12

Riksdagens Skrifvelse Nr 31.

äfven genom annan åtgärd än lagsökning eller stämning i de fall, då
lagsöknings- eller rättegångsförfarande är uteslutet, och särskild! att
påkallande i behörig ordning af skiljedom, när sådan är föreskrifven,
må vara för ändamålet tillräckligt.

Stockholm den 11 mars 1910.

Med undersåtlig vördnad.

Nr 31.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 mars 1910.

— — — — Andra Kammaren den 11 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af möjlighet
för vissa samhällen att på mindre betungande villkor med
fidl äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits
till allmänt begagnande.

(Lagutskottets utlåtande nr 11.)

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag har af enskild motionär gjorts framställning
angående möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gatumark,
som upplåtits för allmänt begagnande.

Enligt 9 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning skall
allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning
tillfalla stad eller samhälle, hvarå lagen äger tillämpning. Med
afseende åter å mark, som enligt särskild! aftal upplåtits till allmänt

13

Riksdagens Skrifvelse Nr 31.

begagnande eller till enskild utfartsväg, skall, om densamma erfordras
för i fastställd stadsplan upptagna gator, torg eller andra allmänna
platser eller för hufvudgator, som ej ingå i stadsplan, men för hvilkas
framdragande staden erhållit rätt att förvärfva mark, ersättning i af
lagen stadgad ordning af staden utgifvas. Enligt föreskrift i lagens
20 § skall vid den nämnda ersättningens bestämmande särskild hänsyn
tagas till att upplåtelse, som nyss nämnts, föreligger.

I syfte att i nu angifvet afseende bereda de samhällen, för hvilka
den omförmälda lagen gäller, en bättre ställning, påyrkade motionären
i en af honom under nästlidet års riksdag väckt motion sådan ändring
i 9 § af sagda lag, att mark, som genom särskildt aftal upplåtits till
enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande, skulle i nyss omförmälda
afseende likställas med allmän väg, samt att såsom en följd häraf
20 § i lagen måtte utgå. Af skäl, som af lagutskottet angåfvos i dess
öfver motionen afgifna utlåtande, fann sig utskottet förhindradt att tillstyrka
bifall till densamma. Också förföll frågan för nämnda riksdag.

Den nu förevarande motionen afser åstadkommande af utredning
för åvägabringande af en lagändring i syfte att bereda omförmälda samhällen
möjlighet att utan ersättning eller på mindre betungande villkor
än enligt nu gällande bestämmelser förvärfva äganderätt till gatumark,
som upplåtits till allmänt begagnande. Däremot inbegripes ej i motionen
mark, som upplåtits till enskild utfartsväg.

Före tillkomsten af gällande stadsplanelag berodde det af staden
eller samhället själft, om och när det ville göra sin rätt gällande att
expropriera till allmän plats afsedd mark. Enligt stadsplanelagen åter
ankommer det i vissa fall på markens ägare att, när han så önskar,
framställa yrkande, att mark skall af staden lösas, och rent faktiskt
torde samhället ofta, när det äger rätt att lösa mark, se sig nödsakadt
att begagna sig af denna sin befogenhet.

Ätt bördan för samhällena af denna inlösningsplikt visar sig oskäligt
stor, samt att den med den nämnda i 20 § af omförmälda lag afsedda
lindringen i fråga om ersättningsbeloppet icke kan hos expropriationsmyndigheterna
vinna erforderligt beaktande, synes icke vara
tvifvel underkastadt,. I sådant afseende vill Riksdagen åberopa såväl
motionärens framställning och hvad vid nästlidet års riksdag i detta
ämne förekom som äfven af Svenska stadsförbundet gjorda uttalanden.
Eu lagändring i af motionären påyrkadt syfte synes alltså Riksdagen
af behofvet påkallad.

Huruvida den förmånligare ställning, som sålunda i ifrågavarande
hänseende synes böra beredas samhällena, lämpligen bör inträda endast,
Bill. (ill Ililcsd. Prot. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 13 Häft. 3

u

Riksdagens Skrifvelse Nr 31.

då fråga är om inom stadsplanen belägen mark, eller äfven vid fråga
om förvärf af sådan mark utom densamma, som enligt 11 § stadsplanelagen
skall till staden afstås, synes Riksdagen tvifvelaktigt och torde
böra besvaras först efter en blifvande undersökning. Af en sådan lärer
äfven framgå, huru de af lagutskottet vid nästlidet års riksdag framhållna
svårigheterna med afseende å utförandet af den ifrågavarande
lagstiftningen må kunna undanröjas. Hvad särskildt angår frågan om
inteckningar, som kunna hvila å den mark, hvarom är fråga, anser sig
Riksdagen böra framhålla, att genom den ifrågasatta lagstiftningen naturligen
ej är afsedt att göra något ingrepp i inteckningshafvares rätt
eller i tredje mans öfriga bestående rättigheter med afseende å marken.

På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, i hvilken utsträckning
sådana samhällen, där lagen om stadsplan och tomtindelning den
31 augusti 1907 är tillämplig, må utan ersättning till vederbörande
ägare eller på mindre betungande villkor än enligt nu gällande bestämmelser
förvärfva gatumark, som upplåtits till allmänt begagnande, och,
om möjligt, för nästkommande års Riksdag framlägga det förslag, hvartill
utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 11 mars 1910.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1910.