BevillningsutsTcottets betänkande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till Riksdagens kansli den 25 april 1911 kl. 1 e. in.
Betänkande i anledning af väckta motioner, afseende utredning
rörande åtgärder för undanröjande af en på
äktenskapsfrékvensen menligt inverkande oegentlighet i
skattelagstiftningen. (2:a Afd.)
Till bevillningsutskottet hafva hänvisats två särskilda motioner,
väckta, den ena inom Första kammaren, nr 48, af herr Clason, samt
den andra inom Andra kammaren, nr 86, af friherre Palmstierna.
Herr Clasons motion är af följande lydelse:
»Vid sistlidne års riksdag väckte jag i denna kammare med anledning
af då föreliggande skattelagsfrågor två motioner, nr 84 och 85,
som båda berörde den mindre gynnsamma ställning, i hvilken nuvarande
skattelagstiftning försätter familjeförsörjare gentemot öfriga skattdragare.
I den ena af dessa, nr 84, yrkade jag, under hänvisning till den i
den kungl. propositionen om inkomst- och förmögenhetsskatt häfdade principen
om skattens anpassning efter den verkliga skatteförmågan, en
mera effektiv anordning af familjeförsörjares rätt till skatteafdrag för
minderåriga barn, än som i den kungl. propositionen föreslagits. Uti
motionen erinrades därvid, bland annat, att i sådana skattelagar som
t. ex. den preussiska och den danska, hvilka i flera hänseenden tagits
till förebilder eller jämförelsepunkter för det kungl. förslaget en i olika
afseenden mer effektiv anordning af motsvarande afdrag vore genomförd.
Motionen vann emellertid icke kammarens bifall, ett resultat, som i betraktande
af de då föreliggande skattefrågornas ytterst omfattande, invecklade
och tidskräfvande karaktär näppeligen varit att vänta annorlunda.
Min andra motion, nr 85, var af följande lydelse:
»Det så kallade bevillningsfria afdraget vid bevillningen och likartade
bestämmelser i fråga om inkomstskatten lära i sin nuvarande anordning i
ett hänseeende bidraga till betydande sociala missförhållanden. De verka
nämligen så, att de i vissa fall i skattehänseende ställa dem, som ingå
Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 22 Häft. (Nr 22.) 1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
äktenskap, vida ogynnsammare än dem, som lefva i lösare förbindelser, och
de innebära därigenom ett slags premiering af de sistnämnda i jämförelse
med äktenskapet. Förbållandet åskådliggöres, om man tänker sig en man
och en kvinna med hvardera 800 kronors inkomst; de få enligt bevillningsförordningen
hvardera ett bevillningsfritt afdrag af 500 kronor, hvilket
under vissa förhållanden kan utsträckas till 700 kronor; det återstående
skattepliktiga beloppet blir för hvardera sålunda blott 100 kronor eller
för båda tillsamman 200 kronor. Träda de åter i äktenskap med hvarandra,
blir deras sammanlagda inkomst 1,600 kronor, från hvilka högst
500 kronor få afdragas, hvadan återstående skattepliktigt belopp blir 1,100
kronor. För samma inkomst alltså i det ena fallet en nära 6-dubbel skatteplikt
mot i det andra. Med det låga bevillningsbelopp, som föreslås i
Kungl. Maj:ts proposition nr 89, skulle visserligen bevillningen till staten
numera icke spela någon synnerlig roll, men då den sedermera lägges till
grund för den kommunala beskattningen, som utgår med ett mångdubbelt
större belopp, kommer oegentligheten att så mycket starkare framträda.
Den skall ock, enligt uppgift på vissa håll i vårt land, vara en medverkande
orsak till att lösa förbindelser föredragas framför lagliga äktenskap,
och den blir under sådana förhållanden en af anledningarna till den låga
äktenskapsfrekvens den svenska statistiken, såsom jag i en annan motion
erinrat, har att uppvisa, likasom ock till dess beklagligt höga siffra för
barn, födda utom äktenskapet.
I den mån vår skattelagstiftning jämväl i fråga om andra skatteformer
än bevillningen bygger på likartad grund med hänsyn till mindre
bemedlades beskattning gäller äfven där det sagda. Det kungliga förslaget
till inkomst- och förmögenhetsskatt går i detta hänseende icke
fritt. En man och en hvina a med hvardera ett taxeradt belopp af inemot
800 kronor äro båda fria från inkomstskatt; gifta de sig åter med
hvarandra, hvarigenom de sålunda uppnå ett taxeradt belopp af sammanlagdt
inemot 1,600 kronor, skola de erlägga inkomstskatt med 1 % af
det taxerade beloppet, det vill säga närmare 16 kronor. Äfven här således
en bestämmelse, som kan vara ägnad att motverka ingående af
äktenskap.
Det lärer icke kunna bestridas, att det är en svaghet i statens skattelagstiftning,
om den innehåller stadganden, som hafva eu sådan innebörd.
Familjens betydelse såsom samhällets grundval är allmänt erkänd; meningarna
kunna icke heller vara delade om det samhällsskadliga i att skaror
af barn uppväxa utom äktenskapet. Huru man skall kunna undanröja
denna skattelagstiftningens oegentlighet, är dock svårare att säga.
En förståndig anordning af familjeförsörjares rätt till afdrag vid beskattningen
torde emellertid kunna bidraga till målets vinnande; i en annan
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
3
motion liar jag ock framställt förslag i detta hänseende. Möjligen kan
också något vinnas genom införande i vår skattelagstiftning af ett bevillningsfritt
afdrag, lika för alla inkomster, sådant som tinnes i den
danska skattelagstiftningen. Frågan i dess helhet är emellertid för omfattande
för att kunna lösas utan föregående utredning, och får jag därför
hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att i möjligaste
mån undanröja ofvan omförmälda oegentlighet i vår skattelagstiftning.
Bevillningsutskottet (uti. nr 33) fann de af mig framhållna verkningarna
af gällande bestämmelser angående lindring i bevillning och
inkomstskatt förtjänta af beaktande, men hänsköt saken till framtiden.
Vid frågans behandling i kamrarne framlades emellertid från olika
håll exempel på det menliga inflytande på äktenskapsfrekvensen i vårt
land, som den af mig berörda anordningen faktiskt utöfvat, och på huru
den sålunda vore en medverkande anledning till den hos oss beklagligt höga
siffran på barn, födda utom äktenskapet. Huru nedslående tillståndet för
närvarande är i båda dessa hänseenden, kan bland annat utrönas af en
statistisk tabell (utdrag ur Sveriges officiella statistik i sammandrag),
som jag förlidet år bifogade min motion nr 84 och som jag i år ber
att få bilägga denna. Det framgår af densamma, hurusom äktenskapsfrekvensen
för perioden 1901—1905 var för Sverige pr 1,000 invånare
af medelfolkmängden i årligt medeltal endast 5,90, d. v. s. den lägsta
siffran bland samtliga europeiska staters. Antalet lefvande födda barn
var för samma period hos oss blott 26,1 pr 1,000 invånare af medelfolkmängden;
lägre siffra hade bland de europeiska staterna endast
Frankrike. Den svenska siffran har för öfrigt sedermera ytterligare nedgått
och var för år 1909 blott 25,57. Däremot företer Sverige en synnerligen
hög siffra för barn födda utom äktenskapet i procent af samtliga
födda; siffran var för nyssnämnda period 1901—1905 11,9 och
öfverträffades endast i en enda europeisk stat.
Såsom ett måhända användbart hjälpmedel att undanröja de antydda
oegentligheterna i skattelagstiftningen påpekades under debatten
i denna kammare utvägen att införa ett särskildt existensminimum för
familjer. I den norska inkom stskatteförordningen finnes en dylik anordning
så till vida genomförd, som de skattepliktiga uppdelas i fyra
olika klasser, allteftersom de hafva a) ingen, b) 1—3, c) 4—6 och d)
7 eller flere personer att försörja, hvarefter det bevillningsfria afdraget
stegras för hvarje klass. Huruvida någon liknande eller andra utvägar
4
• Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
här böra väljas för att vinna en bättre anordning än den nuvarande,
må bero på blifvande utredning. Sakens vikt blef emellertid redan i
fjol, trots utskottets afstyrkande, i båda kamrarne understruken och af
denna kammare så kraftigt behjärtad, att den med 61 röster mot 48
biföll motionen. Under sådana förhållanden är det naturligt, att jag
återupptar densamma, och hemställer jag alltså, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, hvilka åtgärder lämpligen
kunde vidtagas för att i möjligaste mån undanröja nu omförmälda
oegentlighet i vår skattelagstiftning.»
Motionen åtföljes af denna bilaga:
Utdrag ur Sveriges officiella statistik i sammandrag 1910;
tabeller öfver de europeiska staternas areal, folkmängd och
befolkning srörelse in. in.
Land. |
Folk-ökning i |
Antal in-vånare pr |
Ingångna äkten- skap. |
Lefvande Födda. |
Dödfödda. |
Döda. |
Oäkta lefvande |
årligen 1901—1905 på 1,000 inv. |
|||||||
Sverige .............................. |
7,3 |
12 |
5,90 |
2G,i |
0,7 |
15,5 |
11,91 |
Norge................................ |
8,0 |
7 |
6,13 |
28,6 |
0,7 |
14,8 |
7,09 |
Danmark ........................... |
12,3 |
68 |
7,13 |
29,o |
0,7 |
14,8 |
10,13 |
Finland.............................. |
14,4 |
8 |
6,50 |
31,3 |
0,8 |
18,6 |
6,50 |
Byssland, utom Polen ......... |
19,i |
23 |
8,01 |
49,2 |
— |
31,9 |
— |
Tyskland ........................... |
15,8 |
116 |
8,03 |
34,3 |
1,1 |
19,9 |
8,37 |
Scliweiz............................. |
10,4 |
86 |
7,52 |
28,i |
1,0 |
17,7 |
4,40 |
Nederländerna..................... |
14,8 |
174 |
7,54 |
31,5 |
1,3 |
16,0 |
2,28 |
Belgien .............................. |
11,1 |
248 |
8,12 |
27,9 |
1,3 |
17,1 |
6,78 |
Storbritannien och Irland...... |
10,8 |
143 |
7,48 |
27,9 |
— |
16,5 |
4,06 |
Frankrike ........................... |
1,5 |
73 |
7,04 |
21,2 |
1,0 |
19,6 |
8,78 |
Portugal ........................... |
7,o |
62 |
6,88 |
32,2 |
— |
20,1 |
11,61 |
Spanien.............................. |
9,o |
39 |
8,05 |
35,2 |
0,9 |
26,o |
4,43 |
Italien .............................. |
7,7 |
118 |
7,43 |
32,9 |
1,5 |
22,i |
5,63 |
Österrike ........................... |
9,7 |
93 |
7,89 |
35,8 |
1,0 |
24,4 |
12,83 |
Ungern .............................. |
10,1 |
64 |
8,70 |
37,5 |
0.8 |
26,5 |
9,36 |
Bumänien........................... |
15,3 |
51 |
8,22 |
39,6 |
0,8 |
25,7 |
9,79 |
Bulgarien........................... |
19,7 |
43 |
9,94 |
40,7 |
— |
22,5 |
0,43 |
Serbien.............................. |
16,8 |
58 |
9,93 |
38,9 |
0,8 |
22.5 |
1,10 |
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
5
Friherre Palmstierna anför i sin motion:
»Med anledning af en inom Riksdagens Första kammare år 1910 af
lierr S. Clason väckt motion nr 85 angående det ofördelaktiga läge,
hvari gällande skattelagstiftning försätter familjeförsörjare, hade jag
tillfälle att under debatten i Andra kammaren, då bevillningsutskottets
afslagsyrkande föredrogs, framhålla några exempel, som visade, att påtagliga
missförhållanden rådde, hvilka snarast möjligt borde undanröjas.
Denna framställning väckte då icke gehör inom kammaren, men
på grund af uttalanden från skilda håll dristar jag att detta år i
motionsform förelägga ärendet inför Riksdagen.
De exempel jag anförde voro tagna ur det praktiska lifvet och
mig meddelade. De torde här böra återges. Vi antaga »två systrar
uti en och samma fabrik, hvar och en med en inkomst af 800 kronor.
Båda systrarna äro ogifta. Men så vill den ena systern gifta sig.
Om båda förut ha haft bevillningsfritt afdrag, så inräknas, sedan den
ena systern gift sig, hennes inkomst i mannens, och det bevillningsfria
afdrag, hon förut hade, kommer dem icke till godo, sedan de
blifvit gifta och ha gemensam inkomst, ehuru hon med sitt arbete bidrar
till familjens underhåll». Från Stockholm anfördes följande exempel.
»Fn kvinna har gift sig med en man, som förtjänar 710 kronor och
hon själf förtjänar 490 kronor, deras gemensamma inkomst blir sålunda
1,200 kronor. Antag att hon lefvat ihop med mannen, då hade beskattningsförhållandena
varit sådana, att endast mannen åsattes beskattning,
en skatt på 4 kronor. Men sedan de legaliserat sin förbindelse,
så har skatten uppgått till 56 kronor.» Ett annat exempel.
»Mannen har en inkomst af 1,010 kronor, kvinnan af 490 kronor. Då
blir för denna mannens inkomst skatten i Stockholm 28 kronor, men
så snart förbindelsen legaliserats, blir den 80 kronor.» Det meddelades
vidare af mig ett fall, däri vederbörande kontrahenter, boende i Sundbyberg,
när de uppmanades att legalisera sin förbindelse svarat: »Vi
ha nog tänkt därpå, men ett giftermål skulle ådraga oss en årlig utgift
på omkring 100 kronor och den utgiften ha vi svårt att bära.» Det
meddelades äfven, att en arbetare af misstag fick den kvinna, med hvilken
han sammanbodde, uppförd som sin hustru och fördenskull måste betala
ökad skatt, men protesterade häremot och fick henne affärd från
längden såsom sin hustru. Denna man hade tänkt ingå äktenskap,
men afstod därifrån, när han fick erfara skattelagstiftningens verkningar.
Den nya inkomstskatteförordningen har ej tagit hänsyn till dessa
förhållanden. Enligt densamma premieras giftermålsfrekvensen på det
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
sätt, att om en man och. en kvinna hvardera ha ett taxeradt belopp af
inemot 800 kronor äro de skattefria, så länge de lefva i konkubinat,
men få betala 16 kronor i skatt, om de ingå äktenskap, enär deras
sammanlagda årsinkomst då är inemot 1,600 kronor.
Det är icke behöfligt att genom någon längre motivering visa
de samhällskadliga verkningar, en på detta sätt anordnad skattelagstiftning
utöfvar. Ett ordnadt familjeförhållande är en betingelse för sundheten
i samhällslifvet och bör främjas genom statens åtgärder i stället
för att dess uppkomst på ofvannämndt sätt i hög grad försvåras för
de mindre bemedlade klasserna.
Gifvetvis kan man icke i en motion framlägga några definitiva
förslag angående på hvad sätt oegentligheten bör afskaffas. Det synes
mig likväl — som jag äfven under fjolårets debatt antydde — att
lämpligaste utvägen vore införandet af ett särskildt existensminimum
för familjer. I den norska inkomstskatteförordningen finnes en dylik
anordning, hvilken genomförts på så sätt, att de skattepliktiga indelas
i fyra olika klasser, allt efter antalet personer, som de försörja, nämligen:
a) ingen b) 1—3, c) 4—6 och d) 7 eller flera personer. Det bevillningsfria
afdraget höjes med hvar klass i nämnd ordning.
Det synes mig sannolikt, att detta förfaringssätt är lämpligt, men
först genom en utredning torde detta kunna afgöras. Det är för öfrigt
af vikt, att denna kommer till stånd nu, emedan den kommunala beskattningen
för närvarande är underkastad ett omfattande revisionsarbete.
På grund af det som anförts får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, hvilka
åtgärder lämpligen kunna vidtagas för att i möjligaste mån undanröja
nu omförmälda oegentlighet i vår skattelagstiftning.»
utskottet. Utskottet har funnit det angeläget att, innan utskottet yttrade sig
i anledning af motionerna, inhämta i hvad mån inom utländsk skattelagstiftning
hänsyn tagits till ifrågavarande spörsmål, och har utskottet
genom utrikesdepartementet erhållit uppgifter_ från ett flertal europeiska
stater nämligen Norge, Danmark, Preussen, Österrike, Ungern, England,
Frankrike, Belgien, Holland och Italien. Eu sammanställning af de inkomna
uppgifterna gifver vid handen följande af intresse för föreliggande
fråga.
utländsk Genomgående äfven i utlandet synes vara den grundsatsen, att, där
lagstiftning, äkta makar hvar för sig hafva inkomst, till grund för skattens beräk -
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22. 7
nande lägges den sammanlagda inkomsten, som därefter beskattas hos
mannen.
Vissa afvikelse!'' från denna regel synas dock förekomma inom några
länder.
Sålunda skall i Norge gift kvinna, som är i besittning af »lovlig
stiftet Ssereie» betraktas såsom ur skattesynpunkt sjelfständig person och
för inkomst af sådan egendom taxeras för sig enligt allmänna regler.
I Danmark gäller, att hustru, som under äktenskapet för beständigt
lefver skild från mannen, är att i beskattningshänseende anse såsom sjelfständig
person i fråga om inkomst, som ej består af bidrag från mannen.
Motsvarande undantagsbestämmelse återfinnes äfven i den österrikiska
inkomstskattelagstiftningen.
I Ungern betalar hustru inkomstskatt för sig, om sammanlefnaden
varaktigt upphört, och mannen ej äfven i sådant fall behållit förvaltningen
af hustruns egendom. Därjämte gäller, att hvad hustru genom
eget arbete i form af dag- eller veckolön förvärfva!'' till belopp af högst
500 kronor ungerskt mynt ej lägges till mannens inkomst, då denna ej
öfverstiger 1,000 kronor.
I öfrigt synes i fråga om äkta makars beskattning den utländska
skattelagstiftningen stå på ungefär samma ståndpunkt som den svenska.
Däremot har man genom att i större omfattning medgifva gift
familjeförsörjare skattefria afdrag eller för honom fastställa relativt högre
existensminimum på annan väg kommit att i viss mån befordra samma
syfte, som det af motionärerna afsedda.
I Norge gäller i fråga om inkomstskatt till staten, att skatteplikt
inträder först med 1,000 kronors inkomst, samt att vid taxering de skattepliktiga
indelas i fyra klasser, allt efter som de hafva att utom sig
och hustru, respektive man försörja ingen, 1—3, 4—6 och 7 eller flera
därtill berättigade personer, barn och anförvanter, därvid afdraget stiger
med hvarje senare grupp. Den beskattningsbara delen af inkomsten
bestämmes därefter i enlighet med en tabell, uppställd efter principen,
att inom hvarje klass afdraget proportionsvis minskas i mån af större
inkomst. Absolut maximum för afdrag är i de fyra klasserna respektive
600, 1,000, 1,400 och 1,800 kronor.
Jämväl i fråga om kommunalskatten gäller, att af hvarje inkomst
ett visst belopp skall vara skattefritt, och är beloppets storlek beroende
af, huru stor familj den skattskjddige har att utom sig och hustru,
respektive man försörja, i hvilket afseende vederbörande indelas i åtta
klasser, af hvilka den första omfattar dem som ej hafva några att försörja,
andra t. o. m. sjunde klasserna dem som hafva respektive 1, 2, 3,
4, 5, 6 personer samt åttonde klassen dem som hafva 7 eller flera per
-
8 Bevillningsutsicottets betänkande Nr 22.
soner att försörja. Inom hvarje klass finnes ett visst minimi- och maximibelopp
för det skattefria afdraget, och följes i öfrigt vid uträkning af
den skattefria delen af inkomsten en fastställd tabell med proportionsvis
fallande skala, allt efter som inkomsten stiger. I hufvudsak gälla enahanda
bestämmelser för stad och land, dock att i städerna afdragen i
allmänhet äro något större, hvarjämte vid beräkning af dessa, efter vederbörande
kommunala myndigheters bestämmande, hustru kan komma att
medräknas bland de försörjningsberättigade. Den kommunala bestämmanderätten
på förevarande område är ganska omfattande, något som
man i ett för närvarande under behandling liggande förslag till ny kommunalskattelagstiftning
sökt inskränka i syfte att vinna likformighet de
olika kommunerna emellan.
I Danmark åtnjuter enligt regeln inkomsttagare beträffande skatt
till staten skattefritt afdrag till belopp af i Köpenhamn och en af dess
förorter 800 kronor, i öfriga städer och två andra kommuner 700
kronor samt å landet 600 kronor. Därjämte medgifves för hvarje barn
under 15 år ett ytterligare afdrag af respektive 100, 85 och 70 kronor.
Beträffande kommunalskatten är i Köpenhamn existensminimum satt
till 800 kronor. I öfrigt åtnjutes afdrag för hvarje barn under 15 år
med 100 kronor, dock att genom sådant afdrag ingen skattepliktig
inkomst får nedbringas under 400 kronor.
I öfriga kommuner beräknas kommunalskatten efter vissa regler å
den till grund för skatt till staten lagda inkomsten, dock att för hvarje
särskild skattskyldig grundbeloppet kan komma att ytterligare nedsättas
med hänsyn till bland annat antalet barn.
Den preussiska inkomstskattelagen har en progressiv skatteskala
med en minsta beskattningsbar inkomst af 900 M. och i lägsta graden
upptagande inkomst från 900—1,050 M. till 6 M. skatt. Skattskyldig
med högst 6,500 M. inkomst erhåller, i mån af laglig försörjningsplikt,
nedsättning med en grad i skalan för två barn eller andra understödsberättigade
under 14 år och utan egna inkomster, med två grader för
3 eller 4, med tre grader för 5 eller 6, och för hvarje vidare ökning
af 2 personer med ytterligare en grad. Öfverstiger inkomsten 6,500
M. men ej 9,500 M., minskas skattebeloppet, om vederbörande har tre
personer att underhålla, med en grad, om han har 4 eller 5 med två
grader samt för hvar ytterligare ökning af de försörjningsberättigades
antal med 2 personer med ytterligare en grad.
Dessutom kan i särskilda fall, där inkomsten ej öfverstiger 12,500
M., nedsättning med högst tre grader beviljas på grund af vissa skatteförmågan
minskande förhållanden, bland hvilka upptagas särskildt be
-
bevillning sutskottets betänkande Nr 22.
9
tungande omkostnader för underhåll och uppfostran af barn samt annan
laga försörjningsplikt.
Äfven beträffande den i Preussen utgående s. k. Ergänzungssteuer
åtnjutas skattefria afdrag.
Bestämmelserna i inkomstskattelagen om skatteafdrag för familjeförsörjare
få ökad betydelse därigenom, att inkomstskatten lägges till
grund för de direkta kommunalskatterna.
Äfven i Österrike utgår inkomstskatten efter en progressiv skala
med lägsta graden upptagande inkomst af 600—625 floriner till skatt
af 3,60 fl. Familjeförsörjare med inkomst ej öfverstigande 2,000 fl. och
som, äkta make oberäknad, har att försörja mera än två familjerned-•
lemmar utan egen inkomst, åtnjuter ett afdrag af V20 af inkomsten för
hvarje understödsberättigad därutöfver, dock att i hvarje fall inkomstbeloppet
sänkes minst en grad i skalan. Är i inkomsten inberäknadt
förvärf af familjemedlem, hustru eller annan, åtnjutes ett afdrag för
hvarje sådan af 250 fl. eller det mindre belopp, hvartill inkomsten
uppgått.
Vidare kan oberoende af familjens storlek skattemyndigheten med
hänsyn till vissa på skatteförmågan inverkande omständigheter, såsom
ovanligt betungande utgifter för uppfostran af barn eller annan försörjningsskyldighet,
medgifva skattelindring intill tre grader för inkomst af
högst 5,000 fl.
I Ungern börjar den skala, efter hvilken inkomstskatten progressivt
utgår, med en lägsta grad af 800—900 Krönen och 5 K. skatt. Skattskyldig,
hvars inkomst ej öfverstiger 8,000 K. och som underhåller
minderåriga (under 14 år) barn eller andra anhöriga, på grund af laglig
förpliktelse, beviljas nedsättning i skatteskalan med en grad, om 2 eller
3, och två grader, om 4 eller flera personer underhållas.
I England utgår inkomstskatt endast, om inkomsten uppgår till
160 pund, hvilket belopp bestämts såsom existensminimum. I öfrig!
äger hvarje skattskyldig med inkomst af 160—500 pund rätt till visst
afdrag från inkomstskattebeloppet för hvarje barn under 16 år med
belopp motsvarande inkomstskatt å 10 pund.
Gällande skattelagar i Frankrike och Belgien, där skatterna i det hela
utgå efter andra grunder än en direkt uppskattning af inkomsten, hafva
icke upptagit några skattelindringar för familjeförsörjare i form af afdrag
o. d., såvida därtill ej bör räknas privilegiet i Frankrike för fader eller
moder till 7 lefvande minderåriga äkta barn att befrias från den s. k.
»Contribution personelle-mobiliére», om denna skatt ej öfverstiger 10 fr.
I Holland är lagstiftningen beträffande skatt till staten visserligen
Bihang till Riksd. prot. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 22 Höft. 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
Utskottets
förslag.
byggd på liknande principer som i sistnämnda båda länder, men har
likväl inrymt vissa afsevärda lättnader i skattehänseende för familjeförsörjare.
Skatten till staten utgår efter sju titlar, bland andra bostadens
hyresvärde, antalet eldstäder i densamma, värdet af möbler m. m. och
antalet tjänare. För beräkning af de tre förstnämnda äro kommunerna
delade i nio klasser med växlande minimum, som berättigar till befrielse
från skatt enligt ifrågavarande titel. Beträffande hyresvärdet ligger detta
minimum mellan 125 Fl. för första klassen och 25 Fl. för den nionde.
I fråga om samma tre titlar åtnjutes, då hyresvärdet ej uppgår till sju
gånger minimum, afdrag med vissa procent för hvarje hemmavarande
eller endast tidtals för studier bortavarande barn, styfbarn, barnbarn
eller fosterbarn, som är ogift och under 20 år. Afdraget utgår för
hvarje barn med högst tolf och lägst två procent och minskas efter
vissa grunder, i den mån inom hvarje klass hyresvärdet stiger.
Jämväl beträffande skattetiteln tjänare åtnjutes befrielse, nämligen för
en kvinnlig sådan af den, som icke har annan tjänare och har hos sig
boende minst tre barn, styfbarn, barnbarn eller fosterbarn, som äro ogifta
och ej fyllt 20 år.
I fråga om den i Holland förekommande kommunala inkomstskatten
utgöres den beskattningsbara inkomsten af det uppskattade eller eljest
antagna inkomstbeloppet, minskadt med det för nödtorftigt lifsuppehälle
nödiga belopp, hvilket skall vara lika för alla eller med hänsyn till
familjernas sammansättning beräknas efter lika grunder för alla.
I den italienska skattelagstiftningen har principen om skatteafdrag
för familjeförsörjare ännu ej gjort sig gällande, beroende, enligt lämnad
upplysning, på att förhållandena, åtminstone hvad äktenskapsfrekvensen
angår, icke påkallat dylika åtgärder.
Den jämförande befolkningsstatistiken utvisar, på sätt af ofvan
anförda statistiska bilaga framgår, för Sveriges del i fråga om de ingångna
äktenskapens antal, antalet lefvande födda barn äfvensom de
utom äktenskapet föddas antal afvikelser från medelsiffrorna, tydligt
pekande på tillvaron af missförhållanden, som påkalla den allvarligaste
uppmärksamhet. Likasom orsakerna till dessa missförhållanden äro många
och vidt skilda, har man helt visst också att på mera än en väg söka
motarbeta desamma.
Då nu motionärerna i fråga om ett visst område, nämligen skattelagstiftningens,
framhållit, att vissa där gällande bestämmelser kunna
vara ägnade att i sin mån menligt inverka på äktenskapsfrekvensen,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
11
och framställt förslag i afsikt att vinna rättelse härutinnan, synes syftet
med deras framställning vara synnerligen beaktansvärdt. Det torde
också vara obestridligt, att de exempel på konsekvenser af våra gällande
bestämmelser om skattefria afdrag, som motionärerna till stöd för sin
framställning anfört, ådagalägga, att i tillämpningen vissa oegentligheter
kunna uppstå. Att genom ändrade föreskrifter söka förekomma dylika,
likasom att öfverhufvud taget på skattelagstiftningens väg befordra det
förevarande syftet möter emellertid, såsom ock motionärerna hafva insett,
enligt sakens natur stora svårigheter. En radikal utväg vore gifvetvis
att som regel göra äkta makar till själfständiga skatteobjekt. Därigenom
skulle undanröjas åtminstone den i motionerna särskildt betonade oegentligheten
beträffande afdragen. En sådan åtgärd skulle emellertid innebära
ett brytande med en af grundprinciperna i vårt skattesystem,
äkta makars samfällda beskattning, en princip, som, på sätt ofvan framhållits,
är allmänt erkänd äfven i utlandet. Utskottet har fördenskull
gått att öfverväga, huruvida icke på annat sätt åtgärder kunde vidtagas
för erhållande af en för ifrågavarande ändamål gynnsammare skattelagstiftning.
Såsom möjliga utvägar hafva därvid framställt sig de i
motionerna antydda, nämligen dels att sänka existensminimum för ogift
person och höja detsamma för samlefvande äkta makar, dels ock att på
lägre inkomststadium vid bedömande af äkta makars skatteförmåga måhända
större hänsyn än i gällande skattelagstiftning kunde tagas till
det antal barn, de hafva att försörja.
Det har själffallet ej varit utskottet möjligt att i frågans förevarande
outredda skick lämna närmare anvisningar, men har utskottet, utan att
öfverskatta betydelsen af de ifrågasatta åtgärderna, ansett dem likväl
såsom lämpliga utgångspunkter för en blifvande utredning kunna läggas
till grund för en framställning i saken. Ett effektivt tillgodoseende af
motionärernas önskemål förutsätter emellertid, att bestämmelserna om
existensminimum och skattefria afdrag komma att afse äfven kommunalskatten,
men härvidlag lära beträffande åtskilliga kommuner vissa svårigheter
möta i fråga om särskildt de skattefria afdragen.
Frågan om ändrade grunder för den kommunala beskattningen är
emellertid redan föremål för utredning, och synes det utskottet, att en
undersökning af förevarande mera speciella fråga lämpligen bör kunna
äga rum i samband med samma utredning.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herrar Clasons och
friherre Palmstiernas förevarande motioner, måtte i skrif
-
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 22.
velse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta verkställa utredning angående de åtgärder, hvilka i
beskattningshänseende må kunna vidtagas för främjande
af det i motionerna angifna syftet, samt därefter för
Riksdagen framlägga det förslag, som af utredningen
kan föranledas.
Stockholm den 25 april 1911.
På bevillningsutskottets vägnar:
ALEXIS HAMMARSTRÖM.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1911.