Statsutskottets utlåtande Nr 29.
1
*
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 21 mars 1911 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1910 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1909.
(2:a Afd.)
Statsutskottet, till hvars förberedande behandling1 ofvan nämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning'' däraf från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar
blifvit hänvisad, får, efter tagen kännedom af dessa handlingar
och inhämtande af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga
upplysningar, underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blifvit iakttagen.
F ångvård sstyrelsen.
§ 1-
(Rev. ber. pag. 36 och 37: uti. pag. 658.)
Med erinran, hurusom 1907 års statsrevisorer med anledning af Avg. tvång,-besök vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö uttalat, att det syntes 1 fimp- arbct8anttalten
ligt, att hela Svartsjö egendom blcfve upplåten till tvångsarbetsanstalten, * SvarttjöBihang
till Biksd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 20 Höft. (Nr 29.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
hvarigenom tillfälle skulle beredas att i större utsträckning träffa anordningar
för fångarnas sysselsättning med jordbruksarbete, hafva revisorerna
meddelat att, sedan egendomen numera öfvertagits af fångvården,
hafva sådana anordningar vidtagits; och vid besök på platsen hade revisorerna
varit i tillfälle att iakttaga, att dessa anordningar medfört ett
synnerligen gynnsamt resultat, i det att tvångsarbetets sinnesförslöande
verkningar minskats och hälsotillståndet förbättrats, hvilket senare förhållande
framginge af följande revisorerna tillställda
Uppgift:
från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö å medeltalet fångar per
dag, medeltalet sjuke per dag och medeltalet af för dagen sjukskritne
. under de tio första månaderna af åren 1908, 1909 och 1910.
1908
Medeltal fångar per dag ...................................... 263.5 5
Medeltal sjuke per dag (å sjukhus)..................... 4.7 6
Medeltal af för dagen sjukskrifne (ej intagna
å sjukhus)......................................................... 4.2 6
1909 1910
239.85 259.79
3.55 0.98
3.44 3.11
Vid ofvannämnda besök ådrog det sig revisorernas uppmärksamhet,
att fångarna voro iförda två olika slags dräkter för att utmärka, hvilka
af dem förut undergått straffarbete. Då en sådan förklenligande beteckning,
som, då fångarna användes i jordbruksarbete, alltmer folie i
ögonen, syntes olämplig, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten af,
att samtliga på anstalten intagna fångar måtte förses med lika och för
deras sysselsättning lämpliga kläder.
I häröfver den 31 december 1910 atgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen
meddelat, att styrelsen, som delade revisorernas åsikt,
låtit utarbeta nya beklädnadsstater för fångpersonalen, därvid bland
annat, hvad tvångsarbetsfångarna anginge, åsyftats att vinna enahanda
önskemål, som de af revisorerna afsedda; och komme dessa stater att
med det snaraste underställas Ivungl. Maj:ts pröfning.
Då utskottet håller före, att såväl försöket med användande af
tvångsarbetsfångarne i jordbruksarbete som ock anordningarne i öfrigt
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
3
vid anstalten i fråga äro af ett synnerligen stort allmänt intresse, har
utskottet velat hvad sålunda i ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Arméförvaltningen.
§ 2.
(Rev. ber. pag. 80: uti. pag. 667—669.)
1 afseende å hvad i revisionsberättelsen under arméförvaltningen
meddelas angående öfverbetalningar å fasta anslag, kommer utskottet
att framdeles under Riksdagen afgifva utlåtande; hvilket utskottet skolat
härigenom för Riksdagen
anmäla.
§ 3.
(Rev. ber. pag. 85-87: uti. pag. 659—667; 672 och 673.)
Af handlingarna rörande entreprenadaftal, afskräde dels genom
arméförvaltningen om uppförande af ett kasernetablissement för Östgöta
trängkår i Linköping, dels ock genom arméns kasernbyggnadsnämnd i
fråga om schaktnings-, sprängnings,- grundläggnings- och murningsarbeten
samt leverans af sockelsten m. m. för Värmlands regementes
kasernetablissement vid Karlstad, hade revisorerna, enligt hvad vidare
meddelats, inhämtat följande.
Sedan genom kungörelse den 3 september 1900 infordrats skriftliga
anbud å uppförande af ett kasernetablissement i Linköping för Östgöta
trängkår, hvilka anbud skulle afgifvas senast före klockan 1 e. in. den
21 oktober 1909, samt sådana anbud inom den föreskrifna tiden inkommit,
hade desamma blifvit öppnade i närvaro af öfverkontrollanten,
kontrollanten och en fanjunkare. Enligt det härvid förda protokollet
hade de tre lägsta anbuden afgifvits af A. Ridderström å 605,460 kronor,
Gottfr. Thorén å 629,160 kronor samt F. A. Johannisson å 629,600
kronor.
Ang. öfver -betalningar d
fasta anslag.
Ang. vissa
entreprenadaftal.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Vid öfver lämnande af de inkomna anbuden till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement förordade öfver kontrollan ten till antagande det
af Thorén afgifna anbudet med hänsyn därtill, att de af honom uppförda
å-priserna vore de mest normala samt att i hans anbud inginge
utan ökad kostnad granittrappsteg i stället för kalkstenstrappsteg. Därjämte
öfversändes af öfverkontrollanten till samma departement ett den
25 oktober 1909 och sålunda efter anbudstidens utgång inkommet anbud
från A. Sjöholm i Falun å 548,760 kronor.
Vid anbudens pröfning å fortifikationsdepartementet fann departementet
sig icke kunna upptaga det af Sjöholm afgifna anbudet till pröfning,
enär detsamma inkommit först efter utgången af den för anbuds
afgifvande bestämda tiden, hvaremot det af Ridderström afgifna anbudet
såsom det lägsta af departementet antogs.
Att Sjöholm ägt fortifikationsdepartementets förtroende framginge
häraf, att han, enligt hvad revisorerna inhämtat, af arméförvaltningen
förut varit antagen såsom entreprenör för uppförande af följande kasernetablissement,
nämligen år 1903 för Västmanlands trängkår i Sala, år
1905 för Hälsinge regemente i Gäfle samt år 1907 för Jämtlands fältj
ägareregemente i Östersund.
Genom kungörelse deu 25 maj 1909 infordrade kasernbyggnadsnämnden
skriftliga anbud å utförande af schaktnings-, sprängnings-,
grundläggnings- och murningsarbeten samt leverans af sockelsten lör
Värmlands regementes lcasernetablissement vid Karlstad, Indika anbud
skulle afgifvas senast före klockan 12 e. in. den 12 juni 1909. Före
utgången af den för anbuds afgifvande bestämda tiden, hade å entreprenaden,
som omfattade två alternativ, fem anbud afgifvits, hvaraf det
högsta å 321,821 kronor för alternativ I samt 342,111 kronor för alternativ
II af C. A. Resare, August Olsson och J. S. Johansson i Karlstad
och det lägsta å 223,000 kronor för alternativ I samt 246,000 kronor
för alternativ II af aktiebolaget Höyer-Ellefsen, Stockholm. Därjämte
hade samma dag, men en half timme efter anbudstidens utgång inkommit
anbud från Botolfsen & C:o, Stockholm, å 148,000 kronor för
alternativ I samt 171,000 kronor för alternativ II. Vid sammanträde
den 15 juni 1909 beslöt kasernbyggnadsnämnden, dels att jämlikt bestämmelserna
i § 18 af gällande entreprenadförordning icke upptaga det
af Botolfsen & C:o afgifna anbudet, enär detsamma inkommit först
efter anbudstidens utgång, dels ock att antaga det af Höyer-Ellefsen i
enlighet med alternativ I afgifna anbudet å 223,000 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
b
Af kasernbyggnadsnämndens handlingar hade revisorerna funnit,
att Botoltsen & C:o vid annat tillfälle ombetrotts arbete för nämndens
rakning, i det att vid utbjudande på entreprenad af grund- och källarmurarnas
utförande i betong för Upplands infanteriregementes etablissement
å Polacksbacken nämnda firmas anbud å berörda arbetens utförande
blifvit antaget.
Omförmälda entreprenader angående arbetens utförande för Ostgöta
trängkår och Värmlands regemente hade ådragit sig revisorernas
synnerliga uppmärksamhet, då det af handlingarna syntes framgå, att
förmånligare, för kronan antagliga anbud än de nu erhållna kunnat
vinnas, därest vederbörande myndighet, som syntes hafva bort finna de
inom anbudstiderna afgifna anbuden »innefatta för högt pris», förkastat
dessa anbud och utsatt tid för nya anbuds inlämnande.
Beträffande entreprenadaftalet angående Värmlands regementes
kasernetablissement har arméns kasernbyggnadsnämnd i den 19 januari
1911 afgifvet yttrande anfört följande:
»Efter clet skriftliga anbud å utförandet af schaktnings-, sprängnings-,
grundläggnings- och murningsarbeten samt leverans af sockelsten
för kung!. Värmlands regementes kasernetablissement vid Karlstad
i vederbörlig ordning infordrats, att afgifvas senast före klockan 12
middagen den 12 juni 1909, hade vid den sålunda utsatta tidens utgång
inkommit fem anbud i enlighet ined två olika af nämnden upprättade
alternativ, afseende, det ena grund- och källarmurarnas utförande dels
af gråsten i kallmur och dels af gråsten i bruksmur, samt det andra
murarnas utförande dels af gråsten i kallmur, dels af gråsten i bruksmur
och dels af betong.
Anledningen härtill var den, att, sedan nämndens byggnadsbyrå
efter ingående undersökningar å den blifvande byggnadsplatsen och efter
att hafva tagit noga reda på där gällande arbetspriser äfvensom förskaffat
sig upplysningar från på platsen varande sakkunniga personer,
att stenen i bergen å kaserntornten med fördel kunde användas såväl till
uppförande af grund- och källarmurar som till sockelsten, nämnden beslöt,
att för vinnande af minskade anläggningskostnader gråsten från byggnadsplatsen
skulle komma till användning vid grundläggningsarbetena,
hvarvid värdet af de stora planeringssprängningarna och grundläggningsarbetena
för de olika byggnaderna äfvensom uttagning och huggning
af socklar för desamma beräknades till omkring 207,000 kronor.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Härjämte ansåg nämnden, att, om mot förmodan icke tillräckligt
med sten, lämplig för grund- och källarmurar, kunde erhållas inom byggnadsplatsen,
stenen i därvarande berg utan tvifvel skulle vara lämplig
för betongarbeten, hvarför ett alternativt förslag upprättades, innebärande
att samtliga källarmurar — den största och viktigaste delen af de i
entreprenaden ingående murmassorna — skulle utföras i betong, men
entreprenadens bestämmelser i öfrig! lämnas oförändrade. Kostnaden
för detta senare alternativ ansågs möjligen kunna begränsas till densamma,
som beräknats för det förstnämnda alternativet.
De afgifna anbuden växlade för det första alternativet mellan
321,821 och 223,000 kronor samt för det andra alternativet mellan
342,111 och 246,000 kronor. Dessutom hade efter anbudstidens utgång
från entreprenörbolaget Botolfsen & C:o, Stockholm, inkommit anbud å utförandet
af ifrågavarande arbeten i enlighet med det första alternativet
till belopp af 148,000 kronor och enligt det andra 171,000 kronor.
Efter granskning af anbuden beslöt nämnden, som mot bestämmelserna
i gällande entreprenadförordning icke ansåg sig kunna upptaga
de sistnäinda anbuden till pröfning, dels att med hänsyn till fördelen
ur ekonomisk synpunkt antaga ett i öfverensstämmelse med det första
alternativet lämnadt anbud, dels ock att antaga det lägsta af dessa anbud
till belopp af 223,000 kronor, hvithet afgifvits af aktiebolaget HöyerEllefsen,
Stockholm.
I likhet med nämnden ansåg sistnämnda bolag, som för egen del
verkställt undersökningar på platsen, att man skulle kunna erhålla duglig
byggnadssten ur berget.
Sedan statsrevisorerna erinrat, hurusom Botolfsen & C:o vid annat
tillfälle anförtrotts arbete för nämndens räkning (utförandet af grundoch
källarmurar i betong för kungl. Upplands infanteriregementes kasernetablissement
å Polacksbacken vid Uppsala) hafva de anmärkt, att det
svntes dem framgå af handlingarna i ärendet, att för kronan antagliga,
förmånligare anbud än de nu afgifna kunnat vinnas, därest nämnden
förkastat samtliga de ingifna anbuden, såsom innefattande »för högt pris»,
och utsatt tid för nya anbuds inlämnande.
För att en sådan åtgärd, som den af statsrevisorerna föreslagna,
skall tillgripas, måste gifvetvis särskilt med hänsyn till att anbudsgifvarna
därigenom lätt hafva tillfälle jämföra de olika anbuden i olika
afseenden, synnerligen starka skäl kunna anföras. Att så skulle hafva
varit förhållandet i förevarande fall kan nämnden för sin del icke finna,
utan är det fastmer nämndens bestämda öfvertygelse, att, för den händelse
nämnden förfarit så som föreslagits, den äfventyrat att erhålla
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
afsevärdt högre anbud än de inkomna, sannolikt närmande sig deras
medelvärde. Förutom att erfaren heten inom byggnadsbransehen i landet
starkt talar för ett sådant resultat, stöder nämnden denna sin uppfattning
därpå, att de af densamma innan utlysandet af entreprenaden sorgfälligt
verkställda beräkningarna af kostnaderna för ifrågavarande arbetens
utförande i enlighet med det antagna alternativet, enligt hvad ofvan
angifvits, utvisa ett belopp, som ju icke oväsentligt öfverstiger den
öfverenskomna entreprenadsumman.
Med anledning af de utaf Botolfsen & C:o afgifna anbuden trädde
byggnadschefen tillika i förbindelse med detta bolag för att få veta,
huru detsamma uppfattat situationen, och hvad som kunnat gifva anledning
till de synnerligen billiga anbuden. Bolaget förklarade härvid, att
detsamma icke gjort några studier på platsen utan genom tredje person
tagit reda på förhållandena, hvarefter situationen bedömts. Bolaget beklagade,
att detsamma tagit ut entreprenadhandlingarna för sent, så att
det kanske icke vore fullt inne uti uppgiften.
Efter dessa upplysningar ansåg nämnden, att Botolfsen & C:o, som
förut icke utfört några mera afsevärda sprängningsarbeten, utan öfverlämnat
sådana åt underentreprenörer, hvarför bolaget ock saknade den
attiralj, som erfordrades för ifrågavarande vidlyftiga arbeten, icke gärna
kunde antagas hafva riktigt uppskattat dessa arbeten.
Aktiebolaget Höyer-Ellefsen var däremot för nämnden känd såsom
en duktig entreprenör inom bergsprängnings- och grundläggningsområdet,
hvilken under de gångna åren på olika platser i vårt land utfört
omfattande och svåra dylika arbeten till full belåtenhet från beställarnas
sida. Då härtill kom, att bolagets ombud vid den underhandling, som
fördes mellan byggnadschefen och bolaget, förklarade, dels att detsamma
innehade eu stor och dyrbar sprängningsattiralj af modernaste beskaffenhet,
hvarigenom det såge sig i stånd att utföra de för etablissementets
uppförande inom afsedd tid viktigaste delarna af ifrågavarande
arbeten inom föreskrifna tidsterminer, dels ock att bolaget genom
representanter på platsen noga studerat förhållandena och satt sig in
uti situationen, ansåg nämnden sig böra antaga bolagets ofvannämnda
anbud, som enligt nämndens förmenande var synnerligen billigt.
Den bästa bekräftelse å, att nämndens uppfattning härutinnan
visat sig riktig, gifver emellertid innehållet af närlagda tre skrivelser,
eu irån bolaget Botolfsen & (ko, hvars anbud inkom efter anbudstidens
utgång, samt de båda öfriga från den antagna entreprenören för ifrågavarande
arbeten, aktiebolaget Höyer-Ellefsen.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Ehuru dessa siffror tala för sig sjUlfva, kan nämnden dock icke
underlåta att med några ord beröra deras innehåll.
Ett sådant intyg öfver sina beräkningar, som det af Botolfsen & C:o
afgifna, gifver till och med stöd för antagandet, att nämnden, därest
detta bolags anbud, som med icke mindre än 75,000 kronor eller således
med något mer än V3 understiger motsvarande därnäst lägsta anbud,
inkommit inom utsatt tid, jämlikt en annan bestämmelse i entreprenadförordningen
icke kunnat upptaga detsamma till pröfning af det skäl,
alt det måste anses innefatta »så lågt pris, att därför uppenbarligen ej
kan påräknas leverans eller arbete af fullgod beskaffenhet, och nöjaktigt
skäl för det låga priset icke kan angifvas».
De af aktiebolaget Höyer-Ellefsen till nämnden aflåtna skrifvelserna,
som kunna sägas komplettera hvarandra, gifva ett sorgligt, men otvetydigt
vittnesbörd om svårigheterna för en entreprenör, som efter möjligast
noggranna beräkningar afgifvit ett därpå grundadt anbud, att
likväl få beräkningarna att slå in i verkligheten. Oafsedt sådana alltid
oberäkneliga förhållanden, som inträffade strejker, ogynnsam väderlek
m. m., har entreprenören i detta fall utan vare sig egen eller annans
förskyllan haft att kämpa med sådana vidriga omständigheter vid arbetenas
utförande närmast till följd af att endast en ringa del af det för
byggnadsgrunderna erforderliga, å platsen varande berget var af så
gnd beskaffenhet som ytan lofvade, att entreprenören anser sig hafva
gjort eu förlust å ifrågavarande arbeten till ett sammanlagd t belopp af
icke mindre än nära 50,000 kronor, däri inberäknad kostnad för utsprängning
af större kvantitet bergmassa, än bolaget enligt uppgift till
följd af missuppfattning utaf tillgängliga entreprenadhandlingar beräknat
vid afgifvande af sitt anbud.
Denna bergets beskaffenhet föranledde bolaget att hos nämnden
begära att utan ökad kostnad för kronan få utföra större delen af
grunderna i betong, och har nämnden bifallit denna framställning.
Då mot bolagets sätt att utföra arbetena och detsammas anordningar
för deras verkställande ingen berättigad anmärkning kan göras,
torde värdet af hela arbetet under alla förhållanden få anses vara högre
än det pris, nämnden i detta fall på grund af ett för staten synnerligt
gjjansamt aftal hell öfver betala.
Nämnden vill ock bemöta statsrevisorernas förklaring, att nämnden
vid annat tillfälle öfverlåtit arbeten till Botolfsen & C:o därmed, att
nämnden lämnat grundläggningsarbeten för kungl. Upplands infanteriregementes
etablissement till detta bolag, då därstädes inga som helst
Statsutskottets utlåtande Nr 29. 9
bergsprängningsarbeteu förekommit, utan endast utförts murverk i
betong, hvartill nämnden ansett bolaget synnerligen kompetent.
På grund af det ofvan anförda får nämnden därför såsom sin
öfvertygelse uttala, att man i ett fall som detta icke vunnit ett gynnsammare
resultat för staten genom det af statsrevisorerna framhållna
förfaringssättet, hvarför nämnden anser sig i anmärkta hänseendet hafva
handlat på ett välbetänkt sätt.»
I afseende å de af kasernbyggnadsnämnden åberopade skrifvelserna
från bolaget Botolfsen & C:o samt aktiebolaget Höyer-Ellefsen
tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarna.
Beträffande entreprenadaftalet rörande Östgöta trängkårs kasernetablissement
har armé förvaltningens fortifikationsdepartement i den 18
januari 1911 afgifvet utlåtande anfört följande:
»Revisorerna, som angifvit, att den sista anbudsgifvaren på grund
af förut erhållna arbeten ägt fortifikationsdepartementets förtroende,
hafva beträffande nämnda entreprenad anmärkt, att den ådragit sig deras
synnerliga uppmärksamhet, då det af handlingarna syntes framgå, att
förmånligare, för kronan antagliga anbud än de erhållna kunnat vinnas,
därest departementet, som syntes hafva bort finna de inom anbudstiden
afgifna anbuden »innefatta för högt pris», förkastat dessa anbud och
utsatt tid för nya anbuds inlämnande.
Det af revisorerna angifna tillvägagångssätt är icke för fortifikationsdepartementet
främmande. Med anledning att i förevarande fall
begagna sig däraf förelåg icke, utan skulle fastmer ett dylikt förfaringssätt
i detta fall, enligt departementets mening, varit anmärkningsvärdt.
Ett anbud, som inkommit så långt efter anbudstidens utgång som fyra
dagar, under hyilka anbudsgifvaren haft god tid att taga del af öfriga
anbud, bör enligt fortifikationsdepartementets åsikt ej hafva någon betydelse
för entreprenaden, pa det att ej den med entreprenadförfarandet
afsedda täflan må blifva illusorisk. Annat kan förhållandet vara, om
anbud väl inkommit för sent, men dock uppenbarligen varit färdigt och
befordrats till bestämmelseorten före tidens utgång. Den nuvarande
entreprenadförfattningen iakttager dock för sådant fall tystnad i motsats
till den förut gällande och bestämmer, att endast i rätt tid inkomna
anbud få upptagas till pröfning.
Utan att, vidkommande det af revisorerna för den siste anbudsgifvaren
åberopade förtroende vilja anföra annat, än att förtroende kan
förverkas, får departementet meddela, att den af revisorerne angifna
grund för förkastande af föreliggande anbud såsom innefattande för högt
Bihang till Tiiksd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft. 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottets
yttrande.
Ang. öfverletalningar
a
fasta anslag.
Ang. disposition
af
en del af reservationerna
u
anslaget till beklädnad
åt sjömans-
och
skeppsgossekårerna.
pris ej förelåg. Tvärtom innefattade det antagna anbudet, som var omkring
24,000 kronor mindre än de öfriga pröfvade anbuden, ett lågt
pris, hvilket erfarenheten därefter under byggnadsarbetets utförande till
fullo bekräftat. Det icke pröfvade anbudet var uppenbarligen för lågt
beräknadt.
Om departementet, ehuru detsamma icke kunnat finna de afgifna
anbuden innefatta för högt pris, likväl skulle under föregifvande af sådant
förhållande hafva förkastat anbuden, kunde i allt fall det föreliggande,
för sent inkomna anbudet icke utgöra någon trygghet för erhållandet
af lägre anbud vid entreprenadens förnyande. Erfarenheten har lärt
departementet, att motsatsen lika fullt skulle kunnat inträffa.»
Utskottet, som väl funnit de afgifna förklaringarne tillfredställande,
har dock med hänsyn till den särskilda uppmärksamhet revisorerna fästat
vid de anmärkta förhållandena, velat hvad i ärendet förekommit för
Riksdagen
omförmäla.
Marinforvaltningen.
§ 4.
(Rev. ber. pag. 130; uti. pag. 677—688.)
Beträffande hvad i revisionsberättelsen under marinförvaltningen
meddelas, angående öfverbetalningar å vissa fasta anslag kommer utskottet
att framdeles under Riksdagen häröfver afgifva utlåtande, hvilket
utskottet skolat härigenom för Riksdagen
anmäla.
§ 5.
(Rev. ber. pag. 142; uti. pag. 678.)
Enligt hvad i revisionsberättelsen meddelas, hade vid granskning
af femte hufvudtitelns ordinarie anslag revisorerna fäst uppmärksamheten
vid de afsevärda behållningar, som förefunnes å reservationsanslaget till
»Beklädnad åt sjömans- och skeppsgossekårema». Ifrågavarande anslags
ställning under de tio senaste åren framginge af följande tablå:
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
11
! i | - |
i Reservation föregående år |
Anslag |
Utgifter |
Reservation till följande år |
Summa |
|||||
År |
1900 ..... |
95,457 |
43 |
286,550 i — |
228,438 |
72 |
153,568 |
71 |
382,007 |
43 |
1901 |
153,568 |
71 |
317,510 — |
302,124 |
92 |
168.953 |
79 |
471,078 |
711 |
|
5? |
1902 |
168,953 |
79 |
342,775 — |
329,227 |
05 |
182,501 |
74 |
511,728 |
79 |
1? |
i9o:i |
182,501 |
74 |
369,500 — |
379,555 |
61 |
172,446 |
13 |
552,001 |
74 |
77 |
1904 . |
i 172,446 |
13 |
387,260 — |
377,974 |
24 |
181.731 |
89 |
559,706 |
13 |
»t |
1905 . |
181,731 |
89 |
407,795 — |
376,753 |
73 |
212,773 |
16 |
589,526 |
8 91 |
17 |
1906 |
212,773 |
16 |
429,995 i — |
377.021 |
24 |
265,746 |
92 |
642,768 |
16 |
!7 |
1907 |
265,746 |
92 |
456,498 — |
285,692 |
94 |
436,551 |
98 |
722,244 |
92 |
:i |
1908 |
436,551 |
98 |
487,800 — |
415,888 |
74 |
508,463 |
24 |
924,351 |
9 8 |
7? |
1909 |
508,463 |
24 |
487,800 , — |
442,334 |
14 |
556,014 |
60 |
998,348 |
74 |
— |
— |
— |
*) 2,085 1 so |
- |
— |
— |
— |
—1 |
Reservationen å anslaget hade sålunda från 1900 års slut, då den
uppgick till 153,568 kronor 71 öre, vuxit till 556,014 kronor 60 öre
vid utgången af år 1909. I betraktande af att densamma sålunda ökats
till ett i förhållande till anslagets storlek oproportionerligt högt belopp,
hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke en afsevärd del däraf
borde öfverföras till fonden lör reserverade medel.
T häröfver den 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen
meddelat, att ämbetsverket i skrifvelse den 28 oktober
1910 på anförda skäl hemställt, att Kungl. Magt täcktes i proposition
föreslå Riksdagen, bland annat, att af behållningen vid 1909 års slut
å ifrågavarande anslag Unge användas dels 149,100 kronor för täckande
af en utaf Kungl. Magt den 7 juli 1905 gjord anvisning till anskaffande
af beklädnad och sängservis för kustartilleriets värnpliktige dels ock
300,000 kronor till förstärkande af stammens beklädnadsförråd vid flottans
båda stationer, hvarefter återstoden af reservationen kunde till statskontoret
inlevereras.
Utskottet delar revisorernas uppfattning om att ifrågavarande
reservationer uppgå till ett belopp, som icke kan anses stå i rimligt
förhållande till anslagets storlek, och håller förty i likhet med revisorerna
före, att en afsevärd dol af reservationerna bör, utan att det
med anslaget afsedda ändamål behöfver blifva därpå lidande, kunna efter
Utskott ds
yttrande.
:ij Omföring från reservationsanslaget “flottans nybyggnad och underhåll
12
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Riksdagens hörande för annat ändamål disponeras. Utskottet får alltså
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
huruvida icke en afsevärd del af de å ifrågavarande
anslag uppkomna reservationer må för annat
ändamål disponeras och därefter till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill förhållandena må föranleda.
§ 6.
(Rev. ber. pag. 144—146; uti. pag. 679 och 680.)
Ang. assa af Revisorerna hafva erinrat, hurusom i 1909 års statsrevisorers
fät-orsakade" berättelse funnes en framställning af följande lydelse:
strandskador. »Enligt hvad revisorerna inhämtat, inginge bland kostnaderna för
jagaren Magnes expedition den 2 juli—28 september 1908 ett belopp
af 750 kronor, som fartygschefen låtit ur fartygets kassa utbetala såsom
ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador, som förorsakats
af de svallvågor jagaren åstadkommit vid passerandet af Dalarö den 9
september 1908. Skadornas art och omfattning framginge af ett utaf
en stationsingenjör härom upprättadt besiktningsinstrument, som utvisade
bland annat, att en brygga, bestående af ’en stenkista med dimensionerna
5,5 x 4,5 x 3 meter, af vattenvågen förflyttats cirka 6 meter från sin
plats invid stenmuren och utkastats på cirka 6 meter djupt vatten’.
Af ett utaf t. f. fartygschefen undertecknadt protokoll inhämtades,
att jagaren var beordrad att med inspekterande amiralen efter slutad
inspektion af kusteskadern från Hårsfjärden afgå till Saltsjöbaden, ''fart
25 knop’.
Då revisorerna af handlingarna i ärendet funnit, dels att jagaren
Magnes ofvannämnda färd företagits efter slutad inspektion och ej torde
kunna räknas till öfning, och dels att rörande färdens förlopp inga
andra utredningar förelåge än ofvannämnda af t. f. fartygschefen upprättade
protokoll samt förenämnde stationsingenjörs besiktningsinstrument,
hade revisorerna ansett sig böra omförmäla förhållandet, på det att saken
måtte blifva underkastad ytterligare utredning och profning.»
Efter tagen del af marinförvaltningens utlåtande i ämnet den 11
januari 1910 samt därvid fogade yttrande från stationsbefälhafvaren vid
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
13
flottans station i Stockholm jämte förklaring af fartygschefen å Magno
vid det ifrågavarande tillfället, kaptenen G. Celsing, anförde statsutskottet
vid 1910 års riksdag, att utskottet funne den af revisorerna omförmälda
utbetalningen af skadestånd till fullo förtjänt af den uppmärksamhet,
som af revisorerna ägnats densamma. Såsom af stationsbefälhafvarens
yttrande i ärendet framginge, hade jämväl stationsbefälhafvaren beaktat
frågans principiella betydelse, i det lian—jämte meddelande att i reglementet
för marinen föreskrift saknades om, huru beträffande skadeersättning
af ifrågavarande art borde förfaras — uttalat, att det i fråga
om skadestånd utöfver visst minimibelopp vore lämpligt om föreskrift
funnes därom, att anspråk på dylik ersättning, med undantag för visst
angifvet fall, underställdes marinförvaltningens pröfning; och hade stationsbefälhafvaren
tillika, vidkommande särskild! det nu föreliggande fallet,
framhållit, att undersökning syntes böra äga rum, huruvida jagaren vid
tillfället framförts med starkare fart än omständigheterna behöft föranleda.
Till dessa stationsbefälhafvarens uttalanden ville utskottet i alla
delar ansluta sig. Då emellertid af det anförda och hvad handlingarna
i öfrigt innehölle framginge, att förevarande fråga ej mindre vore föremål
för räkenskapskontorets vid stationen i Stockholm och stationsbefälhafvarens
uppmärksamhet än äfven kunde förväntas blifva behandlad af
vederbörande afdelning inom marinförvaltningen, hade utskottet ansett
sig endast böra hvad i ärendet förekommit för Riksdagen omförmäla.
Sävidt revisorerna kunnat inhämta hade efter hvad vid Riksdagen
förekommit ingen annan åtgärd i detta ärende vidtagits än att marinförvaltningens
revisionskontor från räkenskapskontoret vid flottans
station i Stockholm infordrat upplysning, huruvida några åtgärder af
stationsbefälhafvaren vidtagits på grund af ofvannämnda utbetalning af
ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö, i anledning af hvilken
framställning räkenskapskontoret i afgifven förklaring hänvisat revisionskontoret
till stationsbefälhafvaren för vinnande af de begärda upplysningarna.
Då vederbörande myndigheter sålunda, långt ifrån att af hvad i
ärendet vid Riksdagen förekommit finna sig manade att kraftigt ingripa
för ifrågavarande angelägenhets slutförande, syntes hafva lämnat saken
å sido, hade revisorerna ansett sig böra fästa Riksdagens särskilda uppmärksamhet
å förhållandet.
I häröfver deri 17 januari 1911 afgifvet utlåtande har marinförvaltningen
anfört följande'':
»I fråga om hvad revisorerna anfört beträffande ett belopp af 750
kronor, som chefen för jagaren Magne under dess expedition den -
14
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottets
yrkande.
juli— 28 september 1908, kaptenen G. Celsing, låtit ur fartygets kassa
utbetala såsom ersättning till brygg- och båtägare i Dalarö för skador,
som förorsakats af de svallvågor, jagaren åstadkommit vid passerandet
af Dalarö den 9 september 1908, får marinförvaltningen erinra, att
ämbetsverket i underdånig skrifvelse den 11 januari 1910 i anledning
af Riksdagens revisorers för år 1908 gjorda anmärkning rörande förevarande
utbetalning anförde, att vederbörande tjänsteman hos ämbetsverket
icke torde underlåta att vid förestående granskning af redogörelsen
för ifrågarande fartygsexpedition i behörig ordning framställa
den anmärkning mot berörda utbetalning, hvartill fog kunde förelinna.
Efter granskning af flottans stations i Stockholm räkenskap för
maj månad 1909, hvarest redogörelsen för expeditionen intagits, yrkade
äfven ämbetsverkets revision att, enär ifrågavarande utbetalning anmälts
för stationsbefälhafvaren för vidtagande af de åtgärder, denne kunde
finna skäliga, redogöraren, biträdande intendenten S. Ehlin, måtte inkomma
med upplysning, huruvida några åtgärder af stationsbefälhafvaren
vidtagits. Denna anmärkning kommunicerades den 9 augusti 1910
redogöraren, hvilken i en den 27 september samma år hit inkommen
förklaring hänvisade revisionen till stationsbefälhafvaren för vinnande
af den begärda upplysningen. Sedan anmärkningsakten därpå under
någon tid varit på begäran utlånad till Riksdagens revisorer, framställde
revisionen uti den 13 december 1910 afgifna påminnelser yrkande, att
f. d. stationsbefälhafvaren, amiralen L. Palander, måtte, såsom redovisningsskvldig
i målet, åläggas att till ämbetsverkets kassa inleverera
anmärkta 750 kronor, såvida han icke inkomma med nöjaktig förklaring
öfver anmärkningen. Förklaring af amiralen Palander har denna
dag hit inkommit, men har beslut i anledning häraf ännu icke blifvit
meddeladt.
Detta anmärkningsmål har således härstädes behandlats på vanligt
sätt; och någon anledning har icke synts föreligga — vare sig med
hänsyn till anmärkta beloppets storlek eller öfriga omständigheter i
målet — att behandla detsamma i annan ordning än öfriga af revisionen
under året till ett antal af 682 handlagda anmärkningar vid marinens
räkenskaper. Först sedan anmärkningsmålet blifvit i behörig ordning
afgjordt, synes enligt marinförvaltningens förmenande tiden vara inne
att taga i öfvervägande, livilka särskilda åtgärder må af då föreliggande
omständigheter vara påkallade.»
Då stationsbefälhafvaren vid flottans station i Stockholm i anledning
af 1909 års statsrevisorers ofvanberörda anmärkning framhöll bland
Statsutskottets utlåtande Nr 29. 15
unnat lämpligheten al att föreskrifter i viss angifven riktning, beträffande
reglerandet af skadeståndsfrågor af ifrågavarande slag funnes meddelade
i marinens reglemente, uttalade, såsom i nu föreliggande anmärkning
erinras, statsutskottet sin fulla anslutning till hvad stationsbefalhafvaren
sålunda anfört; och då utskottet med hänsyn därtill att såväl
nämnda frågas principiella sida som ock det förevarande särskilda fallet
var föremål för vederbörandes uppmärksamhet, ansåg sig endast böra
hvad i ärendet förekommit för riksdagen omförmäla, måste denna
åtgärd otvifvelaktigt anses utgöra ett uttryck för utskottets förväntan,
att ej endast den föreliggande skadeståndsfrågan utan äfven frågan om
införande af nödiga bestämmelser i förevarande hänseende i reglementet
för marinen skulle varda med all skyndsamhet behandlade. Så synes
emellertid icke hafva skett. Visserligen meddelas nu af marinförvaltningen
de åtgärder, som vidtagits i väckt anmärkningsmål angående
utbetalningen af ifrågavarande skadeersättning och framhålles att först
sedan detta mål blifvit afgjordt tiden vore inne att taga i öfvervägande,
hvilka särskilda åtgärder åt då föreliggande omständigheter vore påkallade.
Denna uppfattning kan utskottet emellertid icke dela. Utan att
vilja förringa betydelsen af att berörda mål varder i behörig ordning
pröfvadt och afgjordt, vill utskottet framhålla, att i förevarande ärende
hufvud vikten uppenbarligen icke ligger å afgörandet af frågan om den
ene eller andre tjänstemannens eventuella ersättningsskyldighet för det
utbetalade jämförelsevis obetydliga skadeståndsbeloppet, utan att frågans
principiella sida — den ordning, i hvilken framstäldt anspråk på skadestånd
pröfvas och afgöres samt eventuell skadeersättning utbetalas _
iir den, som härvidlag är af det största intresset att få ordnad, och utskottet
kan icke finna att behandlingen af ifrågavarande anmärkningsmål
bort leda till ett undanskjutande af utfärdande af nödiga bestämmelser
i sådant hänseende. På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande
hvilka särskilda bestämmelser angående sättet
för reglering af frågor om ersättning för af flottans
fartyg åstadkommen skada å enskild egendom må vara
erforderliga samt därefter låta i reglementet för marinen
införa de bestämmelser, som i sådant hänseende
finnas af omständigheterna påkallade.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Ang. enskilda
försäkringsbolags
försäkring
af postbehandlade
värdeförsändelser.
Postverket.
§n
7-
(Rev. ber. pag. 181 och 182; uti. pag. 739 — 747.)
Under berättelsen angående postverket erinra revisorerna, hurusom
enligt § 26 mom. 2 af gällande allmänna poststadga af den 9 september
1907 vore beträffande inrikes assur er ad försändelse bland annat stadgadt
förbud mot angifvande å försändelsen af lägre värdebelopp än det, som
verkligen finnes i försändelsen inneslutet. I § 29 mom. 4 af samma
stadga föreskrefves äfven, att inrikes bref, afsedt att befordras såsom
rekommenderadt icke må innehålla penningar, obligationer eller andra
därmed jämförliga i hvar mans hand gällande värdepapper till sammanlagdt
högre värde än 500 kronor.
Till revisorernas kännedom hade emellertid kommit, att vissa försäkringsbolag
meddelade försäkring å värdeförsändelser, som befordrades
genom postverkets försorg, och plägade, enligt hvad revisorerna inhämtat,
ifrågavarande försäkringar meddelas på det sätt, att vederbörande
afsändare antingen vid inlämnandet till postbefordran af en assurerad
försändelse å densamma angåfve beloppet vida lägre än försändelsens
värdeinnehåll samt hos försäkringsbolaget assurerade skillnaden
mellan det i försändelsen inneslutna och det å försändelsen angifna, hos
postverket assurerade värdeinnehållet eller också i rekommenderad försändelse
inneslöte ett hos försäkringsbolaget assureradt belopp.
Revisorerna hade af en i ärendet verkställd utredning inhämtat,
att de tariffer, som förenämnda bolag erbjöde vid dylik försäkring, så
godt som undantagslöst vore lägre än de för postverkets assuransrörelse
fastställda, och detta af lätt förklarliga skäl.
Med de influtna assuransbeloppen skulle postverket bestrida ej
blott ersättningen för bortkomna eller skadade assurerade försändelser
utan äfven vissa afsevärda kostnader, såsom för skärpt kontroll öfver
dessa försändelsers postbehandling, ett vidlyftigare expeditionssätt äfvensom
särskildt inrättade förvaringsrum och andra säkerhetsanordningar,
hvilket allt påkallades af postverkets ansvar för nämnda försändelser,
vare sig de vore högt eller lågt assurerade. Däremot hade försäkringsbolagen
inga som helst omkostnader för de assurerade försändelsernas
vård utan löpte endast risken af försäkringssummans utbetalande vid
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
17
försändelsens förlust. Denna risk torde, till följd af postverkets omfattande
säkerhetsåtgärder, vara mycket ringa.
Till belysande häraf ville revisorerna anföra, att, enligt uppgift,
postverket i ersättning för bortkomna eller skadade assurerade försändelser
nedannämnda år utbetalat endast följande belopp, nämligen
år 1906 .................................................. kronor 1,509: 2 3.
„ 1907 ................................................. „ 5,920: os.
„ 1908 ................................................. „ 510: —
„ 1909 ............................................... „ 2,799:n.
Postverkets inkomster af inrikes assuransrörelsen hade, enligt revisorerna
lämnade uppgifter, under den senaste tiden snarare af- än tilltagit,
ett förhållande, som torde vara anmärkningsvärdt vid en jämförelse
med utvecklingen inom verkets öfriga rörelsegrenar. Äfven om
detta förhållande i viss mån kunde tillskrifvas andra omständigheter, torde
på goda grunder kunna antagas, att försäkringsbolagens konkurrens i
afsevärd grad bidragit härtill.
Af hvad här ofvan anförts ansåge revisorerna följa, att ifrågavarande
försäkringsbolag på denna gren af sin rörelse förskaffade sig en
vinst, som med rätta borde tillgodokomma postverket Då det dessutom
torde vara obestridligt, att denna bolagens försäkringsrörelse ytterst förutsatte
ett öfverträdande af förut omförmälda författningsrum, och då
dess laglighet sålunda torde kunna sättas i tvifvelsmål, hade revisorerna
velat fästa uppmärksamheten å nu anförda förhållanden under hemställan,
att lämpliga åtgärder måtte vidtagas i syfte att statsverkets intressen
måtte i berörda hänseende varda på ett effektivt sätt tillvaratagna.
Generalpoststyrelsen har i häröfver den 13 januari 1911 afgifvet
utlåtande anfört följande:
»I § 2 af nådiga förordningen den 12 november 1872, angående
postverkets ansvarighet för försändelser, som till postbefordran aflämnats,
är stadgadt, att, därest skälig anledning förekommer misstänka, att å
något till postbefordran aflämnadt bref, hvarför assurans begäres, värdet
af detsammas innehåll blifvit angifvet högre än det rätteligen utgör, må,
på vederbörande posttjänstemans yrkande, brefvet i närvaro af den, som
det inlämnat, öppnas å post anstalten. Utrönes därvid, att brefvet icke
innehåller penningar till det belopp, som angifvits, och kan det, som
för öfrigt må vara i brefvet inneslutet, uppenbarligen icke anses i värde
motsvara skillnaden, äger posttjänstemannen vägra att brefvet under
postverkets ansvarighet för det därå angifna värde till befordran emottaga;
och är afsändaren berättigad, om han så äskar, att öfver sålunda
meddelad vägran afgiftsfritt erhålla skriftligt intyg.
Bihang till Jlilcsd. prof. 1911. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft.
3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Vidare har genom nådiga kungörelsen den 26 maj 1882, angående
ändring i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser,
som till postbefordran aflämnats, assuransafgiftens belopp m. m.,
förklarats, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,
som till postbefordran anmäles och för hvilken assurans begäres, värdet
blifvit angifvet lägre, än det rätteligen utgör, skall med försändelsen
förfaras i öfverensstämmelse med hvad stadgadt finnes i § 2 af ofvannämnda
nådiga förordning den 12 november 1872, så att, då tydligen
sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer
och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,
hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt
kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd mån öfverstiger det värde,
som angifvits, försändelsen icke må till befordran mottagas; äfvensom
att i öfverensstämmelse härmed bör förfaras äfven i afseende å rekommenderade
bref, dock att mottagande af sådana ej får förvägras i annat
fall, än att däri inneslutna penningar eller värdepapper af nyss nämnda
slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor.
livad den internationella postutväxlingen angår, är i art. 9, punkt
1, af det vid postkongressen i Rom år 1906 afslutade aftalet angående
utväxling af bref och askar med angifvet värde förbud meddeladt mot
hvarje svikligt angifvande af högre värdebelopp än det, som verkligen
finnes inneslutet i ett bref eller i en ask. Enahanda stadganden återfinnes
i art. 16 af den vid samma kongress antagna konventionen angående
utväxling af postpaket. Endast i fråga om internationella s. k.
tariffpaket, hvilkas utväxling ej regleras af bestämmelserna i den allmänt
internationella paketkonventionen, gäller i några enstaka undantagsfall
förbud mot angifvande af lägre värdebolopp än det verkliga.
Beträffande vidare rekommenderade försändelser, innehåller art, 16, punkt
3, af den vid Romkongressen afslutade världspostkonventionen förbud
mot inneslutande i dylika försändelser af dels myntstycken dels ock
vissa andra värdeföremål — dock endast i det fall att deras inneslutande
eller försändande är förbjudet enligt vederbörande länders lagstiftning —
nämligen saker af guld eller silfver, ädelstenar, smycken och andra dyrbarheter
(»autres objets précieux»).
Det hufvudsakliga af ofvan återgifna stadganden är sammanfattadt
i § 26 mom. 2, § 29 mom. 4 samt § 70 mom. 5 och 6 af gällande
allmänna poststadga, som af generalpoststyrelsen utfärdats den 9 september
1907. Dessa bestämmelser lyda sålunda:
§ 26 mom. 2. Beträffande inrikes försändelse är hvarje angifvande
af högre eller lägre värdebelopp än det, som verkligen finnes i för
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
19
sändelsen, förbjudet. — Å försändelse till utlandet må icke angifvas
högre värdebelopp än det verkliga. Jämväl beträffande dylik försändelse
är det i vissa fall förbjudet att angifva värdet lägre än det verkliga;
härutinnan meddelas upplysningar i posttaxan.
§ 29 mom. 4. Inrikes bref, afsedt att befordras såsom rekommenderadt,
må icke innehålla penningar, obligationer eller andra därmed
jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper till ett sammanlagdt
högre värde än 500 kronor.
§ 70 mom. 5. Förekommer anledning misstänka, att å inrikes
försändelse, som aflämnas till postbefordran under assurans, innehållets
värde angifvits högre eller lägre än det rätteligen utgör, må, på vederbörande
postfunktionärs yrkaude, försändelsen i närvaro af den, som
inlämnat densamma, öppnas å postanstalten. — Utrönes därvid tydligen,
att sammanlagda värdet af de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer
och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande värdepapper,
hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af allmänt
kända förhållanden beräknas, i någon afsevärd män öfverstiger det värde,
som angifvits, eller befinnes försändelsen icke innehålla penningar till
det belopp, som angifvits, och motsvarar det öfriga innehållet uppenbarligen
icke skillnaden, äger postfunktionären vägra att mottaga försändelsen
under postverkets ansvarighet för det därå angifna värde.
Öfver sålunda meddelad vägran är afsändaren berättigad att afgiftsfritt
erhålla intyg. — Enahanda gäller i fråga om assurerad försändelse till
utlandet, å hvilken värdet angifvits högre eller, när sådant undantagsvis
är förbjudet, lägre än det verkliga.
§ 70 mom. 6. Finnes anledning misstänka, att i inrikes bref, som
aflämnats till postbefordran under rekommendation, inneslutits penningar,
obligationer och andra därmed jämförliga, i hvar mans hand gällande
värdepapper, hvilkas ungefärliga värde med lätthet kan på grund af
allmänt kända förhållanden beräknas, till sammanlagdt högre värde än
500 kronor, må, på vederbörande postfunktionärs yrkande, brefvet i
närvaro af den, som inlämnat detsamma, öppnas å postanstalten. —
Befinnas därvid de i brefvet inneslutna penningar eller värdepapper af
nyss nämnda slag uppgå till sammanlagdt högre värde än 500 kronor,
äger postfunktionären vägra att mottaga brefvet till befordran under
rekommendation; och är afsändaren berättigad att öfver sålunda meddelad
vägran afgiftsfritt erhålla intyg:
Såsom ofvan är autydt, innehålla de allmänt internationella postaftalen
icke något förbud mot angifvande å assurerade försändelser af
lägre belopp än det verkliga värdet. Förslag om införande af dylikt
20
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
förbud förelåg bland annat vid postkongressen i Wien 1891, men mötte
från flera håll motstånd och vann icke kongressens bifall. Genom frågans
behandling vid denna kongress och genom hvad sedermera i ärendet
förekommit får anses fastslaget, att i den postutväxling, som försiggår
enligt de allmänt internationella aftalen, det icke möter något hinder att
å assurerade försändelser angifva lägre belopp än som motsvarar innehållets
värde. Ej heller lägga dessa aftal något hinder i vägen för att
i rekommenderade försändelser innesluta exempelvis banksedlar eller andra
värdehandlingar till huru högt belopp som helst.
I fråga om assurerade försändelser äger emellertid det förhållande
rum, att åtskilliga länder, hvaribland Amerikas förenta stater och Canada,
icke deltaga i den internationella utväxlingen af dylika försändelser.
Genom postverken kan följaktligen assurans icke erhållas å försändelser
till eller från dessa länder. Andra länder åter, såsom Frankrike, Storbritannien,
Italien, Belgien, Nederländerna in. fl., hafva begränsat assuransbeloppet
till ett visst maximum, oftast 10,000 francs för hvarje försändelse.
Då sålunda i den internationella utväxlingen postverken icke äro
i tillfälle att till hvilket land som helst och till obegränsadt belopp lämna
assurans å försändelser, är det helt naturligt, att allmänheten sökt på
annan väg vinna täckning för de risker, som postverken icke kunnat
åtaga sig, och i sådant syfte hänvändt sig till de enskilda bolag, som
meddela försäkring af postförsändelser. Och då, såsom nyss är nämndt,
de allmänt internationella bestämmelserna icke innehålla förbud mot
angifvande å assurerad försändelse af lägre värde än det verkliga eller
mot inneslutande i rekommenderadt bref af värdehandlingar in. m. till
högre värde än det belopp, hvarmed ett förkommet rekommenderadt
bref ersättes af postverken, torde det näppeligen kunna sägas, att de
enskilda bolagens försäkringsverksamhet i vårt land, i den män densamma
afsett postförsändelser till utlandet, inneburit ett obehörigt intrång på
postverkets område; i hvaije fall har denna verksamhet, sålunda begränsad,
icke stått i strid med gällande postförfattningar.
Annorlunda ställer sig däremot förhållandet beträffande försäkring
af inrikes försändelser. Å dylika försändelser medgifver svenska postverket
assurans till obegränsadt belopp icke blott när försändelserna utväxlas
mellan postkontor utan äfven i vissa andra fall. Såsom förut är
nämndt, är det i postförfattningarna förbjudet att å inrikes försändelser
angifva lägre värdebelopp än det verkliga samt att i inrikes rekommenderadt
bref innesluta högre värdebelopp än 500 kronor. I den mån de
enskilda bolagens postvärdeförsäkring afser inrikes försändelser, lärer
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
21
således — förutom möjligen i fråga om försäkring af rekommenderadt
bref till belopp af högst 500 kronor — bolagens verksamhet förutsätta
ett öfverträdande från vederbörande afsändares sida af något utaf ifrågavarande
förbud.
Rörande omfattningen af de enskilda bolagens postvärdeförsäkring
kunna vissa uppgifter erhållas ur försäkringsinspektionens underdåniga
berättelser beträffande försäkringsväsendet i riket. Såvidt af dessa berättelser
framgår, är det för närvarande ett svenskt och tre utländska
bolag, som här i landet idka dylik försäkringsrörelse. I medeltal för
de tre senaste år, för livilka uppgifter föreligga, synes sammanlagda
beloppet af dessa bolags »värdeförsäkringar» hafva uppgått till omkring
150,000,000 kronor och sammanlagda premiebeloppet till omkring 30,000
kronor. Af den försäkringssumma, som uppgifvits för det svenska bolaget,
har den öfvervägande delen reassurerats i utlandet. Ifrågavarande
s. k. värdeförsäkring torde för öfrigt omfatta assurans å ej blott inrikes
postförsändelser utan äfven postförsändelser till utlandet äfvensom, till
någon del, värden af annat slag. Men äfven om det nyss angifna,
totala assuransbeloppet skulle afse endast inrikes postförsändelser, är
dock denna enskilda försäkringsverksamhet att anse såsom tämligen
obetydlig i förhållande till postverkets egen assuransrörelse, som för
närvarande, hvad angår inrikes portopliktiga försändelser, har att uppvisa
ett årligt assuransbelopp af mellan 1,100 och 1,200 miljoner kronor.
Den ringa utveckling af postverkets assuransrörelse, som under den
senare tiden ovedersägligen konstaterats, torde i första rummet bero på
andra omständigheter, särskildt de enklare former för penningeförsändning,
genom postanvisning, check, postremissväxel m. m., som numera
i allt större utsträckning anlitas af allmänheten.
Generalpoststyrelsen tillåter sig i detta sammanhang erinra, hurusom
det spörsmål, hvarom nu är fråga, äfven tillförene varit föremål
för Riksdagens behandling. I en inom Andra kammaren år 1904 väckt
motion hade nämligen föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om upphäfvande af det i ofvanberörda nådiga
kungörelse den 26 maj 1882 meddelade förbud mot postbefordran af
försändelser, för livilka värdet blifvit angifvet lägre än det verkliga
värdet. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen hänvisats, hemställde
om aflåtande af en skrifvelse i motionens syfte, men vid ärendets behandling
i Andra kammaren afslog kammaren såväl utskottets hemställan
som motionen, hvilken sålunda ej föranledde någon Riksdagens åtgärd.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 29-
För sin del anser generalpoststyrelsen det ur flera synpunkter
önskvärdt, att värdeförsändelser, som af postverket befordras, hos postverket
assureras för innehållets fulla värde. Hvad angår försändelser
till utlandet, är emellertid svenska postverket, såsom af det förut anförda
framgår, bundet af de allmänt internationella bestämmelserna — hvilka
icke lägga något hinder i vägen för att å assurerade försändelser
angifves lägre värde än det verkliga eller att värdehandlingar m. m.
till hvilket belopp som helst inneslutas i rekommenderade försändelser
— och någon ändring i dessa bestämmelser torde för närvarande icke
kunna genomdrifvas. Beträffande åter inrikes försändelser skulle det
gifvetvis äfven vara önskvärdt, att de i nyssberörda hänseenden gällande
förbudsbestämmelser kunde göras fullt effektiva. Generalpoststyrelsen
har också i cirkulär till samtliga postförvaltare erinrat om dessa förbudsbestämmelser
och anmodat postförvaltare att på lämpligt sätt fästa
korrespondenters, särskild! bankinstituts, synnerliga uppmärksamhet å
nämnda bestämmelser och å den risk, som vederbörande löper genom
att icke behörigen iakttaga ifrågavarande förbud. Gifvet är emellertid,
att det i den praktiska posttjänsten skall möta stora svårigheter att
kontrollera förbudets efterlefnad. Vid de postanstalter, där någon mera
betydande utväxling af värdeförsändelser förekommer, inträffar det ofta
nog, att de värdeförsändelser, som äro afsedda att vinna befordran med
viss lägenhet, aflämnas till postanstalten i sista stund, då personalens
arbetskraft fullt tages i anspråk för de löpande expeditionsgöromålen.
Under sådana förhållanden torde någon kontroll i det hänseende, hvarom
nu är fråga, öfver hufvud icke kunna utöfvas, med mindre än att eu
del värdeförsändelser försenas i sin befordran. Men äfven i andra fall
lärer kontrollen vara svår eller omöjlig att utöfva. Ty visserligen är,
jämlikt § 70 mom. 5 och 6 af allmänna poststadgan, posttjänsteman
''berättigad att, för utrönande af innehållet i inlämnad värdeförsändelse,
yrka försändelsens öppnande, men detta gäller endast sådana fall, då
anledning förefinnes att misstänka, att öiverträdelse af ifrågavarande förbud
är för handen. Skulle en dylik rätt medgifvas, äfven där någon
särskild anledning till misstanke icke föreligger, eller gällande kontrollföreskrifter
eljest på ett eller annat sätt skärpas, komme detta utan
tvifvel att leda därhän, att allmänheten i många fall skulle, med större
eller mindre rätt, betrakta postverkets kontrollåtgärder såsom innebärande
trakasseri eller ett kränkande af brefhemligheten.
Såsom en utväg att öka förbudets effektivitet har itragasatts, bland
annat, att förbudets öfverträdande borde beläggas med straff. Oafsedt,
emellertid, att dylika straffbestämmelser säkerligen skulle möta starkt
23
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
motstånd från allmänhetens sida, lärer det, på grund af svårigheterna
vid kontrollens utöfvande, knappast vara att förvänta, att en sådan lagstiftning
skulle leda till önskad påföljd.
Af Riksdagens revisorer har anmärkts, att de tariffer, som bolagen
erbjuda vid den försäkring, hvarom nu är fråga, så godt som undantagslöst
äro lägre än de för postverkets assuransrörelse fastställda. Det
ligger då nära till hands att tillse, huruvida tilläfventyrs en nedsättning
bör ske i postverkets assuransafgifter. I sådant afseende tillåter sig
generalpoststyrelsen erinra, hurusom, enligt ofvanberörda nådiga kungörelse
den 26 maj 1882, assuransafgiften för inrikes försändelser utgår
efter en starkt fallande skala, i det att afgiften utgör för belopp om
högst 500 kronor: 30 öre; för belopp öfver 500 kronor till och med
1,000 kronor: 50 öre; för belopp öfver 1,000 till och med 5,000 kronor:
50 öre för 1,000 kronor med tillägg af 2 öre för hvarje Överskjutande
belopp af 100 kronor eller del däraf; för belopp öfver 5,000 till och
med 50,000 kronor: 1 krona och 30 öre för 5,000 kronor med tillägg
af 15 öre för hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del
däraf; för belopp öfver 50,000 till och med 100,000 kronor: 8 kronor
5 öre för 50,000 kronor med tillägg åt 10 öre för hvarje Överskjutande
belopp af 1,000 kronor eller del däraf; samt för belopp öfver 100,000
kronor: 13 kronor 5 öre för 100,000 kronor med tillägg af 5 öre för
hvarje Överskjutande belopp af 1,000 kronor eller del däraf. I olikhet
härmed äro i våra grannländer Danmark, Norge och Tyskland för den
inrikes assuransen fastställda afgifter, hvilka i stort sedt stiga tämligen
proportionellt i förhållande till assuransbeloppen. Till jämförelse torde
bär nedan få meddelas en sammanställning rörande dels de inrikes
assuransafgifter, som enligt nu gällande tariffer upptagas i Sverige,
Danmark och Norge för vissa såsom exempel anförda assuransbelopp,
dels ock de assuransafgifter, som för samma assuransbelopp skulle utgå
enligt den tyska inrikes tariffen, tillämpad på det skandinaviska myntsystemet.
24 Statsutskottets utlåtande Nr 29.
! Assura n sbelopp. |
Assuransafgift för inrikes försändelse. |
|||||||
i Sverige. |
I Danmark. |
I Norge. |
Enligt tysk |
|||||
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
Kr. |
ö. |
'' Kr. |
ö. |
|
500 kronor ............................ |
30 |
— |
15 |
— |
35 |
— |
10 |
|
1,000 .............................. |
— |
50 |
— |
1 5 |
— |
5 2 |
— |
20 |
2,000 „ ............................ |
_ |
70 |
— |
20 |
— |
84 |
— |
35; |
3,000 ., ......................... |
— |
90 |
— |
25 |
1 |
1 6 |
— |
50 |
4,000 .............................. |
1 |
1 0 |
— |
30 |
1 |
48 |
— |
70 |
5,000 ., ............................ |
1 |
30 |
— |
35 |
1 |
80 |
— |
8 5 |
10,000 ., ............................ |
2 |
05 |
— |
60 |
3 |
40 |
i |
7 0j |
20,000 „ ............................ |
3 |
55 |
1 |
10 |
6 |
60 |
3 |
35 |
30,000 „ ............................ |
5 |
05 |
1 |
60 |
9 |
80 |
5 |
|
50,000 ., ............................ |
8 |
0 5 |
2 |
60 |
16 |
20 |
8 |
3 5 1 |
100,000 ., ............................ |
13 |
05 |
5 |
10 |
32 |
20 |
16 |
70 |
150,000 „ ............................ |
! 15 |
5 5 |
7 |
60 |
48 |
20 |
25 |
|
200.000 „ ........................... |
18 |
05 |
10 |
1 0 |
j 64 |
20 |
33 |
35 |
250.000 ., .......................... |
20 |
55 |
12 |
60 |
! 80 |
20 |
41 |
70 |
1,000.000 „ ............................ |
'' 58 |
05 |
50 |
10 |
! 320 |
20 |
166 |
70 |
•) BefordringsatgiRen för inrikes assureradt bref utgår i Tyskland efter en något högre
tariff än befordringsafgiften för öfriga inrikes bref.
En jämförelse mellan dessa tariffer lämnar, enligt generalpoststyrelsens
mening, icke stöd för ett yrkande om nedsättning af de inrikes
svenska assuransafgifterna, i hvarje fall icke hvad de högre assuransbeloppen
angår, och det torde i främsta rummet vara försändelser med
relativt högt värde, som försäkras hos de enskilda bolagen. Men äfven
om en reduktion skulle ske i postverkets afgifter för högre assuransbelopp,
skulle det näppeligen leda därtill, att försäkringsbolagen komme
att upphöra med sin ifrågavarande rörelse, enär dessa bolag, hvilka icke
hafva att bära ens någon del af de omkostnader, som måste nedläggas
för tryggande af de försäkrade försändelsernas postbefordran, alltid torde
kunna åtnöjas med lägre assurånsafgifter än postverket. En nedsättning
af postverkets inrikes assuransafgifter skulle således, enligt generalpoststyrelsens
mening, endast medföra minskning i postverkets inkomster,
men det afsedda syftet, den enskilda försäkringsrörelsens upphörande,
skulle därigenom icke vinnas.
Det synes generalpoststyrelsen, som om statsverkets, intressen i
förevarande hänseende knappast skulle kunna på ett effektivt sätt till
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
25
varatagas annat än genom åtgärder, riktade direkt mot de enskilda försäkringsinrättningar,
som meddela försäkring af ifrågavarande slag. 1
sådant afseende torde kunna ifrågasättas, huruvida icke dessa enskilda
inrättningar — såväl svenska bolag som utländska, här verksamma försäkra)
gsanstal ter — kunde uttryckligen betagas rätten att meddela försökring
å postförsändelser i de fall och inom de gränser, där assurans
kan erhållas hos postverket eller där den enskilda försäkringsverksamheten
måste förutsätta ett öfverträdande af de i postförfattningarna meddelade
förbudsbestämmelssr. Detta skulle emellertid innebära att postverket
korame att erhålla monopol på den försäkring, hvarom här är
fråga, Visserligen torde det icke vara alldeles uteslutet, att, äfven efter
införande af ett dylikt nssuransmonopol för postverket, korrespondenter
komrne att direkt hos utländska försäkringsanstalter, utan förmedling af
deras här i landet etablerade agenter, söka försäkring å postförsändelser,
men detta skulle säkerligen förekomma endast i enstaka undantagsfall.
I rågan om införande af ett sådant assuransmonopol, som ofvan är nämndt,
torde i alla händelser kräfva en mera ingående utredning icke blott ur
postal synpunkt utan äfven i åtskilliga andra hänseenden.»
Utskottet finner ifrågavarande angelägenhet till fullo värd den
uppmärksamhet, som af revisorerna ägnats densamma, och utskottet
delar revisorernas mening om att åtgärder böra vidtagas för tillvaratagande
på ett effektivt sätt af statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.
Emellertid synes af den i ärendet förebragta utredningen
och hvad utskottet i öfrigt har sig bekant, framgå, att deri hufvudsakliga
grunden till att ifrågavarande försäkringsverksamhet uppstått eller
åtminstone tagit den omfattning som skett, ligger i det i poststadgan
grina förbudet att å inrikes assurerad försändelse angifva lägre värdebelopp
än det i försändelsen inneslutna, jämfördt med samma stadgas
bestämmelser om begränsning till ett visst maximum i ett flertal fall
af det belopp, hvarå postverket meddelar assurans. Uppenbart är att
dessa båda slag af bestämmelser skola vid åtskilliga tillfällen visa sig
omöjliga att samtidigt efterlefva och då hvarje lag, som icke kan lydas,
bör ändras eller upphäfvas, ligger redan häruti en anledning att i första
Irand och innan något beslut fattas angående den af enskilda bedrifna
försäkringsverksamheten, verkställa eu revision af poststadgan i nu förevarande
hänseende. Ytterligare skäl för eu sådan revision finner utskottet
därutinnan, att dels of vanberörda förbud mot för låg assurans måste
betraktas såsom en märklig och obehörig inskränkning i den enskildes
rätt att själ!'' bestämma angående de ekonomiska risker lian anser sig
Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 4
Utskottets
yttrande.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
böra löpa, dels ock utgör en, såvidt utskottet har sig bekant, enastående
afvikelse från hvad i sådant afseende inom andra områden af försäkringsväsendet
är tillåtet. Då härtill kommer att förbudets efterlefnad är svår
eller omöjlig att kontrollera utan åtgärder, som af allmänheten i de
flesta fall torde betraktas såsom obehörigt trakasseri, anser utskottet,
att synnerligen goda skäl föreligga för en omarbetning, särskildt i de
större affärsmännens och bankernas intresse, af ifrågavarande bestämmelser.
Då emellertid utskottet, såsom ofvan antydts, anser, att statsverkets
intresse i förevarande försäkrings fråga bör på det noggrannaste
sätt tillvaratagas, vill utskottet framhålla, att utskottet med den föreslagna
revisionen af poststadgan ingalunda afsett att undanskjuta frågan
om behörigheten af de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet,
utan att utskottet endast velat uttala* att granskningen af poststadgan
bör vara den föregående åtgärden och att på dess resultat bör
bero frågan, huruvida berörda enskilda inrättningar höra betagas rätten
till den omhandlade försäkringsverksamheten och postverket således,
såsom af generalpoststyrelsen ifrågasatts, erhålla monopol å densamma.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
dels i hvad mån de i poststadgan förekommande
bestämmelserna angående försäkring af värdeförsändelser
må böra omarbetas i syfte att för allmänheten
bereda större frihet vid och ökad möjlighet till
sådan försäkring, dels ock huruvida eller i hvilken mån
inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar
må böra betagas rätten att meddela försäkring å postförsändelser.
Telegrafstyrelsen.
§ 8.
(Rev. ber. pag. 189; uti. pag. 747—749).
Revisorerna hafva vid besök i Karlstad funnit, att i telegrafhuset
Ang. badrum därstädes anordnats badrum för personalen, samt af ritningarna till det
l};cu9™dnstc- nya telegrafhuset i Norrköping inhämtat att äfven dessa upptaga ett
lokaler. dylikt rum. Att anordningar af detta slag kunde bidraga till tjänste
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
27
personalens trefnad, ansågo revisorerna visserligen ej kunna bestridas,
men lämpligheten af desamma, helst på platser, där på kommunernas
eller enskildes initiativ allmänna badinrättningar kommit till stånd,
kunde dock med fog ifrågasättas. I vår tid, då anspråken på bekvämlighet
hade sådan benägenhet att växa och statens tillgångar vore hardt
anlitade, finge man söka att på olika områden begränsa utgifterna.
Kostnaden för ofvanberörda två badrum torde väl i och för sig ej vara
så synnerligt hög, men skulle badrum mera allmänt inredas uti telegrafhus
och måhända äfven i posthus, större järnvägsstationer och ämbetsverk,
kunde kostnaderna, därför blifva betydliga. Med föranledande
häraf hade revisorerna velat fästa vederbörandes uppmärksamhet på
frågan, på det att man ej måtte ytterligare fortgå på den nu inslagna
vägen.
I häröfver den 23 december 1910 afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen
anfört följande:
»Telegrafstyrelsen får till en början meddela, att telegrafstyrelsen
låter inreda bad- eller duschrum, förutom i Karlstad och Norrköping,
äfven i Hälsingborg, Härnösand, Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall,
Östersund, Gäfle, Västerås och Kristianstad. Telegrafstyrelsen har nämligen
låtit sig angeläget vara att vid om- eller nybyggnader, där utrymme
kunnat beredas och kostnaderna ej verkat afskräckande, anordna
en dylik afdelning för telefonisternas behof och å några af de uppräknade
platserna äfven för reparatörerna och arbetarna.
Denna anordning har, hvad telefonisterna beträffar, införts af hänsyn
till nödvändigheten att luften i telefonsalarna hålles så ren som möjligt.
Då af växelbordsraden en längd af endast 600 mm. kan beredas hvarje
telefonist, måste således dessa unga kvinnor förrätta ett ganska afsevärdt
kroppsarbete, sittande tätt intill hvarandra. För ett samfälldt arbete
af detta slag är det därför af största vikt, att en hvar iakttager de nödvändigaste
fordringarna i allmänt hygieniskt afseende, till hvilka i första
rummet hör regelbundet ofta återkommande bad. Visserligen är det
sant, att för detta ändamål kan anlitas allmänna badinrättningar, men
telegrafstyrelsen har ej ansett sig kunna pålägga telefonisterna den icke
obetydliga utgift, som detta skulle medföra. Den enda utvägen för att
vinna målet har därför varit att, i likhet med hvad man redan lång tid
tillbaka i utlandet funnit vara nödvändigt, bereda telefonisterna vid de
större stationerna tillfälle till afgiftsfria bad. På de stationer, där badrummen
tagits i bruk har det äfven visat sig att de flitigt användts och
detta till så stora fördelar för arbetsförhållandenas hygien, att de väl
uppväga de med anordningen förenade kostnaderna.
28
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottets
yttrande.
Hvad beträffar reparatörerna och arbetarna, bär telegrafstyrelsen
ansett det vara dess plikt att, där så lämpligen kunnat ske, bereda dem
möjlighet att efter ett ansträngande, smutsigt och svettdrifvande arbete,
som ofta nog åligger dem att utföra, befria sig från orenlighet och erhålla
en välbehörig vederkvickelse, hvilket de eljes af ekonomiska skäl
icke skulle kunna förskaffa sig. Äfven bär anser telegrafstyrelsen hänsynen
till de relativt obetydliga kostnaderna för anordningen icke böra
förhindra det behjärtansvärda ändamålet.»
Hvad revisorerna i förevarande ämne anfört finner utskottet beaktansvärdt,
såsom innebärande ett försök till begränsning af kostnaderna
vid statens byggnadsföretag, hvilka kostnader på grand af bland annat de
alltjämt stegrade anspråken på utrymme och bekvämlighet visa en oroväckande
benägenhet att för hvarje år som går oafbrutet ökas. Om än
utskottet sålunda anser, att man så mycket som möjligt bör hafva sin
uppmärksamhet riktad på nedbringandet af dessa kostnader, så lärer det
emellertid hvad särskilt det nu föreliggande fallet angår, icke låta sig
förneka, att hvad telegrafstyrelsen i ärendet anfört är af beskaffenhet
att ådagalägga behofvet eller lämpligheten af de påtalade badanordningarne,
åtminstone å vissa större platser och för vissa slag af befattningshafvare;
och ehuruväl de kostnadsfria baden måste anses såsom en
förmån, som å de platser, där ifrågavarande anordningar äro vidtagna,
tillkommer vederbörande tjänstemän utöfver dem i stat tillförsäkrade
löneförmåner, så anser sig likväl utskottet icke, hur angeläget ett nedbringande
af statens byggnadskostnader än må vara, kunna tillstyrka
Riksdagen att i ärendet vidtaga sådan åtgärd, att, på sätt revisorerna
ifrågasatt, hvarje ytterligare anordning af ifrågavarande slag förhindras.
En annan sak är naturligtvis att man, enligt utskottets förmenande,
endast med den största försiktighet och efter noggrann pröfning i hvarje
fall bör fortgå på den inslagna vägen. Särskildt lärer höra tagas
under öfvervägande, huruvida icke på platsen ifråga bad på statsverkets
bekostnad kan beredas personalen med mindre kostnad än genom inredande
af badrum i tjänstelokalen. Under uttalande häraf har utskottet
velat hvad sålunda i ärendet förekommit får Riksdagen
omförmäla.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
29
J ärnvsigsst jrelscn.
§ 9.
(Rev. ber. pag. 198 och 199; uti. pag. 750—765).
I revisionsberättelsen meddelas vidare att revisorerna tagit del af
den berättelse rörande granskning af statens järnvägars räkenskaper och
förvaltning under år 1909, som den 30 september 1910 afgifvits af de
utaf Kungl. Magt därtill förordnade öfverrevisorer. Innehållet i sagda
berättelse hade revisorerna funnit synnerligen beaktansvärdt. Särskildt
hade revisorerna velat uttala sin anslutning till öfverrevisorernas önskemål
angående:
utfärdande af närmare bestämmelser till förekommande af att olika
bestraffningar ådömas personalen för enahanda förseelser inom olika
distrikt;
förande efter enhetliga grunder af fullständiga räkenskaper för en
hvar af järnvägens verkstäder;
meddelande af uppdrag åt järnvägsstyrelsen att verkställa utredning
i hvilken utsträckning öfverkvalificerad arbetskraft användes och på hvad
sätt detta missförhållande bör afhjälpas;
underlättande af öfvergången från lägre till högre tjänstegrad;
angående indragning af vissa byråer inom järnvägsstyrelsen.
I sammanhang härmed hade revisorerna velat uttala, att den utredning,
som torde komma att förans! altas med anledning af öfverrevisorernas
förenämnda framställningar beträffande öfverkvalificerad arbetskraft
och indragning af vissa byråer inom järnvägsstyrelsen, syntes böra
omfatta jämväl frågan huruvida icke äfven andra tjänsteindragningar
skulle, utan men för järnvägsdriften, kunna äga rum.
I häröfver den 19 januari 1911 afgifvet utlåtande har järnvägsstyrelsen,
beträffande öfverrevisorernas framställningar, hänvisat till sitt
i anledning häraf samma dag afgifna yttrande, hvilket i de delar, som
behandla dem af öfverrevisorernas önskemål, hvilka utskottet funnit särskildt
beaktansvärda, eller frågorna om användande af öfverkvalificerad
arbetskraft, öfvergång från lägre till högre tjänstegrad och indragning
af vissa byråer, är af följande lydelse:
»Ofverrevisorerna hufva till öfvervägande förehaft frågan huruvida
Ang. vissa i
den af statens
järnvägars
öfverrevisorer
afgifna berättelse
uttalade
önskemål.
30 Statsutskottets utlåtande Nr 29.
och i hvad män öfverkvalificerad arbetskraft kommit till användning inom
järnvägsstyrelsen, och hafva öfverrevisorerna härvid i första hand riktat
sin uppmärksamhet på kontoren inom styrelsen. Att användning af
öfverkvalificerad arbetskraft förekommer vid statens järnvägar ansåge
öfverrevisorerna ostridigt. I hvilken utsträckning öfverkvalificerad arbetskraft
användes och på hvad sätt detta missförhållande borde afhjälpas
— genom utbyte af manlig arbetskraft mot kvinnlig eller genom utbyte
af tjänstemän (manliga och kvinnliga) af högre grad mot tjänstemän
af lägre grad — kunde endast genom en ingående utredning utrönas.
Öfverrevisorerna ansåge därför, att åt järnvägsstyrelsen borde uppdragas
att verkställa en sådan utredning samt att vidtaga de åtgärder, som
kunde finnas vara erforderliga för att snarast möjligt vinna rättelse
i nu ifrågavarande förhållanden.
I sammanhang härmed hafva öfverrevisorerna uttalat den åsikt,
att det för bibehållande af eu lojal och målmedveten personal vore önskvärd!,
att öfvergången från lägre till högre tjänstegrad underlättades.
Den ökade möjligheten till befordran skulle utan tvifvel sporra mången
tjänstemans energi och den sociala klyftan mellan tjänstemannagrupperna
skulle minskas.
Beträffande de af öfverrevisorerna uppställda spörsmål rörande
användning af öfverkvalificerad arbetskraft och om ökad möjlighet till
befordran för tjänstemän vid statens järnvägar har styrelsen ansett
lämpligt verkställa en utredning, huru inom de tre stora afdelningarne
vid verket, nämligen distriktens ban-, maskin- och trafikafdelningar,
befordringsmöjligheterna för närvarande ställa sig för personalen. Härvid
har i nedan intagna tabell inom hvarje afdelning för dels sådana
tjänstemän af högre grad, som skola hafva aflagt realskolexamen och
dels tjänstemän af lägre grad med allenast folkskolebildning upptagits
antalet personal och aflöningsförmånerna inom hvarje grupp. Beträffande
aflöningsförmånerna har ersättningen för bostad och bränsle angifvits
efter den lägsta procent, som för närvarande kan ifrågakomma och beklädnadsersättning,
men ej ortstillägg, medräknats.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
31
Tabell, angifvande antalet befattningar och aflöningsför maner
inom olika grupper.
I. Tjänstemän af högre grad, som skola hafva aflagt realskolexamen.
Aflönings- |
||||||
Afdelning. |
Grupp. |
Befattning. |
Antal. |
förmåner |
||
lägst |
högst |
|||||
kr. |
kr. |
|||||
Banafdelningen. |
1 |
bokhållare .................. |
5 |
2,625 |
4,125 |
|
2 |
kontorsskrifvare ........... |
6 |
11 |
1,875 |
3,375 |
|
Maskinafdel- |
1 |
distriktskamrerare........ |
5 |
ju* "h-* O O |
6,000 |
|
ningen. |
2 |
förrådsförvaltare......... |
5 |
|||
3 |
förste bokhållare............ |
11 |
3,240 |
4,500 |
||
4 |
bokhållare...................... |
21 |
2''625 |
4^125 |
||
5 |
mani. kontorsskrifvare |
70 |
1,875 |
3,375 |
||
G |
kvinnl. „ |
1 |
113 |
1,430 |
2,150 |
|
Trafikafdelning en. |
1 |
trafikdirektör................. |
5 |
7,500 |
8,700 |
|
o |
trafikinspektörer och |
|||||
öfverinspektorer ...... |
18 |
5,150 |
7,500 |
|||
3 |
stationsinspektorer å |
|||||
ditionsföreståndare ... |
109 |
3,600 |
7,500 |
|||
4 |
stationsinspektorer å 4 kl. stationer, förste |
264 |
2,160 |
4,860 |
||
5 |
stationsskrifvare, kon- |
|||||
torsskrifvare .............. |
373 |
7691) |
1,800 |
3,240 |
||
'') Härtill komma 13 kvinnliga tjänstelinlvare.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
II. Tjänstemän af lägre grad med folkskolebildning.
Afdelning. |
Grupp. |
Befattning. |
Antal. |
Summa. |
Aflönings- förmäner |
|
lägst kr. |
högst kr. |
|||||
Bänaf delning e n. |
1 |
öfverbanmästare............ |
27 |
1,560 |
2,640 |
|
2 |
banmästare af I kl...... |
26 |
1,560 |
2,280 |
||
3 |
trädgårdsmästare ......... |
5 |
1,560 |
2,280 |
||
4 |
banmästare af II kl. ... |
170 |
1,344 |
1,920 |
||
5 |
kontorsbiträden ........... |
2 |
1,200 |
1,920 |
||
6 |
maskin- och pannskötare |
3 |
1.200 |
1,776 |
||
7 |
banvakter ..................... |
1,956 |
2,189 |
1,098 |
1,458 |
|
Maslcinafdelning en |
1 |
lokomotivmästare ......... |
27 |
2,280 |
3,720 |
|
— utom ångfär- |
2 |
lokomotivförare ............ |
1,051 |
1,560 |
2,640 |
|
jorna — och cen- |
3 |
lokomotiveldare ........... |
1,008 |
1,200 |
1,776 |
|
träl verkstaden. |
4 |
vagnmästare .............. |
16 |
1,920 |
3,360 |
|
5 |
vagnförmän.................... |
55 |
! 1,544 |
1.920 |
||
6 |
stallförmän ..................... |
28 |
||||
7 |
vagnskötare.................... |
42 |
1,200 |
1,776 |
||
8 |
vagn- och stallkarlar... |
1,204 |
1,128 |
1,488 |
||
9 |
förrådsmästare ............... |
6 |
1,560 |
2,280 |
||
10 |
förrådsförmän .............. |
34 |
1,200 |
1,776 |
||
11 |
förrådsvakter.................. |
30 |
1,128 |
1,488 |
||
12 |
kontorsbiträden ........... |
33 |
3,5341) |
1,200 |
1,920 |
|
Tv a fikafde In ingen. |
1 |
stationsmästare, tåg- |
||||
mästare, bangårds- |
||||||
mästare........................ |
583 |
1,200 |
2,280 |
|||
2 |
kontorsbiträden, kon- |
|||||
duktörer, stationsför- |
||||||
män, portvakter ...... |
1,752 |
1,200 |
1,920 |
|||
3 |
stationskarlar................. |
3,738 |
6,073s) |
1,128 |
1,488 |
'') Härtill komma 35 personer inom 5 mindre grupper, hvilka här ej ansetts böra specificeras.
'') Härtill komma 23 kvinnliga tjänstehafvare.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
33
Vid en granskning af förestående tabell finner man beträffande
banafdelning en
att kontorsskrifvare, af hvilka det finnes 6, kafva möjlighet till
befordran till 5 bokhållarebefattninerar:
att vid distriktens banafdelning finnas 2,189 befattningar af lägre
grad, som tillsättas med personer med endast folkskolebildning (med
undantag för 5 trädgårdsmästare, för hvilka dessutom fordras särskild
fackutbildning);
att aflöningsförmånerna i högsta lönegraden för tjänstemän af lägre
grad växla mellan 1,458 och 2,640 kronor;
samt att hvar 10:de banvakt har utsikt att vinna befordran till banmästare
och hvar 7:de banmästare till öfverbanmästare;
beträffande maskinafdelning en
att ungefär hvarannan kontorsskrifvare äger möjlighet att nå öfver
kontorsskrifvaregraden och af dessa befordrade kunna ungefär hälften
vinna ytterligare befordran till distriktskamrerare- eller förrådsförvaltarebefattningen,
hvilka befattningar kunna nås af hvar 7:de kontorsskrifvare;
att vid distriktets maskinafdelning — utom ångfärjorna — och
centralverkstaden finnas 3,569 befattningar af lägre grad, som tillsättas
med personer med allenast folkskolebildning;
att aflöningsförmånerna i hösta lönegraden för dessa växlar mellan
1,488 och 3,720 kronor;
samt att hvarje lokomotiveldare har utsikt att blifva lokomotivförare,
hvarje förrådsvakt åtminstone förrådsförman samt ungefär hvar öde förrådsvakt
förrådsmästare, och att hvar 10:de vagn- eller stallkarl kan
vinna befordran. (För kontorsbiträdesgruppen kan i särskilda fall befordran
ske till mästaregraden);
beträffande tv afika/delning en
att befordringsmöjligheterna från en lägre till en högre grupp af
tjänstemän af högre grad uttryckta i procent äro: från grupp 5 till grupp
4 omkring 71 procent, från grupp 4 till grupp 3 omkring 41 procent,
från grupp 3 till grupp 2 omkring 16 procent och från grupp 2 till
grupp 1 omkring 28 procent;
att vid distriktens trafikafdelning finnas 6,096 befattningar af lägre
grad, som tillsättas med personer med endast folkskolebildning;
att aflöningsförmånerna i högsta lönegradan för dessa växla mellan
1,488 och 2,280 kronor;
samt att möjlighet finnes för 47 procent af samtliga tjänstemän
inom stationskarlsgruppen att blifva befordrade och för 33 procent af
Bihang till Riksd. prot. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 5
34
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
samtliga tjänstemän i kontorsbiträdes-, konduktörs-, stationsfÖrmans- och
portvaktsgruppen att blifva befordrade till högre befattning.
Härutöfver må tilläggas, att en utredning, som verkställts för erhållande
af jämförelse mellan å ena sidan det antal befattningar, som
tillsättas med personer med endast folkskolebildning, hvilka personer sålunda
ej haft särskilda utgifter för allmänbildning, och å andra sidan det
antal befattningar, hvarför fordras realskolexamen, teknisk examen eller
annan högre allmänbildning, gifvit såsom resultat,
att å distriktens kana/delning för närvarande finnas 2,262 befattningar,
hvaraf 2,194 — det i tabellen angifna antal 2,189 jämte 5 ritare
— eller 97 procent tillsättas med personer, som före inträdet vid statens
järnvägar ej behöfva annan än folkskolebildning (med undantag af 5
trädgårdsmästare), 11 eller 0,5 procent med personer, som aflagt realskolexamen,
15 eller 0,7 procent med personer, som aflagt lägre teknisk
examen, och 42 eller 1,8 procent med personer, för hvilka högre teknisk
examen är nödvändig,
att å distriktens maskinafdelnig — utom ångfärjorna — och centralverkstaden
finnas 3,763 befattningar, af hvilka 3,569 eller 94,8 procent
tillsättas med personer, som ej behöfva annan utbildning än folkskolebildning,
och 113 eller 3 procent med personer, som aflagt realskol
examen,
56 eller 1,5 procent med personer, som aflagt lägre teknisk
examen, och 25 eller 0,7 procent, för hvilka högre teknisk examen är
föreskrifven;
och att å distriktens trafikaf delning antalet befattningar utgör 6,878,
af hvilka 6,096 eller 88, G procent behöfva hafva endast folkskolebildning
samt 782 eller 11,4 procent endast realskolexamen.
Hvad i förestående utredningar nämnts har afsett allenast ordinarie
personal. Den extra ordinarie personalen och — utom banarbetarna —
den extra personalen vid statens järnvägar uppgår enligt senast tillgängliga
uppgifter den förra gruppen till ett antal af 5,115 och den senare
till ett antal af 4,454, däraf 2,845 äro verkstads- och förrådsarbetare.
Med frånräknande af verkstads- och förrådsarbetarna är i regel afsedt,
att de extra ordinarie och extra tjänstemännen i verket, hvilkas numerär
nu angifvits, skola vinna befordran till ordinarie befattningar, däraf nu
finnas i staten uppförda omkring 13,000.
De verkställda utredningarna torde gifva vid handen, att befordringsmöjligheterna
för såväl tjänstemän af högre grad som tjänstemän
af lägre grad äro ganska afsevärda. Beträffande särskild tjänsteman af
lägre grad kan denne, af hvilken endast fordras folkskolebildning, således
utan vidare utgifter för allmänbildning blifva antagen i statens
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
35
järnvägars tjänst, därefter vinna utbildning inom verket, i flera fall genom
kurser, anordnade af järnvägsförvaltningen, samt äga möjlighet nå
befattningar med ganska höga aflöningsvillkor. Ser man på de siffertal,
som inom ban-, maskin- och trafikafdelningarna bestämma gränsen mellan
folkskolebildade och dem, som aflagt realskolexamen, lägre teknisk examen
eller än högre examen, visa dessa tal — för den förra gruppen eller
utom de tre nämnda afdelningarna resp. 97, 94,8 och 88,G procent och
således för den senare gruppen resp. 3, 5,2 och 11,4 procent — att i
stort sedt icke vid statens järnvägar förekommer användning af öfverkvalificerad
arbetskraft. För trafikafdelningen är det angifna procentantalet
för den senare gruppen högre än å de två andra afdelningarna;
och torde ock det uppställda spörsmålet hufvudsakligen hafva afsedt
trafikafdelningen, i det man nog förmeuadt, att stationsskrifvarna vid
denna afdelning skulle vid uppkommande vakanser ersättas af kontorsbiträden.
Ett dylikt utbyte af högre kvalificerad arbetskraft mot lägre
kvalificerad dylik har ock styrelsen under årens lopp alltmer genomfört.
Här må ock erinras om att styrelsen under en följd af år besatt
föreståndarbefattningar för stationer, som tillförne föreståtts af station sinspektorer,
med stationsmästare, till hvilka befattningar befordras
personer ur befattningsgrupper, tillhörande nuvarande tjänstemän af
lägre grad.
Emellertid måste det med den utveckling statens järnvägstrafik
numera uppnått alltid vid trafikafdelningen anställas ett afsevärdt antal
stationsskrifvare. Dels medför person- och godssamfärdseln med utlandet
allt större kraf på språkkunskaper hos personalen vid de större stationerna,
dels — och framför allt — måste styrelsen se till att för de
mera maktpåliggande tjänsteställningarne inom trafikafdelningen finnes
att tillgå erforderligt antal personer med en humanistisk bildning, som
åtminstone ej får understiga det mått af dylik, som aflagd realskolexamen
angifver.
Att vid ett affärsföretag af sådan omfattning som statens järnvägar
måste för verkets rationella skötsel finnas å de ledande posterna anställda
tjänstemän med såväl högre allmänbildning som förvärfvad stor duglighet
inom sitt tack torde ligga i öppen dag. Särskild!, mot de synnerligt
låga procenttalen för befattningshafvare, för hvilka högre teknisk examen
är föreskrifven, torde icke med fog kunna framställas någon erinran.
Styrelsen håller på grund af det anförda före, att i stort sedt
under nuvarande förhållanden en väl afvägd proportion förefinnes emellan
antalet af de båda tjänstemannagrupperna af högre och lägre grad och
öfverhufvud taget äfven mellan antalet befälsposter af olika grader. Dock
36
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
skall gifvetvis styrelsen låta sig angeläget vara, att där i särskilda fall
förhållandena påkalla, såsom öfverrevisorerna angifvit, utbyte af manlig
arbetskraft mot kvinnlig eller utbyte af tjänsteman (manlig eller kvinnlig)
af högre grad mot tjänsteman af lägre grad, verkställa sådant utbyte
såväl beträffande linje- som styrelsepersonal, hvilken sistnämnda öfverrevisorerna
i sitt uttalande i första hand omnämnt. För närvarande
tjänstgöra inom styrelsen 469 ordinarie, 129 extra ordinarie och 74
extra tjänstemän, däraf af högre grad resp. 446, 77, 39 och af lägre
grad resp. 23, 52 och 35. Af de af högre grad utgöres den manliga
personalen af resp. 298, 29, 22 och den kvinnliga personalen af resp.
148, 48 och 17.
Som häraf framgår utgör den kvinnliga personalen af högre grad
en afsevärd procent af hela antalet tjänstemän inom styrelsen; och har
ock styrelsen under en följd af år särskildt å de stora kontoren, kontrollkontoret,
statistiska och milkontoret, vid uppkommande vakans af tjänstemän
af högre grad tillsatt de lediga befattningarna med kvinnliga
tjänstemän. Styrelsen har alltså sedan länge beaktat den af öfverrevisorerna
såsom lämplig befunna åtgärd att utbyta manlig arbetskraft
mot kvinnlig; och ärnar allt framgent i den mån förhållandena medgifva
fortgå på den inslagna vägen.
Att däremot i någon större utsträckning inom styrelsen utbyta
tjänstemän af högre grad mot tjänstemän af lägre grad finner styrelsen
icke rådlig!. Samma skäl som ofvan anförts i fråga om bibehållande
af visst antal stationsskrifvare å distrikten, tala nämligen för att såsom
kontorsskrifvare vid styrelsen hafva anställda visst antal tjänstemän af
högre .grad.
Öfverrevisorerna uttala såsom ofvan nämnts den åsikten, att det
för bibehållande af en lojal och målmedveten personal är önskvärd!, att
öfvergången från lägre till högre tjänstegrad underlättades. Den ökade
möjligheten till befordran skulle utan tvifvel sporra mången tjänstemans
energi och den sociala klyftan mellan tjänstemannagrupperna skulle
minskas.
Ehuru det icke fullt tydligt framgår af öfverrevisorernas här citerade
uttalande anser sig järnvägsstyrelsen dock kunna antaga att detta afser
åstadkommande af ett nedsättande af kompetensfordringarna för befordran
från tjänsteman af lägre grad till tjänsteman af högre grad. Tjänsteman
af lägre grad, som äger i instruktionen föreskrifven kompetens för tjänstemannabefättning
af högre grad — endast ett mindre antal sådana finnas
för närvarande — kan befordras och befordras till befattning af sistnämnda
art i den mån ledigheter yppa sig och han förvärfvat sig
Statsutskottets utlåtande Nr 29. 37
erforderliga fackliga insikter och ådagalagt sin duglighet i öfrigt för den
sökta tjänsten. Då personal af denna kategori sålunda äger möjlighet
att vinna anställning som tjänsteman af högre grad, så torde icke några
särskilda åtgärder till förbättrandet af befordringsmöjligheterna i detta
fall kunna ifrågakomma.
Öfverrevisorernas uttalande torde sålunda såsom ofvan antagits
afse, att den i instruktionen föreskrifna humanistiska utbildningen såsom
villkor för vinnandet af anställning såsom tjänsteman af högre grad
skulle bortfalla, men kan järnvägsstyrelsen icke ansluta sig till eu sådan
uppfattning. För de allra flesta tjänstemannabefattningar af högre grad
stadgas för närvarande såsom lägsta kompetensvillkor aflagd realskolexamen.
Skulle något eftergifvas på denna minimifordran, så vore det
följdriktiga, att folkskolebildning vore den enda bokliga utbildning, som
erfordrades för hvilken befattning som helst vid statens järnvägar undantagandes
sådan, för hvilken särskild teknisk eller administrativ utbildning
erfordrades.. Ett dylikt system kan lämna utmärkta resultat, då det
tillämpas vid ett enskildt företag med jämförelsevis begränsad omfattning.
Ett dylikt företags chef och öfriga ledande personer behöfva vid befordringsfrågors
behandling i regel icke taga hänsyn till annat än sin
egen uppfattning om den för företaget lämpligaste åtgärden och kunna
sålunda efter eget omdöme utvälja för viss befattning den person, som
anses hafva ådagalagt största duglighet och lämplighet i öfrigt för densamma.
Ett sådant förfaringssätt underlättas dessutom i allmänhet
därigenom, att vid enskilda företag personalens numerär i allmänhet
icke är större än att chefen kan skaffa sig ett personligt omdöme om
de underlydandes kvalifikationer.
Annorlunda ställer sig saken vid en statsinstitution af så stor
omfattning som statens järnvägar. Personalens talrikhet gör det omöjligt
för de ledande tjänstemännen att förskaffa sig en i alla afseenden så noggrann
personalkännedom, att befordringarna kunna företagas uteslutande
med ledning af en sådan kännedom och med frånseende af tjänsteålder
och formella tjänstemeriter. Vid en statsinstitution kommer alltid en
stor betydelse att tillmätas tjänsteålder och s. k. pappersmeriter. Skulle
öfverrevisorernas förslag afse borttagandet af till och med det lindriga
kompetensvillkor, som realskolexamen utgör, skulle tjänsteåldern säkei''-ligen så småningom komma att blifva den dominerande befordringsgrunden
och gifva personal af lägre grad ett sådant företräde i fråga
om besättande af tjänstemannabefattningar af högre grad, att dessa
befattningar, som enligt nu verkställd utredning endast utgöra c:a 8
procent af hela personalnumerären af såväl ordinarie som icke-ordinarie
38
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
personal, frånsedt banarbetarne, till mycket stor del skulle blifva besatta
med personal med endast folkskolebildning. Bildningsnivån skulle härigenom
otvifvelaktigt komma att sänkas inom den ledande delen af
tjänstemannakåren, under det att en höjning är nödvändig i följd af
de större uppgifter, som utvecklingen allt mera ställer på järnvägsförvaltningen.
Öfverrevisorerna anse, att deras förslag skulle afse att minska den
sociala klyfta, som enligt deras uppfattning skulle förefinnas mellan de
olika tjänstemannagrupperna. Järnvägsstyrelsen anser, att här måste
föreligga en missuppfattuing. Inom statsbaneförvaltningen torde icke förelinnas
större social åtskillnad mellan de olika tjänstemannagrupperna än som
med nödvändighet betingas af olika tjänsteställning och olika bildningsgrad.
Naturligt är att om den omfattande statsbaneförvaltningen skall på ett
tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden, det är ett oeftergifligt
villkor att en sträng disciplin upprätthålles och att därför inga rubbningar
i förhållandet mellan öfver- och underordnade böra vidtagas, som skulle
kunna inverka menligt härutinnan. Att den nödiga disciplinen kan till
full omfattning upprätthållas, utan att det goda förhållandet inom och
mellan de olika tjänstegrupperna behöfver störas, är ställdt utom allt
tvifvel. Skulle stundom något brista härutinnan, beror sådant i regel
på rent personliga förhållanden och kan inom en stor tjänstemannakår
ej helt och hållet undvikas. Dylika fall äro dock att betrakta såsom
undantag, hvilka icke upphäfva utan snarare bekräfta regeln.
Slutligen hafva öfverrevisorerna vid öfvervägandet af frågan huru
den nya organisationsformen fungerat, uttalat, att de icke kunnat undgå
att finna, att arbetet på vissa byråer inom järnvägsstyrelsen vore af den
begränsade omfattning, att dessa utan olägenhet borde kunna indragas
samt göromålen öfverföras till andra byråer med närliggande verksamhetsområden.
Öfverrevisorerna syftade härvid närmast på telegrafbyrån och
maskininspektionsbyrån, hvilka under år 1909 hade att handlägga den
förra 135 och den senare C58 ärenden. Visserligen kunde man icke
endast på grund af ärendenas antal draga några slutsatser angående
arbetets omfattning på en viss byrå, enär ärendenas beskaffenhet med
hänsyn till det med handläggningen förknippade arbetet kunde vara så
olika, att ett enda ärende af större omfattning kunde mer än uppväga
ett stort antal mindre besvärliga ärenden. Men de på såväl telegrafbyrån
som maskininspektionsbyrån förekommande ärendena hade till
största delen synts öfverrevisorerna vara af den enkla beskaffenhet, att
för deras handläggning med, förutom byrådirektör, på telegrafbyrån en
Statsutskottets utlåtande Nr 29. 39
byråingenjör af lista klass och en underingenjör samt på maskininspektionsbyrån
en byråingenjör af 2:dra klass och två underingenjörer icke
borde vara af behofvet påkallade.
Vidare hade öfverrevisorerna trott sig finna, att afsevärda fördelar
skulle kunna vinnas, om de 1(3 byråerna sammanfördes i grupper, omfattande
i afseende å göromålens natur hvarandra närmast liggande
byråer. Om därtill till afdelningschef för hvarje grupp förordnades den
för sådant uppdrag lämpligaste byrådirektören, skulle samarbetet såväl
mellan till samma grupp hörande byråer som mellan järnvägsstyrelsen
och distriktsförvaltningarna utan tvifvel underlättas. Én naturlig följd
af en dylik anordning torde blifva, att afdelningscheferna bekläddes med
sjelfständig inspektionsmyndighet samt ökad rätt att afgöra frågor af
mindre betydelse, hvarigenom arbetsbördan skulle lättas för generaldirektören
och öfverdirektören, hvilka mera ostörda kunde ägna tid och krafter
åt den allmänna ledningen af statens järnvägar. Genom indragning af
telegraf- och maskininspektionsbyråerna skulle, äfven om någon ökning
af personalen å de byråer, till hvilka telegraf- och maskininspektionsärendena
blefve öfverförda, kunde komma att erfordras, uppstå en besparing
som mer än väl uppvägde kostnaden för tilläggsarfvoden åt de
byrådirektörer, som förordnades till afdelningschefer.
De af öfverrevisorerna gjorda uttalanden beröra i sjkifva verket
frågan om den nuvarande organisationens större eller mindre lämplighet.
Styrelsen anser sig i anledning häraf böra förklara att, hvilken åsikt
man än må hysa om den för järnvägsstyrelsen gällande instruktionens
fördelar och nackdelar, enligt styrelsens förmenande redan den omständigheten,
att denna instruktion icke varit tillämpad längre tid än tre år
utgör tillräckligt skäl för att icke ännu upptaga denna fråga till pröfning,
allt dock under förutsättning, att det icke föreligger särskilda
olägenheter, som kräfva ett omedelbart ingripande. Styrelsen har den
uppfattningen att sistnämnda förutsättning icke förefinnes, och finner
jämväl ett stöd härför såväl i öfverrevisorernas allmänna uttalande om
järnvägsstyrelsens förvaltning som ock uti de framställda förslagen till
förändringar uti den gällande organisationen. Många olika åsikter skulle
kunna framställas i fråga om jämkningar i de nu bestående förhållandena
med anförande af kanske lika vägande skäl för dem alla. Af ofvan
angifna skäl anser sig styrelsen icke böra ingå i en närmare pröfning
af vare sig de af öfverrevisorerna antydda förslagen eller andra dylika.
Då det likväl af öfverrevisorernas uttalanden skulle kunna dragas den
slutsatsen, att maskininspektions- och telegrafbyråernas arbetsområde
hvarken kvalitativt eller kvantitativt lämnade fullt arbete för dessa byråers
40 Statsutskottets utlottande Nr 29-
personal, så får järnvägsstyrelsen vitsorda, att så icke är förhållandet.
Omfattningen af dessa byråers arbete bör nämligen icke bedömas efter
antalet diarieförda ärenden, enär vikten och omfattningen af det inspektionsarbete,
som åligger framför allt maskminspektionsbyrån men äfven
till viss grad telegrafbyrån, icke på sådant sätt kommer till synes uti
nyssnämnda byråers registratur, att man af dessa ensamt kan bilda sig
en riktig föreställning om arbetets omfattning. Skulle på sätt öfverrevisorerna
ifrågasätta dessa byråer i följd af en förändrad organisation
indragas, så skulle häraf visserligen uppkomma en omgruppering men
icke en minskning i arbetet och någon nämnvärd minskning i personalkostnader
torde icke komma att uppstå.»
I anledning af revisorernas uttalande att det borde tillses, huruvida
icke äfven andra tjänsteindragningar än de af öfverrevisorerna framhållna
skulle utan men för järnvägsdriften kunna äga rum, har styrelsen i sitt
först berörda utlåtande framhållit, att särskilt med hänsyn till de sedan
år 1907 väsentligt höjda personalkostnaderna styrelsen sträfvat att, där
så utan åsidosättande af trafikens berättigade kraf kunnat ske, åstadkomma
minskning af personalnumerären vid statens järnvägar. I detta
afseende hänvisade styrelsen till sid. 24 i öfverrevisorernas berättelse,
däri ökningen för ordinarie personal angifvits för åren 1907—1910 till
resp. 9,33, 8,65, 1,16, och 1,82 procent och ökningen af icke ordinarie
personal för åren 1907—1908 till resp. 6,2 5 och 5,6 5 procent, medan
minskning inträdt för 1909 med 4,8 6 procent. För år 1909 ställde sig
resultatet särdeles gynnsamt, isynnerhet om det toges i beaktande, att
från och med nämnda år statsbanenätet utvidgades genom införlifvande
med detsamma af linjen Malmö—Trelleborg samt att från och med den
7 juli 1909 tillkom ångfärjetrafiken å routen Trelleborg—Sassnitz. Att
äfven nu senast för år 1910 styrelsens sträfvan i förevarande afseende
krönts med framgång torde föreliggande uppgifter rörande numerären
vid årets början och mot dess slut utvisa. Enligt dessa uppgifter utgjorde
antalet ordinarie och icke ordinarie personal under januari 1910
22,688 mot 22,495 i november. Denna minskning vore så mycket mer
anmärkningsvärd, som trafikintensiteten under året ökats, i det trafikinkomsterna
för år 1909 uppgingo till allenast 63,975,637 kionor 34
öre, medan för år 1910 samma inkomster torde uppgå till omkring
72,000,000 kronor.
Vid nu angifna förhållanden och under åberopande af den i styrelsens
i anledning af öfverrevisorernas berättelse afgifna yttrande samma
dag lämnade utredning i ämnet hölle styrelsen före,, att det icke vore
erforderligt nu verkställa någon ytterligare utredning i det af revisorerna
angifna syfte.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
41
Såsom ofvan antydts, har utskottet funnit livad öfverrevisorerna i
berörda tre punkter anfördt vara beaktansvärdt och anser utskottet jämväl
statsrevisorernas uttalanden angående möjligheten af indragning af andra
tjänster än de af öfverrevisorerna vidrörda vara förtjänt af uppmärksamhet.
Någon ytterligare utredning i ämnet, utöfver den af järnvägsstyrelsen
nu lämnade, vill emellertid utskottet icke för närvarande påkalla,
då utskottet anser sig kunna förvänta, att de af öfverrevisorerna
och statsrevisorerna framhållna önskemålen i allt fall skola varda af
styrelsen i den mån sådant lämpligen låter sig göra, tillgodosedda. Under
uttalande häraf får utskottet hvad i ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Utskottet''*
yttrande.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 4 Sami. 1 Åfd. 26 Häft.
G
42
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Ang. anslag
under titeln
»indelning och
därmed jämförlig
anvisning.
>
Statskontoret.
§ 10-
(Rev. ber. 274 och 275; uti. pag. 769 och 770.)
Revisorerna hafva erinrat, hurusom enligt 1880 års Riksdags beslut
i riksstaten efter kolumnen för »anvisning i kontant» vore mford en
dubbelkolumn för »indelning och därmed jämförlig anvisning, pa förslag»
hvilken sönderfölle i två underkolumner, en för »friheter» och en för
»ersättningar». Under de senare årtiondena hade emellertid en mango
indelningsersättningar och friheter ur riksstaten uteslutits, hvad de förstnämnda
beträffade, antingen mot inlösen af ersättningen mot ett apitaliseradt
belopp eller mot utbyte af ett bestämdt ärligt anslag som i
stället upptagits i kolumnen för »anvisning i kontant». Åtskilliga mdelningsfriheter
blefvo såsom en följd af lagen angående afskrifning a
de å viss jord hvilande grundskatter den 2 december 1892 efter åt
kammarkollegium och statskontoret därom afgifvet förslag och i enlighet
med Kungl. Maj:ts framställning af 1894 års Riksdag uteslutna. De i
1909 års riksstat kvarstående anordningar å grundskatt vore följande.
Femte hufvudtiteln.
Reservationsanslaget till lots- och fvrinrättningarne, friheter 40o
kronor, ersättningar 4 kronor.
Sjätte hufvudtiteln.
Förslagsanslaget »jordförluster genom kanal- och väganläggningar»,
ersättningar 4,567 kronor.
Sjunde hufvudtiteln.
Förslagsanslaget »städers friheter», friheter 30 kronor.
Åttonde hufvudtiteln.
Anslaget till kleresistaten, friheter 2,500 kronor, ersättningar
337,087 kronor. .
Anslaget till kyrkors underhåll, ersättningar 169,400 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
43
Nionde liufvudtiteln.
Reservationsanslaget till hästafvelns förbättrande, friheter 1,070
kronor.
Anslaget »gästgifvares friheter», friheter 6,635 kronor, ersättningar
1,664 kronor.
Anslaget till färjor och färjekarlar, friheter 25 kronor.
Då numera grundskatterna vore fullständigt afskrida och de kamerala
förhållandena i samband därmed undergått eu väsentlig förändring,
hade det synts revisorerna böra tagas under öfvervägande, huruvida
icke jämväl of vanberörda indelningar skulle, till vinnande af större enkelhet
så väl i uppställningen af riksstaten som i räkenskapsväsendet,
kunna ur riksstaten, jordeböckerna och kronans räkenskaper uteslutas
eller där på lämpligare sätt upptagas.
Kammarkollegium och statskontoret hafva uti häröfver gemensamt
afgifvet utlåtande den 13 januari 1911 anfört, att ämbetsverken, i likhet
med statsrevisorerna, ansa ge det värdt att tagas under öfvervägande,
huruvida icke indelning och därmed jämförlig anvisning kunde ur riksstaten,
jordeböckerna och kronans räkenskaper uteslutas eller där på
lämpligare sätt upptagas.
Hvad riksstaten och kronoräkenskaperna beträffade, torde de under
namn af »friheter» uppförda anvisningar å grundskatt få uteslutas från
utgiftssidan, samtidigt med att motsvarande grundskattebelopp utginge
från inkomstsidan. I detta sammanhang erinrade ämbetsverken, att
grundskatter visserligen icke längre förekomma under egen titel i riksstaten,
men att under titeln »Extra uppbörd» ej obetydliga grundskattebelopp
fortfarande debiterades i kronans räkenskaper, uppgående för år
1909 till 17,025 kronor 71 öre.
Indelningsersättningarna borde väl kvarstå och deras belopp augifvas
i riksstaten, men detta torde kunna ske utan användande af särskild
kolumn genom ett tillägg i själfva texten, så att till exempel 8:e hufvudtiteln
anslag till kyrkors underhåll formuleras så: »Kyrkors underhåll
(däraf indolningsersättning 169,400 kronor, för slaf) sanslag)». Endast anslagets
totalbelopp behöfde utföras i kolumn.
Borttagandet ur riksstaten af kolumnerna för »friheter» ocli »ersättningar»
torde dock böra föregås af en mera detaljerad utredning, än
tiden nu medgifvit.
1 fråga om den anordnade grundskattens och de anordnade prästutlagornas
afförande ur jordeböckerna skulle kammarkollegium inom den
närmaste tiden inkomma med underdånigt förslag.
44
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottets
yttrande.
Ang. restittUion
af tull vid
utförsel af
finsiktadt mjöl.
Beträffande ett af aktuarien i kammarkollegium i ärendet afgifvet
yttrande tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarne.
Utskottet, som delar den af revisorerna och ämbetsverken uttalade
uppfattningen angående önskvärdheten af ifrågavarande anslags uteslutande
ur riksstaten, jordeböckerna och kronans räkenskaper eller
deras upptagande däri under en lämpligare form, har velat hvad i detta
ärende förekommit för Riksdagen
omförmäla.
Tullverket.
§ 11-
(Rev. ber. pag. 304—307; uti. pag. 774—799.)
Under § 1 af berättelsen angående tullverket hafva revisorerna
anfört följande:
»Enligt 9 § 3 mom. i gällande tulltaxeunderrättelser medgifves åt
idkare af kvarnrörelse vid utförsel sjöledes från tullplats af följande vid
kvarnen framställda produkter, nämligen finsiktadt mjöl af hvete, råg
eller korn samt gryn af hvete eller korn, restitution af den tull, som af
honom blifvit erlagd för en motsvarande kvantitet direkt från utlandet
införd omalen spannmål af samma slag, hvarvid iakttages, att 100 kilogram
hvete anses lämna 75 kilogram mjöl, 100 kilogram råg eller korn
66 2/3 kilogram mjöl och 100 kilogram hvete eller korn 66 2/s kilogram gryn.
Som villkor för erhållande af restitution stadgas bland annat, att
idkare af kvarnrörelse skall i sammanhang med den införda spannmålens
angifvande till förtullning anmäla sin afsikt att af densamma förmala
mjöl eller gryn för export emot åtnjutande af restitution, samt att minst
2,000 kilogram af hvarje mjöl- eller grynslag på en gång utföras, skolande
exportangifningsinlagan vara åtföljd af tillverkarens under edlig
förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran
därom, att den till utförsel angifna varan är exportörens egen förmalningsprodukt,
samt om varans art och beskaffenhet i öfrigt.
Tullverket har att kontrollera, att det finsiktade mjöl, för hvilket
enligt dessa bestämmelser kvarnägare vid export äger åtnjuta restitution,
är af fullgod beskaffenhet, och fastställer generaltullstyrelsen för sådant
ändamål ett normalmjöl, hvilket gifvetvis bör vara af normal spannmål,
förmålet intill ofvan angifna procent.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
45
För att utröna, i hvilken utsträckning restitution af erlagd tull
utbetalts vid export af olika slag af finsiktadt mjöl ha revisorerna från
generaltullstyrelsen infordrat uppgift å tullrestitution för utförda partier
hvete och rågmjöl under åren i907, 1908 och 1909. Af denna redogörelse
framgår, att under dessa tre år från tullkamrarna i Stockholm,
Falkenberg, Halmstad, Kalmar, Malmö, Norrköping och Åhus utbetalts
restitution för sammanlagdt 7,936,588 kilogram finsiktadt rågmjöl med
en summa af kronor 440,480: 6 3 samt från tullkammaren i Malmö för
118,422 kilogram finsiktadt hvetemjöl med eu summa af kronor 5,842: in.
Då den stora exporten af finsiktadt rågmjöl synts revisorerna stå
i samband med den försäljning af ett slags i Sverige förmålet fodermjöl,
som, enligt hvad revisorerna inhämtat, äger rum i Norge, till ett
pris, son) understiger det svenska priset å ldi, hafva revisorerna sökt
vinna kunskap om dessa förhållanden och för sådant ändamål införskaffat
prof dels af general tullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl, dels
af åtskilliga i handeln förekommande märken af finsiktadt rågmjöl från
svenska kvarnar, dels å mjöl, som från en svensk kvarn försålts i Norge,
dels ock å det normalprof af finsiktadt rågmjöl, som fastställts att gälla
för tyska tullverket. Vid en sammanställning af dessa olika mjölprofver
har generaltullstyrelsens normalprof till färg och renhet synts vara så
underlägset ej blott det tyska normalprofvet utan ock de i handeln
förekommande svenska märkena af finsiktadt rågmjöl, att revisorerna
beslöto underkasta generaltullstyrelsens normalprof en analys af sakkunnig.
Enligt gällande tulltaxa med däri gjorda ändringar utrönes en
förmålen varas renhet och beskaffenhet, bland annat genom bestämmande
af varans askhalt. Revisorerna hafva därför uppdragit åt handelskemisten
d:r Carl Setterberg i Stockholm att undersöka askhalten af dels generaltullstyrelsens
»normalprof å finsiktadt rågmjöl 1907» dels ock några af
honom själf anskaffade rågmjölsprof. Öfver dessa undersökningar har
d:r Setterberg afgifvit följande intyg:
»Analysnummer 106122.
På begäran af Riksdagens revisorer bär jag undersökt ett från
dem inlämnadt normalprof af rågsikt samt dessutom elfva af mig anskaffade
rågmjölsprof för att utröna profvens askhalt och har därvid
erhållit följande resultat:
Märke: »Normalprof å finsiktadt rågmjöl 1907».
Askhalt 2,5 0 %
Sigill: »Kong!. Generaltullstyrelsen». »Riksdagens revisorer».
46
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Prof på begäran insända från Aktiebolaget Saltsjökvarn.
Märke: Extra prima rågsikt ..............;....................... Askhalt 0,4 7
„ Prima rågsikt .................................................. » ''M0
„ „ toppmalet rågmjöl .............................. „ 1,9 0
„ Rågeftermjöl ..................................................... ,, *M5
11
11
11
Prof på begäran insända från Kvarnaktiebolaget Tre Kronor.
Märke: Rågsikt malet utaf tung och ljus råg ...... Askhalt 0,G5
„ „ „ ,, lätt och mörk råg...... „ 1,7 0
„ Sammalet rågmjöl malet utaf lätt och
mörk råg ..... ,? 2,50
„ Rågkli................................................................ „ 4i05
0/
/ O
11
11
11
Prof inköpta i handeln från Kvarnaktiebolaget Tre Kronor.
Märke: Rågsikt .............................................................. Askhalt 0,5o %
„ Sammalet rågmjöl ......................................... „ 2,1 o „
„ Rågkli................................................................. „ k60 n
På grund af profvens utseende och askhalt anser jag, att profven,
märkta enorma]prof» och »rågsikt af lätt och mörk råg», icke äro rågsikt
såsom märkena angifva, äfvenså synes troligt, att märket »sammalet
rågmjöl utaf lätt och mörk råg» är uppblandadt med eftermjöl. . De
öfriga profven torde däremot vara det slags mjöl, som märkena angifva.
Stockholm den 22 november 1910.
Carl Setterberg.
Fil. d:r, Handelskemist.»
Beskaffenheten af generaltullstyrelsens normalprof framgår af föl -
jande sammanställning: Saltsjökvarns extra prima rågsikt ....................................... |
.. Askhalt |
0,4 7 |
» prima rågsikt.................................................... |
a |
0,9 0 |
Tre kronors rågsikt (i handeln) ......................................... |
a |
0,50 |
Saltsjökvarns toppmalet rågmjöl......................................... Tre Kronors sammalet rågmjöl (i handeln)...................... |
a |
1,90 |
ii |
2,10 |
|
Generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl .... |
ii |
2,50 |
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
47
Generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl är sålunda
icke blott ojämförligt mycket sämre än i handeln förekommande svenska
märken af rågsikt utan till och med afsevärdt underlägset sammalet
rågmjöl.
För jämförelsens skull kan meddelas, att tyska tullverkets normalprof
typ III visar en askhalt af 0,9 8 procent. Denna typ gäller vid
export för mjöl, uttaget mellan 0—65 procent. Den är dock ej framställd
genom målning från 0—65 procent utan åstadkommes på sådant sätt, att
först äro de 30 bästa procenten mjöl borttagna och därefter är typen,
som utgöres af mjölet från 30—65 procent, uttagen.
Beskaffenheten af det af tullverket fastställda normalprofvet af
finsiktadt rågmjöl synes sålunda möjliggöra, att en kvarnägare utmaler
rågen till 60 å 65 procent och behåller produkten för den inländska
marknaden, att lian därefter uttager några procent blandning af mjöl
och eftermjöl och anmäler denna kliblandade produkt till restitution
såsom finsiktadt rågmjöl, för hvithet han sålunda al svenska tullverket
lyfter restitution med ett belopp af 5 kronor 55 öre pr 100 kilogram,
vid detta mjöls exporterande till utlandet.
Det synes häraf tydligt framgå, att så länge tullverkets nuvarande
normalprof å rågsikt utgör eu viktig grund för bedömande, huruvida
restitutioner böra utbetalas, en kvarnägare kan på statens bekostnad
bereda sig betydande vinst, hvithet uppenbarligen strider mot lagstiftningens
syfte. Men härvid är att märka, att, såsom ofvan nämnts, tillverkaren
skall under edlig förpliktelse afgifva försäkran om varans art
och beskaffenhet. I de fall då detta oaktadt missbruk i något afseende
ägt rum, synas åtgärder böra vidtagas i syfte att hålla statsverket skadeslöst
för därigenom lidna förluster.
Å dessa förhållande ha revisorna velat fästa Riksdagens synnerliga
uppmärksamhet.
Enligt hvad revisorerna inhämtat är generaltullstyrelsens normalprof
å finsiktadt rågmjöl år 1907 framställdt af en enda kvarn och därefter
godkändt af eu af tullverket tillkallad sakkunnig. Revisorerna,* som under
detta ärendes handläggning tagit kännedom om föreskrifterna angående
fastställande af tyska tullverkets normalprof — hvilket årligen äger rum
under medverkan af sakkunniga representanter för tullverket, kvarnindustrien,
handeln, jordbruket och den tekniska vetenskapen — hafva
velat ifrågasätta, huruvida icke, till skydd mot missbruk af ofvan antydda
art, mera betryggande anordningar böra vidtagas, särskildt beträffande
fastställandet af förenämnda normalprof af finsiktadt mjöl.»
I anledning af hvad revisorerna sålunda anfört, hafva utlåtanden
48
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
afgifvits af justitiekanslersämbetet och generalpoststyrelsen; och är förstnämnde
den 10 januari 1911 dagtecknade utlåtande af följande lydelse:
»För erhållande af restitution af erlagda tullafgifter vid export af
rågmjöl uppställa författningarna icke annat villkor i fråga om mjölets
beskaffenhet, än att det skall vara finsiktadt.
Hvilka egenskaper mjöl skall besitta, för att anses såsom finsiktadt,
bestämma icke författningarna.
Inom kvarnindustrien har man emellertid såsom finsiktadt betraktat
mjöl, som passerat genom siktduk nr 9 eller finare siktduk.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med denna uppfattning och efter
inhämtande af yttrande från tekniska högskolan har generaltullstyrelsen
fastställt normalprof å lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, för hvilket
restitution vid export finge åtnjutas.
Enär, såsom redan är nämndt, författningarna icke bestämma, hvilka
egenskaper mjöl skall besitta för att anses såsom finsiktadt,
samt, enligt hvad handlingarna utmärka, under ifrågavarande tid
restitution icke erhållits för mjöl af lägre kvalitet än det, på sätt ofvan
omförmäles, fastställda normalprofvet,
kunna, enligt justitiekansler sämbetets uppfattning, vederbörande
exportörer icke anses skyldiga återbära något af den utaf dem uppburna
restitutionen.
Såvidt handlingarna utvisa, föreligger icke anledning att mot någon
vid tullstaten anställd ämbets- eller tjänsteman föra talan om ansvar eller
ersättning.
I andra hänseenden, än de nu berörda, lärer det icke tillkomma
justitiekanslersämbetet att yttra sig i detta ärende.»
Generalpoststyrelsens ofvanberörda utlåtande är dagtecknadt den
30 december 1910 och af följande lydelse:
»Bestämmelserna i ofvanberörda författningsrum, hvilket förutom
finsiktadt rågmjöl äfven afser finsiktadt mjöl af hvete och korn samt
gryn af dessa två sädesslag, tillkommo på förslag af bevillningsutskottet
vid 1888 års Riksdag och voro föranledda af de vid nämnda Riksdag
beslutade spannmålstullarna. Riksdagen förklarade i sin skrifvelse nr
56 nämnda år, att det måste anses ligga ej blott i kvarnindustriens
utan ock i det svenska jordbrukets intresse att utförseln af finsiktadt
mjöl, hvilken, enligt hvad statistiken gifvit vid handen, så godt som
uteslutande ägt rum från större handelskvarnar belägna i södra och
västra delarna af vårt land, måtte fortfara. Riksdagen yttrade vidare,
att då för frambringande af prima finsiktadt mjöl, motsvarande det, som
af utländska kvarnar åstadkommes, man ansåge sig behöfva blanda säd
49
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
från olika länder och införsel af spannmål därför vore nödvändig-, äfven
om vårt behof däraf skulle kunna tillgodoses inom landet, vore det af
vikt att den säd, som blifvit hit införd, åter kunde utföras, så att den
ej. komme att tvärstanna inom landet och här nedtrycka spannmålsprisen.
Vid samma tillfälle förklarade Riksdagen, att restitution ej vore
afsedd att g-ifvas för »s. k. sekunda- och eftermjöl samt kli». De föreskrifter,
som år 1888 fästslogos af Riksdagen eller på Riksdagens begäran
utfärdades af Eders Kungl. Maj:t, gälla ännu i hufvudsak oförändrade,
då de åren 1889 och 1907 vidtagna ändringarna endast röra
oväsentliga delar och för nu föreliggande fråga icke äga någon betydelse.
Nu gällande bestämmelser i detta ämne hafva i allt väsentligt
oförändrade öfverflyttats till § 13 mom. 3 a i den nya tulltaxeförordning-en
af den 4 juli 1910, hvilken emellertid möjliggör en förlängning
af ett år af den eljest bestämda tiden för mjölets utförsel från Sv er me"
därest detsamma nämligen upplägges å det ''i mom. 7 af samma § omförmälda
restitutionsupplag.
Revisorerna hafva från deri utgångspunkten, att det strede mot
ifrågavarande lagstiftnings syfte, om en kvarnägare kunde på statens
bekostnad bereda sig betydande vinst, förklarat det tydligen fram o-å af
den gjorda undersökningen, att en kvarnägare kunde bereda sig en
sådan vinst, så länge tullverkets nuvarande normalprof å rågsikt utgjorde
en viktig grund för bedömande, huruvida restitutioner borde utbetalas.
Generaltullstyrelsen tillåter sig med anledning häraf framhålla, att
det i allmänhet torde vara synnerligen vanskligt att ur en viss lagbestämmelse
deducera fram ett syftemål, som icke uttryckligen framgår af
bestämmelsens formulering, i synnerhet i ett fall som detta, där, enligt
hvad af riksdagsförhandlingarna framgår, syltemålet med bestämmelsen
synes hafva varit omstridt. Vid föredragning i Första kammaren af bevillningsutskottets
betänkande nr 8 vid 1888 års riksdag, i hvad detta
betänkande rörde bestämmelser om restitution af tull för spannmål vid
utförsel af mjöl, anfördes af en talare, att lian icke kunde finna beviljande
af en sådan restitution, som föreslagits, vara annat än en tydligexportpremie,
hvilket yttrande icke föranledde annat bemötande än en
hänvisning till förhållandena i andra länder och yrkande af bifall till
förslaget. Detta blef i båda kamrarna oförändradt bifallet.
Med afseende å revisorernas anmärkning emot tullverkets nuvarande
normalprof får styrelsen rörande tillämpningen af bestämmelserna i § 9
inom. 3 a tulltaxeunderrättelserna i hvad angår rågmjöl till eu början
anföra följande. Under de första åren, dessa bestämmelser tillämpades,
ansåg man sig, innan tullrestitution beviljades, för hvarje gång höra
Bihang till Itiksd. prof. 4911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 7
50
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
infordra, skriftligt intyg af sakkunnig person därom, att mjölet vore finsikta^,
men då detta förfaringssätt förorsakade en afsevärd tidspillan
för vederbörande exportörer och äfven i öfrigt medförde andra olägenheter,
ingick styrelsen den 19 april 1902 till Eders Kungl. Maj:t med
underdånig framställning om vidtagande af åtgärder i syfte att styrelsen
skulle erhålla ett standardprof för lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, som
Unge emot tullrestitutionen utföras.
Med anledning af denna styrelsens skrifvelse, af hvilken afskrift
liärlios bifogas, (bilagan 1, sid. 786) anbefallde Eders Kungl. Maj:t tekniska
högskolan att afgifva yttrande. Sedan högskolans styrelse till Eders
Kungl. Maj:t inkommit med ett af professorn vid högskolan G. Sellero-ren
i ärendet afgifvet yttrande, blef detta den 26 september samma klaf
statsrådet och chefen för finansdepartementet på nådigste befallning
öfverlämnadt till generaltullstyrelsen jämte däri omförmälda mjölprof.
Med skrifvelse den 9 oktober 1902, af lydelse bifogade afskrift utvisar,
(bilagan 2, sid. 787) blefvo professor Sellergrens berörda jämväl här i
afskrift bifogade yttrande (bilagan 3, sid. 788) äfvensom mjölprof af
styrelsen öfversända till de tullförvaltningar, vid hvilka export af rågmjöl
under restitutionsanspråk kunde förväntas äga rum.
Då sedermera i början af 1904 behof af nytt standardprof gjorde
sig gällande, ansåg sig styrelsen oförhindrad att på eget föranstaltande
låtaÖanskaffa sådant, och på anmodan af styrelsen afgaf samma sakkunnige,
som tekniska högskolan i anledning af Eders Kungl. Maj:ts
befallning anlitat, utlåtande i ämnet, hvarefter styrelsen lät till vederbörande
tullförvaltningar expediera ett af professor Sellergren gilladt
standardprof. Afskrifter bifogas af professor Sellergrens utlåtande och
generaltullstyrelsens skrivelser (bilagorna 4 och 5, sid. 792). År 1907
upprepade styrelsen detta förfarande och afsände till vederbörande tullförvaltningar
ett nytt, af bemälde professor då godkändt standardprof,
för att tjäna vederbörande till ledning för bedömande af frågan, huruvida
rågmjöl, som under restitutionsanspråk utfördes, uppfyllde det i tulltaxeunderrättelserna
föreskrifna villkor, att mjölet skulle vara finsiktadt.
Det är detta sistnämnda standardprof, emot hvars beskaffenhet revisorerna
riktat ofvanberörda anmärkning. Generaltullstyrelsen bifogar dels
en mindre kvantitet mjöl af sistnämnda prof, dels ock afskrifter af styrelsens
remissresolution, professor Sellergrens utlåtande af de skrifvelse!'',
med hvilka profven utsändes (bilagorna 6—8, sid. 794).
Samtliga de tre af generaltullstyrelsen åren 1902, 1904 och 1907
för nyssberörda ändamål till vederbörande tullförvaltningar utsända
standardprof å finsiktadt rågmjöl äro således såsom dylika prof god
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
51
kända af professor Sellergren. Vid de två sistnämnda tillfällena har
styrelsen direkte inlämnat lians yttrande jämlikt det styrelsen i gällande
instruktion lämnade bemyndigande att för tekniskt ändamål anlita
biträde af sakkunniga personer utom tullverket. I fråga om den af
revisorerna emot beskaffenheten af 1907 års prof riktade anmärkningen
får därför styrelsen åberopa dels ett med anledning af anmärkningen
från professor Sellergren nu inhämtadt, härhos bifogadt.yttrande (bilagan
9, sid. 796) dels ock livad af honom i ofvanberörda tre yttranden anförts
rörande fastställande af standardprof å finsiktadt rågmjöl. Emellertid
tillåter styrelsen sig framhålla, att styrelsen ansett och fortfarande
anser, att för åtnjutande af restitution af erlagd tull för spannmål vid
export af mjöl, hvarom i tulltaxeunderrättelserna stadgas, endast och
allenast varans egenskap af finsik t ad eller icke är bestämmande för,
huruvida dylik restitution må beviljas, samt att hvad författningen innehåller
därom, att 100 kilogram omalen spannmål anses lämna en viss
procent mjöl, uteslutande afser beräkningsgrunden för restitutionen.
Styrelsen styrkes i denna sin uppfattning däraf, att en tillförlitlig kontroll
öfver eu bestämd utbytesprocent enligt styrelsens förmenande icke
med nu gällande bestämmelser är möjlig att åstadkomma.
Revisorerna hafva i sammanhang med anmärkningen emot normalprofvet
vidare yttrat: »Men härvid är att märka, att, såsom ofvan nämnts,
tillverkaren skall under edlig förpliktelse afgifva försäkran om varans
art och beskaffenhet. I de fall, då, detta oaktadt, missbruk i något afseende
ägt rum, synas åtgärder böra vidtagas i syfte att hålla statsverket
skadeslöst för därigenom lidna förluster».
Den af revisorerna afsedda skyldigheten för tillverkaren omförmäles
i § 9 mom. o A b) tulltaxeunderrättelserna, som i detta hänseende
innehåller följande föreskrift: »skolande exportangifningsinlagan vara
åtföljd af tillverkarens under edlig förpliktelse afgifna och af två vittnen
till riktigheten bestyrkta försäkran därom, att den till utförsel angifna
varan är exportörens egen förmalningsprodukt, samt om varans art och
beskaffenhet i öfrigt.
Denna försäkran om varans art och beskaffenhet i öfrigt har städse
ansetts skola afse uppgiften om art, sädesslaget och uppgiften om beskaffenhet,
varans egenskap af mjöl eller gryn och i förra fallet att det
dessutom är finsiktadt. Någon annan innebörd af denna bestämmelse
lärer väl icke kunna ifrågakomma. Ett ytterligare skäl för denna styrelsens
åsikt synes ligga däri, att, då genom nådiga kungörelsen deri
14 juni 1907 (författningssamling nr 33) i § 9 mom. 3 b tulltaxeunderrättelserna
infördes bestämmelse om rätt för innehafvare af riskvarn att
52
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
vid utförsel af rismjöl erhålla restitution af erlagd tull för till varans framställning
användt oskaladt ris, tillika uttryckligen ang afs, hvilka särskilda
fordringar man uppställt beträffande mjölets beskaffenhet, genom föreskriften,
att tillverkaren skulle i sin försäkran intyga jämväl, »att mjölet framställts
uteslutande af färdiga, hela eller brutna risgryn och är fritt från fodermjöl».
Vid granskning hos generaltullstyrelsen af ansökningar om restitution
vid utförsel af rågmjöl har alltid noggrant kontrollerats, att såväl
tillverkarens försäkran som tullförvaltningens attest innehållit uppgift,
att varan utgjort finsiktadt rågmjöl. Redan innan standardprof blef utsändt
till ledning vid exportvaras bedömande, har styrelsen genom rundskrifvelse
den 24 mars 1902 anmodat vederbörande tullförvaltningar att
»noggrant undersöka, det exportvaran, i öfverensstämmelse med den
uppgift angående dess art och beskaffenhet, som skall af tillverkaren
afgifvas, utgöres af finsiktadt mjöl».
Innan ansökning om tullrestitution vid utförsel af finsiktadt rågmjöl
hos generaltullstyrelsen föredrages, verkställes å revisionsbyrån af
vederbörande revisor en noggrann granskning, att samtliga för restitutions
åtnjutande föreskrift^ villkor blifvit behörigen iakttagna, därvid
uppgifterna i ansökningen och bifogade handlingar jämföras med vederbörliga
ställen i inkommande och utgående tulljournalerna med tillhörande
verifikationer. Öfver denna granskning utfärdar revisorn å tjänstens
vägnar en attest, som sedan ligger till grund för den vidare granskning,
ansökningen underkastas af föredragande byråchefen. Denne gör
nämligen härvid icke någon förnyad undersökning i tulljournalerna,
därest icke någon särskild anledning därtill skulle yppa sig. Den vanliga
formen för en dylik å styrelsens revisionsbyrå utfärdad attest framgår
af bifogade skematiska formulär. (Bilagan 10, sid. 798).
Den granskning, hvilken ej mindre den utförda varan iin äfven
ansökning om restitution blifvit underkastad, har afsett att kontrollera, att
restitution skulle få åtnjutas endast under de föreskrifna villkoren och
enligt den alltsedan föreskriftens tillkomst tillämpade tolkning af författningsrummets
innebörd, som dess egna ordalag angifva. Uppenbart torde
emellertid vara, att, om en tillverkare genom oriktiga uppgifter eller annat
sviklig! förfarande obehörigen åt sig utverkat restitution, han gjort sig förfallen
till straff och ersättningsskyldighet.
Slutligen hafva revisorerna anfört följande: »Enligt hvad revisorerna
inhämtat är generaltullstyrelsens normalprof å finsiktadt rågmjöl år 1907
framställdt af en enda kvarn och därefter godkändt af en af tullverket
tillkallad sakkunnig. Revisorerna, som under detta ärendes handläggningtagit
kännedom om föreskrifterna angående fastställande af tyska tull
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
53
verke!s normalprof — hvilket årligen äger rum under medverkan af sakkunniga
representanter för tullverket, kvarnindustrien, handeln, jordbruket
och den tekniska vetenskapen — hafva velat ifrågasätta, huruvida icke,
till skydd mot missbruk af ofvan antydda art, mera betryggande anordningar
böra vidtagas, särskildt beträffande framställandet af förenämnda
normalprof af finsiktadt mjöl)).
Med afseende härå får styrelsen i underdånighet omförmäla, att,
sedan under innevarande år från åtskilliga tullkamrar inkommit rekvisitioner
af normalprof å finsiktadt rågmjöl, styrelsen den 23 sistlidne september
(Bilagan 11, sid. 798) anmodat professor Sellergren att verkställa
undersökning af ett från kvarnaktiebolaget »Tre Kronor» erhållet prof å
rågmjöl och till styrelsen inkomma med yttrande i anledning häraf. Då
emellertid nämnda prof befanns mörkare än de åren 1904 och 1907 anskaffade
standardprofven samt professor Sellergrens öfver dess beskaffenhet
afgifna, här i afskrift bifogade utlåtande (Bilagan 12, sid. 799), om ock
godkännande, likvisst syntes vara afgifvet under vissa betänkligheter,
ansågs ifrågavarande mjölprof icke kunna utlämnas såsom standard prof.
Enär professor Sellergren sedermera förklarat sig icke ensam vilja påtaga
sig ansvaret för fastställandet af prof, har styrelsen i underdånig
skrifvelse den 29 nästlidne november hos Eders Kung]. Maj:t gjort
framställning om åtgärder för fastställande af erforderligt standardprof
på lägsta kvalitet finsiktadt rågmjöl, som mot tullrestitution finge utföras.
Styrelsen har vidare meddelat vederbörande tullförvaltningar, att
i afvaktan på bestämmandet af nytt standardprof å rågmjöl skulle, tills
annorlunda bestämts, vid utförsel af sådant mjöl, för hvilket tullrestitution
ifrågasattes, prof å mjölet tagas för att, vederbörligen identifierad!
af tullkammaren, bifogas vederbörandes restitutionsansökning.
Då tekniska högskolan och landtbruksakademiens förvaltningskommitté,
från Indika underdånigt utlåtande blifvit infordradt i anledning
af generaltullstyrelsens nyssberörda framställning, föreslagit, att
fastställande af standardprof å finsiktadt rågmjöl måtte uppdragas åt en
för ändamålet särskildt tillsatt kommission af sakkunnige, synes revisorernas
sistberörda förslag böra upptagas till pröfning i sammanhang
med den sålunda redan tidigare väckta frågan om fastställande af nytt
standardprof å finsiktadt rågmjöl.»
Beträffande de i utlåtandet åberopade bilagor tillåter sig utskottet
hänvisa till de tryckta förklaringarna.
Utskottet får meddela, att Kungl. Magt den 20 januari 1911 tillsatt
eu kommission med uppdrag
Utikotlet»
yttrande,
54
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Avig. allmänna
läroverkens ljusoch
vedkassor.
att utreda huruvida och på hvad sätt bestämmelserna i § 9
mom. 3 A tulltaxeunderrättelserna, respektive § 13 mom. 3 A i kungl.
förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 må
kunna fullständigas därhän, att desamma tydligt beteckna antingen hvad
med hnsiktadt mjöl afses eller huru styrkas skall, att till utförsel angifvet
mjöl är hnsiktadt,
att utreda huruvida utöfver nu gällande bestämmelser och de nya
föreskrifter, till hvilkas utfärdande nyssberörda utredning må böra föranleda,
ytterligare kontrollbestämmelser till iakttagande af kronans rätt
i förevarande afseende äro erforderliga,
att under föl-utsättning att förenämnda utredningar gifva vid handen,
att på grundvalen af nu gällande stadgande!! kunna åvägabringas nya
föreskrifter, som, på samma gång de innebära full trygghet för kronans
rätt, icke omöjliggöra eller väsentligen hämma utförseln af mjöl, framlägga
förslag till sådana bestämmelser, äfvensom
att, därest ifrågavarande utredningar skulle gifva ett resultat, som
i det ena eller andra afseende! är motsatt det i föregående punkt förutsatta,
verkställa utredning, huruvida nu gällande lagstiftning i ämnet,
till vinnande af det i samma punkt angifna dubbla syftet, lämpligen
bör helt ersättas af nya bestämmelser och i sådant fall afgifva förslagtill
dylika bestämmelser samt, för den händelse ifrågavarande syfte på
sålunda angifvet sätt icke synes kunna ernås, afgifva det yttrande och
förslag, hvartill omständigheterna må föranleda.
Hvad sålunda i ärendet förekommit har utskottet velat härigenom
för Riksdagen
omförmäla.
Allmänna läroverken.
§ 12.
(Rev. ber. pag. 384—387; uti. pag. 800 — 837.)
Revisorerna erinra vidare, hurusom med anledning af 1909 års
revisorers uttalande i fråga om utgifterna från de allmänna läroverkens
ljus- och vedkassor statsutskottet vid 1910 års Riksdag yttrade, att utskottet
i likhet med revisorerna funnit anmärkningsvärd den vid jämförelse
de olika läroverken emellan framträdande stora olikhet i beloppet
af de utgifter, som från ljus- och vedkassorna bestridas, med däraf följande
synnerligen växlande belopp af terminsafgifterna till berörda kassor;
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
55
och framhöll utskottet järn viil önskvärdheten af att nämnda utgifter och
terminsafgifter måtte i möjligaste man varda till beloppet nedbringade.
Vidare fäste utskottet sin uppmärksamhet vid det af öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk i ett den 12 januari 1910 afgifvet utlåtande
omförmälda förhållande, att vid åtskilliga läroverk utgifter, som rätteligen
skolat bestridas åt biblioteks- och materielkassorna, i stället utgått
h-ån ljus- och vedkassorna. Då afgifterna till förstnämnda kassor vore
tixa och endast uttoges af lärjungar, som icke vore medellösa, men till
ljus- och vedkassorna däremot utginge af samtliga lärjungar med det
belopp, som visade sig erforderligt till bestridande af nödvändiga utgifter,
hade följden af det anmärkta förfaringssättet naturligen blifvit,
att dels lärjungarnas terminsafgifter kommit att utgå med högre belopp
än hvad som skulle behöft vara fallet, om ljus- och vedkassorna ej betungats
med ifrågavarande utgifter, dels ock att medellösa lärjungar
nödgats bidraga till bestridande af utgifter, som, därest de påförts biblioteks-
och materielkassan, ej skulle hafva drabbat dem.
\id granskning af de allmänna läroverkens räkenskaper för år
1909 hade revisorerna funnit, att afgifterna till läroverkens ljus- och
vedkassa fortfarande visade benägenhet att stiga, i det att dessa afgifter
vid årets början eller under dess lopp blifvit höjda vid flera läroverk.
Högsta afgifterna utgingo under året vid:
högre realläroverket å Norrmalm med..................................... 30-_
Luleå högre allmänna läroverk.................................................... 30-_
högre allmänna läroverket å Södermalm ........................................ 29: so
yänersborgs högre allmänna läroverk........ or.._
Örebro ,? „ „ ..................ZZ—::: 25-
Kungsholms realskola................................................................. oa. _
Malmö „ .............................................. _
Norrtälje Barnskola............................................................... 99._
Lägsta afgifterna voro vid:
Borås högre allmänna läroverk
Karlstads „ „
Lunds „ „
Eksjö realskola .................................
Angelholms Barnskola ......................
Oskarshamns realskola ....................
Mariestads „
Falköpings samskola .......................
12: 50.
13: —
14: —
10: —
10: —
10: —
11: —
11: —
56
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Enligt gällande läroverksstadga af den 18 februari 1905, § 218,
skola enligt livad revisorerna vidare framhålla, af ljus- och vedkassan
bestridas kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning af de
för läroverkets ändamål afsedda eller upplåtna lokaler äfvensom för tillfälliga
anordningar i dessa eller likartade afseenden, arfvode åt läroverkets
läkare samt aflöning åt vaktmästare, eldare och öfrig betjäning.
Biblioteks- och materielkassan skall däremot bestrida kostnaderna för
anskaffande och underhåll såväl af böcker och undervisningsmateriel som
af annan för läroverket behöflig materiel, tryckning af årsredogörelse
och terminskatalog äfvensom af blanketter, program m. m., soin kunna
erfordras för arbetet vid läroverket eller för läroverkets expedition.
Revisorerna hade emellertid funnit, att vid flera läroverk ur ljusoch
vedkassan bestridts utgifter, som enligt förenämnda stadgande icke
skola från densamma utgå, I anmärkningsvärdt stor utsträckning hade
detta ägt rum vid Norrköpings högre allmänna läroverk samt högre
realläroverket å Norrmalm.
Sålunda förekomme, att vid Norrköpings högre allmänna läroverk
ur ljus- och vedkassan utbetalts, förutom åtskilliga mindre poster af
liknande art:
för kopie- och protokollsbok ...............................................................
» blanketter till betygskataloger.......................................................
» orgelspelning, uppassning m. in. vid skolgudstjänsten............
» en lärares resekostnad, såsom ledare vid skolynglingars resa
till en täflingsskjutning ...............................................................
» trycksaker ..............................................................................*..............
)> papper, bläck m. m............................................................................
» annonser om terminens början m. m...........................................
» blanketter...............................................................................................
22: —
40: —
170: —
15: —
50: —
501: 25
446: 32
56: —
Vid högre realläroverket å Norrmalm hade ur ljus- och vedkassan,
jämte en mängd mindre utgiftsposter af samma natur, utbetalts:
för blanketter.
fönsterrutor .........................................................................................
anskaffning af lefvande växter, djur m. m. för undervisningen
klassböcker.............................................................................................
bläck, krita in. fl. förbrukningsartiklar, (ver. nr 82, 111,116,
226, 288, 292, 301, 347) ............................................................
arfvode för slöjdundervisning .........................................................
profrör, deglar, preparatrör, kolfvar in. m. (ver. nr 107, 108,
119, 120, 290, 361) .....................................................................
30: —
57: 70
84: 02
150: —
405: SO
463: 20
306: 71
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
57
för annonser om terminens början m. m.........................................
» vård och underhåll af kartsamling...............................................
» reparation, målning m. m. å inventarier (ver. nr 179, 182,
183, 217, 229, 271, 272)
106: 41
60: —
.. 394:95
250, 265, 280).....................
» slöjdmateriel..............................
» inbindning, afskrifter m. m.
» gevärstransport, rengöring af gevär m. m. (ver. nr 215, 247,
300: 89
57: Öl
116: 75
Då i nu angifna fall utbetalningar skett i strid mot gällande föreskrifter,
hade revisorerna i anslutning till hvad statsutskottet under
1910 ars riksdag i ämnet anfört, velat framhålla nödvändigheten af att
ljus- och vedkassan, till hvilken, såsom ofvan nämnts, läroverkets alla
lärjungar och således äfven- de obemedlade, måste erlägga lika stora
afgifter, icke måtte användas för andra ändamål än de i läroverksstadgan
angifna,
I häröfver den 13 januari 1911 afgifvet utlåtande har öfverste -relsen för rikets allmänna läroverk anfört följande:
»Hvad först beträffar det af statsutskottet vid 1910 års Riksdaggjorda,
under § 1 af bifogade utdrag af revisorernas berättelse om den
år 1910 af dem verkställda granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1909 anförda
uttalande angående terminsafgifterna till de allmänna läroverkens ljusoch
vedkassor, så har öfverstyrelsen i sitt den 12 januari 1910 afgifna
utlåtande i anledning af den af 1909 års revisorer aflämnade berättelse
anfört vissa omständigheter, som enligt öfverstyrelsens förmenande till
väsentlig del föranledt, att nämnda terminsafgifter vid några läroverk
uppgått till anmärkningsvärdt höga belopp, och tillåter sig öfverstyrelsen
att såväl i detta afseende som beträffande orsakerna till den växlande
storleken af ifrågavarande afgifter vid olika läroverk hänvisa till berörda
utlåtande.
I anledning af don af revisorerna nu gjorda iakttagelse, att afgifterna
till ljus- och vedkassan fortfarande visa benägenhet att stiga, i det
att dessa afgifter vid årets början eller under dess lopp blifvit höjda
vid flera läroverk, har öfverstyrelsen anställt undersökning angående
nämnda afgifters belopp under år 1909 samt närmast föregående och
efterföljande terminer, höstterminen 1908 och vårterminen 1910. Nämnda
afgifter och deras förändringar under ifrågavarande tid äro upptagna ä
Bihang till Biksd. prof. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 26 Htift. 8
58
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
bilagda tabell, där äfven en kort anteckning är gjord om orsakerna till
mera betydande förändringar i afgifterna. Därjämte bär öfvers t yreisen
inhämtat yttranden från rektorsämbetena vid de läroverk, vid hvilka
ifrågavarande afgifter under år'' 1909 utgått med de högsta beloppen.
Under hänvisning till berörda yttranden, hvilka äro här bilagda och i
hvilka vederbörande rektorer redogjort för de särskilda förhållanden, som
föranledt ifrågavarande afgifters höjning vid respektive läroverk, får
öfverstyrelsen såsom allmänna orsaker till den anmärkta ökningen af
ifrågavarande afgifter framhålla dels de ur hygienisk synpunkt alltmer
skärpta fordringarna i fråga om undervisningslokalers belysning, uppvärmning
och renhållning, dels den allmänna prisstegringen under de
sista åren å den arbetskraft och de förbrukningsartiklar, som skola af
ljus och vedkassorna bekostas. Nämnda kassor hafva nämligen att
bestrida kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning af de
för läroverkens ändamål afsedda eller upplåtna lokaler äfvensom för
tillfälliga anordningar i dessa eller likartade afseenden, arfvode åt läroverkets
läkare samt aflöning åt vaktmästare, eldare eller öfrig betjäning.
Å flertalet här omnämnda utgiftsposter har eu icke obetydlig prisstegring
under senare år ägt rum och medfört, att kostnaderna för belysningsoch
värmematerial ökats samt att lönerna till vaktmästare och öfrig
betjäning i flera fall måst höjas. Samtidigt har eu mera effektiv tillämpning
af gällande bestämmelser om sundhetsanordningarna vid läroverken
och en ökad hänsyn till hygienens kraf i det hela i sin mån bidragit
att öka utgifterna för läroverkens lokaler i ofvannämnda afseenden.
Särskilt är detta fallet vid de läroverk, där äldre belysnings- och uppvärmningssy
stena under ifrågavarande tid utbytts mot tidsenligare anordningar,
hvilka i allmänhet kräfva ökade kostnader.
Beträffande några af de läroverk, från hvilka ofvannämnda yttranden
nu infordrats, hafva dock vederbörande rektorer ställt i utsikt, att
terminsafgifterna till ljus- och vedkassan till ett kommande läsår torde
kunna något nedbringas.
Revisorerna framhålla vidare under ofvan anförda § 1 af sin berättelse,
att statsutskottet vid 1910 års riksdag fäst sin uppmärksamhet
vid det af öfverstyrelsen i förenämnda den 12 januari 1910 afgifna utlåtande
omförmälda förhållande, att vid åtskilliga läroverk utgifter, som
rätteligen skolat bestridas af biblioteks- och materielkassorna, i stället
utgått från ljus- och vedkassorna.
Det af" öfverstyrelsen i sagda utlåtande anförda förhållandet afsåga
vissa utgifter för undervisningsmateriel m. m., hvilka med Eders
Kungl. Maj:ts medgifvande vid vissa läroverk utgått ur ljus- och ved
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29■
59
kassorna, enär biblioteks- och materielkassorna, som eljes skolat bestrida
berörda utgifter, saknade härför erforderliga medel.
I anledning häraf anmärker statsutskottet, att då afgifterna till
biblioteks- och materielkassorna vore fixa och endast uttogs af lärjungar,
som icke vore medellösa, men till ljus- och vedkassorna däremot utgingo
af samtliga lärjungar till det belopp, som visade sig erforderligt till bestridande
af nödvändiga utgifter, hade följden af det anmärkta förfaringssättet
naturligen blifvit, att dels lärjungarnas terminsafgifter
kommit att utgå med högre belopp än hvad som skulle behöft vara
fallet, om ljus- och vedkassorna ej betungats med ifrågavarande utgifter,
dels ock att medellösa lärjungar nödgats bidraga till bestridande af utgifter,
som, därest de påförts biblioteks- och materielkassan, ej skulle
hafva drabbat dem.
I anledning häraf tillåter sig öfverstyrelsen erinra, att i § 211, punkt
3 b) af gällande läroverksstadga föreskri fves angående befrielse från eller
nedsättning i terminsafgifter, att lärjunge, som är obemedlad, skall helt
och hållet befrias från terminsafgiften till statsverket och må dessutom
kunna befrias från de till biblioteks- och materielkassan samt till byggnadsfonden
ingående terminsafgiftema, samt att enligt punkt 3 c) af
nyssnämnda paragraf beträffande befrielse från terminsafgift till läroverkets
kassa gäller särskild^ att hänsyn skall tagas jämväl till ifrågavarande
kassas tillgångar och utgifter.
Af de anförda bestämmelserna framgår, att befrielse från terminsafgifter
till biblioteks- och materielkassan icke under alla förhållanden
måste medgifvas obemedlade lärjungar, utan att afgifter till nämnda
kassa kunna, om kassans ställning det påfordrar, uttagas af samtliga
lärjungar, sålunda äfven de obemedlade. Häraf följer, att, såsom äfven
framhålles i bilagda yttrande af rektorsämbetet vid högre realläroverket
å Norrmalm i Stockholm, om i de af statsutskottet åsyftade fallen de
utgifter, som enligt Eders Kungi. Maj:ts medgifvande påförts ljus- och
vedkassorna, i stället skulle utgå från biblioteks- och materielkassorna,
hvilka saknade tillgångar till sagda utgifters gäldande, afgifter till sistnämnda
kassor äfven måst uttagas af lärjungar, som eljest varit från
sådana afgifter befriade. Härigenom skulle sålunda äfven obemedlade
lärjungar kunna bli nödsakade att erlägga afgifter till biblioteks- och
materielkassan. Visserligen skulle, då utgifterna från l jus- och vedkassan
af nyssnämnda anledning något minskades, afgifterna till sagda kassa
kunna något nedbringas, men denna sänkning, som skulle komma läroverkets
samtliga lärjungar till godo, skulle dock blifvit väsentligen mindre
än beloppet af utgifter! till biblioteks- och materielkassan, och obemed
-
60
Statsutskottets utlåtande Nr 2D -
lade lärjungar skulle i följd häraf kunna komma att blifva päförda avgifter
till sammanlagdt högre belopp än för närvarande. Det torde alltså
icke under alla förhållanden vara säkert, att genom öfverförande af utgifter
från biblioteks- och materielkassan till ljus- och vedkassan obemedlade
lärjungar komma att åläggas höjda afgift er. I vissa fall kan
tvärtom ett motsatt förhållande komma att äga rum.
Revisorerna hafva vid sin granskning af de allmänna läroverkens
räkenskaper för år 1909 vidare funnit, att vid flera läroverk ur ljus- och
vedkassan bestridts utgifter, som enligt gällande bestämmelser icke skola
från densamma utgå, och anföra särskildt två läroverk, vid hvilka nämnda
förhållande skulle ägt rum i anmärkningsvärd! stor utsträckning. Från
rektorerna vid sagda läroverk har öfverstyrelsen infordrat yttranden i
ärendet, hvilka äro här bilagda. Beträffande flertalet af de i revisorernas
berättelse anförda utgiftsposter, hvilka vid nämnda läroverk skulle oriktigt
påförts ljus- och vedkassan, torde visserligen gälla, att dessa utgifter
äro af sådan art, att de bort bestridas af någon af läroverkets
öfriga kassor eller ock al .andra medel i stället för af ljus- och vedkassan,
ehuru eu vid ifrågavarande läroverk eu längre tid följd praxis, angående
hvilken ingen anmärkning förut blifvit gjord, åt det anmärkta förfarandet
gifvit ett skenbart berättigande. Af skäl, som ofvan blifvit anförda,
torde dock icke kunna sägas, att nämnda förfarande i allmänhet varit
till men för obemedlade lärjungar.
I hvarje fall bör i ifrågavarande afseenden gifvetvis för framtiden
förfaras i närmare öfverensstämmelse med gällande författningar, och är
öfverstyrelsen betänkt på att vidtaga för sådant ändamål erforderliga
åtgärder.
I revisorernas berättelse anföras de bestämmelser ur gällande läroverksstadga,
hvilka äro föreskrifna i fråga om de utgifter, som skola
utgå ur läroverkens ljus- och vedkassor samt biblioteks- och materielkassor.
Äfven om nämnda bestämmelser kunna anses tillräckliga för att
i det hela reglera förhållandet mellan de utgifter, som skola utgå ur
hvardera af förenämnda kassor, så förekomma dock fall, som ej kunna
bestämdt hänföras till någon af de i de anförda bestämmelserna omnämnda
utgiftsposter och då sålunda eu utgift torde kunna hänföras
lika väl till den ena som till deu andra kassan. I fråga om sådana
gränsfall, exempelvis kostnad för annonsering om terminernas början,
hafva rektorerna vid de båda anförda läroverken uppfört ifrågavarande
utgift på ljus- och vedkassan för att så mycket som möjligt skona biblioteks-
och materielkassan, hvars inkomster och tillgångar vid ifrågavarande
läroverk, liksom vid läroverken i allmänhet, visat sig otillräckliga
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
61
att bestrida kassans utgifter, och torde i afseende å eu dylik åtgärd
ingenting vara att erinra.
Hvad för öfrig! beträffar sist anförda förhållande, att biblioteksocli
materielkassornas inkomster och tillgångar icke visat sig tillräckliga
att fylla de anspråk, som numera måste ställas på desamma, hvilket,
såsom . åt de inhämtade yttrandena framgår, torde varit den förnämsta
anledningen till det anmärkta förfarandet i fråga om fördelningen af vissa
utgifter mellan ljus- och vedkassorna samt biblioteks- och materielkassorna,
sa tillåter sig öfverstyrelsen framhålla, hurusom öfverstyrelsen under eu
längre tid haft sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållande. Vid
eu af öfverstyrelsen i anledning häraf företagen undersökning har det
visat sig, att vid de allra flesta allmänna läroverk biblioteks- och materielkassornas
tillgångar icke räcka till att någorlunda tillfredsställande
fylla läroverkens behof af materiel för undervisningen. Anledningen till
sagda förhållande synes vara att söka dels däruti att de till ifrågavarande
kassor ingående afgifter, hvilkas nuvarande belopp fastställdes
för omkring femtio år sedan, genom penningevärdets sjunkande och
materielens fördyrande äfven af andra anledningar högst väsentligt sjunkit
i värde under nämnda långa tid, dels däruti att anspråken på tillfredsställande
hjälpmedel vid undervisningen numera äro helt andra än förr.
Öfverstyrelsen har också föreslagit åtgärder till afhjälpande af berörda,
allvarsamma olägenheter, i det att öfverstyrelse]! i samband med framställning
om riksdagspetita tvä gånger, nämligen åren 1908 och 1909,
äfvensom i särskilda yttranden den 23 september och den 25 oktober
1910 inför Eders Kung!. Maj:t framlagt förslag till förbättrande af uudorvisningsmaterielen
vid de allmänna läroverken.»
I afseende å de af öfverstyrelsen åberopade yttranden i ärendet
från vissa rektorer äfvensom den i utlåtandet omförmälda tabell öfver
utgifterna till ljus- och vedkassorna tillåter sig utskottet hänvisa till de ''
tryckta förklaringaru a.
Genom revisorernas ifrågavarande utlåtande har åter upptagits den
al 1909 års revisorer väckta frågan om utgifterna från och terminsatgifterna
till läroverkens ljus- och vedkassor, och i hufvudsak samma
anledningar som då förelågo för revisorernas framställning i ämnet —
den störa ojämnheten de olika läroverken emellan beträffande berörda
utgifter samt bestridandet från kassorna i fråga af utgifter, som icke rätteligen
borde drabba desamma — föreligga jämväl nu. Med anledning
häraf vill utskottet i full anslutning till utskottets uttalande i ämnet
vid 1910 ars riksdag ånyo framhålla ej mindre önskvärdheten af att
Utskottets
yttrande.
62
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
A ng.läroverksbyggnad
i
Ystad.
ifrågavarande utgifter och terminsafgifter varda i möjligaste män till
beloppet nedbringade än äfven angelägenheten dåra!'' att ljus- och vedkassorna
ej varda betungade med andra utgifter än som författningsenligt
skola från dem utgå. I förstnämnda hänseendet hav också från
rektorerna vid vissa läroverk ställts i utsikt att terminsafgifterna skulle
kunna för ett kommande läsår något nedbringas, och beträffande frågan
om den utsträckning, i hvilken ljus- och vedkassorna lå tagas i anspråk
för läroverkens utgifter, har öfverstyrelsen uttalat, att i detta afseende
o-ifvetvis bör för framtiden förfaras i närmare öfverensstämmelse med
gällande författningar, hvarjämte meddelats, att öfverstyrelsen vore betänkt
på att vidtaga för sådant ändamål erforderliga åtgärder. Detta
meddelande kan utskottet icke annat än med tillfredsställelse mottaga,
då härigenom ställes i utsikt rättelse i ett förhållande, som redan förut
synts hafva varit olämpligt och som numera, sedan Riksdagen sett
sig nödsakad att vidtaga den i och för sig föga tilltalande åtgärden
att medgifva förhöjning af terminsafgifterna till biblioteks- och materielkassorna,
hvilkas utgifter såsom här ofvan meddelats i åtskilliga fall
bestridts af ljus- och vedkassorna, icke synes böra vidare få äga rum.
Under uttalande häraf har utskottet velat hvad sålunda i ärendet förekommit
för Riksdagen
omförmäla.
§ 13.
(Rev. ber. pag. 388 och 389; uti- pag. 804—806, 846—849 och 8o3.)
1 enlighet med 1904 års riksdags beslut förordnade Kungl. Maj:t
deri 27 augusti samma år, att femklassiga läroverket i Ystad skulle på
statens bekostnad utvidgas till ett högre allmänt läroverk, omfattande
realskola och realgymnasium, och med anledning af framställning från
stadsfullmäktige i Ystad medgaf Kung!. Maj:t, enligt kungl. bref den
13 september 1907, att undervisningen vid ifrågavarande läroverk finge,
utan kostnad för statsverket, tillsvidare under åren 1908—1913 utsträckas
till den omfattning, som gällde för de högre allmänna läroverkens latinlinje
utan grekiska, och föreskref som villkor för detta medgifvande,
bland annat, att det skulle åligga staden att bereda lämpliga undervisningslokaler
för samtliga klasser, ringar och afdelningar i läroverkshuset
eller dess omedelbara närhet.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
68
1908 års revisorer anmärkte, att staden Ystads förbindelse att tillhandahålla
läroverket lämpliga lokaler då ännu icke blifvit uppfylld;
och i häröfver afgifvet yttrande anförde öfverstvrelsen för rikets allmanna
läroverk, att sedan vederbörande kommunalstyrelse genom den
af Riksdagens revisorer framställda anmärkningen blifvit ytterligare
erinrad om det tvingande behofvet af att det åt Riksdagen uppställda
villkoret om anskaffande åt läroverket af erforderliga lokaler af staden
ofördröjligen fullgjordes samt af sagda kommunalstyrelse blifvit ställdt
i utsikt, att byggnad sarbetet skulle kunna påbörjas under år 1909,
funne öfverstyrelsen, att tillsvidare och intill dess det visat sig, huruvida
arbetet under nämnda år verkligen kornme att på ett fullt effektivt
sätt påbörjas, ytterligare åtgärder i detta ärende icke påfordrades.
Enligt hvad nu i revisionsberättelsen meddelas, hafva revisorerna
vid besök i Ystad tagit kännedom om Ystads högre allmänna läroverk
och därvid funnit, dels att de gamla, fortfarande begagnade lokalerna
vore i hög grad bristfälliga samt för sitt ändamål oliimpliga och otillräckliga,
dels ock att arbeten för ny läro versbyggnad s uppförande
ännu icke blifvit påbörjade.
Revisorerna, som tagit del af den skriftväxling, som i byggnadsfrågan
förts emellan öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk samt
rektorn vid Ystads läroverk och läroverksbyggnadskommittén, jämte
under densamma åberopade handlingar, hade däraf inhämtat, att nämnda
byggnadskommitté först den G mars 1910 till öfverstyrelsen afsändt
nya förslagsritningar till läroverksbyggnaden samt att dessa ritningar
ännu icke vunnit vederbörlig fastställelse.
På dröjsmålet med denna byggnad sfrågas slutförande hade revisorerna
ånyo velat fästa Riksdagens uppmärksamhet.
I detta ärende har öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk i
sitt of vanberörda utlåtande, med förmälan, att öfverstyrelsen genom
särskild skrifvelse, hvaraf afskrift vore utlåtandet Inlagd, inhämtat
stadsfullmäktiges i Ystad yttrande i anledning af anmärkningen, anfört
följande:
»Beträffande förenämnda byggaadsfrågas behandling intill utgången
af år 1908 tillåter sig öfverstyrelsen hänvisa till sitt den 13 januari 1909
afgifna underdåniga utlåtande i anledning af den af Riksdagens revisorer
till 1909 års riksdag framställa erinran i förevarande fråga. I det
af stadsfullmäktige i Ystad i anledning af berörda anmärkning den 4
januari 1909 afgifna yttrande hade stadsfullmäktige uttalat den förhoppning,
att byggnadsarbetet skulle kunna påbörjas under loppet
af år 1909. ''
64
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Att så emellertid icke skett, synes ha föranledts i första hand däraf,
att frågan om tomtplats för den nya läroverksbyggnaden vid början af
år 1909 ännu ej var afgjord, och att förhandlingarna om nämnda fråga
dragit ut på tiden så länge, att densamma först blifvit definitivt afgjord,
sedan Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 23 december 1909 bifallit
den ändring i stadsplanen för staden Ystad, som föranleddes af den beslutade
förläggningen af den nya läroverksbyggnaden. Under tiden hade
äfven ny kostnadsberäkning för den tilltänkta byggnaden blifvit uppgjord
på grundval af ritningar, öfver hvilka öfverstyrelsen redan den 28
maj 1907 efter förberedande granskning af desamma afgifvit yttrande.
Då nämnda kostnadsberäkning, som inlämnades till byggnadskommitterade
den 9 november 1909 och slutade å en summa af 507,000 kronor, möbler
och belysningsarmatur ej inräknade, icke obetydligt öfvcrskred en tidigare
uppgjord beräkning, uppgående till en summa af 450,000 kronor, hvilket
belopp stadsfullmäktige för ifrågavarande ändamål anslagit och upptagit
i ett större kommunalt lån, så beslöto byggnadskommitterade att låta
uppgöra nya ritningar i afsikt att om möjligt nedbringa kostnaden till
först beräknadt belopp. Sedan nya ritningar blifvit uppgjorda och till
öfverstyrelsen inlämnade för förberedande granskning den 6 mars och den
12 maj 1910 samt öfverstyrelsen öfver dem afgifvit yttrande den 11
juni 1910, inkommo desamma till öfverstyrelsen för slutlig pröfning den
8 augusti 1910. Yttrande öfver desamma afgafs ånyo af öfverstyrelsen
den 10 oktober 1910, hvarefter ärendet för pröfning och stadsfästelse
öfverlämnades till öfverintendentsämbetet, hvarest ärendet för närvarande
är under behandling.
Öfverstyrelsen finner för sin del synnerligen beklagligt, att byggnadsföretagets
slutförande blifvit på sätt som skett under de två senaste
åren ytterligare fördröjdt; och har öfverstyrelsen i sin förut berörda
skrifvelse den 20 december 1910 inför stadsfullmäktige i Ystad framhållit
nödvändigheten af att läroverkets för hvarje år allt kännbarare
behof af förbättrade undervisningslokaler måtte, jämlikt det af Riksdagen
uppställda och af bemälda stadsfullmäktige godtagna villkor, ofördröjligen
tillgodoses.
Då emellertid förberedelserna till ifrågavarande byggnadsföretag nu
synas hafva framskridit så långt, att byggnadens uppförande under den
närmaste tiden bör kunna påbörjas och det är synnerligen önskvärd!, att
nytt uppskof med byggnadsfrågans slutförande icke ånyo måtte inträffa,
så får öfverstyrelsen i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte föreskrifva, att ifrågavarande byggnadsföretag skall, efter det att
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
65
tillhörande ritningar blifvit vederbörligen godkända, såvida icke tvingande
hinder härför skulle inträffa, vara med grundläggningsarbete påbegynt
senast inom utgången af år 1911.»
I afseende å öfverstyrelsens ofvanberörda skrifvelse jämte stadsfullmäktiges
i Ystad yttrande i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till
de tryckta förklaringarna.
Ehuru utskottet icke kunnat undgå att finna det af revisorerna
anmärkta dröjsmålet med uppförandet af ifrågavarande läro versbyggnad
synnerligen anmärkningsvärd!, anser sig dock utskottet, med hänsyn till
att öfverstyrelsen hos Kung!. Maj:t gjort hemställan om föreskrift att
byggnadsföretaget skall, såvida icke tvingande hinder härför skulle inträffa,
vara med grundläggningsarbete påbörjadt senast inom utgången
af år 1911 och under uttalande af sin fulla anslutning till öfverstyrelsens
angående denna byggnadsfråga uttalade uppfattning, endast böra
hvad i ärendet förekommit för Riksdagen
omförmäla.
§ 14.
(Rev. ber. pag. 640—642; uti. pag. 854—878.)
Till upplysning angående de å 2—9 hufvudtitlarne till skrifmaterialier
och expenser, ved in. m. uppförda förslagsanslagens ställning under
senast förflutna år hafva revisorerna meddelat följande tabell:
Uis/iottets yttrande.
Ang, förslags,
anslagen till
skrtf materialer
och expenser,
red m. m.
Bihang till lliksd. prat. 1911. 4 Sand. 1 Afd. 26 Höft.
9
»O SO t''
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
66
i
1900. 1901. 1902. 1903.
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
|||
2: dra |
hufvudtiteln |
64,262 |
50,263 |
64,262 |
42,262 |
64,262 |
65,034 |
64,307 |
47,597 |
|
3:dje |
dito |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
4:de |
dito (för |
dep:tet) |
6,037 |
3,018 |
6,015 |
3,904 |
9,042; |
2,706 |
9,032 |
3,078 |
5:te |
dito |
47,019 |
123,829 |
47,104 |
150,591 |
97,513 |
185,366 |
106,919 |
168,599 |
|
6:te |
dito |
219,757 |
106,444 |
185,526 |
88,645 |
185,572 |
114,859 |
185,657 |
159,027 |
|
7:de |
dito |
36,810 |
10,147 |
61,560 |
19,894 |
61,556 |
16,796 |
61,580 |
44,000 |
|
8:de |
dito |
23,066 |
44,330 |
15,948 |
31,941 |
16,035 |
30,784 |
16,029 |
37,874 |
|
9:de |
dito |
— |
— |
16,601 i |
23,145 |
16,651; |
13,712 |
16,736 |
26,963 |
|
Summa |
396,951 |
338,031 |
397,016 |
360,382 |
450,631 |
429,257 |
460,260 |
487,138 |
’) Å detta anslag uppstod behållning å 16,341 kronor. — Orsaken härtill är att söka däri, att, såsom nedan
»Beträffande förestående tabell är att märka, dels att under tredje
hufvudtiteln till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. i riksstaterna
närmast före år 1907 upptagits två särskilda förslagsanslag, det ena
bland kabinct.tskassans utgifter och det andra bland konsulskassans, samt
att det senare anslaget uppförts efter afdrag af en icke närmare angifven
del af hvad som beräknats kunna bestridas af inflytande expeditionsafgifter,
hvadan någon exakt siffra å utgifterna till nämnda ändamål icke
kan för denna hufvudtitel angifvas förr än för år 1907, då anslagen
sammanslogos och uppfördes på enahanda sätt, som under öfriga hufvudtitlar,
dels att å fjärde hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved in. m. är afsedt endast för själfva departementet, under det
att arméns kostnader i öfrigt för samma ändamål afföras å flera olika
anslag, dels ock att å femte hufvudtiteln anslaget till skrifmaterialier och
expenser, ved in. in. i 1908 års riksstat uppdelades i två anslag, nämligen
ett till skrifmaterialier och expenser in. in. å 113,763 kronor och
ett till uppvärmning, belysning, renhållning samt tvätt- och badinrättningar
å 235,000 kronor, så att för det året på sådant sätt i själfva
verket gjordes en anslagsökning af 197,789 kronor.
Sedan, med anledning af 1904 års statsrevisorers framställning i
ämnet, 1905 års Riksdag i skrifvelse till Kungl. Maj:t framhållit angelägenheten
af att de i riksstaten uppförda förslagsanslagen höjdes för
att bereda statsregleringen önskvärd stadga, beslutades, enligt hvad
revisorerna nu meddela, vid 1906 års Riksdag förhöjningar i åtskilliga
l
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
67
1904. i |
1905. |
1906. |
1907. |
1908. |
1909. |
||||||
i Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
Anslag. |
Brist. |
64,337 |
42,790 |
64,432 |
61,637 |
64,432 |
68,143 |
111,971 |
22,782 |
111,971 |
87,974 |
112,004 |
53,799 |
-; |
— |
— |
— |
- '' |
— |
92,500 |
47,979 |
92,500 |
22,522 |
98,507 |
27,553 |
9,018 |
4,326 |
8,976 |
4,009 |
8,981 |
4,394 |
8,963 |
7,523 |
12,989 |
11,206 |
12,969 |
9,603 |
122,795 |
180,368 |
132,096 |
216,841 |
141,543 |
190,572 |
150,974 |
207,363 |
113,763 |
b |
113,890 |
17,095 |
185,743 |
168,659 |
285,751 |
81,293 |
285,758 |
106,551 |
425,790 |
15,351 |
425,832 |
42,040 |
425,759 |
112,917 |
61,568 |
26,515 |
61,568 |
66,436 |
61,568 |
48,975 |
80,035 |
50,402 |
80,047 |
79,054 |
80,043 |
74,019 |
16,060 |
39,228 |
16,043 |
45,886 |
16,060 |
54,415 |
55,046 |
25,674 |
55,013 |
23,467 |
55,027 |
24,073 |
16,736 |
26,459 |
16,786 |
33,796 |
16,786 |
17,466 |
40,033 |
17,245 |
40,469! |
22,961 |
40,461 |
60,602 |
476,257 |
488,345 |
585,652 |
509,898 |
595,128'' |
490,516 |
965,312 |
394,319 |
932'',584 |
289,224 |
938,660 |
379,661 |
nämnes, hufvudtitelns tillgångar till ändamålet, fördelade på två anslag, betydligt ökats.
förslagsanslag och bland dem äfven de nu ifrågavarande. Af förestående
tabell framginge att dessa anslag under 2 samt 4—9 hufvudtitlarna år
1907 höjdes med sammanlagdt 277,684 kronor. Men oaktadt detta
öfverskredos expensanslagen under nämnda titlar samma år med 346,345
kronor; och för år 1909 utgjorde motsvarande brist 352,108 kronor.
Revisorerna hade vid granskning af ifrågavarande förslagsanslag
under de olika hufvudtitlarna bibragts den uppfattningen, att större sparsamhet
i flera afseenden bort kunna iakttagas vid fråga om utgifter till
förenämnda ändamål. Redan 1884 års Riksdag anhöll med anledning
af framställning från föregående års statsrevisorer, att Kungl. Magt behagade
taga i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen borde vidtagas
för vinnande af önskvärd begränsning af utgifterna från anslagen till
skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
Då utgifterna för ifrågavarande ändamål, enligt hvad af förestående
tabell framginge, visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, syntes
de åtgärder, som föranledts af Riksdagens sistnämnda skrifvelse, icke
hafva varit tillfyllestgörande; och på grund häraf föranlätes revisorerna
att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder skulle kunna vidtagas
för nedbringande af de under de olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen
till skrifmaterialier och expenser, ved m. in.
Slutligen hade revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda
förslagsanslag bestridts utgifter, hvartill tillgångar synts hafva bort på
annat sätt beredas, velat ifrågasätta, huruvida icke närmare föreskrifter
68
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
lämpligen skalle kunna meddelas beträffande användandet af medel från
dessa anslag.
I ärendet hafva utlåtanden afgifvits af arméförvaltningen, marinförvaltningen
och statskontoret. Beträffande de båda förstnämnda utlåtandena
tillåter sig utskottet hänvisa till de tryckta förklaringarne.
Statskontorets den 12 januari 1911 afgifna yttrande är af följande
lydelse:
»Riksdagens år 1883 församlade revisorer framlade i sin till 1884
års riksdag afgifna berättelse en af dem verkställd utredning rörande
de särskilda hufvudtitlarnas anslag till skrifmaterialier och expenser,
ved m. m. för tiden från och med år 1870 samt uttalade därvid, att
revisorerna trott sig kunna af hvad vid denna utredning utrönts draga
den slutsats, att besparingar å ifrågavarande utgifter borde kunna åstadkommas
därigenom
att skrifmaterialier uppköptes i stor skala och fördelades efter
uppgifvet behof på statens verk och inrättningar;
att samma förfarande iakttoges med afseende å bränsle och lysmaterialier;
att
allt för statens räkning behöflig! papper stämplades;
att det statistiska trycket i möjligaste mån inskränktes;
att bestämdare föreskrifter i afseende på inköp af böcker, kalendrar,
tidningar och tidskrifter, samt för annonsering och användandet af särskilda
biträden för renskrifning utfärdades;
att anordningar vidtoges till inskränkande af kostnaderna för
annonsering;
samt att noggrannare kontroll öfver vaktbetjänte iakttoges med
afseende på bränsleförbrukning, renhållning, städning och liknande förrättningar.
I anledning häraf anförde Riksdagen i underdånig skrifvelse den
11 maj 1884, att Riksdagen, som visserligen icke förbisett de svårigheter,
hvilka måste möta vid försök att ordna ifrågavarande angelägenhet
så, att inskränkning i statsverkets dåvarande betydliga utgifter för
expenser, enligt revisorernas förmenande öfverstigande en miljon kronor,
kunde åvägabringas, emellertid ansett hvad i ärendet förekommit böra
göras till föremål för närmare utredning, hvadan Riksdagen anhölle, att
Eders Kungl. Maj:t behagade taga i nådigt öfvervägande, hvilka åtgärder
lämpligen borde vidtagas för vinnande af önskvärd begränsning af
utgifterna från anslagen till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
Sedan utredning i det af Riksdagen sålunda begärda afseendet
ägt rum, bland annat därigenom att här i statskontoret en öfverläggning
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
69
i ämnet hållits mellan cheferna för i hufvudstaden befintliga ämbetsverk
med flera, vidtogos af Eders Kungl. Maj:t åtskilliga åtgärder för vinnande
af det i Riksdagens skrifvelse angifna syftet. Sålunda bemyndigade
Eders Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 25 september 1885 statskontoret
att tillsvidare med Lessebo bolag uppgöra aftal om leverans
till ämbetsverken af vissa papperssorter, Indika skulle vara försedda
med vattenstämplar, utvisande, att papperet tillverkats för statens räkning,
hvarjämte Eders Kungl. Maj:t föreskref, bland annat,
att det för ett ämbetsverks behof anskaffade papper skulle förvaras
under läs och vara under tillsyn af verkets redogörare eller annan
särskild! förordnad tjänsteman;
att öfver papperets utdelande skulle föras eu anteckningsbok,
hvari det papper, som tjänsteman emottoge och livilket icke finge till
honom utlämnas annorledes än i mån af behof, skulle af tjänstemannen
kvitteras, äfvensom det papper, som för öfrigt åtginge till diarier,
blankettryck, renskrifning in. in. borde behörigen antecknas;
samt att denna anteckningsbok skulle biläggas expensmedelsredogörelsen;
Och
blef i samma nådiga bref beträffande sättet för upphandling
af den för ämbetsverken behöfliga ved förordnadt, att denna skulle
anskaffas genom infordrade anbud eller direkt upphandling af ämbetsverkets
redogörare eller annan särskild! förordnad tjänsteman, men att
i bäggedera fallen priset skulle pröfvas i enahanda ordning, som eljest
ägde rum vid beslut om expensmedels användande. I fråga om anskaffande
af papper gälla emellertid numera föreskrifterna i nådiga
förordningen den 12 juli 1907 angående de slag af papper, bläck, skrifmaskin-
och stäm pel färger, som må till vissa offentliga handlingar
användas.
Med föranledande af ofvanberörda utredning meddelade Eders
Kungl. Maj:t vidare genom nådig kungörelse den 13 november 1885 samt
nådiga bref till särskilda ämbetsverk och myndigheter föreskrifter om
det antal exemplar af statskalendern, som finge för hvarje verk anskaffas.
Genom nådig kungörelse den 4 december 1885 förklarade Eders Kungl.
Maj:t, att dittills meddelade bestämmelser om anskaffande af tidningar
för ämbetsverkens räkning upphört att gälla, samt lämnade i sammanhang
därmed nya föreskrifter rörande den prenumeration af tidningar,
som vissa ämbetsverk och myndigheter ägde för sin räkning verkställa.
Sedan chefen för statistiska centralbyrån inkommit med utlåtande
och förslag om de åtgärder, som till vinnande af besparing i kostnaden
för det statistiska tiycket lämpligen syntes böra vidtagas, beslöt Eders
70
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Kungl. Maj:t don 11 december 1885 anbefalla samtliga ämbetsverk,
Indika både ntgifvandet af statistiska publikationer sig anförtrodt, att
tillse att för besparing i kostnaderna utrymmet i publikationen tillgodogjordes
på bästa möjliga sätt, där detta kunde ske utan uppoffring af
tydlighet och redighet samt äfven utan åsidosättande af de fordringar
man borde ställa på verk utgifna på statens bekostnad, i sammanhang
hvarmed utdelningen af det statistiska trycket väsentligt minskades,
nämligen från omkring 850 exemplar till 383 exemplar. Denna utdelning
liar emellertid sedermera, bland annat i följd af Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 7 juli 1887, åter ökats, så att det statistiska trycket,
enligt hvad som framgår af statistiska kommitténs den 7 september
191Ö angifna underdåniga betänkande, för närvarande utdelas i 789
exemplar. Beträffande ''denna fråga vill statskontoret slutligen erinra
därom, att, sedan 1909 års riksdag hos Eders Kung]. Maj:t gjort underdånig
framställning i fråga om minskning i de statistiska publikationernas
stora upplagor, denna framställning af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnats
till nyssnämnda kommitté, som i sitt betänkande yttrat sig om, huru det
statistiska trycket lämpligen borde anordnas och utdelning däraf äga rum.
I sin till innevarande års riksdag afgifna berättelse hafva nu
Riksdagens revisorer anfört att, då utgifterna för ifrågavarande ändamål
enligt hvad som framginge af en vid revisionsberättelsen fogad tabell
visade en bestämd tendens att alltjämt stiga, de åtgärder, som föranledts
af Riksdagens förenämnda skrifvelse den 11 maj 1884, icke syntes
hafva varit tillfyllestgörande, på grund hvaraf revisorerna funnit sig
föranlåtna att ifrågasätta, huruvida icke ytterligare åtgärder kunde vidtagas
för nedbringande af de kostnader, som bestridas af de under de
olika hufvudtitlarna uppförda förslagsanslagen till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m.
Enligt nyssnämnda tabell hafva de sammanlagda utgifterna å de
särskilda hufvudtitlarnas anslag för ifrågavarande ändamål stigit från
734,982 kronor år 1900 till 1,318,321 kronor år 1909 eller alltså med
nära 80 procent. Till jämförelse härmed kan framhållas, att enligt den
statistik öfver statens inkomster och utgifter, som är fogad såsom bilaga
vid det af kommittén för granskning af uppgjorda förslag till samfälld
plan för rikets försvar m. in. den 5 december 1910 angifna betänkande,
samtliga »egentliga» statsutgifter under samma tidsperiod
stigit från 112,958,910 kronor till 175,096,414 kronor eller alltså med
omkring 55 procent. Emellertid kan förenämnda vid revisorernas
berättelse fogade tabell icke i och för sig tjäna till grundval för bedömande
af, i hvad mån statsverkets utgifter för expenser under ifråga
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
71
varande tid vuxit. Såsom revisorerna själfva påpeka, upptagas de under
tredje liufvudtiteln hörande expensutgifterna först från och med år 1907.
Och äfven i andra afseenden torde tabellens siffror för de särskilda åren
icke vara sinsemellan jämförliga. Först efter en i detalj gående undersökning
kan det nämligen blifva utrönt, huruvida den stegring, dessa
siffror utvisa, motsvaras af statsverkets samtliga expensutgifters ökning,
och i hvad män utgifter, som tidigare bestridts från andra särskilda
•anslag, må hafva kommit att drabba hufvudtitlarnas ifrågavarande förslagsanslag.
För bedömande af, hvilka åtgärder som må finnas behöflig.! för
vinnande åt besparing, kräfves vidare kännedom om, huru kostnaden
fördelat sig på de olika slagen af expenser, hvilket kan utrönas endast
genom en detaljerad undersökning af de särskilda ämbetsverkens och
myndigheternas expen smedelsräkningar. För dessa räkningar fastställdes
formulär redan genom nådiga brefvet den 14 november 1842. Och
torde i hufvudsaklig öfverensstämmelse med detta formulär, i de delar
detsamma ej blifvit föråldradt, expensutgifterna i allmänhet redovisas
under följande liufvudrubriker:
Upphandling af skrifmaterialier,
Böcker och tidningar m. in.,
Tryckning och bindning,
Lyshållning,
Yed och kol,
Renhållning och städning,
Inköp och underhåll af möbler och inventarier, samt
Diverse.
Ehuru statskontoret, innan undersökningar af nu antydd beskaffenhet
må blifva verkställda, icke kan uttala sig om, i hvad mån särskilda
åtgärder för ernående af besparing kunna anses nödiga eller i hvilken
riktning dessa åtgärder böra gå, anser sig statskontoret emellertid redan
nu kunna framhålla, att en ökning af expensutgifter i vissa fall motsvaras
af minskning i utgift för arbetskraft. Statskontoret syftar härvid
på utgifter för skrif- och räknemaskiner, blankettryck och dylikt.
Det torde nämligen icke råda något tvifvel därom, att anskaffandet af
dylika hjälpmedel i många fall iir just ur besparingssynpunkt fördelaktigt.
Vidare halva revisorerna, som trott sig finna, att från förenämnda
förslagsanslag till skrifmaterialier och expenser, ved in. in. bestridts utgifter,
hvartill tillgångar synts hafva bort på annat sätt beredas, ifråga
-
Utskottets
yttrande.
72 Statsutskottets utlåtande Nr 29.
satt, huruvida icke närmare föreskrifter må lämpligen kunna meddelas
beträffande användandet af medel från dessa anslag.
I saknad af kännedom om, på hvilka särskilda fall revisorernas
berörda uttalande syftar, kan statskontoret ej närmare yttra sig om det
af revisorerna antydda behofvet af föreskrifter. Utan tvifvel torde det
vara förenadt med svårighet att genom en allmän föreskrift exakt angifva
alla de slag af utgifter, som äro att hänföra till expenser. Om
emellertid en utredning i ofvanberörda riktning kommer till stånd, kan
måhända denna gifva uppslag till meddelande af föreskrifter i syfte att
begränsa eller närmare bestämma expensanslagens användning. Äfven
torde kunna ifrågasättas, huruvida ej i sammanhang därmed bör tagas
i öfvervägande behofvet af föreskrifter, i hvad man vissa slag af expensutgifter
må af ämbetsverken själfva beslutas eller böra underställas Uders
Kungl. Maj:ts pröfning.»
Otvifvelaktigt är att, på sätt af revisorerna framhållits, ämbetsverkens
expensutgifter visa en tendens till stegring, som maste mana
till öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunna vidtagas till begränsning
af dessa utgifter. Äfven med behörigt iakttagande af att statsförvaltningens
år från år växande omfång naturligtvis betingar en v iss
ökning af ifrågavarande utgifter och med allt erkännande af att, såsom
af statskontoret framhålles, eu del af dessa utgifter motsvaras af besparing
i kostnaderna för arbetskraft, anser sig utskottet kunna antaga
att, därest ej mindre nödig sparsamhet med expensmedlen i hvarje särskilt
fall iakttoges än äfven noggrannare föreskrifter beträffande de
ändamål, som från expeusanslagen må tillgodoses, blefve utfärdade, en
minskning i ifrågavarande utgifter skulle kunna åstadkommas. Föi
sådant ändamål torde det jämväl vara af betydelse, om, såsom af statskontoret
ifrågasättes, bestämmelser meddelades, i hvilken utsträckning
ämbetsverken själfva må besluta angående sina expensutgiftei eller desamma
böra underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Pa grund af h\ ad
sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande,
Indika åtgärder må kunna vidtagas till vinnande åt
begränsning i utgifterna från förslagsanslagen till skrifmaterialier
och expenser, ved in. in. och därefter meddela
det beslut i ärendet, hvartill omständigheterna
må föranleda.
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
73
§ 15.
(Rev. ber. pag. 643—646; uti. pag. 878—892.)
Beträffande frågan om större planmässighet i statens byggnads- p^"gmä^[ecti
företag hafva revisorerna anfört följande: statens bygg
»Sedan
1907 års statsrevisorer uttalat önskvärdheten af att i den nadsverksambyggnad,
som telegrafverket då ämnade uppföra i Östersund, tillräckliga
lokaler anordnades ej allenast för telegraf och telefon utan äfven lör
postverkets behof, anslöt sig 1908 års Riksdag till samma uttalande
men gaf tillika i skrifvelse den 8 maj sistnämnda år detta sitt uttalande
i ämnet en större omfattning, i det Riksdagen framhöll, att äfven vid
andra byggnadsföretag än dem, som afsåge anordnandet af lokaler för
telegraf och telefon samt post, hänsyn borde tagas till, huruvida icke
inom samma byggnad kunde, förutom för den ursprungligen afsedda
statsinstitutionen, beredas utrymme för en eller flera andra allmänna inrättningar,
som vore i behof att tillgodoses i berörda afseende. Riksdagen
föreställde sig nämligen, att afsevärd besparing ofta skulle kunna
vinnas för statsverket, om vid uppförande af byggnader för det allmännas
räkning uppmärksamheten alltid vore fästad på, huruvida samtidigt andra
byggnadsbehof skulle kunna på lämpligt sätt blifva afhulpna. Och ansåg
Riksdagen detta ämne vara af den betydelse, att Riksdagen ville i
detsamma en gång för alla uttala sin åsikt, hvadan Riksdagen fästade
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på vikten däraf, att vid fråga om uppförande
af ''byggnader för statsverkets räkning under öfvervägande toges,
huruvida icke genom ett och samma byggnadsföretag liera offentliga
institutioners behof af nya lokaler skulle kunna tillgodoses.
Årets statsrevisorer hafva på grund dels af iakttagelser under den
resa, revisorerna företagit, och dels af hvad för öfrigt under revisionsarbetet
inhämtats, kommit till den uppfattningen, att ofvanberörda af
1908 års Riksdag så bestämdt uttalade önskemål icke blifvit i tillfredsställande
mån af vederbörande beaktadt.
Revisorerna hafva sålunda trott sig finna, dels att man icke alltid
behörigen öfvervägt möjligheten att genom ett och samma byggnadsföretag
tillgodose olika offentliga institutioners behof af lokaler, ^ dels
att de institutioner, för hvilkas medel respektive byggnader uppförts,
emellanåt i alltför stor utsträckning tillgodosett sina egna intressen med
åsidosättande i viss mån af rimliga anspråk från de institutioners sida,
Bihang till Riksd. prot. 1911. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. 10
74
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
hvilka af dem skulle hyra lokaler, och dels att stundom tvister om
hyresbeloppens storlek eller andra smärre meningsskiljaktigheter äfventyrade
beståndet af ingångna hyresaftal.
Såsom exempel på sistberörda förhållande få revisorerna hänvisa
till hvad de i sin berättelse angående riksbankens styrelse och förvaltning
anfört i fråga om riksbankshusen i Kalmar och Halmstad.
Beträffande åter frågan om flera institutioners tillgodoseende genom
ett och samma byggnadsföretag få revisorerna fästa uppmärksamheten
på nedannämnda förhållanden i Norrköping och Karlstad.
I förstnämnda stad pågår för närvarande uppförandet af ett större
hus för telegrafverkets räkning, men såvidt revisorerna kunnat inhämta,
hafva icke några förhandlingar ägt rum, afseende att möjliggöra inrymmande
i samma hus af lämpliga lokaler för det i Norrköping innevarande
höst öppnade och tills vidare i provisorisk lokal inhysta afdelningskontor
af riksbanken.
Hvad åter angår Karlstad få revisorerna erinra, hurusom med bifall
till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning 1907 års Riksdag
medgaf, att för telegrafverkets behof finge för en summa af 100,000
kronor inköpas fastigheten nr 80—81 i kvarteren Björnen vid Ålfgatan
i nämnda stad.
Uti sin i ärendet till Kungl. Maj:t gjorda framställning anförde
telegrafstyrelsen, att å tomten, som innehölle en areal af 2,480,3 4
kvadratmeter, en byggnad vore uppförd, i hvilken Värmlands enskilda
banks lokaler varit inrymda; att de i byggnadens öfre våning belägna
lokalerna med några smärre ändringar skulle kunna blifva synnerligen
lämpliga till telegraf- och telefonstation samt vore af den storlek, att
de komme att för lång tid framåt lämna fullt tillräckligt utrymme för
dessa stationer; att i nedre våningen, hvilken innehölle bostadslägenheter
och arkiv, enligt telegrafstyrelsens förmenande synnerligen väl
skulle kunna beredas lokal för postkontoret, för hvilket ändamål en tillbyggnad
å gården af en vånings höjd för den egentliga, för allmänheten
afsedda expeditionssalen syntes böra åstadkommas, samt att telegrafstyrelsen
i skrifvelse till generalpoststyrelsen anhållit om nämnda styrelses
yttrande i fråga om anordnandet af en dylik postkontorslokal.
Emellertid hade generalpoststyrelsen den 9 april 1907, och således
innan Riksdagen fattat sitt beslut i frågan, till telegrafstyrelsen återställt
dess skrifvelse med ett enkelt påtecknande »att kungl. generalpoststyrelsen
icke ansåge sig böra af telegrafverket förhyra de af
telegrafstyrelsen ifrågasatta lokalerna, enär desamma syntes blifva olämpliga
för postkontoret».
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
75
Sedan frågan om post- och telegraflokalernas inrymmande i en
och samma byggnad på detta summariska sätt förfallit, tog telegrafstyrelsen
för telegrafverkets behof i anspråk ej allenast den rymliga
öfre våningen i det inköpta huset, hvilken våning kort förut ansetts
vara fullt tillräcklig för ändamålet, utan äfven en stor del af nedre
våningen, hvars öfriga lokaler uthyrdes till hos verket anställda personer.
Postverket åter har i år på 10 års tid, räknadt från och med den 1
oktober 1911, af enskild person förhyrt lokaler i en under uppförande
varande byggnad å tomten nr 41, kvarteret Grufvan, i hörnet af Kungsgatan
och Östra Kyrkogatan mot eu hyressumma, som, inberäknadt
ersättning för lokalens uppvärmning samt vissa andra förmåner, är bestämd
till 9,000 kronor om året.
Revisorerna hafva besökt telegraflokalerna i Karlstad och hafva
jämväl tagit i betraktande det under byggnad varande hus, i hvilket de
nya postlokalerna skola inrymmas. Och få revisorerna, med vidgående
att det senares läge möjligen kan anses vara något fördelaktigare, dock
uttala den uppfattningen, att, därest allvarliga underhandlingar mellan
ifrågavarande kommunikationsverks styrelser kommit till stånd, man
förmedelst lämpliga anordningar och eventuellt erforderliga tillbyggnader
bort kunna i telegrafhuset bereda båda verken fullt tillfredsställande
lokaler.
En ytterligare omständighet är äfven härvid att bemärka. Revisorerna
funno nämligen vid sitt besök i landstatsliuset, att landtmäterikontoret
torde vara i behof af ökadt utrymme, hvarjämte revisorerna inhämtat,
att ett förslag uppgjorts, gående ut på att för en kostnad af omkring
35,000 kronor uppföra byggnader för kontorets räkning å landstatshustomten.
Skulle man nu utgå ifrån, att postens inrymmande i telegrafhuset
i Karlstad ej kommer att äga rum, så borde väl åtminstone för
landtmäterikontoret kunna beredas lokaler i samma hus, hvilket ju är
beläget i landstatshusets närhet och obestridligen lämnar tillräckligt utrymme
för ändamålet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hafva revisorerna ånyo
velat framhålla vikten af att större planmässighet införes i statens byggnadsverksamhet.
1 Sålunda bör, då fråga om byggnadsföretag för det
allmännas räkning uppstår, till en början undersökas, huruvida icke
byggnadsbehofvet kan tillgodoses genom anlitande af utrymme i redan
befintliga, kronan tillhöriga byggnader, samt, sedan nybyggnad befunnits
oundviklig, tillses, huruvida annat byggnadsföretag på samma plats
kan för statens räkning vara under närmaste tid erforderligt. Utredning
i dessa afseenden kan möjligen hvad hufvudetaden angår verkställas af
76
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
öfverintendentsämbetet och hvad landet i öfrigt beträffar af respektive
länsstyrelser, hvilka samtliga myndigheter för sådant ändamål borde
åläggas att föra fullständiga liggare öfver såväl statens tomt- och byggnadsfastigheter,
som de lokaler, hvilka af statsinstitutioner äro förhyrda
å de särskilda orterna.
Har beslut fattats om byggnads uppförande för två eller flera
institutioners gemensamma räkning, bör visserligen arbetets anordnande
och öfvervakande omhänderhafvas af en myndighet men den eller de
myndigheter, som skola hafva del i byggnaden, beredas tillfälle att
öfvervaka, att deras intressen blifva behörigen tillgodosedda. För afgörande
vid härvid tilläfventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter
synas reglementerade former böra vara uppställda, liksom äfven för
slitande af tvistigheter, som under byggnads begagnande kunna uppstå
emellan olika i frågan intresserade myndigheter.
Revisorerna hafva ingalunda förbisett, att särskildt i det fall, då
myndigheter lyda under olika statsdepartement eller då en af myndigheterna
är omedelbart underordnad Riksdagen, planmässigheten och det
intima samarbetet försvåras. Men är man ense om frågans vikt, torde
dessa svårigheter ej vara omöjliga att öfvervinna.))
I ärendet hafva generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och öfverintendentsämbetet
afgifvit utlåtanden och tillåter sig utskottet beträffande
de båda förstnämnda yttrandena hänvisa till de tryckta förklaringarna.
Öfverintendentsämbetet uttalar i sitt den 10 januari 1911
dagtecknade utlåtande, att ämbetet funne de af revisorerna framhållna
önskemålen synnerligen beaktansvärda och yttrar ämbetet vidare:
»Ämbetet förutsätter nämligen, att revisorerna med sin framställning
om uppförande af gemensamma byggnader för olika statsändamål
icke velat fastslå detta såsom en bestämd regel, utan endast åsyftat
sådana fall, då dylik gemensam byggnad ur olika synpunkter kan visa
sig lämplig. Ämbetet får här i korthet utveckla, huru ämbetet tänkt
sig, att dessa önskemål möjligen skulle kunna förverkligas.
Hvad revisorerna påpekat, beträffande behofvet af större planmässighet
i statens byggnadsverksamhet, torde väl närmast få anses gälla
denna byggnadsverksamhet i städer och stadsliknande samhällen med
närmaste omgifning. För att beträffande denna byggnadsverksamhet
kunna uppfylla det af revisorerna uppställda önskemålet fordras, angående
dessa städer och stadsliknande samhällen, fullständiga uppgifter
rörande:
l:o) Statens ägande mark inom och närmast kring samhället:
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
77
2:o) Statens byggnader samt uppgift, om dessa äro helt eller blott
delvis tagna i anspråk;
3:o) För statens verk förhyrda lokaler och dessas läge och ungefärliga
storlek.
För att göra dessa uppgifter lätt öfverskådliga, bör för hvarje
samhälle upprättas en karta upptagande samhället med närmaste omgifning
utförd i måttligt format. Å denna karta skulle förhållande inom
samhället i här berörda hänseende åskådliggöras ungefärligen på sätt,
som här bilagdt prof visar.
Till hvarje sådan karta skall höra en liggare eller på annat, lätt
tillgängligt sätt, ordnade dokument innehållande:
l:o) Planer och nödiga sektioner samt fotografier till hvar och en
af statens byggnader (dessa ritningar kunna vara i liten skala);
2:o) Uppgift angående lokal fördelningen inom dessa byggnader
samt angående den myndighet, under hvilken hvarje byggnad sorterar;
3:o) Uppgift, hvilka lokaler, som eventuellt uthyrts eller upplåtits
till annan än statsinstitution och i så fall till hvem, angående tidpunkten
då hyresaftalet utgår samt angående hyresbeloppets storlek;
4:o) Uppgift, huruvida i byggnaden inrymd statsinstitution beslutits
skola förflyttas ur nuvarande lokaler och i så fall när och hvart;
5:o) Uppgift för sådan statsinstitution, som förhyr lokaler, angående
dessa lokalers storlek, hyresbelopp samt tidpunkt, då hyresaftalet utgår.
Dylika uppgifter böra, såsom revisorerna föreslagit, finnas samlade,
hvad Stockholm beträffar, hos öfverintendentsämbetet, och hvad landet
i öfrigt beträffar, hos resp. länsstyrelser, men anser ämbetet, att länsstyrelserna
böra afgifva dublettexemplar af sina uppgifter till öfverintendentsämbetet,
så att det måtte hos en central myndighet finnas
möjlighet att i här ifrågavarande afseende vinna nödiga uppgifter och
ernå sådan kontroll, som af Eders Kungl. Maj:t kan komma att åläggas.
Utnyttjande af det sålunda befintliga uppgiftsmaterialet har ämbetet
tänkt sig så ordnadt, att ämbetet, dels vid hvarje nådigst anbefalld
pröfning af föreslagen ny- eller ombyggnad af kronans byggnad skulle
tillse, att vederbörlig hänsyn tagits till här ifrågavarande önskemål, dels
vid förfrågan från sådan statens myndighet, som ämnar åt sig utföra
ny- eller ombyggnad, skulle lämna de uppgifter och anvisningar, som i
bemälda hänseende kunde vara att iakttaga vid byggnadsföretagets
planering.
Den största svårigheten vid tillämpningen af de föreslagna åtgärderna
torde ligga däruti, att långt ifrån alla för statens medel utförda
78
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Utskottets
yttrande,
byggnadsföretag komma under ämbetets granskning, i kvilket hänseende
ju dock en förändring kan tänkas införd.
Skulle Eders Kungl. Maj:t finna det här af ämbetet föreslagna
sättet att, åtminstone i görligaste män, uppfylla det af revisorerna framställda
önskemålet vara lämpligt, torde närmare bestämmelser och
anvisningar rörande den föreslagna anordningen höra utarbetas och
fastställas.
Beträffande de öfriga delarna af revisorernas uttalade önskemål,
nämligen angående utarbetande af reglementerade former för afgörande
af de meningsskiljaktigheter, som möjligen kunna uppstå mellan olika
institutioner, om nybyggnad beslutats skola uppföras gemensam för två
eller flera institutioner, anser ämbetet detta synnerligen önskvärdt och
torde utarbetande af dylika bestämmelser böra anbefallas.
Hvad revisorerna i förevarande ärende anfört, finner utskottet
synnerligen beaktansvärdt. Med den stora omfattning, som statens
byggnadsverksamhet under de senare åren tagit och jämväl för framtiden
kan förväntas komma att erhålla, synes det nämligen vara en
tvingande nödvändighet att ej endast genom största möjliga sparsamhet
vid de särskilda byggnadsföretagens utförande, utan äfven genom en
planmässig behandling af frågan, om i hvad mån flere olika institutioners
behof af lokaler må kunna med ett och samma byggnadsföretag tillgodoses,
kostnaderna för byggnadsverksamheten varda i möjligaste grad
nedbringade. Att dessa sjmpunkter dock icke, trots 1908 års riksdags
skrifvelse i ämnet, i nödig utsträckning hittills iakttagits, därom synas
de af revisorerna anförda exempel och hvad utskottet i öfrigt i detta
hänseende har sig bekant lämna vittnesbörd. Då utskottet emellertid,
såsom ofvan antydts, hyser den uppfattningen, att åtgärder till rådande
af bot på de öfverklagade missförhållandena äro af behofvet oundgängligen
påkallade, samt utskottet funnit såväl de särskilda synpunkter,
som enligt revisorernas åsikt böra vid öfvervägande af denna fråga
tagas i beaktande, som ock de af öfverintendentsämbetet föreslagna
åtgärder för genomförande af den åstundade planmässigheten vara väl
ägnade att bidraga till en god lösning af frågan, anser utskottet, att
Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning i ämnet i den
af revisorerna och öfverintendentsämbetet angifna riktning. Utskottet
får alltså hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa ut
-
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
19
redning angående de åtgärder, som må vara erforderliga
till vinnande af större planmässighet i statens
byggnadsverksamhet, vid hvilken utredning de af
Riksdagens revisorer och öfverintendentsämbetet i
förevarande ärende angifna synpunkter torde komma
under ompröfning, samt därefter meddela de föreskrifter
i ämnet, som af omständigheterna må anses
påkallade.
§ 16.
Hvad i (ifrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt, har
utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i
öfvervägande vid behandlingen af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berört, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara af vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vikt, att,
oaktadt förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens
åtgärd bort af förhållandena föranledas, dels slutligen icke hafva varit
af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; hvilket
utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Stockholm den 21 mars 1911.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
80
Statsutskottets utlåtande Nr 29.
Reservation
vid § 9, angående vissa i den af statens järnvägars öfverrevisorer
afgifna berättelse uttalade önskemål:
af herrar J. T. Larsson, F. W. Thorsson, K. Starbäck, A. Ekman
och K. V. Rydén, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning,
dels huruvida och i hvilken utsträckning öfverkvalificerad
arbetskraft vid statens järnvägar användes
samt på hvad sätt detta missförhållande bör af hjälpas,
dels ock i fråga om underlättande af öfvergången från
lägre till högre tjänst vid dessa järnvägar.
STOCKHÖLMriSAAC^MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.