Bankoutskottets utlåtande AV 37.
1
Nr 37.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 maj 1911 kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af vissa Kung1. Maj:ts propositioner rörande
pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten.
l:o.
Kungl. Maj:t har i en till Riksdagen den 31 mars innevarande år
aflåten proposition, nr 145, föreslagit Riksdagen medgifva, att förre
stockmakaren vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori Teodor Ferdinand Lund
må från och med början af år 1911 under sin återstående lifstid åtnjuta,
utöfver till honom förut utgående pensions- och understödsbelopp å tillhopa
300 kronor, en ytterligare pension af 200 kronor årligen från allmänna
indragningsstaten.
Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för ofvannämnda
dag innehåller härom följande yttrande af departementschefen:
»Styresmannen för Karl Gustafs stads gevärsfaktori har gjort framställning
om utverkande al tilläggspension åt förre stockmakaren vid
gevärsfaktoriet Teodor Ferdinand Lund.
Lund, som är född den 2 april 1830 och således ingått i sitt 81:a
lefnadsår, erhöll den 14 november 1851 anställning första gången som
stockmakare vid gevärsfaktoriet. Denna befattning har han, med undantag
för kortare uppehåll vid arbetsbrist, innehaft senast i en följd från
den b mars 1891 till den 30 april 1910, då han måst lämna densamma
på grund af sjuklighet. I november 1909 insjuknade han nämligen i
svår reumatism, som gjorde honom otjänstbar. Enligt af stadsdistriktsläkaren
S. Blom den 24 januari 1911 utfärdadt intyg är Lund på grund
Bihang till Biksd. prof. 1911. 6 Sami 1 Afd. 28 Höft. (Nr 37.) 1
Ang. petition
it f. stock,
makaren
T. F. Lund.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
af ledgångsreumatism och kronisk luftrörskatarr för framtiden oförmögen
att genom arbete bidraga till sitt uppehälle. År 1896 erhöll Lund medalj
för nit och redlighet i rikets tjänst och vid afskedandet erhöll Lund
betyg med vitsord om utmärkt flit och arbetsduglighet samt hedrande
uppförande under anställningstiden.
Arméförvaltningens artilleridepartement har uti skrifvelse den 26
januari 1911 åberopat, att 1909 års Riksdag beviljat årliga pensioner
af 500 kronor för nio vid gevärsfaktoriet då anställda äldre arbetsförmän
och arbetare, men att Lund icke kommit att föreslås till sådan pensions
erhållande, enär han då trots sin höga ålder var fullt arbetsför samt
därjämte åtnjöt pension å 200 kronor såsom f. d. gevärshandtverkare
vid förutvarande Lifregementets grenadjärkår. Lunds arbetsförtjänst
under 11 Vs månad nämnda år hade uppgått till 971 kronor 26 öre.
Artilleridepartementet har vidare framhållit, att Lund, jämte ofvannämnda
pension å 200 kronor såsom f. d. gevärshandtverkare, äfven
åtnjöte ett understöd af 100 kronor på grund af 1907 års Riksdags
beslut, hvarigenom anvisades medel å extra stat under tionde hufvudtiteln
för tillfälligt understöd åt afskedade underofficerare med vederlikar
vid armén. Departementet ansåge, att det icke vore erforderligt att,
för Lunds likställande i pensionshänseende med sina af 1909 års Riksdag
pensionerade kamrater, begära anvisandet af mer än 200 kronor såsom
fyllnad i de till Lund redan utgående pensions- och understödsbeloppen
och hemställde därför om beredande af en årlig tilläggspension af 200
kronor att utgå från och med början af innevarande år.
Statskontoret har tillstyrkt bifall till framställningen.
Jag anser i likhet med de myndigheter, som uttalat sig i detta
ärende, att Lund, i anseende till sin höga ålder, sin sjuklighet och sin
långa väl vitsordade tjänst gjort sig förtjänt af att erhålla en tilläggspension
å allmänna indragningsstaten.»
Utskottet, som ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, hemställer,
att Riksdagen må medgifva, att förre stockmakaren
vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori Teodor Ferdinand
Lund må från och med början af år 1911 under sin
återstående lifstid åtnjuta, utöfver till honom förut
utgående pensions- och understödsbelopp å tillhopa
80Ö kronor, eu ytterligare pension af tvåhundra kronor
årligen från allmänna indragningsstaten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
3
I en till Riksdagen den 31 mars 1911 atlåten proposition (nr 146)
liar Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen medgifva, att sergeanten af första
klassen vid Karlskrona grenadjärregemente Ernst Hjalmar Hultstrand
må från oeh med månaden näst efter den, hvarunder han varder entledigad
från innehafvande beställning, under sin återstående lifstid uppbära
en årlig pension af 900 kronor å allmänna indragningsstaten.
Statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för ofvannämnda
dag innehåller härom följande anförande af departementschefen:
»Uti eu till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnad skrifvelse har chefen
för Karlskrona g renadjur regemente i underdånighet anhållit, att eu årlig
pension måtte beviljas sergeanten af första klassen vid regementet
Ernst Hjalmar Hultstrand.
Af handlingarna inhämtas, att Hultstrand, som är född den 26
mars 1873, antagits till volontär vid Smålands grenadjärkår den 22
februari 1890, att han den 25 augusti 1899 utnämnts till sergeant af
andra klassen vid nämnda kår samt att han, efter kårens uppgående i
Karlskrona grenadjärregemente, den 12 januari 1909 transporterats till
sergeant af första klassen vid berörda regemente. Hultstrand har till
följd af sjukdom varit tjänstledig från och med år 1905 med undantag
af tiden för beväringsrekrytskolan år 1907. Enligt ett handlingarna
bifogadt läkarbetyg lider Hultstrand af lungtuberkulos och förefinnes
ingen möjlighet, att lian någonsin kan blifva till krigstjänst duglig.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har tillstyrkt, att Hultstrand
måtte beviljas afsked med pension, enär han på grund af sjukdomen
under tre år varit och allt framgent komme att förblifva till krigstjänst
oduglig.
Statskontoret har icke haft något att erinra mot framställningen.
Enligt hvad nämnda ämbetsverk inhämtat, skulle Hultstrand, därest han
uppfyllt villkoren för att komma i åtnjutande af pension från arméns
pensionskassa jämte fyllnadspension, hafva uppburit en pension å tillhopa
900 kronor. Statskontoret har därför hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att å allmänna indragningsstaten för
Hultstrand uppföra pension med 900 kronor årligen.
I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag, att
Hultstrand bör beviljas afsked med pension. Och då sådan icke kan
beredas honom från arméns pensionskassa, får jag biträda statskontorets
förslag i ämnet.»
Any. pension
åt sergeanten
B. H. Hultstrand.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Utskottet får med tillstyrkande af bifall till förevarande proposition
hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att sergeanten af
första klassen vid Karlskrona grenadjärrcgemente Ernst
Hjalmar Hultstrand må från och med månaden näst
efter den, hvarunder han varder entledigad från innehafvande
beställning, under sin återstående lifstid uppbära
en årlig pension af niohundra kronor å allmänna
i ndragningsst aten.
Ang. pension I eu till Riksdagen den 24 februari 1911 aflåten proposition, nr
tenorn™'' 166, bär Kungl. Magt, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsBörjesons
protokollet öfver ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit Riksänka.
dagen medgifva, att f. d. professorn John Börjesons änka Louise Frederikke
Anna Marthe Börjeson, född Bartholin, må från och med år 1911,
så länge hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 1,000 kronor.
Till ofvannämnda statsrådsprotokoll bär föredragande departementschefen
anfört följande:
»I en till Eders Kungl. Maj:t ingifven ansökning har fru Louise
Frederikke Anna Marthe Börjeson, född Bartholin, änka efter den 29
januari 1910 aflidne f. d. professorn vid det under akademiens för de
fria konsterna inseende ställda läroverk John Börjeson, i underdånighet
anhållit att komma i åtnjutande af någon pension af statsmedel.
Af en vid ansökningen i bestyrkt afskrift fogad bouppteckning
efter f. d. professorn Börjeson inhämtas, att han såsom sterbhusdelägare
efterlämnat, förutom änkan, som är född den 14 december 1851, två
döttrar och fyra söner, af hvilka den yngsta dottern är född år 1879
och den yngste sonen år 1886, att boets behållning utgjorde 15,133
kronor 5 öre, samt att denna behållning jämlikt ett mellan makarna
Börjeson upprättad t inbördes testamente skulle, sedan bröstarfvingarnas
laglotter däraf utgått, tillfalla änkan.
I den underdåniga ansökningen har sökanden anfört, att förutom
sagda behållning i boet, hvilken behållning till stor del utgjordes af en
ytterst svårrealiserbar, å ofri grund belägen sommarvilla, hon till sitt
uppehälle ägde att tillgå dels en pension till ett belopp af 1,000 kronor
årligen från den inom akademien för de fria konsterna bildade pensions
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
5
kassan, dols ock garanterad afkastning till belopp af 1,000 kronor under
sin lifstid af eu fond, som bildats genom ett af enskilda personer anordnadt
lotteri å vissa af hennes adidne mans konstverk. Af den henne
sålunda tillfallande årliga inkomsten, 2,000 kronor, måste dock tillsvidare
eu rätt afsevärd del disponeras, dels för möjliggörande af hennes yngste
sons fortsatta utbildning inom musikfacket, dels ock till hennes yngsta
icke helt själfförsörjande dotters underhåll i hemmet.
Öfver denna ansökning hafva infordrade underdåniga utlåtanden
afgilvits den 17 december 1910 af akademien för de fria konsterna
och den 10 januari 1911 af statskontoret.
Akademien har i sitt utlåtande erinrat, att sökandens aflidne make
bland sin tids svenska konstnärer intoge ett af de allra främsta rummen.
Genom de förträffliga verk han skapat hade han hedrat det svenska
namnet på ett alldeles särskildt sätt. Den tacksamhetsskuld, hvari vårt
folk därmed stode till namnet Börjeson, borde, enligt akademiens upp^
fattning, utesluta hvarje tanke på att detta folks representanter skulle
kunna afslå den ansökan hans efterlämnade, i svåra ekonomiska förhållanden
lefvande maka framlämnat. Vidkommande den sökanden från
akademiens pensionskassa beviljade lifstidspensionen af 1,000 kronor
ville akademien, till undvikande af missförstånd, nämna, att denna kassa
helt och hållet bildats genom inkomsten af konstutställningar, som allt
ifrån början af 1800-talet och intill 1870-talet anordnats af akademien
tillhörande konstnärer m. fl., och att staten icke bidragit med något
som helst belopp till nämnda kassas bildande.
I sitt ofvanberörda utlåtande har statskontoret anfört följande. Först
genom det nya reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa, som den
21 december 1907 fastställdes att gälla från ingången af därpå följande
året, syntes delaktighet i kassan hafva inrymts för professor vid det under
akademiens för de fria konsterna inseende ställda läroverk. Sökandens
man, professorn i figurteckning och modellering vid nämnda läroverk J.
L. Börjeson, hvilken den 28 september 1907 erhållit nådigt afsked, torde
således icke hafva kunnat genom inbetalning till någon af statsmedel
understödd kassa sörja för sin änkas underhåll, och sökanden hade alltså
icke att påräkna något understöd från sådan kassa. Enligt hvad af handlingarna
inhämtades hade emellertid nämnda akademi från dess enskilda
pensionskassa beredt sökanden en pension af 1,000 kronor. Då sålunda
den offentliga institution, under hvars inseende sökandens man utöfvat sin
lärarverksamhet, varit i tillfälle att af samlad fond gifva sökanden under
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
stöd till belopp, öfverstigande den pension, som skulle hafva tillkommit
sökanden, därest hennes man varit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa,
då vidare sökanden med hänsyn till öfriga i ärendet meddelado
omständigheter icke kunde anses vara i sådan nödställd belägenhet, att
billighetsskäl borde föranleda beredande af ytterligare pension, samt därtill
komme att hvad i ansökningen anförts i fråga om behofvet af understöd
för de två yngsta barnens utbildning och underhåll icke torde kunna
tillmätas någon betydelse, enär de öfverskridit den lefnadsålder, då pupillunderstöd
plägade upphöra, ville det synas statskontoret, som om, därest
denna pensionsfråga Unge betraktas endast från de vid sådana frågors bedömande
vanligen förekommande synpunkter, fullgoda skäl icke skulle
förefinnas för åtgärd i det af sökanden afgifna syfte. Men såsom akademien
i sitt underdåniga utlåtande framhållit hade professor Börjeson,
oafsedt sin lärarverksamhet, såsom statybildhuggare inlagt framstående
förtjänster, och från hans hand hade utgått ett flertal af de mest betydande
konstverk, som prydde offentliga platser inom landet. Därest man i
denna omständighet funne tillräcklig anledning att söka genom understöd
af statsmedel bereda hans efterlämnade änka en bekymmerfri ålderdom,
ville det synas lämpligt, att statens understöd bestämdes till samma belopp,
som såväl af akademien som genom enskilda personers åtgärder tillskjutits
till sökandens underhåll, eller alltså ettusen kronor årligen.
Angående Börjesons betydelse såsom konstnär har intendenten vid
nationalmuseum doktor L. Looström i eu till mig ingifven promemoria
anfört följande:
»Statybildhuggaren professor John Börjeson intog, såsom akademien
erinrat, bland sin tids svenska kostnärer ett af de allra främsta rummen.
Han framstår i sina verk som en konstnär af utprägladt svenskt skaplynne.
Det därjämte mest karaktäristiska draget i hans konst är eu i
ögonen fallande monumentalitet, som vittnar om ett i högsta grad utveckladt
sinne för framställandet af det manliga och värdiga hos den framställda
personligheten. Därmed har Börjeson i brons och marmor skapat
ett svenskt-historiskt porträttgalleri, som saknar sin like i den svenska
konstens häfder. Hans förträffliga ryttarstaty af konung Carl X Gustaf,
på Stora torget i Malmö, bär vittne därom icke mindre än ryttarstoderna
af konung Carl IX i Göteborg och Magnus Stenbock i Hälsingborg. Samma
egenskaper återfinnas hos sådana hans skapelser som Axel Oxenstiernas
stod på Riddarhusets gård i Stockholm, Nils och John Ericssons i samma
stad, Erik Gustaf Geijers i Uppsala, Jonas Alströmers i Göteborg och
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
7
Ludvig Holbergs i Bergen. Dessutom finnes af Börjesons band i olika
delar åt landet ett antal byster, i livilka lian återgifvit dragen af framstående
svenska män bland lians samtida, såsom Viktor Rydberg, Gunnar
Wennerberg, Bernhard von Beskow, grefve Gustaf Lagerbjelke, Sven Loven,
Fredrik Vilhelm Seholander, C. 1). af Wfreon, Karl Yngve Sahlin och
många flera. Och detta svenskt-historiska bildgalleri har i tusentals reproduktioner
blifvit det svenska folkets egendom; de återfinnas, dessa storslagna
konstverk, såväl i skolans läroböcker som i skaldernas verk och
den historisk-vetenskapliga litteraturen. Och därmed skola de tvifvelsutan
i högre grad än andra samtida konstverk verka främjande och stärkande
på fosterlandskänslan, därigenom att de så att säga lefvandegjort
våra största konungars och andra framstående svenska mäns drag för nutida
och kommande släkten.
»En sådan ädel och manlig konstnärlig verksamhet iir för visso
vard något offentligt erkännande från nationens sida, här så mycket mer
på sin plats som John Börjeson närmare tjugufem år på ett utmärkt sätt
verkade såsom lärare i bildhuggarkonst vid statens enda konsthögskola.
Och då här ondast ifrågasatts att detta erkännande skulle taga sig uttryck
i form af en pension åt hans efterlefvande maka för att bereda henne
en såvidt möjligt sorgfri ålderdom, så synes anledning förefinnas att
hos Riksdagen göra framställning i ämnet.»
Statskontoret har i sitt utlåtande angifvit de skäl, som tala mot
bifall till den ifrågavarande framställningen. För min egen del finner
jag dessa skäl riktiga. Det är också alldeles särskilda omständigheter,
som bestämt mig för att det oaktadt förorda bifall till framställningen.
Det belopp af 2,000 kronor årligen, hvaraf sökanden för framtiden skall
hafva sin utkomst, är ju för eu person i sökandens ställning icke större,
än att extra tillskott kan vara af behofvet påkalladt. Detta skulle dock
i och för sig icke vara tillräckligt för att öfvervinna mina betänkligheter.
Det för mig afgörande skälet ligger i själfva den lifsgärning, som
sökandens aflidne man utfört, och som synes mig vara af den betydelse,
att nationen icke bör undandraga sig att bereda hans änka en ekonomiskt
bekymmerfri ålderdom. John Börjesons namn är knutet vid en rad af
konstverk, som höra till de förnämsta alstren af nutida svensk konst
och som skola föra hans namn till eftervärlden. För hvad han sålunda
utfört står vart folk i en tacksamhetsskuld, som icke kan lämpligare
erkännas än genom ett ekonomiskt handtag till hans elterlefvande hustru.
Det belopp, statskontoret i sådant hänseende föreslagit, synes mig
lämpligt.»
Departements
chefen.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Ang. pension
åt skrifbiträ(lena
JS. II. V.
Sundberg och
B. M. Sundberg.
På grund af hvad i detta ärende blifvit anfördt, får utskottet,
med tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att f. d. professorn
John Börjesons änka Louise Frederikke Anna Marthe
Börjeson, född Bartholin, må från och med år 1911,
så länge hon förblifver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af ettusen kronor.
4:o.
Uti en till Riksdagen den 31 mars innevarande år aflåten proposition,
nr 169, har Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af
statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgifva,
att enhvar af skrifbiträdena Ebba Maria Virginia Sundberg och
Hedvig Mathilda Sundberg må från och med månaden näst efter den,
då hennes anställning såsom skrifbiträde hos domänstyrelsen kan
komma att upphöra, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af 1,000 kronor.
Till ofvannämnda statsrådsprotokoll har departementschefen i
ärendet anfört följande:
»Uti en till Eders Kungl. Maj:t ingifven underdånig skrift hafva
de hos domänstyrelsen anställda skrifbiträdena Ebba Maria Virginia
Sundberg och Hedvig Mathilda Sundberg, under förmälan att de i mer
än fyrtio år tjänstgjort som skrifbiträden vid statens ämbetsverk,
anhållit att, då de nu fyllt respektive 65 och 61 år och vore i saknad
af andra medel till sitt uppehälle, blifva ihågkomna med pensioner i
likhet med förutvarande skrifbiträdet hos domänstyrelsen, änkan Ännu
Katarina Matilda Zetterstén, som af 1910 års Riksdag medgifvits en
årlig pension af 1,000 kronor.
Vid sin skrift hafva sökandena bifogat, bland annat, dels behöriga
frejdebetyg, utvisande att de vore födda, Ebba Maria Virginia Sundberg
den 16 juli 1845 och Hedvig Mathilda Sundberg den 23 november
1849, dels ock ett af förre registratorn och aktuarien i domänstyrelsen
A. W. Stahre den 9 december 1910 utfärdadt intyg, hvaraf inhämtas,
att sökandena under deras mer än 40-åriga arbete såsom skrifbiträden
föi’st hos skogsstyrelsen och senare hos domänstyrelsen, hvilket arbete
Bankoutskottets utlåtande Nr 37. 9
emellertid utförts icke inom nämnda ämbetsverks lokaler utan i
sökandenas hem, presterat ett oafbrutet och omfattande skrifarbete,
som måst förutsätta en daglig arbetstid för hvardera af dem motsvarande
i medeltal minst den för i domänstyrelsen anställda kvinnliga
biträden anslagna dagliga arbetstid, fem timmar.
Uti sin skrift hafva sökandena, under framhållande att de numera
ej vore fullt arbetskraftiga, rörande sin tjänstgöring meddelat bland
annat följande.
Sökandena hade några år före 1870 börjat sin tjänstgöring i
skogsstyrelsen. På grund af bristande utrymme i skogsstyrelsens och
domänstyrelsens lokaler hade sökandena alltid utfört skrifarbetet i sitt
gemensamma hem mot gemensam ersättning, som växlat mellan 8 öre
och 15 öre för hvarje handskrifven samt 12 och 25 öre för hvarje
maskinskrifven sida.
lör att ådagalägga att det af sökandena utförda arbete omfattat
minst samma dagliga arbetstid, som varit gällande för de sedermera
anställda och i domänstyrelsens lokal arbetande skrifbiträdena, hafva
sökandena meddelat, att de från och med år 1881 tillsammans utskrifvit
423,685 handskrifna och maskinskrifna originalsidor. Detta antal,
fördeladt på 29 år 11 månader, skulle komma att utgöra 14,135 sidor
i medeltal per år. Då enligt sökandenas erfarenhet hvarje sådan sida
i medeltal kräft minst 15 minuter, hade den dagliga arbetsprodukten
under de sista 30 åren motsvarat en arbetstid af minst 12 Va timmar
eller 6 , * timmar för hvar och en af sökandena. Denna dagliga arbetstid
öfverstege de 5 å 6 timmar, som i ämbetsverkets lokal användts
äf de där anställda skrifbiträdena. Sökandenas arbetstimmar utgjorde
ett stort medeltal för 30 år och hade ej varit jämnt fördelade
på arbetsdagarna, utan ofta orsakat nattarbete, då domänstyrelsen i
ganska stor utsträckning påfordrat vidlyftiga och på eftermiddagen till
dem aflämnade koncepts utskrifvande till påföljande dags morgon.
Som sökandenas ögon nu lede af det långvariga skrifarbetet, vore de
snart i behof af hvila från detta arbete.
Förutom hvad ofvan anförts, hafva sökandena jämväl ansett sig
böra framhålla, att den betalning, de erhållit, icke varit större än den
ei sättning, som lämnats åt de i ämbetsverkets lokal arbetande skrifbiträden,
hvarför sökandena ej borde vara uteslutna från pensionsrätt.
Enligt vid ansökningen fogade beräkningar öfver sökandenas
inkomster af renskrifningsarbetet, hafva dessa inkomster för sökandena
gemensamt uppgått för år 1909 till 2,994 kronor 26 öre och i
Bihang till Biksd. prof. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 2
10 BanJcoutskottets utlåtande Nr 37.
medeltal för hvart och ett af de fem sista åren till omkring 2.640
kronor.
Till följd af nådig remiss tiar domänstyrelsen den 23 december
1910 afgifvit utlåtande i ärendet samt därvid bland annat meddelat,
att af hos domänstyrelsen företagen undersökning framgått, att sökandena
åtminstone allt sedan år 1870 ombesörjt den hufvudsakligaste
delen af inom dåvarande skogsstyrelsen förekommande renskrifning.
När sedermera från och med år 1883 skogsstyrelsens verksamhet öfverflyttats
till domänstyrelsen, hade sökandena fortsatt med renskritningsarbetet
för sistnämnda ämbetsverk. Deras i remissakten förekommande
uppgifter rörande af dem under de särskilda aren uppburna ersättningar
hade kunnat kontrolleras genom hos styrelsen befintliga
räkenskaper och befunnits vara åtminstone icke för högt upptagna.
Af nämnda uppgifter torde till fullo framgå, att sökandena varit
så strängt upptagna med renskrifningsarbete för styrelsens räkning, att
den omständigheten, att de utfört arbetet hemma hos sig och icke på
ämbetsrummet, hvarest för öfrigt plats ej kunnat beredas dem. icke borde
kunna inverka på nu föreliggande fråga, särskildt som de bada med
synnerligt nit och framstående skicklighet utfört sitt arbete, ej väjande
ens för nattarbete, när sådant stundom påfordrats vid särskildt brådskande
tillfällen. Såvidt styrelsen hade sig bekant, saknade sökandena
nödiga existensmedel, när de icke vidare förmådde fortsätta sitt
arbete.
På grund af hvad domänstyrelsen anfört har styrelsen hemställt,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgifva, att en hvar
af sökandena måtte från och med månaden näst efter den, då hennes
anställning såsom skrifbiträde hos styrelsen kunde komma att upphöra,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension af 1,000 kronor eller samma belopp, som beviljats änkan
Zetterstén.
Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 december 1910
har statskontoret, då goda skäl förelåge att bereda sökandena pensionsförmån,
samt, äfven om de begärda, af domänstyrelsen tillstyrkta
pensionsbeloppen måhända syntes något höga i jämförelse med sökandenas
inkomst af skrifarbetet, statskontoret likväl, med hänsyn till
sökandenas synnerligen långvariga arbete i statens tjänst, icke ansett
sig böra göra någon erinran mot beloppen i fråga, förty i underdånighet
hemställt om nådigt bifall till ansökningen på sätt domänstyrelsen
föreslagit.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
1(
Beträffande änkan Zetterstén ber jag få framhålla, att det pensionsbelopp,
som af 1910 års Riksdag beviljats henne bestämts till
1,000 kronor, motsvarande 2/'':1 af hennes beräknade årsinkomst, 1,500
kronor, och torde det äfven tillåtas mig erinra, att Eders Kungl.
Maj:t innevarande år hos Riksdagen gjort framställning om pension
med 1,000 kronor om året jämväl åt ett annat hos domänstyrelsen
anställdt skrifbiträde, Elisabeth Wilhelmina Nordendald.»
Under åberopande af hvad i ärendet förekommit, och då enahanda
pensionsförmåner, som förut ansetts böra tillkomma skrifbiträden
inom domänstyrelsen, syntes departementschefen böra sökandena beredas,
hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta ofvan intagna proposition.
På grund af hvad i ärendet blifvit anfördt får utskottet, med
tillstyrkande af bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
hemställa,
att Riksdagen må medgifva, att enhvar af skrifbiträdena
Ebba Maria Virginia Sundberg och Hedvig
Mathilda Sundberg må från och med månaden näst
efter den, då hennes anställning såsom skrifbiträde
hos domänstyrelsen kan komina att upphöra, under
sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension till belopp af ettusen kronor.
5:o
Uti en till Riksdagen den 7 april 1911 afiåten proposition, nr 198,
har Kungl. Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen medgifva,
att å allmänna indragningsstaten måtte uppföras dels för öfverläkaren
vid Härnösands hospital Per Gustaf Wingqvists änka Hildegard
Mana Charlotta Wing qvist, född Boman, en årlig pension af 600 kronor,
att utgå från början af år 1911, så länge hon förblifver änka, dels ock
för Wingqvists omyndiga dotter Elin Sofia ett årligt understöd af 300
kronor, att utgå från början af samma år, till dess hon fyllt aderton
år eller dessförinnan trädt i gifte.
Det åberopade statsrådsprotokollet innehåller i ärendet följande
yttrande af departementschefen:
Ang.
pension åt
öfverläkarcn
P. 6. Winggvists
änka
och omyndiga
dotter.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Departements
chefen.
»Uti en till Kungl. Maj:t ställd, af direktionen för Härnösands
hospital till medicinalstyrelsen insänd och af styrelsen med underdånig
skrifvelse den 13 mars 1911 öfverlämnad skrift har öfverläkaren vid
nämnda hospital Per Gustaf Wingqvists änka Hildegard Maria Charlotta
Wingqvist, född Boman, i underdånighet anhållit om årlig pension till
belopp af 900 kronor.
Af handlingarna i detta ärende inhämtas följande.
Öfverläkaren Wingqvist, som var född den 4 juli 1849, tjänstgjorde
efter aflagda medicinska examina såsom biträdande läkare vid
hospital under åren 1882—1893, utnämndes sistnämnda år till öfverläkare
vid Piteå hospital och asyl samt transporterades år 1904 till
Härnösands hospital, där han afled den 5 december 1910.
Wingqvists aflöningsförmåner såsom öfverläkare vid Härnösands
hospital hafva utgjorts af kontant 6,000 kronor, hvaraf 7s lön och V3
tjänstgöringspenningar, jämte boställsvåning, ved och elektrisk belysning.
Vid sin död efterlämnade Wingqvist utom änkan, född den 11
juni 1860, två omyndiga döttrar, Gerda Maria, född den 2 juli 1890,
och Elin Sofia, född den 15 november 1895. Behållningen i boet, hvars
förnämsta tillgång utgjordes af eu först vid dödsfallet utfallande lifförsäkring
å 10,000 kronor, belöpte sig till omkring 13,000 kronor.
Änkan Wingqvist är berättigad till en årlig pension al 300 kronor
ur Västernorrlands läns landsstats pensionskassa, men är i öfrig! icke
pensionsberättigad.
Under åberopande af nådiga brefvet den 15 juni 1900 angående
pension åt före detta liospitalsöfverläkaren J. F. Liedholms änka och två
minderåriga barn, har medicinalstyrelsen lika med hospitalsdirektionen
tillstyrkt bifall till änkan Wingqvists ansökning.
Uti afgifvet underdånigt utlåtande af den 29 mars 1911 har jämväl
statskontoret tillstyrkt den gjorda framställningen.
I och med att civilstatens pensionsinrättning från och med år 1908
ombildades till civilstatens änke- och pupillkassa, upptogos till delaktighet
i kassan, bland andra tjänster, öfverläkartjänster vid statens hospital
och asyler för sinnessjuka. Jämlikt § 58 i nådiga reglementet för kassan
den 21 december 1907 var emellertid stadgandet härom icke tillämpligt
på den, som blifvit innehafvare af dylik tjänst, innan reglementet med
1908 års ingång trädde i kraft, dock kunde sådan tjänstinnehafvare,
under de i § 5 af reglementet angifna förutsättningar, vinna delägarrätt
i kassan på de villkor, som i § 16 föreskrifvas.
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
13
Därest aflidna öfverläkare!! Wingqvist beredt eller kunnat bereda
sig sådan delägarrätt, hade lian, under förutsättning att hans delaktighet
i kassan inträdt från och med 1008 års början, haft att till kassan
erlägga
dels befordringsafgift med .................................... kr. 3,304: —
och tillägg till befordringsafgiften, jämlikt
§ 16, med ............................................................ s> 984: —
Summa kr. 4,288: —
hvilket afgiftsbelopp skulle hafva erlagts under loppet af två år,
dels ock årsafgift med 168 kronor.
Under sådant förhållande hade öfverläkaren VVingqvists änka och
två döttrar varit berättigade att från och med månaden näst efter hans
död eller således från och med den 1 januari 1911 uppbära pension
med 1,200 kronor årligen. Enligt § 10 i reglementet hade denna pension
fördelats sålunda, att änkan tagit halfva och döttrarna halfva pensionen,
hvilken fördelning, då den äldre dotterns pensionsrätt upphört,
ändrats så, att därefter änkan under sin lifstid, så länge hon lefde ogift,
fått uppbära två tredjedelar eller 800 kronor och den yngre dottern, så
länge hon varit pensionsberättigad, en tredjedel eller 400 kronor af
pensionen.
Den omständigheten att öfverläkaren Wingqvist således tilläfventyrs
kunnat blifva delägare i civilstatens änke- och pupillkassa synes
icke böra utgöra hinder för, att hans änka och barn nu tillerkännas
pension. Utom pensionen från landsstatens pensionskassa å 300 kronor
torde änkans årliga inkomster belöpa sig till omkring 400 kronor, hvadan
hon gifvetvis är i behof af ytterligare understöd. Mot det föreslagna
pensionsbeloppet har jag icke något att erinra, dock synes detsamma
höra fördelas med 600 kronor på änkan och 300 kronor till den omyndiga
dottern Elin Sofia».
Med biträdande af Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,
att Riksdagen må medgifva, att å allmänna indragningsstaten
måtte uppföras dels för öfverläkaren
vid Härnösands hospital Per Gustaf Wingqvists änka
Hildegard Maria Charlotta Wingqvist, född Boman, en
årlig pension af sexhundra kronor, att utgå från början
af år 1911, så länge hon förbli fver änka, dels ock för
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Ang. tilläggs,
pension åt lära.
ron vid musikkonservatorium
A. Anderson.
Wingqvists omyndiga dotter Elin Sofia ett årligt understöd
af trehundra kronor, att utgå från början af samma
år, till dess hon fyllt aderton år eller dessförinnan
trädt i gifte.
6:o.
Kungl. Maj:t har i eu till Riksdagen den 21 nästlidna april afbiten
proposition, nr 217, föreslagit Riksdagen medgifva, att utöfver de pensioner,
som enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension må tillkomma läraren i violoncellspelning och i kontrabasspclning
vid musikkonservatorium Anton Andersen, denne må från och med
månaden näst efter den, under hvilken han upphört med sin lärarverksamhet
vid musikkonservatorium, under sin återstående lifstid å
allmänna indragningsstaten uppbära tilläggspension till belopp, som
erfordras för att summan af pensionerna må uppgå till 2,280 kronor.
Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för ofvannämnda dag
innehåller härom följande anförande af departementschefen:
»Uti underdånig skrifvelse den 30 mars 1911 har musikaliska
akademien gjort framställning om beredande af tilläggspension åt läraren
vid musikkonservatorium Anton Andersen och i sådant afseende anfört
följande.
I sammanhang med framställning om löneförbättring åt akademiens
ämbetsmän och lärarna vid musikkonservatorium hade akademien i underdånig
skrifvelse den 13 september 1906 hemställt, bland annat, beträffande
ordinarie lärarbefattningen i violoncell- och kontrabasspelning, att, när
innehafvare!! af densamma, f. d. kammarmusikus Anton Andersen —
med hvars befattning var förenad en undervisningsskyldighet af tolf
timmar i veckan — komme att afgå från tjänsten, denna skulle delas i
två ordinarie lärarbefattningar, den ena för en lärare i violoncellspelning
med skyldighet att undervisa åtta timmar i veckan och den andra fölen
lärare i kontrabasspelning med skyldighet att undervisa fyra timmar
i veckan, samt att afföningsförmånerna borde för båda tjänsterna utgå
med sammanlagdt enahanda belopp, som af akademien i förut iugifveu
underdånig skrifvelse föreslagits för den odelade platsen.
Omförmäld a underdåniga skrifvelse af den 13 september 1906, som
endast i ett par mindre frågor gifvit anledning till framställningar till
Riksdagen, hade i nu angifna hänseende icke föranledt någon Kung].
Maj:ts åtgärd.
15
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Akademien hade därefter den 30 maj 1907 afgifvit nytt underdunigt
förslag till lönereglering för akademiens befattningshafvare, därvid
akademien, under åberopande af sin i skrifvelsen den 13 september 190(5
gjorda framställning, i förslaget upptagit ifrågavarande båda lärarbefattningar
såsom två särskilda tjänster med tillsammans lika stora löneförmåner,
som enligt de i förslaget tillämpade grunder bort utgå för
den odelade platsen.
Någon särskild bestämmelse mod hänsyn till nuvarande läraren
Andersen _ hade icke erfordrats i detta förslag, då nämligen en förutsättning
för detsamma varit, att om eu person förenade två lärarbefattningar,
han skulle äga att uppbära de för båda befattningarna i staten
angifna löneförmåner oafkortad.
Förslaget till aflöningsstat hade, såvidt angick lärarna, i hufvudsak
lagts till grund för den proposition i ämnet, som af Kungl. Magt framlades
för 1908 års Riksdag. T propositionen hade för om förmäld a två
tjänster upptagits, förutom tjänstgöringspenningar, följande löneförmåner,
nämligen för läraren i violoncellspelning lön 920 kronor jämte tre
ålderstillägg, hvart och ett å 200 kronor, samt för läraren i kontrabasspelning
förutom tjänstgöringspenningar, lön 460 kronor jämte tre ålderstillägg,
hvart och ett å 100 kronor. I samma proposition hade emellertid
intagits eu bestämmelse af innehåll, att rätt till ålderstillägg icke
skulle tillkomma den, som uppbar mer än en aflöning på akademiens
stat. Härigenom hade den af Andersen innehafda befattningen, för
hvilken vid sådant förhållande en öfvergångsbestämmelse varit af nöden,
icke blifvit vederbörligen tillgodosedd, enär han, som då redan innehaft
befattningen i 32 år, skulle, därest densamma icke delats, genom intjänade
ålderstillägg varit berättigad till en vida högre aflöning iin den,
som för de två genom delning uppkomna befattningarna nu tillkom
honom. I följd däraf hade Andersen ej ansett sig böra ingå på den
af Riksdagen godkända samt af Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den
13 juni 1908 fastställda nj''a lönestaten.
Sedan den nya lönestaten blifvit vid 1909 års Riksdag, med anledning
af Kungl. Maj:ts framställning, uti berörda hänseende så till
vida ändrad, att den, som innehade mer än en befattning på akademiens
stat, ägde åtnjuta ålderstillägg å en af dessa befattningar, samt 1910
års Riksdag i anledning af enskild motion förklarat Andersen berättigad
att från och med år 1910 uppbära de löneförmåner å 1908 års stat för
akademien, som Andersen skulle hafva erhållit, därest han inom föreskrifven
tid förklarat sig villig ingå på nämnda stat, med skyldighet
för Andersen att underkasta sig de vid samma stat fogade aflönings
-
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
villkor och bestämmelser, hade Kungl. Maj:t, efter det Andersen förklarat
sig villig ingå på dessa villkor, enligt nådigt beslut den 18 juni
1910 funnit godt meddela föreskrift i enlighet med hvad 1910 års
Riksdag sålunda besluta.
Emellertid hade detta oaktadt pensionsförhållandena för Andersen
blifvit väsentligen sämre, än om platsen varit odelad, då nämligen lönen
jämte tre intjänade ålderstillägg för en odelad befattning i violoncell- och
kontrabasspeining enligt de i aflöningsstaten tillämpade grunder utgjort
sammanlagdt 2,280 kronor, till hvilket belopp i sådant fall hans pension
skulle hafva uppgått, under det att, enligt nu gällande stat och pensionslag,
pension skulle till honom utgå med allenast lönen å violoncellspelningsbefattningen
eller 920 kronor jämte de tre ålderstilläggen därå, hvart
och ett å 200 kronor, ökad med eu tredjedel af lönen å kontrabasspelningsbefattningen
eller 153 kronor 33 öre, eller sålunda tillhopa 1,673
kronor 33 öre.
Andersen hade den 10 oktober 1910 uppnått den stadgade pensionsåldern,
65 år; och enligt akademiens beslut den 29 september 1910 hade
honom medgifvits anstånd med afsked från sina lärarbefattningar till den
1 juni 1911.
Den förlust, han intill sistnämnda dag i afseende å sina aflöningsförhållanden
komme att lida, dels därigenom att han under år 1909 uppburit
aflöning enligt den äldre staten och dels därigenom att han under
den följande tiden icke kunnat erhålla ålderstillägg å lärarbefattningen i
kontrabasspeining, uppginge till ett ganska afsevärdt belopp.
Då billigheten syntes fordra, att pensionsförhållandena för Andersen
ordnades så, att han ej blefve satt i sämre ställning än öfriga lärare vid
musikkonservatorium, och då härtill komme att Andersen, på sätt nyss
vore nämndt, i allt fall redan vid aflöningsförhållandenas ordnande åsamkats
en ej obetydlig förlust till följd däraf, att aflöningen beräknats för
två särskilda befattningar och ej för en odelad, hemställde akademien i
underdånighet, att Kungl. Maj:t ville till 1911 års Riksdag gorå framställning
därom, att Andersen måtte, oberoende af hithörande föreskrifter
i gällande stat för akademien, berättigas att från och med månaden näst
efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt, under sin återstående
lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta årlig pension till samma
belopp, som skulle tillfallit honom, därest befattningen varit odelad, eller
2,280 kronor.
1 infordradt underdånigt utlåtande den 5 april 1911 har statskontoret
till en början erinrat, att vid 1911 års riksdag väckts motioner dels om
Bankoutskottets utlåtande Nr 27.
17
förbättrade lönevillkor m. in. lör Anderson, i syfte, bland annat, att
Audersen skulle, utan hinder däraf att inneliafvaren af två befattningar
vid musikaliska akademien enligt gällande stat finge tillgodonjuta ålderstillägg
endast vid den ena befattningen, få uppbära sådant tillägg till
lönen ej blott vid lärarbefattningen i violoncellspelning utan äfven vid
befattningen såsom lärare i kontrabasspelning och sålunda i aflöningshänseende
behandlas såsom innehade han fortfarande liksom enligt den
äldre staten en odelad befattning i berörda två ämnen med aflöning
enligt den nya staten å tillhopa 3,000 kronor, dels ock — därest nyssnämnda
förslag icke vunne Riksdagens bifall — om beviljande åt Andersen
af en tilläggspension till sådant belopp, att pensionen i dess helhet komme
att utgå i öfverensstämmelse med eu årslön af 3,000 kronor. Den förra
af dessa motioner hade emellertid icke vunnit Riksdagens bifall; och den
senare vore ännu beroende på vederbörande utskotts utlåtande och Riksdagens
beslut.
I sak syntes det i sistnämnda motion innefattade förslag sammanfalla
med musikaliska akademiens förevarande framställning, som åsyftade
beredande åt Andersen af en pension å 2,280 kronor.
Gällande stat för akademien upptoge nämligen för Andersens lärarbefattning
i violoncellspelning lön 920 kronor, tjänstgöringspenningar
480 kronor och tre ålderstillägg till lönen, hvardera å 200 kronor, samt
för hans lärarbefattning i kontrabasspelning lön 460 kronor, tjänstgöringspenningar
240 kronor och tre ålderstillägg, hvart och ett å 100 kronor,
eller inberäknadt samtliga ålderstilläggen en aflöning å tillhopa 3,000
kronor, däraf 2,280 kronor lön. Då emellertid Andersen vore berättigad
till ålderstillägg endast vid den ena tjänsten, kunde hans lön uppgå vid
den förra tjänsten till högst 1,520 kronor och vid den senare till 460
kronor.
I fråga om de pensioner, som borde tillkomma Andersen såsom
innehafvare af omförmälda två tjänster, skulle stadgandena i 16 § af
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänst!nnehafvares rätt till
pension, sådana dessa stadganden lyda enligt nådiga kungörelsen den
17 juni 1908, lända till efterrättelse. Med tillämpning af mom. 2 i
nämnda § och under förutsättning, att Andersen ej mindre uppfyllt
villkoren för hel pension, därom den remitterade handlingen icke lämnade
upplysning, än äfven funnes berättigad till det tredje ålderstillägget till
lönen vid lärarbefattningen i violoncellspelning, hvarom nådigt beslut,
såvidt statskontoret hade sig bekant, ännu icke förelåge, skulle sammanlagda
beloppet af de båda pensionerna för Andersen utgöra det i akademiens
förevarande underdåniga skrifvelse angifna beloppet (920 + 600 +
Bihang till Riksd. prot. 1911. 6 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
Departementi.
chefen.
[Vs af 460 —] 153: 3 3), afrundadt till 1,680 kronor. Enligt mom. 4 af
samma § skulle emellertid afdrag å pensionsbeloppet äga rum endast i
den mån, som erfordrades för att de båda pensionerna tillsammans icke
öfverstege 3,000 kronor. På grund häraf och under ofvan angifva förutsättningar
syntes Andersen blifva berättigad att efter afgång från tjänsterna
komma i åtnjutande af pensioner till sammanlagdt belopp af 1,980
kronor (920 + 600 + 460).
Att medverka till att pensionsbelopp höjdes utöfver hvad pensionslagens
bestämmelser medgåfve, därtill vore statskontoret i vanliga fall
icke benäget, men då af föreliggande framställning äfvensom af hvad
rörande Andersen förekommit vid sistförflutna och nu pågående riksmöten
framginge, att i den nya staten för musikaliska akademien en
öfvergångsbestämmelse i fråga om Andersen varit al behofvet påkallad,
och att Andersen i saknad af eu sådan bestämmelse kommit i eu
synnerligen ogynnsam belägenhet i aflönings- och därigenom äfven i
pensionshänseende i jämförelse med öfriga lärare vid musikkonservatorium,
samt beredande af förhöjd pension åt Andersen till sådant belopp, som
enligt gällande beräkningsgrunder skulle hafva tillkommit honom, om han
fortfarande innehaft en odelad lärarbefattning i violoncell- och kontrabasspelning,
icke syntes kunna såsom precedensfall medföra betänkliga följder,
ansåge sig statskontoret icke böra afstyrka, att åtgärd vidtoges till beredande
åt Andersen af pension till det af musikaliska akademien i dess
förevarande underdåniga skrifvelse angifna belopp.
På grund af hvad i ärendet förekommit anser jag billigheten
fordra, att Andersen vid afsked från lärarbefattningarna i violoncell- och
kontrabasspelning tillerkännes pension till samma belopp, som skulle hafva
tillfallit honom, därest den af honom förut innehafda lärarbefattningen i
båda dessa ämnen fortfarande varit odelad. Då i enlighet med de vid
löneregleringen vid musikaliska akademien tillämpade grunder aflöningen
vid en lärarbefattning i nämnda ämnen med skyldighet att meddela
undervisning tolf timmar i veckan skulle hafva utgjort med inberäknande
af tre ålderstillägg 3,000 kronor, däraf 2,280 kronor lön, skulle den med
samma befattning förenade pensionen hafva uppgått till sistnämnda belopp.
Enligt hvad jag inhämtat, är Andersen född den 10 oktober 1845 och
innehar mer än 25 tjänstår, hvadan han torde vara berättigad att vid
afskedstagande! komma i åtnjutande af hel pension. Såsom statskontoret
erinrat, har Andersen icke förklarats berättigad att åtnjuta tredje ålderstillägget
å lönen vid lärarbefattningen i violoncellspelning. Någon framställning
i sådant syfte har nämligen ännu icke blifvit gjord, men lärer,
Bankotiaikottets utlåtande Nr 37.
19
enligt hvad jag inhämtat, med det snaraste vara att införvänta. Då
emellertid Andersen, hvilken den 31 augusti 1871! af musikaliska akademien
forordnats till ordinarie lärare i violoncell- och kontrabasspelning
vid musikkonservatorium, genom nådigt beslut den 11 mars 1887 tillerkänts
ett andra ålderstillägg å sin lön från och med samma års början,
samt hau, enligt hvad jag inhämtat, sedan dess med endast eu kort tids
afbrott och med godt vitsord bestridt sin tjänst, torde något hinder icke
förefinnas att på därom af akademien gjord framställning förklara honom
berättigad till omförmälda tredje ålderstillägg å lönen.»
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en af Ang. en inom
herr A. Lundgren inom Andra kammaren väckt motion (nr 161), däruti ^"fen vackt
motionären under åberopande af en sin föregående motion, nr 160, motion.
hemställt,
»att Riksdagen ville, i betraktande af de i sagda motion tydligt
framhållna stora förtjänsterna i herr Andersens lärareverksamhet och i
full öfverensstämmelse med den på antalet undervisningstimmar fotade
beräkningsgrunden, tillerkänna honom vid afgången från läroverket
åtminstone eu tilläggspension af sådant belopp, att pensionen i sin
helhet kommer att utgå i öfverensstämmelse med en årslön af 3,000
kronor».
Beträffande hvad motionären anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
Lika med statskontoret och departementschefen anser utskottet
goda skäl tala för att Andersen beredes förmånen af den ifrågasatta
tilläggspensionen och har utskottet förty icke något att erinra mot
bifall till vare sig Kung!. Maj:ts proposition eller det i motionen framställda
yrkandet.
Utskottet hemställer alltså,
l:o) att Riksdagen må medgifva, att utöfver de
pensioner, som enligt lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension må tillkomma läraren i
violoncellspelning och i kontrabasspelning vid musikkonservatorium
Anton Andersen, denne må från och
med månaden näst efter den. under hvilken han upp
-
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 37.
hört med sin lärarverksamhet vid musikkonservatorium,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära tilläggspension till belopp, som erfordras
för att summan af pensionerna må uppgå till 2,280
kronor;
2:o) att motionen II: 161 måtte få anses besvarad
genom hvad utskottet under l:o) hemställt.
Stockholm den 9 maj 1911.
På bankoutskottets vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1911.