10
Riksdagens Skrifvelse Nr 30.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelse,
att kvinna äger rätt att lika med man söka och innehafva
klockarbefattning.
Stockholm den 11 mars 1910.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 30.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 mars 1910.
— _ — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af eller tilllägg
till 154 § utsökning slag en.
(Lagutskottets utlåtande nr 10.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har enskild motionär gjort framställning
om ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen.
På sätt motionären erinrat, har den, som vunnit kvarstad, skingringsförbud
eller reseförbud, som i 154 § utsökningslagen afse6, att
inom viss tid genom stämning eller lagsökning anhängiggöra sin talan
eller, om den redan är anhängig, fullfölja densamma. Den, som genom
ingånget skiljeaftal eller eljest är bunden att öfverlämna tvistens afgörande
åt skiljemän, är följaktligen, ehuru befogad att under gifua
förutsättningar erhålla handräckning af ifrågavarande art, utesluten från
Riksdagens Skrifvelse Nr 30. 11
möjligheten att genom påkallande af skiljedom vidmakthålla det preliminära
skydd, som handräckningsåtgärden afsett att bereda.
Rent principiellt sedt behöfver väl ej detta förhållande betecknas
såsom i och för sig oegentligt. Själfva skiljeaftalet, där ett sådant
föreligger, är ju eu fri viljeakt, därvid parterna få anses hafva med
full insikt om dess konsekvenser mot vinsten af högre skattade fördelar
underkastat sig eu eller annan med förfarandet förknippad olägenhet.
Erinras må därjämte, att domaren i utöfningen af sin funktion är strängt
bunden af statens lagar, medan skiljemannen i sitt uppdrag har att
mera följa sitt eget omdöme om hvad rätt och billighet kräfver, eu
olikhet mellan dessa båda former för realisation af ett rättsanspråk
hänskjutande af en tvist till domstol eller till skiljemän som skulle
kunna tänkas göra lagstiftaren mindre benägen att låta .eu provisorisk
säkerhetsåtgärd äga fortfarande bestånd i afbidan på skiljedomens meddelande.
De invändningar, som sålunda ur principiell synpunkt möjligen
skulle kunna framställas mot motionärens förslag, synas dock vara af
underordnad betydelse i jämförelse med frågans stora praktiska räckvidd.
På affärslifvets område gör sig i våra dagar i fråga om sättet
för lösning af uppkommande tvister gällande en af många omständigheter
beroende, allt större tendens att anlita skiljedomsförfarandet i
stället för den offentliga rättsskipningen. Såsom motionären antydt,
förekommer till och med understundom, att för den, som ingått ett aftal
eller inlåtit sig i en affär, skiljemannaförfarandet därmed faktiskt är,
i händelse af tvist, obligatoriskt. Härvid blir den af motionären framhållna
bristen i det ifrågavarande hänseendet synnerligen framträdande.
Så synes i än högre grad vara förhållandet, där redan enligt lagens
stadgande skiljemannaförfarande och ej domstol skall anlitas för föregående
pröfning eller slitande af en rättstvist. Detta är händelsen, i
ett flertal sjörättsfrågor, i vissa fall enligt lagen om nyttjanderätt till
fäst egendom, enligt kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899 om begagnande
af kronans jordägareandel i grufva med flera fall.
Huruvida, på sätt motionären förutsatt, äfven annan åtgärd än
påkallande af Bkiljedom bör i det af motionären ifrågasatta hänseendet
tillerkännas med stämning eller lagsökning likställd verkan, lärer eu
blifvande utredning ådagalägga.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
sådant förslag till ändring af eller tillägg till 154 § utsökningslagen,
att kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud må kunna vidmakthållas
12
Riksdagens Skrifvelse Nr 31.
äfven genom annan åtgärd än lagsökning eller stämning i de fall, då
lagsöknings- eller rättegångsförfarande är uteslutet, och särskild! att
påkallande i behörig ordning af skiljedom, när sådan är föreskrifven,
må vara för ändamålet tillräckligt.
Stockholm den 11 mars 1910.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 31.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 11 mars 1910.
— — — — Andra Kammaren den 11 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af möjlighet
för vissa samhällen att på mindre betungande villkor med
fidl äganderätt komma i besittning af gatumark, som upplåtits
till allmänt begagnande.
(Lagutskottets utlåtande nr 11.)
Till Konungen.
Vid innevarande års riksdag har af enskild motionär gjorts framställning
angående möjlighet för vissa samhällen att på mindre betungande
villkor med full äganderätt komma i besittning af gatumark,
som upplåtits för allmänt begagnande.
Enligt 9 § i lagen angående stadsplan och tomtindelning skall
allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, utan ersättning
tillfalla stad eller samhälle, hvarå lagen äger tillämpning. Med
afseende åter å mark, som enligt särskild! aftal upplåtits till allmänt