Statsutskottets utlåtande Nr 74.

1

Nr 74.

Ankom till Riksdagens kansli den 9 maj 1911 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående visst förklarande i fråga om försäljning
af fastigheten nr 19 i kvarteret Blasieholmen i Stockholm.

(3:e Afd.)

I en till Riksdagen aflåten, till statsutskottet för förberedande
behandling öfverlämnad proposition, nr 153, af den 31 mars 1911 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att för sin del
förklara, att hinder icke möter för försäljning af fastigheten nr 19 i
kvarteret Blasieholmen i Stockholm, under villkor dels att en af Kungl.

Maj:t, på föredragning af chefen för finansdepartementet, utsedd person
skall äga deltaga i förvaltningen af de genom försäljningen inflytande
medlen, dels och att, därest för köpeskillingen förvärfvas annan eller andra
fastigheter, statsmedel icke få användas till reparation eller underhåll
af desamma eller till andra utgifter för dem.

Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen anfört Departements följande:

chefens

3)1 en af riksmarskalksämbetet med underdånig skrifvelse den 29 y
mars 1911 öfverlämnad och förordad framställning har Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen, i egenskap af förmyndare för sin äldste son, Hans
Kungl. Höghet Hertigen af Västerbotten, i underdånighet anhållit om
förklarande att från Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida hinder icke
mötte för att egendomen nr 19 i kvarteret Blasieholmen här i staden,
hvilken egendom på grund af bestämmelserna i det af Prinsessan Sophia
Albertina den 17 mars 1783 utfärdade testamentariska förordnande för
närvarande innehades af Hans Kungl. Höghet Hertigen af Västerbotten,
finge mot den köpeskilling och på de villkor i öfrigt, som innehölles i
Bihang till Riksd. prof. 1911. d Sami, 1 Afd. 65 Höft. (Nr 74.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 74,

i ett med Aktiebolaget nya grand hotell den 14 december 1910 upprättadt
och den underdåniga framställningen i afskrift bifogadt kontrakt,
till nämnda aktiebolag försäljas under de förbehåll beträffande dispositionen
af den behållna köpeskillingen för egendomen, som kunde finnas
erforderliga för betryggande af Eders Kungl. Maj:ts och kronans eventuella
rätt till densamma.

I berörda framställning har till en början erinrats, hurusom genom
ett den 17 mars 1783 utfärdadt förordnande Prinsessan Sofia Albertina
förklarat sig efter sin död skänka och tillägga Hertig Carl Gustaf af
Småland den af henne »nyligen inköpta och vid Norremalmstorg belägna
fasta egendomen huset N:o 7 uti qvarteret Lejonet emellan Freds- och
Norrströmsgatorne» med följande villkor:

»l:o. Skall denna egendom, som Yi förbehålla oss att uti Vår
lifstid bebo och nyttja, efter Vår död aldrig gå uti arf, utan tillfalla
Kaus Kongl. Höghet Hertig Carl Gustaf af Småland och efter honom
den äldsta af dess manliga arfvingar, och så vidare man efter man,
utan att af någon få till mer eller mindre del söndras eller abalieneras,
eller af mera än en på samma tid egas.

2:o. Skulle Hans Kongl. Höghet do utan manliga arfvingar eller
ock med döden afgå, tillfaller denna egendom den äldsta Sveriges Rikes
Arffurste, som näst efter Kronprinsen eger rätt till kronan; och der så
händer, att den äldste Sveriges Rikes Arffurste, som detta hus innehafver,
skulle genom Kronprinsens dödliga frånfälle träda i dess rätt,
då gånge detta hus till den Sveriges Rikes Arffurste, som näst efter
Kronprinsen eger rätt till tronen.

3:o. År i riket ingen Arffurste, tillfaller egendomen den äldsta
Kongl. Prinsessan af Hans Kongl. Höghet Hertigens af Småland efterkommande,
så länge hon inom riket oförmäld lefver; är ingen Kongl.
Prinsessa efter Hans Kongl Höghet, så tillfaller egendomen med sistnämnda
vilkor den äldsta Kongl. Prinsessan; är ingen Kongl. Prinsessa,
så tillfaller den Kongl Maj:t och kronan, till dess riket hugnas med
någon Arffurste eller Kong!. Prinsessa, då härmed, på sätt ofvan omförmäldt
är, förhålles.

4:o. Alla möbler, som Vi af egna medel köpa och uti detta hus
finnas, äro dock härunder icke inbegripna, undantagande spisar, kakelugnar,
som ej, utan att skada rummen, kunna borttagas, och hvilka
alltid böra vara huset följaktige.

5:o. Skulle Vi med Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd träda uti gifte,
och af sådan anledning blifva utrikes vistande, då förbehålle Vi oss, att
af Kongl. Maj:t och kronan undfå ersättning för Vår till detta hus utgifne
köpeskilling fyratiotusen Rdr specie; i hvilken händelse Vi derefter
med samma hus ingen befattning ega.

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

3

6: o. Emot det att Vi på det kraftigaste utfästa oss detta kontrakt
oryggelig''6!1 hålla, därer Kongl. Maj:t nådigst täckas besörja, att den
ämnade tillbyggnaden vid detta hus varder efter den af Kongl. Magt
i nåder faststälda ritning uppå Kongl. Maj:ts och kronans bekostnad
med görligaste första verkstad, så att Vi ju förr dess hellre må komma
att bo beqvämligt och väl.

7:o. Äfvenledes lärer Kongl. Magt i nåder anslå en viss summa
till denna egendoms underhållande.»

Detta förordnande blef samma dag af Konung Gustaf III stadfästadt
med den förklaring »att emot ofvannämnda vilkor, dem vår kärälskliga
syster Hennes Kongl. Höghet Sophia Albertina lofvat och utfäst,
hafve Vi härigenom velat å Våre och kronans vägnar bifalla hvad Hennes
Kong!. Höghet uti 5:te, öde och 7:de punkterna af detta kontrakt sig
förbehållit, så att, om Hennes Kongl. Höghet skulle med Vårt nådiga
tillstånd träda uti gifte och af sådan anledning blifver utrikes vistande,
Hennes Kongl. Höghet då har att af Oss och kronan undfå ersättning
för den till detta hus utgifna köpeskilling, fyratiotusen r:daler specie, i
hvilken händelse Hennes Kongl. Höghet då med samma hus ingen vidare
befattning eger, hvarjemte Vi vele besörja, att den ämnade tillbyggnaden,
enligt den af Oss i nåder faststälda ritning, varder med görligaste första
uppå Vår och kronans bekostnad verkstäld. Och anslå Vi till denna
egendoms underhållande och reparerande en summa af ett tusen r:daler
specie årligen, hvilka penningar dock (icke) från statskontoret förr få
uttagas, än huset tarfvar reparation, då derför af vederbörande behörig
räkning göres, på sätt som med Våra öfriga byggnader förhålles».

Efter Prinsessan Sophia Albertinas den 17 mars 1829 timade frånfälle
öfverlämnade exekutorerne af Prinsessans testamente i original till
Kungl. Maj:t ofvannämnda förordnande, hvarefter Kungl. Maj:t, jämte
förklarande, att dispositionen om Prinsessans palats komme att tjäna till
efterrättelse, den 18 juli 1829 till kammarkollegium öfverlämnade berörda
originaldokument till förvarande.

På nu angifvet sätt har Prinsessan Sofia Albertinas stiftelse tillkommit.
I stiftelseurkunden — Prinsessans ofvanberörda. förordnande
af den 17 mars 1783 — nämndes väl endast Prinsessans egendom nr 7
efter då gällande och nr 1 efter 1810 års nummerordning i kvarteret
Lejonet (det s. k. Arffurstens palats).

Enligt nu förevarande framställning var emellertid i förordnandet
inbegripen jämväl den för innehafvarens af palatset bruk afsedda stalltomten,
numera, efter 1810 års nummerordning, egendomen nr 19 i
kvarteret Blasieholmen inom Jakobs församling.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

Till utveckling af denna uppfattning har i framställningen meddelats
följande.

»Sistsagda tomt utgjorde på sin tid eu del af tomten nr 92 ''på
Norrmalm och Blasieholmen uti qvarteret Stenbocken’. Denna tomt —
N:o 92 — öfvergick år 1753 genom köp från öfverintendenten Louis
de Geer och hans hustru till riksrådet friherre Carl Fredrik Scheffer,
som derå erhöll uppbud den 24 december 1753 samt den 21 januari och
18 februari 1754; och bestod egendomen vid denna tid, dels af det vid
nuvarande Blasieholms- och Stallgatorna belägna område, hvarå det
s. k. Stenbockiska palatset — nuvarande frimurarehuset — var uppfördt,
och dels af den ''gent emot Huset, på sidan emot strömmen
varande dels obebygda dels med några gambla trähus bebyggda tomt’ —
den så kallade Wittenbergiska eller Stenbockiska tomten — deraf den
nuvarande tomten nr 19 utgör en del.

I slutet af 1770:talet sålde riksrådet Scheffer den på nu angifvet
sätt beskaffade egendomen till Änkedrottningen Lovisa Ulrika, som i sin
tur öfverlät densamma på Prinsessan Sofia Albertina. Tiden för dessa
öfverlåtelser kan ej fullt preciseras liksom ej heller öfverlåtelsehandlingar
kunna företes, ett förhållande, som till dels beror af att — såvidt
utredas kunnat — hvarken Änkedrottningen eller Prinsessan sökt fasta
på sina respektive fång. I 1780 års mantalslängd uppgifves emellertid
egendomen tillhöra Enkedrottningen. Men i Drottningens testamente
finnes egendomen ej omnämnd, liksom den ej heller upptages i den
efter Drottningens frånfälle — i Juli 1782 — förrättade bouppteckning.
I 1784 års taxeringslängd återfinnes egendomen såsom ''Hennes Kongl.
Höghet Prinsessans Hus. Bebos af Franske Ambassadeuren.’

Genom ett den 1 februari 1787 dagtecknadt köpebref försålde
emellertid Prinsessan Sofia Albertina till öfversten grefve H. W. Hamilton
sin egande fasta egendom N:o 92 å Blasieholmen, därvid likväl från
försäljningen undantagande den s. k. stalltomten eller, såsom orden
lyda i köpebrefvet: ''Under samma kjöb dock ej innebegripit den Tomt
tvärt öfver gatan, å hvilken Hennes Kongl. Höghet Prinsessans stall
byggdt är’. Den 12 februari 1787 erhöll grefve Hamilton ett första
uppbud å sitt fång, och redan den 19 i samma månad pröfvade Stockholms
rådstufvurätt ''skjäligit inteckna egendomen Hennes Kongl. Höghet
Prinsessan Sophia Albertina till säkerhet för derå återstående köpeskilling
11,400 Rdr Specie’ med ränta — förhållanden, som väl må anses
ådagalägga, att Prinsessans rätt att öfver egendomen förfoga varit för
vederbörande styrkt eller veterlig.

Att prinsessan, på sätt nyss är nämndt, ATid försäljningen till grefve

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

5

Hamilton undantog den tomt tvärt öfver gatan, å hvilken ''Hennes
Kong!. Höghet Prinsessans Stall’ byggdt är, berodde deraf, att vid den
tid försäljningen till grefve Hamilton skedde — år 1787 — Prinsessan
redan hade annorledes förfogat öfver denna tomt.

Såsom kändt är, hade Prinsessan Sofia Albertina den 24 februari
1783 af grosshandlaren H. W. Peill inköpt fasta egendomen Nr 7 —
efter 1810 års nummerordning Nr 1 i kvarteret Lejonet — det s. k.
Torstenssonska palatset vid dåvarande Norrmalmstorg, numera Gustaf
Adolfs torg. Och genom förordnande af den 17 mars samma år skänkte
hon — såsom här ofvan är meddeladt — ''efter sin död’ egendomen
till ''then äldsta Sveriges Rikes ArfFnrste, som näst efter Kronprinsen
eger rätt till kronan’. I den sålunda gjorda donationen har stalltomten
å Blasieholmen, ehuru densamma icke i stiftelseurkunden omnämndes,
utan vidare varit inbegripen.

Att så varit förhållandet finner man nämligen af en mångfald
publika handlingar från ifrågavarande och närmast därefter följande tid.

Såsom af stiftelseurkundens moment 6 och 7 framgår, var vid
donationen fästadt det vilkor, utom andra, att erforderliga tillbyggnadsoch
ändringsarbeten å egendomen samt det årliga underhållet däraf
skulle bekostas af staten. Konungen, som samma dag stiftelseurkunden
dagtecknats ’å Wåre och Kronans vägnar’ godkände sagda villkor och
förklarade sig skola ''besörja att den ämnade tillbyggnaden, enligt then
af Oss i Nåder faststälde Ritning, varder med giörligaste första uppå
Wår och Kronans bekostnad werkställd’, uppdrog redan 20 Mars 1783
verkställigheten af statsverkets berörde åtaganden åt öfverståthållaren
friherre Carl Sparre. Efter af Konungen fastställda ritningar utfördes
ombyggnadsarbetet under ledning af stadsarkitekten professor Palmstedt.
Redan i maj 1783 uppgjordes med trakteuren Magnus Benedictius
ett entreprenadkontrakt ''om nedrifvande af Flyglarna vid Hennes Kongl.
Höghets Prinsessan Sofia Albertinas Hus vid Norrmalmstorg och uppförande
af en ny stenbyggnad till Stall och Wagnshus för Hennes
Kongl. Höghets behof å öppna platsen gent emot dess Palais på Blasieholmen
beläget’. Den 24 Mars 1784 resolverade Kungl. Maj:t i
anledning af en från öfverståthållareämbetet ingifven skrifvelse rörande
stämpelbeläggning af ''Contraeter, som med flere personer kommo
att slutas angående reparationerne af Hennes Kongl. Höghet Prinsessans
inköpta hus här i staden’; och upptog den vid skrifvelsen fogade ''Förteckning
på de nybyggnader och Reparationer å Prinsessans Palais vid
Norrmalmstorg, som nästl. år blifvit verkstälda efter upprättade Contraeter’
utom andra, dels förberörda kontrakt med Benedictius ''om Hennes
Kongl. Höghets nya stall och vagnsbyggnad å Blasieholmen’ dels ett

6

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

med samma man upprättadt kontrakt om nya gatans anläggande emellan
förenämnda stallbyggnad och Fersiska Huset’. Medels underdånig skrifvelse
den 7 april 1787 ’med räkningar för H. Iv. H. Prinsessans Palaisbyggnad’
ingaf öfverståthållaren friherre Sparre räkning ifrån 1783
i Mai] till 1786 i December månad öfver influtne och inbetalte medel
till Hennes Kongl. Höghets Prinsessans Palaisbyggnad å Norrmalmstorg
jemte samma palais tillhöriga stall och stallgårdsbyggnad på Blasieholmen.
I anledning häraf konstituerade Kungl. Maj:t den 9 maj 1787
visse män att ''revidera de inkomna räkningar öfver H. K. H. Prinsessans
Palaisbyggnad’, därvid i konstitutorialet räkningarna angåfvos
gälla ''medel till Hennes Kongl. Höghets Prinsessans nya Palaisbyggnad
vid Norrmalmstorg jemte stall och stallgårdsbyggnad på Blasieholmen.
På liknande sätt angifves i den af Kungl. Maj:t den 16 juni 1786 föi
öfverståthållaren friherre Sparre meddelade decharge i afseende på utgifterne
vid Prinsessans Palais Byggnad’, de granskade och godkända
räkenskaperna gälla ''medel till Hennes Kongl. Höghet Prinsessans Palais
byggnad vid Norrmalmtorg jemte stall och stallgårdsbyggnaden pa
Blasieholmen’.

Af nu refererade handlingar lärer fullt tydligt framgå, att stallbyggnadsföretaget
på Blasieholmen var en integrerande del al det till
förmån för Prinsessans stiftelse utförda ny- och ombyggnadsarbete, hvartill
Kungl. Maj:t och kronan förbundit sig. Ett furstligt palats kunde
vid tiden i fråga icke undvara ett stall, och då med det Torstenssonska
palatset icke följde något sådant samt den till palatset hörande gård ej
heller lämnade utrymme för eu stallanläggning därsammanstädes, blefvo
de — enligt tidens uppfattning såsom nödiga adpertinenser till själfva
palatset ansedda — stall och vagnshus uppförda å den Prinsessan tillhöriga
tomten å Blasieholmen. Att under sådana förhållanden den tomt.
hvarå byggnaden uppfördes, varit af Prinsessan afsedd att tillhöra någon
annan än den om sjelfva palatset upprättade stiftelse, för hvars räkningtomten
bebyggdes, lärer icke kunna ifrågasättas. _

Att stallegendomen på Blasieholmen utgjorde en del i den af trinsessan
den 17 mars 1783 grundade stiftelsen, vinner bekräftelse jämväl
af andra förhållanden.

I detta afseende kan det förtjena bemärkas, att då Prinsessan, pa
sätt ofvan är nämndt, genom köpebref den 1 febr. 1787 försålde egendomen
N:o 29 i kvarteret Blasieholmen och dervid från försäljningen undantog
stalltomten, hon därvid betecknade nämnda tomt icke såsom den, a
hvilken ''mitt’ stall — eller det mig tillhöriga stallet är beläget, utan
såsom den tomt, å hvilken Hennes Kongl. Höghet Prinsessans stall
byggd! är — en ordställning, som väl må anses utmärka, att stallet

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

7

likasom Hennes Kong!. Höghet Prinsessans Palais vid Norr malmstorg’
icke längre var hennes privategendom.

Men viktigare torde vara, att Prinsessan, som länder sin lifstid
nyttjade palatset och stallegendomen, hvilken senare egendom också
alltifrån 1788 och till Prinsessans död är i taxeringslängderna upptagen
såsom Hennes Kongl. Höghet Prinsessans stall, icke — så vidt kändt
är eller antagas kan — genom någon annan handling än förordnandet
af den 17 mars 1783 förfogat öfver stallegendomen, men att det oaktadt
stallegendomen icke ansetts tillhöra kvarlåtenskapen efter Prinsessan,
då hon den 17 Mars 1829 afled.

Den 8 sistsagda månad och år nnderskref Prinsessan sitt testamente.
Detta testamente afser uppenbarligen hela hennes k vårlåten skap.
Sedan hon i testamentets tidigare punkter disponerat öfver vissa penningebelopp
och särskildt, angifna lösören, gifver hon i punkt 22 till sin
öfverhofmästarinna, grefvinnan Charlotte Stenbock och dennes son,
kammarherren grefve Magnus Stenbock ''hela sin öfriga qvarlåtenskap,
af hvad namn och beskaffenhet sådant vara månde, som skall lika delas
dem emellan, både som tinnes i Stockholm och vid Tullgarn, bestående

af juveler och pärlor-----alt sammans undantagande det, som

är uptagit på Kronans inventarium’. Om stallfastigheten nämnes icke ett
ord, och palatset vid Gustaf Adolfs torg omtalas endast i det sammanhang,
att Prinsessan hemställde, att de af hennes hofstat, som hade ’Rum och
Boning i mitt Palais’ måtte vid denna förmån varda för deras lifstid
behållna eller därför njuta ersättning. — Det så beskaffade testamentet
torde klarligen ådagalägga, att Prinsessan sjelf icke då ansåg sig äga
någon fast egendom, och att de fastigheter hon disponerade — palatset
och det därtill hörande stallet — redan under hennes lifstid tillhörde
den af henne grundade stiftelsen.

Jämväl bouppteckningen bekräftar detta förhållande. Bouppteckningsinstrumentet,
upprättadt af presidenten Israel Tauvon den 31 juli
1829, börjar sålunda: ’Sedan Hennes Kongl. Höghet Prinsessan Sofia
Albertina den 17 Martii 1829 genom döden afgått och medelst Testamente
af den 8:de i samma månad förordnat och disponerat öfver hela
Dess efterlemnade kvarlåtenskap’ etc. Boet uppgafs af Prinsessans
öfverhofmästarinna, grefvinnan Stenbock, som enligt kunglig instruktion
af den 1 augusti 1782 ytterst ansvarade för Prinsessans hela hofförvaltning,
äfven stallet, och instrumentet är af öfverhofmästarinnan
undertecknadt. sålunda: ''Att vid uppgiften af boet ingenting blifvit med
vett och vilja uteglömt intygas under edlig förpliktelse. Charlotte
Stenbock.’ I bouppteckningen angifves emellertid icke någon fast egen -

8

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

dom såsom tillhörande boet; hvarken palatset eller stallegendomen. Men
väl upptagas stallinventarierna och omförmälas de förhandlingar, som
rörande desamma förts mellan kronans ombud och sterbhusets representanter.

I bref af den 18 juli 1829 förklarade Kungl. Maj:t, att dispositionen
af den 17 mars 1783''kommer att tjena till efterrättelse’. Liksom
i stiftelseurkunden angafs i det kungl. brefvet allenast — ex parte
potiori — Prinsessans ''bär i staden belägna palats’ såsom föremål för
dispositionen, men hvad som enligt stiftelseurkunden gällde om sjelfva
palatset har därefter såsom förut ansetts gälla äfven om den med palatset
förenade stallegendomen.

Väl har vid olika tillfällen under 1800-talet uppfattningen af stallegendomens
egenskap af att i eganderättshänseende utgöra en del af
Prinsessans stiftelse varit fördunklad, i ty att i administrativa handlingar
stallegendomen understundom räknats till ''Kronans hus’ eller
till ''Kronan och det allmänna tillhörande hus’, eller slutligen till ''Eders
Kongl. Maj:ts och Kronans med flere Publiqué hus’. Men stiftelsens
eganderätt till stallegendomen har icke varit bestridd eller ens på allvar
ifrågasatt, utan har den, som på grund af bestämmelserna i Prinsessans
förordnande ägt disponera öfver palatset vid Gustaf Adolfs torg, också
städse ansetts såsom rätte innehafvare af stallegendomen. I detta förhållande
har en förändring inträdt först år 1902, då genom försäljningtill
svenska staten af egendomen N:r 1 i kvarteret Lejonet eganderätten
till båda egendomarne upphörde att vara förenad i stiftelsens hand.

Den omständigheten att stallegendomen å Blasieholmen icke särskild!
omnämnes i Prinsessans förordnande af den 17 mars 1783 och
att stiftelsen förty icke till samma egendom har uttrycklig fångeshandling,
skulle emellertid möjligen kunna föranleda till antagandet att
stallegendomen, som ju bevisligen en gång tillhört Prinsessan, fortfarande
tillhört henne ännu vid hennes frånfälle och derefter tillfallit antingen
dem, som enligt lag voro hennes arfvingar eller dem, som på grund af
Prinsessans testamente voro hennes universalsuccessorer. Att likväl ett
dylikt antagande icke kan anses synnerligen välgrundad!, lärer förestående
utredning gifva vid handen. Särskild! torde lydelsen af Prinsessans
testamente och bouppteckningens vitsord om hvad som utgjorde
kvarlåtenskapen efter Prinsessan väga tungt gent emot hvarje anspråk
från arfvingars eller testamenttagares sida.

I allt fall kan numera icke råda någon osäkerhet i detta hänseende.
Från ej mindre samtliga de personer, hvilka äga arfsrätt efter Prinsessan
Sofia Albertina, än äfven samtliga de personer, hvilka äro arfsbe -

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

9

rättigade efter imiversaltestamentstagarna — grefvinnan Charlotte
Stenbock, född Forsberg, och hennes son grefve Magnus Stenbock —
loreiigga numera vederbörligen upprättade förklaringar, hvarigenom
dessa till förmån för Prinsessans stiftelse afsagt sig sina eventuella
anspråk på egendomen i fråga.

Att stiftelsens eganderätt till omhandlade fastigheter ansetts vederbörligen
styrkt, framgår också däraf, att, då under 1907 jag (Hans Kung!.
Höghet Kronprinsen) såsom stiftelsens dåvarande innehafvare, med åberopande
af Prinsessans förordnande såsom fångeshandling, sökt lagfart
å egendomen, Stockholms rådstufvurätt i beslut den 22 April sagda år
förklarat, att genom de af mig i lagfartsärendet ingifna handlingar —
samma handlingar, för hvilkas hufvudsakliga innehåll blifvit här ofvan
redogjort — ’måste anses ådagalagdt, att ifrågavarande fastighet N:r 19
i kvarteret Blasiekolmen varit inbegripen i Prinsessan Sofia Albertinas
åberopade förordnande af den 17 Mars 1783’. Lagfartsansökningen kunde
emellertid icke då bifallas, enär Prinsessans åtkomst till fastigheten ej
blifvit styrkt, utan blef ansökningen i enlighet med min därom gjorda
framställning förklarad hvilande och kungörelse i ärendet utfärdad.

Likaså har, sedan min äldste son Hertigen af Västerbotten efter
Konung Oskar II:s död blifvit stiftelsens innehafvare, den af mig för
bemälde min son gjorda ansökningen om lagfart å egendomen förklarats
hvilande.

I full öfverensstämmelse med att den ifrågavarande fastigheten
alltsedan 1783 varit i egandcrättshänseende en stiftelsens tillhörighet,
har densamma också under hela den tid af snart 130 år, som därefter
förflutit, disponerats af den, som enligt stiftelseurkundens bestämmelser
varit berättigad att disponera palatset vid Gustaf Adolfs torg. Palatsets
olika innehafvare hafva, hvar efter annan, antingen för egen räkning
användt eller på annat sätt förfogat öfver fastigheten på Blasieholmen
med de därpå uppförda stall och vagnshusbyggnaderna.»

Genom verkställigheten af här förut omförmälda under år 1902 af
statsmakterna fattade beslut att för statsverkets räkning inköpa egendomen
N:r 1 i kvarteret Lejonet inträdde emellertid en väsentlig förändring
i stiftelsens förhållanden. Eganderätten till de båda fastigheter,
som från början utgjort stiftelsens föremål, var ej längre förenad i stiftelsens
hand. Palatset blef statsverkets egendom, hvaremot fastigheten
på Blasieholmen fortfarande förblef i stiftelsens ego.

Med framhållande af detta sakförhållande anföres vidare i den
förevarande framställningen, att det då vore naturligt, att fråga skulle
uppstå, huru sistberörda fastighet skulle kunna för stiftelsens innehafBihang
till Biksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 65 Höft. 2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

vare på bästa sätt nyttiggöras. Att behålla fastigheten i dess då varande
skick vore alldeles uteslutet. Vid tiden i fråga hade tomten fortfarande
varit bebyggd med hufvudsakligen enahanda stall- och vagnshusbyggnader,
som i slutet af 1700-talet uppförts för Prinsessan Sofia Albertinas
räkning och dessa byggnader hade befunnit sig i nästan fallfärdigt
skick. Till att med stora kostnader om- eller nybygga hus af sådant
slag hade ej funnits tillräckliga skäl. Behofvet af en särskild stallbyggnad
såsom adpertinens till palatset förefunnes ju icke längre, sedan
palatset ej längre vore i stiftelsens eg o, och äfven om en sådan kunde
anses behöflig för innehafvarens af stiftelsen räkning, syntes det icke
lämpligt att på en tomt med så centralt läge bibehålla eller nyuppföra
en dylik byggnad.

Den värdefulla tomten — den innehölle enligt vederbörande stadsingenjörs
beskrifning i areal 1,787,7 kvadratmeter å fri och egen grund
— borde däremot, om därå uppfördes ett hus för bostadsändamål, kunna
på ett vida bättre sätt för innehafvaren tillgodogöras. Att genom
tomtens försäljning direkt realisera tomtens värde och såmedels undgå
de risker af olika slag, som vore förenade med hvarje byggnadsföretag,
läte sig emellertid icke göra. Val vore stiftelsens eganderätt till tomten
bevislig och oantastad, men då, såsom förut vore meddeladt, Prinsessan
Sofia Albertinas åtkomst till tomten icke kunnat styrkas, hade stiftelsen
icke då genast kunnat få lagfart å tomten och följaktligen icke heller
kunnat vid tomtens utbjudande till försäljning prestera de af hvarje
spekulant såsom nödiga ansedda åtkomsthandlingarne. Det återstode
för stiftelsen — om tomtens utnyttjande icke skulle för en lång följd
af år undanskjutas — icke annat än att själf bebygga densamma.

I sådant afseende väcktes förslag om en samverkan med egaren
af den angränsande egendomen — tomterna N:o IG, 17 och 18 i kvarteret
Blasieholmen — Aktiebolaget nya grand hotel. Detta bolag behöfde
väsentligt ökade utrymmen för att kunna vidga och modernisera
den i dess egendom drifna hotellrörelsen. Och om stiftelsens fastighet
bebyggdes för att tjäna detta syfte samt därefter, under betryggande
garantier, i dess helhet och för längre tid uthyrdes till hotellbolaget
mot en efter tomtvärdet och de blifvande kostnaderna för bebyggandet
proportionerad hyra, som medgåfve en afsevärd amortering af sistsagda
kostnader, så syntes därigenom en afsevärdt större ekonomisk fördel
kunna beredas stiftelsens innehafvare än om tomten bebyggdes med ett
vanligt bostadshus, hvars olika lägenheter för längre eller kortare tid
och till efter fluktuationerna på bostadsmarknaden varierande pris uthyrdes
till ett flertal hyresgäster. För sådant ändamål hade den 29

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

11

april 1905 träffats ett preliminärt aftal med liotellbolaget af hufvudsakligen
följande innehåll. Stiftelsen skulle å tomten N:o 19 på sin bekostnad
och efter ritningar, som af hotellbolaget godkändes, låta uppföra
en byggnad, närmast afsedd att brukas i samband med den af
liotellbolaget i den angränsande egendomen idkade hotellrörelsen. Härvid
skulle dock, så vidt möjligt, iakttagas, att byggnaden borde kunna
med rimlig kostnad, ändras till ett förstklassigt boningshus. Sedan
byggnaden blifvit uppförd, skulle densamma i sin helhet af hotellbolaget
förhyras för en tid af 36 år. Hyresbeloppet skulle efter vissa angifna
grunder bestämmas i proportion till den blifvande byggnadskostnaden
samt med iakttagande af att, sedan 20 år af hyrestiden förflutit, hyran
skulle för återstående tid höjas med 10,000 kronor för år. Hotellbolaget
skulle i taka händer nedsätta visst belopp, motsvarande beräknade kostnaden
för byggnadens förändring till ett förstklassigt bostadshus jämte ett års
hyra under ombyggnadstiden, hvilket belopp skulle tillfalla stiftelsen
i händelse hyresaftalet komme att utan stiftelsens förvållande upphöra
före den 36-åriga hyrestidens utgång. Skulle under hyrestiden
fråga uppkomma om försäljning af stiftelsens egendom, skulle densamma
hembjudas liotellbolaget med rätt för detta att öfvertaga egendomen
till det pris, som annan högstbjudande köpespekulant förbundit
sig att betala.

I enlighet med den sålunda angifna planen för egendomens utnyttjande
hade byggnadsföretaget utförts under åren 1906—1909. Det
hade medfört en sammanlagd kostnad af omkring 2 millioner kronor.
Den 1 oktober 1909 hade hotellbolaget tillträdt egendomen. Därförinnan
— den 24 augusti sistsagda år — med tillämpning af ofvanberörda
preliminära aftal af den 29 april 1905, hade mellan stiftelsen
och hotellbolaget upprättats särskildt hyreskontrakt, gällande för eu tid
af 25 år och med ömsesidig förpliktelse till prolongation för ytterligare
11 år. Hyresbeloppet hade bestämts jämlikt de i preliminärkontraktet
angifna grunder till 151,500 kronor för ett hvart af de första 20 åren
samt till 161,500 för ett hvart af därefter följande år. Det belopp,
som bolaget hade att nedsätta, stiftelsen till säkerhet för kostnaden för
byggnadens eventuella omändring till bostadshus, hade fixerats till

225,000 kronor. Det preliminära aftalet hade förklarats gälla i de delar,
däri ändring ej skett genom bestämmelserna i det särskilda hyreskontraktet.

De anordningar, som sålunda träffats för utnyttjandet af stiftelsens
ifrågavarande egendom, hade emellertid visat sig icke kunna få den

12

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

varaktighet, som varit afsedd. Byggnadsföretaget, som till stor del
infallit under en verklig dyrtid inom byggnadsindustrien, hade medfört
kostnader, vida öfverstigande dem, som skäligen kunnat beräknas, och
i följd häraf måste hyresbeloppet sättas betydligt högre än från någondera
sidan varit förutsatt. Äfven vill det synas, att den ekonomiska
depression, som från och med 1907 rådt i vårt land och icke minst
inom hufvudstaden, i viss mån verkat hämmande på utvecklingen af den
af hotellbolaget i dess båda egendomar drifna rörelse och därmed också
försvagat bolagets förmåga att fullgöra det ingångna hyresaftalet. Det
hade förty snart nog visat sig, att det skulle vara för hotellbolaget
förenadt med mycket stora svårigheter att fullgöra dess gent emot
stiftelsen åtagna förpliktelser. Vid sådant förhållande hade stiftelsen ansett
sig böra medverka till att det hittillsvarande hyresförhållandet aflöstes
på det sätt, att hotellbolaget förvärfvade eganderätt till stiftelsens
fastighet. För sådant ändamål hade mellan stiftelsen och hotellbolaget
den 14 december 1910 ingåtts ett köpeaftal, hvarigenom stiftelsen till
hotellbolaget försålt sin ifrågavarande fastighet att af hotellbolaget tillträdas
den 1 januari 1911. Köpeskillingen vore bestämd till 2,264,000
kronor hvarförutom hotellbolaget hade att till stiftelsen öfverlämna nominel!
200,000 kronor i bolagets preferensaktier. Rörande köpevillkoren i
öfrig! hänvisades till särskild^ framställningen i afskrift bifogadt köpekontrakt
(Bil. A.).

Detta köpekontrakt hade emellertid icke från stiftelsens sida kunnat
träffas ovillkorligt utan allenast under förutsättning af det bifall till en
försäljning, som enligt stiftelsens natur kunde finnas erforderligt. Stiftelsen
torde till sin natur vara ett fideikommiss för dem, som i stiftelseurkunden
angåfves till densamma berättigade. Och då här vore fråga
om en ändring i bestämmelserna för en fideikommiss-stiftelse, torde eu
sådan ändring icke kunna ske med mindre — i första hand — alla de,
som till den fideikommitterade egendomen hade en eventuell rätt till
förändringen lämnat sitt samtycke.

I sådant afseende hade redan samtliga medlemmar af Konungaätten,
hvilka på grund af bestämmelserna i Prinsessan Sofia Albertinas
förordnande under vissa förhållanden tillförsäkrats rätt att besitta den
ifrågavarande egendomen, för sig och efterkommande förklarat, att den
dem sålunda tillkommande rätt icke skulle utgöra hinder för egendomens
försäljning till Aktiebolaget nya grand hotel på de villkor, som i berörda
köpekontrakt angåfves.

Då emellertid på grund af de i förordnandet gifna bestämmelser

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

13

egendomen i fråga kunde under vissa förutsättningar för en tid tillfalla
Kungl. Magt och kronan, torde för försäljningens giltighet jämväl
erfordras ett nådigt förklarande från Eders Kungl. Maj:ts och kronans
sida, att hinder för försäljningen icke mötte.

Äfven under förutsättning att det begärda förklarandet från Eders
Kungl. Maj:ts och kronans sida i egenskap af eventuell rättsägare varder
meddeladt, lärer försäljningen af ifrågavarande egendom, som närmast
är af fideikommissnatur, icke kunna äga rum, med mindre frågan därom
varit föremål för vederbörlig behandling i regeringsrätten och inför
Eders Kungl. Maj:t i statsrådet. Häri torde ligga full garanti för att
stiftelsens och eventuella rättsägares intressen varda behörigen tillgodosedda
vid en slutlig öfverlåtelse af egendomen. Det synes mig därför
ur synpunkten af statens intresse icke vara något att erinra mot att
ett förklarande i enlighet med den underdåniga ansökningen varder från
Eders Kungl. Maj:ts och kronans sida lämnadt.

Till betryggande af den rätt, staten eventuellt kan äga till vederlaget
för ifrågavarande fastighet, torde emellertid, på sätt föreslogs i
nådig proposition till 1902 års Riksdag angående enahanda förklarande
från statens sida rörande försäljningen af den stiftelsen då tillhöriga
fastigheten nr 1 i kvarteret Lejonet i Stockholm (det s. k. Arffurstens
palats), böra stadgas såsom villkor, att en af Eders Kungl. Maj:t på
föredragning af chefen för finansdepartementet förordnad person skall
deltaga i förvaltningen af de genom försäljningen inflytande medlen
samt att, därest för köpeskillingen förvärfvas annan eller andra fastigheter,
statsmedel icke få användas till reparation eller underhåll af
desamma eller till andra utgifter för dem.»

Bilagan A. var af följande lydelse:

"Köpekontrakt.

Prinsessan Sofia Albertinas Stiftelse upplåter och försäljer härmed,
under förutsättning af det bifall till en försäljning, som enligt Stiftelsens
natur kan finnas erforderligt, till Aktiebolaget Nya Grand Hotel sin å
fri och egen grund belägna fastighet nr 19 kvarteret Blasieholmen efter
1810 års nummerordning med adress nr 7 vid Blasieholmsgatan och
nr 3 vid Stallgatan inom Jacobs församling här i Stockholm i det skick

14

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

den vid tillträdet sig befinner jämte samtliga Stiftelsen tillhöriga, för
närvarande till Aktiebolaget Nya Grand Hotel uthyrda, i fastigheten
varande lösören på följande villkor.

§ 1.

Tillträdet äger rum den 1 januari 1911.

§ 2.

Den öfverenskomna köpeskillingen utgör i pänningar två millioner
tvåhundrasextiofyratusen (2,264,000) kronor och erlägges sålunda, att
köparen

a) med säljarens befriande öfvertager betalningsansvaret
för egendomen graverande premielån

i Stockholms stads Brandförsäkningskontor............ kronor 64,000: —

b) utfärdar och öfver lämnar till säljaren i den
försålda fastigheten inteckningsbara, den 1 januari
1911 dagtecknade köpeskillingsreverser å samman lagdt

................................................................................... „ 2,200,000: —

Summa kronor 2,264,000: —.

Skolande af nämnda köpeskillingsreverser sådana å tillhopa 1,500,000
kronor löpa med 4 Va proc. och å återstående 700,000 kronor med 5
proc. årlig, kvartalsvis sista helgfria dag i mars, juni, september och
december förfallande ränta och samtliga reverser vara betalbara efter
sex månaders uppsägning, hvilken uppsägning likväl skall vara bunden
vid de i § 4 här nedan närmare angifna bestämmelser.

§ 3.

Utöfver ofvan omförmälda köpeskilling i pänningar skall Aktiebolaget
Nya Grand Hotel tillhandahålla säljaren preferensaktier i bolaget
till nominellt belopp af tvåhundratusen (200,000) kronor; åliggande det
köparen, då af berörda aktiesumma aktier till belopp af allenast 125,000
kronor för det närvarande finnas disponibla, att till säljaren aflämna
en förbindelse af innehåll att, intill dess felande antal aktier kunna
anskaffas, för hvilket ändamål ändring af den för bolaget gällande ordning
erfordras, säljaren i samma mån som utdelning å preferensaktierna
lämnas skall erhålla motsvarande utdelning å det felande aktiebeloppet,

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

15

hvar]ämte bolagets styrelse förbinder sig att snarast möjligt söka åvägabringa
bolagsstämmans medgifvande till den erforderliga ökningen af
preferensaktiekapitalet.

Betalningen af de i § 2 bär ofvan, omförmälda köpeskillingsreverser
bestämmes skola äga rum på det sätt, att så snart säljaren
blir i tillfälle att till köparen öfverlämna fullständiga för lagfart erforderliga
handlingar, hvilket beräknas ske under hösten år 1912, köparen
skall inlösa de med sämsta förmånsrätt gällande reverser å tillhopa

200,000 kronor samt därefter under fem påföljande år den 1 december
med sämsta förmånsrätt gällande reverser i ordningsföljd årligen 50,000
kronor. Sedan förenämnda afbetalningar å tillhopa 450,000 kronor ägt
rum, skall, under förutsättning af räutans ordentliga erläggande, säljaren
icke vara berättigad att uppsäga återstående reverser under en tid af
tio år från det fastigheten af köparen tillträdts.

Såsom ytterligare säkerhet för bolagets på meranämnda köpeskillingsreverser
grundade skuld äfvensom för bolagets förbindelse att
erlägga den på 75,000 kronor i preferensaktier belöpande utdelning
skola till säljaren öfverlämnas i bolagets fastighet n:ris 16, 17 och 18
i kvarteret Blasieholmen intecknade skuldebref till ett belopp af 450,000
kronor, till förmånsrätten liggande närmast efter ett förut intecknadt
belopp af tillhopa 3,295,000 kronor.

Som emellertid af ofvan berörda inteckningar sådana å tillhopa

50,000 kronor, liggande med förmånsrätt näst efter 350,000 kronor af
förenämnda inteckningar å 450,000 kronor, ej kunna frigöras förrän
senast den 1 juli 1912 förbinder sig köparen att senast å sagda tid
tillhandahålla säljaren sålunda felande inteckningar, åtagande sig bolaget
likaledes att, i den mån genom afbetalning efter tillträdesdagen af
bolagets mot säkerhet af inteckningar kontraherade skuld inteckningar
blifva disponibla och icke för anskaffande af andra rörelsemedel äro för
bolagets egen räkning oundgängligen nödvändiga, till säljaren öfverlämna
inteckningar med bättre förmånsrätt i utbyte mot förut lämnade
med sämre förmånsrätt; och skall bolaget i den mån detsamma fullgör
sin i § 4 här ofvan åtagna betalningsförbindelse äga återbekomma förutom
de inlösta köpeskillingsreverserna jämväl så mycket af det till

4.

§ 5.

16

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

säljarens säkerhet öfverlämnade öfverhypoteket som motsvarar det infriade
beloppet, på sådant sätt att återställandet å säljarens sida sker i
ordningsföljd från och med inteckningar med sämsta förmånsrätt till
sådana med bättre rätt, allt under förutsättning att jämväl bolagets i
§ 3 här ofvan åtagna förbindelse blifvit behörigen fullgjord.

För alla å fastigheten intill tillträdesdagen belöpande skatter och
onera äfvensom för den till samma dag upplupna räntan å premielånet
i Stockholms stads Brandförsäkringskontor ansvarar säljaren, hvaremot
köparen öfvertager ansvaret för de på tiden efter tillträdesdagen belöpande
skatter och onera samt efter nämnda dag upplöpande ränta.

De med detta köp förenade lagfartskostnader skola gäldas af
köparen ensam.

Före tillträdet skall kontant reglering af säljarens tillgodohafvande
hos bolaget på grund af särskilda mellan kontrahenterna ostridiga räkningar
å tillhopa 2,000 kronor hafva skett.

Med detta i två exemplar upprättade köpekontrakt, däraf säljare
och köpare tagit hvar sitt, förklara kontrahenterna sig ömsesidigt nöjda.

Stockholm den 14 december 1910.

För Aktiebolaget Nya Grand Hotel För Prinsessan Sofia Albertinas

§ 6-

§ 7.

HELGE BÄCKSTRÖM ERIK MARTIN
C. PALM B. F. BURMAN

Stiftelse.

OTTO PRINTZSKIÖLD
C. M. LILLIEHÖÖK.

På en gång närvarande köpevittnen:
Frans Ståhl Oscar Swensson

Hofintendent.

Hofintendent.

Rätt afskrifvet betyga:
Frans Ståhl Oscar Sivenssonf

Statsutskottets utlåtande Nr 74.

17

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,

att Riksdagen må för sin del förklara, att hinder
icke möter för försäljning af fastigheten nr 19 i kvarteret
Blasieholmen i Stockholm, under villkor dels
att en af Kungl. Maj:t, på föredragning af chefen
för finansdepartementet, utsedd person skall äga deltaga
i förvaltningen af de genom försäljningen inflytande
medlen, dels ock att, därest för köpeskillingen
förvärfvas annan eller andra fastigheter, statsmedel
icke få användas till reparation eller underhåll af desamma
eller till andra utgifter för dem.

Stockholm den 9 maj 1911.

På statsutskottets vägnar:

G. BIKUNG.

Reservation

af herr F. W. Thorsson, som yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kung!. Maj:ts ofvannämnda proposition ej
måtte af Riksdagen bifallas.

Det skulle här antecknas, att herrar A. Wiklund och P. Olsson
icke deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.

Ö O

Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Afl. 65 Höft.

3