Kungl. Maj .it Nåd. Proposition No 150.
1
N:o 150.
Kung!. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
utgiftsstat för postsparbanken in. in.; gifven Stockholms
slott den 24 mars 1911.
Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att
dels godkänna de i berörda protokoll tillstyrkta förslag till utgiftsstat
för postsparbanken, att tillämpas tillsvidare från och med
den 1 januari 1912, och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid
postsparbanken jämte till detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser,
samt på grund häraf bestämma postsparbankens anslag, förslagsvis,
till 320,995 kronor, att utgå af postsparbankens inkomster;
dels för sin del besluta, att § 21 mom. 1 af nådiga förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket, sådant
detta moment lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, skall
erhålla följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med den 1
januari 1912:
Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres af generalpostdirektören
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören
och chefen för postsparbanken såsom föredragande, en af Konungen, hvarje
gång för eu tid af tre år, särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige
i riksbanken och eu af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka
båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig
utse;
Bihang till Rilcsd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 90 Höft. (No 150.) 1
2
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
dels ock medgifva, att postsparbanken må äga att vid behof af
medel för bedrifvande af sin rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta
kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse, motsvarande
den effektiva ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontoret
enligt sina beräkningar har att själft utgifva å sålunda försträckta medel,
äfvensom på de villkor i öfrigt, som genom öfverenskommelse mellan
fullmäktige i riksgäldskontoret och styrelsen för postsparbanken varda
fastställda.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Carl Swartz.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
S
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24
mars 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anförde
chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz, i underdånighet:
Vid föredragning den 18 januari 1908 af styrelsens för postsparbanken
underdåniga skrifvelse den 11 december 1907 i fråga om inkallande
af sakkunniga personer för afgifvande af förslag till lönereglering
för nämnda styrelse in. in. erhöll jag af Eders Kungl. Maj:t
bemyndigande att tillkalla eu sakkunnig för att jämte generalpostdirektören
J. Juhlin, i egenskap af ordförande, och chefen för postsparbanksbyrån
G. F. Sandberg afgifva yttrande och förslag beträffande
lönereglering för postsparbanksstyrelsen, därvid dessa sakkunniga skulle
hafva att taga under öfvervägande jämväl huruvida några förändringar
af postsparbankens organisation vore af behofvet påkallade och särskild!
Postejjar
bankens
inrättande.
4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
huruvida icke den inom styrelsen anställda extra personalen borde i
någon män minskas lör att, såvidt ske kunde, ersättas med ordinarie
tjänstinnehafvare.
Sedan jag på grund af detta nådiga bemyndigande tillkallat ledamoten
af Riksdagens Andra Kammare, lektorn K. Starbäck, hafva ifrågavarande
kommitterade den 26 mars 1908 afgifvit betänkande angående
ändrad organisation af postsparbanken samt lönereglering för styrelsen
för postsparbanken.
öfver detta betänkande har styrelsen för postsparbanken den 27
mars 1908 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, hvarjämte styrelsen
ytterligare inkommit med en den 27 november 1908 dagtecknad skrifvelse
i ämnet.
Enligt nådigt bref den 2 april 1909 har den s. k. lönereglermgskommittén
fått sig anbefalldt att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande,
och har i anledning häraf kommittén den 5 februari 1910 afgifvit förslag
rörande reglering åt löneförhållandena vid postsparbanken och hvad
därmed står i samband.
Efter det att fullmäktige i riksbanken den 15 september 1910,
styrelsen för postsparbanken den 4 oktober 1910, generalpoststyrelsen
den 1 november 1910 och fullmäktige i riksgäldskontor den.3 november
1910 hvar för sig afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver
löneregleringens berörda förslag samt styrelsen för postsparbanken den
28 januari 1911 inkommit med ytterligare en underdånig skrifvelse i
ämnet äfvensom styrelsen för föreningen af kvinnor i statens tjänst i
november 1910 gjort underdånig framställning rörande vissa hithörande
frågor, får jag härmed inför Eders Kungl. Maj:t anmäla samtliga dessa
förslag, utlåtanden och framställningar.
Inledningsvis tillåter jag mig meddela följande, hufvudsakligen in
1908 års kommitterades samt löneregleringskommitténs betänkande!! hämtade
historik öfver postsparbankens utveckling.
Efter förutgången kommittéutredning aflat Kungl. Maj:t den 6
mars 1883 nådig proposition till samma års riksdag angående inrättande
af en postsparbank för riket.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 28 maj 1883 anmält, att Riksdagen
för sin del antagit eu förordning angående en postsparbank föi
riket, hvilken i hufvudsak öfverensstämde med det Kungl. Maj:ts berörda
proposition åtföljande författningsförslaget, utfärdade Kungl. Maj .t
den 22 juni 1883 nådig förordning i ämnet, därvid jämväl bestämdes,
att postsparbankens verksamhet skulle börja den 1 januari 1884.
Kung i. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150. 5
I § 19 af nämnda nådiga förordning stadgas, att de med postsparbankens
förvaltning förenade utgifter skola bestridas med den räntevinst,
som kan uppkomma på postsparbankens rörelse samt att öfverskottet
å nämnda räntevinst skall användas uteslutande för bankens
egna ändamål.
I nyssberörda nådiga proposition den 6 mars 1883 äskades af
Kungl. Maj:t, bland annat, Riksdagens medgifvande därtill, att Kungl.
Maj:t skulle äga tillsvidare bestämma såväl arfvoden för ordförande ocb
ledamöter i postsparbankens styrelse ocb ersättning till postverkets
tjänstemän för deras bestyr med postsparbanksrörelsen som ock löner
och arfvoden för den byråchef och de biträden i öfrigt, som måste
anställas hos generalpoststyrelsen för besörjande af de göromål, som
tillhörde postsparbanken. Beträffande det sålunda af Kungl. Maj:t
begärda medgifvandet att provisoriskt bestämma löner och arfvoden
medgaf Riksdagen enligt förenämnda skrifvelse af den 28 maj 1883,
att sådant finge ske, under förutsättning att fullständig löne- och arfvodesstat
framdeles blefve Riksdagens pröfning underställd.
I Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse öfver revisionen
af statsverket hade revisorerna, under erinran om det vid nyssberörda
medgifvande fästade villkor angående framläggande för Riksdagen
af fullständig löne- och arfvodesstat, funnit sig böra fästa Riksdagens
uppmärksamhet därå, att sådan löne- och arfvodesstat ännu icke
intill år 1893 blifvit för Riksdagen framlagd, och att alltså det provisoriska
tillståndet, oaktadt tio år förflutit sedan anförda skrifvelse afläts,
alltjämt fortfore.
Redan före emottagande! af den nådiga remiss af den 8 december
1893, hvarigenom postsparbanksstyrelsen anbefalldes att inkomma med
underdånigt utlåtande i anledning af statsrevisorernas berörda uttalande,
hade emellertid styrelsen i underdånig skrifvelse den 24 november
samma år afgifvit förslag till definitiv utgiftsstat för postsparbanken,
och hade styrelsen i nämnda skrifvelse jämväl angifvit anledningarna
därtill att dylikt förslag ej förr blifvit af styrelsen afgifvet.
Uti nådig proposition den 22 december 1893 aflat Kungl. Maj:t
till 1894 års Riksdag ett på postsparbanksstyrelsens berörda hemställan
grundadt förslag till utgiftsstat för postsparbanken från och med år 1895.
I skrifvelse den 7 april 1894 anmälde emellertid Riksdagen, att
Riksdagen för sin del icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag om fastställelse af stat för postsparbanken. Riksdagen hade
tvärtom kommit till den öfvertygelse, att därmed borde någon tid anstå
Postspar
bankens
nuvarande
uppgifter.
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
i afvaktan på närmare kännedom om den inverkan tillämpningen af
vissa då nyutfärdade bestämmelser — nämligen om insättning i postsparbanken
af fångars besparade arbetspremier, af innehållna aflöningsmedel
för manskapet vid indelta armén samt af viss del af beväringsmanskapets
dagaflöning — utöfvat eller komme att utöfva pa postsparbankens
rörelse och utgifter. För postsparbankens verksamhet
syntes ett uppskof ej kunna vålla olägenhet, alldenstund postsparbanksförordningen
innehölle tillräckliga och fullt betryggande föreskrifter
angående medlen till bestridande af de med bankens förvaltning förenade
utgifter, samt, på grund af 1883 års riksdags beslut, Kungl. Maj:t
ägde att provisoriskt förordna om löner och arfvoden vid postsparbanken.
Utom ökad erfarenhet beträffande utsträckningen af bankens
rörelse vunnes därjämte den fördelen genom ett uppskof, att frågan om
reglering af pensionsväseudet under tiden kunde hinna lösas och sålunda
de nya grundsatser, som i detta ämne tilläfventyrs blefve antagna,
kunde tillämpas vid bestämmandet af villkoren för tjänstemännens rätt
till pension.
Hittills hafva sålunda aflönings- och därmed sammanhängande förhållanden
vid postsparbanken reglerats af Kungl. Maj:t genom särskilda beslut
med stöd af merberörda af Riksdagen år 1883 lämnade bemyndigande.
Beträffande de uppgifter postsparbanken numera har att fylla är
hufvudsakligen följande att erinra.
Jämlikt § 1 af nådiga förordningen den 22 juni 1883 angående
eu postsparbank för riket är bankens ändamål att under statens garanti
emottaga penningar, desamma förränta och genom räntans läggande
till kapitalet ytterligare förkofra samt medlen i stadgad ordning vederbörande
tillhandahålla.
Bland viktigare bestämmelser, afsedda att utveckla bankens verksamhet,
må nämnas kungörelsen den 12 september 1890 om ändrad
lydelse af nådiga kungörelsen den 9 november 1871 angående innehållning
af viss del af indelta arméns manskaps aflöning samt lagen
af den 24 oktober 1890 och nådiga reglementet af samma dag äfvensom
kungl. kungörelsen den 22 juni 1900 angående fångars arbetspremiemedel
och arbetsinkomst.
På grund af dessa bestämmelser äfvensom i öfrigt gällande stadganden
rörande aflöning till manskap vid armén och flottan åligger det
postsparbanken att förvalta och, med iakttagande af särskilda villkor
och förbehåll, utbetala medel, som för arméns eller flottans manskap
eller för fångar blifvit i banken insatta.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Utom dessa till postsparbankens ursprungliga verksamhet hörande
bestyr åligger banken handläggning af de göromål, som föranledas
häraf, att dels jämlikt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31
oktober 1902 uppbörd af lörsäkringsafgifter m. in. till riksförsäkringsanstalten
samt utbetalning åt de af anstalten beslutade lifräntor och
andra skadeersättningar äga rum genom postsparbankskontoren, dels
ock, enligt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 31 december
1904, inkassering af utgifter till samt utbetalning af pensioner från
barnmorskornas pensionsanstalt skola verkställas vid postsparbankskontoren,
hvarjämte postsparbanksstyrelsen har att förvalta dessa anstalter
tillhörande fonder.
Jämlikt nådiga kungörelsen den 18 september 1908 angående rätt
till pension för äldre barnmorskor har postsparbanksstyrelsen att tillika
med riksförsäkringsanstalten meddela de närmare föreskrifter beträffande
denna pensionering, som må finnas erforderliga, hvarförutom det skall
åligga postsparbanken att, i likhet med hvad som äger rum beträffande
barnmorskornas pensionsanstalt, inkassera de för äldre barnmorskor
afsedda pensionsafgifterna och utbetala dem tillerkända pensioner. Postsparbanksstyrelsen
skall förvalta de influtna pensionsmedlen.
I nådig proposition den 14 februari 1908 föreslog Kungl. Maj:t
Riksdagen anordnande af särskild försäkring för fiskare mot olycksfall
under utöfvandet af yrket, enligt hvilket förslag åt postsparbanken
skulle öfver!ämnas att omhändertaga uppbörden af försäkringsafgifter
samt utbetalning af ersättningsbelopp, äfvensom att åt postsparbanksstyrelsen
skulle uppdragas att förvalta de influtna försäkrings medlen.
Sedan Riksdagen i skrifvelse den 23 april 1908 anmält sitt beslut
i detta ämne, har Kungl. Maj:t den 2 därpåföljde oktober utfärdat
nådig kungörelse angående en särskild för fiskare afsedd försäkring
mot skada till följd af olycksfall, enligt hvilken kungörelse det åligger
riksförsäkringsanstalten och styrelsen för postsparbanken att utfärda de
närmare föreskrifter, som, utöfver hvad i kungörelsen stadgats, kunna
erfordras med afseende å denna försäkring. Genom kungörelse, likaledes
af den . 2 oktober 1908, angående ändring af riksförsäkringsanstaltens
instruktion har Kungl. Maj:t vidare förordnat, att riksförsäkringsanstalten
skall, enligt de grunder och i den omfattning, som i förstnämnda
kungörelse stadgas, meddela ifrågavarande försäkring och handlägga
de öfriga ärenden, som af denna försäkring föranledas, dock med
den inskränkning i afseende å försäkringsverksamheten, att postsparbanken
skall verkställa uppbörd af försäkringsafgifter och belopp, som
erläggas för förvärfvande af lifränta, äfvensom utbetalning af de af
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra ersättningar.
Styrelsen för postsparbanken skall tillika förvalta inflytande försäkringsmedel.
Enligt nådigt bref den 2 oktober 1908 åligger postsparbanksstyrelsen
därjämte att hos statskontoret årligen rekvirera det belopp,
som erfordras till bestridande af statens bidrag till fiskares försäkring.
Genom nådiga kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i
anledning af landtränteriernas indragning har Kungl. Magt vidare förordna!,
att de pensionsutbetalningar för folkskollärarnas pensionsinrättning och
änke- och pupillkassa, elementarlärarnas vid allmänna läroverken änkeoch
pupillkassa, arméns pensionskassa och flottans pensionskassa, hvilka
hittills ägt rum genom landtränteriernas försorg, skola från den 1 januari
1909, i de fall där utbetalningen icke lämpligen kan ske med allmänna
posten, verkställas genom anlitande af postsparbanken, efter med dennas
styrelse träffad öfverenskommelse, eller på annat sätt. Postsparbanksstyrelsen
har meddelat, att med anledning häraf öfverenskommelse träffats
med direktionen öfver arméns pensionskassa om utbetalning genom postsparbanken
af de från denna kassa utgående pensioner, som skola lyftas
i landsorten. I nådig kungörelse den 7 maj 1909 äro närmare föreskrifter
meddelade angående utbetalning genom postsparbankskontor i
landsorten af pensioner från folkskollärarnas pensionsinrättning, folkskollärarnas
änke- och pupillkassa samt lärarnas vid elementarläroverken
änke- och pupillkassa äfvensom af understöd från småskollärares in. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt.
Jämlikt nådiga kungörelsen den 18 december 1908 med föreskrifter
angående utbetalning af pensioner från civilstatens änke- och pupillkassa
genom postsparbankskontor i landsorten ombesörjes från 19Ö9 års
ingång äfven dylik utbetalning numera af postsparbanken.
Såsom af det anförda framgår, kunna postsparbankens eller dess
styrelses hufvudsakliga uppgifter numera angifvas sålunda:
l:o) att, enligt det ursprungliga syftet, under statens garanti mottaga
penningar, förränta och genom räntas läggande till kapitalet ytterligare
förkofra desamma samt i stadgad ordning tillhandahålla vederbörande
medlen; hvartill omedelbart ansluta sig de göromål, som föranledas
af postsparbankens anlitande för insättning af fångars besparade
arbetspremier eller arbetsinkomst samt aflöningsmedel för manskap vid
armén och flottan;
2: o) att för riksförsäkringsanstalten uppbära försäkringsafgifter och
belopp som erläggas för förvärfvande af lifränta, samt utbetala de af
riksförsäkringsanstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar
äfvensom förvalta inflytande försäkringsmedel;
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
3:o) att för barnmorskornas pensionsanstalt mottaga insättningar
och utbetala pensioner samt förvalta pensionsanstaltens medel;
_ 4:o) att gemensamt med riksförsäkringsanstalten handhafva eu
särskild för fiskare afsedd försäkring mot skada till följd af olycksfall;
samt
5:o) att i landsorten utbetala pensioner eller understöd för vissa
pensions- eller ålderdomsunderstödsanstalter, för närvarande civilstatens
änke- och pupillkassa samt folkskollärarnas pensionsinrättning, folkskollärarnas
änke- och pupillkassa, elementarlärarnas änke- och pupillkassa
äfvensom småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.
Postsparbanksstyrelsens sammansättning äi'' bestämd genom nådiga
förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket.
Enligt den ursprungliga lydelsen af § 21 mom. 1 i förordningen
skulle postsparbankens styrelse utgöras af generalpostdirektören såsom
ordförande samt fyra ledamöter, nämligen den byråchef i generalpoststyrelsen,
som var föredragande för ärenden rörande postsparbanken, en
af Kungl. Maj:t särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige i
riksbanken och en af fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka båda
sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig hade
att utse.
Detta moment är genom nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 i så
måtto förändradt, att i stället för förenämnde Dyråchef numera fungerar
såsom föredragande ledamot i postsparbankens styrelse chefen för postsparbanksbyrån.
År generalpostdirektören hindrad att deltaga i handläggning af
ärendena hos postsparbanksstyrelsen, skall, enligt mom. 2 af nyssnämnda
paragraf, sådant detta moment lyder enligt nyssnämnda kungörelse,
såsom ledamot i stjrrelsen tjänstgöra den byråchef i generalpoststyrelsen,
som Kungl. Maj:t därtill förordnar. Enligt mom. 3 af samma paragraf
bestämmes af Kungl. Maj:t om sättet för ärendenas handläggning hos
styrelsen och i hvilka ärenden styrelsens ordförande äger ensam besluta.
Föreskrifter i fråga om sättet och ordningen för handläggning
och afgörande af de hos postsparbanksstyrelsen förekommande ärenden
äro meddelade genom nådigt bref den 4 juli 1902, enligt hvilket dessa
ärenden allt efter deras beskaffenhet afgöras dels af styrelsen i plenum,
dels af generalpostdirektören såsom styrelsens ordförande i närvaro af
chefen för postsparbanksbyrån såsom föredragande, dels ock af denne
senare ensam.
Bihang till llihsd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 2
Postsparbankens
nuvarande
organ isaljn.
Post
sparbanks styrelsens sammansätt ning^ -
10
Sos styrelsen
anställd
personal.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Angående den hos postsparbanksstyrelsen anställda personalen och
dennas åligganden får jag meddela följande:
Vid ingången af år 1884, då postsparbanken började sin verksamhet,
utgjordes den hos postsparbanksstyrelsen anställda personalen af eu,
på grund af nådiga brefvet den 14 december 1883, på förordnande
antagen revisor och bokhållare, jämte amanuenser, extra biträden och
vaktmästare.
Till följd af bankens stigande verksamhet nödvändiggjordes snart
nog tillökning af arbetskrafter. Sålunda medgaf Kungl. Maj:t, genom
nådigt bref den 25 april 1884, anställande hos styrelsen på förordnande
tills vidare från och med den 1 maj samma år af ytterligare en revisor
och bokhållare, hvar jämte amanuenser, extra biträden och extra vaktmästare
af styrelsen antogos i mån af behof, så att vid 1893 års utgång den
mera fasta personalen hos styrelsen bestod af 2 revisorer och bokhållare,
4 amanuenser, 35 kvinnliga extra biträden och 3 extra vaktmästare.
Utom denna mera fasta personal nödvändiggjorde emellertid mängden
och den oftast brådskande beskaffenheten af de hos styrelsen förekommande
göromål anställandet vid vissa tider — särskild^ i början af
året — af tillfälliga biträden för utförande af arbeten, som antingen helt
och hållet eller delvis ej kunde medhinnas af den mera fast anställda
personalen. Antalet tillfälliga biträden utgjorde vid utgången af år 1893
22, men uppgick vid samma års ingång till 40.
Då frågan om definitiv utgiftsstat för postsparbanken år 1894 ej
vann Riksdagens bifall, samt Riksdagen i sin skrifvelse den 7 april
samma år hänvisade till den Kungl. Maj:t meddelade befogenhet att
provisoriskt förordna om löner och arfvoden vid postsparbanken, medgaf
Kungl. Maj:t, genom nådigt bref den 8 juni 1894, att på grund af den
starkt tilltagande frekvensen af insättningar och uttagningar i postsparbanken
hos bankens styrelse finge från och med 1895 års början
tills vidare på förordnande ytterligare anställas en kamrerare och sekreterare,
en registrator, eu aktuarie och en vaktmästare.
Rörelsens omfattning har sedermera föranledt ytterligare ökning, tid
efter annan, af arbetskrafterna hos postsparbanksstyrelsen. .Enligt nådiga
brefven den 18 december 1896, den 18 november 1898 och den 12
februari 1904, hafva nämligen på förordnande hos styrelsen anställts
dels, från och med 1897 års början, ytterligare en revisor och bokhållare,
dels, från och med den 1 januari 1899, en förste vaktmästare, dels
ock slutligen, från och med den 1 april 1904, en kassör och ytterligare
en vaktmästare.
Med anledning af den ökning i arbetet, som blefve en följd däraf
11
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
att, jämlikt nådiga brefvet den 31 oktober 1902, dels uppbörd af försäkringsafgifter
m. in. till riksförsäkringsanstalten samt utbetalning af
de af anstalten beslutade lifräntor och andra skadeersättningar skulle
äga rum genom postsparbankskontoren, dels ock förvaltningen af inflytande
försäkringsmedel skulle åligga postsparbanksstyrelsen, anställdes
på förordnande från 1903 års början, enligt nyssnämnda nådiga bref,
ytterligare en revisor och bokhållare hos postsparbanksstyrelsen.
L1 tom chefen för postsparoanksbyrån äro således för närvarande
hos postsparbanksstyrelsen anställda följande befattningshafvare, motsvarande
ordinarie befattningshafvare i andra ämbetsverk, nämligen:
1 kamrerare och sekreterare
1 kassör
1 registrator
1 aktuarie
4 revisorer och bokhållare
1 förste vaktmästare samt
2 vaktmästare.
. I förhållande till samtliga hos- postsparbanksstyrelsen anställda
befattningshafvare utgöra emellertid de »ordinarie», d. v. s. de hvilkas
aflöning blifvit al Kung!. Maj:t till beloppet bestämd, ett ringa antal.
Dessas antal har nämligen inskränkts till hvad för de mest maktpåliggande
göromålens behöriga gång pröfvats vara oundgängligt, i följd
hvaraf allt det arbete, som kunnat åt extra biträden anförtros, ansetts
böra af dem besörjas.
Nådiga brefvet den 21 september 1883, med åtskilliga föreskrifter
angående postsparbankens förvaltning, innehåller också medgifvande för
postsparbanksstyrelsen att för göromålens behöriga gång anställa extra
biträden på ''enahanda villkor, som gälla för anställande af extra biträden
hos generalpoststyrelsen.
De biträden, som på grund häraf antagits, kunna särskiljas i fyra
grupper, nämligen manliga extra biträden, benämnda amanuenser, kvinnliga
extra biträden, extra vaktmästare samt tillfälliga biträden.
Vid 1911 års början voro hos styrelsen anställda 6 amanuenser,
69 kvinnliga extra biträden, 4 extra vaktmästare och 65 tillfälliga
biträden.
Slutligen biträda för närvarande följande hos generalpoststyrelsen
anställda tjänstemän vid utförandet af göromål tillhörande postsparbankens
centralförvaltning, nämligen postombudsmannen, intendenten
å frimärksförrådet samt revisorn och bokhållaren därstädes, hvarjemte
Tjänstemännenin
åligganden
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
åtskilliga hos generalpoststyrelsen anställda vaktmästare biträda med
uppassningsgöromål för postsparbanksstyrelsens räkning.
Enligt den för tjänstemännen hos postsparbanksstyrelsen gällande
arbetsordning äro göromålen på det sätt fördelade, att det åligger:
kamreraren och sekreteraren:
att med det biträde, som honom anvisas, uppsätta alla de från
styrelsen utgående expeditioner, till hvilka icke koncept aflämnas af
chefen för postsparbanksbyrån, samt att kontrasignera styrelsens anordningar
äfvensom samtliga från styrelsen utgående expeditioner i ärenden,
som afgjorts af styrelsen i plenum eller af generalpostdirektören;
att med erforderligt biträde upprätta och med sin underskrift förse
den medelskufvudbok för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas
pensionsanstalt och fiskareförsäkringen, som för hvarje är
till kammarrätten afgifves, samt att upprätta de för detta bokslut
erforderliga sammandrag;
att " föra kontraböcker med riksbanken och öfriga banker öfver
insatta eller uttagna medel för postsparbanken, riksförsäkringsanstaltens,
pensionsanstaltens och fiskare för säkringens räkning, samt öfver nämnda
anstalters i riksbanken förvarade obligationer och andra värdehandlingar;
att bokföra postsparbankens samt riksförsäkringsanstaltens och
pensionsanstaltens obligationer och de från banken eller nämnda anstalter
utlämnade lån samt vaka däröfver att utlottade obligationer och förfallna
räntekuponger blifva behörigen inlösta äfvensom att föreskrifna
afbetalningar å lånen jämte därå upplupna räntor a behöriga tider
likvideras;
att iordningställa och till kassören öfverlämna vederbörligen ifyllda
blanketter till kvittenser öfver de låneinbetalningar, som äro att under
den närmaste tiden förvänta, tillika med — hvad beträffar den 30 juni
och 31 december förfallande likvider — specifika förteckningar öfver dessa;
att upprätta amorteringsplaner för utlämnade lån;
att upprätta kassarapporter till styrelsens allmänna sammanträden;
att upprätta listorna å aflöning till styrelsen och dess personal
äfvensom uppgifterna till vederbörande taxeringsmyndigheter å de löner
och arfvoden m. m., som af postsparbanksstyrelsen utbetalats;
att omhändertaga och vårda öfverskottskuponger, som från postanstalterna
inlevereras, samt förbindelser eller värdehandlingar, som af
posttjänstemän deponeras såsom säkerhet för saknade kvittenskuponger;
att hafva vård om postsparbanksstyrelsens registratur samt låta
föra register öfver utgångna expeditioner; samt
13
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
att en gång månatligen, å förut ej bestämd tid, verkställa inventering
af postsparbankens hufvudkassa;
kassören:
att besörja förvaltningen af hufvudkassan och därmed förbundna
göromål samt betjäna allmänheten med utbetalning vid anfordran af å
motbok innestående medel, med den inskränkning i afseende på därvid
förekommande utredning, som nedan omförmäles;
att oförtöfvadt — emot attester, som böra till chefen för postsparbanksbyrån
öfverlämnas — i riksbanken, å postsparbankens vederbörande
räkningar, insätta från registrator!! eller eventuellt direkt från
låntagare emottagna lånelikvider, hvilkas belopp emellertid ej tagas till
uppbörd i hufvudkassaräkningen;
att å från kamreraren erhållna blanketter öfver emottagna lånelikvider
utfärda kvittenser samt desamma, efter påteckning af kamreraren,
vederbörande låneinbetalare tillställa;
att öfver de lånelikvider, som förmedlats af riksbankens korrespondensafdelning,
på enahanda sätt meddela resp. inbetalare kvitton
samt därefter till chefen för postsparbanksbyrån öfverlämna de emottagna
bankattesterna;
att, med ledning af utaf aktuarieu och 2:dre revisorn upprättade
och behörigen underskrift^ förteckningar öfver verkställda o mfö ringar
i postsparbanksbyråns sparbanksjournal, kvartalsvis i hufvudkassaräkenskapen
bokföra ifrågavarande omföringar, samt
att verkställa utredning i ärenden rörande förkommen eller obeställbar
motbok;
registratorn:
att föra vanliga diarier öfver inkomna mål samt förvara handlingar,
böcker m. in.;
att öppna all till postsparbanksstyrelsen eller postsparbanksbyrån
adresserad post samt distribuera dess innehåll till vederbörande;
att vaka däröfver att de olika slag af redovisningshandlingar, som
redogörarna hafva att afgifva, på behöriga tider inkomma;
att omhänderhafva förrådet af blanketter och cirkulär samt ombestyra
distributionen där af;
att upprätta och vidmakthålla namnregister öfver postsparbankens
delägare;
att emottaga de motböcker, som till postsparbanksbyrån inkomma
för granskning och ränteanteckning, samt öfvervaka att dessa varda
efter försiggången granskning in. m. behörigen expedierade; samt
att laka däröfver att oinlösta försäkringsbref m. m. eller ej
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.
utkvitterade sjukhjälpsorder blifva återsända till postsparbanksbyrån
samt därefter till riksförsäkringsanstalten återställda;
aktuarie:
att leda det arbete å postsparbanksbyrån, som är förbundet dels
med insättningarnas, uppsägningarnas och uttagningarnas antecknande
å behöriga konti samt dessas uppläggande och afslutande, dels ock med
bokförandet i vederbörande liggare af från riksförsäkringsanstalten
öfverlämnade försäkringsbref, förnyelse- m. fl. kvittenser, sjukhjälpsorder,
anordningar å begrafningshjälp, anvisningar å lifräntor samt
likvidationsbevis för premiereglering äfvensom med utsändandet till
postanstalterna af dessa försäkringsbref in. m.;
att öfvervaka, att granskningen af inkomna motböcker varder
behörigen verkställd;
att å vederbörande konti anteckna alla de förändringar, som anmälas
rörande ägande- eller dispositionsrätt till motbok samt de förbehåll,
som göras i afseende å förfoganderätten öfver å motbok verkställda
insättningar;
att utreda de felaktigheter rörande nummer å motböcker och
försäkringsbref, förnyelse- m. fl. kvittenser samt namn å motboksägare,
försäkrings- eller förmånstagare m. m., som kunna förekomma uti postsparbankskontorens
sparbanksjournaler;
att granska listan öfver uppsägningarna för dagen samt de på
grund af dessa utfärdade utbetalningsorder;
att, då utbetalning vid anfordran äskas å motbok, hvars ägare
aflidit, åvägabringa till buds stående utredning i saken äfvensom att
verkställa utredning i anledning af inkomna anmälanden om skiljaktighet
emellan motböcker och postsparbankens räkenskaper samt om felaktigheter
vid ränteberäkning; samt
att utöfva närmaste tillsyn öfver postsparbankens arkiv.
Af de fyra revisorerna och bokhållarna har en, 2:dre revisorn och
bokhållaren, till åliggande:
att granska postsparbankskontorens redovisningar öfver kvittenskuponger
;
att granska inkomna räkningar eller rekvisitioner a likvider,
samt å kvittenskuponger och sparmärken;
att granska postsparbanksbyråns och hufvudkassans redovisningar
äfvensom attestera rapporterna öfver inventering af nämnda kassa;
att upprätta och i vederbörande anordningsbok införa anordningar
å beslutade utbetalningar;
15
Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
att iöra kontraböcker med frimärkesintendenten öfver utlämnade
kvittenskuponger och sparmärken; samt
att utreda frågor rörande preskriberade medel äfvensom att leda
arbetet med upprättandet af de årliga sammandragen öfver dylika medel
äfvensom att verkställa därmed sammanhängande omföringar i postsparbanksbyråns
journal.
Granskningen af inkomna sparbanksjournaler och de på dessa
grundade medelsräkningarna verkställes af de trenne öfriga revisorerna
sålunda att, efter det räkningarna uppdelats i fem lotter, 1:ste revisorn
och bokhållaren samt 3:dje revisorn och bokhållaren hvar för sig öfvertaga
granskningen af tvenne al dessa lotter och 4:de revisorn och bokhållaren
den 5:e lotten; och äger ombyte af dessa lotter rum för hvarje år.
Det åligger tillika:
l:ste'' revisorn och bokhållaren att biträda kamreraren med upprättande
af de för postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens och pensionsanstaltens
bokslut erforderliga sammandrag;
3:dje revisorn och bokhållaren:
att granska postsparbankskontorens sparmärkesredovisningar äfvensom
upprätta kontrollsammandrag öfver dessa; samt
att förvara af sparmärkesförsäljama utfärdade kvittenser å mottagna
sparmärkesförskott samt meddelade uppgifter rörande afsättningen
af sparmärken, äfvensom att för styrelsen anmäla, därest i allmänna
tidningarna förekommer tillkännagifvande om års- eller konkursstämning
å sparmärkesförsäljares borgenärer; samt
att föra liggare öfver sparmärkesförsäljare;
4:de revisorn och bokhållaren:
att granska förekommande afräkningar öfver postsparbankens
mellanhafvande med postverket;
att upprätta redovisning öfver förekommande omföringar af deponerade
medel;
att ombesörja utarbetandet af den statistik, som ligger till grund
för postsparbankens årsberättelse; samt
att granska postkontorens redovisningar öfver postsparbanken tillhöriga
persedlar samt omhänderhafva det å postsparbanksbyrån befintliga
förråd af dessa, redovisa för byråns möbler, persedlar och effekter
äfvensom upprätta och underskrifva persedelhufvudboken.
Utom handläggning af nu uppräknade göromål, som utgöra de
särskilda tjänstemännens hufvudsakliga åligganden, tillhör det personalen
hos postsparbanksstyrelsen, bland annat,
16
Aflöning sfÖrhållanden.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
att ombesörja redigeringen af de för hvarje månad utkommande
cirkulär och meddelanden till postsparbankskontoren;
att upprätta och vidmakthålla register öfver de af styrelsen antagna
spärraärkesförsälj arne, hvilkas antal vid 1910 års utgång uppgick
till 5,723;
att till nummer och serie förteckna alla för postsparbankens,
riksförsäkringsanstaltens, barnmorskornas pensionsanstalts och fiskareförsäkringsanstaltens
räkning inköpta obligationer, hvilkas sammanlagda
antal vid 1910 års slut utgjorde 26,851;
att för räkningshafvare med postsparbanken ombestyra inköp af
räntebärande obligationer och inlösen af därtill hörande förfallna räntekuponger
;
att beställa och distribuera sparmärken och kvittenskuponger äfvensom
erforderliga persedlar och effekter, bland hvilka må särskild! nämnas
de på senaste tiden i bruk komna och af allmänheten lifligt efterfrågade
ficksparbössor för tillvaratagande af mindre penningbelopp;
att föra liggare öfver de från riksförsäkringsanstalten emottagna
uppdrag rörande inkassering af försäkringsafgifter och utbetalande af
beslutade lifräntor och andra skadeersättningar samt öfver resultatet
af dessa uppdrag kvartalsvis upprätta och till anstalten aflämna redogörelser;
att
från statskontoret rekvirera de delägarna i barnmorskornas
pensionsanstalt tillkommande statsbidrag samt fördela desamma å de
särskilda delägarna i anstalten, hvilkas antal vid 1910 års slut uppgick
till 1,373; samt
att likaledes å dessa delägare fördela en hvar tillkommande andel
af uppkomna arfsvinster äfvensom af upplupna räntor å anstaltens
insättnings- och besparingsfond.
Beträffande de göromål, som åligga eu hvar af de 6 amanuenserna
och 69 kvinnliga extra biträdena, hafva i löneregleringskommitténs betänkande
meddelats detaljerade uppgifter.
Sedan departementschefen redogjort för innehållet af kommitténs
betänkande i denna del, anförde departementschefen vidare.
I anslutning till den af löneregleringskommittén verkställda utredningen
ber jag att få redogöra för de nuvarande aflöningsförhållandena
vid postsparbanken.
Enligt gällande allmänna bestämmelser äga postsparbanksstyrelsens
ordförande och ledamöter samt nedannämnda tjänstemän och vaktmästare
åtnjuta följande aflöningar:
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
17
Af postsparbankens medel |
För biträde vid |
Summa kronor. |
|||
arfvode. |
tjänst- görings- pennin- gar. |
ålders- tillägg. |
riksför- säkrings- anstalten. ■ |
barn-morskor-nas pen-sions-anstalt. |
|
2,000 |
2,000 |
||||
600 |
— |
— |
— |
— |
600 |
1,200 |
-— |
— |
— |
— |
1,200 |
4,400 |
2,000 |
600 |
500 |
300 |
b 7,800 |
3,000 |
1,500 |
1,000 |
300 |
200 |
6,000 |
1,800 |
3) 1,700 |
1,000 |
200 |
100 |
4,800 |
1,800 |
1,200 |
1,000 |
200 |
100 |
4,300 |
1,800 |
1,200 |
1,000 |
200 |
200 |
4,400 |
1,800 |
1,200 |
1,000 |
-- |
100 |
4,100 |
1,800 |
1,200 |
500 |
— |
100 |
3,600 |
1,800 |
1,200 |
— |
— |
100 |
3,100 |
— |
— |
— |
3) 3,000 |
100 |
3,100 |
800 |
300 |
— |
— |
— |
1,100 |
500 |
300 |
100 |
— |
— |
900 |
500 |
300 |
— |
800 |
generalpostdirektören såsom
ordförande i postsparbanksstyrelsen
............
en ledamot i styrelsen...
två ledamöter i d:o ......
chefen för postsparbanks
byrån
............................
kamreraren och sekreteraren
kassören ...............................
registratorn.............................
aktuarien ...............................
en revisor och bokhållare..
en d:o ............................
en d:o ............................
en d:o ...........................
en förste vaktmästare .......
en vakmästare ...................
en d:o ....................
Anmärkningsprovision till tjänstemän i postsparbanken utgår enligt
enahanda regler som gälla vid postverket.
Beloppet af den anmärkningsprovision, som under åren 1906—1908
utgått till tjänstemän i postsparbanksstyrelsen, framgår af följande
tabell:
2) Enligt nådiga brefven den 20 november 1909 och. den 2 december 1910
utgöra den nuvarande chefens för postsparbanksbyrån aflöningsförmåner för hvart och
ett af åren 1910 och 1911 9,000 kronor, däraf 5,600 skola anses såsom lön och 2,600
såsom tjänstgöringspenningar samt 800 utgöra ersättning för biträde med försäkrings- och
pensionsgöromål. >
a) Däri inberäknade 500 kronor felräkningspenningar.
3) Däraf 1,200 kronor tjänstgöringspenningar.
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.
3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
1906. |
1907. |
1908. |
| Summa. |
|||||
Kronor |
öre. |
Kronor |
öre. |
Kronor |
öre. |
Kronor |
öre. |
|
Aktuarien ....................................... |
41 |
05 |
79 |
39 |
68 |
34 |
188 |
78 |
Revisorn å första revisionslotten |
208 |
SO |
— |
— |
208 |
SO |
||
D:o å andra d:o |
— |
1 |
69 |
— |
1 |
69 |
||
D:o å tredje d:o |
210 |
95 |
56 |
6 2 |
136 |
35 |
403 |
92 |
D:o å fjärde d:o |
14 |
2 2 |
105 |
53 |
19 |
44 |
139 |
19 |
Från och med år 1901 till och med år 1907 hafva befattningshafvare
hos postsparbanksstyrelsen åtnjutit dyrtidstillägg enligt samma
grunder, som af Kungl. Maj:t och Riksdagen fastställts för deras vederlikar
inom andra centrala ämbetsverk, hvarjämte, enligt kungl. kungörelsen
den 21 juni 1907, hos styrelsen anställda vaktmästare för
samma år uppburit ett ytterligare lönetillägg åt 10 procent å aflöning
och ålderstillägg.
Samtliga därtill berättigade tjänstemän och betjänte hafva under
åren 1908, 1909 och 1910 uppburit extra lönetillägg jämlikt föreskrifterna
i kungl. kungörelserna den 17 juni 1908, den 5 juni 1909 och
den 22 april 1910.
Till de hos styrelsen anställda sex amanuenser utgå månadsarfvoden
med följande belopp, nämligen 140 kronor till en hvar af två, ISO
kronor till en och 120 kronor till eu hvar af de tre återstående. Af
dessa tre sistnämnda arfvoden utgår ett till */s åt det för postsparbankens
bestyr för riksförsäkringsanstaltens räkning anvisade anslag.
Beträffande aflöningen till den kvinnliga extra biträdespersonalen
hafva under postsparbankens verksamhetstid olika grundsatser gjort sig
gällande.
Med ingången af år 1899 började, enligt styrelsens beslut den
25 november 1898, nuvarande aflöningssystem att i hufvudsak tillämpas.
Enligt detta äro de kvinnliga extra biträdena indelade i fem olika
aflöningsklasser med månadsarfvoden, för eu arbetstid af sex timmar hvarje
söckendag, af resp. 75, 85, 95, 110 och 120 kronor. Därjämte betalas
för öfvertidsarbete, för hvarje tipime före klockan 5 e. in. söckendagar
resp. 50, 55, 60, 65 och 70 öre samt för hvarje timme efter klockan
5 e. m. under söckendagar samt hela arbetstiden under sön- och helgdagar
resp. 55, 60, 65, 70 och 75 öre.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Såsom villkor för uppflyttning till högre aflöningsklass gäller, att
biträde i minst 3 år tillhört den lägre aflöningsklassen och därunder i
minst 2 år tjänstgjort, äfvensom att tjänstgöringen varit utan anmärkning.
Utöfver nämnda aflöning åtnjuter hvar och en af 7 bland dessa
extra biträden i egenskap af kontrollant ett ytterligare arfvode af 15
kronor för månad, h varjämte samtliga kvinnliga extra biträden under
åtskilliga år tillerkänts ett aflöningstillägg af 10 procent, att uppbäras
efter vissa angifna grunder.
Af de fast anställda kvinnliga extra biträdena tillhöra 2 första
aflöningsklassen, 12 andra, 8 tredje, 5 fjärde och 42 femte aflöningsklassen.
Med inberäknande af ersättning för öfvertidsarbete samt omförmälda
aflöningstillägg af 10 procent hafva de inkomster för år 1910,
som uppburits af de kvinnliga extra biträdena, enligt uppgift från postsparbanksstyrelsen
utgjort i medeltal:
för |
en |
hvar |
tillhörande |
första |
aflöningsklassen kronor |
1,140 |
|
77 |
77 |
77 |
77 |
andra |
77 |
77 |
1,290 |
77 |
77 |
77 |
77 |
tredje |
*7 |
77 |
1,435 |
77 |
77 |
77 |
77 |
fjärde |
77 |
77 |
1,650 |
77 |
77 |
77 |
77 |
femte |
77 |
77 |
1,795 |
Därtill kommer för hvar och eu af de biträden, som tjänstgjort
såsom kontrollanter och Indika alla tillhört femte aflöningsklassen, det
månadsarfvode af 15 kronor, hvarom ofvan nämnts.
Medelinkomsterna från postsparbanken för en hvar af sistnämnda
biträden hafva följaktligen under år 1910 utgjort omkring 1,975 kronor.
De hos postsparbanksstyrelsen anställda fyra extra vaktmästare
uppbära hvar och en ett månadsarfvode af 66 kronor.
Tillfälligt anställdt kvinnligt biträde åtnjuter dagtraktamente efter
2 kronor för 5 timmars arbete samt 50 öre per timme för öfvertidsarbete.
För manliga tillfälliga biträden utgår ersättning för arbetstimme
20
I
Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
"med en begynnelseaflöning af 50 öre för timme, hvilken aflöning höjes
efter 1,500 tjänstgöringstimmar till 60 öre för timme,
ytterligare i,500 tjänstgöringstimmar till 70 öre för timme
2,000 '' „ „ 80 „
2,000 „ „ 90 „
„ „ 2,000 „ „ 1 krona „ „
allt under förutsättning, att tjänstgöringen varit af beskaffenhet att kunna
11
11
11
11
11
11
11
11
11
11
väl vitsordas.
Vissa tillfälliga biträden, hvilka tjänstgöra såsom kontrollanter,
tillsyningsman och arbetsledare, åtnjuta, utöfver nu angifna ersättning,
godtgörelse med 10, 20 eller 80 öre för timme.
Aflöningsutgifterna till postsparbanksstyrelsen och dess personal
hafva, enligt postsparbankens hufvudbok, under år 1910 uppgått till
211,539 kronor 21 öre, hvarförutom 1,450 kronor, utgörande ersättningtill
tjänstemän och betjänte hos generalpoststyrelsen för biträde med
handläggning af postsparbanksgöromål, påförts omkostnadskonto.
Därjämte har ersättning för handläggning å postanstalter af postsparbanksgöromål
under år 1910 upptagits i nyssnämnda hufvudbok
med 28,479 kronor 39 öre.
Post- Under åberopande hufvudsakligen däraf, att de skäl, som varit
Turande bestämmande för 1894 års Riksdag att icke bifalla då föreliggande proU
på "stat. position om postsparbankens uppförande på ordinarie stat, numera icke
■1908 års vore för handen samt att bankens verksamhet från sistnämnda år atsekommitterade.
vardt tilltagit såväl hvad själfva bankrörelsen beträffade som ock på
grund af de nya uppgifter af olika slag, som därefter tillagts banken,
hafva 1908 års kommitterade hemställt om postsparbankens öfverflyttande
på ordinarie stat såsom eu sjelfständig institution.
Löne- Löneregleringskommittcn har i sammanhang med behandlingen
regkrings- af frågan o in postsparbankens uppförande på ordinarie stat verkställt
k minitu,. ^ detaljerad redogörelse för postsparbankens utveckling och dess ekonomiska
bärighet. Kommittén har i sådant afseende anfört hufvudsakligen
följande.
Räntan å i postsparbanken insatta medel hade utgjort 3,6 procent,
utom från tiden från och med den 1 januari 1897 till och med den 30
juni 1899, då den utgjort 3,3 procent.
Allt ifrån år 1884, då postsparbankens egentliga verksamhet tagit
sin början, till och med år 1898 hade beloppet af insatta medel hvarje
21
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 150.
år öfverstigit beloppet af de medel, som uttagits. Vid slutet af år 1898
både delägarnas tillgodohafvande hos postsparbanken utgjort 64,033,595
kronor 64 öre, det högsta belopp, som under bankens tjugusexåriga tillvaro
förvaltats af densamma.
Med år 1899 hade inträdt en tillbakagång, som fortgått till slutet
af år 1902, vid hvilken tidpunkt delägarnas tillgodohafvande sjunkit til]
53,916,398 kronor 5 öre.
Därpå hade följt fyra år, under hvilka i stort sedt jämvikt ägt
rum mellan, å ena sidan, insättningar och delägarna tillgodoförda räntor
samt, å andra sidan, uttagning^.
Aren 1907 och 1908 hade uttagningarna stegrats samtidigt med att
insättningarna i någon mån minskats. Till följd däraf hade delägarnas
behållning vid sistnämnda års plut sjunkit till 46,422,570 kronor 4 öre.
Däri inginge ett säkerligen rätt betydande belopp, tillhörigt ännu i tjänst
kvarstående indelta soldater, som icke förr än efter erhållet afsked ägde
disponera sina i postsparbanken gjorda, obligatoriska eller frivilliga insättningar;
ett förhållande, som i män af soldaternas afgång torde komma
att verka till någon ytterligare sänkning af delägarnas behållning.
I sin underdåniga berättelse för år 1899 hade postsparbankens
styrelse — med förmälan, att under samma år beloppet af de medel,
som uttagits, med ej mindre än 6,132,285 kronor 99 öre öfverskjutit
beloppet af de i postsparbanken insatta medlen — anfört, att detta för
banken ogynnsamma resultat härflutit dels däraf att, på grund af under
redogörelseåret inträdda förhöjningar i de enskilda bankernas inlåningsräntesatser,
sådana delägare i postsparbanken, hvilka under den tid, då
postsparbankens inlåningsränta öfverstigit de enskilda bankernas, från
dessa till postsparbanken öfverflyttat medel, skyndat att tillgodogöra sig
stegringen af räntan i de enskilda bankerna och fördenskull dit från postsparbanken
återflyttat ifrågavarande medel, dels ock af den utveckling,
som de enskilda bankernas sparkasseräkningar under de senare åren
vunnit genom de af dessa banker allmänheten beredda bekväma former
och lätthet att utan uppsägning utbekomma en afsevärd del af de å
sparkasseräkningar innestående medel.
För att i någon män hejda utströmningen af kapital från postsparbanken
hade postsparbanksstyrelsen i underdånig skrifvelse den 5
maj 1899 hemställt, att från och med den 1 juli samma år räntan å
de medel, som då vore eller sedermera blefve i postsparbanken insatta,
måtte utgå med 3,6 procent för år räknadt, eller samma räntesats, som
varit gällande före år 1897. Denna hemställan hade af Kungl. Maj:t
bifallits den 26 maj 1899.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Provosition N:o 150.
Inträffad räntestegring å den allmänna marknaden och de enskilda
bankernas, aktiebankernas samt de privata sparbankernas alltjämt fortgående
utveckling både emellertid till stor del förtagit verkan af den
år 1899 vidtagna förhöjningen i postsparbankens inlåningsränta.
Beloppet af insättningarna i postsparbanken hade under hvart och
ett af de tio åren 1899—1908, vissa år mycket betydligt, understigit
uttagningarna, såsom framginge af eu utaf kommittén meddelad öfversikt.
Antalet delägare i postsparbanken hade under dessa tio i ekonomiskt
afseende för banken mindre gynnsamma år hållit sig tämligen konstant,
lägst 556,544 (år 1899) och högst 577,627 (år 1902). Det hade vid
1908 års slut uppgått till 560,270.
Eu jämförelse mellan postsparbanken och öfriga sparbanker i riket
gåfve vid handen, att, medan under år 1908 i postsparbanken mot 100
insatta kronor svarade 157 uttagna kronor, i öfriga sparbanker under
samma tid mot 100 insatta kronor svarade allenast 102 uttagna. Ätt
detta icke berott på några tillfälliga omständigheter, framginge tydligt
af en i kommitténs betänkande (sid. 118) intagen öfversikt, afseende
jämförelse mellan postsparbanken och sparbankerna i förevarande del
under en följd af år.
Jämväl i fråga om förhållandet mellan antalet afgångna och tillkomna
delägare visade postsparbanken under berörda tid ett afgjordt
sämre resultat än de öfriga sparbankerna, såsom syntes af en jämväl
åberopad tablå i betänkandet (sid. 119).
Hvad beträffade det ekonomiska resultatet af postsparbankens
rörelse, sådant det framginge af bankens räkenskaper, hade bankens
bokförda vinst i hög grad särskild! under senare åren varit beroende af
banken tillfallna preskriberade medel, på sätt framginge af en utaf kommittén
(sid. 120) meddelad tablå, som jämväl utvisade, i hvad mån vinstmedel
användts till nedskrifning af värdet å bankens obligationer.
Enligt § 19 i kungl. förordningen den 22 juni 1888 angående eu
postsparbank för riket skulle till eu början och så länge den på postsparbankens
rörelse uppkommande räntevinst icke lämnade full tillgång
till bestridande af de med postsparbankens förvaltning förenade utgifter,
af postverket förskjutas hvad utöfver rån tevinsten kunde för ändamålet
erfordras.
Sedan hvad sålunda under de första åren af postsparbankens verksamhet
förskjutits blifvit postverket ersatt, hade den bokförda vinsten
hufvudsakligen användts till nedskrifning af värdet å postsparbankens
obligationer. Därjämte hade af vinsten vissa belopp dels anvisats för
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 150. 23
utbetalande af gratifikationer åt poststationsföreståndare och sparmärkesförsäljare,
dels ock användts för bestridande af kostnaderna för tryckning
al en broschyr om sparsamhet.
Enär postsparbanken måst förvärfva obligationer företrädesvis vid
tidpunkter, då, till följd af räntans sjunkande i allmänna marknaden
penningar i större mängd inströmmat till postsparbanken, och dessa tidpunkter
i legel infallit samtidigt med prisstegring å värdepapper, hade
ofvanberörda nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer varit
af behofvet synnerligen starkt påkallad. Det torde i detta sammanhangkunna
framhållas, hurusom i själfva verket den å postsparbankens rörelse
hittills enligt räkenskaperna uppkomna vinsten näppeligen skulle hafva
kommit till synes, om bankens obligationer bokförts icke efter inköpspriset,
tilläfventyrs i någon mån nedskrifvet, utan efter deras verkliga
värde vid tiden för bokslutet.
till belysande häraf tilläte sig kommittén erinra, hurusom i 1908
års räkenskaper till 1,511,209 kronor 25 öre bokförda allmänna hypoteksbankens
3 1/2 procentsobligationer af år 1889 å nominellt 1,552,500
kronor enligt å Stockholms börs den 22 december 1908 noterad salukurs,
86 procent, representerat ett värde, som med 176,059 kronor 25 öre
understigit bokföringsvärdet. Med ledning af en den 30 i samma månad
å Stockholms börs noterad köpkurs, 89 1/i procent, å allmänna hypoteksbankens
till 3 3/4 procent afstämplade 4 yg procents obligationer af
år 1883 befunnes bokföringsvärdet å postsparbanken tillhöriga, till
parikurs bokförda dylika obligationer å nominellt 3,548,800 kronor med
381,496 kronor öfverstiga det vid samma tid sålunda noterade marknadsvärdet.
Äfven om kursförhållandena efter 1908 års slut i någon mån förändrats
till postsparbankens förmån, torde dock dessa exempel gifva
berättigad ^ anledning till antagandet, att postsparbankens vid 1908 års
slut till 37,161,173 kronor 40 öre bokförda obligationer för närvarande
repiesenterade ett värde, som betydligt understege bokföringsvärdet, samt
att, därest ^nuvarande bestämmelser i fråga om inlåningsränta in. in.
komme att bibehållas, någon verklig vinst, utöfver hvad som erfordrades
för nödvändig nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer,
icke torde på länge kunna förväntas uppstå å bankens rörelse.
från postverkets sida njöte postsparbanken åtskilliga betydande
förmåner utan något vederlag.
Så t. ex. förskotterade postverket vid förefallande behof utan räntegodtgörelse
medel till utbetalningar af i postsparbanken uppsagda belopp.
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Postverkets till hufvudsakligaste delen på detta sätt uppkomna fordran
hos postsparbanken hade i medeltal under åren 1899—1908 utgjort
kronor 1,587,444:88. . ..
Postsparbanken åtnjöte vidare portofrihet för alla sina posttorsandelser.
Det vore svårt för kommittén att ens tillnärmelsevis beräkna
värdet af denna förmån. .
Portofriheten för postsparbanken representerade emellertid ett iiogst
betydande värde, som säkerligen uppginge till hundratusentals kronor
Utöfver nu antydda räntefria förskott och portofrihet för postförsändelser
åtnjöte postsparbanken från postverket förmånerna af hyresfria
lokaler för postsparbanksstyrelsen och postsparbankskontoren, kostnadsfri
uppvärmning och belysning m. in. inom postsparbankskontorens lokalei
samt sist men icke'' minst rätten att utan godtgörelse till postkassan
anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromåls utförande.
Den redogörelse, kommittén lämnat, torde gifva vid handen, att
den svenska postsparbanken icke haft den framgång, som man vid dess
inrättande trott sig kunna hoppas. En jämförelse med postsparbanker i
utlandet gåfve ock, såsom vid betänkandet fogade grafiska tabeller
visade, ett tämligen bestämdt intryck, att den svenska postsparbankens
utveckling och närvarande ställning vore afgjordt svagare an flertalet
utländska postsparbankers. . . „
Då emellertid postsparbanken hade det betydelsefulla syftet att i
sin mån verka för vårt folks fostran till sparsamhet och postsparbanken
särskildt i aflägsna, glest befolkade trakter, där den privata bankverksamheten
vore mindre utvecklad, fortfarande torde vara af behof pakaflad,
ansåge kommittén någon indragning af institutionen icke böra ifrågasättas.
Däremot torde nogsamt böra tagas under öfvervägande, om icke
åtgärder kunde vidtagas för att sätta postsparbanken i stånd att i högre
grad än hittills fylla sin betydelsefulla uppgift. Kommittén finge i det
följande anledning återkomma till denna fråga. .
Af den förebragta utredningen torde emellertid framgå såsom
ovedersägligt, att, om postsparbanken icke åtnjutit från postverket .de
berörda förmånerna, den icke kunnat äga bestånd, än mindre uppvisa
någon vinst. , „ , .. , ..
För att postsparbanken för framtiden skulle kunna aga bestånd
torde det alltså vara nödvändigt, att det stöd, banken nu njöte från
postverkets sida, icke undandroges densamma. Skulle postsparbanken
helt och hållet göras ekonomiskt oberoende af postverket, måste i stället
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
ett betydande direkt understöd af statsmedel anvisas för uppehållande
af bankens verksamhet.
Efter sålunda förebragt utredning och gjorda uttalanden har löneregleringskommittén
rörande själfva frågan om bankens uppförande å
stat anfört följande.
»De skäl, som af Riksdagen i skrifvelsen den 7 april 1894 anförts
mot fastställandet af eu definitiv utgiftsstat för postsparbanken, torde
numera icke vidare kunna åberopas mot en dylik åtgärd.
Så lång tid har sedan dess förflutit, att närmare kännedom hunnit
inhämtas om den inverkan tillämpningen af vissa då nyutfärdade bestämmelser
— nämligen om insättning i postsparbanken af fångars
besparade ar betspremier, af innehållna aflöningsmedel för manskapet vid
indelta armén samt af viss del afl beväringsmanskapets dagaflöning —
utöfvat på postsparbankens rörelse och utgifter.
Pensionsväsendet för innehafvare af civila tjänstebefattningar är
ock numera ordnadt, så att någon tvekan om de grundsatser, hvilka i
sådant afseende böra vinna tillämpning i fråga om postsparbankens
funktionärer, knappast kan tänkas uppstå.
Äfven om postsparbanken, såsom förut är antydt, icke motsvarat
de stora förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densamma,
lärer dock, då indragning af postsparbanken icke torde böra ifrågakomma,
densamma böra beredas de fastare former och vederbörande personal
den tryggare ställning, som ernås genom postsparbankens uppförande
på ordinarie stat.
De många uppgifter, som, utöfver de egentliga sparbanksgöromålen,
på senare tiden lagts på postsparbanken, synas ock tala för en sådan
åtgärd.
Postsparbankens obestridliga tillbakagång under de senare åren —
hvilken tillbakagång, såsom af jämförelse med de enskilda sparbankerna
framgår, icke kan härledas allenast från nedgående konjunkturer eller
tillfälliga anledningar — nödvändiggör emellertid vidtagande af sådana
anordningar, att postsparbankens ordinarie personal må kunna beredas
annan sysselsättning i statens tjänst, om och i den mån nämnda personal
ej vidare varder behöflig för tjänstgöringen i banken.
I sådant hänseende ligger det, enligt kommitténs förmenande,
närmast, om postsparbanken, i stället för att, såsom de särskilda kommitterade
föreslagit, bibehållas såsom en från postverket i vissa afseenden
fristående institution, vid uppförande på ordinarie stat återbringas till
hvad ursprungligen synes hafva varit meningen, en till postverkets
centralförvaltning hörande byrå.»
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.
4
26
Postsparbanks
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
I sitt förenämnda underdåniga utlåtande den 4 oktober 1910 bär
styrelsen för postsparbanken i anledning af löneregleringskommitténs
utredning och uttalanden rörande postsparbankens ekonomiska bärighet
och i öfrigt angående frågan huruvida postsparbanken motsvarat sitt
ändamål anfört följande, som jag, vid det förhållandet att utlåtandet
synes mig äga särskild bet}rdelse för det föreliggande spörsmålets bedömande
men icke linnés i tryck tillgängligt, anser böra i sin helhet
här återgifvas.
»Såvidt af kommittébetänkandet kunnat inhämtas, hafva de verkställda
undersökningarna uteslutande afsett beloppet af insättningar och
uttagningar samt delägarnas behållning. Det vill däraf synas som om
kommittén, med frånseende af det sociala ändamål, som med postsparbankens
inrättande afsetts, hufvudsakligen betraktat frågan ur ekonomisk
synpunkt, i följd hvaraf kommittén, att döma af flerstädes i betänkandet
förekommande uttalanden, kommit till den öfvertygelsen att bankens
verksamhet vore i eu tillbakagång, hvars vågdal ännu ej vore uppnådd.
Redan å sid. 117 i betänkandet uppgifves sålunda, att i postsparbankens
behållning ''lärer ingå ett säkerligen rätt betydande belopp,
tillhörigt ännu i tjänst kvarstående indelta soldater, som icke förrän
efter erhållet afsked äga disponera sina i postsparbanken gjorda obligatoriska
eller frivilliga insättningar; ett förhållande, som i mån af soldaternas
afgång torde komma att verka till någon ytterligare sänkning af
delägarnas behållning’.
Gentemot denna af kommittén uttalade farhåga tillåter sig styrelsen
underdånigst anföra, att det icke må anses vara uteslutet, att soldat,
då han undfår fri dispositionsrätt öfver sina i postsparbanken innestående
medel, låter dessa eller en del af dem fortfarande kvarstå i postsparbanken.
Men i alla händelser torde beloppet af dessa medel ej vara
så betydande, att detsamma skulle vid uttagning utöfva någon afsevärd
inverkan på delägarebehållningen i dess helhet. Denna behållning uppgick
vid 1909 års slut till något öfver 45,450,000 kronor, under det att
sammanlagda beloppet af medel, innestående för arméns manskap, vid
samma tid utgjorde 2,086,811 kronor 37 öre. Då emellertid af hela
manskapsnumerären vid 1909 års utgång, 18,732 man, endast 5,341
utgjordes af indelta soldater, torde dessas medel kunna beräknas till
högst 600,000 kronor, eller omkring 1 Vs procent af samtliga delägares
tillgodohafvande.
För åskådliggörande, huruledes under tioårsperioden 1899—1908
uttagning sbeloppet i högst afsevärd grad öfverstigit insättningarnas belopp,
har kommittén låtit utarbeta och i betänkandet (sidan 118) intagit en
Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 150. 27
öfversikt, enligt hvilken nttagningarna under nämnda period öfverstigit
insättningarna. med ej mindre än 36,095,483 kronor 07 öre. Denna
öfversikt är så till vida missvisande att, medan uti uttagningsbelöppen
intagits upplupna, utbetalade räntemedel, dylika medel ej ingått uti de
i öfversikten befintliga insättningsbeloppen. Om afsikten med denna
tablå varit att visa postsparbankens tillbakagång under omförmälda tidsperiod,
borde gifvetvis äfven de upplupna räntorna hafva tillagts insättningsbeloppen.
Iakttages detta, befinnes, att insättningarna jämte upplupna
delägareräntor understigit nttagningarna med 17,332,185 kronor
73 öre, eller med ej ens hälften af det af kommittén uppgifna beloppet.
Kommittén har vidare anställt en jämförelse mellan postsparbanken
och öfrig a sparbanker i riket beträffande förhållandet mellan uttagningar
och insättningar äfvensom mellan antalet af gångna och tillkomna delägare
samt (å sid. 118 och 119) intagit för detta ändamål upprättade öfversikter,
af livilka skulle framgå att nedgången i postsparbankens verksamhet
under tioårsperioden 1899—1908 icke berott på några tillfälliga
omständigheter samt att postsparbanken under berörda tid i dessa afseende^
visat ett afgjordt sämre resultat än de öfriga sparbankerna.
Vid en dylik jämförelse lärer emellertid hänsyn böra tagas till
de olika förhållanden, under indika postsparbanken och privata sparbanker
arbeta.
Klientelen hos de privata sparbankerna, särskilt de mindre, torde
hufvudsakligen utgöras af den mera burgna, bofasta delen af befolkningen,
under det att postsparbankens kundkrets i stort sedt omfattar
den mera rörliga delen af befolkningen.
Men om en jämförelse af förenämnda slag göres, så torde den, enligt
styrelsens förmenande, böra äga rum mellan, å ena sidan postsparbanken
och, å andra sioan, sådana enskilda sparbanker, hvarest de innestående
medlen placeras på ungefärligen enahanda sätt som i postsparbanken,
således ej mot personlig säkerhet. En dylik jämförelse gifver vid handen
att, medan under år 1908 i postsparbanken mot 100 insatta kronor
svarade 157 uttagna, i banker af nyssnämnda slag under samma år
mot 100 insatta kronor kommo 115 uttagna,
CD
28
Kungl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Under tioårsperioden 1899—1908 utgjorde uttagningarna i procent
af insättningarna:
I postspar-banken. |
I samtliga |
I enskilda |
|
År 1899 ....................... |
139 |
105 |
124 |
140 |
97 |
in |
|
” 1901........................ |
132 |
91 |
105 |
„ 1902 ........................ |
117 |
92 |
103 |
„ 1903 ........................ |
in |
88 |
127 |
„ 1904 ........................ |
108 |
88 |
88 |
„ 1905 ........................ |
123 |
93 |
in |
„ 1906 ........................ |
120 |
89 |
118 |
1907 ........................ |
144 |
95 |
108 |
„ 1908 ....................... |
157 |
102 |
115 |
Under år 1909 svara i postsparbanken mot 100 kronor insatta
121 kronor uttagna.
Afgångna delägare i procent af tillkomna utgjorde under berörda
tioårsperiod:
I postsparbanken.
I samtliga
enskilda
sparbanker.
I enskilda
sparbanker
af ofvannämnda
slag.
| År
V
1
5 u
! 11
I
11
11
11
ii
ii
1899
1900
1901
1902
1903
1904
1905
1906
1907
1908
75
87
91
95
115
101
106
96
104
113
65 |
no |
66 |
89 |
64 |
91 |
69 |
94 |
63 |
100 |
65 |
67 |
65 |
77 |
58 |
75 |
60 |
109 |
65 |
109 |
29
Kungl. Maj ds Nåd■ Proposition N:o 150.
Under år 1909 svara i postsparbanken mot 100 tillkomna delägare
109 afgångna.
Efter att hafva uti en tabell (å sid. 120) åskådliggjort det ekonomiska
resultatet af postsparbankens rörelse, af hvilken tabell framgår,
hurusom, särskild! under senare år, postsparbankens bokförda vinst i
hög grad varit beroende af banken tillfallna preskriberade medel, har
kommittén på grund af en å sid. 121 intagen tabell, som utvisar, bland
annat, beloppet af preskriberade medel på innestående 1,000,000 kronor
i postsparbanken och i öfriga sparbanker under åren 1899—1908, påvisat
hurusom postsparbanken tillfallna preskriberade medel varit i förhållande
till delägarnas behållning mångfaldt större än de preskriberade
medlen i öfriga sparbanker i riket.
Äfven vid en sådan jämförelse torde hänsyn böra tagas till olikheten
mellan den allmänhet, som anlitar postsparbanken, och den, som
betjänar sig af öfriga sparbanker, särskild! de mindre.
I de flesta fall äga dessa tillfälle att i tid erinra insättaren om
vidtagande af åtgärder för förhindrande af preskription af hans innestående
medel. En jämförelse af nu angifna slag torde därför böra
göras mellan postsparbanken och de större sparbankerna, d. v. s. sådana,
hvilkas medel ej placeras mot personlig säkerhet.
En sådan jämförelse gifver vid handen, att preskriberade medel
på innestående 1,000,000 kronor utgjort
I postspar-banken. |
I samtliga |
I banker af angifna slag. |
|
År 1899 ...................... |
208: 6 8’ |
44: 4 4 |
141: 14 |
„ 1900 ....................... |
259: 6 9 |
44: 3 4 |
3133: 6 3 |
„ 1901........................ |
297: 59 |
56: 03 |
£159: 19 |
„ 1902 ........................ |
344: 4 4 |
58: so |
194: 4 5 |
„ 1903 ........................ |
411: 24 |
48: 8 7 |
131: 41 |
„ 1904 ...................... |
444: 6 2 |
55: 25 |
212: 83 |
„ 1905 ........................ |
675: oi |
48: 86 |
138:41 |
„ 1906 ........................ |
617: 72 |
31: 78 |
110:13 |
„ 1907 ........................ |
656: 57 |
39: 6 7 |
85: 91 |
„ 1908 ........................ |
903:90 |
SO: 68 |
100:27 |
Under tioårsperioden 1899—1908 uppgingo således de preskriberade
medlen i medeltal för år: i postsparbanken till 481 kronor 95 öre, i
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
samtliga enskilda sparbanker till 45 kronor 82 öre och i de större sparbankerna
till 140 kronor 74 öre, allt på innestående 1,000,000 kronor.
Men därvid torde böra ihågkommas, att bestämmelsen angående den tid,
efter hvars förlopp innestående medel kunna preskriberas, skiftar i olika
sparbanker. I postsparbanken är denna tid inskränkt till 10 år, under
det att exempelvis, enligt det för Stockholms stads sparbank gällandereglemente,
motboksägares i sparbanken innestående medel tillfalla banken
först efter det 20 kalenderår förgått, utan att motboken företetts i sparbanken
eller den å boken grundade fordran annorlunda bevakats.
Sedan kommittén redogjort för användandet af den på postsparbankens
rörelse hittills, enligt räkenskaperna, uppkomna vinsten samt
^sid. 122) betonat, att denna vinst näppeligen skulle hafva kommit till
synes, ''om hankens obligationer bokförts icke efter inköpspriset, tilläfventyrs
i någon män nedskrifvet, utan efter deras verkliga värde vid tiden
för bokslutet’, gör kommittén det uttalande, att berättigad anledning
gifves till antagandet, att postsparbankens obligationer för närvarande
representera ett värde, som betydligt understiger bokföringsvärdet, samt
att, därest nuvarande bestämmelser i fråga om inlåningsränta med mera
komma att bibehållas, någon verklig vinst, utöfver hvad som erfordras
för nödvändig nedskrifning af värdet å postsparbankens obligationer,
icke torde på länge kunna förväntas uppstå på bankens rörelse.
I afseende härå får postsparbanksstyrelsen underdånigst anföra;
Vid utgången af år 1909 utgjorde postsparbankens obligationsstock:
Nominellt belopp. |
Bokfördfc belopp. ; i |
|||
Kr. |
öre. |
Kr. | öre. j |
||
obligationer med öfverkurs...... |
18,327,035 |
19 |
18,507,365 |
1 ! 71 i |
,, ,, parikurs ..... |
6,040,666 |
65 |
6,040,666 |
6 5 1 |
,, ,, underkurs ... |
10,902,877 |
82 |
10,537,846 |
98 i |
Summa |
35,270,579 |
66 |
35,085,879 |
3 4 j |
Dessa obligationer utgöras endast och allenast af allmänna hypoteksbankens
och af kommuner utfärdade eller garanterade obligationer.
Någon som helst anledning betvifla att icke obligationerna varda inlösta
med sitt nominella värde, finnes ju icke; och torde således ur
denna synpunkt icke finnas grundad anledning till nedskrifning af
obligationernas bokföringsvärde.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.
hj heller torde med nödvändighet kräfvas nedskrifning af värdet
å obligationer, bokförda öfver pari, enär förlusten vid inlösen af dylik
obligation uppväges af vinsten å inlöst obligation, som bokförts under
pari. Enda anledningen därtill att marknadsvärdet å postsparbankens
■obligationsstock för närvarande är lägre än vid tidpunkten för obligationernas
inköp är att den allmänna räntan är högre nu än då; och
lika litet som vid en räntesänkning och häraf härflytande stegring af
obligationernas marknadsvärde bokföringsvärdet torde böra höjas, lika
litet torde vid en till följd af räntestegring föranledd sänkning af
obligationernas marknadsvärde nedskrifning af deras bokföringsvärde
höra äga ruin. De nedskrifningar i dylikt afseende, som af tillgängliga
vinstmedel hittills skett beträffande postsparbankens obligationer, hafva
i allmänhet föranledts af önskan att äga vissa på den utländska penningemarknaden
gångbara värdepapper, hvilkas bokförda värde är sådant,
afct obligationerna kunna vid behof realiseras, utan att förlusten vid
försäljningen drabbar det års räkenskaper, under hvilket realisationen
äger rum.
Kommittén öfvergår därefter (sid. 122—125) till redogörelse för
de betydande förmåner postsparbanken utan något vederlag åtnjuter från
postverket.
Bland dessa förmåner angifves för det första den, hvarigenom erforderliga
medel för utbetalande af i postsparbanken uppsagda belopp varda
vid förefallande behof förskotterade af postverket utan räntegodtgörelse.
Beträffande denna sak får postsparbanksstyrelsen underdånigst
anföra:
Jämlikt bestämmelse i det reglemente angående handläggning å
postkontor af postsparbanksgöromål, som utfärdades den 10 februari
1899, fingo vid postkontor befintliga, postsparbanken tillhöriga medel
ej sammanblandas med andra penningemedel, som af postkontorsföreståndaren
omhänderhades, hvaremot, därest befintliga postsparbanksmedel
ej lämnade full tillgång till bestridande af förfallande postsparbanksutbetalningar,
nödigt belopp finge för ändamålet disponeras af de till
postverkets förvaltning hörande medel, som icke vore för postverkets
utgifter erforderliga.
Enligt numera Iran den 1 november 1909 gällande bestämmelser
för medelsredovisningen vid postkontoren i riket ingå samtliga till postkontor
influtna medel — postmedel, postsparbanksmedel, riksförsäkringsmedel
—• till en gemensam kassa, hvarifrån postkontorets samtliga utgifter,
åt hvad sbig de vara må, bestridas. De för löpande utgifter ej
erforderliga medlen insättas i riksbanken. Vid redovisningarnas upp
-
32 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
rättande angifves den fordran eller skuld respektive verk, postverket
och postsparbanken, äga hos hvarandra, hvarefter det fordringsägande
verket rekvirerar sin fordran hos det skuldägande, sedan redovisningarna
inkommit till centralförvaltningarna och blilvit därstädes granskade.
Grunden till detta redovisningssystem är ej att söka i någon önskan
att bereda postsparbanken räntelria medelsförskott från postverket,
hvilket senare verk för öfrigt åt riksbanken ej åtnjuter ränta på där
innestående öfverskottsmedel, utan har till syfte att förenkla redovisningen
vid postkontoren och inskränka den försändning åt medel till
och från postverkets och postsparbankens hufvudkassor, som förut
ägt rum.
Den af kommittén vidare angifna förman postverket bereder postsparbanken
är att banken för alla sina postförsändelser åtnjuter portof rihet.
Ehuru värdet af denna förman ej kunnat åt kommittén beräknas,
bär kommittén till någon ledning för bedömandet häråt meddelat åtskilliga
uppgifter rörande antalet handlingar, som från postanstalterna
inkomma till postsparbanksbyrån, hvarjämte kommittén erinrat om all
den skriftväxling, som i postsparbanksärenden äger rum mellan poststationerna
och postkontoren.
För ett rätt bedömande af den betydelse dessa uppgifter må anses
äga för det åsyftade ändamålet, tillåter sig postsparbanksstyrelsen lästa
uppmärksamheten därpå, att hvarje sådan till postsparbanksbyran insänd
handling ej klöfver sin särskilda försändelse, likasom också att den
skriftväxling i postsparbanksärenden, som sker från poststation till vederbörande
öfverordnade postkontor, ofta, enligt hvad erfarenheten visat,
äger rum i sammanhang med skrittväxling i posttjänsten.
Vidare anser sig postsparbanksstyrelsen böra meddela att, under
det, såsom af kommitterade uppgifvits, antalet till postsparbanksbyrån
under år 1907 inkomna journaler öfver insättningar vid poststationer,
hvilka journaler emellertid alltid böra insändas i sammanhang med postkontorens
medelsredovisningar, uppginge till minst 900,000, journalernas
antal, på grund af tillämpning af ett nytt redovisningssystem mellan
postkontoren och underlydande poststation®, numera toidc inskränka sig
till omkring 100,000 för år.
Kommittén uppgifver slutligen att postsparbanken, utöfver förenämnda
afsevärda förmåner, tillgodonjuter dels hyresfria lokaler för
postsparbanksstyrelsen och postsparbankskontoren, dels uppvä) mning och
belysning m. m. inom postsparbankskontorens lokaler, dels ock rätten att
utan godtgörelse till postkassan anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromålens
utförande.
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150. 33
I afseende, härå vill postsparbanksstyrelsen framhålla, att, jämlikt
nådiga brefvet till generalpoststyrelsen den 19 mars 1897, åt postsparbanksstyrelsen
hyresfritt upplåtits nödiga lokaler i postverkets hus vid
Vasagatan i Stockholm. Kostnaderna för de i dessa lokaler förekommande
ändringsarbeten äfvensom för nödigt underhåll af lokalerna
bestridas emellertid af postsparbankens medel.
Själfva begreppet ''postsparbank’ innebär, att bankens förbindelser
med allmänheten beträffande insättningar och uttagningar i regel skola
äga rum å postanstalterna och förmedlas af postverkets funktionärer.
Visserligen deltager ej postsparbanken i kostnaderna för postlokalernas
förhyrande eller deras uppvärmning och belysning, men det torde kunna
ifragasättas, huruvida, därest postsparbanksrörelse ej funnes anordnad
vid dessa anstalter, postverkets kostnader uti ifrågavarande hänseende,
där sådana kostnader öfverhufvud förekomma, skulle blifva mindre än
hvad nu är förhållandet; och hvad beträffar förmånen att utan godtgörelse
till postkassan anlita postverkets funktionärer för postsparbanksgöromålens
utförande, torde böra erinras att vid genomförande af de
löneregleringar för postverkets personal, som under det senaste årtiondet
ägt ruin,, förutsatts att afiöningarna skulle grundas allenast på omfattningen
af personalens bestyr med de egentliga postgöromålen.
Af de undersökningar, som kommittén sålunda verkställt, har
kommittén kommit till den uppfattning (sid. 124), [att den svenska postsparbanken
icke haft den framgång, som man vid dess inrättande trott
sig hoppas.’
Jämväl å andra ställen i betänkandet återfinnas uttalanden af
liknande innebörd.
Sålunda uppgifves (å sid. 125) vid behandling af frågan om bankens
uppförande å ordinarie stat, att postsparbanken ''icke motsvarat de stora
förhoppningar, man vid dess tillkomst fäste vid densammasamt, längre
ned å samma sida, att ''''postsparbankens obestridliga tillbakagång under
de senare åren’ nödvändiggjorde vidtagande af särskilda anordningar
beträffande bankens ordinarie personal.
Slutligen möter (å sid 138) påståendet att bankens verksamhet under
de senare åren visat tendens till nedgång samt (sid. 164) uppgiften att
’allmänheten i allt mindre grad betjänat sig af postsparbanken’.
I anledning häraf torde det tillåtas postsparbanksstyrelsen att undersöka
i hvad mån dessa kommitténs uttalanden och påståenden varit
befogade eller ej.
Om med postsparbankens inrättande åsyftats endast och allenast,
att banken skulle i allt större mån söka omhändertaga och hos sig
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Höft. 5
34
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
kvarhålla allmänhetens besparingar, så skulle styrelsen hafva kunnat
instämma i dessa uttalanden och påståenden. Men enligt postsparbanksstyrelsens
förmenande har syftet med bankens inrättande varit ett annat.
Detta syfte angifves i sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
betänkande till 1883 års Riksdag, enligt hvilket betänkande postsparbanken
vore afsedd att uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna,
för att sedermera, då dessa vuxit till något mera afsevärdt belopp, tjäna
såsom mellanhand vid eu fördelaktigare placering mot högre ränta än
postsparbanken kunde lämna.
En undersökning, huruvida den svenska postsparbanken haft den
framgång, hvarpå man hoppats, eller ej, torde fördenskull ej böra grundas,
såsom af kommittén gjorts, på delägarnas i banken innestaende behållning,
utan fastmera på antalet insättningsposter och dessas medelbelopp.
Detta antal utgjorde:
år 1884..................... 238,338 med ett
» 1890..................... 276,422 » i>
» 1900..................... 542,713 » »
» 1908.................... 597,697 » »
» 1909..................... 623,724 » »
första halfåret 1910 326,204 )> ''»
medelbelopp af kronor 4: eo
» » » 27: 7 5
)> » )> 25: 0 6
» » » 17: o i
y> » » 19: 0S
)> » » 18: 82
Någon statistik i berörda hänseende rörande samtliga enskilda
sparbanker finnes, såvidt styrelsen har sig bekant, ej tillgänglig, men,
enligt inhämtade upplysningar, utgjorde vid Stockholms stads och Stockholms
läns sparbanker
år 1884 insättningsposternas antal 120,314 med ett medelbel. af kr. 48: 2 8
» 1890 |
» |
y> |
106,098 |
» |
)) |
» |
» |
67: 7 9 |
|
» 1900 |
» |
112,755 |
)) |
» |
)) |
» |
» |
68: 52 |
|
» 1908 |
» |
112,666 |
» |
)) |
D |
y> |
» |
86: 98 |
|
» 1909 |
» |
109,045 |
)) |
)) |
)) |
» |
87: 43 |
||
första half- |
|||||||||
året 1910 |
» |
» |
61,555 |
)) |
)> |
)) |
» |
81: 20 |
Denna jämförelse gifver tydligt vid handen, att postsparbanken
motsvarat det med densammas inrättande afsedda syfte, nämligen att,
i stort sedt, vara eu uppsugningsanstalt för de små besparingarna,
hvilka af postsparbanken förvaltas, intilldess desamma vuxit till något
afsevärdt belopp. Under tiden från 1884 års början till utgången af
35
Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 150.
juni månad 1910 liar i postsparbanken insatts ett sammanlagdt belopp
i jämnt krontal af..................................................... kronor 275,622,834: —.
Delägarna tillgodoförda räntor för samma tid
utgjorde.
hvadan behållningen den 30 juni 1910 uppgick till
)) |
31,168,242: —. |
J> |
306,791,076: — |
)) |
260,746,438: — |
» |
46,044,638: —. |
har behållningen i de |
ning från dessa banker till postsparbanken ej torde hafva ägt rum
annat än undantagsvis under perioden 1889—1898. De till mera än
300 miljoner kronor uppgående besparingarna torde därför hafva till
hufvudsaklig del kommit till stånd på grund af de ökade och lättade
tillfallen till uppsamlande af medel, som erbjudits af postsparbanken.
Visserligen har under tiden af de sparade medlen jämte därå upplupna
räntor uttagits mera än 260 miljoner kronor, men, då antagligt är, att
eu stor del däraf öfverflyttats till enskilda sparanstalter, har ju därigenom
ett af syftemålen med postsparbankens inrättande vunnits, nämligen
det att tjäna såsom mellanhand vid besparingarnas placering mot
högre ränta, än postsparbanken kan lämna.
Om än postsparbanken sålunda, enligt hvad styrelsen håller före,
motsvarat det med densammas inrättande afsedda syfte, vill styrelsen
dock ej förneka, att icke ytterligare åtgärder, utöfver sådana, som med
hänsyn till det ekonomiska resultatet af bankens verksamhet hittills
kunnat komma till stånd, böra så snart slie han vidtagas i syfte att
banken må ännu mera fylla den uppgift, som blifvit densamma förelagd.
Bland dessa uppgifter står tvifvelsutan den främst, som afser vidtagande
af åtgärder för befrämjande af det uppväxande släktets uppfostran
till sparsamhet.
Alltsedan postsparbanken började sin verksamhet har ett samarbete
ägt rum mellan banken samt lärarna och lärarinnorna vid rikets
folk- och småbarnsskolor, af hvilka en stor del åtagit sig att såsom
ombud för postsparbanken försälja sparmärken bland skolbarnen samt
förmedla de besparade medlens insättande i postsparbanken. Postsparbanksstyrelsen,
som ansett, att vårt lands lärarkårs medlemmar skulle
kunna med förenade krafter åstadkomma ett för hela vårt folk ännu
mera betydelsefullt arbete genom att i första hand uppfostra och uppmuntra
skolungdomen att taga vara på småslantarna och därigenom
inarbeta sparsamhetsidén i barnets eget lif, har fördenskull vid samman
-
36
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
träde den 15 mars 1910 beslutat hänvända sig till en hvar lärare och
lärarinna vid folk- och småbarnsskolorna i riket med uppmaning att
såsom ombud för postsparbanken verka för ungdomens uppfostran till
sparsamhet genom att af barnen emottaga äfven de minsta besparingar.
Uti särskilda, för ändamålet anskaffade sparkort, hvaruti en hvar af de
större rutorna indelats i 10 smärre, skulle läraren anteckna beloppet,
då detta understege 10 öre. Sedan på dylikt sätt emottagits ett samladt
belopp af 10 öre, åsättes kortet ett sparmärke, hvarefter kortet,
då detsamma fyllts med märken, skulle användas för insättning i postsparbanken.
Under maj och juni månader år 1910 utsändes till vederbörande
lärare och lärarinnor cirkulär i antydda syfte; och de svar, som i
anledning däraf till styrelsen inkommit, gifva förhoppning att det
uppslag, som sålunda gifvits i sparsamhets frågan, skall i någon mån
vinna beaktande.
På sådant sätt skulle postsparbanken, mera än hittills kunnat ske,
blifva förmedlingsanstalt för en hela landet omfattande skolsparkassa,
hvarigenom dess hufvudsyfte, tillvaratagandet af de små besparingarna,
ännu mera blefve uppfylldt.
Gifvet är emellertid att dessa besparingar ej komme att sammanlagdt
representera något jämförelsevis afsevärdt belopp. Någon ansenligare
delägarefond lärer fördenskull banken ej heller på denna väg
komma att samla.
Vidtagande af åtgärder, afsedda att bereda arbetarna tillfälle att,
omedelbart vid emottagande af aflöning, till postsparbanken öfverlämna
den del af aflöningsbeloppet, som kan undvaras, äfvensom att, i händelse
af behof, kunna utan omgång åter utbekomma i banken innestående
medel, skulle otvifvelaktigt vara till stor fördel särskild! för den mera
rörliga delen af arbetarefolkningen, på samma gång sådana åtgärder
skulle utgöra ett led i de uppgifter till sparsamhetens befrämjande, som
det torde åligga postsparbanken att fylla.
För sådant ändamål borde vid större fabriker och verkstäder äfvensom
vid arbetsföretag af större omfattning anordnas särskilda, i förbindelse
med postsparbanken stående sparinrättningar, hvilka omhänderhades af
ombud för postsparbanken. Såsom dylikt ombud, hvars anställande i
postverkets tjänst ej skulle vara erforderligt, vore törhända mest lämplig
den, som verkställde utbetalning af arbetarnas aflöningsmedel, men
äfven person, som af arbetarna själfva därför utsåges, skulle kunna
anlitas såsom ombud.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 37
Emellertid möter för närvarande hinder för postsparbanksstyrelsen
pa grund af bestämmelsen i § 2 mom. 2 af nådiga förordningen den
22 juni 1883, angående en postsparbank för riket, sådant detta mom.
lyder enligt kungl. kungörelsen den 17 maj 1907, att vidtaga några
anordningar i ofvan antydda syfte; men har styrelsen för afsikt att till
Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånig framställning i ämnet och
därvid afgifva förslag till de ändringar i nyssberörda nådiga förordning,
som må böra för ändamålet erfordras.
En åtgärd slutligen, genom hvars vidtagande anlitandet af postsparbanken,
enligt, styrelsens åsikt, i afsevärd grad skulle komma att
ökas, vore, om möjlighet kunde beredas jämväl allmänheten i landsorten
att kunna, i händelse af behof, utan uppsägning utbekomma en viss del
af i postsparbanken innestående medel. Postsparbanksstyrelsen, som ansett
denna fråga särskildt böra underställas Eders Kungl. Maj:ts nådiga
bepröfvande, tillåter sig nu allenast hänvisa till sitt yttrande här nedan
i anledning af kommitténs uttalande rörande den utbetalning till allmänheten
af innestående postsparbanksmedel, som under senare åren
ägt rum vid postsparbankens hufvudkassa.
En jämförelse med utländska postsparbanker skulle, enligt kommitténs
åsikt, och enligt vid betänkandet fogade grafiska tabeller, gifva vid
handen, att den svenska postsparbankens utveckling och närvarande
■ställning vore afgjordt svagare än flertalet utländska.
Fasthåller man vid den åskådningen att en postsparbank endast
och allenast bör betraktas ur finansiell synpunkt och att dess utvecklingblott-
bör mätas efter beloppet af delägarnas tillgodohafvande i banken,
så måste medges, att en sådan jämförelse i viss mån utfaller oförmånligt
för den svenska postsparbanken.
Under det att vid utgången af år 1908 (det 25:te verksamhetsåret)
delägarnas behållning i nyssnämnda bank uppgick till 46,422,570
kronor 4 öre, motsvarande i rundt tal 83 kronor på hvarje motbok och
8,550 kronor på 1,000 invånare, utgjorde vid det 25:te verksamhetsårets
utgång:
i den engelska postsparbanken delägarnas tillgodohafvande kronor
925,912,952. motsvarande 248 kronor på hvarje motbok och 25,497
kronor på 1,000 invånare; i den italienska postsparbanken delägarnas
tillgodohafvande kronor 477,915,964, motsvarande 120 kronor på hvarje
motbok och 14,716 kronor på 1,000 invånare; i den nederländska postsparbanken
kronor 197,492,951, motsvarande 167 kronor på hvarje motbok
och 35,317 kronor på 1,000 invånare; i den franska postsparbanken
kronor 963,885,020, motsvarande 201 kronor på hvarje motbok och
38
Kung1, Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
24,545 kronor på 1,000 invånare; i den österrikiska postsparbanken
kronor 164,885,847, motsvarande 80 kronor på hvarje motbok och 5,947
kronor på 1,000 invånare.
Vid denna jämförelse torde emellertid böra beaktas åtskilliga faktorer
af beskaffenhet att i fråga om delägarnas relativa behållning förklara
flertalet af de utländska postsparbankernas fördelaktigare ställning.
Under det att nämligen inom åtskilliga länder, hvarest postsparbanker
finnas inrättade, en stark täflan råder mellan statens sparbank
och de enskilda sparbankerna i fråga om uppsamlande och kvarhållande
af allmänhetens besparingar, har här i landet, åtminstone från postsparbankens
sida, någon dylik täflan ej ansetts böra äga rum, utan har
postsparbanken fattat sin uppgift såsom eu de enskilda sparbankerna och
sparkassorna i dessas verksamhet för uppsamlande af medel supplerande
men med dem ej konkurrerande institution.
Vidare är i allmänhet i utlandet förbjudet för insättare i postsparbanken
att samtidigt hafva räkning i enskild sparbank, hvarjämte
maximibeloppet för en delägares tillgodohafvande, som i svenska postsparbanken
bestämts till 2,000 kronor, i åtskilliga utländska postsparbanker
får uppgå till vida högre belopp.
Slutligen är i vissa länder genom lag bestämdt, att den ränta, som
tillgodogöres insättarna i enskilda sparbanker, skall stå i ett visst förhållande
till postsparbankens inlåningsränta.
Att under sådana förhållanden delägarebehållningen i den svenska
postsparbanken skall vara äfven relativt underlägsen delägarnas tillgodohafvande
inom de resp. postsparbankerna i Storbritannien och Irland,
Italien, Nederländerna och Frankrike, är naturligt, då i betraktande
jämväl tages dessa länders större nationalrikedom samt den sparsamhet
och ekonomiska förtänksamhet, som är betecknande för befolkningen
inom åtskilliga af dessa länder. Emellertid är, såsom af jämförelsen
framgår, delägarebehållningen på 1,000 invånare i någon mån
större inom den svenska postsparbanken än i aen österrikiska.
Att emellertid äfven inom utländska postsparbanker fluktuationer
i postsparbanksrörelsen kunna förekomma, framgår, bland annat, däiaf
att i den engelska postsparbanken, som, enligt hvad kommittén särsldldt
betonat, haft en synnerligen framgångsrik verksamhet (sid. 164), uttagningsbeloppen
öfverstigit de belopp, som insatts,
mecj ............ kronor 40,837,460: 8 0 under år 1907
och med ............................................. » 11,068,047: 60 )) » 1908.
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.
Jämföres åter antalet insättning sposter på 1,000 invånare under det
25:te verksamhetsåret, så visar sig, att detta antal utgjorde:
i den svenska postsparbanken (år 1908) ................................ 110 st.
» » engelska » (år 1886) ............................181 ’
» » italienska » (år 1900) 100 »
» » nederländska » (år 1905) 294 »
» » franska » (år 1906) 101 i>
» » österrikiska » (år 1907 118 »
Ehuru den svenska postsparbanken vid denna jämförelse visar sig
underlägsen. den engelska och den nederländska äfvensom i någon mån
den österrikiska, öfverträffar den dock både den italienska och den franska
postsparbanken.
Gentemot kommitténs påstående (å sid. 125) om ’postsparbankens
obestridliga tillbakagång under de senare åren’ tillåter sig postsparbanksstyrelsen,
under åberopande af hvad sålunda här ofvan anförts, ytterligare
framhålla att, om än insättnings&efopp^, som år 1900 uppgick
till kronor 13,601,291, under år 1909 utgjort allenast kronor 11,898,080
antalet insättningsposter dock stegrats från 542,713 under år 1900 till
623,724 under år 1909, eller med nära 15 procent. Under första halfåret
1910 utgjorde insättningsposternas antal 326,204 och kan sålunda
för hela året 1910 antagas komma att uppgå till omkring 650 000
hvilket skulle motsvara en tillväxt från år 1900 af ungefär 20 procent.
Härvid torde emellertid böra erinras därom, att uti msättningsposterna
för år 1900 ingingo obligatoriska insättningar, till ett antal af 25,226,
af beväringsmanskapets dagaflöningsmedel, hvilka insättningar numera
upphört. Frånräknas dessa beväringsinsättningar från 1900 års insättningstal,
blifver tillökningen i msättningsposterna år 1910 närmare
26 procent.
Beträffande åter delägarebehållningen har densamma visserligen
sjunkit från kronor 56,461,391,33 år 1900 till kronor 45,458,066,39 vid
slutet af år 1909. Men under det att denna behållning från år 1907
till år 1908 minskats med kronor 4,258,364,6 7, inskränktes minskningen
under år 1909 till kronor 964,503,6 5; och medan för 1910 års
första hälft insättningsbeloppet jämte räntor uppgått till sammanlagdt
kronor 6,936,512, har uttagningsbeloppet utgjort kronor 6,681,555,17,
i följd hvaraf delägarebehallningen under hal fåret ökats med kronor
254,956,83 Ensamt under sistlidna juli och augusti månader har denna
behållning ökats med ytterligare kronor 803,837,2 6, hvarigenom delägarebe
-
Fullmäktige
riksbanken.
40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
hållningen under årets åtta första månader vuxit med kronor 1,058,794,09.
Den tillbakagång i delägarebehållningen, som under de senare åren ägt
rum, synes fördenskull numera vara på väg att upphöra, hvilket ock
torde framgå däraf att under de åtta första månaderna af år 1910 tillkommit
31,044 nya delägare mot 22,242 afgångna.»
I anledning af hvad löneregleringskommittén anfört angående utvecklingen
af postsparbankens rörelse och bankens ekonomiska ställning
hafva fullmäktige i riksbanken i sitt utlåtande den 15 september 1910
gjort följande uttalande:
»Då kommittén uttalat, att postsparbanken ej haft åsyftad framgång,
synes kommittén hafva väl mycket fäst sig vid den nedgång i
beloppet af insatta medel, som på senare tider inträdt. Hufvudändamålet
med postsparbankens inrättande torde dock, såsom äfven framgår
af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets betänkande vid 1883 års
Riksdag, hafva varit omsorgen att uppsamla de små besparingarna öfverallt
i landet och göra dem fruktbärande. Man ville icke skapa någon
konkurrent till de privata bankinrättningarna, och man tänkte sig ej,
att postsparbanken skulle i någon högre grad draga till sig allmänhetens
besparingar. Tvärtom förutsågs, att insättare i postsparbanken, hvilkas
behållning vuxit till något större belopp, skulle söka sig en fördelaktigare
placering, och man uttalade den förhoppningen, att postsparbanken
därvid skulle få tjäna såsom mellanhand.
Enligt betänkandet uppgick vid 1908 års utgång antalet delägare
i rikets 428 privata sparbanker till 1,493,764 med en behållning i rundt
tal af 713 miljoner kronor. Hela antalet utelöpande motböcker i postsparbanken
uppgick vid samma tid till 560,270 och delägarnas behållning
till 46 miljoner kronor i rundt tal. Antalet utelöpande motböcker
i postsparbanken utgjorde vid 1902 års slut 577,627, men oaktadt således
delägareantalet sedan dess sjunkit, kan postsparbanken ännu uppvisa
en delägaresiffra, som kommer halfva delägaresiffran för öfriga 428
sparbanker ganska nära. Detta resultat kan icke anses otillfredsställande,
särskilt om hänsyn äfven tages till det stora antal insättningar i postsparbanken,
som* årligen i ständigt stegrad omfattning ägt rum. Förhoppningarna,
att postsparbanken skulle komma att befordra sparsamheten
i det lilla, hafva icke gäckats. Och om det än från postsparbankens
synpunkt måste beklagas, att såväl antalet delägare som ock
de insatta medlens belopp på de senare åren ej oväsentligt nedgått, behöfver
denna företeelse dock ej innebära någon fara för framtiden.
Att, såsom kommittén uttalat, den starka räntestegringen under
41
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.
de senare åren och de privata bankernas i följd däraf ökade förmåga
att draga till sig allmänhetens besparingar inverkat på nyss anmärkta
företeelse lärer icke kunna betviflas. Men det bör ej heller glömmas,
att under dessa år på arbetsmarknaden utkämpats strider, bvilka tidigare
saknat motstycke Sos oss och bvilka måst till yttersta grad anstränga
ett flertal af just dem, bvilka företrädesvis bos postsparbanken nedlägga
sina besparingar. Det kan snarare förvåna, att under dessa förhållanden
afgången af postsparbankens delägare ej blifvit större, än som af de
anförda siffrorna framgår. Med inträdda lugnare förhållanden och bättre
tillvaratagande af möjligheterna till arbetsförtjänst skall säkerligen postsparbankens
kundkrets åter vidgas och insättningarnas belopp äfven
ökas. En vändning till det bättre lärer, enligt hvad fullmäktige inhämtat,
i detta hänseende redan hafva inträdt.
Hvad kommittén anfört rörande postsparbankens medels placering
och utbetalningar visar, att postsparbanken haft att kämpa med stora
svårigheter. Möjligen kunde dessa svårigheter hafva mildrats genom
åtgärder, till livilka lärdomar gifvits af den nu vunna erfarenheten.
Postsparbanken har således, jämväl till följd af de mera restriktiva bestämmelser
rörande medelsplaceringen, som gällde i början af bankens
verksamhet, i allmänhet måst köpa sina obligationer till höga pris.
Men om dessa nu nedgått på penningmarknaden, behöfver detta dock
ej medföra, att vid uppgörande af bokslutet för ett visst år hänsyn
skall tagas till marknadsvärdet. I trots af den vunna erfarenheten torde
kunna sägas, att postsparbankens verksamhet i det hela icke mycket
beror af tillfälliga växlingar i alfärslifvet. I likhet med lifförsäkringsbolagen
räknar den icke med dagens kurs utan torde i stort sedt kunna
utgå från att dessa obligationer skola blifva inlösta till nominella värdet.
I följd häraf är det i allmänhet icke någon nödvändighet för postsparbanken
att med hänsyn till de för tillfället rådande kurserna nedskrifva
värdet å sina obligationer, förutsatt att åtgärden icke är omedelbart
förestafvad af tvånget att realisera obligationerna för mötande af motsedda
utbetalningar. Endast beträffande sådana obligationer, som inköpts
till pris öfver parivärdet, kan det böra ifrågakomma att nedskrifva
obligationerna till parivärdet eller eljest vidtaga åtgärder för
utjämnande af kapitalförlust, som vid deras inlösen kan uppkomma.
Om i andra fall nedskrifning sker, är det att betrakta mera såsom eu
lämplighetsåtgärd.
Hittills gällande regler för medelsplaceringen har enligt kommitténs
mening medfört betydande olägenheter för postsparbanken. Bankens
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 6
Departements
chefen.
42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
framgång’ synes dock fullmäktige icke vara hotad eller dess framtida
bestånd beroende af, att ändrade regler härutinnan komma till stånd.
Olägenheterna hafva enligt fullmäktiges åsikt framstått såsom en följd ,
af särskilt ogynnsamma förhållanden.
För öfrigt må ej förbises, att det nuvarande systemet medgifver
möjligheten för postsparbanken att af växlingarna på den ekonomiska
marknaden draga en nytta, som vissa tider kan blifva högst afsevärd.
1 detta hänseende är postsparbanksstyrelsens senast utkomna årsberättelse
mycket upplysande. Däraf framgår nämligen, att styrelsen
lyckats så väl placera de för riksförsäkringsanstalten förvaltade medlen,
att därå erhålles en räntevinst af öfver 47a procent. Anledningen härtill
är att söka dels däri att riksförsäkringsanstalten under hela sin tillvaro
fått draga nytta af de friare bestämmelser rörande medlens placering,
som sedan år 1902 varit gällande, dels i den omständigheten,
att under denna tid konjunkturerna för medelsplaceringen varit gynnsamma.
Rättigheten för postsparbanken att utlåna penningar direkt till
kommunerna eller mot inteckning kan möjligen också i det hänseendet
innefatta en fördel, att postsparbanken mer direkt kommer att framstå
såsom nyttig för en stor del af den lånebehöfvande allmänheten. Äfven
på grund häraf kan då postsparbanken kanske påräkna ett visst stöd i
allmänhetens välvilja. Reglerna för postsparbankens medels placering
äro för öfrigt icke mycket strängare än de, som gälla för lifförsäkringsbolagen.
De värdehandlingar, i hvilka bolagens fonder redovisas, torde
till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med
dem, hvilka postsparbanken äger inköpa, och det har ej sports annat
än att bolagens placeringar gifvit ett ekonomiskt gynnsamt resultat.»
Det synes mig icke kunna bestridas att postsparbankens utveckling
under sista årtiondet icke i allo varit så gynnsam, som önskligt varit.
Bankens finansiella ställning kan ej heller, äfven om man tar hänsyn
till att dess uppgift icke är att jämföra med en på vinst inriktad affärsdrifvande
bankrörelses ändamål, betecknas såsom särdeles god.
Med erkännande häraf är jag dock, lika med styrelsen för postsparbanken
och fullmäktige i riksbanken, icke benägen att tillmäta dessa
visserligen i och för sig i viss mån nedslående förhållanden samma betydelse,
som de fått i löneregleringskommitténs betänkande.
Den tillbakagång i rörelsen, som ovedersägligen ägt rum, är dock
endast en tillbakagång i visst afseende. Delägarbehållningen har sjunkit
och uttagningarna hafva väsentligen öfverstigit insättningarna. Antalet
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
al dem, som betjäna sig af banken, äfvensom insättningarnas antal är,
enligt hvad jag inhämtat från postsparbanksstyrelsen, numera i stigande.
Dessa sistnämnda omständigheter torde man dock i främsta rummet höra
taga i betraktande, när det gäller att bedöma, i hvad mån banken visat
sig fylla sin hufvudsakliga uppgift, nämligen att draga till sig de små
besparingarna och underlätta kapitalbildning bland de mindre bemedlade.
Det får ej heller förbises, att den ogynnsamma relationen mellan
insättningar och uttagningar såväl som nedgången af insättarnas behållning,
såsom också redan är framhållet, till viss grad kan förklaras
åt konjunkturernas växlingar, äfvensom att det sista året faktiskt visat
en förändring till det bättre i förevarande hänseende. De nedslående
erfarenheter, som under den gångna tiden blifvit gjorda, hafva dessutom
utan tvifvel gifvit vissa lärdomar och anvisningar om medel att för framtiden
göra banken mindre beroende af dessa växlingar.
Val är det sant, att postsparbanken i viss mån och i vissa delar
af landet, särskildt i Skåne, synes hafva undanträngts af de privata
bankerna, men att tillvaron af ett stort antal privatbanker inom ett visst
område icke i och för sig utgör hinder för en tillfredsställande utveckling
al postsparbanken visa förhållandena i Stockholm, där postsparbanken,
törhända pa grund af afsevärdt lättade bestämmelser i fråga om uttagning,
med framgång opererar vid sidan af de privata bankerna.
För vårt vidsträckta land måste man dessutom säkerligen för lång
tid framåt räkna med att stora områden skulle komma att sakna bekvämt
tillgänglig möjlighet att göra besparingar räntebärande, därest
postsparbanken icke funnes.
Under anförda förhållanden hyser jag för min del icke någon farhåga
för att den omförmälda tillbakagången i postsparbankens rörelse
skulle utgöra ett tecken på att banken håller på att spela ut sin roll.
Jag är tvärtom öfvertygad därom, att postsparbanken allt fortfarande
har en betydelsefull uppgift att fylla vid sidan af de privata
bankerna, ej i konkurrens med, men supplerande desamma.
Det bankens ändamål, jag här afser och som ytterst syftar till att
befordra sparsamhet inom folkets breda lager, kan och bör staten säkerligen
söka nå på olika vägar. Den betydelsefulla uppgift, som härvid
tillkommer exempelvis uppfostran och undervisningen, lärer vara allmänt
erkänd. Men lika visst som dessa medel för ändamålets ernående
icke får försummas, lika visst är, att det icke är det enda användbara och
att andra utvägar, som kunna leda till målet, icke böra lämnas oförsökta.
Ftt sådant medel är postsparbanken. Det är i vårt land nu pröfvadt
i 27 år, och att det därunder i en ingalunda betydelselös grad bidragit
44
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.
till befordrande af sparsamhet bland de mindre bemedlade, därom bära de
summor af allmänhetens sparade medel, som postsparbanken haft och alltfort
har under sin förvaltning, oförtydbart vittnesmål. Den omständigheten, att
dessa summor under en period äro i sjunkande, visar i och för sig icke
motsatsen. Erfarenheten från åtskilliga främmande länder — jag tänker
särskild! på England, Nederländerna och Belgien, där postsparbanken,
såsom förut är framhållet, för en blomstrande tillvaro — synes mig också
gifva vid handen, att man af nyssnämnda omständighet icke är berättigad
att draga den slutsatsen, att postsparbanken såsom form för sparverksamhet
är en institution, som ej vidare är lämpad efter tidens fordringar.
Det intresse, det här är fråga om, är utan tvifvel af den vikt,
att staten bör sörja för att det på ett fullt tillfredsställande sätt blir till»•odosedt,
äfven i det fall att det skulle blifva förenadt med särskilda
kostnader för staten.
Jag föranledes till detta uttalande närmast af hvad löneregleringskommittén
anfört angående värdet af de utaf postsparbanken åtnjutna
förmånerna från postverket och dessa förmåners betydelse för bankens
ekonomi, och jag vill tillägga, att denna hjälp från postverkets sida,
hvilken i stort sedt icke medför någon direkt utgift för staten,
måste anses gifva ett fullt tillräckligt utbyte i de sociala och
ekonomiska värden, som genom postsparbanksverksamheten torde
vinnas för landet.
Med förenämnda förhållanden för ögonen anser jag det vidare gifvet,
att staten med afseende på postsparbanken bör inrikta sina sträfvanden
på att göra densamma mer och mer skickad att fylla den viktiga uppgift,
hvarom jag förut talat.
För sådant ändamål erfordras utan tvifvel ett oaflåtlig! aktgifvande
från postsparbanksledningens sida på hvad tidsförhållandena
kunna kräfva i fråga om arbetsplan och arbetsmetoder samt bankens
skötsel öfver hufvud taget. För närvarande föreligga också flera af
löneregleringskommittén ocli postsparbanksstyrelsen gifna uppslag till
reformer med afseende på postsparbankens verksamhet. Det synes,
som om postsparbanksstyrelsen lämpligen framdeles bordo erhålla
särskilt uppdrag att med nämnda uppslag såsom utgångspunkt
och med beaktande ej mindre af bankväsendets utveckling i vårt
land än äfven af erfarenheter från utländska postsparbankers
verksamhet utarbeta och till Eders Kungl. Maj:t inkomma med
en enhetlig plan till åtgärder, ägnade att stärka postsparbankens
finansiella ställning och i öfrigt i ökad man göra banken skickad att
motsvara sitt ändamål.
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Första förutsättningen för att banken skall kunna väl fylla sin
uppgift är emellertid, att den erhåller en för denna uppgift afpassad
organisation. Hvad den nuvarande organisationen beträffar, lärer det
få anses såsom en fundamental svaghet hos densamma, att de till banken
hörande tjänster icke äro uppförda på stat. Den osäkerhet i personalens
ställning, som häraf följer, kan i längden icke annat än menligt
återverka på bankens arbete. Då i öfrigt några positiva skäl till
bibehållande af det nuvarande provisoriska tillståndet icke vidare synas
vara för handen, anser jag, lika med såväl 1908 års kommitterade
som löneregleringskommittén, att postsparbanken bör öfverflyttas å ordinarie
stat.
Härvid har framför allt varit bestämmande för mig, att postsparbanken
genom en sådan åtgärd skulle komma att vinna ökad fasthet
och styrka inåt och därigenom också större möjligheter att fylla sina
uppgifter utåt. Jämväl vid bestämmandet i öfrigt af bankens organisation
bör i främsta rummet detta syftemål hållas i sikte. Denna synpunkt
har en alldeles särskild betydelse vid afgörandet af den fråga,
till hvilken jag nu torde få öfvergå, spörsmålet om postsparbankens inordnande
i statsförvaltningen. Innan jag går att för egen del vidare
yttra mig i denna punkt, skall jag tillåta mig att redogöra för hvad
handlingarna i ärendet härom hufvudsakligen innehålla.
Det af 1908 års kommitterade afgifna förslag förutsätter, att post- Postsparsparbanken
fortfarande varder inordnad i statsförvaltningen såsom en i ^"atsförvaltdet
stora hela själfständig institution, med i hufvudsak nuvarande an- ningen,
knytning till generalpoststyrelsen och postverket. Institutionens själf-års ^omständighet
skulle, om man så vill, ytterligare markeras därigenom, att mitteradebefattningen
såsom chef för postsparbanksbyrån och föredragande ledamot
i styrelsen för postsparbanken skulle förändras till en öfverdirektörsbefattning.
Såsom jag förut har framhållit, har löneregleringskommittén i denna Löncfråga
häfdat en väsentligen annan ståndpunkt, i det att kommittén utgått
från att banken vid uppförandet på ordinarie stat skulle återbringas ''°mmi
till hvad ursprungligen syntes hafva varit meningen, en till postverkets
centralförvaltning hörande byrå.
Efter att hafva gifvit uttryck åt denna mening anför kommittén
härutinnan vidare.
»Kommittén föreställer sig, att detta skulle såväl för postsparbankens
ifrågavarande personal som för det allmänna medföra betydande
fördelar.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 150.
Då postverket visat sig vara en i stark utveckling stadd institution,
blefve genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för
den nämnda personalen inom postsparbanken betryggad äfven lör den
händelse att bankens verksamhet i framtiden komme att aftaga. Postverket
lärer nämligen alltid kunna bereda sysselsättning åt dem bland
ifrågavarande personal, som möjligen kunna successivt blifva öfverllödiga
i postsparbanken.
Arbetet å postkontoren, som jämväl äro postsparbankskontor, skulle
förenklas därigenom, att allenast en hufvudredovisning för hela förvaltningen
behöfde för hvarje redovisningsperiod afgifvas, medan däremot
för närvarande särskilda hufvudredovisningar för olika redovisningsperioder
afgifvas till postverket och till postsparbanken.
Visserligen blir det under alla förhållanden nödvändigt, att särskilda
bokslut uppgöras för postverket och för postsparbanken, pa sätt
för närvarande äger rum för riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas
pensionsanstalt, hvilkas förvaltning delvis ombesörjes af postsparbanken.
Men äfven om af sådan anledning någon förenkling af boklöringsarbetet
vid centralförvaltningen icke ma blifva eu följd al postsparbankens ingående
såsom en byrå i postverket, kvarstår dock alltid såsom en
väsentlig fördel förenklingen af redovisningsarbetet vid lokalförvaltningarna.
En åtgärd i sådant syfte torde ock kunna antagas i någon
män verka till nedbringande af kostnaden för befordran af postsparbankens
postförsändelser.
Eu sammanslagning skulle uppenbarligen äfven i öfrig! medföra
vissa förenklingar i förvaltningsbestyren. I stället för att, såsom de
särskilda kommitterade föreslagit, öka personalen i postsparbanken, skulle
en minskning af antalet därstädes nu anställda ''ordinarie’ befattningshafvare
kunna med fog ifrågasättas.
I sådant afseende tillåter sig kommittén i detta sammanhang allenast
antyda, hurusom, under förutsättning af viss utaf kommittén längre
fram föreslagen förenkling i kassörens nuvarande göromål, dessa synas
utan någon olägenhet kunna öfverflyttas på intendenten vid postverkets
hufvudkassa, särskildt som denne i följd af nyutfärdade föreskrifter om
insättande i riksbanken af postkontorens öfverskottsmedel samt om sättet
för beredande af medelsförskott åt postkontor torde hafva fått eller
komma att få sina göromål väsentligt reducerade. Om postsparbanken
ingår såsom en byrå i postverkets centralförvaltning, lärer ock anledning
saknas att, såsom de särskilda kommitterade afsett, bibehålla förste
vaktmästarsysslan i postsparbanken.
I sammanhang med den nu föreslagna förändringen i postsparbankens
ställning skulle möjligen äfven kunna ifrågasättas, huruvida
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 47
icke den särskilda ersättning, som nu utgår till befattningshafvare vid
postverkets lokalförvaltningar för postsparbanksgöromål, skulle kunna
indragas, antingen på en gång eller, på sätt som gäller i fråga om
vederbörande posttjänstemäns sportler vid postverkets öfvergång till ny
stat med 1910 års ingång, under loppet af eu viss öfvergångstid.
Då emellertid den till beloppet jämförelsevis obetydliga ersättningen
från postsparbanken — för år 1908 utgörande i medeltal mindre
än 10 kronor för hvarje postsparbankskontor — snarare torde kunna
anses såsom en i postsparbankens eget intresse åt befattningshafvarna
lämnad uppmuntran än såsom godtgörelse för handhafvandet af postsparbanksgöromålen,
synes det kommittén, att någon ändring af härutinnan
meddelade bestämmelser åtminstone för närvarande icke bör äga rum.
. I fåll lärer någon indragning af de ersättningar, som till befattningshafvare
vid postanstalterna utgå för arbete åt riksförsäkringsanstalten
och barnmorskornas pensionsanstalt in. fl. för postsparbankens
egentliga uppgift främmande institutioner, icke skäligen kunna ifrågasättas.
Däremot höra naturligen, därest postsparbanken kommer att ingå
såsom en byrå i postverkets centralförvaltning, några ersättningar ej
vidare utgå till befattningshafvare å öfriga byråer inom denna förvaltning
för bestridande af göromål för postsparbankens räkning.
Då kommittén hyser den bestämda öfvertygelsen, att vid förhandenvarande
förhållanden postsparbankens uppförande på ordinarie
stat ^ såsom en sjelfständig institution icke bör ifrågakomma, får kommittén
alltså, under åberopande i öfrigt af hvad ofvan anförts, hemställa,
att postsparbanken må uppföras på ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen
hörande byrå.
Postverket och postsparbanken hörde till en början under samma
statsdepartement, men förlädes genom kungl. stadgan den 31 mars 1900
under olika departement.
Bifalles kommitténs nyssberörda hemställan i fråga om postsparbanken,
komma naturligen de båda institutionerna ånyo att sammanföras
under ett och samma departement.»
I anledning af hvad löneregleringskommittén sålunda föreslagit
och yttrat har styrelsen för postsparbanken anfört:
Ȁfven om bestyret och ansvaret med placeringen af postsparbankens,
riksförsäkringsanstaltens in. fl. institutioners medel skulle, såsom
ock af kommittén antydts, öfverlåtas på annan myndighet, måste dock
postsparbanksstyrelsen hysa allvarliga betänkligheter mot det af kommittén
sålunda framlagda förslaget om postsparbankens införlifvande
med generalpoststyrelsen.
P o st spårbanksstyreU
sen.
48
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Generalpoststyrelsen är öfverstyrelse öfver postverket och har att
tillse, att detta kommunikationsvevh uppehälles i ett med god ordning
och tidens fordringar öfverensstämmande skick. Postsparbankens uppgift
åter är att emottaga penningar, förränta desamma och genom
räntans läggande till kapitalet ytterligare förkofra dem samt i stadgad
ordning tillhandahålla vederbörande medlen. Postsparbankens beröring
med allmänheten förmedlas visserligen hulvudsakligast genom postveikets
organ — postanstalterna — eller genom i postverkets tjänst anställda personer,
men äger ock rum direkt äfvensom genom särskilt anställda
ombud, sparmärkesförsäljare.
Utom bestyret med förvaltning af influtna medel, beredande åt
tillgång för medels utbetalande samt öfvervakande däraf att inbetalade
medel varda behörigen redovisade, åligger det postsparbanksstyrelsen,
bland annat, att vidtaga åtgärder, alsedda att väcka och underhålla
hågen till sparsamhet bland befolkningen. Skola nu postsparbankens
angelägenheter handhafvas af en centralförvaltning med helt andia uppgifter
och hvarest till behandling förekomma ärenden väsentligt olikartade
postsparbanksärendena, lör hvilkas handläggning kräfvas andra
bestämmelser än de, som gälla för postärendena, torde .en dylik sammanhopning
hos en centralförvaltning af ärenden al vidt skilda slag
tvifvelsutan komma att verka menligt för verksamhetens behöriga bedrifvande,
utom det att en sådan anordning som den af kommittén
ifrågasatta gifvetvis skulle förkväfva eller åtminstone lägga hinder i
vägen för det initiativtagande, som är en oafvislig nödvändighet, om
postsparbanken skall kunna rätt fylla sin lör landet betydelsefulla
uppgift.» -
Efter att hafva erinrat om omförmälda nådiga kungörelse den 4
juli 1902, enligt hvilken chefen för postsparbanksbyrån upphörde att
vara ledamot i generalpoststyrelsen, fortsätter, postsparbanksstyrelsen:
))Att nu upphäfva ej blott denna anordning och återgå till en förutvarande,
som visat sig olämplig och medföra olägenheter, utan äfven
den särskilda styrelse, som hittills omhänderhaft postsparbankens ledning,
torde ej vara tillrådligt, i synnerhet som, efter det chefen för postsparbanksbyrån
upphört att vara ledamot i generalpoststyrelsen, postsparbanken
fått sig ålagdt utförandet af en mångfald uppgifter, bland hviska
här särskilt må nämnas bestyret att på ett billigt och bekvämt sätt
förmedla utbetalande till allmänheten af pensioner från vissa åt staten
understödda pensionskassor, en anordning, hvilken, enligt hvad postsparbanksstyrelsen
inhämtat, af vederbörande pensionstagare högt värderas.
Under sådana förhållanden synes den. af kommittén förordade
sammanslagningen ej böra ifrågasättas, om icke därigenom må kunna
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 49
vinnas några så betydande fördelar, att de fullt uppväga de olägenheter
och svårigheter af högst afsevärd grad, som, enligt hvad postsparbanksstyrelsen
påvisat, sammanslagningen skulle åtminstone för postsparbankens
del medföra.
Dessa fördelar äro enligt hvad af kommittén uppgifvits hufvudsakligen,
att genom postsparbankens ingående i postverket ställningen för
postsparbankens personal blefve betryggad, äfven för den händelse att
bankens verksamhet i framtiden komme att aftaga, i hvilket fall den
möjligen öfverflödiga personalen i postsparbanken kunde beredas sysselsättning
inom postverket; samt
atr arbetet å postkontoren skulle förenklas därigenom att allenast
en hufvudredovisning för hela förvaltningen behöfde för hvarje redovisningsperiod
afgifvas.
Beträffande den första af dessa förmenta fördelar lärer densamma
kunna vinnas utan ett uppgifvande af postsparbankens mera fristående
ställning. Hinder möter ju ej att, äfven om postsparbanken bibehålies
såsom ett själfständigt ämbetsverk, för ordinarie tjänsteman vid banken
meddela föreskrift därom, att han är skyldig underkasta sig förflyttning
till befattning inom postverket.
Sistnämnda verk har nämligen, såsom af kommittén ock framhållits,
visat sig vara en i stark utveckling stadd institution, som alltid torde
kunna bereda sysselsättning åt dem bland postsparbankens personal,
som kunde blifva öfverflödiga, för den händelse bankens verksamhet i
framtiden komme att aftaga.
Emellertid torde någon tillbakagång af postsparbankens verksamhet
och däraf härflytande behof af indragning af personal i banken ej vara
att befara. Äfven om delägarebehållningen och i någon mån insättningsbeloppet
undei en del af de förflutna åren minskats, har däremot, såsom
ofvan angifvits, antalet insättningsposter varit i stigande, och det är
just utförandet af arbetet med insättningsposternas bokförande, som
kiafvel den ojämförligt största personalen inom postsparbanksstyrelsen.»
Efter att hafva erinrat om de bestyr, som vid sidan af postsparbankens
hufvudsakliga uppgift tid efter annan tillagts banken och som,
enligt hvad man hade anledning antaga, snarare komme att ökas än
minskas, fortsätter styrelsen:
»Gentemot löneregleringskommittens påstående, att genom postsparbankens
ingående såsom en byrå i generalpoststyrelsen arbetet å postkontoren
skulle förenklas, i det att allenast en hufvudräkning för hela
förvaltningen post och postsparbank — behöfde för hvarje redovisBihang
till Biksd. prof. 1911. 1 Sand. 1 Äfcl. 96 Höft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
ningsperiod afgifvas, torde erinras därom, att postkontorens hufvudräkenskaper
beträffande postsparbanken afgifvas för hvar tiodagsperiod, under
det att hufvudräkenskapen för postverket — postmedelsräkningen — omfattar
en kalendermånad.
Det är nämligen af högsta vikt att postkontorens redovisningar
rörande insättningar och uttagningar från postsparbanken algifvas, så otta
lämpligen ske kan, på det att möjligen befintliga öfverskottsmedel skyndsamligen
komma postsparbanksstyrelsen tillhanda och blifva fruktbarg jorda.
I postsparbanksräkenskapen från postkontoren ingående uppgifter
rörande de vid postkontoret och underlydande poststationer försiggångna
insättningar och verkställda uttagningar måste, så snart ske kan, blifva
tillgängliga för postsparbanksstyrelsen, på det att svårighet ej må beredas
motboksägare att utbekomma uppsagda medel. Vidare är det
nödigt att riksförsäkringsanstalten på grund af postanstalternas postsparbanksredovisningar
skyndsamligen meddelas uppgift angående inbetalade
försäkringspremier och kapitalbelopp lör förvärfvande af lifräntor,
på det att de/s, i händelse af anmälan om skada, anstalten må äga kännedom
om, huruvida försäkringspremie blifvit erlagd eller ej, dels ock ifrågasatta
lifräntor må kunna utan uppskof utbetalas till därtill berättigade.
Men äfven om, såsom vid något tillfälle ifrågaställts, men af generalpoststyrelsen
ej ansetts lämpligt eller nödigt, postkontorens hufvudredovisningar
beträffande postmedel skulle afgifvas lör hvarje 10-dagsperiod
i stället för månatligen, torde ej vara lämpligt, att denna redovisning
omfattar jämväl postsparbankens medel. En dylik hela postkontorets
förvaltning afseende räkenskap borde granskas al såväl postverkets som
postsparbankens revisionstjänstemän, hvilket skulle vålla tidsutdräkt och
jämväl mången gång åstadkomma oreda. Och, utom det att arbetet a
postkontoret skulle ökas genom upprättande månatligen af Denne postmedelsräkningar
i stället för en, blefve detta arbete i afsevärd grad
mera inveckladt, än hvad nu är fallet. Då ju, såsom af kommittén älven
delvis betonats, särskilda bokslut fortfarande skulle upprättas för postverket,
postsparbanken, riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas pensiousanstalt
samt fiskareförsäkringsanstalten, biel ve nödigt, att de särskilda
slagen af medel, allt efter sin art, i postkontorets hufvudredovisning
upptoges i skilda kolumner. Någon förenkling och däraf härflytande
lättnad för postkontorspersonalen skulle härigenom ej åstadkommas utan
tvärtom.
Af den vid kommitténs betänkande fogade bilagan, innehållande
resultatet af en undersökning rörande gällande föreskrifter inom åtskilliga
utländska postsparbanker, framgår, att en hvar åt dessa har en från
postverket skild stat. Enligt hvad postsparbanksstyrelsen vidare in
-
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.
hämtat, äro postsparbankerna i Belgien, Frankrike och Nederländerna
särskilda ämbetsverk eller, rättare uttryckt, afdelningar af vederbörande
ministerier. I Frankrike är visserligen »La Caisse national d’épargne»
upptagen såsom en direktion på postverkets stat, men samhörigheten
existerar blott formellt. Den franska såväl som den belgiska och nederländska
postsparbanken har sin egen, af poststyrelsen oberoende direktion
och sin egen förvaltning. Den enda gemenskapen med postverket
består däri, att postanstalterna användas såsom organ för postsparbanken.»
, Jämväl generalpoststyrelsen har motsatt sig löneregleringskommittens
förslag om postsparbankens inordnande i styrelsen såsom en
byrå. I fråga om de af kommittén åberopade, väsentligare skälen för
förslaget har generalpoststyrelsen framhållit, bland annat
Att, i händelse postsparbanken mot förmodan skulle gå tillbaka i
sådan grad, att indragning af ordinarie personal därstädes ifrågakomme
eller bankens verksamhet rent af komme att inställas, bereda annan
sysselsättning åt postsparbanksstyrelsens ordinarie tjänstemannapersonal
borde, med hänsyn därtill att denna personal vore jämförelsevis fåtalig,
icke vålla postverket några svårigheter; och enär det torde vara afsedt
att för framtiden rekrytera postsparbankspersonalen uteslutande med
posttjänstemän, skulle sagda personal så småningom komma att innehafva
den kompetens, som kräfdes af tjänsteman vid postverket.
Vidkommande den förenkling af postkontorens redovisning, som
förmenats kunna vinnas genom postsparbankens ingående i postverket,
så anslöte sig generalpoststyrelsen helt och hållet till hvad postsparbanksstyrelsen
anfört därom, att genom ämbetsverkens sammanslagningnågon
förenkling och däraf härflytande lättnad för postkontorspersonalen
icke skulle åstadkommas, utan tvärtom; och tilläte sig generalpoststyrelsen
i detta sammanhang meddela, att under arbetet å ett nytt medelsredovisningsreglemente
för postkontoren, hvilket utfärdades år 1909, det
visserligen varit på tal att förändra postkontorens månatliga redovisning för
postmedel till en redovisning 10-dagsvis, men att en sålunda förändrad
redovisningsskyldighet ansetts skola blifva onödigt betungande för postkontoren.
Enär således den ena af de hufvudsakliga fördelar, som ansetts
kunna vinnas genom postsparbankens införlifvande med postverket,
torde kunna ernås äfven utan en dylik sammanslagning, samt den andra
förmenta lördelen måste -frånkännas egenskapen af något för postverket
förmånligt, men däremot den ifrågasatta sammanslagningen skulle innebära,
att generalpoststyrelsen tillfördes en byrå med väsentligen annan
ställning än de öfriga byråerna beträffande göromålens såväl art som
Generalpost
styrelsen.
Deparie?ne7iis
chefen.
52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
handläggning, ansåge generalpoststyrelsen sig böra biträda postsparbanksstyrelsens
hemställan om dennas uppförande å ordinarie stat såsom
en fristående institution.
Redan vid behandlingen af frågan om postsparbankens öfverflyttande
på ordinarie stat har jag betonat angelägenheten af att dess organisation
erhåller nödig styrka. För att en sådan institution skall kunna
framgångsrikt fylla sin uppgift, är det emellertid också erforderligt, att
den äger eu icke ringa grad af rörelsefrihet och att den arbetar under
så litet betungande former som möjligt; den bör kunna fritt och ohindradt
taga de initiativ, hvartill utvecklingen kan föranleda. Framför allt måste
man fordra, att själfva dess organisation icke i något af nu angifna
afseende!! verkar till hinder i dess verksamhet. Det synes mig emellertid
vara att befara, att detta just skulle blifva förhållandet, om, såsom löneregleringskommittén
ifrågasatt, bankens högsta ledning skulle utgöras
af en myndighet med uppgifter, som ligga helt vid sidan om bankens.
Bankens intresse skulle för den ledande myndigheten lätt nog komma att
få stå tillbaka för hvad som är denna myndighets egentliga uppgift. Det
synes mig redan ligga i sakens egen natur, att med ett så intimt inordnande
af postsparbanken i postverket, som löneregleringskommittén föreslagit,
sådana för postsparbanken oförmånliga situationer icke kunna undvikas.
Hvad postsparbanksstyrelsen och generalpoststyrelsen härom anfört
styrker mig ytterligare i denna uppfattning. Äfven för generalpoststyrelsens
arbete torde den af kommittén föreslagna sammankopplingen af
verken närmast verka som ett hinder.
Med afseende härå håller jag före, att den af postsparbanksstyrelsen
föreslagna lösningen af den föreliggande frågan ur allmän organisatorisk
synpunkt sedt är att föredraga framför löneregleringskom mittens förslag.
Beträffande de särskilda fördelar, som enligt löneregleringskommitténs
mening skulle vara förenade med postsparbankens inordnande i
postverket, så afse dessa till en början intressen, som icke torde kunna
tillmätas samma betydelse som dem jag nu vidrört. Hvad postsparbanksstyrelsen
och generalpoststyrelsen anfört synes mig också gifva
vid handen, att åtminstone om de hufvudsakliga syftemålen med kommitténs
förslag kan sägas, att desamma dels kunna vinnas på andra
vägar och dels knappast kunna vare sig ur postsparbankens eller generalpoststyrelsens
synpunkt betecknas såsom särskildt eftersträfvansvärda.
Det förra gäller möjligheten för postsparbankens personal att, i händelse
några tjänster inom banken varda obehöfliga, vinna befordran i
postverket, och det senare afser den förmenta fördelen af en hufvudredovisning
för hvarje postkontor.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 150. 53
Löneregleringskommittén liar slutligen räknat med att den ifrågasatta
sammankopplingen af postsparbanken och postverket skulle komma
att medföra besparing i kostnaderna för förstnämnda verk, detta hufvudsakligen
därigenom att vissa befattningshafvare i generalpoststyrelsen
skulle kunna öfvertaga motsvarande befattningshafvares i postsparbanken
funktioner. Kommittén har härvid närmast åsyftat, att kassörstjänsten
och förste vaktmästarebefattningen å postsparbanksbyrån skulle kunna
indragas. Äfven förutsatt, att detta vid postsparbankens inordnande i
postverket utan olägenhet skulle låta sig göra, hvarom jag för min del
icke är öfvertygad, så är den besparing, som härigenom skulle göras,
ingalunda af den omfattning, att den ensam för sig bör få vara afgörande
för den mycket betydelsefulla frågan om postsparbankens plats i statsförvaltningen.
Då jag alltså å ena sidan anser, att eu lycklig utveckling af
postsparbanken förutsätter en själfständig organisationsform, som naturligt
och obehindradt af samorganisation med ett annat verk låter anpassa
sig efter bankens särskilda behof och som befordrar initiativtagande
samt i öfrigt all nödig rörlighet och snabbhet vid göromålens utförande,
och jag å andra sidan icke blifvit öfvertygad därom, att den af löneregleringskommittén
föreslagna anordningen väsentligen betingas af
något annat statsintresse, har jag i fråga om det organisations- och
löneregleringsförslag, som jag låtit utarbeta, utgått från att postsparbanken
jämväl framgent skall vara en själfständig institution, dock med
den anknytning till postverket, som betingas däraf, att postanstalterna
fungera såsom postsparbankskontor.
Till de skäl, som bestämt mig för att förorda eu sådan anordning,
hai, efter det att löneregleringskommittén afgaf sitt betänkande, tillkommit
ytterligare ett, med hvilket kommittén vid sådant förhållande
gifvetvis icke hade att räkna. Härutinnan tillåter jag mig framhålla,
att förslaget om postsparbankens inordnande i postverket af kommittén
ställts i samband med och i viss mån gjorts beroende däraf, att förvaltningen
af postsparbanksmedlen öfverflyttades på riksbanken eller
riksgäldskontor!. Då, på sätt jag längre fram skall närmare utveckla,
kommitténs förslag rörande förvaltningen af ifrågavarande medel mött
bestämd gensaga från fullmäktige i såväl riksbanken som riksgäldskontoret
och detsamma förty icke lärer böra vinna understöd, vill det synas,
som om en icke oviktig förutsättning för förslaget att inordna postsparbanken
såsom en byrå i generalpoststyrelsen skulle hafva bortfallit,
Löneregleringskommittén har framhållit, att, under förutsättning
att den nu af mig berörda frågan komme att lösas i öfverensstämmelse
Postsparbanksstyrelsens
sammansättning.
1908 års
kommitterade.
54 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
med livad kommittén föreslagit, postverket och postsparbanken skulle
komma att sammanföras under ett och samma departement.
För min del håller jag före, att så tilläfventyrs bör blifva fallet,
äfven i det fall att det af mig framlagda förslaget vinner Eders Kungl.
Maj:ts och Riksdagens bifall. Jag anser detta naturligt närmast med
hänsyn därtill, att postsparbanken under alla förhållanden lärer vara
nödsakad att taga postverkets tjänster i anspråk i betydande utsträckning.
Men jag finner ännu ett skäl härtill uti den åt mitt förslag
förutsatta möjligheten, att befattningshafvare vid postsparbanken kan
öfverflyttas till tjänst inom postverket.
Frågan om postsparbankens förläggande under civildepartementet
synes emellertid lämpligen böra anstå, till dess löneregleringen blifvit
genomförd.
Med afseende å postsparbanksstyrelsens ledamöter hafva 1908 års
kommitterade föreslagit två förändringar, hvilkas genomförande kräfver
Riksdagens medverkan.
Kommitterade hafva nämligen hemställt, att befattningen såsom
chef för postsparbanksbyrån och föredragande ledamot i styrelsen för
postsparbanken måtte uppföras i staten under benämning öfverdirektör
och chef för postsparbanken.
Beträffande detta förslag hafva kommitterade till eu början erinrat,
att enligt § 1 af nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 4 juni
1886 nämnda styrelse utgjordes af generalpostdirektören och fem
ledamöter, af hvilka fyra voro chefer, hvar och eu för en af de byråer, som
ägde att handlägga de till den egentliga postförvaltningen hörande
göromål, samt en ledamot var föredragande för ärenden rörande postsparbanken.
För att skilja den byrå, öfver hvilken sistnämnde ledamot
utöfvade chefskap, från öfriga byråer inom generalpoststyrelsen benämndes
denna byrå postsparbanksbyrån. Sedan, jämlikt § 28 åt nådiga instruktionen
för generalpoststyrelsen den 31 oktober 1902, föredraganden
för ärenden rörande postsparbanken ej vidare vore ledamot åt
generalpoststyrelsen, syntes det mindre lämpligt att fortfarande bibehålla
benämningarna postsparbanksbyrån och chefen för postsparbanksbyrån.
Denne befattningshafvare intoge nämligen en ställning i det
närmaste motsvarande verkställande direktörens i en bolagsaffärs styrelse.
Kommitterade hade därför ansett lämpligast, att öfverdirektören skulle
af Kungl. Maj: t förordnas för en tid af sex år i sänder.
Kommitterade hafva vidare erinrat om en redan förut ifrågasatt
förändring med afseende å den ledamot i postsparbanksstyrelsen, hvilken
jämlikt 1883 års förordning skall förordnas af Kungl. Maj:t. Uti sitt
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 55
anförande till statsrådsprotokollet den 22 december 1893 vid underdånig
föredragning åt postsparbanksstyrelsens förslag till utgiftsstater för post>
sparbanken erinrade dåvarande chefen för finansdepartementet därom,
att någon tidsbegränsning för nämnda förordnande icke funnes i författningen
stadgad. I öfverensstämmelse med det förfarande, som iakttoges
i åtskilliga andra fall, där Kungl. Maj:t förordnade ledamot i
styrelser för allmänna inrättningar, hemställde statsrådet om fastställande
i för fattningen af en sådan begränsning af förordnandet, att detsamma
bestämdes till tre år. I sammanhang med aflåtande till 1894 års Riksdag
åt nådig proposition angående utgiftsstat för postsparbanken föreslog
ock Kungl. Maj:t Riksdagen att besluta, bland annat, en ändring i sådant
syfte af § 21 mom. 1 af förordningen den 22 juni 1883. I sin skrifvelse
den 7 april 1894 angående statsförslaget tillkännagaf emellertid
Riksdagen, att, enär förslaget till utgiftsstat ej af Riksdagen bifallits,
Riksdagen ock saknat anledning att närmare inlåta sig på de i propositionen
förekommande öfriga framställningar, hvilka, enligt Riksdagens
mening, borde åtfölja liufvudfrågan, statsförslaget.
Löneregleringskommittén har beträffande 1908 års kommitterades
nyssnämnda förslag om förändrad benämning och ställning för chefen för
postsparbanksbyrån framhållit, att af kommitténs ofvan framställda förskoom
postsparbankens uppförande å ordinarie stat såsom en till generalpoststyrelsen
hörande byrå med nödvändighet följde, att kommittén icke
kunnat biträda hvad de särskilda kommitterade i nyssberörda hänseende
föreslagit; men kommittén ansåge sig böra tillkännagifva, att kommittén
icke skulle kunnat biträda förslaget i detta hänseende, äfven om kommittén
kunnat ansluta sig till de särskilda kommitterades uppfattning om postsparbankens
bibehållande såsom sjelfständig institution. Enligt kommitténs
åsikt måste nämligen generalpostdirektören anses såsom chef äfven
för postsparbanken.
Efter att. hafva framhållit, att kommittén ingalunda afsett att föreslå
någon förändring i den anordningen, att vederbörande styrelse öfver
postsparbanken skulle i och för behandling af vissa föreskrifna pleniärenden
förstärkas med specialledamöter — den af Kungl. Maj:t särskildt förordnade
ledamoten, den af fullmäktige i riksbanken och den af fullmäktige
1 riksgäldskontor utsedde ledamoten — förklarar sig kommittén i fråga
om 1908 års kommitterades i öfverensstämmelse med omförmälda proposition
1 ämnet vid 1894 års riksdag framlagda förslag om förändrinobeträffande
den af Kungl. Maj:t särskildt förordnade ledamoten af posff
sparbanksstyrelsen, då de skäl, som legat till grund för nämnda proposition,
fortfarande syntes kommittén äga giltighet, biträda samma förslag.
Löfte*
reglerings
kommittén.
56
Post
sparbanks
styrelsen.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 150.
Beträffande kommitténs yttrande angående den ställning, som borde
tillkomma chefen för postsparbanksbyrån, bär postsparbanksstyrelsen i
sitt underdåniga utlåtande den 4 oktober 1910 förklarat sig anse, att då
det vore nödigt, att postsparbanksstyrelsen fortfarande såsom hittills
bibehölles i sin ställning såsom en från generalpoststyrelsen i vissa hänseenden
fristående institution, föredragande ledamoten i postsparbanksstyrelsen,
för närvarande chefen för postsparbanksbyrån, borde inom postsparbanksstyrelsen
beredas en ställning, som motsvarades af beskaffenheten
af den honom åliggande verksamheten. Styrelsen har härutinnan
vidare anfört, att, så länge förvaltningen af influtna postsparbanks-, riksförsäkrings-
och pensionsmedel samt beredande af tillgång för verkställande
af de för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas
pensionsanstalt erforderliga utgifter omhänderhades af en särskild
styrelse, den ställning, nämnda ledamot intoge i postsparbanksstyrelsen,
ej kunde likställas med ledamöternas i en centralförvaltning, utan fasthellre
med verkställande direktörens i eu penningeinstitution; och då i
och med postsparbanksstyrelsens uppförande på ordinarie stat såsom en
fristående institution benämningarna »postsparbanksbyrån» och »chefen
för postsparbanksbyrån» skulle bortfalla, vore »verkställande direktör»
ett mera korrekt uttryck för ifrågavarande styrelseledamots verksamhet,
helst en sådan benämning förekpmme — förutom i det enskilda affärslifvet
och inom privata sparbanker — jämväl i åtskilliga statsverket närstående
penningeinstitutioner.
Emot förslaget att den af Kungl. Magt utsedde ledamoten i postsparbanksstyrelsen
skulle förordnas för eu tid af tre år har styrelsen förklarat
sig icke hafva något att erinra.
Hvad beträffar de ifrågasatta förändringarna med afseende å postsparbanksstyrelsens
ledamöter, anser jag, att förslaget om begränsning till
tre år i sänder af förordnande för den af Kungl. Magt utsedde ledamoten
i styrelsen nu åter bör upptagas.
Äfven i fråga om föredragande ledamotens i postsparbanksstyrelsen
tjänsteställning och benämning anser jag — därvid utgående från att
postsparbanken fortfarande skall bibehållas såsom en själfständig institution
— en förändring vara af omständigheterna betingad. Ifrågavarande
befattningshafvares uppgifter synas mig nämligen knappast kunna jämföras
med dem, som tillhöra föredragande i centrala ämbetsverk i allmänhet.
Redan därigenom att postsparbanksstyrelsens ordförande i sin egenskap af
chef för ett annat mycket omfattande verk måste hafva den ojämförligt
största delen af sin uppmärksamhet riktad på denna uppgift, kommer
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150. 57
faktiskt ledningen att hvila på föredragande ledamoten i postsparbankens
styrelse i långt vidare utsträckning och på ett långt mera maktpåliggande
sätt än som inom andra förvaltningsgrenar är vanligt med tjänstemän i
byråchefs ställning. Det är icke heller utan betydelse för den föreliggande
frågans bedömande, att denne tjänsteman utöfvar det direkta chefskapet
öfver en personal, som är talrikare än ej endast flertalet byråers utan ock
ett stort antal ämbetsverks. Man kan också säga, att dessa omständigheter
i viss mån äro beaktade vid bankens nuvarande organisation.
Den organisationsform, i hvilken postsparbanken redan nu verkar, är
af en för vår statsförvaltning eljest främmande typ. Banken är e?n i
det störa hela fristående institution, visserligen under ledning af en
särskild styrelse, men icke i egentlig mening under chefskap af dennas
ordförande utan af en utaf dess ledamöter. "Det är i själfva verket icke
någon principiell förändring af denna organisationsform som åsyftas med
förslaget om förbättrad ställning för postsparbanksbyråchefen; det skulle
endast än tydligare markera den egenskap af chef för en fristående institution
af betydande omfattning, som redan nu faktiskt tillkommer föredraganden
i postsparbanksstyrelsen.
hinder sådana förhållanden och då en förbättring i berörda tjänstemans
ställning gifvetvis måste komma att vidga möjligheterna till förvärfvande för
tjänsten af den pröfvade duglighet, som är af nöden, tvekar jag icke att
förorda vidtagande af åtgärder för förändring af tjänsten i angifna riktning.
Såsom jag strax kommer att närmare utveckla, har jag tänkt mig,
att honom skiille tillkomma samma aflöning som öfverdirektör i normalgiad.
Hans titel synes mig lämpligen böra blifva postsparbanksdirektör.
^ Hvad vidkommer förslaget, att chefen för postsparbanken skulle
af Kungl. Maj:t förordnas endast för sex år i sänder, finner jag icke
sådana skäl vara anförda, att detta förslag, som kan motivera och af 1908
ais kommitteiade äfven anförts såsom motiv lör högre aflöning än hvad
eljest plägar utgå till öfverdirektör i normalgrad, bör vinna godkännande,
•lag föroidar därför, att postsparbanksdirektören må j vänlig,'' ordning*
tillsättas af Kungl. Maj:t. &
Då i det löneregleringskommitténs uttalande angående den för
postsparbanken erforderliga personalen, som jag nu går att återgifva,
finnes i nödig omfattning refereradt, hvad 1908 års kommitterade i ämnet
anfört och föreslagit, torde det tillåtas mig att beträffande nämnda kommitterades
framställning åberopa ifrågavarande referat.
Löneregleringskommittén har i förevarande afseende anfört följande:
Bihang till Ritcsd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Höft. '' 8
Postspar
bankens
personal.
Löne
reglerings
kommittén.
58
Kung!,. Maj ds Nåd■ Proposition N:o 150.
De särskilda kommitterade hafva bekräftande den lios postsparbanksstyrelsen
anställda aktuarie!! anfört, hurusom honom aligger öf\ erinseendet
och ledningen af arbetet med bokföring'' af samtliga de vid
postsparbankskontoren verkställda inbetalningar i och utbetalning arflån
postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas pensionsanstalt,
äfvensom att honom tillhör, bland annat, att granska de pa
grund af inkomna uppsägningar utfärdade utbetalningsorder, hyilkas
antal för hvarje arbetsdag uppginge till 600 å 700 stycken, samt öfvervaka
dessas behöriga expedition, att utreda i postsparbankskontorens
räkenskaper förekommande felaktigheter i afseende a insättningar in. in.
samt att hålla hand däröfver, att nödiga anteckningar verkställas i Öl midt
anmälda förbehåll i afseende å disposition af innestående medel samt
angående förändringar i fråga om förfoganderätten öfver dylika medel.
På honom hvilade således liufvudsakligast ansvaret därför att, i hvad pa
postsparbanksstyrelsen ankomme, allmänheten blefve behörigen betjänad.
Med afseende å dels det ansvarsfulla arbete, denne tjänsteman hade
att utföra, dels hans ställning såsom närmaste förman för en tjänstepersonal
af närmare 200 personer, dels ock att enligt de särskilda kommitterades
mening afgörandet af en del af de hos styrelsen förekommande
ärenden lämpligen borde, för beredande af någon lättnad i vederbörande
byråchefs arbete, öfverlämnas åt den tjänsteman, som kölrum
att öfvertaga aktuariens nuvarande göromål, hafva de särskilda kommitterade
föreslagit, att denne tjänsteman matte erhålla eu ställning, motsvarande
en andra gradens tjänstemans, och benämnas förste aktuarie.
Då de särskilda kominitterades förslag i nämnda hänseende sjnes
kommittén vara väl motiveradt, och då ifrågavarande tjänsteman torde
kunna jämföras med de å postverkets nya stat uppförda förste aktuarierna,
anser sig kommittén böra biträda förslaget.
I fråga om den hos postsparbanksstyrelsen på grund af kungi.
bref den 12 februari 1904 anställde kassören hafva de särskilda kommitterade
anfört, att han i aflöningshänseende intoge enahanda ställning
som en tjänsteman i första lönegraden inom de centrala ämbetsverken
med undantag dåra! att han, förutom åtnjutande åt särskild ersättning
för biträde vid handläggning inom postsparbanksstyrelsen af försäkrings
-
TT O O O r , .
och pensionsgöromål, uppbure felräkningspennmgar
fattning
Enligt de särskilda
vore bemälde kassörs be -
kommitterades åsikt
af samma beskaffenhet som den hos generalpoststyrelsen anställde
kassörens, utom det att den förre jämväl nade att ombesörja
den utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel, som
uppsägning ägde ruin i Stockholm och hvithet bestv r
utan föregående
Knhgl. Måjds Nåd. Proposition No ISO. 59
vore af afsevärcl omfattning och förenadt med ej ringa besvär och
äfven risk.
De särskilda kömmitterade hafva fördenskull ansett med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att kassören hos postsparbanksstyrelsen
komme i samma ställning som kassören hos generalpoststyrelsen samt
äfven erhölle samma benämning söm den senare eller iiitehdent.
Den åtminstone kvantitativt ojämförligt drygaste delen af det
arbete, som åligger kassören hos postsparbanksstyrelsen, torde vara ombesörjandet
af den utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel,
som utan föregående uppsägning äger rum i Stockholm.
Det förefaller kommittén som om den undantägsställning: i fråga
om utbekommande af innestående medel, hvilken sålunda, utan direkt
stöd af gällande författning, beredts i Stockholm boende eller tillfälligtvis
sig uppehållande delägare, näppeligen vore af beskaffenhet att böra
för framtiden bibehållas på sätt nu sker. Tvärtom synes Stockholm med
dess många, i stadens olika delar belägna postsparbankskontor äfven
utan en sådan undantagsställning vara i fråga om lätta och bekväma
tillfällen att anlita postsparbanken bättre ställdt än de flesta, andra orter
i landet. Om än det finge antagas, att i Stockholm med dess synnerligen
utvecklade privata bankväsende postsparbanken komme att jämväl
för framtiden anlitas i stor utsträckning, kan det dock i allt fall med
skäl ifrågasättas, huruvida det med postsparbanken afsedda Syftet främjas
genom beredande, på extra ordinärt sätt, af tillfälle åt delägare att utan
föregående uppsägning utbekomma innestående medel.
1 betraktande häraf anser kommittén, att vid uttagning i Stockholm
af penningar från postsparbanken bör för framtiden förfaras på
enahanda sätt som i rikets öfriga delar, d. v. s. uppsägning verkställas
och medlen lyftas å något af de inom staden belägna postsparbankskontoreii.
De kassörsgöromål för postsparbanken, som därefter komme att
återstå vid centralförvaltningen, blefve säkerligen ej mera betungande,
än att de utan olägenhet kunde påläggas intendenten vid postverkets
hufvndkassa, helst som, efter hvad redan antydts, dennes arbete torde
betydligt lindras i följd af numera för postkontoren gällande bestämmelser
om inleverering af öfverskottsmedel till riksbanken och om sättet för
erhållande af medelsförskott.
Hvad i öffigt för närvarande åligger kassören hos postsparbanksstyrelsen,
nämligen verkställandet af utredning i ärenden rörande förkomna
eller obeställbara motböcker, torde utan svårighet kunna åläggas
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
någon af postsparbankens blifvande ordinarie tjänstemän eller utföras af
därstädes anställda kvinnliga biträden.
Kommittén finner sig alltså icke kunna tillstyrka bibehållande bos
vederbörande centralförvaltning af en särskild tjänst för bestridande af
kassörsgöromål för postsparbankens räkning.
Det torde i detta sammanhang förtjäna omnämnas, att generalpoststyrelsens
kassör från år 1884 till år 1904 jämväl tjänstgjorde såsom
kassör för postsparbanken.
Hos postsparbanksstyrelsen äro för närvarande anställda sex amanuenser.
Dessa hafva, såsom de särskilda kommitterade erinrat, ursprungligen
haft till uppgift att biträda de »ordinarie» tjänstemän, hos hvilka
de äro anställda.
Under anförande, att det arbete och ansvar, som hvilade på dessa
»ordinarie» tjänstemän, allt mer växt och måst uppdelas jämväl på amanuenserna,
samt att dessa sålunda fått sig anförtrodt att sjelfständigt
utföra i hufvudsak samma kvalificerade arbete som de »ordinarie» tjänstemännen,
hafva de särskilda kommitterade hemställt, att dessa amanuensbefattningar
måtte uppföras på ordinarie stat.
Därjämte hafva kommitterade föreslagit fast anställning för ytterligare
en manlig befattningshafvare, som skulle biträda med ordnande,
ledning och öfvervakande af det arbete, som under eftermiddagar och
aftnar utföres af den då tjänstgörande talrika personalen med tillfällig
anställning. Det nu använda förfaringssättet att öfverlämna detta bestyr
åt en bland nämnda tillfiilliga biträden utsedd person syntes kommitterade
ej vidare böra bibehållas.
De sålunda föreslagna sju befattningshafvarna borde enligt kommitterades
mening benämnas manliga bokhållare och i aflöningshänseende
jämställas med postexpeditörer.
De särskilda kommitterades syfte med anställandet af den sjunde
af ifrågavarande befattningshafvare synes kommittén kunna utan dylik
åtgärd vinnas genom lämplig anordning beträffande vederbörande ordinarie
tjänstemäns arbetstider.
Med hänsyn emellertid till behofvet af biträde åt kamreraren och
sekreteraren, hvarom nedan vidare förmäles, finner sig kommittén kunna
biträda de särskilda kommitterades förslag att å ordinarie stat må uppföras,
jämte sex de nuvarande amanuenserna motsvarande tjänstemän,
ytterligare en dylik tjänsteman; och synas dessa sju befattningshafvare
höra i alla afseenden, sålunda äfven beträffande tjänstebenämning, jämnställas
med de vid postverkets centralförvaltning anställda manliga postexpeditörer.
»
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Löneregleringskommittén liar härefter framhållit, att 1908 års
kommitterade, med förmälan, att det arbete, som hvilade på kamreraren
och sekreteraren hos postsparbanksstyrelsen, redan vore af sådan omfattning,
att det icke kunnat af honom ensam utföras, samt att detta
arbete komme att ännu mera ökas, bland annat genom eventuellt bifall
till ett åt kommitterade väckt förslag om befogenhet för kamreraren och
sekreteraren att besluta i och afgöra vissa, styrelsen nu tillhörande göromål,
ansett af högsta behof påkalladt att hos styrelsen inrättades en ny
tjänst, hvars innehafvare, benämnd revisor och bokhållare, skulle hafva
till åliggande att under kamrerarens och sekreterarens öfverinseende
utföra bokslutsarbetet för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten och
barnmorskornas pensionsanstalt samt i öfrig! öfvertaga eu del af de
kamerala ärenden, som nu tillhöra kamreraren och sekreteraren.
Med anledning häraf har löneregleringskommittén anfört, att kommittén
väl insåge, att redan för närvarande med kamrerar- och sekreterartjänsten
vore förenade både kräfvande och ansvarsfulla göromål, samt
att någon lindring i de tjänstens innehafvare åliggande göromålen vore
af. behofvet påkallad. Det hade ock varit med hänsyn härtill som kommittén
ansett sig kunna förorda anställandet af en sjunde postexpeditör
vid postsparbanken. A id bifall till kommitténs förslag om postsparbankens
ingående i postverkets centralförvaltning borde emellertid af
vederbörande styrelse noga tillses, huruvida ej äfven annorledes lindring
kunde beredas kamreraren och sekreteraren, utan att för ändamålet behöfcle
inrättas ytterligare eu ny ordinarie tjänst.
A id nu anförda förhållanden hade kommittén ansett sig icke kunna
tillstyrka inrättandet af den af de särskilda kommitterade föreslagna
nya revisors- och bokhållaretjänsten.
Mot ett af 1908 års kommitterade framlagdt förslag, att å ordinarie
stat måtte upptagas den nu å extra stat uppförda registratorn, som med
hänsyn till beskaffenheten af hans tjänstgöring borde benämnas registrator
och aktuarie, äfvensom fyra å extra stat nu upptagna revisorer och bokhållare,
livilka, då deras arbete hufvudsakligen komme att utgöras af
revision, borde benämnas revisorer, har löneregleringskommittén icke haft
något att erinra.
Jämte den kvinnliga personal och den vaktmästarpersonal, hvarom
i det följande förmäles, skulle, enligt kommitténs förslag å postsparbanksbyrån
finnas anställda, förutom byråns chef, följande ordinarie
tjänstemän, nämligen 1 kamrerare och sekreterare, 1 förste aktuarie,
1 registrator, tillika aktuarie, 4 revisorer och 7 manliga postexpeditörer.
1 fråga om de kvinnliga befattningarna hos postsparbanlcsstyrel -
62
Kung!,. Mgj.is Nåd. Proposition N:o ISO.
sen har löneregleringskommittén härefter till en början erinrat, att 1908
års kommitterade hemställt, att i stället för 35 af de hos styrelsen
anställda kvinnliga extra biträden måtte å styrelsens stat uppföras 35
ordinarie befattningar, af hvilkas innehafvare 7 skulle benämnas kvinnliga
bokhållare och 28 kontorsskrifvare.
1908 års kommitterade hade, efter framhållande, att bland de göromål,
som utfördes af de hos sparbanksstyrelsen anställda kvinnliga extra
biträden, förekomme vissa grupper, för hvilkas handläggning kräfdes,
förutom den yttersta grad af noggrannhet, en ingående kännedom om
och eu riktig tillämpning af gällande föreskrifter rörande redovisning
af och kontroll å postsparbanksuppbörden, till stöd för sin berörda hemställan
påvisat, att en sådan grupp af göromål, med hvilkas utförande
19 kvinnliga biträden för det dåvarande sysselsattes, hänförde sig till
handläggning af uppsägning af innestående postsparbanksmedel. Någon
kontroll därå, att dylika göromål blifvit behörigen utförda, kunde ej
omedelbart utöfvas, i följd hvaraf en begången felaktighet eller ett ofrivilligt
förbiseende ej endast föranledde olägenhet och besvär utan äfven
understundom kunde vålla förlust för postsparbanken. Ett annat arbete,
som i andra ämbetsverk utfördes af manliga tjänstemän, ofta med akademisk
bildning, men inom postsparbanksstyrelsen till stor del måst
anförtros åt kvinnliga extra biträden, vore uppsättning af utgående
expeditioner. Till dylikt arbete användes för det dåvarande 5 kvinnliga
biträden. Därförutom sysselsattes 11 sådana biträden med arbeten
af åtskilliga slag, för hvilkas utförande kräfdes särskilda kvalifikationer,
förvärfvade antingen genom en högre förbildning än den i allmänhet
fordrade eller ock under en långvarig tjänstgöring inom postsparbanksstyrelsen.
Sju kvinnliga biträden funnes, hvilka, utom det att
de sysselsattes med uppsägnings-, uppsättnings- eller andra kvalificerade
göromål, tjänstgjorde såsom kontrollanter, i hvilket afseende de hade,
bland annat, ätt, jämte utöfvande af förmanskap öfver de öfriga, i
första hand leda och ordna dessas arbeten. Sist omförmälda kvinnliga
extra biträdens ställning syntes kommitterade kunna jämnställas med
de å järnvägsstyrelsens stat upptagna kvinnliga bokhållarnas, under
det att öfriga nämnda kvinnliga extra biträden, hvilka utförde mera
kvalificeradt arbete, syntes motsvara de hos nyssnämnda styrelse anställda
kvinnliga kontorsskrifvare.
Beträffande 19Ö8 års komnlitterades hemställan i denna del har
lönetegleriirgskommittén framhållit, ätt den af förmanskap betingade
skiljaktigheten i åliggandeh för de kvinnliga bokhållarna och de kvinnliga
kontofSskrifvarna näppeligen kunde auseS vara så väsentlig, att
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 150.
63
den borde föranleda inrättandet af olika tjänstekategorier, utan syntes
lämpligen kunna, på sätt för närvarande ägde ruin, markeras genom
särskild! tilläggsarfvode åt de tjänstinnehafvare, som utöfvade dylikt förmanskap.
Samtliga ifrågavarande 35 kvinnliga tjänstinnehafvare borde, enligt
kommitténs mening, erhålla benämningen postexpeditörer.
Kommittén hemställde fördenskull, att å staten för postsparbanken
måtte, lör tjänstgöring å postsparbanksbyrån, upptagas 35 kvinnliga
postexpeditörer, åt hvilka i skulle kunna, mot särskild! arfvode, förordnas
att, jämte ölriga åligganden, öfvervaka den kvinnliga personalens
arbete.
Löneiegleimg skommitten anför härefter i sitt organisationsförslaovidare:
ö ö
»Ltöfvei det antal åt 35 kvinnliga biträden, hvilkas befattningar
sålunda föreslagits till uppförande på ordinarie stat, äro för närvarande
hos postsparbanksstyrelsen fäst anställda 36 kvinnliga biträden.
I den mån det. kan anses vara ett stadigvarande behof för postspaibanken
att utnyttja sistnämnda biträdens arbetskrafter i hufvudsakligen
samma omfattning som den ordinarie personalens, bör åt dem enlio-t
kommitténs mening gifvas den mera tryggade ställning, som kommittén
åsyftat med sitt betänkande angående fastare anställning för vissa biträden
hos statens ämbetsverk och myndigheter.
Med afseende emellertid å den tendens till nedgång, som postsparbankens
verksamhet under de senare åren visat, håller kommittén före
att försiktigheten bjuder en begränsning af det antal biträden af ifrågavarande
slag, åt hvilka i sammanhang med ny lönereglering bör beredas
en fastai e anställning än de kvinnliga biträdena för närvarande innehafva.
Kommittén får fördenskull hemställa, att af de hos postsparbanksstyrelsen
fast anställda kvinnliga biträden, hvilkas befattningar icke med
ny öneiegleiings trädande i kraft varda förändrade till postexpeditörstjänster,
ett antal af högst 25 må beredas den fastare anställning, som
asyftas i kommitténs den 31 oktober 1907 afgifna betänkande angående
fastaie anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter.
"
Den hos postsparbanksstyrelsen fast anställda vaktmästarpersonalen
utgores för närvarande af 1 förste vaktmästare, 2 vaktmästare och 5
extra vaktmästare.
Såväl de särskilda kommitterade som postsparbanksstyrelsen hafva
ansett behofvet af samtliga dessa vaktmästare oundgängligt, men dock
till uppförande å ordinarie stat föreslagit eudast 6, nämligen, förutom
Post sparT)
anis sstyr elsen.
64 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
nu anställda 1 förste vaktmästare och ''1 vaktmästare, allenast 3 vaktmästare.
Bifalles emellertid kommitténs förslag om postsparbankens ingående
såsom en byrå i generalpoststyrelsen, där redan nu eu förste vaktmästare
finnes, lärer anställande inom samma ämbetsverk af ytterligare eu förste
vaktmästare icke böra ifrågakomma. Men äfven i öfrigt anser kommittén
nödig försiktighet böra mana till begränsning af antalet ordinarie vaktmästare
vid postsparbanken och hemställer fördenskull, att å postsparbankens
särskilda stat må uppföras 5 vaktmästarbefattningar.»
I sitt öfver löneregleringskommitténs betänkande den 4 oktober
1910 afgifna underdåniga utlåtande har postsparbanksstyrelsen i denna
del till ''en början med afseende å den försiktighet, med hvilken kommittén
ansett sig vid uppgörandet af ifrågavarande organisationsförslag
höra gå fram, erinrat, att någon tillbakagång i postsparbankens verksamhet’
under årens lopp ej ägt rum utan tvärtom antalet omsättningar,
med hvilkas bokförande den ojämförligt största delen af peisonalen hos
styrelsen vore sysselsatt, i stort sedt ökats, hvar jämte postsparbanksstyrelsen
utöfver sin ursprungliga uppgift fått sig ålagda andra röielsegrenar,
hvilkas verksamhet alltjämt vuxit. Någon fara därför, att full
sysselsättning ej skulle finnas för den hos styrelsen för närvarande anställda
stadigvarande personalen ansåge styrelsen således icke föreligga.
Styrelsen har därjämte framhållit, att kommittén under intrycket
af nämnda försiktighetskänsla funnit det lämpligt att inskränka antalet
af de befattningar, som af 1908 års kommitterade föreslagits såsom
förstärkning åt den mera öfverordnade personalen, mot det att åt det
störa flertalet af de kvinnliga biträdena meddelades eu mera stadigvarande
ställning.
Lika med 1908 års kommitterade ansåg postsparbanksstyrelsen,
att anspråken i senare fallet borde fa sta tillbaka för klufven i det föira
och framhåller, att det för arbetets behöriga utförande vore oundgängligen
nödvändigt att chefen hade till sitt förfogande ett tillräckligt antal
befattningshafvare med den kvalifikation och den auktoritet, att de kunde
på ett verksamt sätt biträda chefen i arbetets ledning och öfvervakande
samt i uppsikten öfver den stora biträdande personal, som vore anställd
hos postsparbanksstyrelsen. Funnes ej dylika befattningshafvare att
tillgå i tillräckligt antal, kunde befaras att den arbetseffekt, som skulle
uppnås, ej vunnes, likasom också att den kontroll å arbetet, som \ore
nödig, ej kunde blifva tillräckligt verksam.
Med anledning af den utaf löneregleringskommittén uttalade menin -
65
Kungl. Mapts Nåd. Proposition N:o 150.
gen, att kassörstjvinsten hos postsparbanksstyrelsen borde indragas och
att den anordning borde upphäfvas, hvarigenom vid postsparbankens
hufvudkassa utbetalning till allmänheten af innestående postsparbanksmedel
ägde rum utan föregången uppsägning, har postsparbanksstyrelsen
anfört, bland annat, följande.
»Det torde tillåtas postsparbanksstyrelsen till en början att gentemot
denna af kommittén uttalade mening erinra därom, att ehuru,
enligt bestämmelserna i § 9 mom. 2 af förordningen den 22 juni 1883,
angående en postsparbank för riket, sådan denna § lyder enligt kungl.
kungörelsen den 17 maj 1907, en viss minimitid, en vecka, bestämts
för utbekommande a,f innestående postsparbanksmedel, postsparbanksstyrelsen
ansett sig icke böra vägra motboksägare, som direkt hänvänder
sig till styrelsen, att redan omedelbart efter uppsägningstillfället utbekomma
de uppsagda medlen. Utbetalningen af dylika medel ombesörjes
numera, sedan särskild hufvudkassa inrättats hos postsparbanksstyrelsen,
af nämnda kassa.
Såsom stöd lör denna åtgärd torde få åberopas bestämmelsen i §
9 mom. 3 af nyssnämnda nådiga förordning, enligt hvilken det ankommer
på postsparbankens styrelse att i särskilda fall, där sådant begäres
och utan olägenhet för postsparbanken kan ske, medgifva utbetalning
af insatta medel äfven inom kortare tid än i allmänhet stadgats.
Vid afgifvande den 25 november 1903 af underdånig framställning
om anställande hos postsparbanksstyrelsen af en kassör anförde
ock styrelsen såsom skäl för den gjorda framställningen bland annat,
att det åliggande, som förut tillhört den å postsparbanksbyrån anställde
aktuarien med betjänande a.f den allmänhet i Stockholm, som önskade
att, utan afvaktan af den i allmänhet stadgade uppsägningstid, vid anfordran
utbekomma innestående postsparbanksmedel, skulle till lättnad
i denne tjänstemans arbetsbörda öfverflyttas på kassören, som äfven
skulle verkställa själfva utbetalningarna.
Enligt nådiga brefvet till postsparbanksstyrelsen den 12 februari
1904 bifölls den gjorda framställningen, och anordnades i följd häraf
från och med den 1 april 1904 inom postsparbanksbyrån en särskild
hufvudkassa med kassören såsom föreståndare.
Att, såsom kommitterade nu ifrågaställt, upphäfva en anordning,
som visat sig vara af afsevärd betydelse för den allmänhet i Stockholm,
som betjänar sig af postsparbanken, torde ej kunna ske, utan att banken
går förlustig en stor del af allmänhetens sympatier. Bankens utveckling
främjas gifvetvis icke genom att försvåra uttagningarna, och säkert
torde vara att, om ock den större lättheten att utfå innestående bespaBihantj
till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 96 Raft. 9
66
Kung}. Maj-M Nåd. Proposition N:o 150.
ringar skulle förleda en och. annan att onödigtvis uttaga dem, så är
det å andra sidan visst, att mången tvekar att åt en bankinrättning
anförtro penningar, hvilka lian endast genom uppoffring af eu dyrbar
tid kan åter utbekomma. Blotta kännedomen därom att, för utbekommande
af medel från postsparbanken, för äfven det minsta belopp
erfordras en uppsägningstid af en vecka, föranleder mången att till
enskilda sparbanksanstalter, hvarest finnes tillfälle att utan uppsägning
utbekomma innestående medel, öfverlämna besparingar, hvilka eljest
skulle hafva insatts i postsparbanken.
Den lätthet, som sålunda varit beredd i Stockholm boende eller
där sig uppehållande delägare i postsparbanken att förfoga öfver sina
i postsparbanken innestående medel, har otvifvelaktigt varit eu af anledningarna
därtill att postsparbanksverksamheten i Stockholm, hvarest det
privata bankväsendet dock är så högt utveckladt, varit afsevärdt större
än i landsorten. Såsom bevis härå torde få anföras att, under det insättningsbeloppet
under 1908 på 1,000 invånare utgjorde i Stockholm
6,149 kronor, detta belopp för det Övriga riket inskränkte sig till 1,587
kronor. Postsparbankens hufvudkassa började sin verksamhet den 1
april 1904. Under de sex åren 1904—1909 har beloppet af insatta
medel vid postsparbankskontoren i Stockholm ökats med något öfver
34 procent i jämförelse med insättningarna därstädes under de sex
närmast föregående åren 1898—1903, medan vid jämförelse mellan postsparbanksverksamheten
i hela riket under nyssnämnda båda tidsperioder
insatta medel under åren 1904—1909 minskats med omkring 16 procent
mot förhållandet under åren 1898—1903.
Under nuvarande tider, då en stark täflan råder de enskilda bankanstalterna
emellan att draga till sig allmänhetens besparingar,^ skulle
upphäfvandet af eu anordning, som visat sig vara af värde, låt vara
för allenast eu del af delägarna i postsparbanken tvifvelsutan verka
menligt för postsparbanken.
Då sålunda hvad kommittén anfört rörande den under de senare
åren försiggångna uppsägning och utbetalning af medel vid postsparbankens
hufvudkassa ej synes böra föranleda någon åtgärd, torde —
äfven om kommitténs förslag om postsparbankens införlifvande med
generalpoststyrelsen skulle blifva eu verklighet — nödigt vara att för
postsparbankens kassagöromål bibehålla eu särskild tjänsteman, kassör,
helst dessa göromål ej skulle kunna med afseende å omfattningen af här
i Stockholm förekommande postsparbanksutbetalningar omhänderhafvas
af den för kassagöromålen hos generalpoststyrelsen anställda kassaintendent
och ej heller utan tidsödande skriftväxling för postverkets och
67
Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
postsparbankens personal och ökad postbefordran äfvensom tidsspillan
och omgång för allmänheten öfverlåtas på postkontoren i Stockholm.
Genom tillämpning af det nya redovisningssystemet vid postverket
och postsparbanken hafva de kontanta leveranserna från postkontoren till
postsparbankens hnfvudkassa visserligen npphört likasom också expedieringen
af kontanta förskott från postsparbankens hufvudkassa till postkontoren.
Men från postkontoren levereras dock fortfarande till hufvudkassan
för hvar tiodagsperiod de för insättning vid postanstalterna aflämnade
sparmärkena. Antalet dylika leveranser utgjorde för 1910
års 2:dra kvartal 1,297. Därjämte har kassören vid postsparbankens
hufvudkassa, förutom andra i kommittébetänkandet närmare angifna
göromål, numera fått sig ålagdt bestyret med upprättande af afräkningarna
med postverket öfver de i postkontorens räkenskaper debiterade
öfverskotten af postsparbanksmedlen äfvensom emottagande! och kvitterandet
af rånte- och kapitalafbetalningarna å de från postsparbanken
och riks försäkringsans tälten utlämnade kommun- och inteckningslån.))
1 fråga om de kvinnliga skrifbiträden, Indika af löneregleringskommittén
bli 1 vit föreslagna till erhållande af den fastare anställning,
som åsyftades i af kommittén den 31 oktober 1907 afgifvet betänkande,
har postsparbanksstyrelsen anfört följande:
»Med betonande ånyo att någon nedgång i postsparbankens verksamhet
under de senare åren ej förekommit, såvidt denna verksamhet
har sitt uttryck i antalet transaktioner, som förmedlas af banken, tillåter
sig postsparbanksstyrelsen framhålla, att det just är omfattningen af
dessa transaktioner, som angifver storleken af den arbetsbörda, hvilken
påhvilar särskild! den kvinnliga biträdespersonalen hos styrelsen.
Den mera fast anställda delen af nämnda personal har från och
med 1905 års början utgjort 71.
Under samma år handlades vid postsparbanksbyrån, bland annat,
tillhopa 724,610 transaktioner för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten
m. fl. institutioner medan antalet dylika transaktioner under
år 1909 uppgick till 823,011.
Om försiktigheten krafvel- en begränsning af antalet kvinnliga
biträden, åt livilka en mera fast anställning än den nuvarande torde
böra beredas, så lärer åtminstone omfattningen af postsparbankens verksamhet
under de senare åren ej därtill hafva gifvit anledning.
Denna verksamhet, som enligt hvad här ofvan visats, i afsevärd
grad ökats under de senare fem åren, skulle tvärtom hänvisa till hell
ofve t af beredande af fast anställning åt ännu flere än de 71 kvinnliga
68
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 150.
biträden, som hos postsparbanksstyrelsen för närvarande hafva stadigvarande
sysselsättning.
Af dessas befattningar åro 35 un föreslagna att uppföras på ordinarie
stat såsom kontorsskrifvarebefattningar, och enligt kommitténs
förslag skulle af återstående 36 befattningar 25 besättas^ med biträden,
åt hvilka skulle beredas den mera fasta ställning, som åsyftats i kommitténs
den 31 oktober 1907 afgifna betänkande angående fastare anställning
för vissa biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter.
De bestämmelser, som uti ifrågavarande betänkande föreslagits,
hafva emellertid i åtskilliga hänseenden ej blifvit af statsmakterna godkända
vid behandling under år 1910 af löneregleringar för åtskilliga
ämbetsverk.
Enligt löneregleringskommitténs mening borde de fasta biträden,
hvarom här är fråga, icke kunna godtyckligt afskedas, men det hai
dock icke af kommittén ansetts vara behöfligt att uppföra dem på
ordinarie stat.
Gentemot denna mening tiar emellertid statsrådet och. chefen iöi
kungl. justitiedepartementet vid underdånig föredragning den 14 januari
1910 af frågan om reglerandet för år 1911 af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel anfört, att, när för en myndighet förelåge ett
verkligt och stadigvarande behof af skrifbiträde samt myndigheten kunde
för statstjänsten utnyttja biträdets arbetskraft i hufvudsakligen samma
omfattning som den ordinarie personalens, eu dylik biträdesbefattning
borde uppföras å myndighetens ordinarie stat.
Uti det förslag till stat för fångvårdsstyrelsen, som linnes intaget
i nådiga propositionen till 1910 års Riksdag angående statsverkets tillstånd
och behof, är ock i öfverensstämmelse härmed på ordinarie stat
uppfördt ett skrifbiträde.
Detta förslag är i den del, hvarom här är fråga, af Riksdagen
bifallet.
Då sålunda frågan om beredande af lastare anställning åt vissa
biträden hos statens ämbetsverk och myndigheter numera blifvit i princip
löst, torde nu böra undersökas, i hvad man de 36 hos postsparbanksstyrelsen
för handläggning al enklare göromål anställda kvinnliga biträden
må böra å ordinarie stat uppföras.
Såsom ofvan framhållits, hafva de transaktioner, som förmedlats
af postsparbanken, under årens lopp ökats. På grund åt. nyligen vidtagen
omläggning'' af arbetsmetoderna och särskildt till följd af tillämpningen
från den 1 april 1910 af ett nytt redovisningssystem beträffande
poststationernas sparbanksjournaler har emellertid behofvet af biträden
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
för verkställande af enklare göromål i någon mån minskats. Eu begränsning
till 18 i stället för af kommittén föreslagna 25 befattningar,
åt hvilkas innehafvare skulle beredas den fastare anställning, som af
kommittén åsyftats i dess ofvan åberopade betänkande af den 31 oktober
1907, skulle fördenskull kunna äga rum, utan att, såvidt nu kan bedömas,
en sådan minskning skulle menligt påverka göromålens behöriga gång,
förutsatt att för ledning och öfvervakande af göromålen nödigt kvalificeradt
arbetsbiträde linnés att tillgå.
Innehafvarna af dessa befattningar torde lämpligen böra benämnas
skrifbiträden.»
Pa grund häraf liar styrelsen hemställt, att jämväl ifrågavarande
18 kvinnliga befattningar måtte uppföras å ordinarie stat.
Postsparbanksstyrelsen bär härefter angående vaktmästarebefattningarna
hos styrelsen anfört, att på grund af det förenklade arbetssystem,
som, numera tillämpats, arbetsbördan för vaktmästarepersonalen
hos postsparbanksstyrelsen i någon män lindrats, hvadan den ordinarie
vaktmästarepersonalen borde kunna inskränkas till det af kommittén
föreslagna antal, förutsatt att biträdande vaktmästare vid behof Unge
användas. Då emellertid postsparbanksstyrelsen ansetts böra kvarstå
såsom en fristående institution, borde den, på grund af nådiga brefvet
till styrelsen den 18 november 1898, därstädes anställda förste vaktmästaren
fortfarande bibehållas för ordnande och ledning af uppassningsgöromålen,
för hvilkas bestridande under vissa tider af året kräfdes en
rätt afsevärd personal. A. styrelsens stat borde därför uppföras en förstevaktmästare-
och fyra vaktmästarebefattningar.
Slutligen har postsparbanksstyrelsen förmält sig icke hafva något
annat att erinra mot öfriga delar af löneregleringskommitténs organisationsförslag
än att benämningen å vissa befattningar borde, i anslutning
till den af styrelsen häfdade uppfattningen, att postsparbanksstyrelsen
borde förblifva en fristående institution, förändras, nämligen manliga
postexpeditörer till bokhållare och kvinnliga postexpeditörer till kvinnliga
kontorsskrifvare.
Mot postsparbanksstyrelsens uttalanden har chefen för nuvarande
postsparbanksbyrån i en afgifven reservation uttalat afvikande mening
och därvid hemställt, att i staten måtte i stället för en af de utaf styrelsen
föreslagna bokhållaretjänsterna uppföras en revisor och bokhållare
med enahanda aflöningsförmåner, som komrae att gälla för den grupp
af befattningshafvare, hvilken omfattade registrator!! och revisorerna.
Skiljaktig me
ning inom
postsparbanks
styrelsen.
70
Departement schefen.
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
De å postsparbanksbyrån nu anställda befattningshafväre, som
motsvara befattningsliafvare å stat i andra ämbetsverk, äro, om man
bortser från vaktmästarna, en kamrerare och sekreterare, eu aktuarie, en
registrator, en kassör samt fyra revisorer och bokhållare. Beträffande
denna personal hafva 1908 års kommitterade föreslagit de förändringarna,
att aktuarie^änsten skulle utbytas mot en förste aktuarietjänst och
kassörs tjänsten mot en intendentsbefattning samt en ny revisors- och
bokhållaretjänst inrättas, hvar jämte benämningen på registrator!! skulle
förändras till registrator och aktuarie samt de fyra nuvarande revisorerna
och bokhållarna skulle benämnas allenast revisorer.
Förslaget om aktuarietjänstens förändring till en förste aktuarietjänst
har af löneregleringskommittén biträdts. Då jag finner de förebragta
skälen för en sådan anordning öfvertygande, anser jag mig böra
understödja hvad härutinnan blifvit föreslaget.
I fråga om kassörsgöromålens utförande gå 1908 års kommitterades
och löneregleringskommitténs förslag helt i sär, i det att sistnämnda kommitté
hemställt, att göromålen i fråga skulle utföras af kassaintendenten i
generalpoststyrelsen, något som förutsätter, att någon särskild tjänst icke
skulle för ändamålet finnas i postsparbanken. Postsparbanksstyrelsen har
däremot kraftigt betonat behofvet af eu särskild kassörstjänst inom postsparbanken.
Om, såsom jag har föreslagit, postsparbanken kommer att bibehållas
såsom en sj anständig institution, lärer man vid organiserandet af banken
icke kunna följa löneregleringskommittén i förevarande del, äfven om
detta eljest vore möjligt vid postsparbankens inordnande i postverket,
på sätt kommittén föreslagit.
En som det vill synas äfven enligt löneregleringskommitténs
mening nödvändig förutsättning för att postsparbankens kassörsgöromål
skola kunna öfverflyttas på generalpoststyrelsens kassaintendent är, att
en återgång från de nuvarande lättade regierna för uttagning från banken
inom Stockholm till de mera restriktiva bestämmelser, som härutinnan
gälla för öfriga delar af riket, äger rum. Det är emellertid sfi
långt ifrån att eu sådan förändring till tidigare rådande förhållanden
synes önsklig för hufvudstadens vidkommande, att jag håller före, att
utvecklingen snarare jämväl i öfriga delar af landet bör, så långt sig
praktiskt göra låter, gå i samma riktning som i Stockholm. Jag förutsätter
alltså att, därest postspar banksst misen, på sätt jag förut framhållit,
erhåller i uppdrag att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med plan
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 150. 71
till åtgärder, ägnade att stärka postsparbankens finansiella ställning
och i öfrigt i ökad mån göra banken skickad att motsvara sitt ändamål,
styrelsen icke skall underlåta att taga under ompröfning, i hvilken män
eu lättnad i bestämmelserna angående uttagning från banken må kunna
anses vara af omständigheterna betingad.
På grund af hvad jag sålunda anfört och i öfrigt på skäl, som
af postsparbanksstyrelsen utvecklats, anser jag oundgängligt, att en särskild
tjänsteman finnes i postsparbanken för utförande af kassörsgöromålen.
1908 års kommitterade hafva föreslagit, att den nuvarande kassörstjänsten
skulle utbytas mot en intendentsbeiattning. Detta förslag anser
jag mig dock icke kunna förorda. Arten och omfattningen af de med
kassörstjänsten förenade åligganden skulle icke komma att förändras
genom den ifrågavarande omorganisationen, hvadan befattningen torde
böra uppföras såsom kassörstjänst.
Jämväl nämnda kommitterades af en reservant i postsparbanksstyrelsen
biträdda, men i öfrigt hvarken af samma styrelses flertal eller
åt löneregleringskommittén understödda förslag om inrättande af en ny
revisors- . och bokhållaretjänst saknar jag anledning att upptaga. Den
lindring i kamrerarens och sekreterarens utan tvifvel mycket stora arbetsbörda,
som man genom inrättandet af nämnda tjänst afsett, torde åtminstone
för närvarande kunna vinnas genom att ifrågavarande tjänsteman
beredes biträde af en tjänsteman i en mera underordnad ställning. Lönelegleringskommitten
har i sådant afseende föreslagit, att till kamrerarens
och sekreterarens förfogande skulle stå en ordinarie tjänsteman, närmast
motsvarande nuvarande amanuens i postsparbanksstyrelsen. Detta förslag,
som jämväl vunnit understöd af postsparbanksstyrelsen, anser jag mig
kunna biträda.
Jag är härmed inne på frågan om amanuensbefattningarnas ersättande
af tjänster på stat. Hvad löneregleringskommittén härutinnan
föreslagit och postsparbanksstyrelsen förordat synes mig i princip kunna
godkännas. Benämningen på de ses ordinarie tjänstemän som skulle
tråda i stället för de nuvarande sex amanuenserna bör emellertid, därest
postsparbanken icke inordnas i postverket, icke lämpligen blifva, såsom
löneregleringskommittén föreslagit, postexpeditör. Mot den af postsparbanksstyrelsen
ifrågasatta benämningen bokhållare synes mig däremot
icke vara något att erinra. Samma benämning och tjänsteställning torde
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
ock böra tillkomma deri nyss omförmälda tjänsteman, som skulle fungera
som biträde åt kamreraren och sekreteraren.
Mitt förslag i förevarande del upptager alltså sju bokhållare.
I fråga om uppförandet å stat af kamreraren och sekreteraren
under oförändrad benämning samt den nuvarande registratorstjänstens
utbytande mot en registrator- och aktuariebefattning äfvensom de fyra
nuvarande revisors- och bokhållaretjänsternas ersättande med fyra revisorsbefattningar
föreligga icke några skiljaktiga meningar. Ej heller jag
har någon anledning att föreslå förändring i hvad härutinnan blifvit
föreslaget.
Likaledes svnes det mig icke vara något att erinra emot uppförandet
å ordinarie stat af 35 kvinnliga befattningar, hvilka, därest postsparbanken
fortfarande skall utgöra eu fristående _ institution, i öfverensstämmelse
med postsparbanksstyrelsens framställning torde böra benämnas
kvinnliga kontorsskrifvaro. Af dessa skulle sju jämte bestridande
af de med dessa befattningar förenade göromål tjänstgöra såsom kontrollanter
och därvid utöfva ett visst förmanskap öfver de öfriga kontorsskrifvarna
och i första hand leda dessas arbeten. För detta extra åliggande
torde de i enlighet med löneregleringskommitténs förslag böra
tilläggas särskild! arfvode. Härför torde jag dock i samband med
aflöningsfrågorna få lämna närmare redogörelse.
Ett spörsmål, till hvilket jag nu öfvergår, och angående hvilket
löneregleringskommittén och postsparbanksstyrelsen stannat vid olika
förslag, är frågan om de öfriga å nuvarande postsparbanksbyrån anställda
kvinnliga befatta ugshafvarnas ställning. _ Enligt löneregleringskommitténs
förslag skulle af ifrågavarande, vid tiden för kommittébetänkandets
afgifvande till ett antal af 36 uppgående befattningar 25
beredas den fastare ställning, som kommittén i ett den 31 oktober 1907
afgifvet betänkande afsett, under det att postsparbanksstyrelsen hemställt
att 18 kvinnliga befattningar måtte å den ordinarie staten uppföras
under benämningen skrifbiträden med den ställning, som tillkommer
skrifbiträde i fångvårdsstyrelsen enligt 1910 års Riksdags beslut.
För närvarande kan jag icke biträda någotdera åt dessa lörslag.
Hetta sammanhänger därmed, att, såsom jag strax skall närmare utveckla,
löneregleringen vid postsparbanken, med hänsyn därtill att dess personal
vid behof skall kunna befordras inom postverket, bör genomföras efter
samma grunder som vid sistnämnda verk. kragan om fast anställning
73
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
för skrifbiträden vid postverket är emellertid föremål för utredning af
löneregleringskommittén, hvilken, sedan ämbetsverk och myndigheter,
hvilkas löneförhållanden reglerats vid senare årens riksdagar — däribland
generalpoststyrelsen — till vederbörande departement inkommit
med yttranden och förslag i fråga om uppförande å stat af vissa, fast
anställda biträden, enligt nådigt beslut den 8 oktober 1910 erhållit befallning
att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af ifrågavarande
yttranden och förslag.
Då den nu föreliggande frågan om beredande af fastare anställning
för skrifbiträden i postsparbanken gifvetvis är beroende af resultatet
af denna utredning, torde ''frågans lösning böra anstå i afbidan
på samma utrednings slutförande.
Vaktmästarepersonalen hos postsparbanksstyrelsen utgöres för närvarande
af 1 förste vaktmästare, 2 vaktmästare och 5 extra vaktmästare.
1908 års särskilda kommitterade föreslogo uppförande på ordinarie
stat af 1 förste vaktmästare och 5 vaktmästare, under det att löneregleringskommittén,
under förutsättning af postsparbanksstyrelsens införlifvande
med postverkets centralförvaltning, ansett anställandet af 1
förste vaktmästare ej böra ifrågakomma, samt, med hänsyn till behofvet
af iakttagande af försiktighet vid uppförande af ordinarie personal vid
postsparbanken, hemställt om upptagande på stat af allenast 5 vaktmästarebefattningar.
Postsparbanksstyrelsen har biträdt denna framställning, dock med
den ändringen att i stället för en af dessa fem vaktmästare skulle uppföras
på stat en förste vaktmästare.
För min del ansluter jag mig till hvad postsparbanksstyrelsen
sålunda föreslagit.
I detta sammanhang tillåter jag mig slutligen erinra därom, att
1908 års kommitterade föreslagit, dels att kamreraren och sekreteraren
samt förste aktuarien skulle, för att därigenom lättnad i arbetsbördan
skulle beredas föredragande ledamoten i postsparbanksstyrelsen, meddelas
befogenhet att själfständigt handlägga och besluta i vissa ärenden,
dels ock att förstnämnda tvenne tjänstemän skulle tillsättas af postsparbanksstyrelsen.
Dessa förslag, som icke vunnit understöd från
någon af de sedermera i ärendet hörda, anser jag emellertid icke vara
af beskaffenhet att böra bifallas. Jag utgår alltså från att kamreraren
och sekreteraren samt förste aktuarien, i öfverensstämmelse med hvad
som gäller beträffande tjänstemän i samma ställning i generalpoststyrelsen,
Bihang till Piksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 10
Aflöningsfrir
måner.
1908 års
kommitterade.
74 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
tillsättas af konungen efter förord af styrelsen. Jämväl i öfrig! torde
tjänstetillsättningar vid postsparbanken böra äga rum enligt de vid
postverket i förevarande afseende gällande grunder.
Med den af mig föreslagna organisationen skulle i postsparbanken
finnas anställda, förutom postsparbanksdirektören, följande befattningshafvare:
en
kamrerare och sekreterare,
en förste aktuarie,
en registrator och aktuarie,
en kassör,
fyra revisorer,
sju bokhållare,
trettiofem kvinnliga kontorsskrifvare,
en förste vaktmästare samt
fyra vaktmästare.
1908 års kommitterade hafva, under erinran att aflöningsförmånerna
till de hos postsparbanksstyrelsen anställde »ordinarie» befattningshafvare
dittills utgått i allmänhet efter samma grunder, som de, hvilka efter
den allmänna löneregleringen i slutet af 1870-talet tillämpats beträffande
deras vederlikar i andra ämbetsverk, framhållit, att det syntes kommitterade
med billighet och rättvisa öfverensstämmande att åt ifrågavarande
tjänstemän tillerkändes eu efter de ökade lefnadsomkostnaderna och den
af de kommitterade föreslagna längre tjänstgöringstiden å tjänsterummet
af 7 timmar om dagen afpassad förbättrad aflöning. Kommitterade,
som förklarat sig finna de göromål, som ålåge personalen hos postsparbanksstyrelsen
till viss del vara af samma art, som de, hvilka
förekomme till utförande inom postverkets centralförvaltning, hafva vid
upprättande af sitt förslag till lönereglering för postsparbanksstyrelsen
följt det förslag, som då förelåg i fråga om lönereglering för generalpoststyrelsen.
För generalpostdirektören såsom ordförande i styrelsen för postsparbanken
samt för eu hvar af ledamöterna utom föredraganden töreslogo
kommitterade bibehållande af arfvodena vid förutvarande belopp,
men hemställde att ersättning till den byråchef, som vid förfall för
generalpostdirektören ägde att deltaga i handläggning af ärenden hos
postsparbanksstyrelsen, skulle utgå medelst dagtraktamente om 5 kronor.
Till chefen för postsparbanken, hvilken enligt 1908 års kommit
-
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150. '' 75
terades åsikt skulle förordnas allenast för sex år i sänder, föreslogo
kommitterade ett arfvode af 10,000 kronor för år.
Löneregleringskommitténs förslag i föreliggande ämne skiljer sig
i åtskilliga delar från hvad 1908 års kommitterade härutinnan ifrågasatt.
Med afseende å det till generalpostdirektören såsom ordförande i
styrelsen för postsparbanken utgående årliga arfvodet af 2,000 kronor
samt arfvodet till de tre särskilda ledamöterna i styrelsen af 600 kronor om
året till en hvar, har löneregleringskommittén icke haft något att erinra.
Förslaget om dagtraktamente om 5 kronor åt den byråchef i
generalpoststyrelsen, som under generalpostdirektörens ämbetsresor eller
semester äger tjänstgöra såsom ledamot i postsparbanksstyrelsen, har
löneregleringskommittén, med hänsyn till kommitténs förslag om postsparbankens
ingående såsom en byrå i generalpoststyrelsen, ansett sig
icke kunna biträda.
Beträffande lönerna till öfriga af löneregleringskommittén föreslagna
befattningshafvare i postsparbanksstyrelsen bär kommittén hemställt,
att desamma, om kommitténs förslag i fråga om postsparbankens
ställning såsom en byrå i generalpoststyrelsen vunne bifall, måtte bestämmas
till enahanda belopp, som enligt den från 1910 års början
tillämpade nya stat tillkomme motsvarande befattningshafvare i generalpoststyrelsen.
Kommittén har sammanfattat sitt förslag i följande stat, hvilken
angifver tjänstemännens fördelning i vissa grupper, de för tjänstemännen
inom en och samma grupp bestämda aflöningsbelopp samt det antal år,
som enligt kommitténs förslag bör förflyta från det tjänsteman tillträdt
visst aflöningsbelopp, intilldess han kan komma i åtnjutande af det
närmast högre.
Löne
reglerings
kommittén.
76 Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Kronor. |
År. |
Kronor, i |
År. |
Kronor. |
År. |
Kronor. |
År. |
Kronor.! |
|||
Tjänstemän af högt |
e grad. |
||||||||||
Byråchef ................... |
— |
— |
- |
— |
8,000 |
3 |
8,500 |
3 |
9,000 ; |
||
Kamrerare och sekreterare ........... |
— |
— |
- |
- |
6,000 |
3 |
6,500 |
3 |
7,000 : |
||
Förste aktuarie .......... |
— |
- |
5,000 |
3 |
5,500 |
O |
6,000 |
3 |
6,500 ! |
||
Registrator och aktuarie |
revisor .... |
— |
— |
4,200 |
3 |
4,600 |
3 |
5,000 |
3 |
5,500 ! ! |
|
I |
1,800 |
| 2,000 |
| 2,200 |
( 2,400 |
) |
||||||
ortstillägg |
) \ |
270 |
2 |
\ 300 |
2 |
I 330 |
2 |
\ 360 |
2 |
1 - |
|
Postexpeditör, manlig1) ■ |
\ |
2,600 |
f 2,900 |
| 3,200 |
I 3,500 |
( 3,800 |
|||||
, ortstillägg |
1 |
390 |
3 |
1 435 |
3 |
i 450 |
3 |
l 450 |
3 |
\ 450 |
|
Postexpeditör, kvinnlig1) |
’> ............ |
( |
— |
- |
( 1,500 |
j 1,700 |
1 1,900 |
| 2,100 |
|||
ortstillägg |
1 |
— |
— |
i 225 |
\ 225 |
t 225 |
6 |
i 225 |
|||
Tjänstemän af lågt |
e grad. |
||||||||||
Vaktmästare8)............. |
1,140 |
3 |
1,260 |
3 |
1,380 |
.3 |
1,500 |
3 |
1,650 |
Till hvar och eu åt* högst sju postexpeditörer, som förordnas att utöfva förmanskap, ma
utgå särskild! arfvode med 15 kronor i månaden.
.) Om fast anställdt kvinnligt biträde vid befordran till postexpeditör skulle komma att i
aflöning och ortstillägg erhålla lägre inkomst än det fasta arfvode, hon närmast däriörut uppburit
från postsparbanken, äger hon att såsom personligt tillägg till tjänstgöringspenningama uppbära
skillnaden, dock högst 75 kronor för år räknadt, intilldess hon intjänat sin första aflömngstörhöjning
såsom postexpeditör.
3) Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppväimning
samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, a lönen atdiagas oOO
kronor årligen.
Kommitténs förslag beträffande aflöningsförmånerna för befattningsliafvare
å postsparbanksbyrån är uppgjordt under förutsättning, att de
arfvoden och ersättningsbelopp, som hittills lämnats åt vissa befattningslrafvare
lios postsparbanksstyrelsen för biträde med handläggning af
förekommande göromål beträffande riksförsäkringsanstalten och barnmorskornas
pensionsanstalt, icke vidare skola utgå till befattningshafvara
å postsparbanksbyrån, utan att de ersättningar, som framdeles för dylika
bestyr kunna komma att utgå från nämnda anstalter, skola efter den
nya statens trädande i kraft ingå till postsparbanken.
Kommer postsparbanken att ingå såsom en byrå i generalpoststyrelsen,
böra, enligt kommitténs mening, särskilda arfvoden åt befattningshafVare
å andra byråer inom generalpoststyrelsen för bestridande
af göromål för postsparbankens räkning ej vidare utgå.
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ISO.
I sitt den 4 oktober 1910 afgifna utlåtande bär postsparbanksstyrelsen
förmält sig icke hafva något att erinra mot bibehållande af
förutvarande arfvoden till generalpostdirektören och de tre särskilda
ledamöterna.
Godtgörelsen till den byråchef i generalpoststyrelsen, som i händelse
af förfall för generalpostdirektören deltager i handläggning af
ärende i postsparbanksstyrelsen, borde, enligt postsparbanksstyrelsens
mening, på sätt 1908 års särskilda kommitterade föreslagit, utgå i form
af dagtraktamente af 5 kronor.
Vidkommande aflöningen till öfverdirektören och chefen för postsparbanken
erinrar postsparbanksstyrelsen därom, att denne enligt 1908
års kommitterades förslag skulle " erhålla ett arfvode af 10,000 kronor
för år.
Då emellertid, lortsätter styrelsen, denne skulle tillsättas allenast
på förordnande för viss tid, under det att den af postsparbanksstyrelsen
föreslagna verkställande direktörsbefattningen skulle i vanlig ordning
besättas med ordinarie innehafvare, ansåge styrelsen, att för denne borde
bestämmas en begynnelseaflöning af 9,000 kronor med en löneförhöjning
efter 3 . år al 600 kronor, hvarigenom lian såsom slutaflöning skulle
komma i åtnjutande af ett aflöningsbelopp, som chefen för riksförsäkringsanstalten
ägde uppbära redan vid tjänstens tillträdande.
Mot hvad löneregleringskommittén hemställt om bestämmande för
kamreraren och sekreteraren, förste aktuarien, registratorn och aktuarien,
revisorerna samt vaktmästarna af aflöningsförmåner till enahanda belopp,
som, enligt den från 1910 års början tillämpade nya stat, tillkomme
motsvarande befattningshafvare hos generalpoststyrelsen, funne postsparbanksstyrelsen
intet vara att erinra, äfven om postsparbanksstyrelsen
förblefve eu fristående institution, helst, såsom ofvan framhållits, styrelsen
ansåge det lämpligt utfärda föreskrifter därom, att befattningshafvare hos
postsparbanksstyrelsen skulle vara skyldig underkasta sig förflyttning
till tjänst vid postverket.
Iill den föreslagna förste vaktmästaren hos postsparbanksstyrelsen,
torde, utöfver aflöningsförmånerna till vaktmästare, böra utgå ett särskild!
årsarfvode af 200 kronor, i likhet med hvad som blifvit för inne1
Lat varen af förste vaktmästaretjänsten hos generalpoststyrelsen bestämdt.
Då de föreslagna bokhållarna och kontorsskrifvarna allenast vore
andra benämningar på de af löneregleringskommittén föreslagna postexpeditörerna,
manliga och kvinnliga, ansåge styrelsen, att atlöningarna
lör dessa bokhållare och kontorsskrifvare borde bestämmas till de af
kommittén för respektive postexpeditörer föreslagna.
Postspar
banks
styrelsen.
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Af 1908 års särskilda kommitterade hade för den blifvande kassaintendenten
hos postsparbanksstyrelsen, motsvarande den nuvarande
kassören, föreslagits enahanda aflöningsförmåner, som skulle tillgodokomma
kassaintendenten hos generalpoststyrelsen. Med afseende emellertid
därå att genom tillämpning af det nya redovisningssystemet vid
postverket och postsparbanken de kontanta leveranserna till postsparbankens
liufvudkassa af bankens öfverskottsmedel upphört, på grund
hvaraf kassörens ansvarighet i någon mån minskats, funne styrelsen
denna tjänsteman i aflöningshänseende böra hänföras till den grupp åt
befattningshafvare, som omfattar registratorn och aktuarien samt revisorer,
utom det att kassören såsom ersättning för missräkningspenningar
skulle erhålla ett belopp af 300 kronor för år i stället för nu utgående
500 kronor.
Beträffande aflöningen till de 18 skri!biträden, som enligt post- -sparbanksstyrelsens förslag skulle uppföras å ordinarie stat, bär styrelsen
slutligen framställt särskilt förslag, hvilket jag emellertid, vid det förhållandet
att jag förutsatt att frågan om inrättandet af nämnda befattningar
tills vidare skulle anstå, i detta sammanhang icke torde behöfva
vidröra.
Föreningen af I sammanhang härmed ber jag att få anmäla en af medlemmar
kvinnor i j föreningen af kvinnor i statens tjänst i november 1910 gjord understatme
tjänst, framställning i ämnet, afseende, bland annat, dels att kontors
skrifvarna
skulle tillerkännas begynnelselön af 1,925 kronor och slutlön
af 2,325 kronor, dels och att 7 kvinnliga bokhållarebefattningar måtte
inrättas med en begynnelselön af 2,325 kronor samt en slutlön af 2,<25
kronor.
Departements
chefen.
Ehuruväl jag i motsats mot löneregleringskommittén anser, att
postsparbanken ingalunda bör inordnas i postverket utan bibehållas såsom
en själfständig institution, håller jag dock före, att löneförhållandena
i de båda verken böra regleras efter enahanda grunder. Skälen härtill
torde till fullo framgå af hvad förut anförts.
Hvad lönesatserna beträffar kan jag i det stora hela biträda postsparbanksstyrelsens
förslag. På tvenne punkter innefattar emellertid
det förslag, jag står i begrepp att i förevarande del framlägga, en afvikelse
från hvad nämnda styrelse ifrågasatt.
Jag finner sålunda å ena sidan anledning saknas att bestämma
aflöningen för postsparbanksdirektören till högre belopp än hvad för
öfverdirektörer i nyreglerade ämbetsverk som hufvudregel är fastställdt
79
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
eller 9,000 kronor. A andra sidan upptager icke mitt förslag- någon
lönesats alls för skri!biträden. Som jag förut framhållit, anser jag nämligen,
att frågan om beredande af fastare ställning åt dessa befattningshafvare
icke nu bör afgöras.
Mitt förslag utgår alltså från att dels arfvodena till general -postdirektören i hans egenskap af ordförande i postsparbanksstyrelsen
samt ledamöterna i styrelsen, förutom föredraganden, bibehållas vid nuvarande
_ belopp eller 2,000 kronor åt generalpostdirektören och 600
kronor till en hvar af nämnda ledamöter, dels ock att till den byråchef
i generalpoststyrelsen, som vid förfall för generalpostdirektören skall
tjänstgöra såsom ledamot i sistnämnda styrelse, särskild ersättning skall
utgå i form af dagtraktamente å 5 kronor.
Till öfriga tjänstemän skulle enligt mitt förslag aflöningen utgå
enligt omstående tablå, hvilken angifver tjänstemännens fördelning i vissa
grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda
aflöningsbelopp samt det antal år, som bör förflyta från det tjänsteman
tillträdt visst aflöningsbelopp, intilldess han kan komma i åtnjutande af
det närmast högre.
80
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
I
Kronor År! Kronor År Kronor j År Kronor År> Kronor
Tjänstemän af högre grad:
Postsparbanksdirektör och chef...
Kamrerare och sekreterare .........
Förste aktuarie .......................
Registrator och aktuarie; revisor
Kassör ..................................
Felräkningspenningar ............
Bokhållare
(ortstillägg
ortstillägg
Kontorsskrifvare l).................
ortstillägg ............................
Tjänstemän af lägre grad:
Förste vaktmästare -) .............
slirskildt arfvode .................
Vaktmästare -) .....................
I
jl 1,800
i 270 |
jj 2,600 |
il 390
(
l
5.000
1,200
4,200
300
2.000
300
2,900
435
1,500
225
3:
3 i
Ii
3<
6,000
5,500
4,600
4,600
300
2,200
330
3,200
450
1,700
225
1,380
i 3
! 3
3
i 3
6.500
6,000
5,000
5,000
300
2,400
360
3.500
450
1,900
225
1,140 ! U 1,260
200 i 3|\ 200 i 1\ 200
1,140 | oi 1,260 I 3 1,380
9.000
7.000
6.500
5.500 j
5,500 I
300 ;
( 3,800 |
( 450
| 2,100 |
l 225 i
| 1,500 j J 1,650
\ 200 ! Il 200
1,500 | s| 1,650
1) Till hvar och eu af högst 7 kontorsskrifvare, som förordnas att utöfva förmanskap, må
utgå särskildt arfvode med 15 kronor i månaden.
2) Därest förste vaktmästare eller vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med
belysning och uppvärmning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån kvalstår,
å lönen afdragas 300 kronor årligen.
Beträffande aflöningsvillkoren torde de i aflöningsreglementet för
postverket bestämda föreskrifterna i det väsentliga böra blifva, gällande
jämväl för postsparbankens personal. För sistberörda befattnmgshafvare
lärer dock särskildt böra stadgas skyldighet att underkasta sig
öfverflyttning till tjänstgöring i postverket med bibehållande af aflöning
och tjänstegrad. Dessutom synes äfven i det hänseendet afvikelse böra
göras från hvad för postverket är gällande, att bland de vid postsparbanken
anställda vaktmästarnas förmåner icke upptages fri beklädnad.
I likhet med hvad förhållandet är i fråga om generalpoststyrelsens
personal, torde därjämte böra meddelas särskild föreskrift därom, att
samtliga ordinarie tjänstemän vid postsparbanken skola, i den man ej
nndantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 81
medgifvas, vara a tjänsterummet tillstädes minst 7 effektiva timmar
hvar] e söckend a g.
Aflöningsbeloppen för de föreslagna befattningshafvarna hos postsparbanksstyrelsen
torde böra i öfverensstämmelse med för personalen
vid generalpoststyrelsen gällande aflöningsförhållanden uppdelas i lön,
tjänstgöringspenningar och ortstillägg enligt den fördelning, som återfinnes
i det förslag till aflöningsreglemente, som jag i enlighet med
nyss angifna grunder låtit utarbeta och strax ämnar föredraga.
På sätt förut blifvit erinradt, utgå till vissa befattningshafvare särskilda
arfvoden för biträde med handläggning af de hos styrelsen förekommande
göromål beträffande riksförsäkringsanstalten, olycksfallsförsäkringsanstalten
för fiskare och barnmorskornas pensionsanstalt. Dessa
arfvoden förskotteras af postsparbankens medel, men ersättas sedermera
banken af statskontoret från för ändamålet anvisade anslag. Med det
löneregleringsförslag, jag nu ärnar framlägga, afser jag emellertid —
detta i likhet med löneregleringskommittén — att ifrågavarande arfvoden
och ersättningsbelopp ej vidare skola utgå direkt till personalen utan
tillgodokomma postsparbankens kassa. I de förbättrade aflöningsförmåner,
som nämnda löneregleringsförslag innebär, hafva därför inberäknats godtgörelse
för berörda särskilda arfvoden och ersättningsbelopp.
Ett,af postsparbanksstyrelsen framställdt förslag om förändring af
de grunder, efter livilka ersättningen till postsparbank för biträde vid
handläggning af göromål för nämnda anstalters räkning, torde framdeles
efter ytterligare beredning, och då detsamma lärer kunna afgöras
oberoende al den föreliggande organisations- och löneregleringsfrågan,
fä anmälas inför Eders Kungl. Maj:t.
Mitt förslag, att postsparbanken skall utgöra eu själfständig institution,
förutsätter gifvetvis, att de särskilda arfvoden, som nu utgå till
befattningshafvare i generalpoststyrelsen för bestridande af göromål för
postsparbankens räkning fortfarande af dem skola tillgodonjutas.
1908 ars kommitterade hafva föreslagit vissa öfvergångsbestäm- ÖfVergingsmelser
i sjdte att förekomma, det personalen hos postsparbanksstyrelsen teteer''
skulle till följd af det långa uppskofvet med fastställande af ordinarie 1908 årt
stat blifva lidande med hänsyn till aflönings- och pensionsförmåner. kommitterade.
Sålunda hafva kommitterade hemställt, att, i händelse chefen för
postsparbanksbyrån komme att ersättas med en genom förordnande på
viss tid tillsatt öfverdirektör och chef för postsparbanken, nuvarande
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 11
82
Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
chefen för postsparbanksbyrån, om honom meddelades förordnande å
öfverdirektör sbefattningen, måtte få i fråga om rätt till pension såsom
öfverdirektör tillgodoräkna sig fem år åt den tid han pa förordnande
bestridt chefsbefattningen för postsparbanksbyrån.
Efter hvad kommitterade erinrat, hafva de tjänstemän hos postsparbanksstyrelsen,
som på grund af fasta förordnanden bestridt jämlikt
Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster därstädes, uppburit
afiöningar till belopp, motsvarande de för deras vederlikar i andra ännu
ej reglerade ämbetsverk i allmänhet gällande, likasom de ock kommit
i‘ åtnjutande af ålderstillägg efter viss tids tjänstgöring semester och
dyrtidstillägg efter samma grunder, som vant bestamda för deras tore
nämnda
vederlikar. ... , .
Kommitterade hafva såsom öfvergångsbestammelse föreslagit, att
dessa tjänstemän vid befordran, med det år den nya staten kommer att
träda i kraft, till ordinarie innehafvare af de befattningar, de pa förordnande
bestrede, måtte »få räkna sig till godo ifrågavarande förordnanden
beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten».
1908 års kommitterade hafva vidare beträffande de åt dem föreslagna
befattningarna såsom kvinnliga bokhållare och kontoi sskiif vare
anfört, att dessa befattningar antagligen komme att besättas med personer
bland de hos postsparbanksstyrelsen anställda kvinnliga extra
biträdena; och att samtliga till nuvarande femte aflönmgsklassen
hörande dylika biträden redan åtnjöte aflöningsförmåner till belopp
öfverstigande de aflöningsanslag, som enligt de särskilda kommitterades
förslag skulle utgå såsom begynnelseaflöning till kvinnlig bokhållare
samt, under de första sex åren, till kontorsskrifvare.
Då det syntes kommitterade vara med postsparbankens intresse
förenligt att såsom ordinarie hos styrelsen fästa biträden, hvilka under
en lång tids tjänstgöring hunnit förvärfva insikter och erfarenhet i föiekommande
göromål, men ett sådant syfte möjligtvis ej vunnes, om en
befordran till ordinarie befattning skulle för de befordrade medföra inkomstminskning,
ansåge kommitterade, att de af dessa bitraden, som
med den nya statens trädande i kraft vunne befordran till ordinarie
befattningshafvare hos postsparbanksstyrelsen, borde få i aflönmgshänseende
tillgodoräkna sig en del af den tid de varit såsom extra biträden
anställda hos styrelsen. Denna retroaktiva tid syntes, enligt
den undersökning kommitterade verkställt med hänsyn till den dåvarande
personalen, böra lämpligen omfatta den del af extra biträdestiden,
som öfverstege 8 år vid befordran till bokhållare och 6 ai vid
befordran till kontorsskrifvare.
83
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
I sitt underdåniga utlåtande den 27 mars 1908 har postsparbanksstyrelsen
bland annat föreslagit en förändring rörande den af kominitterade
ifrågasatta öfvergångsbestämmelsen, att de tjänstemän hos
postsparbanksstyrelsen, som på grund af lasta förordnanden bestridt
jämlikt Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster därstädes, måtte
vid befordran med 1909 års ingång till ordinarie innehafvare af de befattningar,
de nu på förordnande bestrede, få räkna sig till godo ifrågavarande
förordnanden beträffande begynnelseaflöning enligt den nya
staten. Det syntes nämligen postsparbanksstyrelsen ej otänkbart att i
sammanhang med genomförandet af den nya lönestaten omplacering
af tjänstemän inom samma lönegrad kunde komma att äga rum antingen
på grund af tjänstinnehafvares ansökan eller af lämplighetshänsyn. Vid
bibehållande af nyssnämnda lydelse å ifrågavarande öfvergångsbestämmelse
skulle en sålunda förflyttad tjänsteman förverka rätten till retroaktiv
tjänstårsberäkning. Då eu sådan föreskrift ej syntes fullt billig
eller ens lämplig, hemställde styrelsen, att berörda öfvergångsbestämmelse
måtte få den förändrade formulering, att dessa tjänstemän finge,
vid befordran med 1909 års ingång till ordinarie befattningsinnehafvare,
beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten, räkna sig till
godo den tid, hvarunder de innehaft fäst förordnande å befattning tillhörande
samma grupp af tjänster, till hvilka befattningen enligt den
nya staten hänförts.
Löneregleringskommittén har och för sin del funnit bestämmelse
i det sålunda, afsedda syftet vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande
såväl beträffande tjänstemän i hittillsvarande mening som
ock i fråga om vaktmästare. V
Vidkommande de af 1908 års kommitterade föreslagna öfvergångsbestämmelserna
rörande bokhållare och kontorsskrifvare, af löneregleringskommittén
benämnda manliga och kvinnliga postexpeditörer, har
löneregleringskommittén, under framhållande af att rättvisa och billighet
kräfde, att den, som vid befordran till postexpeditör — kvinnlig
eller manlig — under längre tid tjänat postsparbanken, men på grund
af bankens provisoriska förhållanden ej kunnat vinna ordinarie anställning,
bereddes någon förmån framför den, som efter kortare tjänstetid
vunne sådan befordran, funnit det uti ifrågavarande hänseende vara tillfyllest,
om den, som befordrades till postexpeditör i postsparbanken,
finge för erhållande af högre begynnelseaflöning räkna sig till godo 6
år af den tid den befordrade varit, före den nva statens trädande i kraft,
fäst anställd hos postsparbanksstyrelsen.
Fostsparbanksstyrelsens
und.
utlåtande den
27 mars 1908
Lönereglering skommittén.
84
Postsparbanksstyrelsens
und.
utlåtande den
4 oktober 1910.
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ttt Nåd. Proposition N:o 150.
Under åberopande af livad löneregleringskominittén anfört angående
rätt för befattningsliafvare att räkna sig till godo den tid, hvarunder de
innehaft fast förordnande å befattning, tillhörande samma grupp af
tjänster, till hvilken befattningen enligt den nya staten hänförts, har
postsparbanksstyrelsen i sitt utlåtande den 4 oktober 1910 framhållit,
att det kunde ifrågasättas, huruvida icke eu dylik tjänsteårsberäkning
jämväl borde för visst fall tillförsäkras den blifvande innehafvare^ af
förste aktuariebefattningen. Då innehafvare!! af nuvarande aktuariebefattningen
hade att utföra samma ansvarsfulla och kräfvande göromål,
som komme att åligga innehafvaren af den blifvande l:ste aktuariebefattningen,
ansåge postsparbanksstyrelsen rättvisa och billighet kräfva,
att, därest nyssnämnda tjänstinnehafvare efter eventuell befordran
från aktuarie '' till förste aktuarie icke skulle, vid den nya statens
trädande i kraft, komma i sämre löneställning än om aktuariebefattningen
bibehållits i samma tjänstegrad som hittills, d. v. s. likställd
med exempelvis revisorsbefattningarna, den blifvande innehafvaren af
l:ste aktuariebefattningen medgåfves rättighet att i fråga om begynnelseaflöning
enligt den nya staten få tillgodoräkna sig 3 år af den tid,
hvarunder han bestridt fast förordnande såsom aktuarie hos postsparbanksstyrelsen.
Dessutom har postsparbanksstyrelsen, liksom ock löneregleringskommittén,
framställt förslag till vissa öfvergångsbestämmelser med hänsyn
till att vissa skrifbiträden skulle beredas fast anställning.
Att vissa öfvergångsbestämmelser stadgas, på det att icke postsparbankens
personal skall, till följd åt det långa dröjsmålet med fastställande
af ordinarie stat för banken, blifva i fråga om tjänstårsberäkning
lidande med hänsyn till aflöningsförmåner, synes mig nödvändigt.
Hvad härutinnan blifvit i ärendet anfördt ger mig anledning till
följ ande erinringar.
Då enligt mitt förslag postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken
icke skulle förordnas för vissa år utan i vanlig ordning utnämnas,
lärer icke erfordras någon öfvergångsbestämmelse beträffande
nuvarande innehafvaren af befattningen såsom chef för postsparbanksbyrån,
på sätt 1908 års kommitterade föreslagit.
I likhet med löneregleringskominittén anser jag det vara med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att befattningsliafvare hos postsparbanksstyrelsen,
som på grund af fasta förordnanden bestridt jämlikt
Eders Kungl. Maj:ts särskilda beslut inrättade tjänster hos styrel
-
85
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
sen Unge, beträffande begynnelseaflöning enligt den nya staten,
räkna sig till godo den tid, hvarunder de innehaft fast förordnande å
befattning tillhörande samma grupp af tjänster, till hvilken befattningen
enligt den nya staten hänförts.
Likaså anser jag mig böra tillstyrka postsparbanksstyrelsens hemställan
. därom, att den blifvande innehafvare]! af förste aktuariebefattningen
medgitves rätt att i fråga om begynnelseaflöning enligt den
nya staten få räkna sig till godo tre år af den tid, hvarunder han må
hafva bestridt fast förordnande såsom aktuarie hos postsparbanksstyrelsen.
Den nuvarande aktuarien i postsparbanksstyrelsen har under 14
ar innehaft fast förordnande i sådan egenskap eller å tjänst i samma grad.
Enligt de af mig ifrågasatta grunderna för bestämmande af aflöningarna
i postsparbanken skulle, därest aktuariebefattningen bibehölles i samma
tjänstegrad som hittills och ifrågavarande tjänsteman utsåges till ordinarie
innehafvare af nämnda befattning, denne komma i åtnjutande af
en begynnelselön åt 5,500 kronor eller samma belopp, som under förutsättning
af bifall till postsparbanksstyrelsens om förmälda hemställan
skulle utgå såsom begynnelselön till första aktuarien.
Att amanuens och kvinnligt skrifbiträde, som varit i postsparbankens
tjänst någon längre tid, vid befordran till bokhållare respektive
kontorsskrifvare får åtminstone i viss mån räkna sig till godo denna
tjänstetid, finner jag lika med löneregleringskommittén vara fullt billigt.
Enahanda grundsats har också lått uttryck x aflöningsreglementets för
tjänstemän vid postverket öfvergångsbestämmelse, som tillerkänner sådan
förmån åt den, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänsteman^
generalpoststyrelsen eller till e. o. postexpeditör. Men under det
att ifrågavarande tjänstemän vid postverket under viss förutsättning
äga räkna sig till godo så stor del af tiden för tjänstgöringen såsom
extra ordinarie, som öfverskjuter 5 år, har löneregleringskommittén, såsom
förut är omförmäldt, föreslagit, att berörda e. o. tjänstemän vid
postsparbanken skulle vid ifrågavarande befordran få räkna sig till godo
Ö år af den tid den befordrade varit, före deri nya statens trädande i
kraft, fast anställd hos postsparbanksstyrelsen.
Att löneregleringskommittén, som uppgjort sitt förslag till lönebestämmelser
efter mönster åt hvad som är gällande vid postverket, i nu
förevarande del icke ansett sig böra följa aflöningsreglementet för tjänstemän
vid postverket, beror, enligt hvad jag inhämtat från kommittén,
därpå, att med den för postverket gällande bestämmelsen åtskilliga af de
e. o. befattningshafvarna i postsparbanken vid befordran skulle komma
i en försämrad ekonomisk ställning.
86
Arfvoden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Då något sådant icke kan anses tillfredsställande och syltet med
löneregleringens vid postsparbanken genomförande i enlighet med de
för postverket gällande lönebestämmelser i intet hänseende lärer förfelas
genom den sålunda ifrågasatta afvikelsen från nämnda bestämmelser, har
jag ansett mig böra följa löneregleringskommitténs förslag i denna del.
Då jag funnit mig icke för närvarande kunna förorda vare sig
postsparbanksstyrelsens förslag om uppförande åt 18 skrifbiträden på
ordinarie stat eller löneregleringskommitténs förslag om beredande af
fastare anställning åt visst antal dylika biträden, finner jag de af löneregleringsko
mmittén och postsparbanksstyrelsen med hänsyn till berörda
förslag gjorda framställningar om öfvergångsbestämmelser icke nu böra
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.
Postsparbanksstyrelsens förslag i Girigt till öfvergångsbestämmelser,
hvilka i hufvudsak öfverensstämma med hvad löneregleringskommittén
ifrågasatt, kunna af mig lämnas utan erinran.
Jag har låtit upprätta förslag till öfvergångsbestämmelser i enlighet
med hvad jag sålunda förordat. Dessa öfvergångsbestämmelser äro
såsom tillägg fogade till aflöningsreglementet (Bil. A.)
Sammanlagda beloppet åt de arfvoden och traktamenten, som
under år 1907 utgått till den extra och tillfälliga biträdespersonalen hos
postsparbanksstyrelsen, bär enligt 1908 års kommitterades uppgift utgjort
i rundt tal........................................................................ kronor 168,000:
Därifrån hafva kommitterade dragit dels beloppet
af arfvoden å de extra biträdesbefattningar, som enligt
kommitterades förslag skulle ersättas med ordinarie
tjänster, dels och den besparing å extra biträdesånslaget,
som kunde antagas blifva en följd af arbetstidens
utsträckning till 7 timmar om dagen, eller
sammanlagdt i rundt tal................................................. » 95,000:
Återstoden, ......................................................••• kronor 73,000: —,
skulle då komma att utgöra det till arfvoden och
traktamenten åt extra och tillfälliga biträden erforderliga
beloppet.
Till detta belopp borde emellertid enligt kommitterades
uppfattning läggas vikariatsersättning samt
den ökade utgift, som kräfdes för beredande af se
-
mester åt de nya befattningshafvarna, eller omkring » 9,000:
Den sålunda uppkommande summan.................. kronor 82,000: —
hafva kommitterade ansett böra i statförslaget uppföras
med ..........................................................................
D
85,000: —.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 87
Löneregleringskommittén, som ställer sig tveksam i fråga om värdet
af det under, en sjunde tjänstgöringstimme utförda arbetet, anser sig
emellertid icke böra göra någon annan erinran mot ifrågavarande af 1908
års kommitterade beräknade anslagsbehof, än att, med hänsyn hufvudsakligen
till af kommittén föreslagna högre arfvoden åt fast anställda
kvinnliga biträden, anslagsbeloppet, syntes böra höjas till 90,000 kronor
och upptagas såsom förslagsanslag under rubriken: »arfvoden åt extra
tjänstemän, vikariatsersättningar, m. m.»
Med hänvisning till sitt förslag, att 18 af de nuvarande extra
biträdena skulle ersättas af ordinarie skrifbiträden, har postsparbanksstyrelsen
i sitt utlåtande den 4 oktober 1910 framhållit, att summan af
arfvodena till berörda 18 extra biträden utgjorde i rundt tal 30,000
kronor, hvarmed styrelsen alltså föreslagit, att det af löneregleringskommittén
ifrågasattta beloppet skulle minskas. I styrelsens förslag till
stat har detta följaktligen upptagits till 60,000 kronor.
I händelse af bifall till mitt förslag därom, att med skrifbiträdesbefattningarnas
uppförande å stat skulle anstå, lärer, enligt hvad jag
inhämtat från postsparbanksstyrelsen, för ifrågavarande utgiftstitel icke
behöfva beräknas högre belopp än 1908 års kommitterade föreslagit eller
85,000 kronor.
Hvad ersättningen till befattningshafvare vid postverket för handläggning
af postsparbanksgöromål angår, utgår ersättning till funktionärer
vid postanstalterna med visst belopp för hvarje nyutfärdad motbok
och för hvarje insättning samt med uppbördsprovision, hvarjämte ersättning
utgått till åtskilliga befattningshafvare hos generalpoststyrelsen, nämligen
ombudsmannen, frimärksintendenten och den vid postverkets frimärksförråd
anställde revisorn och bokhållaren äfvensom vissa vaktmästare
för biträde vid handläggning af postsparbanksgöromål.
Sammanlagda ersättningsbeloppet har under år 1907 utgjort kronor
32,288: 8 9 och under år 1908 kronor 31,026: 8 2, uti hvilka belopp ersättningen
till omförmälda befattningshafvare i generalpoststyrelsen ingår
med 1,450 kronor hvartdera året. 1908 års kommitterade hafva föreslagit,
att för ifrågavarande ändamål skulle i staten uppföras ett belopp
af 35,000 kronor.
Med hänsyn därtill, att enligt löneregleringskommitténs förslag ersättning
till ifrågavarande befattningshafvare i generalpoststyrelsen ej
vidare skulle utgå, anser kommittén det för ändamålet erforderliga beloppet
böra beräknas till 30,000 kronor.
Rörande denna fråga har postsparbanksstyrelsen framhållit, att, om
Ersättning till
befattningsbafvare
vid
postverkets
lokalförvaltningar.
88
Expenser och
diverse utgifter.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
än ifrågasättas kan, huruvida icke, sedan numera sportlerna för posttjänstemännen
borttagits eller stå under afskrifning, omhandlade ersättning
borde, därest postsparbanken införlifvades med postverkets centralförvaltning,
indragas på en gång eller småningom under loppet af eu
viss öfvergångstid, ur lämplighetens synpunkt eu sådan åtgärd dock ej
borde vidtagas. Ifrågavarande godtgörelse torde nämligen böra betraktas
ej så mycket såsom eu verklig ersättning till posttjänstemännen för det
arbete och ansvar, som handhafvande! af postsparbanksgöromål ålade
dem, utan fastmera såsom en uppmuntran att verka för postsparbankens
framgång.
I allt fall torde, fortsätter postsparbanksstyrelsen, om postsparbanken
fortfarande komme att förblifva en fristående institution, en ersättning
af nu ifrågavarande slag böra bibehållas och det för ändamålet erforderliga
beloppet beräknas till 82,000 kronor för år, i hvilket anslagskulle
ingå ersättning till vissa befattningshafvare hos generalpoststyrelsen
för biträdande med handläggning af postsparbanksgöromål.
Hvad sålunda af styrelsen ifrågasatts har jag ansett mig böra
biträda.
Expensutgifterna, som utgöras åt kostnaderna för trycknings- och
bokbinderiarbeten, skrifmaterialier, uppvärmning och belysning in. in.,
hafva under år 1907 uppgått till kronor 27,64L: 51 och under år 1908
till kronor 33,868: 80.
Kostnaderna för annonsering, anskaffning och underhåll af möbler
samt för underhåll af lokaler in. in., Indika kostnader bokförts under
titeln »diverse utgifter», hafva utgjort kronor 5,241: 3G under år 1907 och
kronor 6,609: o2 under år 1908. 1 sistnämnda belopp ingår emellertid
kostnaden för 1908 års kommitterades utredning och förslag angående
postsparbanken med kronor 2,751:7 1.
Ersättning för förvaring i riksbanken af postsparbankens, riksförsäkringsanstaltens
och barnmorskornas pensionsanstalts värdehandlingar
har för år 1907 utgått med 8,000 kronor, hvaraf påförts postsparbanken
7,610 kronor och återstoden nyssnämnda båda anstalter. Från och med
år 1908 är afgiften nedsatt till 4,000 kronor, hvaraf för sistnämnda år
påförts postsparbanken 3,760 kronor.
Nu berörda tre kategorier af utgifter äfvensom kostnaden för vaktmästares
beklädnad, läkarvård och medicin hafva af löneregleringskommittén
i dess förslag till stat sammanförts under rubriken »expenser
och diverse utgifter» samt med ledning af nyss anförda siffror beräknats
till sammanlagdt belopp af 40,000 kronor.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 89
Emot denna beräkning har postsparbanksstyrelsen förklarat sig
icke hafva något att erinra.
Ehuru fullgiltiga skäl att bland ifrågavarande vaktmästares förmåner
upptaga fri beklädnad icke synas mig föreligga och jag följaktligen
icke upptagit denna förmån i det förslag till aflöningsreglemente,
som jag låtit utarbeta, anser jag dock denna omständighet icke
höra föranleda ändring af det af iöneregleringskommittén föreslagna
beloppet för förevarande utgiftstitel.
_ Under titeln afkortningar afföras i räkenskaperna förluster vid
obligationsutlottning äfvensom amnärkningsarfvoden, i den mån dessa
betalas af postsparbanken. Beloppet af dylika förluster och arfvoden
utgjorde under år 1907 kronor 5,751: 7!) och under år 1908 kronor
5,510:6 8. De särskilda kommitterade hafva föreslagit att för ändamålet
måtte i staten uppföras 6,000 kronor.
Lönereglei in gskommitten, som förklarat sig icke hafva något att
erinra mot ifrågavarande belopp, anser emellertid detsamma böra i staten
upptagas under titeln »amnärkningsarfvoden samt förlust vid oblio-ationsutlottning
o. d.». ö
Sistnämnda titel är i löneregleringskommitténs förslag till stat
upptagen såsom eu underrubrik under hufvudrubriken »afkortningar och
afskrifningår», hvilken i förslaget innefattar ännu en underrubrik, »till
nedskiifning af bokförda värdet å postsparbankens obligationer». Då jag
. 01''saker, som jag längre fram vid behandlingen af frågan om disposition
af postsparbankens öfverskott skall utveckla, icke upptager sistberörda
titel i det förslag till stat, som jag tillåter mig framlägga inför
Eders ivungl. Maj:t, lärer jämväl den förra af Iöneregleringskommittén
föreslagna underrubriken blifva obehöflig.
f ''ifrigt f*ai jag icke något att erinra mot hvad rörande anslaget
till afkortningar och afskrifningar blifvit föreslaget och har följaktligen
upptagit detsamma till 6,000 kronor.
... Med tillämpning af hvad jag i det föregående anfört förordar jag
till fastställande följande förslag till utgiftsstat, därå aflöningarna "till
postsparbankens ordinarie personal upptagas med de belopp, till bvilka
de med hänsyn till från postsparbanksstyrelsen inhämtade uppgifter
rörande nuvarande personalförhållanden vid densamma, ansetts kunna
beräknas.
Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.
Afkortningar
och afskrifningar.
12
90
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.
Utgift sst a t för postsparbanken, att tillämpas från och
med den 1 januari 1912.
A. Aflöning ar:
Generalpostdirektören, såsom ordförande i postsparbanksstyrelsen
..............................................
3 ledamöter i styrelsen, hvardera 600 kronor
Postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken
.............................................................
1 kamrerare och sekreterare (6,000—7,000
kronor) ...................................................................
1 förste aktuarie (5,000—6,500 kronor)............
1 kassör (4,200—5,500 kronor) .........................
felräkningspenningar (300 kronor) .............
1 registrator och aktuarie 4,200—5,500 kronor)
4 revisorer (4,200—5,500 kronor) .....................
7 bokhållare (1,800 — 3,800 kronor)...................
ortstillägg (270—450 kronor) ...........................
35 kontorsskrifvare (1,500—2,100 kronor) .....
ortstillägg (225 kronor).....................................
1 förste vaktmästare (1,140—1,650 kronor)......
särskild! arfvode (200 kronor)........................
4 vaktmästare (1,140—1,650 kronor) ..............
Arfvoden åt extra tjänstemän, vikariatsersättningar
in. m..........................................................
Kronor: Kronor:
2,000: —
1,800: —
9,000: -
7,000: —
5,500: —
5,800: —
5,500: —
21,000: —
18,860: —
74,375: —
1,850: —
5,310: —
85,000: — 242,995: —
B. Omkostnader:
(Förslagsansla
Ersättning till befattningshafvare vid generalpoststyrelsen
och postverkets lokalförvaltningar
för handläggning af postsparbanks
göromål.
...................................................................
Expenser och diverse utgifter............................
C. Afkortningar och af skrifning ar: förslagsanslag.
32,000:
40,000:
72,000
6,000
Summa kronor
320,995
91
Kuncjl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.
Dessa utgifter torde i enlighet med nu gällande grundsatser böra
bestridas med postsparbankens egna inkomster.
Dessa hafva, i den mån de härflyta från bankens nuvarande inkomstkällor,
af löneregleringskommittén ansetts kunna beräknas till
320,000 kronor om året, en beräkning som postsparbanksstyrelsen, med
uttalande att den syntes vara gjord med nödig försiktighet, förklarat sig
biträda.
För år 1910 hafva ifrågavarande inkomster belöpt sig till något
öfver 322,000 kronor.
Emellertid är det, såsom jag tidigare antyd t, en förutsättning för
den föreslagna löneregleringen, att ersättningen för biträde af postsparbankens
personal vid handläggning af de i banken förekommande göromål,
tillhörande riksförsäkringsanstalten, olycksfallsförsäkringsanstalten
för fiskare och barnmorskornas pensionsanstalt ej vidare skall utgå till
nämnda personal utan tillfalla banken såsom en inkomst.
Under närvarande förhållanden kan denna inkomst beräknas till
omkring 13,000 kronor om året. I de af mig gjorda beräkningarna
har jag också upptagit postsparbankens inkomster till ett belopp, som
med 13,000 kronor öfverstiger den inkomstsumma, med hvilken löneregleringskommittén,
enligt hvad förut är nämndt, räknat.
Beträffande dispositionen af det öfverskott, som postsparbanksrörelsen
må komma att lämna, hafva olika meningar gjort sig gällande.
Enligt löneregleringskommitténs mening, borde, åtminstone under
ett antal år framåt, allt det öfverskott, som kunde uppkomma på postsparbankens
rörelse, användas till nedskrifning af värdet å bankens
obligationer, hvilken nedskrifning skulle af bankens styrelse verkställas
utan särskildt tillstånd af Eders Kung!. Maj:t. För ändamålet har kommittén,
såsom jag nyss an ty dt, i sitt förslag till stat upptagit ett visst
anslagsbelopp, motsvarande den beräknade vinsten.
Kommittén har vidare ifrågasatt, att öfverskottet, i den män det
ej varder erforderligt till nedskrifning af bokföringsvärdet å postsparbankens
obligationer, må, efter framställning från Kungl. Maj:t, stå till
Riksdagens disposition. En sådan anordning skulle förutsätta förändring
af § 19 mom. 3 samt § 20 mom. 2 i postsparbanksförordningen, hvilka
författningsrum innehålla, det förra, att öfverskott skall användas uteslutande
för postsparbankens egna ändamål, och det senare, att det
åligger postsparbanksstyrelsen att vid afgifvande af underdånig berättelse
Disposition af
postsparbankens
öfverskott.
Lönereglerings
konmUtén.
92
Postsparbanks
styrelsen.
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
om bankens tillstånd och förvaltning- yttra sig rörande det belopp, som
af bankens medel må under det löpande året användas för vidtagande
af åtgärder för främjande af sparsamhet, särskild t inom de mindre bena
edlade samhällsklasserna.
Härom har postsparbanksstyrelsen anfört, att det icke torde vara
nödvändigt att till för tillfallet rådande kurser nedskrifva värdet å andra
obligationer än sådana, som vid behof af nödiga rörelsemedel kunde
realiseras, helst på den utländska penningemarknaden. Het torde väl
kunna antagas såsom otvifvelaktigt, att postsparbankens obligationer
vore af sådan beskaffenhet, att de blefve inlösta till nominella värdet,
och för den kursförlust, som under loppet af obligationernas löpetid
uppkomme vid inlösen af sådana utlottade obligationer, som vore bokförda
öfver pari, vore i statförslaget uppfördt ett särskild! anslag, förutom
det att denna förlust i stort sedt torde uppvägas af vinsten vid
inlösen af obligationer, bokförda under pari.
Härefter fortsätter postsparbanksstyrelsen:
»Vid bifall till kommitténs hemställan om användning af hela det
å bankens rörelse uppkommande öfverskottet till nedskrifning af obligationernas
bokföringsvärde, skulle sålunda den anordning komma att upphöra,
hvarigenom under de senare åren postsparbankens öfverskottsmedel
delvis användts till utdelande af gratifikationer åt sparmärkesförsäljare,
som med nit och framgång verkat för postsparbanken.
Värdet af den tillgång postsparbanksstyrelsen sålunda ägt till utdelande
af belöningar för nyssangifna ändamål torde svårligen kunna
öfverskattas. Det lärer allenast i undantagsfall kunna påräknas, att
återförsäljare af sparmärken utan någon pekuniär uppmuntran och allenast
af intresse för den goda saken skall åt densamma ägna den tid och
möda, som kräfves, om något afsevärdt resultat skall vinnas.
Att borttaga det tillfälle till uppmuntran af för postsparbankens
framgång nitiska och verksamma sparmärkesförsäljare, som styrelsen
sålunda ägt, och att allenast lita till den personliga själfuppoffringen,
skulle, om man önskar postsparbankens utveckling, ej vara välbetän kt.
Jämlikt bestämmelse i § 19 mom. 3 af postsparbanksförordni ngen
den 22 juni 1883, skola de öfverskott på postsparbankens rörelse, som
kunna uppkomma, användas för postsparbankens egna ändamål; och
enligt § 20 mom. 2 af nämnda nådiga förordning åligger det postsparbanksstyrelsen
att vid afgifvande af årsberättelse öfver postsparbankens
tillstånd och förvaltning yttra sig rörande det belopp, som af postsparbankens
medel må under det löpande året användas för vidtagande af
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 150. 93
åtgärder, indika afse främjande af sparsamhet särskilt inom de mindre
bemedlade samhällsklasserna.
Nn har emellertid kommittén föreslagit, att, med ändring af föronämnda
bestämmelser, de öfverskott, som kunna uppstå å postsparbanks1
Öl elsen, sedan den åt kommittén förordade nedskrifning af obligationernas
värde ägt rum, borde, efter framställning från Kungl. Maj:t, ställas till
Riksdagens disposition.
Enligt kommitténs å sid. 160 uttalade uppfattning att »det sannolikt
kommer att (fröja många år, innan bankens obligationer på detta
satt kunna nedskrifvas till sitt verkliga värde», skidle, därest kommitténs
förslag rörande sättet för nedskrifning af postsparbankens obligationsstock
blefve godkändt, frågan om användande af bankens öfverskott
ej vara aktuell.
För den händelse förhållandena blefve sådana, att redan under
närmaste tiden postsparbankens öfverskott, efter det möjligen erforderliga
afskrifningar ägt rum, uppginge till något mera afsevärdt belopp,
lärer det, enligt styrelsens förmenande, vara af nödvändigheten påkalladt,
att öfverskottet fortfarande såsom hittills användes för postsparbankens
egna ändamål.
Äfven om man icke lärer kunna godkänna den åsikten, som från
ett och annat håll gjort sig gällande, att allt det öfverskott, som uppkommer
på eu sparbanks rörelse, efter det nödiga afsättningar in. m.
ägt lura, skulle tillhöra bankens insättare och fördenskull tillgodokomma
dem i form. af tilläggsräntor, så torde dock med hänsyn till postsparbankens
Imfvuduppgift kunna ifrågasättas, huruvida icke för vidtagande
af åtgärder för befrämjande af sparsamhet borde få användas någon de!
al det a rörelsen uppkomna öfverskottet.
Enligt gällande bestämmelser för åtskilliga utländska postsparbanker
tillkommer visserligen vederbörande statsverk öfverskottet på
bankens rörelse, efter det reservfonden uppnått ett visst belopp. Men
inom exempelvis den belgiska postsparbanken användes den å rörelsen
uppkomna vinsten dels till utdelning hvart femte år af räntetillskott till
insättare dels ock för premiering af posttjänstemän med flera, hvilka
med nit och framgång verka för postsparbanken. De gratifikationer,
som för sadant ändamål utdelas, uppgå till afsevärda belopp, och, enligt
postsparbanksstyrelsen. meddelad upplysning, torde den hufvudsakliga
orsaken till den belgiska postsparbankens storartade utveckling under
dess 40-åriga tillvaro vara att söka i det sätt, hvarpå bankens vinst
sålunda blifvit använd.
Den svenska postsparbanken har hittills ej ägt tillfälle att annor -
94
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
lunda än i ytterst ringa mån vidtaga några med utgifter förenade åtgärder
i förenämnda syfte. Men om än resultatet af dessa åtgärder
skulle hafva inskränkts därtill, att blott ett mindre kapital blifvit tillvarataget
och afsatt för kommande dagars behof, så torde dock ett
sådant till synes obetydligt resultat i någon mån hafva bidragit att hos
folket inplanta sparsamhetsidéen och mana till ekonomisk förtänksamhet.
K om me postsparbankens öfverskott att stiga till något högre belopp,
utan att detsamma disponerades för statsutgifter, blefve ock tillfälle
beredt för banken att, i större grad än hittills kunnat ske, fylla det
med densamma afsedda hufvudsyftet: vårt folks vänjande till sparsamhet
och omtanke för framtiden.»
Departements■ Hvad postsparbanksstyrelsen anfört angående dispositionen af
chefen. bankens öfverskott synes mig i allt väsentligt kunna godtagas. Eu
nedskrifning af värdet å bankens obligationer i den omfattning, som
löneregleringskommittén förutsatt, lärer, såsom också förut är framhållet,
icke vara behöflig. I samma mån som de genom nådig kungörelse den
4 juli 1902 fastställda nya grunderna för placeringen af bankens medel
vinna ökad tillämpning, varder ju nämligen banken mindre beroende
än hittills af placering i obligationer. Därjämte kan det antagas att,
om, såsom jag längre fram har för afsikt att föreslå, banken erhaller
rätt till kredit till visst belopp i riksgäldskontoret, densamma endast
undantagsvis skall blifva nödsakad att realisera obligationer för mötande
af motsedda utbetalningar.
Löneregleringskommitténs förslag, i hvad det afser förändring af
§ 19 mom. o samt § 20 mom. 2 i postsparbanksförordningen, finner
jag mig icke kunna understödja. Förslaget synes nämligen knappast
vara af något direkt behof påkalladt, därest hvad kommittén i
öfrigt ifrågasatt om disposition af bankens öfverskott icke skulle vinna
bifall. Fn sådan förändring skulle också, enligt mitt förmenande, mycket
lätt komma att verka till hinder i bankens verksamhet för fullföljande
af dess viktiga uppgift att befrämja sparsamheten bland vårt folk.
Pensionering 1 fråga om pensionering af postsparbankens ordinarie personal hafva
1908 års 1908 års kommitterade anfört, att vederbörande ordinarie innehafvare
liommitterade. af tjänst å postsparbankens stat borde vara underkastad bestämmelserna
i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension och sålunda ej blott skyldig att genom erläggande af afgifter
bidraga till sin egen ''pensionering, utan äfven berättigad att vid viss
uppnådd lefnads- och tjänstålder, för manlig tjänstinnehafvare 67 lefnads
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150. 95
ar och 35 tjänstår och för kvinnlig tjänstinnehafvare 60 lefnadsår och
o0 tjenstår, komma i åtnjutande af pension enligt de i nämnda lag
bestämda grunder.
Kommitterade hafva ansett att, om än postsparbanken redan anlitades
och i framtiden ännu mera komme att anlitas jämväl för uppgifter
som ligga på sidan om bankens ursprungliga, samt i följd häraf dess
personal jämväl toges i anspråk för bestyr, som ej tillhörde''den egentliga
postsparbankstjänsten, utgifterna för pensionering af personalen, i den
mån denne blefve uppförd å ordinarie stat, borde åligga postsparbanken
och följaktligen utgå af det öfverskott, som kunde uppkomma på bankens
rörelse.
1 silf uttalande i detta ämne har löneregleringskommitten framhållit,
att nyssnämnda kommitterade i sitt förslag kunnat upptaga medel
till pensioneringen _ hufvudsakligen genom eu fördelaktigare beräkning
åt bankens ekonomi, än löneregleringskommittén ansett vara af omständigheterna
betingad.
Oafsedt detta, funnes emellertid, framhåller kommittén, icke några
skäl, hvarför postsparbanken — som ingalunda kunde i likhet med
exempelvis, statens järnvägar och telegrafverket sägas vara eu för statens
rakning drifven affär, utan tillkommit för befordrande af statsändamål
;u helt annan art — skulle själ! bestrida utgifter för den ordinarie personalens
^ pensionering. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning syntes
kommittén ligga 1 det förhållandet, att postsparbanken numera fått smal
agda åtskilliga för dess egentliga uppgifter främmande bestyr.
Kommittén . hemställer för sin del, att pensioneringen af postsparbankens
ordinarie personal måtte i enlighet med bestämmelserna i lagen
angående civila tjänstmnehafvares rätt till pension öfvertagas af statsverket.
Lönereglering
shommittén.
Postsparbanksstyrelsen bär härutinnan anfört, att det gifvet vore för Postväg,
poot&pai bankens ekonomi 1 afsevärd grad förmånligt, om pensioneringen styrehen.
åt den hos postsparbanksstyrelsen anställda ordinarie personalen öfvertoges
åt statsverket i enlighet med bestämmelserna i lagen af den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.
i betraktande emellertid häraf att, såsom afsedt varit, de med postsparbankens
förvaltning förbundna utgifter skulle bestridas af den på
bankens rörelse uppkomna vinsten, torde det dock, fortsätter postsparbanksstyrelsen,
principiellt böra åligga banken att själf svara för kostnaderna
för pensioneringen af bankens ordinarie personal, i den mån de
Statskontoret.
96 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
erlagda pensionsafgifterna ej därtill försloge eller sårskildt bidrag af
statsmedel ej för ändamålet utginge.
Billigheten af ett sådant från statsverket utgående bidrag syntes
nämligen postsparbanksstyrelsen uppenbar med hänsyn därtill, att af
postsparbanksstyrelsens personal numera handlades åtskilliga för bankens
egentliga uppgifter främmande bestyr, för hvilkas utförande måhända
eljest kräfta anställande å stat af särskilda befattningshafvare.
Postsparbankens öfverskottsmedel torde, fortsätter styrelsen vidare,
åtminstone ännu eu tid framåt, ej komma att lämna tillgång vare sig
till bestridande af den på banken möjligen fallande anparten af de pensionsutgifter,
som under tiden kunde ifrågakomma, eller lör afsättning af
nödigt belopp till någon fond för framtida pensionering.
Intilldess bankens ekonomiska förhallanden vunnit den utveckling,
som för nämnda ändamål kräfdes, torde fördenskull pensioneringen af
den hos postsparbanksstyrelsen anställda ordinarie personal, förmenar
styrelsen, böra äga rum, på sätt af kommittén ifrågaställts, hvaremellerticl
det torde ankomma på Eders Kung!. Maj:t och Riksdagen att bestämma
det belopp, som af bankens öfverskottsmedel borde afsättas såsom
bidrag till pensionering af bankens ordinarie personal.
Statskontoret, hvars yttrande angående pensioneringen af den vid
postsparbanken anställda personal genom särskild nådig remiss inhämtats,
har i underdånigt utlåtande den 17 mars 1911 härutinnan anfört, bland
annat, följande.
Därest stat för postsparbanken godkändes af Riksdagen och vunne
Eders Kung!. Maj:ts fastställelse, blefve, såvidt i sammanhang därmed
icke annat uttryckligen stadgades, ordinarie innehafvare af tjänst å den
nya staten berättigad till pension i enlighet med bestämmelserna i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension;
och såvidt statskontoret kunde finna, förelåge ingen som hälst anledning
att i fråga om postsparbankens personal göra undantag från nämnda
bestämmelser, vare sig postsparbanken i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 1908 års kommitterades och postsparbanksstyrelsens föreliggande förslag
bibehölles såsom en fristående institution eller, såsom löneregleringskommittén
ansett lämpligt, postsparbanken uppfördes å ordinarie stat
såsom en till generalpoststyrelsen hörande byrå.
Därest postsparbankens personal i enlighet med löneregleringskommitténs
förslag komme att hänföras till tjänstinnehafvare vid poststaten,
skulle med tillämpning af nådiga kungörelsen den 11 oktober
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
1907 de enligt pensionslagen bestämda pensionerna till nämnda personal
utgå af postmedlen. Men äfven om postsparbanken vid öfverflyttning
å ordinarie stat icke blefve uppförd såsom en till generalpoststyrelsen
hörande byrå, torde dock — med hänsyn till den samverkan mellan
postverket och postsparbanken med däraf följande medelslikvider dem
emellan, som under alla förhållanden måste fortfarande äga rum —
lämpligen böra stadgas, att pensioner till personalen vid postsparbanken
skalle utgå af postmedlen. Enligt statskontorets uppfattning borde
man emellertid icke frångå principen, att postsparbanken skulle själf i
mån af förmåga bära sina förvaltningskostnader, till hvilka också utgifter
för pensioner borde räknas; och med hänsyn härtill ansåge statskontoret,
att postverkets utgifter för pensioner och understöd till personalen
vid postsparbanken borde bokföras såsom förskott att ersättas af
postsparbankens medel i män desamma därtill försloge. Skulle erfarenheten
visa, att postsparbanken ej mäktade själf gälda hvad utöfver
pensionsafgifterna åtginge till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande
ändamål, torde i sinom tid postverket höra genom särskilt anslag
eller på annat lämpligt sätt beredas ersättning för hvad i detta afseende
förskjutits för postsparbankens räkning. Med hänsyn till den ökning
af kostnaderna för postsparbankens förvaltning, som följde af inrymmande
af rätt för en del af personalen till pension, syntes det jämväl
böra tagas i öfvervägande, huruvida icke postsparbanken skäligen borde
erhålla i någon mån förhöjd godtgörelse för de bestyr, som, utan att
sammanhänga med postsparbankens egentliga verksamhet, pålagts densamma
till utförande till,*förmån för riksförsäkringsanstalten, barnmorskornas
pensionsanstalt med flera.
Därest postsparbanken icke hade att tjäna statsändamål, som ligga
vid sidan af dess egentliga uppgift, vore det utan tvifvel i full öfverensstämmelse
med grundsatserna för bankens finansiering, att densamma
själf finge vidkännas kostnaderna för pensioneringen af sin ordinarie
personal, i den mån befattningshafvarnas pensionsafgifter därtill vore
otillräckliga. En sådan anordning synes mig också, trots de för banken
främmande uppgifter, som under årens lopp tillagts densamma, lämpligen
hafva kunnat ifrågasättas, därest banken med visshet kunde
beräknas vara i stånd att bära denna ökning i sina utgifter. Verkställda
kalkyler gifva emellertid vid handen, att så åtminstone för närvarande
knappast kan antagas vara fallet.
Departements*
chefen.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 96 Höft.
13
98
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 150.
Man lärer under sådana förhållanden vara nödsakad att utfinna en
annan lösning af föreliggande pensioneringsfråga.
Det principiellt riktiga med hänsyn därtill, att postsparbanken tillgodoser
jämväl andra statsändamål än de med banken särskild! afsedda,
vore måhända, att statens utgifter för pensioneringen af bankens personal
uppdelades mellan postsparbanken och statsverket.
I denna uppfattning bottnar också, som det vill synas, postsparbanksstyrelsens
förslag i ämnet. För en sådan anordning möta emellertid
icke ringa svårigheter — en omständighet som i sin mån torde förklara,
att styrelsens förslag icke erbjuder någon definitiv lösning af frågan, på
hvad sätt postsparbankens eget bidrag till ifrågavarande pensionering
skulle utgå. I främsta rummet framstår det såsom en svårighet att
bestämma grunden, efter hvilken fördelningen af statens kostnader för
pensioneringen bör äga rum. Men äfven om en fullt rationell fördelningsgrund,
som är afvägd efter det egentliga postsparbanksarbetets förhållande
till bankons för densammas ändamål främmande åligganden,
för närvarande skulle kunna bestämmas, måste man räkna med att förhållandet
mellan ifrågavarande båda slags uppgifter är underkastad!
förändring för hvarje gång banken tillföres en ny uppgift eller omfattningen
af eu banken redan tillhörande uppgift väsentligen ökas eller
minskas.
Med hänsyn till ifrågavarande vanskligheter anser jag en sådan
blandform för statsbidragets utgående icke kunna utan afsevärda olägenheter
användas.
Under anförda förhållanden håller jag före, att den föreliggande
frågan lämpligast bör lösas i enlighet med det af löneregleringskommittén
framlagda förslaget, att pensioneringen af postsparbankens ordinarie
personal må öfvertagas af statsverket, för h vilket förslag jämväl
andra, i sakens egen natur liggande skäl af vägande betydelse blifvit
af löneregleringskommittén anförda.
En sådan anordning lärer, såsom statskontoret framhållit, följa
såsom konsekvens af postsparbankens öfverflyttande på ordinarie stat,
såvida icke annorlunda skulle varda förordnadt. Något särskild! beslut
rörande pensioneringen skulle följaktligen icke blifva erforderligt för
det af mig ifrågasatta sättet för dess ordnande, hvilket gifvetvis också
förutsätter, att lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension varder tillämplig på den vid postsparbanken
a n stål Ida p erson al en.
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150. 99
Förutom redan omförmälda förslag och framställningar rörande
postsparbankens organisation samt lönereglering för bankens personal
föreligga i ärendet åtskilliga förslag till förändrade anordningar i öfrigt
beträffande postsparbanken.
Sålunda hemställer löneregleringskommittén om utfärdande af föreskrifter
i följande hänseenden, nämligen:
att postsparbankens kontanta medel, i den män de ej erfordras
lör löpande utgifters bestridande, skola insättas i riksbanken, som å
desamma erlägger 0,.j proc. lägre ränta än riksbankens vid utlåning
mot inteckning i fast egendom gällande lägsta ränta, dock ej mindre
än 3,5 proc. eller mer än 4,5 proc.;
att riksbanken mot enahanda räntegodtgörelse förskotterar postsparbanken
lör dess rörelses bedrifvande erforderliga medel, förslagsvis
intill ett belopp af högst fem miljoner kronor;
att delägarna i postsparbanken erhålla en ränta af 3 proc. om
året, beräknad på nu föreskrifvet sätt, d. v. s. allenast för hela månader;
att af den å postsparbankens rörelse uppkommande vinst 25 proc.
användas till nedskrifning al det bokförda värdet å bankens obligationer
eller, ^ den män sådan nedskrifning anses obehöflig, till bildande af en
reservfond;
att till denna fond, som förräntas efter 3 proc. jämväl skola ino-å
preskriberade medel;
att reservfond en, som skulle blifva statens egendom, må, innan
den uppgår till 5 proc*, af delägarnas behållning enligt närmast föregående
års bokslut, användas endast till betäckande af förlust å rörelsen
samt till återbetalande i förekommande fall af preskriberade medel*
samt
att återstående 75 proc. af vinsten för hvart år såsom räntetillskott
_ utdelas bland delägarna med vissa hela hundradelar af dem föråret
tillgodoföra ränta.
Kommittén hemställer vidare,
att, i stället för nu använda sparmärken, frimärken, lastade på
^•11 i ®Park°r*-’ ma användas till insättning i postsparbanken, dock högst
till belopp af en krona i månaden å eu och samma motbok, ''
att det må tagas i öfvervägande, huruvida icke förenklingar må
kunna göras i sättet för upprättande af underdåniga berättelser angående
postsparbankens tillstånd och förvaltning, samt
att § 17 i postsparbanksförordningen, enligt hvilken paragraf
ägare af motbok kan erhålla postsparbanksstvrelsens bemedling för in
-
Försiag till
vissa förändrade
anordningar
i
öfrigt beträffande
postsparbanken.
lönereglerings•
kommittén.
100 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.
köp af räntebärande obligationer af det slag, som för postsparbankens
egen räkning anskaffas, må oppliäfvas. .
Därjämte bär postsparbanksstyrelsen i sin underdåniga skrifvelse
den 28 ''januari 1911 framställt förslag om ändring af vissa delar åt
postsparbanksförordningen, hufvudsakligen i sylte, att banken måtte
komma att i ökad utsträckning varda anlitad.
Af samtliga förenämnda förslag torde i detta sammanhang endast
de två förstnämnda, alltså förslagen angående förvaltningen af postsparbankens
medel samt angående lörskott af medel till banken föl
dess rörelses bedrifvande, böra blifva föremål, för pröfning^ De öfriga
framställningarna synas mig däremot böra tillsvidare anstå och tagas
i öfvervägande först i samband med den utredning och.plan till åtgärder,
ägnade att stärka postsparbankens finansiella ställning och i ofrigt i
ökad män göra banken skickad att motsvara sitt ändamål, som, på
sätt jag förut framhållit, postsparbanksstyrelsen framdeles torde böra
få i uppdrag att utarbeta.
Sedan löneregleringskommittén rörande samtliga dess nyss omförmälda
förslag framhållit, att desamma, i den mån de kunde befinnas
förtjäna vidare uppmärksamhet, i allmänhet torde vara i behof af eu
allsidig utredning, som kommittén icke kunnat åstadkomma utan att
väsentligen fördröja den enligt kommitténs mening ur liera synpunkter
mycket angelägna lösningen af de regleringsfrågor, rörande hvilka
kommittén redan framlagt förslag, har kommittén särskildt med afseende
af frågorna om förvaltningen af postsparbankens medel samt
om förskott till banken lör dess rörelses bedrifvande anfört hufvudsakligen.
Anledningen, att postsparbankens kapitalplaceringar hittills i allmänhet
slagit föga lyckligt ut, torde vara att söka i de restriktiva bestämmelser^
som gällt för medelsplaceringen. Dessa bestämmelser hade
visserligen tillkommit i syfte att bereda största möjliga säkerhet föi
återbekommandet af utlånta medel, men sådan torde kunna åstadkommas
på ett för postsparbanken och det allmänna fördelaktigare sätt.
Staten stode i ansvar för postsparbankens förbindelser; staten hade
för sina behof användning af lånta medel till vida större belopp, än
postsparbanken under eu lång tid framåt kunde antagas få lediga..
Det borde då kunna ligga nära till hands, att staten själ! mot
räntegodtgörelse mottoge postsparbankens medel, förslagsvis genom
riksbanken eller riksgäldskontoret.
Eu sådan åtgärd skulle ställa postsparbanken på eu ekonomiskt
långt säkrare grund än den för närvarande intoge.
101
Kuiujl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 150.
Postsparbanken skulle befrias från den ansvarsfulla medelsplaceringen
och däraf följande likvider samt från bekymret att i brydsamma
tider anskaffa nödiga medel; sådana borde väl nämligen under antagna
förutsättning förskjutas af den statsinstitution, som finge sig medelsförvaltningen
ålagd.
Sattes räntegodtgörelsen från samma statsinstitution till postsparbanken
i en viss oföränderlig relation till den ränta postsparbanken
hade att betala till sina delägare, skulle däraf följa möjlighet att på
förhand tämligen noga beräkna det ekonomiska resultatet af postsparbankens
verksamhet, något som med nuvarande anordningar vore förenadt
med icke ringa svårigheter.
Sattes åter räntegodtgörelsen i ett visst förhållande till räntan i
den allmänna marknaden, skulle sådant för postsparbanken medföra
möjlighet att genom utdelande af räntetillskott åt delägarna undanröja
deras benägenhet att vid inträffande räntestegring i den allmänna marknaden
öfverflytta sina besparingar till privata banker.
Kommittén hade tänkt sig, att styrelsen öfver postsparbanken
under en öfvergångstid borde behålla förvaltningen af de obligationer
och fordring sbevis, postsparbanken redan innehade, men att denna
styrelse däremot icke skulle för framtiden äga inköpa några obligationer
eller utlämna några lån.
1 följd af obligationsutlottning och eventuellt vid gynnsamma tillfällen
försäljning af obligationer samt genom återbetalning af amorteringsoch
andra lån skulle vid bifall till detta förslag penningförvaltningen
småningom komma att flyttas från styrelsen öfver postsparbanken till
riksbanken eller riksgäld skontoret.
Kommittén föreställde sig, att riksbankens allmänna verksamhet
gjorde den bäst lämpad att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel
och vid behof tillhandahålla postsparbanken erforderligt rörelsekapital.
Visserligen lade de för riksbanken nu gällande bestämmelser hinder
i vägen för medgifvande af räntegodtgörelse åt postsparbanken, hvilken
därför varit nödsakad att i privata banker placera tillfälligt uppkommande
öfverskott. Detta hinder kunde emellertid lätt undanröjas genom
ändring i nämnda bestämmelser. Någon svårighet för riksbanken vare
sig att mottaga postsparbankens öfverskottsmedel eller att tillhandahålla
postsparbanken erforderligt rörelsekapital vore väl icke att befara.
Postsparbanksstyrelsen har i sitt utlåtande den 4 oktober 1910
rörande nu förevarande frågor gjort, bland annat, följande uttalande.
Den ifrågasatta anordningen, att statsverket genom riksbanken
Postsparbanksstyrelsen.
102
Rungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 150.
eller riksgäldskon törel skulle mottaga postsparbankens medel och därå
godtgöra eu viss bestämd ränta, torde af flere orsaker ej vara lämplig.
Vid postsparbankens inrättande både uttalats farhågor för att
medel, som insattes i banken, ej skulle, såsom förhållandet vore med
insättningarna i sparbanker, komma till nytta för den ort, hvarest
medlen uppsamlats. Så länge de vid bankens inrättande meddelade
bestämmelserna angående de insatta medlens fruktbargörande ännu
gällde, kunde ett dylikt uttalande möjligen vara befogad!. Men med
tillämpning af den under år 1887 vidtagna ändring af dessa bestämmelser,
torde dessa farhågor anses vara i väsentlig mån undanröjda.
Särskild!, hade den placering af postsparbankens och riksförsäkringsanstaltens
öfverskottsmedel, som ägt rum i form af direkta lån till
kommuner, varit af fördel ej blott för den lånesökande kommunen, för
hvilken postsparbanken framstått såsom en kommunal låneanstalt med
under vissa tider rätt alsevärda resurser, utan äfven för banken själf,
som därigenom fått röna välvilja och intresse från allmänhetens sida.
Postsparbanksstyrelsen har vidare erinrat om, hurusom vid åtskilliga
riksdagar förelegat frågor om postsparbanksmedlens placering i egnahemslån,
samt att postsparbanksstyrelsen uti afgifna yttranden i ämnet
framhållit det befogade däri att den kundkrets, af hvilken banken anlitades
för placering af besparingar, ock finge begagna sig af banken i
dess egenskap af utlåningsans tält.
Blefve kommitténs förslag angående postsparbanksmedlens öfverlämnande
till förvaltning af annan statsinstitution bifallet, så upphörde
den förbindelse med allmänheten, som sålunda hittills ägt rum. Allmänhetens
intresse, hvaraf postsparbanken i så hög grad vore beleende,
skulle därigenom i afsevärd män undandragas banken.
En anordning, sådan den af kommittén föreslagna, skulle visserligen
medföra lättnad för postsparbanksstyrelsen, som därigenom liefriades
från de ansvarsfulla bestyren med medelsplaceringen. Men postsparbanksstyrelsens
sammansättning hade blifvit bestämd just med
hänsyn till bestyren med förvaltningen af pennin gemedel; och med
denna sammansättning syntes postsparbanksstyrelsen vara tillräckligt
ägnad att omhänderhafva förvaltningen af bankens medel.
De för medelsplaceringen nu gällande bestämmelser medgåfve
postsparbanken möjlighet att till båtnad för bankens ekonomi draga
fördel af förändringarna å penningemarknaden.
I och med den nya ordningens antagande skulle detta tillfälle till
förbättrande af ekonomien vara uteslutet.
Den statsinstitution — riksbanken eller riksgäldskontor — som
Kung!. Majds Nåd. Proposition No 150.
103
«m fömtat* sParbaubsmedlen, skulle, enligt kommitténs
förslag, a dessa medel lämna en räntegodtgörclse, som med 0,5 proc
olverstege postsparbankens inlåningsränta. 1 ''
,..r, ,Denn^ afkastning torde dock vara för ändamålet otillräcklig i
oljd hvaraf räntefoten ansetts böra höjas till 0,6 proc. utöfver inlåningslantan.
®
Riksförsäkringsanstaltens m. fi. institutioners medel skulle med
en mlamugsranta i postsparbanken af 3,6 proc, sålunda fruktbargöras
ei eu räntefot åt högst 4,2 proc, samt, om sänkning af postsparbanksi
antan till 3,3 eller 3 proc. ägde rum, efter en räntefot af endast
o,9 respektive 3,6 proc.
Medelrantan på riksförsäkringsanstaltens af postsparbanksstyrelsen
ono ^de medG Uf§''J°rde emellertid under hvartdera af åren 1908 och
4 2 0 proc° P10C‘ °Ch UUder de Öfriga ären höSst 4>47 Proc. och lägst
minskade afkasta ingen å riksförsäkringsmedlen, som blefve
en f° pl af den föreslagna anordningen rörande medelsplaceringen, skulle
antaghgen föranleda därtill att den sänkning af riksförsäkringsanstaltens
försäkringspremier, som på grund af den gynnsamma medelsafkastningen
under de senare aren ägt rum, icke skulle kunna bibehållas i samma
utsträckning, som hittills skett.
Att jämväl barnmorskornas pensionsanstalt och fiskareförsäkringsanstaiten
skulle ! ekonomiskt hänseende ofördelaktigt beröras af den
ifrågaställa andringen i bestämmelserna angående medelsplaceringen
torde vara uppenbart. 1 8 »
Postsparbanksstyrelsen har också afstyrkt eu sådan förändring.
fn t jrfm0f rf Post.sparbanksstyrelsen ansett sig böra på det lifligaste
tillstyrka hvad a kommittén föreslagits angående medgifvande af rättighet
för postsparbanken att vid behof af för dess rörelses bedrifvande eror
örliga medel fa anlita någon annan statens penningeinstitution.
Olägenheterna af den nuvarande ordningen, hvarigenom i brydsamma
tider postsparbanksstyrelsen måst genom privat bankanstalt upplåna
för ofvannamnda ändamål erforderliga medel, fram stode i öppen
dag och hade äfven blifvit af kommittén påpekade.
f 8rund ^f statens ansvarighet för postsparbankens förbindelser
torde det ock åligga staten att draga försorg därom, att banken ej
nödgades för motande af mera tillfälliga utbetalningar afyttra sina värdepapper
till ofördelaktigt pris eller upplåna medel mot hög ränta.
or hafvande af ofvan antydda olägenheter vore tillräckligt, om
postsparbanken vid behof af medel för bedrifvande af sin rörelse finge
Fullmäktige i
riksbanken.
104 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 150.
rätt till eu kredit i riksgäldskontor för ett belopp af högst 5,000,000
kronor mot godtgörelse motsvarande den effektiva ränta j ämte ianekost.
....i-iVa trä l d skön toret vid tillfället Ange själf erlägga a de till
nader, som riksgäldskontoret
disposition ställda medlen.
Jämväl fullmäktige i riksbanken hafva motsatt sig förslaget, att
riksbanken skulle till förräntning mottaga postsparbankens medel.
Den uppgift, riksbanken numera hade sig förelagd, framhålla tullmäktige,
vore hufvudsakligen att, i gengäld till den banken tillförsäkrade
rätten att ensam i landet utgifva sedlar, förse landet med nödiga
rörelsemedel. För att bankens styrelse vid hvarje tidpunkt skulle kunna
bedöma storleken af detta behof, måste riksbanken inskränka sm rörelse
till de grenar af bankverksamhet, i hvilkas natur läge, att de* utgrina
sedlarna vände tillbaka till banken utan större tidsutdrägt. Det vore
af denna orsak banken i stort sedt ej mottoge penningar mot ranteo-odtgörelse.
Särskildt olämplig blefve en sådan inlåning, da den skulle
utgöra, icke eu rättighet, af hvilken banken kunde begagna sig nalomständigheterna
gjorde det förmånligt, utan en skyldig e , som vin
o-ade banken att uppsöka affärer för att gorå medlen fruktbärande.
Skulle riksbanken mottaga postsparbankens medel, borde dessa ej ingå
i bankens allmänna rörelse utan komme att förvaltas särskilda Besväret
och ansvaret i afseende å medelsplaceringen blefve ej mindre för riksbanken
än för postsparbanksstyrelsen. Och då anordningen dessutom
vore främmande för riksbankens egentliga uppgift, komme den att verka
i höo- grad störande på skötseln af riksbankens egna angelagenheter.
Betecknande för uppfattningen i denna fråga vore äfven, att, enligt den
af kommittén själf lämnade redogörelsen för hithörande förhållanden
andra länder, endast två centralbanker, den i Bulgarien och den pa
Kreta, mottoge och förräntade postsparbankens medel.
En anordning i enlighet med kommitténs förslag skulle således
stå i bestämd strid med de stora och viktiga intressen, som riksbanken
hade att tillgodose. . ... . . m
Om således fullmäktige ej kunnat instämma i kommitténs ner
stallan i denna del, hade fullmäktige dock icke kunnat undgå att kanna
sig tilltalade af den tanke, som i kommittébetänkandet fatt sitt uttryck.
Då staten ansvarade för postsparbankens förbindelser, och bankens skuld
således ytterst vore statens skuld, kunde det synas mindre egentlig^,
att banken skulle behöfva uppsöka fondbörsen för sina placeringar och
vara underkastad dess växlingar. Oegentlig! torde det under alla omständigheter
vara, att banken icke skulle hafva ratt att direkt hos staten
105
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 150.
begära de medel, banken icke utan förlust kunde anskaffa för verkställande
af sina utbetalning-ar.
O
Angående den ifrågasatta förändringen i sättet för postsparbanksmedlens
förvaltning och anordnandet af kredit för postsparbanken hos
någon ^ af statens penninginstitutioner hafva fullmäktige i riksgäldskontoret
förmält följande:
»Af de skäl, postsparbanksstyrelsen i öfrigt anfört för bibehållande
af den nuvarande ordningen för placering af postsparbankens medel,
anse fullmäktige särskild uppmärksamhet böra fästas vid den äfven af
bankofullmäktige framhållna omständigheten, att postsparbanken genom
utlämnande af direkta lån till kommuner eller mot inteckning äfven till
enskilda framstode såsom en för orterna nyttig inrättning, som ej blott
från dem uppsamlade medel utan äfven lät dessa medel genom utlåningkomma
näringslifvet och kommunala intressen till godo. Den förbindelse
med allmänheten, som på detta sätt uppstode, och det stöd, postsparbanken
i följd häraf kunde påräkna i allmänhetens välvilja — faktorer
hvilkas betydelse för bankens utveckling icke borde förbises —
skulle däremot upphöra, om i enlighet med kommitténs förslag postsparbanksmedlen
till förräntning insattes hos annan statsinstitution.
Med fästadt afseende vid hvad i ärendet blifvit upplyst och anfördt
hafva fullmäktige icke kunnat undgå att hysa tvifvel om behofvet och
lämpligheten af'' en förändring i den riktning kommittén föreslagit beträffande
postsparbanksmedlens förvaltning.
Ej heller bankofullmäktige hafva funnit sig öfvertygade om att
tillräckliga skäl blifvit anförda för nödvändigheten att öfvergifva den
nuvarande ordningen i berörda hänseende. Då det af kommittén formulerade
förslaget närmast går ut på att riksbanken skulle mottaga
postsparbanksmedel med skyldighet dels att å dem erlägga viss föränderlig
ränta, dels ock mot enahanda räntegodtgörelse tillhandahålla
postsparbanken penningar i mån af behof, hafva bankofullmäktige, på
närmare angifna grunder förklarat sig anse en sådan anordning5 stå i
bestämd strid med de stora och viktiga intressen, som riksbanken hade
att tillgodose; och hafva bankofullmäktige därför funnit sig böra afböja
detta förslag.
De skäl, bankofullmäktige anfört till stöd för afstyrkandet af kommitténs
förslag för sa vidt riksbanken därmed åsyftas, synas fullmäktige
i riksgäldskontor vara fullt öfvertygande. Vid detta förhållande
hafva fullmäktige nu att taga under öfvervägande, huruvida, på sätt
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. U
Fullmäktige
riksgäldskontor
et.
106
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
kommittén äfven i andra rummet satt i fråga, riksgäldskontor lämpligen
kan öfvertaga förräntningen af ifrågavarande medel.
Såsom kommittén framhållit, har staten otvifvelaktigt för sina
behof användning af lunta medel till vida större belopp, än postsparbanken
under en lång tid framåt kan antagas få lediga, och det kunde
då synas vara för riksgäld skontoret fördelaktigt att, i stället för anskaffande
af medel genom upplåning mot statsobligationer, få mottaga
i postsparbanken insatta medel. Men uppenbart är att riksgäldskontor
å sistnämnda medel icke kan lämna större räntegodtgörelse än motsvarande
den effektiva ränta, som eljest vid upplåning för statens räkning
måste betalas, och att döma af de senare årens erfarenhet torde
det" vara anledning antaga, att denna ränta icke skall öfverstiga 4 proc.
och kanske stanna något därunder. Huruvida en så begränsad räntegodtgörelse
kan anses vara tillräcklig för postsparbanken och de andra
institutioner, hvilkas medel nu af densamma förvaltas, synes emellertid
mycket tvifvelaktigt att döma af den utredning, postsparbanksstyrelsen
i sitt utlåtande förebragt i detta hänseende. Säkert är, att högre ränteafkastning
kan beredas med tillämpning af nu gällande bestämmelser
för medelsplaceringen, och att sålunda den ifrågaställda förändringen
skulle vara i ekonomiskt hänseende ofördelaktig för postsparbanken och
öfriga nyssberörda institutioner. Vid sådant förhållande anse sig fullmäktige
'' icke hafva skäl tillstyrka förslaget i hvad det afser ifrågavarande
medels öfverlämnande till riksgäldskontoret för förräntning.
Hvad åter angår det af kommitterade framställda förslaget, att vid
tillfällen, då postsparbanken behöfver anskaffa medel för bedrifvande af
sin rörelse, försträckning inom viss gräns skulle lämnas densamma af
annan statsinstitution, finna fullmäktige detta förslag vara befogadt och
anse äfven lämpligast att riksgäldskontoret får till uppgift att i sådana
fall träda emellan, liksom det redan nu åligger detta verk att vid behof
lämna statskontoret kassaförstärkning. Fullmäktige hafva ock vid olika
tillfällen under de senare åren, då postsparbanken haft behof af rörelsemedel,
nämligen dels åren 1899—1903, dels ock år 1909, tillhandahållit
densamma betydande belopp mot den lägsta ränta, som ansetts kunna
beräknas.
Postsparbanksstyrelsen, som på det lifligaste anslutit sig till ifrågavarande
förslag, har ansett detsamma lämpligen böra realiseras på det
sätt, att postsparbanken erhölle rätt att vid behof af medel för bedrifvande
af sin rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta en kredit till belopp
af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse motsvarande den effektiva
107
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.
ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontoret enligt sina beräkningar
både att själf utgifva å sålunda försträckta medel.
Till hvad af postsparbanken sålunda föreslagits torde enligt fullmäktiges
mening böra tilläggas, att öfriga villkor för kreditens begagnande
skola blifva beroende på öfverenskommelse mellan fullmäktige
och nämnda styrelse; men hafva fullmäktige eljest icke något att erinra
mot att hos Riksdagen utverkas införande i riksgäldskontorets reglemente
af en bestämmelse af ofvan angifvet innehåll.
Om än beviljandet åt postsparbanken af ofvannämnda kredit kommer
att för banken medföra vissa afsevärda fördelar, lära dessa dock
icke blifva af den betydelse, att de förmå vare sig undanrödja anledningarna
till de svårigheter postsparbanken under senare tider haft att
bekämpa eller förhindra svårigheternas återupprepande. För detta ändamåls
vinnande måste åtgärder af mera ingripande beskaffenhet vidtagas.
Bland sådana åtgärder anse sig fullmäktige här böra framhålla en.
Oaktadt postsparbanken icke har till ändamål att konkurrera med
öfriga sparbanker eller med banker, som taga emot penningar på sparlcasseräkning,
måste dock postsparbanken äga en sådan utrustning, att
densamma har utsikt att någorlunda uthärda den ständigt växande konkurrensen
om sparmedel. De stränga restriktiva bestämmelserna angående
medelsplaceringen hafva ställt postsparbanken i eu synnerligen
ogynnsam ställning gent emot ifrågavarande banker, hvilka äga en i
realiteten obegränsad placeringsfrihet. Om ock postsparbankens ställning
i någon mån förbättrats genom de sedan år 1902 gällande mindre
snätva placeringsbestämmelserna, är dock skillnaden mellan postsparbanken
och öfriga banker i detta afseende fortfarande allt för stor för
att icke postsparbankens framtida utveckling härigenom skall riskeras.
Med anledning häraf vilja fullmäktige fästa uppmärksamheten på angelägenheten
af att öfriga bankers för närvarande praktiskt taget obegränsade
frihet i afseende å placeringen af sparmedel genom lämpliga
bestämmelser regleras. Fullmäktige hafva så mycket hellre ansett sig
böra fästa uppmärksamheten härå, som denna fråga på det närmaste
sammanhänger med eu annan fråga af stort allmänt intresse, hvilken
ligger fullmäktige varmt om hjärtat, nämligen frågan om vidtagande
af åtgärder för befrämjandet af spridningen af statens obligationer inom
landet. Fullmäktige utgå nämligen bär från den förutsättningen, att
blifvande bestämmelser angående placering af sparmedel komma att
innehålla stadgande därom, att statens obligationer skola med någon
viss del ingå bland de säkerheter, i hvilka sparmedel må placeras.»
108
Skiljaktig mening
inom fullmäktige
i riksgäldskontor
et.
Departements
chefen.
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
Emot det här återgifna uttalandet, att sparbanker och andra banker,
som drifva sparkasserörelse, borde åläggas skyldighet att placera en
del af sina medel i svenska statens obligationer, har fullmäktigen G.
F. Östberg reserverat sig.
De invändningar, som af postsparbanksstyrelsen, fullmäktige i
riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret blifvit gjorda mot förslaget
att öfverlåta förvaltningen af postsparbankens medel till riksbanken
eller riksgäldskontoret, synas mig fullt afgörande. Jag anser
alltså, att detta förslag icke bör föranleda någon särskild åtgärd.
Däremot är jag beredd att förorda det förenämnda förslaget, att
postsparbanken skulle erhålla rätt att vid behof af medel för bedrifvande
af sin rörelse få hos riksgäldskontoret tillgodonjuta en kredit till belopp
af högst 5,000,000 kronor på de villkor, som fullmäktige i riksgäldskontoret
ifrågasatt. Denna angelägenhet synes mig också vara så
trängande, att den bör ordnas redan i detta sammanhang och alltså
utan afvaktan på den utredning angående lämpliga åtgärder att stärka
postsparbankens finansiella ställning in. m., hvars framtida åvägabringande
jag tidigare ifrågasatt.
Beträffande det af fullmäktige i riksgäldskontoret gjorda uttalandet
angående begränsning af öfriga bankers frihet i afseende å placering
af sparmedel "därhän, att statens obligationer skulle med någon viss del
ingå bland de säkerheter, i hvilka sparmedel må placeras, tillåter jag
mig erinra därom, att en närliggande fråga var föremål för Eders Kung!.
Maj:ts pröfning i sammanhang med det förslag till lag om bankrörelse,
som blifvit förelagdt Riksdagen med nådig proposition den 20 januari
1911. I det till lagrådet remitterade lagförslaget var nämligen stadgadt,
att bankaktiebolags och solidariskt bankbolags kassareserv skulle till eu
femtedel utgöras af svenska statens obligationer. Sedan lagrådet förklarat
sig ej kunna tillstyrka en sådan bestämmelse, blef den utesluten
ur det till Riksdagen öfverlämnade lagförslaget.
Vidkommande sparbankerna lärer frågan om begränsning i afseende
å placering af sparmedel komma att tagas under ompröfning af
den utaf Eders Kungl. Magt den 8 oktober 1910 tillsatta kommittén
för revision af sparbankslagen m. m.
Under anförda förhållanden torde fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande uttalande icke i detta sammanhang böra föranleda någon
Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150. 109
Under åberopande af hvad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att
dels godkänna de af mig förordade förslagen till utgiftsstat för
postsparbanken, att tillämpas tillsvidare från och med den 1 januari 1912,
och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken jämte till
detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser, samt på grund häraf
bestämma postsparbankens anslag, förslagsvis, till 320,995 kronor, att
utgå af postsparbankens inkomster;
dels för sin del besluta, att § 21 mom. 1 af nådiga förordningen
den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket, sådant detta
moment lyder enligt nådiga kungörelsen den 4 juli 1902, skall erhålla
följande förändrade lydelse, att tillämpas från och med den 1 januari 1912:
Mom. 1. Postsparbankens styrelse utgöres af generalpostdirektören
såsom ordförande samt fyra ledamöter, nämligen postsparbanksdirektören
såsom föredragande, en af Konungen, hvarje gång för en tid af tre år,
särskildt förordnad ledamot samt en af fullmäktige i riksbanken och eu
af fullmäktige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnda ledamöter
bemälde fullmäktige hvar för sig inom sig utse;
dels ock medgifva, att postsparbanken må äga att vid behof af
medel för bedrifvande af sin rörelse få i riksgäldskontor tillgodonjuta
kredit till belopp af högst 5,000,000 kronor mot godtgörelse, motsvarande
den effektiva ränta jämte lånekostnader, som riksgäldskontor
enligt sina beräkningar har att själft utgifva å sålunda försträckta
medel, äfvensom på de villkor i öfrigt, som genom öfverenskommelse
mellan fullmäktige i riksgäldskontor och styrelsen för postsparbanken
varda fastställda.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna sitt bifall och förordnade, att till Riksdagen
skulle aflåtas proposition i ärendet af den fydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.
Departe
mentschefens
hemställan.
Ilo
Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 150.
Aflöuingsreglemelite för tjänstemän vid postsparbanken.
§ i
Till
generalpostdirektören, i egenskap af ordförande i styrelsen
för postsparbanken, utgår arfvode med 2,000 kronor för år och till en
hvar af tre särskilda ledamöter i styrelsen med 600 kronor för år, hvilka
arfvoden utbetalas i samma ordning som lön.
Till de vid postsparbanken anställda tjänstemän utgår fast aflöning
enligt följande stat, hvilken angifver tjänstemännens fördelning i
vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma grupp bestämda
aflöningsbelopp samt det antal år, som bör förflyta från (let tjänsteman
tillträdt visst aflöningsbelopp, intill dess han kan komma i åtnjutande af
det närmast högre.
Kronor. |
År. |
Kronor. |
År. |
Kronor. |
År. |
Kronor. |
År. |
1 Kronor. |
|
Tjänstemän af högre grad. Postsparbanksdirektör ocli chef |
9,000 |
||||||||
| Kamrerare och sekreterare...... |
— |
- |
- |
6,000 |
3 |
6,500 |
3 |
7,000 |
|
Förste aktuarie ................... |
— |
- |
5,000 |
3 |
O — lO |
3 |
6,000 |
3 |
6,500 |
| Registrator och aktuarie; revisor |
- |
- |
1,200 |
3 |
4,600 |
O |
5,000 |
3 |
5,500 |
| Kassör .............................. |
— |
— |
4,200 |
3 |
1,600 |
3 |
5,000 |
3 |
5,500 |
Bokhållare ...................... j |
1,800 |
2 |
2,000 |
2 |
2,200 |
2 |
2,400 |
2 |
- |
2,600 |
3 |
2,000 |
3 |
3,200 |
3 |
3,500 |
3 |
3,800 |
|
Kontorsskrifvarel) ................. |
- |
- |
1,500 |
3 |
1,700 |
3 |
1,900 |
b |
2,100 |
Tjänstemän af lägre grad. |
|||||||||
j Vaktmästare2) ................. |
1,1-10 |
3 |
1,260 |
3 |
OO OO O |
8 |
1,500 |
3 |
1,650 |
i) Till hvar och en af högst 7 kontorssluifvare, som förordnas att utöfva förmanskap, må
utgå särskild! arfvode med 15 kronor i månaden.
Förste vaktmästare åtnjuter särskild! arfvode af 200 kronor om året. Därest vaktmästare
i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och uppvärmning samt i öfrigt erforderligt
bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas 300 kronor årligen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
in
Förestående aflöningsbelopp fördelas på följande sätt i lön och
tj änstgöringspenningar:
Lön. Kronor. |
Tjänst- görings- penningar. Kronor. |
Summa | Kronor. |
|
Tjänstemän af högre grad. |
! | |
||
5,600 |
3,400 |
9,000 ! |
|
4,600 |
2,400 |
7,000 ; |
|
4,300 |
2,200 |
6,500 i |
|
4,000 |
2,000 |
6,000 1 |
|
3,700 |
1,800 |
5,500 ! |
|
! |
3,400 |
1,600 |
5,000 |
3,100 |
1,500 |
4,600 ! |
|
2,900 |
1,300 |
4,200 |
|
Manliga tjänstemän ...................................................... |
2,700 |
1,100 |
3,800 |
2,550 |
950 |
3,500 |
|
2,400 |
800 |
3,200 : |
|
2,175 |
725 |
2,900 |
|
1,950 |
650 |
2,600 |
|
1,800 |
600 |
2,400 |
|
1,650 |
550 |
2,200 | |
|
1,500 |
500 |
2,000 |
|
1,350 |
450 |
1,800 j |
|
1,575 |
525 |
2,100 | |
|
Kvinnliga tjänstemän: kontorsskrifvare ............................. |
1,425 |
475 |
1,900 |
1,275 |
425 |
1,700 |
|
1,125 |
375 |
1,500 |
|
Tjänstemän af lägre grad. |
|||
1,000 |
650 |
1,650 |
|
950 |
550 |
1.500 |
|
Vaktmästare.................................................. |
900 |
480 |
1,380 |
850 |
410 |
1,260 |
|
i 800 |
340 |
1,140 |
112
Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
För åtnjutande af den i stat uppförda aflöning’ ocli förhöjning
däraf efter viss tid gälla, med undantag för ordföranden och de tre
särskilda ledamöterna i styrelsen för postsparbanken, följande allmänna
bestämmelser: . ,
1. Tjänsteman är underkastad såväl föreskrifterna i vedeibolande
instruktion som ock den utvidgade eller ändrade tjänstgöring eller den
förflyttning till annan befattning vid postsparbanken eller till befattning
inom postverket, som kan varda honom i behörig ordning ålagd, dock
utan minskning i den honom vid förflyttningen tillkommande lasta
aflöning.
2. Med ordinarie befattning vid postsparbanken ma icke lorenas
annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat.
E] heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som ar
försedt med Kungl. Maj:ts oktroj eller blifvit registreradt såsom aktiebolag,
eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag ellei
annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, så framt ej, hvad angar
postsparbanksdirektören, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare åt
annan befattning, styrelsen för postsparbanken uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för fullgörandet af tjänstgöringen''
vid postsparbanken, finner uppdraget eller befattningen kunna
få tills vidare mottagas och bibehållas.
3. Tjänsteman äger uppbära tjänstgöringspenningar endast för
den tid, han verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester ellei föi beredande
af semester bestridt högre befattning, eller under den tid, som
han på uppdrag af styrelsen för postsparbanken användt för att utom
sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i tjänsten eller som åtgått fÖl
fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom såsom fullmäktig
eller revisor vid civilstatens änke- och pupillkassa.
Tjänsteman, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning,
äger uppbära hela lönen.
4. Den, som af annan anledning, än som i mom. 3 omformaies,
åtnjuter ledighet eller är hindrad att bestrida sin befattning, kan föipliktas
att af lönen afstå så mycket, som, utöfver hvad vikarien i önigt
äger uppbära, erfordras för befattningens uppehållande eller eljest pröfvas
skäligt. ...
Därest emellertid tjänsteman blifvit oförmögen till tjänstgöring i
113
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 150.
följd af kroppsskada, ådragen under tjänsteutöfning, må den fasta aflöningen
till honom utgå under högst 6 månader oafkortad samt efter
denna tid med belopp, som bestämmes af Kungl. Maj:t.
5. Erfordras för tjänsteman vikarie i följd af sjukdomsförfall,
tjänsteresa, semester eller uppdrag att vara fullmäktig eller revisor''vid
civilstatens änke- och pupillkassa, är annan tjänsteman skyldig att, om
han förordnas å högre befattning, bestrida densamma, dock ej längre
tid än sammanlagdt tre månader under samma kalenderår.
Om förordnandet erfordras till följd af sjukdomsförfall, äger den
vikarierande att, utöfver egen aflöning, af den tjänstlediges tjänstgöringspenningar
uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta
lönegraden för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och,
å andra sidan, den vikarierandes egen befattning.
Erfordras åter förordnandet åt annan anledning, som i detta mom.
säges, äger den vikarierande åtnjuta allenast den honom eljest tillkommande
aflöning.
Därest postsparbanksdirektören för handläggning af särskilda
ärenden är under några få, högst fyra dagar, hindrad att sköta sin
befattning,, skall annan tjänsteman vid postsparbanken vara pliktig att
utan särskild ersättning sköta de till postsparbanksdirektörsbefattningen
hörande löpande göromål.
6. Byråchef i generalpoststyrelsen, som jämlikt gällande föreskrift
inträder såsom ledamot i styrelsen för postsparbanken, då generalpostdirektören
är förhindrad att i handläggningen af ärendena hos styrelsen
för postsparbanken deltaga, äger under tiden uppbära särskildt arfvode
af 5 kronor för dae\ *
Ö
For erhållande af aflöningsförhöjning efter viss tids fortsatt innehafvande
åt befattning gälla såsom allmänna villkor:
att tjänsteman under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som
erfordras för att vinna aflöningsförhöjning, med godt vitsord bestridt
sm egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit semester eller annan tjänstledighet utan
afstående af tjänstgöringspenningar, samt
att tjänsteman icke redan uppnått den lefnadsålder, vid hvilken
han ar skyldig att afgå från tjänsten.
Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.
15
114
Kungl. Maj''ds Nåd. Proposition N:o 150.
Aflpnipgs förhöjning tillträdes vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd.
Vid befordran äger tjänsteman af högre grad att genast tillträda
den nya befattningens begynnelseaflöning, därest denna ar högre an en
aflöning han senast uppburit. Eljest äger han att i fråga om aflöning??
förhöjning i den nya befattningen tillgodoräkna sig den tid intill 3
kalenderår, hvarunder lian i ena eller andra befattningen innehaft den
aflöning, som utgått vid befordringstillfället.
Därest tjänsteman efter egen ansökning forflyttas från en befattning
till en annan, hvars slutaflöning är lägre, äger han bekomma
gamma aflöning, som han skulle hafva uppburit, om han kvarstad, i den
förra befattningen, med iakttagande dock, att högre aflöning an den for
den nya-befattningen bestämda slutaflöning icke utgår
Ordinarie tjänsteman, som i behörig ordning varder förflyttad från
befattning vid postsparbanken till motsvarande befattning i postverket,
må äga att för åtnjutande af förhöjning i aflönmgen samt för bekommande
af full semester tillgodoräkna sig den tid, han före> förflyttning
vant’ i det förra verket anställd såsom ordinarie innehafvare af tjänst
motsvarande den, till hvilken förflyttningen äger rum.
§ 4-
Tjänsteman, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, ager att
likasom ock vikarie’ i succession efter honom, under tiden, åtnjuta las
aflöning till samma belopp, som han skulle hafva uppburit a sin egen
tjänst, samt dessutom skillnaden mellan tjänstgörmgspennmgarna i lagsta
lönegraden, för, å ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och,
å andra sidan, den vikarierandes egen befattning. .
Extra tjänsteman äger att under uppdrag, hvarom i denna b ar
fråga, uppbära aflöning i lägsta graden å den tjänst, som han uppeha er.
§ 5,
Vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall utgår själfva lönen till månadens slut. _
Aflider vid postsparbanken anställd person, som innehar befattning,
hvilken icke är uppförd å ordinarie stat, må, därest och i den
man styrelsen så pröfva!- skäligt, den för honom bestänka aflönmgen
utgå till månadens slut.
115
Kungl. Majds Nåd. Proposition No 150.
A Ålder tjänsteman, vare sig ordinarie eller extra, i följd af olyckshändelse,
timad under tjänsteutöfning, må ett belopp, motsvarande den
aAidnes fasta aflöning för en månad, såsom begrafningshjälp tilldelas
hans dödsbo.
§ 6-
Åfhåller sig tjänsteman från tjänstgöring utan att hafva i
vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall,
må han under tiden ej åtnjuta någon aflöning. Varder tjänsteman
afstängd från tjänstgöring eller tagen i häkte, skall under tiden den del
af hans aflöning, som pröfvats icke böra användas till befattningens
uppehållande, innehållas, såvida ej styrelsen för postsparbanken finner
skäligt låta honom uppbära något däraf.
§ 7.
Till bokhållare och kontorsskrifvare utgår ortstillägg med femton
procent af den fasta aflöningen, dock högst 450 kronor till bokhållare
och 225 kronor till kontorsskrifvare.
Ortstillägg anses såsom lön, men medför icke höjning af pensions-r
underlaget. »
§ 8-
Felräkningspenningar tillkomma kassören med 300 kronor. Felräkningspenningar
äfvensom särskildt arfvode till kontorsskrifvare utgå
alltid till den, som bestrider tjänsten.
§ 9.
Ånmärkningsprovision tillkommer tjänsteman vid postsparbanken,
enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer, med högst femton
procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning, gjord af sådan
tjänsteman, antingen såsom ej upptaget till redovisning eller såsom
pbehörigen krediteradt inflyter till postsparbanken och utan anmärkningens
framställande ej skulle hafva kommit banken till godo, eller,
såsom för högt debiteradt eller för lågt krediteradt, återgäldas till
vederbörande.
116
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nio 150.
§ 10.
Vid sjukdom eller kroppsskada lämnas, enligt de närmare föreskrifter,
Kungl. Maj:t meddelar, kostnadsfri läkarvård samt, efter läkares
skriftliga ordination, jämväl medikamenter åt ordinarie tjänsteman af
lägre grad äfvensom åt extra ordinarie sådan tjänsteman i fall, då lian
ådragit sig sjukdomen eller kroppsskadan under tid, då lian varit i
tjänstgöring använd.
Sådan förmån må dock icke i något fall tillkomma tjänstemans familj.
§ n.
Vid tjänsteresa inom riket utgår resekostnads- och traktamentsersättniug
enligt resereglemente^ därest icke för vissa slag åt tjänsteresor
andra föreskrifter eller bestämmelser om lägre ersättningsberäkning
meddelats.
§ 12-
Tjänsteman äger årligen, när sådant utan binder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, postsparbanksdirektören,
kamreraren och sekreteraren samt förste aktuarien under 45 dagar, annan
tjänsteman af högre grad de första 3 kalenderåren, hvarunder han innehar
ordinarie anställning vid postsparbanken, under 15 dagar och därefter
under 30 dagar, samt tjänsteman af lägre grad de första 3 kalenderåren
af sin ordinarie anställning under 8 dagar och därefter under
15 dagar.
Tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd,
är pliktig att å tid af året, som bestämmes af styrelsen för postsparbanken,
begagna sig af semester.
§ 13-
Grunderna för aflöningen till extra tjänstemän bestämmas af
Kungl. Maj:t.
§ 14-
I fråga om skyldighet för tjänsteman att afgå från tjänsten mot
åtnjutande af pension gäller hvad i lagen angående civila tjänstinnekafvares
rätt till pension stadgas.
117
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
§ 15-
Tjänstemännen vid postsparbanken tillsättas genom konstitutorial,
ii vil ket skall ^ anses innebära, att tjänsteman kan i administrativ väg* afsättas
från sin befattning på grund af fel eller försummelse i tjänsten.
§ 16-
En hvar, som den dag, då detta aflöningsreglemente träder i kraft,
ellei senare tillträder befattning såsom tjänsteman vid postsparbanken,
är pliktig . att underkasta sig reglementets villkor och bestämmelser^
äfvensom, i händelse han varder förflyttad till befattning inom postverket,
. jämväl de villkor och bestämmelser, som äro eller varda intagna
i aflönin gsreglementet för tjänstemän vid postverket.
Detta aflöningsreglemente skall lända till efterrättelse från och
med den 1 januari 1912.
Öfyergångsbestämmelser.
§ I
För
de tjänstemän af högre eller lägre grad, som vid 1911 års
slut, på grund af fasta förordnanden, innehafva i enlighet med Kungl.
Maj ds särskilda beslut inrättade befattningar vid postsparbanken och
hvilka med 1912 års ingång tillträda någon af de i denna paragraf
omförmälda befattningar å den nya staten, skola i afseende å beloppet
af begynnelseaflöningen vid sådant tillträde tillämpas följande särskilda
bestämmelser.
1. Ifrågavarande tjänstemän anses vara indelade i följande grupper:
första gruppen: kamreraren och sekreteraren;
andra gruppen: kassören, registratorn, aktuarien, revisorer och bokhållare;
tredje
gruppen: förste vaktmästaren, vaktmästare.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 90 Höft.
16
118
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 150.
2. Tjänsteman äger tillgodoräkna sig den tid, som förflutit sedan
han tillträda innehafvande befattning eller befattning dithörande samma
eller högre grupp. Följande i 1912 års stat uppförda befattningar anses
vid sådan beräkning vara fördelade på förenämnda grupper sålunda, att
till forsta gruppen hänföras kamreraren och sekreteraren samt förste
aktuarien; _ .
till andra gruppen: kassören, registrator!!, tillika aktuarie, ocli revisorer,
och
till tredje gruppen: förste vaktmästaren och vaktmästare.
3. Den, som med 1912 års början tillträder förste aktuariebefattningen,
’ äger emellertid att i afseende å beloppet af begynnelseaflöningen
tillgodoräkna sig tre år af den tid, han må hafva på grund af fast förordnande
bestridt den hittillsvarande aktuarietjänsten.
§ 2.
I fråga om begynnelseaflöningen vid befordran till bokhållare eller
kontorsskrifvare vid postsparbanken må den, som vid 1911 ars slut
innehar fast anställning å postsparbanksbyrån vare sig såsom manlig
eller kvinnlig befattnxngshafvare, räkna sig tillgodo sex ar af den tid,
den befordrade varit före 1912 års ingång fast anställd å postsparbanksbyrån.
§ 3.
I afiöningsreglementet § 12 stadgad begränsning af semestertid
skall ej tillämpas å de med 1912 års ingång vid postsparbanken anställda
ordinarie tjänstemän af högre eller lägre grad, hvilka vid 1911 års utgång
på grund af fasta förordnanden bestrida i enlighet med Kungl.
Maj:ts särskilda beslut inrättade befattningar vid postsparbanken eller
före nämnda tidpunkt därstädes tillträdt fast anställning såsom amanuens
eller kvinnligt biträde eller extra vaktmästare.
STOCKHOLM, 18AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.