Bevillningsutskottets betänkande Kr 19.

1

Nr 19.

Ankom till Riksdagens kansli den 5 april 1911 kl. 3 e. m.

Betänkande i anledning af väckta motioner om ändring i 8 §
af förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt den

28 oktober 1910.

(2:a Afd.)

I två särskilda motioner, väckta, den ena inom Första kammaren,
nr 49, af herr Wijkander och tre andra af kammarens ledamöter, samt
den andra inom Andra kammaren, nr 87, af herr Palme med instämmande
af två af kammarens ledamöter, hemställes, att Riksdagen ville
besluta sådan ändring af § 8 i nu gällande förordning om inkomst- och
förmögenhetsskatt, att bland de moment, som angifva hvad som icke
bör såsom inkomst taxeras införes ett af ungefär följande lydelse: »hvad
lifförsäkringsanstalt använder för återbäring till försäkringstagare eller
afsätter för framtida återbäring till dessa».

I båda motionerna anföres motivering af följande innehåll:

I en vid 1910 års riksdag inom Andra kammaren afgifven motion
nr 287 framställde direktören S. Palme yrkande, att lifförsäkringsanstalt
måtte frikallas från inkomstskatt för den del af sin behållna inkomst,
som sådan anstalt använder för återbäring till försäkringstagare eller
afsätter för framtida återbäring till dessa.

Bevillningsutskottet afstyrkte motionen, men tre af utskottsledamöterna,
herr Bran ting, friherre Bonde och herr Kobb, hade i förståelse af
Bihang till liiksd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 19 Hlift. (Nr 19.) 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

motionens innebörd och syfte mot beslutet afgifvit reservation samt däri
hemställt, att åt 8 § i Kungl. Maj:ts förslag till förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt måtte gifvas sådan affattning, att bland de moment,
som angåfve, hvad som icke borde beskattas, infördes äfven ett
af följande lydelse: »hvad som lifförsäkringsanstalt använder för återbäringtill
försäkringstagare eller afsätter för framtida återbäring till dessa».
Efter öfverläggning i frågan vid behandling af omförmälda skattelagförslag
beslöt Andra kammaren med 133 röster mot 72 att icke bifalla
reservationen.

Det vill emellertid synas, som om anledningen till afslagsbeslutet
icke egentligen vore att söka i en orubblig öfvertygelse om det förment
oberättigade i det kraf, för hvilket herr Palmes förenämnda motion och
omförmälda af herr Branting m. fl. afgifna reservation varit ett uttryck.
Vid det förhållande, att bevillningsutskottets åberopade betänkande först
så sent som den 2 juni förekom till behandling i Riksdagen, synes fast
mer den omständigheten hafva utöfvat inflytande, att Riksdagens ledamöter
under de sista veckornas oerhörda brådska icke haft tillfälle att
ägna tillräckligt ingående pröfning åt alla de särskilda omständigheter,
af hvilka frågans afgörande vore beroende. I förhoppning, att den tid,
som förgått sedan frågans senaste behandling i Riksdagen, varit egnad
att bereda ett gynnsammare mottagande, har det synts lämpligt att ånyo
fästa Riksdagens uppmärksamhet vid denna fråga.

Till en början torde böra erinras därom, att under nästlidet års
sommar regeringsrätten meddelat utslag på besvär af de särskilda svenska
lifförsäkringsaktiebolagen i fråga om deras inkomsttaxering år 1908,
därvid regeringsrätten icke funnit skäl göra ändring i kungl. kammarrättens
af herr Palme i hans förut omnämnda motion omförmälda utslag.
Regeringsrätten har således i likhet med kammarrätten ansett de
belopp, försäkringsanstalt använder till återbäring till försäkringstagare
eller afsätter för framtida återbäring, böra betraktas som beskattningsbar
inkomst för anstalten. Vid ärendets behandling i regeringsrätten
intog emellertid regeringsrådet Lindstedt, hvilken väl måste anses som
en af vårt länds förnämsta auktoriteter i försäkringsfrågor, en annan
ståndpunkt än rättens flesta ledamöter och lät såsom sin mening till
protokollet anteckna följande:

»Som det jämlikt bestämmelserna i bolagsordningen och de för bolagets
lifförsäkringsverksamhet fastställda grunder ålegat bolaget att
verkställa ifrågavarande afsättning för utbetalning till försäkringstagarne
samt afsättningen därför måste anses föranledd af de ingångna försäkringsaftalen
i den mån dessa genom bolagsordningen och de fastställda

Bevillning sutskottets betänkande Nr 19.

3

grunderna regleras och förty ej synes kunna hänföras till sådan behållning
af bolagets rörelse, som enligt bevillningsförordningen eller förordningen
om inkomstskatt bör räknas såsom beskattningsbar inkomst,
finner jag skäligt att, med upphäfvande af kammarrättens öfverklagade
utslag, fastställa pröfningsnämndens i målet fattade beslut.»

Under åberopande till stöd för nu förevarande framställning af ej
mindre hvad regeringsrådet Lindstedt sålunda anfört än äfven innehållet
i de vid herr Palmes till nästlidet års Riksdag i ämnet väckta motion
fogade bilagor, må särskildt framhållas följande.

Det torde numera få anses allmänt erkändt, att den tillslutning,
lifförsäkringsidén och därmed också lifförsäkringsrörelsen vunnit i vårt
land, är för såväl landet i dess helhet som den stora mängden af lifförsäkrade
till största gagn. Lifförsäkringsidéns utomordentliga betydelse
får väl framför allt sökas däri, att den innebär den kraftigaste
uppmuntran för den enskilde samhällsmedlemmen till sparsamhet och
nödig omtanke för betryggande af egen och efterkommandes framtida
ekonomiska ställning. Den tillslutning, lifförsäkringsidén vunnit i ett
land, kan därfär i viss mån betecknas som mätare af sparsamhet och
ekonomiskt välstånd. Tillslutningen medför naturligen äfven för sjkifva
rörelsen den fördel, att densamma kan fortgå och utvecklas efter allt
säkrare och mera noggrant utstakade riktlinjer utan kännbara kastningar
och oberäkneliga afbräck. En följd häraf åter torde vara, att försäkringen
i högsta möjliga grad billiggöres för försäkringstagaren. Att
så sker, måste gifvetvis i sin ordning bidraga till ytterligare ökad tillslutning.

Lifförsäkringens prisbillighet kan emellertid icke bedömas allenast
efter rådande premiesatser. Försäkringstagarens verkliga kostnad för
försäkringen är nämligen premien, minskad med det belopp, som af försäkringsbolaget
till försäkringstagaren återbäres såsom en reglering af
deras ömsesidiga mellanhafvande. Men detta regleringsbelopp är omöjligt
att närmare angifva, förrän försäkringsbolaget haft tillfälle att exakt
beräkna de kostnader, det haft för försäkringen.

Upprepade gånger har redogörelse lämnats för den metod, ett försäkringsbolag
har att tillämpa vid bestämmandet af premiesats och verkställande
af slutlig reglering af försäkringskostnaden, och torde det fördenskull
nu vara till fyllest att allenast erinra därom, att försäkringsbolaget,
med tillämpning af det numera såsom det enda rationellt riktiga
ansedda förskottspremiesystemet, vid premiens bestämmande måste, för
att använda ett i detta sammanhang ofta upprepadt uttryck, hålla sig
på den säkra sidan och således begagna sig af beräkningsgrunder till

4

Bevillningsutslcottets betänkande Nr 19.

synes starkare än verkligheten kraft, att såsom korrektiv häremot försäkringsbolaget
vid slutet af en längre eller kortare period af försäkringstiden
till försäkringstagaren återlämnar det belopp af den erlagda premien,
som icke åtgått till betäckande af de verkliga försäkringskostnaderna
för samma tid, d. v. s. försäkringsrisk, anskaffningskostnader
och förvaltningskostnader, ränta å erforderligt rörelsekapital m. m., samt
att detta en gång för mycket uppburna belopp -— ehvad det efter viss
bestämd tid utan vidare helt återbäres eller till någon del afsättes för
att genom framdeles skeende återbetalning åstadkomma jämnhet med
afseende å de periodvis återburna beloppens storlek — gifvetvis aldrig
kan anses vara någon vinst för försäkringsbolaget. Ju större det belopp
blir, som sålunda till en försäkringstagare återbäres, desto billigare blir
också försäkringen.

I den mån det nu kan anses vara för de särskilda individerna och
samhället af vikt och betydenhet, att lifförsäkringen göres så billig som
möjligt, i lika mån är det följaktligen betydelsefullt, att de till försäkrade
återburna premiebeloppen blifva -— naturligtvis utan höjande af
premiesatserna — så stora som möjligt. Hvarje anledning till minskning
af premieåterbäringen bör således, såvidt ske kan, undvikas.

En af de faktorer, som härvidlag, särskild! de senaste åren, gjort
sig lifligt kännbar, är den skattebörda, som genom taxering för inkomst
af de till premieåterbäring afsedda belopp i hög grad betungat försäkringsrörelsen.
Skatterna till stat och kommun, som numera för försäkringsbolagen
uppgå till afsevärda belopp, öka omkostnaderna för
försäkringsrörelsens bedrifvande, hvilket naturligen i sj kifva verket icke
betyder annat än minskad premieåterbäring och således dyrare försäkring.

Såsom en belysning af, huru vinsten som beskattningsföremål rätteligen
bör bedömas, kan vara af intresse att se, huru Kristiania Byret
nyligen afdömt ett mål, där beskattningsmyndigheterna bestämt, att den
s. k. vinsten skulle beskattas. Byretten förklarade, att det afgörande
momentet vore att se »i det kontraktsenliga förhållande, hvari bolaget
ställt sig till de försäkrade med hänsyn till deras rätt till s. k. vinst».
Efter att ha citerat bolagsordningens stadgande i berörda hänseende,
fortsättes i utslaget: »Efter hvad bolaget oemotsagdt upplyst, har bo laget

därjämte i etthvart af sina försäkringskontrakt, uttryckligen förpliktat
sig till att utbetala till de försäkrade allt, som utgör behållningen,
efter det att bolaget täckt:

1) administrations-, underhålls- och andra utgifter;

2) de i lag föreskrifna fondafsättningar;

3) aktieägarnes utdelning, begränsad till 30,000 kronor.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

5

Man må därför ge svaranden rätt i, att bolaget öfverhufvud icke
har rättighet att disponera och tillgodoräkna sig den del af bolagets
nettoinkomst, som skall utgå till de försäkrade som s. k. vinst. Detta
belopp kan sålunda icke lagenligt ekonomiskt komma bolaget som sådant
till godo, i det att med rättsnödvändighet är gifvet, att utbetalning skall
äga rum till de försäkrade, som därför ock måste hafva rätt att vid
domstol tvinga bolaget att uppgöra mellanhafvandet på det sätt, som i
bolagsordning och försäkringskontrakt sägs. Men när så är förhållandet,
är det uppenbart att nämnda del af bolagets inkomster icke med rätta
kunna anses intjänta såsom bolagets egendom. Vederbörande vinstbelopp
beteckna icke något plus för själfva bolaget, men ett passivum, ett
skuldbelopp för bolaget till de försäkrade, som genom vinsten få tillbaka
den del af premien, som enligt årsbokslutet visar sig vara betaldt
för mycket. Under dessa omständigheter kunna vederbörandes vinstbelopp
icke beskattas på bolagets hand». Byretten fastslår, att den omständigheten,
att de försäkrades kraf är betingadt af, att där verkligen
uppstått öfverskott, som de icke på förhand kunnat beräkna, icke kan
bringa saken i annat läge, samt slutar med att likställa hela denna
fråga med konsumtionsföreningarnas skatteplikt.

Att sålunda genom beskattning hos försäkringsbolaget af de belopp,
detta periodvis återbär till försäkringstagare, minska beloppet af
blifvande premieåterbäring kan näppeligen betecknas som vare sig
praktiskt eller rättvist. Sedt ur praktisk synpunkt, kan väl förfarandet
att på nu nämndt sätt fördyra försäkringen ingalunda anses lämpligt,
då det ju af skäl, som förut anförts, måste ligga i det allmännas intresse
att kraftigt uppmuntra lifförsäkringsrörelsen och underlätta dess
utveckling. Att beskattningen därjämte kan betraktas som en orättvisa
bör väl vara uppenbart, då grunden till beskattningen måste vara antagandet,
att den s. k. vinsten (summan af återburna premier) är en
inkomst för försäkringsbolaget, för hvilken detta skall vidkännas beskattning,
medan tvärtom skatten ju faktiskt uttages af försäkringstagarne
ehuru genom försäkringsbolaget. Den orättvisa, som väl må
medgifvas ligga häruti, blir emellertid än större därigenom att skatten,
då den uttages hos försäkringsbolaget, i allmänhet kommer att utgå
icke efter det taxerade inkomstbeloppet utan efter ett belopp, som på
grund af progressionen kanske är ända till fem gånger så stort som
detta. År för ett försäkringsbolag det sammanlagda beloppet af återburna
premier ett år t. ex. 500,000 kronor, får det erlägga skatt som
om beloppet varit 2,500,000 kronor och den härför utgående skattesumman
erlägges af försäkringstagarna genom minskning i de belopp,
som ett följande år återbäras till dem.

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Utskottet.

Af hvad i denna sak anförts synes otvifvelaktigt böra framgå,
att de belopp, som under namn af vinst återbäras till försäkringstagare,
rätteligen icke böra betraktas annorlunda än som en reglerings post i
försäkringsbolagets och försäkringstagarnas mellanvarande eller som en
deposition hos försäkringsbolaget, afsedd att i mån af behof användas
men i öfrigt återlämnas till deponenten, hvarjämte det väl får anses
med samhällets intresse mest förenligt att, åtminstone i den mån ske
kan, icke vidtaga åtgärder, som medföra ett väsentligt fördyrande af
lifförsäkringen.

Enligt före 1911 gällande beskattningsförordningar, bevillningsförordningen
§ 11 mom. 2 b) punkt 5 och inkomstskatteförordningen
§ 15 mom. 1 f), voro sparbanker, som afsåges i lagen den 29 juli
1892, äfvensom sådana rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afsåge
att bereda vinst endast åt insättare, befriade från bevillning för
inkomst och inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts förra året för Riksdagen framlagda förslag till förordningar
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst och
om inkomst- och förmögenhetsskatt bibehöllo samma undantagsbestämmelser.
I anslutning härtill väcktes inom Andra kammaren af herr
Palme motion om sådan ändring af § 5 mom. 2 f) i förslaget till inkomst-
och förmögenhetsskatt, att lifförsäkringsanstalt blefve frikallad
från inkomstskatt för den del af sin behållna inkomst, som anstalten
använde för återbäring till försäkringstagare eller afsatte för framtida
återbäring till dessa.

Bevillningsutskottet föreslog emellertid, med afvikelse från Kungl.
Maj:ts förslag och hvad förut varit gällande lag, att berörda skattefrihet
skulle alldeles bortfalla beträffande rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna
samt bibehållas allenast för sådana sparbanker, hvilkas reservfond
vid senaste bokslut icke uppgått till fem procent af insättarnas
fordran. I samband därmed blef också herr Palmes motion afstyrkt.

Utskottets ändringsförslag vann Riksdagens godkännande och är
numera gällande lag.

I föreliggande motioner har enahanda önskemål i fråga om lifförsäkringsanstalternas
beskattning ånyo förts fram, därvid man i enlighet
med 1910 års bevillningsutskotts anvisning funnit bestämmelse om den
önskade skattebefrielsen böra ingå såsom ett särskildt moment i 8 § af
förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 7

Förevarande spörsmål bar, på sätt jämväl i motionerna erinras,
sedan dess behandling i riksdagen förlidet år i så måtto kommit i ett
klarare läge, att prejudikat i särskildt mål erhållits därpå, att försäkringsanstalt
enligt de före 1911 gällande skattelagarna och följaktligen
jämväl enligt de nuvarande beskattningsförordningarna är skattskyldig
jämväl för den i motionerna afsedda delen af sin inkomst, något, hvarom
man i praxis tidigare icke varit ense.

Det lärer sålunda icke längre komma att råda tvist om, huru på
förevarande punkt gällande lag är att tillämpa, utan förutsättes för ett
vinnande af motionernas syfte, såsom motionärerna också riktigt uppfattat
saken, en uttrycklig undantagsbestämmelse.

Till utskottets förfogande har ställts en af sakkunnig person sammanställd
redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet, och har utskottet
ansett det lämpligt att låta denna såsom bilaga åtfölja detta betänkande.

Af denna redogörelse synes framgå, att den af motionärerna föreslagna
skattebefrielsen i allmänhet i utlandet är antingen uttryckligen
i lag medgifven eller i praxis tillämpad. Endast i eu af de stater, från
h vilka uppgifter erhållits, Holland, intager i fråga om lifförsäkringsanstalts
, beskattning lagstiftningen samma ståndpunkt som den svenska, dock
att i stället de försäkrade äro fria från skatt för premieåterbäring.
Man linner vidare, att i förevarande afseende någon åtskillnad ej heller
göres mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag.

Vid afgörandet af ifrågavarande spörsmål synes man böra i första
hand undersöka rättsförhållandet mellan försäkringsanstalten och försäkringstagaren
i fråga om vinstutdelningen eller premieåterbäringen,
beskaffenheten af och grunden för den senares anspråk därpå.

Enligt 2 §, jämförd med 5 och 67 §§, i lagen om försäkringsrörelse
den 24 juli 1903 gäller om såväl ömsesidiga försäkringsbolag
som försäkringsaktiebolag att, där bolagets rörelse afser lifförsäkring,
skola förutom bolagsordning upprättas bestämmelser angående vissa
grunder för denna verksamhet, däribland grunderna för beräkning och
fördelning af den vinst, som må tillkomma försäkringstagaren, och skall
å dessa grunder begäras Kungl. Maj:ts stadfästelse.

Utskottet har beredts tillfälle att beträffande tolf ömsesidiga lifförsäkringsbolag
och åtta lifförsäkringsaktiebolag taga del af såväl berörda
grunder som bolagsordningar och aftalsformulär eller försäkriugsbref,
hvarjämte bolagen i öfrigt lämnat upplysningar i frågan. Häraf
synes framgå, att såsom genomgående regel, efter det föreskrifna af -

Utländsk

lagstiftning.

Utskottets

förslag.

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

sättningar till fonder ägt rum samt, beträffande aktiebolag, till aktieägarne
utgått en viss begränsad utdelning, den återstående vinsten skall tillfalla
de försäkrade, hvilket, efter hvad som upplysts, kan ske antingen i form
af kontant utdelning eller genom s. k. fribref, d. v. s. viss böjning af försäkringssumman.
Den kontanta återbäringen är vanligen årlig, men utgår
stundom periodvis, t. ex. hvart femte år. Ibland utdelas ej hela det
för året till återbäring disponibla vinstbeloppet, utan afsättes en del
till ett slags vinstregleringsfond, hvarigenom vinnes en jämnare och af
ett visst års eventuellt sämre resultat af rörelsen mera oberoende utdelning.

Stadgandena om, såväl att viss del af försäkningsanstalts behållning
enligt bokslut skall användas för återbäring till försäkringstagarna, som
huru denna återbäring skall ske, äro i främsta rummet att söka i de af
Kungl. Maj:t i enlighet med försäkringslagen fastställda grunderna, men
återfinnas, utom beträffande vissa äldre bolag, äfven i bolagsordningen,
hvarjämte är att märka, att, så snart med en försäkringsform följer rätt
till vinstandel, hvad därom gäller, är intaget bland de i försäkringsbrefvet
upptagna »allmänna villkoren» för försäkringen. Den försäkrades
rätt till vinstutdelning eller premieåterbäring framträder sålunda
jämväl som en i själfva kontraktet mellan honom och bolaget grundad
rättighet, ägnad att såsom en vanlig privaträttslig fordran i fall af .
behof göras gällande mot bolaget. Denna återbäring kan också betraktas
såsom en upprepad reglering af bolagets och försäkringstagarens
mellanhafvanden. Till grund för premiens beräkning har, i
ändamål att bolaget städse måtte vara »på den säkra sidan», lagts en
approximativ dödlighetssiffra, högre än den verkliga. Däraf följer uppkomsten
i bolagets hand af ett för bolagets verksamhet obehöfligt öfverskott,
hvartill bolaget ej har någon rätt, utan som skall återgå till försäkringstagaren.
Detta af s. k. underdödlighet beroende öfverskott utgör
den ojämförligt största delen af bolagets s. k. vinst. Till mindre
del härflyter ifrågavarande vinst äfven från andra källor, såsom s. k.
öfverränta å försäkringsfonderna, annullationer af försäkringar, vinst å
finansförvaltningen genom stegring af värdepapper, fördelaktig fastighetsförsäljning
m. in. I den mån utdelningen till de försäkrade har
sistnämnda källor till grund, synas resp. bolag böra skatta därför,
hvaremot starka skäl tala för skattefrihet i fråga om den genom underdödlighet
uppkomna vinsten.

Skattebefrielse för bolagen förutsätter sålunda, att vinsten å deras
verksamhet kan till sina beståndsdelar exakt uppdelas, något som för närvarande
i de flesta fall torde möta hinder i sättet för bolagens bokföring.

Det har äfven ifrågasatts, huruvida skattefrihet bör äga rum vid
återbäring till den, som icke i försäkringsaftalet tillförsäkrats rätt till

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

återbäring. Däremot torde det vara ur skattepliktens synpunkt utan
betydelse, om återbäringen sker årligen eller t. ex. blott hvart femte år.

Utskottet har icke kunnat undgå att erkänna det i viss mån befogade
i motionärernas yrkande, hvarjämte utskottet äfven till fullo
inser det ur nationalekonomisk synpunkt betydelsefulla uti att lifförsäkringsrörelsen
vinner ökad och främjad utbredning, men då frågans
lösning kan ses ur olika synpunkter och är af betydande skatteekonomisk
innebörd, anser utskottet sig icke kunna utan närmare utredning
förorda en direkt lagbestämmelse i motionernas syfte. I detta
sammanhang vill utskottet äfven påpeka, att motionärerna synas hafva
gjort sin hemställan alltför snäf, då de inskränkt den begärda skattebefrielsen
till att omfatta endast inkomstskatten. Samma skäl torde
väl föreligga för frihet jämväl från bevillningen och den därmed sammanhörande
kommunalskatten.

Motionernas berättigade syfte, fattadt i nu antydd vidd, synes följaktligen
blifva bäst tillgodosedt genom en allsidig utredning af hithörande
frågor. Utskottet har ofvan berört några synpunkter, som därvid
förtjäna beaktande, men flera andra finnas helt visst.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Wijkanders
in. fl. samt herr Palmes förevarande motioner om
•ändring i 8 § af gällande förordning om inkomst-och
förmögenhetsskatt, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta föranstalta om utredning,
i hvad mån från taxering för inkomst må undantagas
medel, som af lifförsäkringsanstalt återbäras till
försäkringstagare, samt för Riksdagen framlägga det
förslag till ändring i gällande beskattningsförordningar,
som af utredningen kan föranledas.

Stockholm den 31 mars 1911.

På bevillningsutskottets vägnar:

ALEXIS HAMMARSTRÖM.

Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 19 Raft.

2

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Reservationer:

af herr Hammarström;

af herrar Wester, Boman, Knaust och Nordström, hvilka anfört
följande:

På sätt såväl i motionerna som i utskottets betänkande erinrats,
framlades äfven vid förlidet års riksdag motion i väsentligen samma
syfte, som de nu föreliggande. Framställningen motiverades då hufvudsakligen
därmed, att med rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, hvilka,
i öfverensstämmelse med förut gällande lag, i de af Kungl. Maj:t föreslagna
nya beskattningsförordningarna bibehållits vid skattefrihet, borde
likställas äfven lifförsäkringsanstalter beträffande nu ifrågavarande del
af deras inkomst. Den begärda likformigheten blef emellertid af Riksdagen
genomförd på det sätt, att bäggedera gjordes skattskyldiga för
all sin inkomst.

Då härigenom den nya skattelagstiftningen obestridligt vunnit i
enhetlighet och effektivitet, synes det mindre lyckligt, att omedelbart
efter det densamma trädt i kraft och innan den hunnit visa sina verkningar
i tillämpningen, bryta principen och skapa undantag. Därjämte
förefaller det i all synnerhet olämpligt, att Riksdagen, med uppgifvande
af sin ståndpunkt förra året, skulle nu ifrågasätta undersökning angående
viss skattefrihet för lifförsäkringsbolagen utan att, såsom konsekvensen
fordrar, låta undersökningen omfatta, i hvad mån äfven andra därtill
eventuellt lika berättigade ekonomiska företag kunde beredas liknande
skattelindring.

I likhet med motionärerna och utskottsmajoriteten uppskatta vi tillfullo
den nationalekonomiska betydelsen däraf, att lifförsäkringsrörelsen
vinner ökad och främjad utbredning, men hålla för säkert, att denna
rörelse bättre främjas genom sådan omarbetning af premietarifferna, att
den ursprungligen fastställda maximipremien periodvis nedsättes. Då
en sådan om läggning icke skulle medföra något försvagande af bolagens
försäkringsfonder, torde för ändamålet möjligen behöflig ändring i försäkringslagen
utan svårighet kunna genomföras.

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Hvad angår den utländska lagstiftningen, synes den promemoria i
ämnet, som bilagts betänkandet, i själfva verket föga bevisande i motionernas
syfte, då upplysning saknas, i hvad mån skattefrihet för lifförsäkringspremier
förekommer i omhandlade stater. För ett rätt bedömande
af förhållandena i utlandet i berörda hänseenden vore det också
af vikt att känna, huruvida i något fall vinst från bolag i allmänhet beskattas
både hos bolaget och hos dess delägare.

Öppnar Riksdagen genom en skrifvelse, sådan som af utskottet nu
tillstyrkts, vägen till skattefrihet i visst afseende för ifrågavarande anstalter,
lärer det blifva Riksdagen svårt att sedermera ställa sig afvisande
gentemot liknande anspråk, som helt visst och i många fall med
lika fog komma att framställas från flera håll och särskildt från allehanda
andra på ömsesidighetsgrundsatsen hvilande företag;

af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Olofsson, som yrkat afslag å
motionerna; samt

af herr Hedenlund mot vissa delar af motiveringen.

Herr Jesperson har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i
slutbehandlingen af detta ärende inom utskottet.

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Tyskland.

Bilaga.

P. M.

angående beskattning af försäkringstagares

utländsk lagstiftning.

> vinstandelar» enligt

Såsom material för följande utredning har tjänat — förutom vederbörande
författningsbestämmelser — ett betydande antal upplysningar i
ämnet, bvilka genom korrespondens erhållits från ett eller flera försäkringsbolag
i samtliga de behandlade länderna. Utredningen torde därför
vara så utförlig och tillförlitlig, som är möjligt att åstadkomma.

Den direkta beskattningen i Tyskland är icke ordnad genom en för
hela riket gemensam lagstiftning, utan hvarje förbundsstat bar sin egen
skattelag. Af den i förevarande ämne verkställda undersökningen framgår
följande slutresultat:

Såsom en för alla tyska stater genomgående regel gäller, att ömsesidiga
lifförsäkringsbolag icke af lagstiftningen betraktas såsom egentliga affärsbolag,
hvarför de ej heller anses hafva vare sig någon inkomst eller någon
vinst att skatta för. Af denna anledning äro de från dylika bolag utgående
))vinstandelar)) till de försäkrade ej föremål för beskattning.

(Se t. ex. Preussen Einkommensteuergesetz 19 juni 1906 § 1;

Bayern » 14 aug. 1910, Art. 4 och 7 m. m.;

Baden » 28 september 1906;

Oldenburg )> 12 maj 1906;

Gotha » 31 december 1908, Art. 3.)

Hvad lifförsäkringsaktiebolagen beträffar, gifver undersökningen det
resultat, att likaledes i alla tyska stater försäkringstagarnas ))vinstandelar»
icke medräknas bland bolagens beskattningsbara inkomst och att dessa vinstandelar
sålunda icke skola beskattas hos bolagen.

Här nedan följer en närmare undersökning, huru sistnämnda beskattningsfråga
behandlats i Preussen. I öfverensstämmelse med där gällande
principer behandlas frågan äfven i öfriga tyska stater.

I Preussen finnes grundstadgandet angående hvad som skall upptagas
såsom beskattningsbar inkomst för aktiebolag i § 15 af inkomstskattelagen
den 19 juni 1906. Vid behandlingen af denna lag inom

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 13

preussiska landtdagens »Abgeordnetenhaus» (Andra kammare) afgaf på
förfrågan preussiske finansministern den uttryckliga förklaring, att de
premieöfverskott, som utbetalades eller afsattes för utbetalning till de försäkrade,
utgjorde en bolagets skuld och att de på den grund icke kunde
bli föremål för beskattning (se preussiska landtdagens förhandlingar Drucksache
75, sid. 14).

Denna uppfattning, som för öfrigt aldrig varit bestridd från beskattningsmyndigheternas
sida, finnes ytterligare bekräftad och till efterlefnad
fastslagen i artikel 28 3:o af Finansministeriets anvisningar af
den 25 juli 1906 till ofvannämnda inkomstskattelag. Däri stadgas nämligen,
att vid bestämmande af den skattepliktiga inkomsten skall icke
tagas hänsyn till sådana fonder, som endast tjäna till täckande af bolagets
förpliktelser (Rucklage), särskildt försäkringsbolagens till utbetalning
af försäkringssummorna bestämda fonder. Till dessa sistnämnda fonder
höra de lifförsäkringsbolagens fonder — vanligen benämnda »premie»- och
DvinstD- eller ''»dividend''»fonder — hvilka afsättas för fullgörande af bolagens
genom för säkring saftalen utfästa förpliktelser att utbetala försäkringssummorna
och de premieöfverskott, som återställas till de försäkrade
under namn af dividend (vinst).

Såsom nämndt, behandlas de försäkrades vinstandelar på alldeles
samma sätt äfven i öfriga tyska förbundsstater.

Och detta har blifvit helt nyligen ytterligare fastslaget genom ett
för närvarande mycket uppmärksammad! utlåtande af kejserliga tyska
»Aufsichtsamt fur Privatversicherung» (se nämnda ämbetsverks »Veröftentlichungen»
december 1910, sid. 257). I korthet refereradt innehåller
detta utlåtande och det sedermera därpå grundade beskattningsprejudikatet
följande. Beskattningsmyndigheterna i storhertigdöme!
Mecklenburg-Strelitz hade vid taxeringen af ett lifförsäkringsaktiebolag
inräknat de försäkrades »vinstandelar» i bolagets skattepliktiga inkomst.
Bolaget öfverklagade denna beskattning i högsta instans, regeringen,
hvilken begärde utlåtande i frågan af det nyssnämnda »Aufsichtsamt».
Utlåtandet fastslår med utförlig motivering, att beskattning af de försäkrades
»vinstandelar» är oberättigad. De försäkrade äga ett på kontrakt
grundadt anspråk på utbekommande af öfverskott, som uppstår å
premierna. Såsom beskattningsbar inkomst kan därför blott så stor
del af ett bolags vinst betraktas, som återstår efter afdrag af alla förbindelser
gentemot tredje person, äfven om dessa förbindelser äro villkorliga
och afsedda att fullgöras efter längre eller kortare tid (sålunda
både vinstandel, som omedelbart utbetalas till de försäkrade, och afsättningar
till vinstfond).

14

.''Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

Den mecklenburgska regeringen godkände den af »Aufsichtsamt»
uttalade grundsatsen och förklarade, att, enär afsättning till vinstfond
för de försäkrade närmast vore att jämställa med fullgörandet af en affärsskuld,
skulle de försäkrades vinstandelar icke inräknas i bolagets beskattningsbara
inkomst.

Österrike. I Österrike beskattas de ömsesidiga lifförsäkringsanstalterna och lif försäkringsaktiebolagen

enligt olika grunder.

De förstnämnda hafva att erlägga en proportionell skatt af en per
1,000 (1 °/oo) af samtliga »årsnettopremier» (Jahresnettoprämien). Med
»årsnettopremie» förstås härvid icke nettopremie i försäkringsteknisk
mening, utan den af de försäkrade erlagda bruttopremien efter afdrag
af hvad som återställts till eller godtskrifvits de försäkrade i form åt premieåterbetalning
eller vinstandel (bonus). Se österrikiska »Gesetz betreffend
die direkten Personalsteuern» af den 25 oktober 1896 § 100.

Inkomstskatten för lifförsäkringsaktiebolagen beräknas till vissa procent
af bolagens skattepliktiga nettovinst, hvilket skattebelopp icke får
understiga en per 1,000 (1 %o) af årsnettopremierna med afdrag af
premieåterbetalningar (bonus) till de försäkrade.

Skattelagen betecknar uttryckligen dessa de försäkrades vinstandelar
såsom premieåterbetalning (Prämienriickersätze).

På grund af ett utslag i högsta instans (Verwaltungs-Gerichtshof)
beräknas sedan år 1904 försäkringsaktiebolagens skattepliktiga nettovinst
på det sätt, att därifrån afdragas de belopp, hvarmed premierna för
försäkringar »med rätt till vinst» öfverstiga premierna för försäkringar
utan vinst. På detta sätt är i det hela samma resultat vunnet, nämligen
att de försäkrades vinstandelar bli obeskattade hos bolaget.

Ungem. I Ungern beskattas försäkringsrörelsen på samma sätt som vanliga

affärsbolag. Vid beräknandet af bolagens beskattningsbara vinst får
emellertid afdrag göras för de belopp, som i form af vinstandelar (premieåterbetalning)
tillkomma försäkringstagarna (§ 36 i »amtliche Zusammenstellung
der direkten Steuergesetze lind Normen»).

Nord- I Nord-Amerikas förenta stater är beskattningen af försäkringsbo Amerikas

]agen föremål för hvarje särskild stats egen lagstiftning, och tillämpas
orenta stater, ^ denna beskattningsfråga skiftande grundsatser. I ett flertal

stater förekommer sålunda ingen beskattning af lifförsäkringsanstalterna.
I öfriga stater synes skatten merendels vara en proportionell skatt, beräknad
å bolagens premieinkomst, dock i ett stort antal stater efter afdrag

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 15

från premieinkomsten af de försäkrades vinstandelar, hvilka betraktas såsom
en rabatt å premien.

Enligt hvad som framgår af förhandlingarna vid Femte internationella
kongressen för försäkringsvetenskap i Berlin år 1906 synes
betydande missnöje råda i U. S. A. öfver den höga och orättvisa beskattningen
af lifförsäkringsrörelsen.

Hvad Frankrike beträffar utgår inkomstskatt icke å lifförsäkringsbolagens
hela vinst utan endast å det, som i form af dividend betalas
till aktieägarna. Följaktligen beskattas icke den del af vinsten, som reserveras
åt de försäkrade till vinstutdelning (premieåterbäring). Denna premieåterbäring
betraktas af (statskassan) beskattningsmyndigheterna (le Fisc)
icke såsom en vinstutdelning utan såsom restitution af en del af de
erlagda premierna, d. v. s. återställande till de försäkrade af en öfverbetalning
(un tropper§u, échappant ainsi å la perception de Timpöt).
Denna tolkning har aldrig, enligt hvad som upplysts, blifvit bestridd
från beskattningsmyndigheternas sida, liksom det ej heller lär
finnas något domstolsutslag eller administrativt afgörande, som pålagt
skatt uti ifrågavarande fall.

Angående lifförsäkringsanstalternas beskattning i Storbrittanien hafva
endast ofullständiga uppgifter kunnat erhållas. Till svar å gjorda förfrågningar
har meddelats, att det vore mycket svårt att få fram några
ledande grundsatser ur den mångfald af parlamentsakter (de årligen
fastställda finanslagarna), genom hvilka bl. a. inkomstskatten fastställes.

.Af en afhandling i »Journal of the Insurance Institute of London»,
Session 1909—10 (sid. 139) framgår emellertid, att ömsesidiga lifförsäkringsbolag
genom utslag i högsta instans senast år 1905 befriats från
inkomstskatt för »bonus» afsatt åt de försäkrade, enär dylik afsättning
endast vore en återbetalning af premier och sålunda icke någon bolagets
vinst, som kunde beläggas med inkomstskatt.

Nämnda uppfattning har ytterligare bekräftats af »the Departmental
Committee on Income Tax» (inkomstskattekommittén), hvilken i sitt år
1905 afgifna betänkande till eu början uttalar, att den anser det vara
tydligt och klart, att de ömsesidiga försäkringsanstalternas verksamhet
icke resultera i något som helst, som kunde betraktas såsom beskattningsbar
vinst enligt dåvarande bestämmelser rörande inkomstskatten,
eller som rättvisligen borde vid lagens ändring så betraktas. Därefter
fortsätter kommittén: »Den till oss framställda åsikten, att »dividender»
som af dessa anstalter utbetalas till de försäkrade, skulle utgöra en an -

Frankrike.

Stor brittanien.

Norge.

Danmark.

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 19.

staltens vinst, som rätteligen borde beskattas, hvilar enligt vår mening
på en missuppfattning af dessa »dividenders» natur. Dessa så kallade
»dividender» uppkomma därigenom, att de af försäkringstanstalten fastställda
premierna öfverstiga försäkringens nettokostnad. Om premien
icke sattes högre än nettokostnaden, skulle det icke bli någon »dividend»,
följaktligen kunde det då icke bli fråga om någon inkomstskatt.
Men försäkringsanstalterna föredraga på goda grunder att bestämma
premierna så, att de lämna en marginal öfver nettokostnaden. Till
följd häraf sker periodvis en uppgörelse, så att skillnaden mellan den
verkliga kostnaden och den inbetalda premien fördelas mellan de försäkrade.
Denna »dividend» är tydligen icke någon vinst utan endast och
allenast en återbetalning af belopp, som den försäkrade inbetalt för sin försäkring
utöfver hvad denna i verkligheten kostar.»

I Norge har genom upprepade domstolsutslag blifvit fastställdt, att
de försäkrades »vinstandelar» icke utgöra någon hos vederbörande försäkringsanstalt
beskattningsbar inkomst. Så skedde redan genom en
dom år 1891, därvid domstolen uttalade, att de till bonus (vinstandel
åt de försäkrade) afsätta beloppen icke kunde beskattas hos vederbörande
bolag, enär dessa belopp icke voro bolagets egendom. Om bolaget ock
formellt stod såsom ägare till de afsätta vinstbeloppen, till dess. desamma
utdelades åt försäkringstagarna, så voro bolagen å andra sidan
kontraktsenligt förpliktade att sålunda utdela beloppen, en förpliktelse, som
kunde af försäkringstagarna framtvingas genom rättegång.

Sedermera har Kristiania Byret under år 1910 genom skilda domar,
hvilka blifvit normerande för samtliga lifförsäkringsbolags beskattning
i Norge, upphäft gentemot dem verkställda beskattningsåtgärder, i hvad
de afsågo taxering till inkomstskatt af sådant belopp, som af bolagets årsöfverskott
afsattes till bonusfond. Domstolen förordnade däremot, att vid
kommande taxeringar skulle räntan af då befintlig bonusfond upptagas
såsom beskattningsbar inkomst.

Den danska skattelagen stadgar icke direkt .skattefrihet för hvad
försäkringsbolagen använda till premieåterbetalning åt de försäkrade.
Enligt hvad danska försäkringsbolag upplyst, äger emellertid dylik skattefrihet
rum med stöd af, bland annat, en bestämmelse i den af skattedepartementet
utfärdade »Vejledning» vid skattelagens tillämpning. Denna, bestämmelse
innehåller, att från regeln, att afsättningar till reservfond icke
må afdragas vid beräknandet af ett bolags nettoinkomst, får göras undantag
i fråga om de belopp, som försäkringsbolag afsätta för fullgörande

Bevillningsutskottets betänkande Nr 19. 17

af bolagets förpliktelser gentemot de försäkrade, såsom skadereverser,
premiereserver och erforderligt kapital (förnöden Formue). Att de danska
lifförsäkringsbolagens skattepliktiga inkomst sålunda icke innefattar de
belopp, som användas till bönås åt de försäkrade, bekräftas af en till
ofvannämnda försäkringskongress i Berlin 1906 afgifven berättelse i
ämnet.

Enligt den holländska inkomstskattelagen af 2 oktober 1893 äro
lifförsäkringsbolägen skattepliktiga äfven för den del af deras inkomst,
som återställes till försäkringstagarna under namn af »vinst». 1 det
regeringsförslag, hvarå nämnda lag är byggd, voro bolagen däremot skattefria
för dessa vinstandelar.

Enligt den gällande lagen äro försäkringstagarna skattefria för erhållen
premieåterbetalning.

Kolland.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 5 Sand. 1 Afä. 19 Haft.

3