Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 mars 1911 kl. 5 e. m.

Betänkande, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
ändrad lydelse af 6 § i förordningen angående försäljning
af brännvin den 9 juni 1905.

Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 10 nästlidne februari bar Kungl. Maj:t i en till
Riksdagen samma dag aflåten proposition, nr 88, hvilken hänvisats till
bevillningsutskottet, föreslagit Riksdagen att besluta, att 6 § i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 skall från och med
dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1. Rättighet — — — utöfvande.

2. Detaljhandel — — — stället.

3. Rättighet — — — förmäles.

4. Apotekare må ej annorledes än som delägare eller styrelseledamot
i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel
med brännvin. Sådant må dock å apotek säljas dels för medicinskt
ändamål på behörig läkares recept, dels ock, därest det innehåller minst
92 volymprocent alkohol, efter skriftlig rekvisition till föreståndare för
själfständigt apotek; börande recept och rekvisition kvarlämnas och
förvaras å det apotek, från hvilket försäljningen sker.

I afseende å försäljning af sådana läkemedel, som innehålla brännvin,
gäller hvad medicinalförfattningarna föreskrifva.

Bihang till Riksd. prat. 1911. 5 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (Nr 10)

1

Departements chefen.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t yttrade, enligt ofvan
omförmälda statsrådsprotokoll, chefen för finansdepartementet följande:

»Med underdånig skrifvelse den 17 oktober 1910 har medicinalstyrelsen
öfverlämnat en af Göteborgs apotekareförening gjord framställning
angående ändring i gällande bestämmelser om apoteksinnehafvares
rätt till försäljning af brännvin äfvensom ett af apotekaresocietetens
direktion däröfver afgifvet utlåtande.

I nämnda framställning har Göteborgs apotekareförening betonat
de afsevärda olägenheter, som vore förknippade med anskaffandet af
alkohol till apoteken därigenom att denna vara, föreningen veterligen,
ej tillverkades inom landet och ej heller funnes att tillgå å brännvinsförsäljningsställen,
hvartill komme, att droghandlare icke enligt gällande
förordning ägde rätt att försälja nämnda artikel. Föreningen har med
anledning däraf hemställt, att medicinalstyrelsen måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för att få nämnda förordning ändrad i så måtto, att
apoteksinnehafvare, som tillika vore droghandlare, tilldelades rättighet
att till apoteksföreståndare försälja alkohol.

Apotekarsocietetens direktion har i sitt omförmälda utlåtande
instämt i denna framställning, men ansett att berörda rättighet borde
utsträckas till alla apoteksinnehafvare och omfatta äfven för apoteksbehof
afsedd ren sprit — svenska farmakopé^ Spiritus concentratus.

Direktionen har vidare anfört, att enligt gällande lagstiftning finge
från apotek icke utlämnas alkohol eller sprit utan efter läkares recept
och till medicinskt ändamål. Denna bestämmelse hade hitintills inom
apotékarkåren tolkats så, att detta förbud gällde allenast utlämnandet
till allmänheten, men ej afsåge utlämnandet från en apoteksinrättning
till en annan, och hade de smärre apoteken sålunda kunnat från de
större i mån af behof erhålla det kvantum sprit och alkohol, som de
för rörelsens bedrifvande behöft inköpa.

I följd af vissa under senare tiden inträffade händelser hade
emellertid nu såväl de större apoteken som droghandlarna funnit sig
böra frånträda omnämnda tolkning, och hade härigenom stora svårigheter
inträdt för de mindre apoteken. Utskänkningsställena förde
nämligen icke ren alkohol och icke heller i allmänhet sprit, som motsvarade
farmakopéns fordringar på renhet och styrka. Innehafvama af
de små apoteken kunde därför icke förskaffa sig sitt behof af apotekssprit
på annat sätt än att på en gång inköpa 250 liter, en kvantitet
vida öfverstigande ett, ja kanske flera års behof, och medförande en
utgift, som för dem måste vara synnerligen betungande; och då alkohol

3

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

numera endast kunde förskaffas från utlandet, hade ytterligare svårighet
uppstått för de smärre apoteken att förskaffa sig denna för dem i vissa
fall nödvändiga vara.

På grund häraf hemställde direktionen om vidtagande af åtgärder
till vinnande af den ändring i brännvinsförsäljningsförordningen, att
apoteksföreståndare finge utan hinder af förordningens bestämmelser
till annan apoteksföreståndare försälja alkohol och för apoteksbehof
afsedd ren sprit.

Direktionen har vidare anfört, att det för en del industriidkare
och vetenskapsmän vore nödvändigt att vid utöfvandet af deras näring
eller vetenskap begagna sig af ren alkohol eller sprit, hållande farmakopcns
prof. Då dessa varor icke kunnat erhållas annorledes än på
apoteken, hade den praxis utbildats, att vederbörande förskaffat sig
behörigt läkarrecept på sitt behof af bemälta varor och, med företeende
af detta, fyllt behofvet från närmaste apotek. Som emellertid af vissa
af medicinalstyrelsen på senare tiden vidtagna åtgärder syntes framgå,
att denna praxis ej vidare kunde tillämpas, och då det syntes vara
högst nödvändigt, att ofvannämnda personer kunde erhålla den sprit
respektive alkohol, de behöfde för sin näring eller för utöfningen af
sin vetenskap, ansåge sig direktionen böra till styrelsens bepröfvande
hänskjuta frågan, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för att i brännvinsförsäljningsförordningen
få inryckt en bestämmelse angående försäljning
af alkohol och sprit från apoteken af ungefär enahanda innehåll,
som i § 9 i giftstadgan af den 7 december 1906 föreskrifves
rörande apoteksföreståndares försäljning af giftigt ämne af första klassen.

För egen del anför medicinalstyrelsen:

Det syntes styrelsen orimligt att antaga, att lagstiftarna vid lagens
affattning afsett, att den skulle komma att utgöra ett hinder för utöfning
af yrke eller vetenskap. Styrelsen funne sig därför böra i underdånighet
hemställa om vederbörande författnings ändring på sådant
sätt, att de uppkomna olägenheterna så vidt möjligt afhjälptes. Hvad
anginge styrelsens verksamhetsområde vore det af största vikt, att
handeln med rent brännvin af de slag, som funnes upptagna i svenska
farmakopén, blefve tillåten apoteken emellan, så att de små apoteken,
hvilkas ekonomi i allmänhet vore skäligen dålig, icke belastades med
större kostnader än nödvändigt vore. Medgifvandet till dylik handel
kunde dock utan olägenhet inskränkas därhän, att endast föreståndare
för själfständiga apotek erhölle rätt att i mindre partier än 250 liter
inköpa alkohol och sprit från annan apoteksföreståndare. Äfven den af

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

apotekarsocietetens direktion påyrkade ändringen af ifrågavarande förordning,
hvarigenom det skulle blifva möjligt för näringsidkare och
vetenskapsmän att inköpa sprit och alkohol från apoteksinrättning,
syntes styrelsen önskvärd. De villkor, som föreslagits för sådan försäljning,
vore äfven betryggande. Dock ville styrelsen för sin del hemställa,
att bestämmelser motsvarande dem, som omförmäldes i giftstadgans
§§ 9 och 11 angående försäljning af gifter af första klass,
skulle vid sådan försäljning tillämpas.

På grund häraf hemställde medicinalstyrelsen, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i förordningen angående försäljning
af brännvin den 6 juni 1905, att § 6 mom. 4 erhölle följande förändrade
lydelse:

Apotekare må ej annorledes än som delägare eller styrelseledamot
i bolag, som nyss är nämndt, tilldelas rättighet till detaljhandel
med brännvin.

Från apoteksinrättning må dock försäljas:

dels brännvin och sprit för medicinskt ändamål på behörig läkares
recept, hvilket bör kvarlämnas och förvaras å apoteket;

dels läkemedel, som innehåller brännvin eller sprit, med iakttagande
likväl af hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende på försäljning
af sådana läkemedel;

dels ock alkohol samt sprit af minst 86 viktsprocent alkoholhalt;
skolande vid försäljning af alkohol eller sprit, då det ej sker för medicinskt
ändamål, iakttagas samma bestämmelser, som i nådiga giftstadgan
den 7 december 1906 §§ 9 och 11 äro gifna för försäljning eller utlämnande
från apotek af giftigt ämne af första klassen.

Kontrollstyrelsen, som den 8 november 1910 i detta ärende afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, har därvid i sak tillstyrkt bifall
till medicinalstyrelsens hemställan i hvad densamma afser rätt för föreståndare
för själfständiga apotek att i mindre partier än 250 liter försälja
alkohol och sprit till annan apoteksföreståndare.

Beträffande det af apotekaresocietetens direktion väckta och af medicinalstyrelsen
tillstyrkta förslaget om inrymmande af rätt för apoteksföreståndare
till försäljning af brännvin för tekniskt och vetenskapligt
ändamål har kontrollstyrelsen anfört följande.

Enligt § 36 i förordningen angående villkoren för försäljning af
brännvin m. in. den 29 maj 1885, där bestämmelsen i fråga hade samma

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10. 5

lydelse, som den på grund af sundhetskollegii underdåniga förslag erhållit
i 1866 års förordning i ämnet (§ 27), vore det tillåtet att å apotek
sälja brännvin eller sprit för tekniskt behof, då detsamma styrktes medelst
intyg af magistratsledamot, kronobetjänt, kommunalstämmas eller kommunalnämnds
ordförande eller vice ordförande, samt för vetenskapligt ändamål
uppå skriftlig rekvisition af känd vetenskapsidkare, och skulle intyg
och rekvisition å apoteken kvarhållas och där förvaras.

När sedermera i Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 7
mars 1890 angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering
af brännvin förslag afgifvits om införande i lagstiftningen af en i vissa
afseenden utsträckt rätt till denaturering af brännvin, hade äfven frågan
om rätten för apotekare att för tekniska eller vetenskapliga ändamål
sälja brännvin eller sprit upptagits. Stadgandet om denna rätt hade då
förklarats, enär skatterestitution erhållits för denatureradt brännvin, böra
såsom obeböfligt utgå. Så hade äfven blifvit Riksdagens beslut, och
hade genom kungörelse den 28 november 1890 angående ändring i,
bland annat, § 36 af 1885 års ofvan åberopade förordning föreskrifvits:
å apotek må brännvin säljas endast för medicinskt ändamål på behörig
läkares recept, hvilket bör å apoteket kvarlämnas och förvaras; och
gälle hvad medicinalförfattningarna föreskrifva i afseende å försäljning
af sådana läkemedel, som innehålla brännvin. Denna bestämmelse vore
fortfarande gällande.

I likhet med medicinalstyrelsen ansåge kontrollstyrelsen det vara
orimligt, om lagstiftningen skulle hindra näringsidkare och vetenskapsmän
att utöfva sin näring eller vetenskap, men kontrollstyrelsen ansåge
deras behof, hvad beträffade åtkomsten till sprit, vara tillräckligt tillgodosedt
genom gällande förordning angående denaturering af brännvin
och hade styrelsen styrkts i denna sin åsikt af den omständigheten, att
styrelsen under de 20 år, som förflutit, sedan förordningen utfärdades,
ej afhört några klagomål öfver gällande bestämmelser.

För yrkesidkare vore det medgifvet att vid denaturering använda
förutom det allmänna särdeles illaluktande denatureringsmedlet äfven
lindrigare dylika medel, särskildt afpassade för olika yrken. För denaturering
vid allmänna undervisnings- och sjukvårdsanstalter, museer och
laboratorier ägde kontrollstyrelsen meddela särskilda föreskrifter om
denatureringsmedlets myckenhet och beskaffenhet, och plägade styrelsen
för sådan denaturering föreskrifva en half procent eter. Sprit funnes
åtminstone i Stockholm och Göteborg att tillgå på härvarande Göteborgssystembolags
minuthandelsställen till en styrka af respektive 95 och 96

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

volymprocent, och skulle, därest i annan stad något nämnvärdt behof
af stark sprit skulle yppa sig, härvarande brännvinsförsäljningsbolag
säkerligen tillhandagå vederbörande med anskaffande däraf. I sammanhang
härmed erinrade styrelsen därom, att enligt förordningen den 12
september 1910 om ändrad lydelse af 15 § i förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin brännvinsförsäljningsbolag hade
rättighet att sälja sprit af minst 92 volymprocents styrka till pris, som
understege bolagets i öfrigt bestämda pris för sprit, när försäljningen
skedde för tekniska eller likartade ändamål.

Under dessa förhållanden syntes tillräckliga skäl icke vara anförda
för bifall till den nu ifrågavarande af apotekaresocietetens direktion
föreslagna och af medicinalstyrelsen förordade ändringen af 6 § 4 mom.
i förordningen angående försäljning af brännvin.

Medicinalstyrelsen hade i sitt förslag till ny lydelse af nämnda
paragraf användt uttrycken »brännvin och sprit» samt »alkohol och sprit»,
men i båda fallen skulle enbart ordet brännvin kunna användas, emedan
enligt brännvinsförsäljningsförordningens 1 § 2 mom. med brännvin
afsåges äfven sprit. Likaså borde bestämmelsen om spritens styrka
uttryckas i volymprocent, som i öfrigt användes i förordningen. Mot
86 viktsprocent svarade ungefär 90 volymprocent, men då det i förut
omnämnda förordning af den 12 september 1910 gjorda medgifvandet
afsåge brännvin af minst 92 procent styrka, syntes samma gräns böra
för likformighetens skull föreskrifvas i 6 §.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde kontrollstyrelsen,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t till Riksdagen afgifva förslag om ändring
i den af styrelsen förordade riktning i 6 § 4 mom. af nådiga förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905.

Då jag i allt väsentligt kan ansluta mig till hvad kontrollstyrelsen
i anledning af de i ärendet gjorda framställningarna anfört, har jag på
grundvalen af kontrollstyrelsens utlåtande låtit utarbeta förslag till ändrad
lydelse af nämnda §.»

7

Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.

Bevillningsutskottet, som icke funnit något att erinra mot Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition, hemställer fördenskull,

att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, besluta, att 6 § i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 skall
från och med dag, som Kungl. Maj:t bestämmer, erhålla
följande ändrade lydelse:

6 §•

1. Rättighet — — — utöfvande.

2. Detaljhandel — — — stället.

3. Rättighet — — — förmäles.

4. Apotekare må ej annorledes än som delägare
eller styrelseledamot i bolag, som nyss är nämndt,
tilldelas rättighet till detaljhandel med brännvin. Sådant
må dock å apotek säljas dels för medicinskt ändamål
på behörig läkares recept, dels ock, därest det innehåller
minst 92 volymprocent alkohol, efter skriftlig
rekvisition till föreståndare för själfständigt apotek;
börande recept och rekvisition kvarlämnas och förvaras
å det apotek, från hvilket försäljningen sker.

I afseende å försäljning af sådana läkemedel,
som innehålla brännvin, gäller hvad medicinalförfattningarna
föreskrifva.

Stockholm den 17 mars 1911.

På bevillningsutskottets vägnar:

K. G. KARLSSON.

Herrar friherre Trolle och Ericsson i Ofvanmyra hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom
utskottet.

Utskottet.