Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
1
Nr 31.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 maj 1911 kl. 5 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar.
(l:a Afd.)
I en inom Andra kammaren af herr Henrikson m. fl. väckt
motion, nr 37, har anförts:
»Den nu gällande stämpelskatten å växlar antogs af Riksdagen
år 1909 på förslag af Kungl. Maj it. Sedan länge ha emellertid
utrikes växlar varit belagda med stämpelplikt, under det att skatt å
inrikes växlar först infördes genom Riksdagens beslut 1894. Oppositionen
mot denna skatteform, som alltid varit stark, men då fick
vika för statsverkets behof, växte dock i så hög grad, att Riksdagen
redan 1898 upphäfde sitt beslut af år 1894. Kungl. Maj:t återkom
i statsverkspropositionen 1903 med nytt förslag om införande af
stämpelplikt å inrikes växlar. Förslaget väckte motstånd, och redan
i remissdebatten upptogs det till bemötande af dåvarande ledamoten
af Andra kammaren Hammarskjöld. Det blef ej heller af Riksdagen
antaget. Så dröjde Kungl. Maj:t till 1909, då återigen 1894
års förslag i på det stora hela taget oförändradt skick af Riksdagen
antogs. Äfven då rönte det emellertid motstånd, i det att tre ledamöter
från Andra kammaren i bevillningsutskottet reserverade sig
för af slag å den kungl. propositionen, och först efter en långvarig
debatt antog Andra kammaren en modifikation af det kungl. förslaget,
hvilket senare dock segrade i den gemensamma voteringen.
Denna historik torde tydligt utvisa, huru svårt växelstämpelskatten
har att finna eu plats bland våra skattetitlar och hur illa
sedd den är af allmänheten. Skälen emot densamma äro också
synnerligen vägande, och det är endast då statsverkets behof varit
särskildt trängande, som den har antagits. Växeln representerar ju
Bihang till Riktd. Prot. 1911. r> Sami. 1 Afd. 31 Häft. (Nr 31.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
egentligen en skuld, hvarför det åtminstone icke direkt är kapitalet,
som beskattas, och knappast indirekt heller, ty då det t. ex. gäller
varuväxlar, torde det näppeligen bli den kapitalstarke, utan i stället
den kapitalsvage och kreditbehöf vande, han må sedan vara köpare
eller säljare, acceptant eller utställare, som får betala stämpelbeloppet.
Ty det är ju den svage, som är mest beroende af växeln som
betalningsmedel. Det är därför endast, då det gäller en affär mellan
tvenne kapitalstarka, som växelskatten kan sägas bli, hvad
Kungl. Maj:t velat göra den till, en kompletterande beskattning af
den fonderade inkomst, som kapitalet skänker. Och äfven om större
delen af varuväxlarna äro af denna natur, torde växelskatten ur
denna synpunkt ej vara af någon större betydelse.
Mest orättvist och betungande verkar denna skatt emellertid,
då den drabbar låneväxlar och särskilt de på mindre belopp. Härvidlag
är det ju ingenting annat än en skuld, som beskattas. Det
skulle möjligen kunna sägas vara förmånen att få disponera rörelsekapital,
som beskattas. Men för denna förmån bar ju låntagaren
redan erlagt sin afgift genom räntan, som särskildt i vårt land är
rundligt tilltagen, och därtill vid växlar erlagd i förskott. Det kan
tyckas, att stämpelbeloppet är så obetydligt, att det lätt borde kunna
bäras. Men häremot talar den ovilja, som den lånebehöfvande allmänheten
bar emot skatten, en ovilja, som förklaras däraf att detta
stämpelbelopp är en tillökning i redan förut högst kännbara räntor
och afgifter i samband med växeltransaktionen. Därtill kommer,
att dessa växlar vanligen med endast några månaders mellanrum
mänga gånger omsättas innan de bli inlösta, och vid hvarje omsättning
återkommer stämpeln.
Dessa s. k. låneväxlar utgöra ej heller eu obetydlighet, som man
kan bortse ifrån vid lagstiftandet på detta område. De ha allt mer
och mer kommit i bruk bland småproducenter och lägre inkomsttagare.
Som exempel kan nämnas, att från ett bankkontor, där vi
gjort förfrågan, lämnats den uppgiften, att under 1910 af växlarna
67.7 % utgjordes af låneväxlar och endast 32.3 % af varuväxlar.
Såsom ofvan redan påpekats är det endast vid tillfällen, då
statsverkets behof varit synnerligen trängande, som stämpelskatten
å växlar har kunnat bryta det starka motstånd, den ständigt rönt.
Då bättre tider kommit, har den också upphäfts. Alla tecken tyda
på, att de goda ekonomiska förhållanden, som nu inträda komma
att bli af varaktig natur, och då bli)'' det för oss ett oafvisligt kraf
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
3
att snarast möjligt få denna på den svage orättvist tyngande skatt
bräkt nr världen.
På ofvan anförda skäl få vi vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring i förordningen den 18 september
1909 angående stämpelafgiften, att stämpelskatt å inrikes
växlar ej längre måtte utgå.»
Stämpelskatt på inrikes växlar infördes hos oss, såsom niotio- Skottet.
närerna erinrat, senast enligt beslut vid 1909 års riksdag, hvilket
trädde i kraft den 1 januari 1910. Redan den omständigheten, att
denna skatt sålunda efter sitt sista införande utgått under föga mera
än ett år, innebär för utskottet ett starkt skäl att icke nu förorda
dess afskaffande. Det kan enligt utskottets mening icke anses med
en sund skattepolitik förenligt att gång efter annan införa och
efter någon kortare tid åter afskaffa växel stämpeln allt efter skiftande
statsfinansiella konjunkturer. På grund af sitt nära samband med
affärslifvet, hvars intressen, äfven i hvad de ankomma på statens
skattepolitik, förvisso bäst tillgodoses af stabilitet i lagstiftningen, är
nämligen denna skatt föga ägnad att utgöra något slags statsfyllnadssumma.
För öfrigt torde vara uppenbart, att med statsverkets — för
tillgodoseende af förutvarande och nya uppgifter — alltjämt ökade
inkomstbehof äfven den indirekta kapitalbeskattning, som stämpelskatten
innebär, måste i mån af behof tagas i anspråk. Också
finner man, hurusom inom ramen af denna skatteform äfven
stämpel å inrikes växlar förekommer snart sagdt allestädes i utlandet.
Af de europeiska länderna synes det vara endast Finland,
som ännu icke infört densamma.
För vår budget är stämpeln å inrikes växlar numera en allt
annat än obetydlig inkomstfaktor. Enligt approximativa beräkningar,
som genom finansdepartementet ställts till utskottets förfogande, har
stämpeln ä inrikes växlar under år 1910 tillfört statsverket ungefärligen
det i nämnda års riksstat beräknade beloppet eller 1,800,000
kronor. Denna stämpels borttagande skulle sålunda innebära eu
inkomstminskning för statskassan, som ingalunda kiinde anses betydelselös
i synnerhet vid en tidpunkt, då ovisshet ännu råder, i
hvad män de vid sistlidet års riksdag gjorda beräkningar rörande
afkastningen af den reformerade direkta stats beskattningen komma
att visa sig riktiga.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
Utskottet håller äfven före, att knappast något större behof af
skattelindring på ifrågavarande område framträda Att affärsvärlden
med tillfredsställelse skulle hälsa aflyftande af denna pålaga liksom
hvarje annan lättnad af större eller mindre betydelse är naturligt,
och ur denna synpunkt är det lätt förklarligt, om företrädare för
åtskilliga sammanslutningar af näringsidkare ansett sig böra uttala
sin anslutning till för det föreliggande förslaget. Men däraf lärer ingalunda
följa, att det svenska näringslifvet skulle mera än hvad förhållandet
är inom andra länder tryckas af ifrågavarande beskattning
med nuvarande måttliga skattesatser.
Med afseende åter å motionärernas erinran, hurusom denna
skatteform särskildt orättvist betungar så kallade låneväxlar i motsats
till de egentliga affärsväxlarna, torde vara nog att ånyo betona
hvad tidigare i denna fråga framhållits därom, att dylika växlar
påtagligen icke få blifva normerande för skattskyldighet i afseende
å en kreditform, som tillkommit och hufvudsakligen borde användas
i handelns och industriens intressen. Kändt är ju ock,
att användningen af de så kallade ackommodationsväxlarna mångenstädes
åtminstone tidvis tagit eu omfattning, som varit ägnad att
väcka betänkligheter, och då man af motionen finner, att exempelvis
ett af motionärerna anfördt bankkontor under 1910 diskonterat
67.7 procent låneväxlar mot 32.3 procent varuväxlar, torde häraf
knappast något kraftigare skäl kunna hämtas för att genom borttagande
af stämpeln å inrikes växlar särskildt uppmuntra berörda
form för kreditgifning.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att motionen II: 37 af herr Henrikson med
flera icke må af Riksdagen bifallas, utan att
gällande bestämmelser i fråga om inrikes växlar
må bibehållas oförändrade.
Stockholm den 16 maj 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
5
Reservationer:
af herr Röing, hvilken med instämmande af herrar Bromée i
Billsta, Olofsson och Eriksson i Grängesberg, ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hafva följande lydelse:
Stämpelskatt på inrikes växlar infördes, såsom motionärerna erinrat,
hos oss första gången år 1894. Det af Kung! Maj:t till
nämnda års riksdag afgifna förslaget om införande af sådan skatt
hade emellertid väckt starkt motstånd inom Riksdagen. Bevillningsutskottet
hade af styrkt förslaget och, sedan Andra kammaren bifallit
utskottets hemställan, under det Första kammaren antagit Kung!
Maj:ts förslag med vissa ändringar, hade i gemensam votering Första
kammarens mening segrat med den knappa majoriteten af 178 röster
mot 166. Då sedermera år 1898 enskild motionär föreslog upphäfvande
af stämpelskatten å inrikes växlar, afstyrktes visserligen
förslaget af bevillningsutskottet, men sedan Första kammaren anslutit
sig till motionen, under det Andra kammaren af slagit densamma,
erhölls vid gemensam omröstning i bägge kamrarna
majoritet för motionärens förslag, som antogs med 194 röster
mot 172. Det af Kung! Maj:t år 1903 framställda förslaget
om återinförande af ifrågavarande stämpelskatt afstyrktes af
bevillningsutskottet, hvars hemställan bifölls i Första kammaren
med 104 röster mot 20 och i Andra kammaren utan omröstning.
Då Kung! Maj:t år 1909 åter framställde förslag om införande
af stämpelskatt å inrikes växlar, tillstyrkte bevillningsutskottet införande
af sådan skatt, hvilken också blef af bägge kamrarna beslutad.
Afslagsyrkandet samlade dock i Andra kammaren 102 röster
mot 104; i Första kammaren afgjordes frågan utan omröstning. Till
belysande af frågans utgång vid 1909 års riksdag förtjänar erinras
om dä rådande tryckta finansiella förhållanden. Enligt beräkning
af chefen för finansdepartementet skulle 1908 års statsreglering
komma att utvisa eu brist af mellan 2 och 8 miljoner kronor och,
6 Beinllningswtskottels betänkande Nr 31.
särskild med hänsyn till att äfven 1909 års statsreglering beräknades
komma att uppvisa icke obetydliga brister under åtskilliga inkomsttitlar,
både chefen för finansdepartementet ansett nödigt att
redan i den till 1909 års riksdag afgifna statsverkspropositionen
beräkna medel till täckande af den för år 1908 väntade bristen. Det
var tvifvelsutan med tanke på det finansiella läget, som Riksdagen
fann sig nödsakad att gifva sitt bifall till återinförandet af den en
gång afskaffade stämpelbeskattningen af inrikes växlar.
Det torde af den nu lämnade öfversikten med tydlighet framgå,
att Riksdagen endast med tvekan och såsom en nödfallsutväg anlitat
den inkomstkälla, som ifrågavarande beskattning erbjuder. Det
vill då synas utskottet, att det står väl tillsammans med den behandling,
som tidigare kommit denna fråga till del inom Riksdagen,
om Riksdagen, sedan det finansiella läge, som år 1909 framtvingade
stämpelbeskattningen af inrikes växlar, numera lämnat rum
för alltjämt stigande konjunkturer, åter upphäfver ifrågavarande
beskattning.
Bevillningsutskottet vid 1909 års riksdag erinrade därom, att
Kung! Maj:ts då föreliggande förslag'' i fråga om stämpel å inrikes
växlar, i jämförelse med hvad som gällde åren 1895—1898, innebure
en väsentlig lättnad i den pålaga, växelstämpeln lägger på
affärslifvet. Under det att enligt 1894 års bestämmelser växel skulle
stämpelbeläggas, när den utställdes, innehölle då framlagda förslag
den föreskriften, att stämpelplikten skulle inträda, först då växel
öfverlätes eller till betalning företeddes. Denna olikhet mot hvad
som gällt under nyssnämnda tid fann utskottet så mycket mera
beaktansvärd, som utskottet förmodade, att det missnöje öfver växelbeskattningen,
hvilket då försports inom affärsvärlden, i väsentlig
män fått sin näring just af det förhållandet, att stämpelplikten inträdt
redan vid utställandet och sålunda kommit att drabba åtskilliga
växlar, som aldrig grundat någon växelrätt. Den förmodan, som
bevillningsutskottet år 1909 sålunda uttalat, torde näppeligen kunna
anses hafva blifvit besannad. Till utskottet hafva nämligen i år i
anledning af nu föreliggande motion från ett stort antal ekonomiska
sammanslutningar i skilda delar af landet inkommit skrivelser, däruti
hemställts, att utskottet måtte tillstyrka bifall till motionen, och
hvilka sålunda bära vittne om, att växelstämpeln äfven nu är föremål
för ett starkt och utbredt missnöje inom affärsvärlden.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31. 7
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen, i anledning af förevarande
motion, II: 37, af herr Henrikson m. fl., måtte
besluta, att rubriken Växel i gällande stämpelförordning
skall hafva följande ändrade lydelse:
» Växel, godkänd eller protesterad; lika med
skuldebref.
Där växel ställes att å utrikes ort betalas eller
är utfärdad å utrikes ort, skall, oberoende af den
stämpel, som i allmänhet är stadgad, växeln, då
den utställes eller, om den utfärdas utom riket,
innan den här i riket öfverlåtes eller till godkännande
eller betalning företes, förses med stämpel
af 50 öre för belopp, ej öfverstigande 1,000 kronor,
och därutöfver 50 öre för hvarje påbörjadt
tusental kronor, hvarå den lyder, dock att frihet
från stämpel äger rum för växel, som är ställd
att vid uppvisandet betalas af medel, som hos
bank eller bankir föras i räkning för utställaren,
äfvensom för växel, som är dragen från utlandet
på utlandet och endast är betalbar i utlandet, så
ock för växel, som ställes att betalas till statsförvaltningen
tillhörande allmänt verks eller styrelses
order.
Är växel utfärdad i flera exemplar och har
fett af dem blifvit med nyssnämnda särskilda
stämpel försedt, vare de öfriga från sådan stämpel
fria.
Se för öfrigt 20 §.»
af herr Jeansson i Kalmar, som anfört:
»Af utskottets motivering framgår, att stämpelskatten skulle betraktas
som permanent och sålunda ej borttagas, när de statsfinansiella
konjunkturerna sådant medgåfve. Emot ett sådant uttalande
nödgas jag reservera mig, då jag ej kan finna denna skatt vara
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 31:
rättvis, enär den ej drabbar befolkningen i allmänhet utan endast
vissa delar däraf och ej alltid dem, som äro mest bärkraftiga.
När statsverkets finansiella läge sådant medgifver, hoppas jag
därför, att Eiksdagen skall borttaga stämpelskatten å inrikes
växlar.»
Herr Ericsson i Ofvanmyra har anhållit få antecknadt, att han
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 1911.