Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 maj 1911 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att den till städerna under villkor af
oför ytterlighet donerade jord ej må afhundas städerna
utan Riksdagens samtycke m. m.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion nr 334 kar herr Motion
Lindhagen hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj.-t anhålla, att
den till städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ej
må afhändas städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett öfvervägande
jämväl måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver denna
jord bör, såvidt på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter,
utfärdade under medverkan äfven af Riksdagen.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»I ett betänkande af den 30 december 1897 har kammarkollegium
lämnat en ingående utredning rörande den till städerna af kronan donerade
jord. Häraf inhämtas bland annat, att för donationerna i regel
uppställts fordran på den förlänta egendomens oförytterlighet men att
inom många städer betydande delar af donationsjorden, donators stränga,
ofta upprepade förbud till trots, under tidernas lopp på mångahanda
sätt obehörigen kommit i enskild värjo.

På senare tider har ofta mellan sådana besittningstagare och
städernas fullmäktige träffats öfverenskommelse, hvarigenom besittningstagandet
på vissa villkor godtagits. Dylika överenskommelser ha sedan
Bihang till Riksd.prot. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. (Nr 13.) 1

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

underställts Kungl. Maj:t, hvilken ock i allmänhet i administrativ väg
fastställt desamma.

Genom kungl. brefvet den 27 januari 1899 har Kungl. Maj:t
likaledes i administrativ väg vidare förklarat sig vilja till pröfning i
hvarje särskildt fall upptaga ansökningar från vederbörande städer om
rätt att till enskilda afyttra behållen donationsjord inom stadsplan
och i skäliga undantagsfall äfven utom stadsplan. I öfverensstämmelse
härmed bifaller Kungl. Maj:t nu i regel framställningar, som inkomma
från städer om rätt att få i större eller mindre omfattning försälja
stadsjord såväl inom som utom stadsplan.

Det är nu klart, att städerna själfva ej kunna ändra donationernas
karaktär, vare sig man med kammarkollegium enligt dess förutnämnda
utredning anser, att dessa icke äro af förnämligare beskaffenhet än
upplåtelse under ständig nyttjanderätt, eller betraktar jordens o för -ytterlighet som en bestående inskränkning i en öfverlåtelse med äganderätt.
Endast donator själf, det vill säga kronan, kan eftergifva dylikt
villkor, som förbehållits vid donationen. Och enligt nu gällande författning
representeras kronan i hithörande ärenden af Kungl. Maj:t
och Riksdagen. Kronans rätt i afseende å kronodomäner får nämligen
enligt 77 § regeringsformen icke utan Riksdagens samtycke på något
sätt kronan afhändas. Nu går det emellertid som sagdt så till, att
Kungl. Maj:t i administrativ väg utan Riksdagens hörande dels fastställer
överenskommelser om godtagande af donationsjords obehöriga
afhändande från städerna dels bifaller ansökningar från städerna att få
afhända sig donationsjord.

Denna praxis har för mig vid förfrågan inom civildepartementet
uppgifvits grunda sig på kommunallagens föreskrift om, att stadsfullmäktiges
äfvensom allmän rådstugas beslut skola för att vinna
bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts pröfning och fastställelse,
då det angår »försäljning, pantförskrifning eller utbyte af sådan
staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta afseende
ändamål genom gåfva eller testamente staden tillfallit, äfvensom
öfverenskommelse, som medför förändring i de rättigheter, staden
till sådan fastighet äger». Frånsedt att kommunallag dock ej kan
ändra grundlag, synes det uppenbart, att nämnda bestämmelse icke alls
afsett förevarande fall, där fråga gäller statsjord och donator för öfrigt
fortfarande existerar, utan endast donationer, hvars villkor ej vidare
kunna af den enskilde gifvaren bevakas, eller som staden bekommit
med full äganderätt och därför ägt att utan vidare afhända sig, därest
ej kommunallagen mellankommit och föreskrifvit underställning till

Första hammarens första tiUfäUk/a utskotts utlåtande Nr 13. 3

Konungen. Detta bestyrkes oek af motiven till 1859 års kommittébetänkande
till nya kommunalförfattningar, från kvilket nämnda bestämmelse
härleder sig. Där heter det nämligen härom: »Förändrade
förhållanden i en framtid kunde göra det af vikt för en kommun att
uti sin gemensamma ekonomi vidtaga åtgärder, som fordrade genomgripande
förändringar uti inrättningar för samma ändamål från en förgången
tid: och om för deras förverkligande nödigt blefve att föryttra
fastigheter, dem en föregående generation inom kommunen eller enskild
person för sådant ändamål anslagit, borde det väl icke kunna
anses mot stiftelsens villkor stridande, att kommunen med Kungl.
Maj:ts nådiga bifall finge söka att under en annan form draga nytta
af stiftarens välvilja.»

Att Riksdagens samtycke bör i dessa frågor inhämtas, har äfven
ifrågasatts i ett af justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910 afgifvet
utlåtande öfver ansökningar, att staden Sala måtte tillerkännas rätt
att till vederbörande innehafvare försälja den del af stadens donationsjord,
som utgjordes af de så kallade tilldelningarna och intagorna å
stadeus skogsmark. Härom säges i utlåtandet:

.»Justitiekanslersämbetet anser sig äfven böra fästa uppmärksamheten därpå
att det kan ifrågasättas, huruvida icke Riksdagens samtycke erfordras till den
ifrågavarande jordens försäljning. Enligt 77 § regeringsformen får kronojord icke
kronan afhändas utan Riksdagens samtycke. Den jord, hvarom nu är fråga, har
visserligen af kronan donerats till staden Sala, som enligt samma grundlagsrum
också är berättigad »njuta laglig rätt därå till godo», men jorden är dock icke helt
och hållet afhänd kronan och det allmänna, ty enligt gällande författningar kan
jorden icke gå i handel och vandel emellan enskilde och kronan är alltjämt både
berättigad och i stånd att upprätthålla de om jordens disposition meddelade föreskrifter.
Först genom jordens försäljning till enskilde upphör fullständigt kronans
dominium öfver jorden och kronan har sedan att i fråga om tillsynen öfver donationen
hålla sig allenast till det kapital, som trädt i jordens ställe. För inhämtande
af Riksdagens samtycke talar äfven den omständigheten, att ett bifall till stadsfullmäktiges
ansökning innebär ett brytande med den grundsats, som genom århundraden
varit gällande i fråga om den af kronan till städerna donerade jorden.
Det genom nådiga brefvet den 26 april 1905 lämnade medgifvande till Torshälla stad
att afhända sig donerad kronojord är emellertid tillkommet utan Riksdagens medverkan.
»

Det i utlåtandet omnämnda fallet Torshälla afsåg äfven donationsjord
utom stadsplan. Enligt hvad justitiekanslern vid förfrågan meddelat
mig syftar utlåtandets yttrande om den grundsats, som enligt ämbetets
uppfattning skulle genom ett bifall till ansökningen brytas, på upprätthållandet
från kronans sida af villkoret om donationsjordarnes
oförytterlighet. Emellertid har Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen,

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

utöfver dessa två, i administrativ väg medgifvit försäljning af donationsjord
inom stadsplan, men har i dessa fall justitiekanslern icke blifvit
hörd, enär regeln lär vara, att kanslerens utlåtande infordras öfver
disposition af stadsjord, donerad af enskilde, och kammarkollegii utlåtande,
när frågan rör kronodonationer.

Det erinras i justitiekansler^ ofvanintagna utlåtande att oafsedt
ärendets författningsenliga behandling, talar i hvarje fall visst sakskäl
för att Riksdagen höres i dessa ämnen. Ett ännu starkare motiv för
ett sådant tillvägagående ligger i jordfrågornas grundläggande betydelse
och den större omtanke därutinnan, som vår tid framtvingar efter erfarenheterna
af senaste tiders låtgåpolitik. Om i många, kanske i de flesta
fall förhållandena tilläfventyrs utvecklat sig så, att en återvinning af
städerna obehörigen redan afhänd jord ej lämpligen kan ifrågasättas,
så synes däremot, med de nya erfarenheter vi vunnit om förra århundradets
ekonomiska jordpolitik, nu omsider börja randas den dag, då man
förstår, att förfädernas föredöme, att hålla på det allmännas äganderätt
till sin jord, bör ur alla berättigade intressens synpunkt lända till efterföljd.
Det är sannerligen ingen anledning för städerna att nu vidare
lämna ut sin jord till ett byte för det enskilda mångleriet. Staten,
som nyligen genom sin lagstiftning inrättat ett särskilt så kalladt
tomträttsinstitut för tomtupplåtelse af allmän jord med bibehållande
af äganderätten, bör därföre liksom i gamla dagar hålla på donationsjordens
oförytterlig!^ samt hänvisa städerna till tomträttsinstitutet
och inrättandet af nödiga kreditkassor för ändamålet.

Äfven om undantagsvis ett afhändande af donationsjord må på
grund af särskilda omständigheter medgifvas, bör dock staten åtminstone
kräfva, att köpeskillingen fonderas och att fonden för framtiden upprätthålles,
så att den såsom afsikten var med donationsjorden bereder
staden ett varaktigt gagn. Detta föreskrifves städse när medgifvande
lämnas till försäljning af enskildt fideikommiss i fast egendom. Ibland
lär eu dylik föreskrift lämnats af Kungl. Maj:t äfven vid medgifvande
att jord, donerad af kronan, må försäljas. Väckes fråga att få bortbyta
donationsjord mot annan fastighet bör den senare i stället iklädas
donationsjords egenskap.

Allt talar således jämväl för att frågan om städernas donationsjord
upptages af staten till ett allvarligt och tidsenligt begrundande
samt ordnas genom en af Konung och Riksdag antagen författning.

På hufvudsakligen förenämnda grunder — justitiekanslerns förenämnda
utlåtande var mig dock då obekant — hemställdes af mig vid

t)

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

denna riksdag uti motionen nr 247, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t uttala den uppfattningen, att den till städerna under
villkor af oförytterlig!^ donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen
afhändas städerna utan Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan
bifallas, hos Kungl. Maj:t anhålla, att bifall till framställningen af ena
eller andra slaget om sådan donationsjords afyttrande ej må äga rum
utan Riksdagens hörande och samtycke samt, såvidt afser städernas
ännu behållna jord, i hvarje fall medgifvas endast när synnerliga omständigheter
därtill föranleda.

Denna motion kan emellertid som bekant icke erhålla realitetsbehandling
i följd af den olösliga konstitutionella konflikt som
uppstått om densamma (se konstitutionsutskottets memorial nr 1
och 3 och kamrarnas däröfver fattade skiljaktiga beslut). Hufvudpunkten
i motionen hvilar för all framtid opröfvad och de alternativa
yrkandena ha af motionären med Andra kammarens begifvande
återkallats.

I anledning häraf och då det väckta spörsmålet enligt min uppfattning
är på grund af sin vikt särdeles förtjänt af pröfning i sak,
nödgas jag nu återupptaga ämnet i förhoppning, att det skall kunna
finna en fristad inom något Andra kammarens tillfälliga utskott. Den
ordinarie motionstiden är visserligen till ända, men enligt 55 § riksdagsordningen
må motion framställas, så länge Riksdagen är samlad,
i fråga, som af redan inom någondera kammaren fattadt beslut eller
annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledes.
Dessutom är det kammare obetaget att för särskildt fall medgifva,
att motion tillhörande tillfälligt utskotts behandling äfven senare må
väckas. >

Andra kammarens utskott har i ärendet yttrat följande:

»Såsom af motionären framhålles, har frågan om kronans jorddonationer
till städerna varit föremål för en ingående undersökning af
kungl. kammarkollegium. Denna föranleddes närmast däraf att åtskilliga
städer ingått till Kungl. Maj:t med begäran om ordnandet af
rättsförhållandet mellan kommunen och enskilda, hvilka under tidernas
lopp kommit i besittning af donationsjord. Uti brefvet den 17 juni
1893, hvari Kungl. Maj:t anbefaller utredningens verkställande gör sig
den uppfattningen gällande, att bästa lösningen af hithörande spörsmål
vore om städerna finge rätt att med full äganderätt upplåta sin åt
kronan tilldelade donationsjord. I enlighet härmed föreslog också
kammarkollegium i sin skrifvelse den 30 december 1897, att det genom

Andra
kammaren*
utskott»
yttrande.

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser i afseende
på dispositionen af städernas donationsjordar icke utgöi-a binder för
städerna att, under de villkor och förbehåll, som Kungl. Maj:t uppå
därom skeende framställning särskild! för hvarje stad bestämmer, vare
sig bekräfta sådant redan förhandenvarande enskildt innehaf utaf
donationsjord, som frånsedt jordens donationsegenskap uppfyller villkoren
för grundläggande af tjuguårig häfd enligt nådiga förordningen den 22
april 1881, i den mån dylik bekräftelse må vara erforderlig; eller med
äganderätt föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord af omförmälda
beskaffenhet, hvilken uti behörigen fastställda stadsplaner
ingår såsom tomter eller särskilda delar af sådana.

Kammarkollegium afsåg härmed, att sedan i allmän författningett
principiellt medgifvande lämnats städerna att bekräfta enskildas
äganderätt till donationsjord, det skulle åligga hvar stad för sig att
inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till alla de villkor och förbehåll
med afseende å befogenhetens utöfning, om hvilka författningen
ej lämnade föreskrift. Enär man till det yttersta borde tillgodose
donationsändamålet, borde sådana bestämmelser för hvarje särskild stad
utfästas i fråga om dispositionen af inflytande försäljningsmedel, att
dessa på varaktigast möjliga sätt komme staden till godo.

Förhållandena ha emellertid utvecklat sig annorlunda, än kammarkollegium
funnit lämpligt och öfverensstämmande med samhällets intressen.
Någon allmän författning af det slag kollegiet tydligen afsåghar
icke kommit till stånd. I stället utfärdades den 27 januari 1S99
ett kungl. bref, hvari omförmäldes, att Kungl. Maj:t på administrativ
väg skulle till pröfning i hvarje särskild! fall upptaga framställningar
om försäljning af till stad donerad kronojord. Brefvet innehåller för
öfrigt ingenting angående bevarandet af ändamålet med donationen
eller de villkor, som af stad i sådant syfte skulle föreslås. Följden
häraf har blifvit, att donationsjorden i ganska stor utsträckning öfvergått
i enskild ägo och utan att kommunen tillförsäkrats varaktig nytta
af de medel jordens försäljning tillfört dem. Särskild! under senare ur,
då stadsplanearbetet tagit ökad fart i städerna genom tillkomsten af
den nya lagen om stadsplan och tomtindelning, och större områden än
tillförne på grund af befolkningstillväxten behöft regleras, bär det
stundom förekommit, att städerna samtidigt med begäran om fastställelse
af stadsplan å visst område anhållit, att inom detsamma befintlig
donationsjord måtte af staden få föryttras. Undan för undan
af händes kommunen härigenom sina donationsjordar, utan att fundering
af de inflytande medlen på ett eller annat sätt ägde rum.

7

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlutande Nr 13.

Motionären har emot detta förfarande framställt tvenne anmärkningar.
Dels uttalas, att samhället i längden icke gagnas därigenom
att donationsjorden utan vidare och allmänt öfvergår i enskild ägo,
dels förmenas, att Kungl. Maj:t icke har laga rätt att på administrativ
väg disponera kronoj orden.

I fråga om den förstnämnda anmärkningen vill utskottet framhålla,
att lagstiftningen numera — sedan en dyrköpt erfarenhet visat
önskvärdheten däraf — på olika sätt söker möjliggöra såväl bibehållandet
af kommunens jord i dess ägo under för byggnadsverksamhet
gynnsamma förhållanden, som underlättar kommunens åtkomst af mark,
som är behöflig för samhällets utveckling. Sålunda skrifver lagberedningen
i sitt förslag till ny jordabalk del II, att beredningen »delar
den uppfattning, att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik
den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark,
som ägnar sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt
det allmänna bevaras». Det är äfven den uppfattningen, som varit
bestämmande för tomträttsinstitutets inskrifvande i svensk lag och dess
allt vidsträcktare tillämpning inom stadssamhällena. De nya förslagen
om förköpsrätt och expropriationslösen m. m. äro äfven i sin mån
uttryck för samma tankegång.

Utskottet finner sålunda det numer vara ett erkändt förhållande,
att stadsjorden såvidt möjligt bör bevaras i det allmännas ägo under
förhållanden, som på samma gång lämna företagsamheten erforderlig
frihet och kommunen vinsten af de stigande värden stadsjorden må
representera. Tillämpas detta såsom sig bör uti förevarande fall, synes
det angeläget, att den donationsjord, hvilken ännu befinnes uti kommunens
besittning, icke med full äganderätt afhändes. I alla händelser
bör det icke ske på det sätt, att försäljningsmedlen användas för bestridande
af kommunalförvaltningens löpande utgifter, utan tillvaratagas
på ett för efterkommande generationer nyttigt sätt.

I fråga om den andra anmärkningen har motionären hänvisat
till ett uttalande af justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910, hvari
ifrågasättes, att 77 § i regeringsformen är tillämplig uti hithörande
fall, och att Riksdagens samtycke kräfves innan kronojorden försäljes.
Denna paragraf har som bekant följande lydelse:

»Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter,
kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken
och andra kronans fisken samt kronans öfriga lägenheter må Konungen icke utan
Riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåfva, eller på något
annat sätt, kronan afhända. De skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen därom

8 Forsa hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

föreskrifter; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar
sådana kronans tillhörigheter nu innehafva eller nyttja, må njuta laglig
rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i
vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blifvande författningar, kunna till
skatte försäljas.»

Enligt utskottets mening torde denna paragraf äga tillämplighet
i fråga om det öfvervägande antalet af de fall, som förekomma, då
begäran om försäljning af donationsjord förekommer. Kammarkollegium
uttalar äfven i sin förutnämnda skrifvelse följande: »Den gängse
uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och att kronan således
aldrig afsagd sig äganderätten därtill synes visserligen icke äga
sin riktighet i fråga om alla donationsjordarna, i det nämligen, på
sätt i utredningen här ofvan anmärkts, kronan i åtskilliga fall måste
anses hafva efterlåtit jämväl sin äganderätt till jorden, men sådana
fall höra dock till undantagen, och äganderättsdonationerna, bortsedt
från de få verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn till städernas
rättighet att förfoga öfver jorden icke vara af förnämligare
beskaffenhet än upplåtelserna under ständig nyttjanderätt.»

Det bör följaktligen anses vara i sin ordning och öfverensstämmande
med gällande grundlag, att donationsjorden icke föryttras, utan
att Riksdagen därtill lämnat sitt bifall antingen genom medverkan till
lagstiftning i ärendet eller för hvarje särskild! fall. Det uti kommunalförordningen
befintliga stadgandet, att stadsfullmäktige skola underställa
beslut om försäljning af donationsjord Kungl. Maj:ts pröfning,
ger icke Kungl. Maj:t befogenhet att härtill lämna sitt bifall
utan Riksdagens samtycke, när det är fråga om sådan jord, som
här afses.

Af det anförda framgår, att utskottet finner motionärens framställning
välgrundad, hvarför densamma tillstyrkes. Härtill föreligger
äfven så mycket större skäl, som Riksdagen genom en skrifvelse till
Kungl. Maj:t i ärendet synes kunna återföra detsamma till behandling
på det sätt kungl. kammarkollegium i sin skrifvelse år 1897 torde
ha afsett.

Utskottet får alltså hemställa att Andra kammaren för sin del
ville besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att den till
städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord ej må afhändas
städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett öfvervägande jämväl
måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver denna jord bör, såvidt
på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade
under medverkan äfven af Riksdagen.»

9

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Häremot har reservation afgifvits af herr Olsson i Kullenbergstorp.

Andra kammaren afslog utskottets hemställan och biföll ett
under öfverläggningen framställdt yrkande, att kammaren för sm del
ville besluta, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att ett
öfvervägande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen öfver den till
städerna under villkor af oförytterlighet donerade jord borde, såvidt
på staten ankomme, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade
under medverkan äfven af Riksdagen.

Andra kammarens beslut har delgifvits Första kammaren, som
hänvisat ärendet till förberedande behandling af sitt första tillfälliga
utskott.

Under tidernas lopp, särskild! under 1500- och 1600-talen, hafva utskottets
de flesta svenska städer af kronan i gåfva eller förläning erhållit jord- y ran *''
egendomar eller städernas donationsjordar, såsom de numera allmänneligen
benämnas. Anledningen härtill har hufvudsakligen varit den, att
utöfningen af borgerlig näring dåförtiden ansågs föga lönande och
borgerskapet fördenskull i sin verksamhet förtjänt af direkt ekonomiskt
understöd från statens sida. Att detta i allmänhet utgick i
form af fast egendom berodde gifvetvis på tidens ekonomiska förhållanden.
De upplåtna fastigheterna, hvilka omfattat så godt som
alla i jordeboken upptagna slag af fast egendom, hafva i allmänhet
varit af krononatur; men i åtskilliga fall har kronan genom byte mot
annan jord eller eljest mot vederlag, t. o. in. tvångsvis, tillvunnit sig
i enskild ägo varande jord, hvaraf stad varit i behof, för att sedermera
åt denna öfverlämnas.

Att tillförlitligt uppgifva sammanlagda ytinnehållet af städernas
donationsjord låter sig icke göra. Det torde dock uppgå till åtminstone
61,000 har, motsvarande omkring hälften af städernas samtliga
jordområden. Storleken af de särskilda städernas donationsjord varierar
högst betydligt. De största arealerna hafva följande städer med ungefärligen
nedan angifna antal har: Sala 9,510, Piteå 4,935, Gäfle 4,030,
Viinmerby 2,305, Sundsvall 2,070, Kristinehamn 1,965, Eksjö 1,960,

Karlstad 1,760, Åmål 1,535, Mariefred 1,515, Vänersborg 1,420, Göteborg
1,385, Haparanda 1,350, Mariestad 1,265, Luleå 1,255 och Örebro
1,225 har. Fullständigt i afsaknad af donationsjord äro af de äldre
städerna Falkenberg, Falsterbo, Falun, Filipstad, Hedemora, Lund, Motala,
Oskarshamn, Ronneby, Skanör, Skara, Skellefteå, Trelleborg, Uddevalla,
Vaxholm, Visby och Örnsköldsvik.

Bihang till Riksd pro''. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. 2

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

Det allmänna syftet med jorddonationerna har varit dels att förse
städernas näringsidkare med nödigt utrymme till boningsplatser, dels
att bereda städerna inkomst genom bruk af den till boningsplatser
ej använda marken. De särskilda ändamål, för hvilka donationerna
ägt ruin, finnas i många fall angifna i donationsurkunderna, såsom för
att utstakas till tomter, att användas till industriella ändamål, till
aflöning åt stadens ämbets- och tjänstemän in. m.

Med afseende å de villkor, under hvilka jorden af kronan upplåtits
åt städerna, kunna särskiljas följande tre hufvudgrupper, nämligen:
1) donationer under fullständig allodialrätt, d. v. s. med befogenhet
för staden att afhända sig jorden; 2) donationer, hvarigenom
jorden förklarats vara upplåten åt staden till evärdelig ägo eller med
andra ordalag i samma syfte, men utan angifven befogenhet för staden
att fritt disponera den donerade egendomen; och 3) donationer med
nyttjanderätt till den förlänta jorden. Till den första gruppen är att
hänföra endast ett fåtal donationer; den andra är något talrikare;
men de flesta donationerna, omkring åttio procent, falla under den
tredje gruppen d. v. s. medföra allenast nyttjanderätt till jorden. Det
vanligaste uttrycket härvid är, att jorden »unnas och efterlåtes att
njuta, bruka och behålla», därvid ordet »behålla» torde få anses utmärka
nyttjanderättens perpetuella beskaffenhet, ehuru uttrycket understundom
förstärkes genom tillägget »evärdeligen». Genom kungl. försäkringen
den 23 februari 1789, hvarest stadgas, att de städerna donerade,
förlänte och under namn af städs]ord begrepne egor skola
orubbade vid städerna bibehållas, kunna emellertid samtliga till denna
grupp hörande donationer — med undantag naturligen för sådana i
senare tid tillkomna upplåtelser, hvilka gälla endast tills vidare och
därför icke heller torde kunna såsom donationer erkännas — anses
vara upphöjda till perpetuel! giltighet, hvithet förhållande i själfva
verket synes ställa nyttjanderättsdonationerna jämsides med de under
nästföregående grupp afsedda, som lämnats under äganderätt. *)

Ehuruväl städerna endast i några få undantagsfall erhållit rätt
att afhända sig donationsjord, hafva, trots de stränga förbud däremot,
som förekomma såväl i donationsurkunder som i kungl. resolutionen
den 13 juli 1719 och kungi. brefvet den 25 september 1745, i många
städer betydande delar af donationsjorden obehörigen kommit i enskild
värjo och besittas af sina innehafvare med anspråk på äganderätt.
Åtskilliga städer hafva vidtagit åtgärder för återvinning af dem från -

:) Se kammarkollegii här nedan omlörmälda utlåtande (sid 24, sista stycket i det tryckta uti.).

11

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

gångna dylika jordar. Härom hafva förts långvariga rättegångar,
hvilka i allmänhet utfallit till städernas förmån.

Emellertid anbefallde Kungl. Maj:t år 1893 kammarkollegium
— enär det för befordrande i allmänhet af ett tjänligare tillgodogörande
af städernas donationsjordar likasom för befrämjande af enskildas
trygghet i besittningen af stadsjord, som kommit i deras värjo,
syntes vara af vikt, att åt städerna bereddes möjlighet ej allenast att
kunna med full äganderätt åt enskilda upplåta donerad jord än äfven
att, där sådan jord redan kommit i enskild besittning, kunna bekräfta
den gjorda upplåtelsen, så att den blefve för framtiden fullt betryggande
— att inkomma med betänkande, huruvida befogenhet i nu angifna
hänseenden kunde böra inrymmas åt städerna och i sådant fall,
hvilka förbehåll därvid borde fästas. Kollegiet afgaf i ärendet den
SO december 1897 ett utförligt betänkande, däri kollegiet bland annat
förmälde, att det enligt dess föreställning vore tjänligast, om, i öfverensstämmelse
med dittills iakttagna ordning, giltigheten af stadsfullmäktiges
eller allmän rådstugas beslut om afhändande af donationsjord
utom stadsplan i hvarje fall gjordes beroende af Kungl. Maj:ts
pröfning och fastställelse, i hvilket afseende någon allmän uttrycklig
bestämmelse emellertid icke syntes kollegiet erfordras, hvarjämte kollegiet
hemställde, att genom allmän författning måtte stadgas, det gällande
bestämmelser i afseende på dispositionen af städernas donationsj ordar
icke utgjorde hinder för städerna att, under de villkor och förbehåll,
som Kungl. Maj:t uppå därom skeende framställning särskildt för
hvarje stad täcktes i nåder bestämma, vare sig bekräfta sådant redan
förhandenvarande enskildt inuehaf utaf donationsj ord, som, frånsedt
jordens donationsegenskap, uppfyllde villkoren för grundläggande af
tjuguårig häfd enligt nådiga förordningen den 22 april 1881, i den
män dylik bekräftelse kunde vare erforderlig, eller med äganderätt
föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord af omförmälta beskaffenhet,
hvilken uti behörigen fastställda stadsplaner inginge såsom
tomter eller delar af sådana.

Genom nådigt bref den 27 januari 1899 förklarade Kungl. Maj:t,
att då af den lämnade utredningen framginge, att den donationsj ord,
som vore belägen inom stadsplanens gränser, vunne användning i enlighet
med donationsändamålet, då densamma med full äganderätt öfverlätes
på enskilde, och följaktligen betänklighet icke mötte mot att,
fortfarande som hittills, meddela bifall till städernas framställningar om
tillstånd att till enskilde af donationsj orden aflåta tomter och tomtdelar
inom stadsplanen, jämväl i sammanhang med utvidgning af denna

12 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

plan, eller mot meddelande af tillstånd för städerna att, då område inom
stadsplanen tidigare upplåtits till enskild person, men ovisst kunde
anses, huruvida upplåtelsen skett med äganderätt eller nyttjanderätt,
medgifva, att innehafvare!! finge till fastigheten åtnjuta full äganderätt,
men det i allmänhet icke kunde anses med donationsändamålet öfverensstämmande,
att städerna till enskilde föryttrade donationsjord, som
vore belägen utom stadsplanen, hvadan tillstånd till sådant afyttrande
eller till bekräftande med full äganderätt af redan verkställd upplåtelse
af sådan jord borde lämnas endast i sådana undantagsfall, då af särskilda
skäl upplåtelsen kunde visas vara af det gagn för staden, att
donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtelsen uppfylldt,
samt, om än vid sådant förhållande skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att förmå städerna att i den
största möjliga omfattning söka återvinna utom stadsplanens område
belägen donationsjord, som kommit under enskild värjo, och att foga
anstalt härom i så god tid, att hinder enligt förordningen om tjuguårig
häfd den 22 april 1881 icke måtte mellankomma, likväl, med
hänsyn därtill att åtgärder i sådan riktning på de flesta ställen komme
att vålla svårigheter af flera slag icke blott för jordinnehafvarne utan
äfven för städerna själfva samt att det på vissa ställen kunde påvisas,
att de bestående förhållandena vore för städerna gynnsammare än hvad
resultatet af en reduktion skulle blifva, ändamålsenligare vore att öfverlåta
åt städerna själfva att, efter å hvarje ort förekommande omständigheter,
afgöra, huruvida mått och steg skulle vidtagas för återvinnande
af städerna frångången donationsjord utom stadsplanen,

fann Kungl. Maj:t hvad i ärendet förekommit icke till någon annan
sin åtgärd föranleda, än att Kungl. Maj:t förklarade Sig vilja till pröfning
i hvarje särskildt fall upptaga de ansökningar, som kunde från städerna
inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilde af donationsjorden
upplåta tomter eller tomtdelar inom stadsplanen, jämväl i
sammanhang med utvidgning af sådan plan, eller om medgifvande att
till enskilde föryttra donationsjord utom stadsplanen i sådana undantagsfall,
då af särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara af det gagn
för staden, att donationsändamålet kunde anses varda genom upplåtelsen
uppfylldt.

Enär jämlikt kungl. förordningen om tjuguårig häfd den 22 april
1881 den, som i god tro åtkommit fast egendom och efter vunnen lagfart
såsom ägare besuttit den utan afbrott under tjugu år, icke kan
frånhändas egendomen i följd af klander, som iustämmes på grund af
äldre rätt, lära numera, sedan mer än tjugu år förflutit från det be -

13

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

rörda förordning trädt i kraft, några s. k. donationsjordsprocesser i
allmänhet icke kunna af städerna med utsikt till framgång anhängiggöras.
Under tiden närmast efter meddelandet af Kungl. Maj:ts ofvan
anförda beslut hafva åtskilliga städer sökt och erhållit Kungl. Maj:ts
tillstånd att i enlighet med träffade överenskommelser reglera förhållandet
med enskildes från början obehöriga innehaf af donationsjord
därhän, att dessa på vissa villkor tillförsäkrats full äganderätt till
sådan jord.

Såväl före utfärdandet af merberörda bref som därefter har Kungl.
Maj:t bifallit ansökningar från städerna att få afhända sig donationsjord.

Vid beviljande af tillstånd för städerna att försälja donationsjord
har, såvidt utskottet inhämtat, endast undantagsvis föreskrifvits, att
köpeskillingen skulle fonderas.

Utskottet vill äfven här erinra, att af städerna upprättade allmänna
planer för hushållningen med donationsj orden skola underställas
Konungens befallningshafvandes godkännande [(F, K. S. § 75 b)].

Förändrade förhållanden kunna uppenbart betinga, att städernas
donationsj ordar icke vidare med fördel kunna disponeras för direkt
tillgodoseende af det ändamål, som donationen afsett, utan att de med
bättre gagn kunna disponeras för annat ändamål.

Det synes alltså utskottet, att, äfven om förhållandena i viss mån
inträdt i ett annat läge genom tomträttsinstitutets införande i vår
rättsordning, det för städerna fortfarande bör göras möjligt att afhända
sig donationsj ord ar eller att öfver dem förfoga på annat sätt, än donator
föreskrifvit. Men om sålunda donationen stundom ej kan i sin
ursprungliga form upprätthållas, måste donationens natur kräfva, att
i dylika fall tillses, att donationen allt framgent bibehålies vid förmåga
att, ehuru på förän drad t sätt, bereda städerna nytta, hvilket icke sker
därigenom att köpeskillingen ingår i städernas rörliga tillgångar. Det
lärer förty kunna vara angeläget, att städernas åtgöranden beträffande
dispositionen af deras donationsjordar bindas af bestämmelser, ägnade
att fortfarande befrämja donationens ändamål att bereda städerna varaktig
nytta.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet, under åberopande
af konstitutionsutskottets memorial nr 3 vid detta års Riksdag, hvaraf
Bihang till Riksd. prat. 1911. 9 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Ser. 13 Höft. 3

14

Föräta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.

framgår, bland annat, att enligt konstitutionsutskottets mening förevarande
frågor rörande städernas donationsjordar falla under Konungens
ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt, hemställa,

att Första kammaren måtte på det sätt biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första
kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande huruvida ej beträffande
städernas disposition af den till dem under villkor af
oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll
böra uppställas, att denna jords ändamål att
bereda städerna varaktig nytta upprätthålles.

Stockholm den 8 maj 1911.

På utskottets vägnar:

G. LAGERBJELKE.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 19X1.