2

Riksdagens bkrifvelse Nr 40.

Nr 40.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 22 mars 1910.
— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kung!. Maj.t angående söndagshvila
inom vissa arbetsområden.

(Lagutskottets utlåtande nr 23.)

Till Konungen.

0

Vid innevarande års Riksdag har af enskilda motionärer gjorts framställning
angående söndagshvila inom vissa arbetsområden.

I 3 kapitlet 7 och 8 §§ missgärningsbalken af 1734 års lag, hvithet
kapitel hade öfverskriften »Om svordom och sabbatsbrott» förekommo följande
stadganden: »Then som begår något brott på Söndagar eller Högtidsdagar
emellan klockan fyra om morgonen och nijo om aftonen; höte--.

Idkar någon arbete eller handtverk på dessa dagar; böte tio daler för
sabbatsbrott, utan det sker till egen eller annans nödtorft, som uppskof ej
tåla kan. Kramlådor eller andra bodar skola på Söndagar och Högtidsdagar
ej öppnas till salu». I gällande 1864 års strafflag hafva likartade
bestämmelser upptagits bland religionsbrotten i 7 kap., hvars 3 § innehåller
följande: »Idkar någon å sön- eller högtidsdag, mellan klockan sex
om morgonen och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete,
som uppskof tåla kan; straffes med böter, högst tjugu riksdaler, utan det
sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare om kramlåda eller

Riksdagens Skrifvelse Nr 40. 3

annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.» Utöfver nämnda
bestämmelser förekomma i särskilda författningar föreskrifter angående
förbud mot viss försäljning eller viss verksamhet under sabbatstid.

Beträffande den utländska lagstiftningen i detta ämne får Riksdagen
hänvisa till den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december 1909 afgifna
betänkande, som i denna del innehåller följande:

»Arbetarnes söndagshvila utgör i flertalet kulturstater föremål för
särskilda lagbestämmelser, ofta till och med för särskild lagstiftning. De
hufvudsakliga stadgandena i ämnet äro i regel ganska kortfattade men
undantagsbestämmelserna vanligen synnerligen talrika och omfattande. Här
nedan lämnas en öfversikt af de hufvudsakliga stadgandena i ett antal
olika stater.

Belgien. Det är förbjudet att till arbete i industriella eller kommersiella
företag under mer än sex dagar i veckan använda andra än näringsidkarens,
hos honom boende familjemedlemmar, tjänare eller husfolk.
Veckok vilan skall infalla på söndagen. (Lag om söndagshvila, den 17
juli 1905.)

Danmark. Under folkkyrkans sön- och helgdagar samt grundlags -dagen (efter klockan 12 midd.) får ej idkas något slags arbete, som bullrar
eller eljest är störande, åkeriverksamhet (efter klockan 10 f. m.) i
städerna, handel, fabriks- eller fabriksmässig industriell verksamhet. (Lag
om »den offentlige Fred paa Folkekirkens Helligdage samt Grundlovsdagen»,
den 22 april 1904.)

England. Något allmängiltigt förbud mot söndagsarbete meddelas ej
i skyddslagstiftningen men lär förekomma i »Lords day acta».

Frankrike. Det är förbjudet att sysselsätta något biträde eller någon
arbetare i ett industriellt eller kommersiellt företag mer än sex dagar i
veckan. Veckohvilan bör omfatta minst 24 timmar i följd och infalla
på söndagen. (Lag om veckohvila för arbetare och biträden, den 13 juli
1906).

Norge. Från klockan 6 c. m. dagen före en sön- eller helgdag till
klockan 10 c. m. på denna eller, där två eller flera sådana dagar följa
på hvarandra, den sista sön- eller helgdagen får arbete icke äga rum.
(Fabrikstillsynslagen, § 27.)

Schweiz. Arbete på söndagarna är förbjudet. Den kantonala lagstiftningen
kan dessutom bestämma högst åtta helgdagar per år, då arbetet
skall hvila. Dylika bestämmelser äro bindande endast för vederbö -

4

Riksdagens Skrifvelse Nr 40.

rande religionsbekännare. Den, som ej vill arbeta å andra kyrkliga festdagar,
får ej straffas därför. (Fabrikslagen, § 14).

Tyskland. Yrkesidkare kunna ej förplikta sina arbetare att arbeta
på sön- och helgdagar. I flertalet industriella företag är arbetet förbjudet
på sådana dagar. Ledigheten skall minst belöpa sig, för en söneller
helgdag till 24, för två på hvarandra följande sön- och helgdagar
till 36 samt för jul-, påsk- och pingsthelgen till 48 timmar. Ledighetstiden
skall räknas från klockan 12 på natten och skall vid två på hvarandra
följande sön- och helgdagar räcka till klockan 6 den andra dagens
eftermiddag. I handelsföretag få biträden, lärlingar och arbetare icke alls
sysselsättas på den första jul-, påsk- eller pingstdagen och å andra söneller
helgdagar icke längre än fem timmar. (Yrkeslagen, §§ 105 a och b).

Österrike. På söndagar skall allt yrkesarbete hvila, Söndagshvilan
skall börja senast klockan 6 på söndagsmorgonen, samtidigt för hela personalen,
och fortvara minst 24 timmar. Inom handelsyrket medgifves
söndagsarbete under högst fyra timmar. På helgdagar skola arbetarna,
med hänsyn till deras konfession, lämnas erforderlig tid att besöka förmiddagsgudstjänsten.
(Yrkeslagen, § 75: I, II, IX och XIY).

Förutberörda undantagsbestämmelser, som i åtskilliga länder föreskrifva
ersättning för den mistade söndagshvilan genom ledighet å annan
veckodag, åsyfta i hufvudsak dels vissa slag af företag, såsom för tillverkning
och försäljning af lifsmedel, tillhandahållande af vatten, gas och
elektricitet, transport- och kommunikationsanstalter, badinrättningar, tidningstryckerier
samt företag, som kräfva kontinuerlig drift, dels vissa
slag af sysselsättningar, oafsedt hvar de förekomma, såsom nödvändiga
arbeten för reparationer, eldning, bevakning, rengöring och inventering.

För minderåriga, och stundom äfven för kvinnor, gälla i somliga
länder särskilda, strängare föreskrifter beträffande söndagshvilan».

Den af motionärerna nu berörda frågan om åtgärder för beredande
af behöflig söndagshvila från arbete har förut varit föremål för behandling
inom Kiksdagen. Så hemställde Eiksdagcn i skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 27 april 1901, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida, på hvad sätt och i hvad män nödig sabbatshvila, där sådan
ej redan medgifvits, måtte kunna beredas åt tjänstemän och betjänte
vid postverket, statens järnvägar samt statens telegraf- och telefonväsen.
I anledning af denna skrifvelse uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté
att verkställa utredning i fråga om utsträckt sabbatshvila åt vissa statstjänstemän
och betjänte, hvilken kommitté den 28 april 1902 afgaf sitt

Riksdagens Skrifvelse Nr 40.'' 5

af motionären omnämnda betänkande. På grundvalen däraf meddelade
Kungl. Maj:t genom särskilda nådiga bref under åren 1903 och 1904
vissa föreskrifter, innefattande beträffande personalen vid post- och telegrafverken
bemyndigande för generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen att
vidtaga anordningar jämväl genom anställande, där så erfordrades, af extra
personal för beredande under sön- och helgdagar af ledighet åt personalen,
då sådant utan hinder af göromålens behöriga gång kunde äga rum.
Vidkommande personalen vid statens järnvägar meddelade Kungl. Maj:t
i nådigt bref till järnvägsstyrelsen den 8 december 1904, förutom enahanda
bemyndigande, som enligt hvad nyss nämnts gafs åt gcneralpostoch
telegrafstyrelserna, vissa angifna bestämmelser i det ifrågavarande afscendet.
Föreskrifter i ämnet hafva sedermera utfärdats genom särskilda
cirkulärskrifvelser af generalpoststyrelsen den 26 januari och 26 februari
1904, af telegrafstyrelsen den 29 april 1904 och 15 mars 1907 samt af
järnvägsstyrelsen den 30 mars 1905.

Uti eu under år 1905 inom Andra kammaren väckt motion yrkades,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj.t låta utreda, huruvida och på livad sätt söndagsarbete måtte
kunna, utöfver hvad därom funnes stadgadt, på lagstiftningsväg ytterligare
inskränkas, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
denna utredning kunde gifva anledning. Motionen tillstyrktes af det
Andra kammarens tillfälliga utskott, dit densamma hänvisats, men afslogs
af kammaren efter votering med 116 röster mot 81. Ett hufvudskäl
för denna utgång af frågan synes hafva varit mindre den omständigheten,
att en begränsning af söndagsarbetet i vårt land ej vore af nöden, än en
befarad svårighet att särskildt med hänsyn till den vida omfattning, som
gifvits åt den gjorda framställningen, på lagstiftningens väg nå ett verkligt
bättre resultat i det afseende, hvarom var fråga.

Beträffande nyttan och behofvet för individen af erforderlig söndagshvila
torde icke mer än eu mening kunna råda. Riksdagen vill i detta
afseende åberopa ett uttalande af eu af de internationella kongresser, som
under senare tider hållits angående detta ämne. Så uttalade redan 1889
års kongress i Paris följande: »En hd hvilodag i veckan är i allmänhet

för enhvar nödvändig för bevarandet af kroppens och själens hälsa och
energi. Bon är ett väsentligt villkor för fortsatt arbetsduglighet och
högre lifslängd, en förutsättning för materiellt välstånd och moralisk utveckling
för individen, för familjen, för nationen. —- Be moraliska
konsekvenserna af hvilodagen hafva eu ekonomisk återverkan och bereda

6

Riksdagens Skrifvelse Nr 40.

i följd diiraf välstånd.» Särskildt framhölls söndagshvilan såsom behöflig
för kroppsarbetaren, såsom ägnad att höja hans intellektuella och sedliga
personlighet.

Ehuru Riksdagen ingalunda förbiser de stora svårigheter, som utan
tvifvel äro förknippade med en sådan lagstiftning som den nu ifrågasatta,
har dock Riksdagen ansett det vara af vikt, att den nu väckta frågan
föres fram till eu lösning, som i möjligaste mån tillgodoser det sociala
och humanitära behof, som här ostridigt förefinnes. Det synes Riksdagen
icke skola möta oöfverstigliga hinder att i det förevarande afseendct träffa
vissa föreskrifter, som bättre än gällande lagstiftning fylla detta behof.

Visserligen framträda här med anspråk på behörigt beaktande nationella
sedvanor och folkets egna föreställningssätt. Och visserligen är det
sant, att de krafter, som i det hela reglera det ekonomiska lifvet, i
många stycken äro desamma som vid tidpunkten för tillkomsten af den
gällande lagstiftningen angående sabbatshvila. Men å andra sidan har
vår tid skapat väsentliga förändringar i de förhållanden, för hvilka sagda
lagstiftning var ämnad. I belysning hufvudsakligen af hvad som härutinnan
förekommit, främst den moderna industrialismens framträdande och
utveckling, är det som den nu väckta frågan behandlats och bedömts i
de moderna staterna i senare tid. Under trycket af eu allt starkare utveckling
på det ekonomiska området har sålunda helt visst det enskilda
intresset, arbetares såväl som arbetsgifvares, i en omfattning, som, hvad
vårt land angår/ ursprungligen ingalunda varit afsedd, tvingat fram arbete,
hvilket kunde hafva »tålt uppskof» och ej skett endast i »nödfall».

Beträffande omfattningen af söndagsarbetet i vårt land inom de yrken,
hvarom nu särskildt är fråga, vill Riksdagen hänvisa till den utredning,
som inom kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning pågår angående arbetstidens
längd inom vissa yrken, och hvars preliminära resultat hållits
Riksdagens lagutskott till hända. Af denna undersökning framgår bland
annat, att antalet arbetare med ordinarie söndagsarbete (längre eller
kortare) uppgifvits till omkring 16,000, däraf 9,100 skiftarbetare. Det
ojämförligt största antalet söndagsarbetare träffades inom närings- och
njutningsämnesindustrien, nämligen omkring 8,600 (däraf vid råsockerbruk
under kampanjen 4,800 och vid mejerier 2,250). Därnäst inom
malmförädlingsindustrien omkring 3,000, mineralindustrien omkring 1,000,
trämasse- och pappersindustrien omkring 1,000, barberare och perukmakare
600 o. s. v. Af en annan inom kommerskollegii nämnda afdelning
verkställd undersökning angående kollektivaftalet i Sverige framgår, att

7

Riksdagens Skrifvelse Nr 40.

vid 1908 års ingång 1,348 dylika aftal, omfattande 9,324 arbetsgivare
och 198,827 arbetare, meddelade stadganden angående ersättning för sönoch
bergsarbete.

Det synes Eiksdagen uppenbart, att vid en lagstiftning, sådan som
den nu ifrågasatta, de intressen, som framkallat nu omnämnda förhållanden,
ingalunda få åsidosättas. För de yrkesgrenar, där söndagsarbete,
regelbundet eller vid vissa tillfällen, icke kan undvikas, böra därför ej
göras föreskrifter, hvarigenom rättvisa och billiga kraf från näringsidkares
och andras sida ej vinna behörigt beaktande. I detta hänséénde synes
dock en närmare undersökning kunna lämna den erforderliga vägledningen.
En dylik lärer ock ådagalägga, huruvida icke inom de industriel'' eller
yrkesgrenar, där arbete under söndagar kan anses icke böra ifrågakomma,
arbetet likväl bör fortgå äfven under någon eller vissa af de helgdagar,
som infalla å andra veckodagar än söndagar, och beträffande hvilka enligt
vunnen erfarenhet afbrott i arbetet visat sig medföra arbetets inställande
jämväl under kringliggande söckendagar eller eljest varit förenadt med
afsevärdare svårigheter.

Slutligen vill Eiksdagen i fråga om den lagstiftning, hvarom här är
fråga, framhålla, att densamma rättvisligen synes böra erhålla afseende
icke blott såsom motionärerna ifrågasatt å sådana fall, där arbete utföres
för arbetsgifvares räkning, utan äfven å öfriga fall, där det kan vaja af
vikt, att gällande föreskrifter i det förevarande hänseehdet undergå den
rättelse eller jämkning, som må befinnas vara af hänsyn, som härofvan
framhållits, eller af förhållandena i öfrigt betingad.

På grund af hvad sålunda anförts, får Eiksdagen anhålla, det Eders
Ivungl. Maj:t täcktes låta verkställa undersökning, i hvad mån inom vårt
land behöflig söndagshvila utan berättigad anledning åsidosättes, särskildt
inom industri, handel och andra närliggande arbetsområden, äfvensom,
därest utredningen skulle därtill gifva anledning, för Eiksdagen framlägga
erforderligt lagförslag i ämnet.

Stockholm den 29 mars 1910.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1910. Kungl. Hofboktr. Idnns Tryckeri-A. B.