Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 15 maj 1911 kl. 1 e. m.
Betänkande, angående en mellan Sverige och Tyska riket afslutad
handels- och sjöfartstraktat m. m.
Under åberopande af två särskilda statsrådsprotokoll öfver utrikes-,
justitie-, civil-, finans- och jordbruk särenden för den 28 april och den
3 maj 1911 samt med öfverlämnande af en den 2 maj 1911 mellan
Sverige och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat med tillhörande
tariffer samt slutprotokoll, hvilka samtliga aktstycken bilda ett
oskiljaktigt helt, i hvars bestämmelser någon förändring icke kan äga
rum, har Kung!. Maj:t i proposition nr 224 äskat Riksdagens godkännande
af de bestämmelser i berörda traktat med tillhörande tariffer och
slutprotokoll, hvilka sådant kräfva.
Rörande innehållet i förevarande proposition med därvid fogade
statsrådsprotokoll tillåter sig bevillningsutskottet hänvisa till sagda handlingar.
Den mellan Sverige och Tyska riket nu gällande handels- och
sjöfartstraktaten, som afslöts den 8 maj 1906 och trädde i kraft den 24
juni samma år, utlöper, sedan den ursprungligen fastställda giltighetstiden
blifvit förlängd med elfva månader, den 30 november 1911. Föreliggande
traktat är afsedd att med utgången af sistnämnda dag träda
den äldre traktatens ställe.
Den nu afslutade traktaten karakteriseras däraf, att den i likhet
med den äldre traktaten är en tarifftraktat, d. v. s. att den innehåller
bestämmelser om tullsatser att tillämpas å vissa varuslag vid införseln
i det ena eller andra af do traktatslutande länderna. Jämte dessa
tariflfbestämmelser finnas dock gifvetvis i 1911 års traktat lika väl
Bihang till Riksd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 29 Höft. (Nr 29.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29.
som i den nu gällande betydelsefulla stadganden, hvilka icke hafva afseende
å införseltullarna. Af dylika bestämmelser må särskildt erinras om den,
enligt hvilken Riksdagen betages rätten att under traktattiden åsätta
järnmalm exporttull, en bestämmelse, som icke minst rent principiellt
sedt innebär en betydande eftergift från svensk sida.
Flertalet af den nya traktatens mera väsentliga stadganden utgöras
dock, såsom nu antydts, af tariffbestämmelser. Dessa återfinnas
i de vid traktaten fogade tarifferna A och B, omfattande den förra
tullar vid införsel till tyska tullområdet och den senare tullar vid införsel
till Sverige. Med afseende å införseltullarna för svenska varor i
Tyskland må dock märkas, att dessa till afsevärd omfattning äro
fastställda redan genom den bestämmelse i själfva traktaten, enligt
hvilken vid införsel till Tyskland svenska varor skola åtnjuta lika gynnsam
behandling som tillkommer någon annan nations varor. Emellertid
hafva i tariff A upptagits de viktigaste varuslag, som äro föremål för
export från Sverige till Tyskland, så att denna tariff i allt fall omfattar
de hufvudsakliga medgifvanden, som komma vår utförsel till Tyskland
till godo.
Vid jämförelse mellan tariff A och tariff B faller gifvetvis i ögonen,
att de traktatsenligt fastställda svenska tullsatserna i tariff B till antalet
betydligt öfverstiga de tyska i tariff A inrymda. Detta sammanhänger
emellertid med det sakförhållande, att — äfven om man bortser
från de tyska införseltullarnas hindrande inverkan — vi på grund af den
höga utvecklingsgrad, hvartill den tyska förädlingsindustrien numera
nått, i regeln icke äro i stånd att till Tyskland utföra och på den tyska
marknaden afyttra annat än råämnen och halffabrikat, medan däremot
Tysklands utförsel till Sverige omfattar de flesta slag af industriartiklar,
hvilka äro föremål för svensk import. Det är under sådana omständigheter
förklarligt nog, att vårt intresse af bundna tyska tullbestämmelser
inskränker sig till ett mindre antal punkter, under det att Tysklands
intresse i motsvarande afseende sträcker sig så godt som öfver hela vår
tulltaxa. Denna olikhet i de respektive landens ställning i traktatunderhandlingshänseende
innebär, att medgifvanden från Sveriges sida
kunna, i den mån förbiseenden till äfventyrs ägt rum, medföra skada för
det inhemska näringslifvet, under det att de lättnader, som å motsidan medgifvas
vid införsel till Tyskland af svenska jämförelsevis foga förädlade
varor, i stort sedt kommer icke minst Tyskland själft till godo. Ur denna
synpunkt hade man väl kunnat förutsätta, att med afseende å de förhållandevis
fåtaliga förädlade varor, hvilka för Sverige äga någon betydelse såsom
exportartiklar i varuutbytet med Tyskland, någon som helst försämring i
Bevillningsutskottets betänkande Nr 29. 3
nu gällande traktat icke ifrågakomma. Då emellertid en dylik försämring
i någon mån förefinnes i den nya traktaten, är detta, särskildt i fråga
om vissa stenhuggeriarbeten, att beklaga. Å andra sidan måste ju
erkännas, att i några hänseenden svenska önskningsmål vunnit bättre
beaktande än i den äldre traktaten.
De svenska medgifvandena enligt tariff B äro, såsom redan berörts,
af en betydande omfattning; och uppenbart är, att dessa äro ägnade
att i allt hufvudsakligt garantera Tyskland bibehållande af dess marknad
på Sverige, likasom ock att de fullt uppväga de uppoffringar, som från
tysk sida gjorts för upprätthållande af ett ostördt handelssamkväm
mellan de traktatslutande parterna.
Emellertid måste äfven för Sveriges del handelsförbindelsernas
ostörda uppehållande anses vara ett så viktigt intresse, att med hänsyn
därtill bör kunna bortses från det förhållande, att berättigade svenska
kraf icke i full utsträckning vunnit beaktande i den nya traktaten.
Med afseende å hvad sålunda anförts hemställer bevillningsutskottet,
att Riksdagen ville meddela det af Kungl.
Maj:t äskade godkännande af de bestämmelser i föreliggande
traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll,
hvilka sådant kräfva.
Stockholm den 15 maj 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.