Statsutskottets utlåtande Nr 63.
1
Nr 63.
Ankom till Riksdagens kansli den 6 maj 1911 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af
ränta å skattefrälseliemman m. m.
(3:e Afd.)
I en till Riksdagen afiåten, till statsutskottet för förberedande
behandling öfverlämnad proposition, nr 161, af den 24 mars 1911 har
Kungl. Maj:t under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för samma dag föreslagit Riksdagen besluta,
1) att ränta å skattefrälseliemman, hvilken genom köp, byte eller
gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller
inrättnings ägo, må för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i nådiga
förordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den
6. maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgas, utan hinder däraf att räntan
vid något tillfälle, före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten
förenad;
2) att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen
den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af
statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af
skattefrälseliemman, hvars ränta icke varder inlöst, ehuru enligt den
under 1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt
3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att af statsmedel utbetalas
för inlösen af skattefrälseräntor och gäldande af ersättning till
Bihang till Biksd. prat. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 57 Höft. (Nr 63) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
Departements
chefens
yttrande.
ägare af skattefrälsehemman enligt livad nu är sagd!, må förskjutas af
tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas.
Till ofvanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen i detta
ärende anfört följande:
»Skattefrälse- och frälseskatteräntor skilja sig, som bekant, från
hvarandra i fråga om sättet för deras tillkomst. De förra grunda sig
därpå, att kronan till någon enskild öfverlåtit sin rätt till den från ett
skattehemman utgående räntan. De senare däremot härleda sig från
aftal mellan enskilda och hafva i allmänhet uppkommit därigenom, att
ett frälsehemmans ägare vid försäljning af hemmanet förbehållit sig
och efterkommande viss ränta från detsamma.
I samband med grundskatternas afskrifvande har medgifvits inlösen
af frälseräntor för statsverkets räkning. Denna förmån tillkommer
emellertid endast skattefrälseräntor, och äfven vissa af dem äro därifrån
undantagna.
Enligt nådiga förordningen den 11 september 1885 må de räntor
å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från
kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo
och icke blifvit med jordäganderätten förenade, sedan behörig utredning
om dessa utskylders rätta natur och belopp ägt rum, inlösas för statsverkets
räkning, i mån som vederbörande ägare därom framställer anbud.
Tiden för framställande af sådant anbud var ursprungligen begränsad
till ett år från förordningens datum, men ny tid bär därefter på grund
af särskilda beslut af Riksdagen gång efter annan blifvit utsatt, och
för närvarande gäller enligt nådiga kungörelsen den 14 maj 1909, att
inlösen må äga rum, därest anmälan därom göres inom utgången af år
1912. Inlösningssumman skall utgöras af det belopp, som erhålles
genom kapitalisering af räntans värde för år efter en räntefot af 4
procent. Nämnda värde åter skulle enligt 1885 års förordning bestämmas
efter medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten
för hafre, men skall numera enligt nådiga kungörelsen den 6 maj
1904 beräknas efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris
med tillägg af nämnda forsellönsersättning, under iakttagande dock att
inlösningspriset ej i något fall må understiga det belopp, som motsvarar
räntans värde enligt den i 1885 års förordning angifna beräkningsgrund.
För de inlösta räntorna gälla samma bestämmelser som för annan
grundskatt till staten, och de äro alltså i sin helhet afskrifna.
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
3
För att inlösen skall komma till stånd, erfordras, såsom nyss
nämndes, anbud från ränteägarens sida. I syfte att räntegifvarne äfven
i de fall, då sådant anbud icke framställts, skola komma i åtnjutande
af grundskatteafskrifningens förmån, har genom nådiga kungörelsen den
3 februari 1888 föreskrifvits, att ägare af skattefrälsehemman, hvars
ränta, ehuru varande af den i 1885 års förordning afsedda beskaffenhet,
icke blifvit af statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla
årlig ersättning af statsmedel. Denna ersättning, hvars belopp stigit i
mån af grundskatteafskrifningens fortgång, utgår enligt lagen den 2
december 1892 efter afskrifningens fullbordande med en summa motsvarande
den årliga räntans hela belopp.
Någon medverkan till aflyftande af frälseskatteräntorna lämnas
icke från det allmännas sida, och likställda med dem i detta afseende
äro de enligt 1885 års förordning från inlösen undantagna skattefrälseräntorna.
Redan vid 188G års Riksdag föreslogs i en inom Andra kammaren
väckt motion, att det i 1885 års förordning för inlösen af skattefrälseränta
stadgade villkoret, att räntan icke blifvit med jordäganderätten
förenad, skulle ändras därhän, att hinder mot inlösen skulle möta,
endast om räntan är förenad med jordäganderätten. I häröfver afgifvet
utlåtande anförde statsutskottet, att en af motionären såsom exempel
omnämnd skattefrälseränta, som ansetts icke kunna inlösas, upphört
att finnas till, då ränteägaren inköpt hemmansdelen, hvilken genom
rånte- och jordäganderättens förening i en hand erhållit naturen af rent
frälse. Då sedermera efter någon tid jord och ränta å nyo åtskilts,
hade den nya räntans tillkomst samt dess storlek och beskaffenhet varit
beroende uteslutande af det aftal, som vid jordens försäljning träffats
mellan säljare och köpare. Denna sistnämnda ränta vore tydligen af
frälseskattenatur; och då det icke syntes tillrådligt att ikläda staten
någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som utan någon statens
mellankomst tillkommit eller kunde tillkomma genom aftal mellan enskilda,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Denna hemställan godkändes af båda kamrarna.
Sedan Riksdagen i fråga om senare förslag i liknande syfte vidhållit
samma ståndpunkt, uttalades en motsatt mening af ett inom
Andra kammaren vid 1901 års Riksdag tillsatt tillfälligt utskott, som
hade att afgifva yttrande öfver en i kammaren väckt motion om
skrifvelse till Kung!. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, om och på Indika villkor de frälseräntor, som det
enligt gällande författningar ej ålåge statsverket att inlösa, skulle kunna
4
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
aflyftas. Utskottet gjorde gällande, att en frälseräntas egenskap att
ursprungligen vara kommen från kronan och att alltså utgöra en skattefrälseränta
uppenbarligen icke kunde med rätta sägas försvinna eller
förvandlas genom den omständigheten, att äganderätten till räntan och
äganderätten till jorden någon gång blifvit förenade i samma hand.
Föreningen kunde visserligen anses innebära ett inställande tillsvidare
af räntans utgörande men föranledde hvarken dess fullständiga tillintetgörande
ej heller dess utbytande mot en ny ränta af annan natur.
Frälseräntorna räknades enligt lag såsom fast egendom och kunde
således ej försvinna. De vore upptagna i taxeringslängderna och kunde
när som helst förvärfvas genom laga fång utan ny afhandling om deras
belopp eller med hvilka persedlar de skulle utgå. Utskottets hemställan
om bifall till motionen godkändes af Andra kammaren, men frågan
förföll på grund af Första kammarens motstånd. Äfven vid Riksdagarna
1903 och 1904 förföllo liknande förslag genom kamrarnas skiljaktiga
beslut.
Slutligen enades kamrarna vid 1905 års Riksdag om eu skrifvelse,
som den 10 maj 1905 afläts till Kungl. Magt. I denna anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under
hvilka villkor de, som utgjorde sådana frälseräntor, som enligt gällande
författningar icke af statsverket inlöstes, kunde sättas i tillfälle att lösa
sig från dessa räntor, och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.
Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen blifvit hörda öfver
denna framställning, afgaf kammarkollegiet, på grund af nådig remiss,
underdånigt utlåtande öfver densamma.
Kollegiet, som framlade förslag till bestämmelser om aflösning af
de frälseräntor, hvilka enligt kollegiets förmenande icke borde af statsverket
inlösas, erinrade därjämte, hurusom en af Kungl. Majrts befallningshafvande
föreslagit att genom ändring af eller tillägg till förordningen
den 11 september 1885 rätten att få skattefrälseräntor inlösta
af statsverket måtte utsträckas till att omfatta alla dylika räntor, som
kommit från kronan i enskild ägo och vid den tid inlösen komme att
ske utginge af jord, till hvilken ränteägaren ej innehade äganderätt.
Det kunde enligt kollegiets mening ifrågasättas, huruvida ej åt förordningens
bestämmelse i ämnet kunnat och bort från början gifvas sådan
vidsträcktare tillämpning. Att döma af motiven till bestämmelsen syntes
som om meningen varit, att skattefrälseräntorna skolat härutinnan alldeles
likställas med kronotionde, som finge inlösas. Emellertid hade
under inlösningens fortgång den uppfattningen allt hittills gjort sig
Statsutskottets utlåtande Nr 63. 5
gällande, att så snart i fråga om en statsverket till inlösen kembj liden
frälseränta vid anställd undersökning i jordeböcker eller andra för kollegiet
tillgängliga handlingar anträffats någon anteckning eller spårats
något förhållande, på grund hvaraf antagas kunnat att jordäganderätten
varit vid något tillfälle, om än aldrig så aflägset i tiden, förenad med
rätten till räntan, den hembjudna frälseräntan ej vore af beskaffenhet
att kunna för statsverkets räkning inlösas, hvadan i sådana fall gjorda
hembud afslagits. Härmed sammanhängde oek de fall, då vid anställd
undersökning rörande hembjudna frälseräntor jorden befunnits vara af
krono- eller annan därmed jämställd natur, den tid räntan upplåtits af
kronan. På grund af den gängse uppfattningen, att i dylika fall förutom
räntan jämväl äganderätten till jorden skulle hafva utan särskild
ersättning öfvergått till ränteägaren, hade hembjudna frälseräntor af
antydda beskaffenhet, de så kallade kronofrälseräntorna, icke heller ansetts
vara enligt gällande förordning lösningsbara. Ehuru efter utfärdandet
af Kungl. Majrts särskilda nådiga bref den 31 december 1888 i
frågor om inlösen till statsverket af ett flertal frälseräntor inom Stockholms
och Uppsala län en mindre sträng tillämpning af den nämnda
föreskriften i 1885 års förordning gjort sig gällande, hade likväl efterhand
något hundratal hembud å inlösen för statsverkets räkning af
frälseräntor blifvit på antydda grunder afslagna.
Med den angifna tolkningen af åberopade förordning hade det
visat. sig vara rätt vanskligt och förenadt med stor osäkerhet att i de
särskilda fallen utmärka gränsen mellan lösningsbara och icke lösningsbara
frälseräntor. Behofvet af fullt objektiva grunder för bestämmande
af denna skillnad syntes än mer gorå sig gällande, därest, på sätt nu
blifvit ifrågasatt, någon åtgärd vidtoges för aflyftande af de icke lösningsbara
frälseräntorna.
På grund häraf och då genom lösningsrättens utsträckning i enlighet
med hvad sålunda antydts de olägenheter, som vore förenade
med frälseräntornas tillvaro, skulle till afsevärd del försvinna, har kollegiet
hemställt, att till förtydligande af berörda stadgande i 1885 års
förordning måtte uttryckligen förklaras, att lösningsrätten utsträckes på
ofvan angifvet sätt.
I samma ärende har därefter äfven lagberedningens underdåniga
utlåtande inhämtats. Beredningen har däri såsom sin mening uttalat,
att då. angifna olikhet i behandlingen af räntor, som till sin uppkomst
vore likartade, knappt kunde anses vara från principiell synpunkt berättigad
och fasthållandet af nämnda grundsats vid tillämpningen af 1885
ars förordning visat sig leda till påtagliga oegentligheter, förordningen
6
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
bordo underkastas sådan jämkning att en ränta, som eljest skulle kunnat
inlösas enligt förordningen, icke därifrån uteslötes blott på den grund
att räntan vid något tillfälle innan förordningen trädde i kraft varit
förenad på samma band med jordäganderätten. Beträffande däremot
sådana skattefrälseräntor, som äfven efter antydda utvidgning af tilllämplighetsområdet
för nämnda förordning ej folie under densamma,
svntes för att vinna syftemålet att bringa alla dylika räntor till upphörande
lämpligen kunna föreskrifvas, att i fråga om dem finge tilllämpas
de bestämmelser, som komme att gälla beträffande frälseskatte
räntor.
o .
Frågan om åstadkommande af bestämmelser angående aflösning åt
frälseskatteräntor och öfriga frälseräntor, som icke böra af statsverket
inlösas, har sedermera öfverlämnats till justitiedepartementet, enär för det
afsedda ändamålets vinnande erfordras lagstiftning af civillags natur.
Enligt hvad chefen för nämnda departement meddelat mig, äro lagförslag
i ämnet under utarbetande och torde kunna inom den närmaste framtiden
af honom anmälas för Eders Kungl. Maj:t, men är det dock,
särskildt som förslagen skola underställas granskning åt lagrådet, ovisst,
om framställning i ärendet kan aflåtas till innevarande års Riksdag.
Då något hinder icke synes möta, att frågan om rätt att påkalla
inlösen jämväl af sådana skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade, behandlas fristående från förslagen om aflösning af de
icke inlösningsbara frälseräntorna, och det förefaller mig angeläget,, att
det förra ärendet redan detta år blir föremål för Riksdagens .pröfning,
anhåller jag att nu få anmäla detsamma för Eders Kung!. Maj:t.
Den enligt 1885 års förordning — med den tillämpning som denna
erhållit och som efter min uppfattning torde öfverensstämma med hvad
från början afsetts — gällande grundsatsen, att skattefrälseräntor icke
inlösas af statsverket, om rätten till ränta och äganderätten till den jord,
af hvilken räntan utgår, någon gång varit förenade i samma hand, är
utan tvifvel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening kan nämligen
hafva föranledts en taktisk och rättslig sammanläggning åt räntan
och jorden till en enhet. Om i dylika fall genom något förfarande åt
jordens ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning af joiden, en
ränta sedermera ånyo lagts på densamma, är denna ränta af enskild
natur, och någon principiell anledning att behandla den på annat sätt
än öfriga frälseskatteräntor finnes icke.
Lika otvifvelaktigt är emellertid, att förening åt rätten till ränta
och jord i samma hand icke alltid medför räntans sammanläggning med
7
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
jorden. Som bekant anses frälseränta såsom fast egendom, en åskådning,
som fick uttrycklig bekräftelse genom nådiga förordningen den 10 april
1810 och för närvarande äger sitt stöd i lagen den 24 maj 1895 angående
hvad till last egendom är att hänföra. Har ränta i enlighet med
nämnda åskådning lagfarits såsom ett själfständigt rättsobjekt, kan den
icke förlora denna egenskap endast därigenom att samma person blir
ägare äfven af jorden. Särskildt tydligt är detta, om räntan besväras
af inteckning. Skulle i sådant fall föreningen med jorden utan vidare
omintetgöra räntans själfständiga tillvaro, ginge inteckningshafvarens
säkerhet förlorad eller ock finge ansvaret för inteckningen anses vara
Överflyttad! på jorden, hvilket, om denna förut vore intecknad, kunde
föranleda olösliga svårigheter. Att sammanläggning icke af sig själf
äger rum har älven från Riksdagens sida vunnit uttryck, i det Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 anhållit om utarbetande
af lagförslag i sylte att, sedan frälseränta en gång blifvit förenad med
Irälseskattehemmanet, jorden och räntan icke skulle få åter skiljas, och
riktigheten af denna uppfattning har under berörda lagstiftningsfrågas
fortsatta behandling ansetts själfklar.
Det är sålunda långt ifrån uteslutet, att en skattefrälseränta, som
förvärfvats af fastighetens ägare, fortbestår såsom förut, utan att föreningen
med fastigheten medför annan förändring, än att de i räntan ingående
förmåner tillsvidare icke utkräfvas eller erläggas. Skiljes en sådan ränta
åter från fastigheten, synes det knappt kunna bestridas, att räntan
efter frånskiljandet är densamma som före föreningens inträdande.
Räntan bär bevarat sin natur af skattefrälseränta, och någon befogad
invändning mot att medgifva dess inlösen för statsverkets räkning lika
med andra dylika räntor torde icke kunna göras.
Jag delar därför den meningen, att det i 1885 års förordning
gjorda undantaget för skattefrälseräntor, som blifvit förenade med jordäganderätten,
går för långt. Skall i fråga om rätten att få ränta inlöst
hänsyn tagas till en sådan, sedermera upphörd förening, torde det riktiga
vara, att inlösningen göres beroende af en i hvarje särskildt fall företagen
pröfning, huruvida föreningen rubbat räntans egenskap af skattefrälseränta.
Tillämpningen af en bestämmelse i sist angifna riktning skulle
emellertid blifva förbunden med synnerliga svårigheter. Erfarenheten
Irån handläggningen af de ärenden, i hvilka på grund af nu gällande
bestämmelser erfordrats pröfning, huruvida räntan någon gång vant förenad
med jordäganderätten, visar tydligt nog, huru otillräckligt för en
sådan undersökning det tillgängliga materialet ofta är. Allra mest är
8
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
detta förhållandet i fråga om de äldre tider, för Indika taxeringslängder
icke finnas, men äfven den ledning dessa längder lämna för de tider
desamma afse torde icke i alla fall kunna anses motsvara skäliga anspråk
på fullständighet och trygghet.
Ännu svårare skulle vara att afgöra, hvilken inverkan en förening
mellan ränta och jord utöfvat på den förras natur. Mera allmängiltiga
regler att lända till efterrättelse vid en sådan pröfning torde endast
i ringa omfattning kunna uppställas. Sannolikheten för en verklig
sammanläggning såsom påföljd af äganderättens förening synes emellertid
hafva varit större i äldre tider, då räntans egenskap af ett själfständigt
rättsobjekt i allmänhet icke erhållit sin formella bekräftelse
genom räntans lagfarande såsom en särskild fastighet. För dessa tider,
då bevisning om att förening ägt rum sålunda skulle äga sin förnämsta
betydelse, är, såsom nyss nämndes, svårigheten att åstadkomma sådan
bevisning störst. Häri ser jag ytterligare ett skäl, hvarför ett stadgande,
som läte räntans inlösbarhet bero af en inträdd förenings rättsverkningar
i det särskilda fallet, icke kan antagas i stort sedt leda till
ett rättvist och riktigt resultat.
Att undersökningsmaterialets ojämnhet och bristfällighet varit till
stort hinder äfven vid tillämpningen af nuvarande bestämmelser är gifvet.
I icke så få fall torde inlösen hafva skett, ehuru förhållandena, om de
varit behörigen utredda, icke skulle hafva medgifvit sådan, och å andra
sidan lära de grunder, på hvilka gjorda anbud om inlösen afvisats, icke
kunna anses alltid hafva varit fullt betryggande. Hvad som härvid
framför allt måste anses otillfredsställande är, att till följd af den större
lättheten att bevisa en förening, som förekommit under senare tider,
förbudet mot inlösen med särskild styrka gjort sig gällande för de fall,
då, enligt hvad jag förut antydt, man har de starkaste skälen att ifrågasätta
riktigheten af antagandet om en genom föreningen åstadkommen
förändring af räntans natur. Tillämpningen har lör ölrigt varit i viss
mån vacklande. Såsom kammarkollegiet i sitt utlåtande omnämnt, afslogos
till en början ansökningar om inlösen, så snart någon som helst
anledning fanns till antagande, att förening ägt rum, men har sedermera
uppfattningen i detta afseende varit mindre sträng.
Af hvad jag nu anfört torde framgå, att gällande bestämmelse i
förevarande ämne ger anledning till befogade erinringar, samt att ett
stadgande, hvarigenom man sökte uppdraga den principiellt riktiga
gränsen mellan de förutsättningar, under hvilka inlösen borde eller icke
borde medgifvas, säkerligen icke skulle leda till målet. A id sådant förhållande
synas goda skäl tala för att, såsom kammarkollegiet och lag
-
Statsutskottets utlåtande Nr 63. 9
beredning-en ifrågasatt, i hufvudsak eftergifva omförmälda villkor för
skattefri! Iseräntors inlösbarhet. O tvi fvelaktigt skulle man härigenom
komma ett rättvist resultat väsentligt närmare än med nuvarande bestämmelse.
Den förökning i utgift, som skulle förorsakas statsverket
genom att man sålunda toge steget fullt ut i stiillet för att anlita den
såsom principiellt riktig förut angifna utvägen, är säkerligen icke af
större betydelse. De fall, i Indika det skulle kunna behörigen utredas,
såväl att ränta och jord varit med hvarandra förenade, som ock att
räntan förlorat egenskapen af skattefrälseränta, torde nämligen icke vara
särdeles många.
Såsom jag förut nämnt, har kammarkollegiet föreslagit, att ränta
skulle la inlösas, om densamma vid den tid, då inlösen ifrågakomme,
icke vore i jordägarens hand, hvaremot lagberedningen ansett, att ränta
icke borde vara utesluten från inlösen blott därför, att den vid något
tillfälle, innan 1885 års förordning trädde i kraft, varit förenad med
jordäganderätten. Att inlösen skulle få ske, ehuru räntan vid den tid,
då dylik åtgärd komme i fråga, innehades af jordägaren, har icke från
något håll förordats. Äfven jag finner uppenbart, att inlösen i sistnämnda
fall icke bör medgifvas. Syftet för statsverkets åtagande att inlösa
skattefrälseräntor är ju att bereda ägarna af skattefrälse]ord samma lättnad,
som ägarna af skattejord vunnit genom grundskatternas afskrifning.
Detta syfte påkallar icke inlösen af räntor, som upphört att
utgå. I öfrigt synes det vara önskvärd! att gifva räntornas aflyftande
största möjliga omfattning. Annan begränsning torde därför icke böra
stadgas än den, som erfordras på det icke en jordägare, som innehar
äfven räntan, skall föranlåtas att ånyo frånskilja denna för att få densamma
inlöst af statsverket. Att af detta skäl stanna redan vid den
tidpunkt, då 1885 års förordning trädde i kraft, synes knappt vara befogad!,
då bestämmelserna i denna förordning icke kunna förmodas hafva
gifvit jordägare anledning till dylika åtgärder. Å andra sidan förefaller
det tydligt, att rätten till inlösen icke utan våda för missbruk kan göras
beroende af förhållandet vid den tid, då inlösen begäres. Den begränsning,
som läge närmast till hands, vore väl den, att inlösen skulle vara
utesluten, om förening mellan räntan och jorden inträdt eller fortfarit,
efter det den ändrade bestämmelse jag nu ämnar föreslå trädt i kraft.
Äfven ett sådant stadgande skulle dock kunna föranleda missbruk, i det
att under den tid, som förflöte mellan det förslaget blefve kändt och
bestämmelsens ikraftträdande, räntor frånskildes i berörda syfte. Gränsen
synes därför böra sättas till eu tid, som ungefär sammanfaller
Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 57 Höft. 2
10 Statsutskottets utlåtande Nr 63.
med den, då förevarande förslag kan komma att framläggas föi
Riksdagen.
I samband med vidtagande af omförmälda förändring synes hora
föreskrifvas, att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen
den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket
inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af skattefrälsehemman,
hvars ränta icke blifver inlöst, ehuru enligt nu föreslagna
bestämmelse inlösen är medgifven. .
I fråga om de skattefrälseräntor, som, äfven efter en utvidgning
af tillämplighetsområdet för 1885 års förordning, ej skulle falla under
densamma, har lagberedningen föreslagit, att beträffande dem de bestämmelser,
som komma att gälla angående frälseskatteräntor, skulle
erhålla tillämpning. Huru i detta afseende bör förfaras, är en fråga, på
hvilken jag nu icke har att ingå, då den tillhör området för den till
justitiedepartementet öfverlämnade lagstiftningen angående de frälseräntor,
som icke böra af statsverket inlösas.
Kammarkollegiet synes hafva antagit, att anledningen till att de
så kallade kronofrälseräntorna för närvarande icke anses inlösningsbara
] j o-o-er däri, att dessa räntor skulle vara likställda med skattefrälseräntoi,
smn varit med jordäganderätten förenade. Af den föreslagna förändringen
i bestämmelserna angående sistnämnda räntor skulle väl undei denna
förutsättning följa, att äfven kronofrälseräntorna finge inlösas. Utan
att nu vilja upptaga detta spörsmål till afgörande finner jag mig endast
böra uttala min tvekan, huruvida icke jämväl kronofrälseräntorna snarare
böra anses ingå under den lagstiftning, som kan komma att gälla om
frälseskatteräntorna. Den jord, från hvilken ränta af ifrågavarande slagupplåtits,
har ju genom att, jämte den kronan tillkommande rantan, af
kronan öfverlåtas till frälseman erhållit frälse natur, och den nu utgående
räntan, som därefter genom enskildt aftal skilts från jorden, är till sm
uppkomst och sitt innehåll beroende af detta aftal.
Enligt den nådiga proposition, som låg till grund för 188o ars
förordning, beräknades att statens utgift för inlösen af skattefrälseräntor,
jämte med dem från början likställda men på grund af begränsningen
af senare beslut om inlösningstidens förlängning numera ej mlösnmgsbara
kronotionde och rätt till arbete eller hofveri, skulle uppgå till omkring
4,000,000 kronor. Det bestämdes, att de belopp, som för dessa
utskylders inlösande kunde ifrågakomma att af statsmedel gäldas, skulle
Statsutskottets utlåtande Nr 63.
11
få förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten borde hos Riksdagen
till ersättande anmälas. Sedermera har Riksdagen på Kungl.
Majrts förslag vid olika tillfällen för inlösningens verkställande anvisat
medel, tillsammans uppgående till 3,070,000 kronor. Då år 1890 framställning
om sådant afsättande af medel sista gången gj ordes hos Riksdagen,
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet att, om tilläfventyrs
något mindre belopp ytterligare skulle varda erforderligt för
berörda ändamål, detsamma syntes böra af statskontoret förskjutas för
att därefter hos Riksdagen till ersättande anmälas, hvaremot vidare afsättning
å riksstaten för ändamålet ej komme att erfordras. I enlighet
härmed har sedermera förfarits. Den nu föreslagna förändringen af
villkoren för räntors inlösen skulle gifvetvis föranleda förökning af statsverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål, men beloppet af densamma
kan icke närmare beräknas. Någon anledning synes emellertid icke
föreligga att vidtaga förändring i den nuvarande ordningen för utgifternas
bestridande)).
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer,
att Riksdagen må besluta,
1) att ränta å skattefrälse!) em man, hvilken genom
köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild
persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo, må
för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i kungl.
förordningen den 11 september 1885 samt kungl. kungörelserna
den G maj 1904 och den 14 maj 1909
stadgas, utan hinder däraf att räntan vid något tillfälle,
före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten
förenad;
2) att hvad i kungl. kungörelsen den 3 februari
1888 och lagen den 2 december 1892 stadgas angående
ersättning till ägare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses
i kungl. förordningen den 11 september 1885, icke
blifvit af statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl
i fråga om ägare af skattefrälsehemman, hvars
ränta icke varder inlöst, ehuru enligt den under punkt
1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt
3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att
af statsmedel utbetalas för inlösen af skattefrälseräntor
12
Statsutskottets utlåtande Nr 63-
och gäldande af ersättning till ägare af skattefrälseliemman,
enligt hvad nu är sagdt, må förskjutas af
tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen
till ersättande anmälas.
Stockholm den 5 maj 1911.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
STOCKHOLM, ISAAC MAKCDS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.