en tullsats af 20 kronor per
kilogram, äfvensom att vid ett eventuellt tillstånd till inhemsk tillverkning
af sackarin måtte bestämmas en tillverkningsskatt af enahanda belopp.
Då det förslag till föreskrifter i ämnet, jag ämnar förelägga Eders Kungl.
Maj: t till godkännande, utarbetats under förutsättning att sackarin blefve
tullfritt, har jag ansett det vara tillfyllest att här endast omnämna
ifrågavarande beräkningar.

Medicinalstyrelsen, som ansett sig icke böra inlåta sig på frågan
om behofvet eller lämpligheten af särskilda bestämmelser rörande importen
af och rörelsen med artificiella sötämnen ur annan synpunkt än
den sanitära, har i sitt omförmälda den 23 september 1904 afgifna utlåtande
beträffande sackarinets hälsomenlighet åberopat ett af styrelsen
till vederbörande utskott vid 1902 års Riksdag i frågan afgifvet yttrande
samt därjämte mot kollegii förslag till bestämmelser i ämnet framställt
vissa erinringar, därvid i fråga om hvad i författningen skulle förstås
med sackarin styrelsen anfört, att huruvida i handeln förekommande
konstgjorda sötämnen helt och hållet saknade näringsvärde icke torde
vara på experimentell väg fastställdt. Ännu mindre visste man, om icke
förr eller senare något konstgjord! sötämne komme att framställas,
hvilket, utan att i näringsvärde kunna likställas med socker, likväl i viss
grad ägde näringsvärde. Uttrycket syntes alltså vara godtyckligt valdt
och dessutom ägnadt att föranleda missförstånd.

I likhet med apotekaresocietetens direktion och svenska teknologfi
ironi ngen s afdelning för kemi och bergsvetenskap har medicinalstyrelsen
därjämte ansett sig böra afstyrka, att tull åsattes sackarin eller sackarinhaltiga
ämnen. Såsom skäl härför har styrelsen framhållit, att, därest
artificiella sötämnens användande i närings- och njutningsmedel komme
att förbjudas, blefve importen af dessa varor uppenbarligen så ringa, att

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

statens inkomst på en eventuell tull å desamma icke skulle blifva
nämnvärd. Och under samma förutsättning skulle ju sackarinet upphöra
att konkurrera med det vanliga sockret, vid hvithet förhållande
tullen tillika syntes vara obehöflig. För framtiden skulle sackarinet
blifva helt och hållet en apoteksvara, och då tull icke vore åsatt apoteksvaror
för att icke onödigtvis fördyra desamma, syntes samma princip
böra tillämpas å förevarande apoteksvara, synnerligast som Riksdagens
Andra kammare för icke länge sedan bestämdt uttalat sig mot hvarje
fördyrande af våra läkemedel.

Sedan därefter från svenska bryggareföreningen till Eders Ivungl.
Maj:t inkommit en framställning om åtgärders vidtagande för reglering
af rörelsen med sackarin och andra artificiella sötmedel, infordrades genom
nådig remiss utlåtande i ärendet från kontrollstyrelsen.

I sitt i anledning häraf afgifna utlåtande erinrar kontrollstyrelsen
till eu början, att redan år 1903 ett betydande steg till inskränkning i
sackarinets användning tagits i och genom förordningen den 17 juni 1903
angående tillverkning och beskattning af maltdrycker, hvars bestämmelser
därom ännu gällde och åt erfunnes i förordningen af den 7 augusti
1907 i dess 20 och 28 §§, hvilken senare i 2 mom. stadgade:

»I skattefritt bryggeri må vid tillverkning af svagdricka ej användas
sackarin eller liknande sötämne, och må dylikt ej finnas i bryggeriet
eller därtill hörande lägenheter».

I förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och
Öl stadgades i 3 §: »Vin eller Öl, som är försatt med något för hälsan

skadligt ämne eller med sackarin, får ej hållas till salu», och slutligen
förekomme i förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af
tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka följande stadgande i 7 §:
»att drickat ej må vara försatt med något för hälsan skadligt ämne eller
med sackarin».

Kontrollstyrelsen anför därefter, att kommerskollegii utredning
hade gifvit vid handen, att sackarin vid den tiden (1902—1903) mycket
användes i svagdricka och läskedrycker, däremot endast undantagsvis i
konditorivaror och bakverk. Sedan genom ofvannämnda förordningar
den 17 juni 1903 och den 9 juni 1905 användning af sackarin i vin,
öl och svagdricka blifvit vid bötesstraff förbjuden, återstode dess användning
till läskedrycker, hvilken ännu syntes pågå i stor omfattning.
Läskedryckstillverkningen bedrefves såväl vid själfständiga, uteslutande
därför afsedda fabriker, som vid bryggerier, både skattepliktiga och skattefria;
och hade svenska bryggareföreningen med rätta framhållit, att,

Kontrollstyrelsen.
.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 172.

emedan sackarin ej finge finnas i bryggerier eller därtill hörande lägenheter,
de läskedryckstillverkande bryggerierna intoge en ogynnsam ställning
i konkurrensen med de själfständiga läskedrycksfabrikerna, hvilka
såsom försötningsmedel kunde använda det billiga sackarinet.

I Sverige tillverkades ej sackarin, och den från utlandet importerade
mängden däraf hade enligt uppgifter från tullverket följande
värden i runda tal:

ir

1898 ............

............ 69,800

kronor

))

1899 ............

........... 166,600

»

))

1900 ............

............ 86,400

»

))

1901 ............

............ 87,300

»

))

1902 ............

............ 115,900

»

))

1903 ............

............. 58,000

))

1904 ...........

............ 2,706

»

»

1905 ..........

.......... 7,681

»

1906 ............

........... 24,427

»

»

1907 .........

.......... 35,235

» 3,915 kilogram

))

1908 ............

............ 33,597

» 3,733 )>

))

1909 ............

............ 33,543

» 3,727 »

Först med 1907 hade i tullverket antecknats icke blott värdet
utan också mängden af det importerade sackarinet, hvilket i tulltaxan
hörde under rubriken: apoteksvaror.

Sackarinets sötma uppskattades, alltefter beskaffenheten något olika,
från 400 till 500 gånger sockrets och torde kunna antagas till 450
gånger. Under åren 1907, 1908 och 1909 importerades 3,700 å 3,900
kilogram, och häraf torde minst 3,500 kilogram hafva förbrukats inom
industrien, medan återstoden torde erfordrats för medicinskt behof. Med
en sötma af 450 gånger sockrets motsvarade 3,500 kilogram sackarin
1,575,000 kilogram socker, som undandroges landets sockerindustri, och
hvarå skatten, efter 15 öre per kilogram, skulle utgöra 236,250 kronor.

Enligt den erfarenhet, som vunnits genom kommerskollegii och
senare utredningar, användes sackarin numera så godt som uteslutande
till läskedrycker, och det torde med skäl kunna ifrågasättas, om icke
ett förbud mot användning af sackarin skulle vara till gagn för den del
af allmänheten, som konsumerade dylika.

Efter att med afseende på sackarinets hälsofarlighet hafva erinrat
om, att medicinalstyrelsen i sitt utlåtande den 15 mars 1902 till det
Andra kammarens tillfälliga utskott, som vid denna Riksdag behandlade

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

sackarinfrågan, uttalat som sin mening, att sackarin ej vore att betrakta
som hälsomenligt, samt tillika redogjort för de skilda uppfattningarna
i utlandet om sackarinets skadlighet, framhåller kontrollstyrelsen,
att, då meningarna om sackarinets direkta hälsovådlighet tycktes vara
delade, talade detta för att denna ej kunde vara af större betydelse. En
lagstiftningsåtgärd, innebärande totalt förbud mot användningen af sackarin,
torde därför ej kunna grundas uteslutande härpå. Men ur allmän
sundhetssynpunkt kunde dock användningen af sackarin blifva indirekt
hälsovådlig, i samma mån det komme att undantränga sockret vid tillredning
af drycker och lifsmedel. Sackarinet saknade nämligen allt näringsvärde,
och dess billiga pris måste i många fall leda till dess föredragande
framför sockret, helst som den stora allmänheten i sockret endast
såge ett sötmedel, en krydda, och förbisåge dess, isynnerhet i senare
tider erkända, stora betydelse som näringsmedel. De mindre bemedlade,
för hvilka prisbilligheten ofta vore af afgörande betydelse, gånge härigenom
miste om sockret och finge i stället det i näringshänseende värdelösa
och i sanitärt hänseende ej alldeles oskadliga sackarinet.

Angående denna indirekta hälsovådlighet påvisar kontrollstyrelsen,
att på densamma vore den danska sackarinlagstiftningen grundad, samt
att den äfven bidragit till lagligt ordnande af handeln med konstgjorda
sötmedel i Tyskland, i hvars näringslagstiftning liksom i Österrikes
hvarje användning af konstgjorda sötmedel i saluhållna närings- och njutningsmedel,
utan tillkännagifvande därom, ansåges såsom förfalskning.

Af de på senare tiden gjorda undersökningar framginge otvetydigt,
att i vårt land bedrefves en omfattande tillverkning af läskedrycker, i
hvilka sackarin utan någon som helst deklaration användes som hufvudsakligt
sötmedel, och konsumtionen af dylika läskedrycker, hvilkas verkliga
värde på intet sätt motsvarade deras pris, vore för närvarande stadd
i stark ökning. Dessa förhållanden syntes med nödvändighet fordra ett
ingripande från statsmakternas sida såväl till skydd för allmänheten som
till förebyggande af den illojala konkurrens, för hvilken de bättre alstren
af denna industri vore utsatta från de med sackarin arbetande läskedrycksfabrikernas
sida. Af samma skäl som det läge i statens intresse
att förhindra användningen af surrogat för malt, borde det vara i dess
intresse att förbjuda surrogat för socker.

Att det under nuvarande förhållanden, d. v. s. med förbud mot sackarins
användning i maltdrycker men i öfrigt med frånvaron af en verklig
sackarinlag, vore svårt, att icke säga omöjligt, att genomföra förbudet
mot sackarinets användning i maltdrycker, särskildt svagdricka, fram -

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

ginge däraf, att sackarin alltemellanåt anträffades i de prof, som tillsyningsmännen
vid svagdricksbryggerierna vore skyldiga att insända till
kontrollstyrelsen, när smak eller andra omständigheter läte misstänka
en tillsats af sackarin. Det förekomme dock mera sällan, att en sådan
tillsats gjordes i själfva bryggeriet, hvaremot det vore allmänt bekant,
att förbudet i stor utsträckning kringginges på det sättet, att köparen
utan ersättning erhölle af bryggaren ett litet paket sackarin till att efter
behof söta drickat.

Såsom förut omnämnts hade importen af sackarin under de senare
åren utgjort omkring 3,800 kilogram, men denna siffra betecknade säkerligen
icke på långt när den verkliga förbrukningen inom landet, ty dels
torde det för läskedrycksfabrikanter och andra ej möta svårigheter att
direkt från utlandet få sig tillsända smärre postpaket med sackarin t. ex.
under namn af »prof utan värde», dels förekomme under namn af »kristallessens»
en lösning af sackarin, hvilken ej heller torde gå genom apoteken,
utan direkt genom reseagenter erbjödes fabrikanterna. Äfven andra sätt,
såsom uppblandning med socker eller sirap, kunde tänkas använda för
att kringgå apoteken. Med ett ord, många skäl talade för, att den i
tullverket på apoteksvaror registrerade mängden sackarin blott vore en
del af den verkligen importerade, som sålunda undandroge sig all noggrannare
beräkning. Om man ansloge den till det dubbla mot den
registrerade, både man säkerligen ej satt den för högt. Med en sackarinmängd
af 7,000 kilogram kunde man vid eu sötma af 450 gånger
sockrets ersätta 3,150,000 kilogram socker, motsvarande, efter 15 öre
per kilogram, en skattesumma af 472,500 kronor. Genom sackarinimporten,
hvilken ej gåfve staten någon behållning, gånge staten sålunda
miste om närmare V3 miljon kronor i sockerskatt. Den lilla mängd
sackarin, som åtginge till medicinska ändamål, hade härvid lämnats
utan afseende.

Kontrollstyrelsen bär vidare lämnat en utförlig redogörelse för
sackarinlagstiftningen i Österrike-Ungern, Frankrike, Tyskland och Danmark.
Då emellertid denna redogörelse, hvad de tre förstnämnda länderna
beträffar, innehåller föga utöfver hvad som därom finnes intaget
i vederbörande motioner och utskottsbetänkande i frågan vid 1902 års
Riksdag, skall jag här endast uppehålla mig vid kontrollstyrelsens utredning
rörande hithörande bestämmelser i Tyskland och Danmark,
hvilken utredning torde få såsom bilaga vidfogas detta protokoll.

Departementschefen uppläste därpå kontrollstyrelsens ifrågavarande
redogörelse samt yttrade härefter:

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 172. 15

Med framhållande af att Riksdagens mening syntes hafva varit
att lagstiftningen rörande handeln med sackarin borde på ett fullt effektivt
sått inskränka sackarinet till medicinskt och vetenskapligt bruk och
då detta mål, enligt erfarenheten från andra länder, ej kunde vinnas på
annat sätt än att sackarinet gjordes till en hufvudsakligen för medicinskt
bruk afsedd apoteksvara, befriad från tull och skatt, har kontrollstyrelsen,
delvis i anslutning till kommerskollegii förslag af den 29
decembei 1903 och i vissa fall i öfverensstämmelse med den tyska la^en
af år 1902, som redan varit tillämpad i 7 år och därunder visat Isig
på ett fullt effektivt sätt motsvara de af svenska Riksdagen uppställda
önskemålen, utarbetat förslag till förordning i ämnet.

Öfver detta förslag hafva infordrade underdåniga utlåtanden afgifvits
af medicinalstyrelsen och generaltullstyrelsen.

Medicinalstyrelsen, som med afseende på omfattningen af den
granskning, styrelsen ansett sig böra ägna det förevarande förslaget,
hänvisat till hvad styrelsen i sitt den 23 september 1904 afgifna utlåtande
yttrat, har i utlåtande den 31 oktober 1910 beträffande omfattningen
af det föreslagna införselförbudet anfört, att de varor, som i
föreliggande förslag till lagstiftning borde förbjudas till införsel, syntes
styrelsen vara dels de artificiella sötämnena i oblandad form, dels af
dessa medelst tillblandning af indifferenta ämnen formade beredningar
(tabletter), dels med konstgjorda sötämnen försatta närings- och njutningsmedel.
Däremot syntes lagen icke behöfva förbjuda införsel af
andra med sackarin försatta varor än närings- och ''njutningsmedel.
Denna omfattning af införselförbudet öfverensstämde äfven med den
tyska lagens af 1902. Enligt denna vore således det i Sverige tillverkade
munvattnet stomatol tillåtet till införsel i Tyskland, oaktadt det
innehölle sackarin. Det syntes styrelsen mindre lämpligt, att en svensk
lag skulle förbjuda införsel hit till landet af på liknande sätt som
stomatol sammansatta kosmetiska medel. Något behof af ett sådant
förbud syntes styrelsen ej heller föreligga från kontrollsynpunkt. Det
syntes _ så mycket mindre lämpligt att förbjuda import af andra sackarinhaltiga
varor än närings- och njutningsmedel, som sackarinet i
förstnämnda varor ej torde kunna ersättas med socker.

Medicinalstyrelsen har vidare i likhet med generaltullstyrelsen framställt
vissa erinringar mot de föreslagna särskilda bestämmelserna hvartill
jag längre fram skall återkomma.

Medicinalstyrelsens

utlåtande den
31 oktober
1910.

16

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

Innan jag nu går vidare, torde jag få med några ord redogöra
för sättet för framställningen af ämnet sackarin, det enda af de i handeln
förekommande artificiella sötämnena, som för närvarande synes vara
af någon betydelse, äfvensom för sammansättningen af ämnet.

Sackarinet, som är ett hvitt kristalliniskt pulver och anses vara
mellan 400—500 gånger sötare än socker, framställes ur det i stenkolstjäran
förekommande kolvätet toluol. Det i handeln förekommande
sackarinet är aldrig fullt ren vara och går under olika namn, allt efter
de fabriker, som framställt detsamma, såsom sackarin, sackarina, sackarinos,
krystallos, sykorin, sykos, suclcrin, suckerin m. m. Efter hvad
utredningen i ärendet utvisar, torde det ej vara direkt hälsofarligt men
däremot sakna allt näringsvärde.

Såsom icke specificerad apoteksvara får sackarin införas tullfritt
af apotekare samt efter vissa myndigheters hörande af vetenskapsmän
och, efter kommerskollegii pröfning, af näringsidkare, som styrka
sig hafva behof af dylika ämnen för åstadkommande af sina tillverkningar.
. . 0 .

De artificiella sötämnena hafva emellertid i vårt land ej endast
nyttjats för’ farmaceutiska och medicinska ändamål, utan jämväl, enligt
hvad den verkställda utredningen gifver vid handen, här funnit en
vidsträckt användning vid tillverkningen af närings- och njutningsmedel.
Statsmakterna hafva ock redan förut sökt träffa anstalter föi
att hindra sackarinets utbredning i vissa hänseenden, där missbruket
särskildt framträdt. Jag syftar härmed på de af kontrollstyrelsen omnämnda
bestämmelser, hvarigenom man sökt förhindra sackarinets bruk
vid beredning och försäljning af maltdrycker. Såsom nyss nämnts har
sackarinet emellertid allt fortfarande för andra än farmaceutiska och
medicinska ändamål en afsevärd användning här i landet, framföiallt
vid tillverkningen af läskedrycker; och torde man förvisso hafva afl
anledning befara, att detsamma skall på allt flera områden uttränga
sockret.

Iivilka följder detta kan hafva för vår inhemska sockerindustri
och därmed sammanhörande näringar, synes mig ligga i öppen dag;
och dessa följder skulle ej minst ur statsfinansiell synpunkt vara

ogynnsamma. . _

Statens inkomster från sockerindustrien spela i vår statsreglering
en betydande roll. Faran af en minskning i dessa inkomstei genom
en ökad sackarinanvändning framgår med all önskvärd tydlighet af de
beräkninsrar. som lämnats af, bland andra, kontrollstyrelsen. Enligt

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

dessa skulle den förlust, som statsverket tillskyndas genom införsel af
sackarin för industriellt ändamål, för närvarande kunna beräknas till
omkring V2 miljon kronor årligen.

Äfven med hänsyn till jordbrukets och sockerindustriens berättigade
intressen är en inskränkning af trafiken med sackarin erforderlig,
en synpunkt som Riksdagen i sin förberörda skrifvelse jämväl betonat.
Utom de direkta fördelar den blomstrande sockerindustrien bringar joidbruket
i de delar af landet, som i betodlingen hafva sin mest gifvande
förvärfskälla, vidgar industrien därjämte i väsentlig grad arbetsmarknaden.
Med den ökade användning af sackarinet, hvartill utvecklingen
tenderar, skulle utan tvifvel härutinnan ur många synpunkter oförmånliga
förändringar vara att befara. En utländsk vara skulle undantränga
inhemska industriprodukter, och därigenom skulle också själffallet
inträda en inskränkning i arbetstillfällena inom landet.

Kommer så härtill det förhållandet, att sackarin, som, enligt
hvad förut är framhållet, torde sakna allt näringsvärde, användes
vid tillverkning af närings- och njutningsmedel, utan att detta på
något sätt angifves. Denna omständighet har Riksdagen med rätta tillmätt
den allra största betydelse. Riksdagen har härutinnan betonat, att
enär sackarinet erhölles till betydligt billigare pris än socker — nämligen
då hänsyn toges till söthalten per viktsenhet — vore det ett lätt
förklarligt sakförhållande, att en del näringsidkare vid tillverkningen af
varor, för hvilka erfordrades sötmedel, härtill skulle använda sackarin i
stället för socker. Då nu allmänheten köpte dessa varor i tanke att de
innehölle socker, uppstode ett tvåfaldigt missförhållande, nämligen dels
illojal konkurrens olika näringsidkare emellan, dels att allmänheten
lockades att köpa eu vara, som utgåfves vara något annat än den i
verkligheten vore. Sålunda vore det icke blott sockertillverkaren, som
genom sackarinhandeln utsattes för illojal konkurrens, utan tillika alla
näringsidkare, indika för sina tillverkningar behöfde sötämne och härtill
använde det dyrare, men äfven närande sockret. Genom att begagna
billigare och, med afseende på näringsvärde, sämre ingredienser blefve
den mindre samvetsgranne näringsidkaren i tillfälle att sälja sina varor
billigare och därigenom utvidga sin kundkrets på sin ärligare konkurrents
bekostnad.

Hvad Riksdagen här framhållit har svenska bryggareföreningen
i sin förenämnda underdåniga skrifvelse jämväl betonat. Bryggareföreningen,
som låtit verkställa undersökningar i fråga om sackarinets förekomst
i läskedrycker, har därvid framhållit, att under de senaste åren
läskedrycksindustrien utvecklats betydligt inom vårt land; särskildt hade
Bihang till Biksd. prof. 1911- 1 Sami. 1 Afd. 116 Käft- 3

18

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 172.

våra skattepliktiga bryggerier ägnat sig åt denna tillverkning i stor
utsträckning. Då sackarin icke iinge finnas i ett bryggeri eller därtill
hörande lägenheter, måste vid tillverkningen af läskedrycker i bryggerier
användas socker som uteslutande sötmedel, under det att konkurrenter,
som icke samtidigt drefve bryggerirörelse, ägde rätt att som sötmedel
använda det långt billigare sackarinet. Att denna utväg i stor utsträckning
användes, framginge af vid framställningen fogade analysresultat.
Af 115 analyserade prof från läskedrycksfabriker, som icke drefves i
samband med bryggerirörelse, vore endast 35 stycken eller cirka 33
procent fria från sackarin. Analysmaterialet utvisade dessutom att af
18 prof å läskedrycker från bryggerier 5 stycken innehölle sackarin.
Af det anförda analysmaterialet framginge äfven, att de sackarinhaltiga
läskedryckerna innehölle endast cirka hälften så mycket socker som de
sackarinfria.

Dessa af svenska bryggareföreningen lämnade uppgifter, som äfven
bestyrkas af kontrollstyrelsen, synas mig gifva vid handen, att ifråga
om rörelsen med sackarin förefinnas missförhållanden, på hvilka det tillkommer
lagstiftningen att råda bot.

Till en början synes det mig beaktansvärdt, att, enligt hvad
kontrollstyrelsen framhållit, det visat sig vara omöjligt att med nu gällande
föreskrifter fullt genomföra förbudet mot användningen af sackarin
i maltdrycker, särskildt hvad svagdricka beträffar.

Det framstår vidare, särskildt ur nykterhetssynpunkt, såsom ett
önskemål, att de alkoholfria dryckerna icke varda försämrade vare sig
till smak eller näringsvärde, och det måste öfver hufvud taget med hänsyn
till folkhälsan vara att beklaga, om sackarinet i mera afsevärd omfattning
komme att ersätta sockret. Detta vore så mycket betänkligare,
som man svårligen synes kunna vinna någon garanti för att allmänheten
icke skall för närings- och njutningsmedel, tillsatta med sackarin,
få betala samma pris, som om varornas sötmedel vore socker.

Enligt mitt förmenande och, såsom jag redan antydt, tala de af
mig nu anförda synpunkter, hvilka äfven Riksdagen i sin omförmälda
skrifvelse den 20 maj 1902 i hufvudsak framhållit, för nödvändigheten
att, i likhet med hvad som redan i flertalet europeiska stater ägt rum,
äfven i vårt land genom lagstiftning ordna rörelsen med sackarin.
Samtliga i ärendet hörda myndigheter hafva ock med stöd af den vunna
utredningen ansett ett sådant behof föreligga.

I sin berörda skrifvelse har Riksdagen såsom sin mening uttalat,
att det först efter eu allsidig utredning, som toge hänsyn till alla berättigade
intressen, så att inga dylika blefve lidande genom den ifråga -

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 172.

satta lagstiftningen, kunde afgöras, om Sverige för sin del skulle från
utlandet hämta mönstret för de åtgöranden, som borde vidtagas. Den
utredning, som i ärendet vunnits, synes mig vara fullt belysande, och
finner jag mig, med stöd af de erfarenheter som vunnits i Tyskland,
kunna i likhet med kontrollstyrelsen tillstyrka, att bestämmelserna i den
tyska sackarinlagen af 1902 i hufvudsak tagas till förebild för ifrågavarande
lagstiftning här i landet.

I anslutning härtill skulle således restriktiva föreskrifter utfärdas
beträffande rörelsen med sackarin, hvarmed skulle förstås artificiella
sötmedel med högre sötma än raffineradt rör- eller betsocker men utan
motsvarande näringsvärde. De artificiella sötmedel, som alltså skulle
komma att falla utanför lagbestämmelserna, lära svårligen ur praktisk
synpunkt kunna få någon betydelse såsom konkurrent till socker.

Införseln och försäljningen af sackarin skulle uteslutande anförtros
åt apoteken, och borde tillverkningen inom landet, hvilken som regel
skulle förbjudas, med hänsyn till att sackarin skulle få inom landet
försäljas, dock lämpligen tillåtas under de villkor och den kontroll,
Eders Kungl. Maj:t för hvarje särskild! fall pröfvade erforderliga.
Hvad jag rörande införsel af sackarin sålunda föreslår, nödvändiggör
ändring i visst afseende af tulltaxan den 4 juli 1910. Enligt föreskrift
i anm. under rubriken 1187 »apoteksvaror, ej särskild! nämnda enkla
eller sammansatta, sackarin härunder inbegripen» må nämligen hit
hänförliga varor införas af apoteksföreståndare eller, efter medicinalstyrelsens,
vetenskapsakademiens, vederbörande universitetsfakultets eller
karolinska institutets eller tekniska högskolans lärarkollegiers hörande,
af vetenskapsmän till begagnande för vetenskapliga ändamål, eller ock,
efter kommerskollegii pröfning, af näringsidkare, som styrka sig hafva
behof af dylika varor för åstadkommande af sina tillverkningar. Såvidt
denna bestämmelse rör sackarin, lärer den böra upphäfvas, och är det
min afsikt att i annat sammanhang föreslå Eders Kungl. Maj:t att förelägga
innevarande års Riksdag proposition härom.

Det kan sättas ifråga, huruvida icke ur principiell synpunkt alla
med sackarin tillsatta varor borde behandlas som sackarinet själft, men
af skäl medicinalstyrelsen anfört lärer sackarinförbudet i denna del böra,
på sätt jämväl skett i Tyskland, inskränkas till att omfatta endast
sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel. Någon olägenhet ur hälsovårdssynpunkt
af en sådan begränsning är, enligt hvad jag inhämtat
från medicinalstyrelsen, icke att befara.

I stort sedt torde sackarinets användning böra begränsas till
medicinska och vetenskapliga ändamål. Men därjämte lärer, i likhet

20

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

med förhållandet i Tyskland, möjlighet böra beredas för fabrikant af
annan vara än närings- och njutningsmedel att, om han för sin fabrikation
ar i behof af att använda sackarin, kunna erhålla sådant från
apotek. Behofvet häraf har medicinalstyrelsen jämväl framhållit och
därvid anfört att i Sverige förekomme åtminstone eu fabrikation af detta
slag, nämligen tillverkningen af munvattnet stomatol. I detta munvatten,
som vore afsedt att verka antiseptiskt, vore sackarin tillsatt i
dubbel afsikt, nämligen dels såsom antiseptikum dels såsom sötmedel.
Då en tillsats af socker kunde gifva anledning till jäsningsprocesser,
kunde sackarinet i nämnda munvatten ej ersättas med socker, och öfver
hufvud taget syntes det omöjligt att tillverka stomatol utan att en ringa
mängd sackarin finge tillsättas. Huruvida andra sådana varor funnes i
handeln, kände styrelsen ej, och tiden hade ej medgifva en utredning
i detta afseende. En fabrikation af denna eller liknande art skulle
kunna omintetgöras, därest ej en bestämmelse infördes, som för fabrikanten
möjliggjorde åtkomsten af sackarin.

En fråga, som jag hittills endast i förbigående berört, är spörsmålet,
huruvida tull eller tillverkningsskatt borde åsättas • sackarin. På
denna fråga bär Riksdagen i sin skrifvelse den 20 maj 1902 icke ingått,
utan endast i samband med betonandet däraf, att, med hänsyn till
sackarinets användning såsom läkemedel, priset å sackarin, äfven om
en hög tull eller eventuell skatt åsattes detsamma, dock på grund af
dess starka sötma icke behöfde blifva relativt högre än sockrets, velat
erinra, att en verksam lagstiftning mot missbruk på detta område icke
behöfde onödigt försvåra erhållandet af sackarin på apoteken. Med de
grunder för bestämmelser i ämnet jag angifvit skulle sackarinet blifva
uteslutande eu apoteksvara, hvilket äfven torde hafva varit Riksdagens
mening. Då den ringa mängd sackarin, som för sådant ändamål torde
vara erforderlig, icke skulle i beskattningsafseende komma att lämna
staten någon nämnvärd inkomst, samt sackarinet såsom läkemedel
uppenbarligen icke bör fördyras, synes mig häraf följa, att sackarin
bör såsom hittills åtnjuta tullfrihet. I det jag sålunda ansluter mig
till den mening, som, bland andra, de i ärendet hörda medicinska
myndigheterna häfdat, är äfven min ståndpunkt beträffande eu tillverkningsskatt
å sackarin gifven. Samma skäl, som tala för en tullfri införsel
af sackarin, äga ju ifråga om tillverkningsskatt jämväl tillämpning.

Utöfver de straffrättsliga bestämmelser, som böra förekomma i en
författning sådan som den här ifrågasatta och till hvilka jag strax skall
återkomma, lärer för tillsynen å dess efterlefnad erfordras åtskilliga

21

Kitngl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 172.

detalj bestämmelser. Dessa synas lämpligen böra meddelas af Konungen,
och bör härom en uttrycklig föreskrift inflyta i ifrågavarande författning.

I öfverensstämmelse med nu angifna allmänna principer har inom
finansdepartementet utarbetats förslag till författning i ämnet.

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda förslag, anförde
han vidare:

Då några af de föreslagna bestämmelserna torde kräfva särskild
motivering, tillåter jag mig i sådant hänseende lämna följande förklaringar.

5 §•

Bestämmelserna i denna paragraf hafva erhållit sin lydelse i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad medicinalstyrelsen föreslagit.

För utbekommande af oblandadt saekarin har det ansetts nödigt
att stadga strängare bestämmelser än i fråga om sackarintabletter.

Beträffande oblandadt saekarin har därför föreskrifvits, att detta
icke tår utlämnas annat än mot till namngifven person utfärdadt orginalrecept,
hvilket recept emellertid, såsom varande rekvirentens egendom,
får af denne behållas för att allt framgent användas vid förnyade
rekvisitioner. Dock skall för kontrollens skull den erhållna mängden
saekarin af mottagaren vid hvarje expedition kvitteras.

Hvad sackarintabletter däremot angår har för utlämning af dylika
recept icke ansetts erforderligt, utan endast krafts kvitto från rekvirenten.

I fråga om den kvantitet sackarintabletter, som skulle få utlämnas,
har af såväl medicinalstyrelsen som apotekaresocietetens direktion uttalats
önskvärdheten däraf, att denna måtte sättas något högre, än hvad
funnes medgifvet i den tyska lagstiftningen. Medicinalstyrelsen har i
sådant afseende anfört, att ett antal af 25 tabletter af mången diabetiker
förbrukades på 3 å 4 dagar. Med det långa afståndet mellan apoteken
i vårt land syntes ett förråd, som vore tillräckligt för två veckor, ur
synpunkten af allmänhetens bekvämlighet böra medgifvas och äfven
kunna medgifvas utan fara för missbruk. Hvad medicinalstyrelsen här
framhållit synes värdt allt beaktande; och har bestämmelsen fått den
lydelse medicinalstyrelsen föreslagit.

Bestämmelserna i d) halva på grund af medicinalstyrelsens hemställan
utarbetats i hufvudsaklig anslutning till hvad som i fråga om
införsel af gifter af första klassen är föreskrifvet i giftstadgan af den
7 december 1906.

Enligt tulltaxan den 4 juli 1910 äga, som förut är nämndt, efter

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

kommerskollegii pröfning, näringsidkare, som styrka sig hafva behof
af apoteksvaror, sackarin därunder inbegripet, för åstadkommande af
sina tillverkningar i riket införa dylika varor. Såsom jag jämväl förut
framhållit, förutsätter mitt förslag, att rätten att i riket införa sackarin
skulle tillkomma allenast apoteksföreståndare och att nyssberörda bestämmelse
i tulltaxan skulle underkastas i anledning häraf erforderlig
förändring. Berörda bestämmelse i tulltaxan, såvidt den rör sackarin,
skulle i stället ersättas af det i e) intagna stadgandet.

6-13 §§.

De i dessa paragrafer innefattade ansvarsbestämmelser och föreskrifter
i öfrigt af straff- och processrättslig natur hafva i tillämpliga
delar på framställning af medicinalstyrelsen affattats i hufvudsaklig
anslutning till motsvarande stadganden i giftstadgan af den / december
1906.

Åberopande hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kungl.'' Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen
att antaga förenämnda af mig upplästa förslag till förordning
angående införsel, tillverkning och försäljning af sackarin in. m.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Olof Ljungberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

23

Bilaga.

Redogörelse för sackarmlagstiftningen i Tyskland och Danmark.

Tyskland.

Då sackarinet först började få större användning som surrogat
för socker i Tyskland, var man där af den åsikten, att den redan
befintliga näringsmedelslagstiftningen (Gesetz betreffend den Verkehr
mit Nahrungsmitteln lind Gebrauchsgegenständen von 14 Mai 1879}
var tillräcklig, äfven när det gällde att förekomma missbruk af sackarin.
Denna lag förbjuder nämligen i § 10 vid straff af fängelse eller böter

1) att i bedräglig afsikt eftergöra eller förfalska närings- eller
njutningsmedel, 2) att under bedräglig beteckning sälja närings- eller
njutningsmedel, kvilka äro förskämda eller eftergjorda eller förfalskade
under afsiktligt förtigande af denna omständighet.

I synnerhet sedan rikskansleren 1890 i en rundskrifvelse uppmanat
de förbundna regeringarne till inskridande mot sackarin med
tillhjälp af denna lag, började man tillämpa den, och en mängd åtal
för missbruk af sackarin följde, hvarvid i de flesta fall de åtalade
fälldes. Detta hade emellertid blott till följd, att de, som behöfde
sackarin, sökte efter sätt att kringgå lagen och äfven lyckades häri.
Ofta tillgick detta på så sätt, att allmänheten genom cirkulär eller
etiketter underrättade^ om användningen af sackarin och tillika, att
varan betydligt förbättrades genom sackarintillsats. Å konstgjorda
bärsafter, bestående af essens, färgämne, vinsten, vatten och sackarin,
användes exempelvis påskriften »utan so eker tillsats» för att därigenom
gorå troligt, att varan utgjordes af ren bärsaft. Det blef också snart
tydligt, att sackarinanvändningen, lagen till trots, förekom i stor
utsträckning särskildt inom bryggeriindustrien och att den befintliga
lagen ej gjorde tillfyllest.

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

Det fordrades en lag, sona särskild! tog hänsyn till sackarinet,
och en sådan tillkom också 1898. Hufvudpunkterna i lagen af den
6 juli 1898 voro följande:

1) Det är förbjudet att använda konstgjorda sötmedel vid yrkesmässig
framställning af Öl, vin, fruktsafter, likörer etc. äfvensom
att saluhålla sådana njutningsmedel, som innehålla konstgjorda sötmedel;
samt

2) Närings- och njutningsmedel, vid hvilkas framställning konstgjorda
sötmedel användts, fa endast saluhallas under en beteckning,
hvaraf detta förhållande tydligt framgår.

Erfarenheten visade emellertid snart, att denna lag var fullständigt
förfelad, hvilket äfven oförbehållsamt erkändes af regeringen. Någon
sådan deklaration, som omnämnes i inom. 2) förekom öfverhufvudtaget
ej. Däremot konstaterades, att sackarinförbrukningen inom landet fördubblats
under åren närmast efter lagens ikraftträdande. Hvad kunde
väl vara orsaken härtill om icke den omständigheten, att den fria
rörelsen med sackarin, dess framställning och försäljning ej på något
sätt inskränktes eller lagligen reglerades. Till följd häraf kunde dess
användning inom olika yrken svårligen hindras, och allmänheten kunde
efter som före lagens tillkomst använda sackarin i hvilken utsträckning
som helst. En ny lag var följaktligen af bekofvet påkallad. Ett
regeringsförslag därom framlades för 1901 ars riksdag.

Detta lagförslag innehöll tämligen liberala bestämmelser i afseende
å rörelsen med artificiella sötämnen och afsåg härutinnan hufvudsakligen
att förebygga de missbruk beträffande tillhandahållande af
med ”dylika ämnen tillsatta närings- och njutningsämnen, Indika enligt
hvad erfarenheten utvisade kunde äga rum utan hinder af bestämmelserna
i 1898 års lag. Något förbud mot tillverkning eller införsel af
sötämnen förekom icke i lagförslaget. Däremot funnos i detsamma
införda stadganden om en tillverkningsskatt å 80 mark för kilogiam
samt en tullsats af 8,000 för 100 kilogram.

Ifrågavarande lagförslag blef vid första läsningen vid 1901 åis
Riksdag hänvisadt till en kommitté af 21 ledamöter. Inom kommittén
undergick lagförslaget åtskilliga smärre förändringar, bland annat därutinnan
att tillverkningsskatten föreslogs till 00 i stället för 80 mark
för kilogram, i öfverensstämmelse hvarmed tullen nedsattes flan 8,000

till 6,000 mark för 100 kilogram.

Då lagförslaget i denna form förekom vid 1902 års Riksdagremitterades
detsamma till den kommitté, som tillsatts för afgifvande
af utlåtande rörande Bryssel-sockerkonventionen och det därmed sam -

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

m anhållande förslaget till förändring af sockerbeskattningslagen. Inom
denna kommitté blef förslaget fullständigt omarbetadt; sålunda infördes
i detsamma förbud, med vissa undantag emot tillverkning, införsel
och handel med artificiella sötämnen, hvaremot bestämmelserna om tillverkningsskatt
och tull borttogos. Efter vidlyftiga förhandlingar inom
Riksdagen, därunder mot detta förslag anmärktes, bland annat, dels
att detsamma hufvudsakligen tillkommit för att gynna de agrariska
intressena, dels ock att förslaget innebure, icke blott ett oberättigadt
åsidosättande af den uppblomstrande sötämnesindustriens intressen utan
äfven en orättvisa inot den fattigaste befolkningen, hvilken icke hade
råd att använda det dyra sockret utan vore för hushållsändamål hänvisade
till sackarinet, blef emellertid förslaget, i det närmaste oförändradt,
af Riksdagen antaget.

Ur de tyska riksdagsförhandlingarne framgår, att följande omständigheter
spelat en viktig roll vid ifrågavarande sackarinlags antagande.

1) Sackarinets indirekt hälsovådliga egenskaper. Inom de mindre
bemedlade folkklasserna i vissa trakter af Tyskland hade konsumtionen
af sackarin stegrats så, att mat och dryck uteslutande sötades därmed
och bruket af socker alldeles upphört. Faran häraf, särskildt vid uppfödningen
af barn, inom befolkningslager, som saknade kännedom om
sackarinets verkliga egenskaper, var påtaglig och fordrade ett ingripande
från statens sida.

2) Det bedrägeri inom tillverkningen af närings- och njutningsmedel,
som enligt vunnen erfarenhet ej kunde förhindras genom förut
anlitade lagstiftningsåtgärder.

3) Den gynnsamma ställning, som den fria användningen af
sackarin gåfve stärkelsesockret och stärkelsesirupen i jämförelse med
rörsockret. Det hade nämligen visat sig, att stärkelsesockret ofta
sötades med sackarin, hvarigenom en produkt med samma eller större
sötma och af tillnärmelsevis samma näringsvärde som rörsockret kunde
erhållas, hvilket möjliggjorde en betänklig konkurrens med det starkt
beskattade rörsockret. Det gick så långt, att eu sackarinfabrik till en
början samarbetade med en stärkelsesockerfabrik under mycken reklam
för »sackarinerad» stärkelsesirup. Tillvaron af dylika produkter under
de rådande sockerbeskattningsförhållandena påkallade med nödvändighet
en reglering af sackarinanvänclningen.

4) Faran af minskad sockerbetsodling och minskad sockerproduktion,
därest sackarinkonsumtionen finge tilltaga.

5) Statskassans minskade inkomster.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 116 Raft.

4

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

Den tyska lagen om sötämnen är utfärdad den 7 juli 1902 och
trädde densamma i kraft den 1 april 1903. Lagens § 1 innehåller eu
definition på ordet »sötämnen» enligt lagens mening; och förstås därmed
hvarje på konstladt sätt erhållet ämne, som kan användas såsom
försötningsmedel och som har högre söthetsgrad än raffineradt röreller
betsocker men icke motsvarande näringsvärde. Enligt § 2 förbjudes,
med vissa i lagen angifna undantag, att tillverka sötämne eller
vid den yrkesmässiga tillverkningen af närings- eller njutningsmedel
tillsätta dylikt ämne; att från utlandet införa sötämne eller sötämneshaltiga
närings- eller njutningsmedel; samt att tillhandahålla eller försälja
sötämne eller sötämneshaltiga närings- eller njutningsmedel. Efter
förbundsrådets närmare bestämmelser kan tillstånd till tillverkning eller
införsel af sötämne gifvas åt en eller flere yrkesidkare (§ 3). Detta
tillstånd kan återkallas när som helst; och skall tillverkningen stå
under offentlig kontroll, hvarjämte förbundsrådet äger att bestämma,
att ett visst pris icke får öfverskridas. Inom landet tillverkadt eller
dit importera dt sötämne får (enligt § 4) endast utlämnas af apotekare
och sådana personer, hvilka hafva myndigheternas tillstånd att rekvirera
sötämne. Sådant tillstånd kan endast tilldelas:

1) personer, hvilka skola använda sötämnet för vetenskapliga
ändamål;

2) yrkesidkare för tillverkning af vissa bestämda varor, hvilka
kräfva tillsättning af sötämne, därför att socker icke får i desamma
förekomma;

3) föreståndare för sjuk-, kur-, vård- och dylika anstalter, att
användas af personer, som vistas därstädes;

4) innehafvare af restauranter vid kurorter, hvilkas besökare äro
af läkare förbjudna att använda med socker sötade lifsmedel, till användning
af de personer, som uppehålla sig på kurorten. Äfven detta
slags tillstånd kan när som helst återkallas. Utlämnandet från apoteken
af sötämne till nyssnämnda tillståndsberättigade personer får endast
ske på villkor, som af förbundsrådet bestämmas (§ 5). De här ofvan
under 2) omförmälda tillståndsberättigade (yrkesidkare) få använda sötämnet
endast för tillverkning af de utaf vederbörande myndigheter
tillåtna varor samt utlämna dessa blott till köpare, hvilka uttryckligen
begära på sådant sätt tillverkade varor. Förbundsrådet kan bestämma,
att dessa varor skola till salu hållas och utlämnas under vissa beteckningar
samt på visst sätt förpackade. I §§ 7 och 8 förekomma straffbestämmelser
i enlighet hvarmed den, som bryter mot föreskrifterna
i § 2, straffas med fängelse i högst sex månader och böter till högst

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

1,500 mark eller med ettdera af dessa straff. För förseelser på grund
af vårdslöshet ådömes böter till högst 150 mark eller frihetsstraff.
Enligt § 9 skola de varor, med afseende å hvilka det olagliga förfarandet
ägt ram, dömas förbrutna. Slutligen innehåller lagen bestämmelser
om skadestånd till innehafvarne af sådana sötämnesfabriker, vid
hvilka pa grund af lagens införande sötämnestillverkningen skall
upphöra.

I enlighet med det i lagen af den 7 juli 1902 förbundsrådet gifna
bemyndigande att meddela närmare bestämmelser för rörelsen med sötämnen
hafva af detsamma särskilda verkställighetsföreskrifter i afseende
å lagen utfärdats den'' 5 mars 1903. Kungörelsen härom innehaller
utförliga stadgande!! beträffande kontrollen vid tillverkning’ af
och rörelsen med sötämnen. Endast en fabrik, tillhörig aktiebolaget
Fahlberg, List & C:o i Solblce-Westerhiisen, har lämnats tillstånd att
tillverka sötämnen, därvid fabriken emellertid är underkastad en ingående
kontroll från myndigheternas sida, Maximipriset för raffineradt
sackarin är bestämdt till 30 mark per kilogram vid försäljning till
inhemska kunder. Priset för andra sötämnen fastställes af rikskanslären
på grund af detta enhetspris. Export af sötämnen må från fabriken
äga rum på vissa föreskrifna villkor. Rekvisition af sötämnen
får af apotekare och andra tillståndsberättigade personer endast göras
efter det af vederbörande myndighet utfärdats skriftligt befogenhetsbevis
för rekvirenten, hvilket bevis är giltigt endast för ett kalenderår
i sänder. Från apoteken får sötämne utlämnas antingen mot företeende
af nyssnämnda bevis, åtföljdt af skriftlig efter visst formulär affattad
beställning eller mot läkarerecept. Högst 50 gram sötämne får
utlämnas på ett recept. Utan läkarerecept kunna tabletter om tiofaldig
sötma till ett antal af högst 25 stycken, innehållande sammanlagd^
högst 0,4 gram sötämne, utlämnas från apoteken. Apotekare är
skyldig att öfver utlämning af sötämne föra och för hvarje kalenderår
afsluta särskild bok, vid hvilken såsom bilagor skola fogas samtliga
beställningar och läkarerecept.

Vidare är sackarin skattefritt, en naturlig följd däraf, att det
enligt lagen är en apoteksvara, och därför ej kan betraktas som
surrogat för socker, utom för medicinskt ändamål.

Att den tyska lagen af den 7 juli 1902 medfört åsyftad verkan,
kan man finna af de talrika undersökningar på närings- och njutningsmedel,
hvilka utförts i Tyskland under åren 1903 —1908, och sammanställts
af kaiserliches Gesundheitsamt i Berlin. Dessa undersökningar,
som utförts för att kontrollera lagens efterlefnad, visa, att lagstridig

28 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 172-

användning af sackarin numera ytterst sällan förekommer. Saväl allmänheten
som myndigheterna äro fullt belåtna med lagen, och Tysklands
representant på den internationella sackarinkongressen i Paris
1909 kunde å sin regerings vägnar förklara, att lagen i alla afseenden
visat sig tillfredsställande.

Danmark.

Den danska sackarinlagen är af den 14 april 1905 och innehåller
följande bestämmelser.

§ I Det

är förbjudet att vid yrkesmässig framställning af näringsoch
njutningsmedel använda konstgjorda sötmedel. Likaledes är det
förbjudet att försälja på så sätt behandlade närings- och njutningsmedel.
Detta förbud gäller alla sådana på konstgjord väg erhållna
ämnen, hvilka kunna tjäna som sötmedel och hafva högre sötkraft än
raffmeradt rör- eller betsocker men icke motsvarande näringsvärde.

2.

Detta förbud gäller ej läkemedel eller sådana närings- och njutningsmedel,
som aro afsedda för personer, hvilka på grund af sjukdom
ej tåla naturligt socker. Skulle det till förebyggande af missbruk af
detta undantag visa sig nödvändigt, kan det framdeles bestämmas, att
sådana ämnen hänföras under de för apoteksvaror gällande regler.

§ 3.

Öfverträdelser af denna lag behandlas enligt bestämmelserna i
lagen rörande undersökning af lifsmedel af den 27 mars 1903.

I motiveringen till denna lag framhålles, att i ofvannämnda lag
af 1903 införts bestämmelser för att hindra bedräglig användning af
sackarin, i det att § 5 anger straff för den, som i sviklig afsikt eftergör
eller förfalskar lifsmedel, eller som underkastar förskämda lifsmedel en
behandling, som är afsedd att dölja denna deras beskaffenhet, äfvensom
för den, som i sviklig afsikt saluhåller lifsmedel, om hvilka han vet,
att de undergått någon af ofvannämnda behandlingar. Vidare stipuleras

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 172.

i § 6 straff för den, som utan sviklig afsikt men likväl medveten om
att ett ämne tiar undergått någon af de i § 5 omnämnda behandlingar,
säljer det som lifsmedel utan att på lämpligt sätt angifva dess beskaffenhet.
I samband härmed är i § 7 införd den bestämmelsen, att,
med afseende pa ämnen, som vid beredning af lifsmedel användas som
surrogat för andra vanligen förekommande ämnen af väsentligt högre
näringsvärde, kan justitieministern i särskild förordning träffa bestämmelser
om det sätt, hvarpå bruket af sådana bör angifvas. Sådan förordning''
utfärdades också den 25 september 1903, innehållande närmare
bestämmelser om på hvilket sätt det skall angifvas, då vid framställning
af Öl användes konstgjorda sötmedel.

Särskildt inom bryggeriindustrien yppade sig emellertid starkt
missnöje med dessa bestämmelser, hvarigenom användningen af sackarin
och därigenom en genomgående försämring af ölets beskaffenhet och
därmed sammanhängande osund konkurrens legaliserades. Äfven framhölls
den fara i sanitärt hänseende, som ligger däri, att allmänheten i
sina, närings- och njutningsmedel erhåller sackarin i stället för det som
näringsämne synnerligen viktiga sockret. Dessa synpunkter framhöllos
särskildt i eu till regeringen inlämnad petition.

Med anledning häraf infordrade regeringen yttrande från kungl.
sundhetskollegium, hvars utlåtande i denna fråga utmynnade däri, att
pa grund af den skada i sanitärt hänseende, som tillfogas förbrukare
af med sackarin sötade närings- och njutningsmedel, då de sakna
kännedom om den minskning i näringsvärde, dessa ämnen undergått,
torde förbud mot användnig af sackarin i till försäljning afsedda lifsmedel
vara önskvärdt. Det af regeringen utarbetade lagförslaget tillstyrktes
af sundhetskollegiet.

Af motiveringen framgår, att lagen hufvudsakligen tillkommit
af sanitära skäl, hvilket också af regeringen framhölls vid riksdagsförhandlingarne.

Denna lag ansluter sig nära till den tyska afår 1898. Den torde
följaktligen lika litet som denna vara ägnad att förekomma missbruk
af sackarin, och erfarenheten har redan visat, att den kringgås.

Bihang till Biksd, prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 116 Raft.