Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
1
Nr 153.
Uppläst och godkänd hos Första kammaren den 30 maj 1910.
— — — — Andra kammaren den 30 maj 1910,
Biksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
propositioner nr 50—53 angående ändrad lydelse af
vissa paragrafer i grufvestadgan med mera.
(Sammansätta lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 och 2.)
Till Konungen.
Riksdagen har till behandling förehaft Kungl. Maj:ts propositioner
nr 50 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1, 3, 8, 10, 17, 22,
44 och 65 §§ grufvestadgan, till lag, innefattande bestämmelser angående
grufdrift å viss kronojord, samt till lag angående ändrad lydelse
af 2 kap. 3 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom, nr 51 med
förslag till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande af
mineralfyndigheter å viss kronojord, nr 52, innefattande förslag till visst
tillägg till de af 1908 års Riksdag antagna förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner, och nr 53, angående utläggande
af vissa statsgrufvefält.
Vid behandlingen af Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag har
Riksdagen jämväl haft att pröfva tre i anledning af berörda propositioner
nr 50 och 51 inom Första kammaren väckta motioner.
Bill. till Riked. Prof. 1910. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 35 Häft. (Nr 153—155.) 1
2
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
Det i omförmälda proposition nr 50 innefattade förslaget till lag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan afser upphäfvande
af rätten att å kronojord, som står under kronans omedelbara disposition
eller upplåtits till begagnande under viss tid, inmuta mineral, som enligt
gällande grufvestadga äro föremål för inmutning. Det likaledes i propositionen
nr 50 intagna förslaget till lag, innefattande bestämmelser angående
grufdrift å viss kronojord, samt det i propositionen nr 51 innefattade
förslaget till bestämmelser angående undersökning och tillgodogörande
af mineralfyndighet å samma jord innehålla de bufvudstadganden,
som beträffande ifrågavarande jord skulle träda i stället för inmutningsrätten.
Om sistnämnda i propositionen nr 51 innefattade bestämmelser
skulle det enligt propositionen tillkomma Riksdagen att ensam besluta.
Vidare skulle, på sätt i propositionen nr 53 föreslås, Riksdagen ensam
besluta om utläggande af vissa statsgrufvefält, å hvilka, i den mån marken
å dem utgöres af annan kronojord än sådan, som innehafves under ständig
besittningsrätt eller är till boställe anslagen, allt arbete för undersökning
och tillgodogörande af mineralfyndigheter skulle vara enskilde förbjudet.
Förutnämnda förslag hafva föranledt dels det i propositionen nr 50 intagna
förslaget till lag om ändring i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, dels ock propositionen nr 52 angående visst tillägg till de af
Riksdagen antagna grunderna för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.
Slutligen skulle af Eders Kungl. Maj:t i administrativ väg
lämnas vissa föreskrifter angående ordningen för den ifrågavarande grufdriften,
motsvarande sjätte kapitlet i gällande grufvestadga.
Det synes Riksdagen, som om de principer, som kommit till uttryck
i de förevarande förslagen, i det hela skulle kunna tillämpas, när man
vill upphäfva inmutningsrätten å kronojord. Med möjligheten att bereda
staten inseende öfver samt skälig afkastning af grufvor på kronojord
förenar det en af inmutningssystemets ofvan framhållna hufvudsakliga
fördelar, nämligen att genom den utsikt det öppnar för upphittaren af
en fyndighet att få njuta densamma till godo erbjuda en verklig lockelse
till efterforskande och bearbetande af fyndigheten. Men äfven om Riksdagen
alltså funnit sig kunna i hufvudsak ansluta sig till det nya system,
som i de föreliggande förslagen vunnit uttryck, har dock Riksdagen
funnit anledning att mot dem framställa vissa erinringar.
Hvad först angår förslagens yttre uppställning anförde chefen för
justitiedepartementet till det statsrådsprotokoll, som i utdrag åtföljde
propositionen i ämnet till förlidet års Riksdag, att det vore uppenbart,
att den af honom förordade inskränkningen i rätten till inmutning å
kronojord icke kunde genomföras i annan ordning än den, som för
3
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
ändring af allmän civillag funnes föreskrifven L 87 § regeringsformen.
A andra sidan ansåg departementschefen med hänsyn till den form,
som för de blifvande upplåtelserna funnits lämplig, reglerna om dessa
ej böra erhålla civillags natur, utan syntes det, då kronan efter inmutningsrättens
bortfallande vore såsom jordägare berättigad att fritt förfoga
öfver fyndigheterna å sin mark, böra jämlikt 77 § regeringsformen
tillkomma Riksdagen ensam att bestämma om grunderna för förvaltningen
af dessa fyndigheter.
Med afseende härå vill Riksdagen erinra, att ifrågavarande föreskrifter,
hvilka, såsom i sistberörda proposition framhölls, afse bland annat
att gifva regler, huru viss rätt till undersökning och tillgodogörande af
malmfyndigheter skall kunna af enhvar vinnas, i väsentliga delar af samma
allmängiltiga beskaffenhet som de för närvarande i grufvestadgan meddelade
föreskrifter angående inmutning å samma jord, hvarom nu är fråga.
Att de ej äro mindre betydelsefulla för vare sig samhället eller den enskilde,
torde vara uppenbart. Härtill kommer, att, på samma sätt som
är fallet vid inmutning, här beröras ej blott rättsförhållanden mellan
kronan och fyndighetens bearbetare, utan äfven mellan den sistnämnde
och andra enskilde — en omständighet, som vid utförandet af den använda
metoden med afseende å ifrågavarande föreskrifters meddelande visat sig
medföra praktiska olägenheter, hvilka undvikits, om äfven de i propositionen
nr 51 innefattade bestämmelser gifvits formen af lag. Sålunda hafva
nu vissa föreskrifter, som ansetts icke böra saknas bland sistberörda
bestämmelser, dock ansetts vara af den vikt, att de borde meddelas i
allmän lag. Detta är, till följd af i sådant hänseende inom högsta domstolen
framställd anmärkning, händelsen med de i 2 § 2, 3 och 4 mom.
af sagda bestämmelser meddelade stadganden angående fredande af där
omförmälda områden från skärpning. Med anledning förnämligast af
berörda anmärkning har utarbetats det i propositionen nr 50 innefattade
särskilda förslaget till lag angående grufdrift å viss kronojord, uti hvilket
nämnda stadganden äfven upptagits. Vissa andra förhållanden, som hafva
afseende å tredje man, synas, där de icke, såsom vid fråga om reglerande
af nyttjanderättshafvares rättsställning, föranledt ytterligare särskild lagstiftning,
icke hafva i de föreliggande förslagen vnnnit behörigt beaktande.
Så är t. ex. händelsen rörande i allmänhet tillståndshafvarens förhållanden
med afseende å närbelägen enskild mark och dess ägare eller innehafvare.
Vid fråga om inmutning finnas för vissa motsvarande fall föreskrifter
meddelade bland annat i 11 och 32 §§ grufvestadgan.
Riksdagen har af anförda skäl ansett, att berörda bestämmelser i
propositionen nr 51 böra erhålla formen af lag, stiftad i den ordning
87 § regeringsformen stadgar.
4
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
Med afseende i öfrigt å innehållet i det kungl. förslaget har Riksdagen
i anslutning bland annat till synpunkter, som gjorts gällande i
en af berörda inom Riksdagen i detta ämne afgifna motioner, funnit sig
böra framhålla följande.
Ehuru naturligen i allmänhet bör gälla, att för att sådan kronojord
hvarom är fråga, skall vara undandragen enskildes grufdrift, densamma
bör hafva i den särskilda ordning, det föreliggande förslaget
innehåller, förklarats för statsgrufvefält, synes det dock mindre egentligt,
att i hvarje fall, då fråga är om jord, med afseende hvarå dylikt förklarande
icke meddelats, kronan skall vara nödsakad underkasta sig det
med skärpningen förenade intrång. I detta afseende synes kronan knappast
fullt betjänt ensamt vare sig af de inskränkningar, som innehållas i 2 §
af ifrågavarande bestämmelser, eller af den väl äfven för kronan förefintliga
möjligheten att för egen räkning beträffande viss mark förskaffa
sig skärpnings- eller grufdriftstillstånd,r hvarvid ju kronan blir
underkastad flere af de för tillståndets uppehållande gällande allmänna
villkor.
Beträffande frågan om särskild belöning i vissa fall för den, som
erhållit skärpning, har i ett af de statsrådsprotokoll, som i utdrag åtföljde
propositionen i förevarande ämne till 1909 års Riksdag, närmare
angifvits de skäl, som föranledt afvikelse i detta hänseende från föreskrifterna
i 1907 års förslag, enligt hvilket upptäckaren af en fyndighet
skulle, i händelse arbetstillstånd blefve annan meddeladt, vara berättigad
att af denne erhålla en belöning af 1,500 kronor. Om det också, på
sätt i nämnda statsrådsprotokoll framhållits, är sant, att med den nu
använda principen en dylik belöning är umbärlig och i många fall ej
erforderlig, synas dock, såsom i herr Bosseus’ motion gjorts gällande,
förhållanden kunna inträffa, där en sådan i någon form skulle vara
lämplig. Att för hvarje fall på förhand fastslå belöningens belopp, torde
dock ej böra ske. Én förutsättning för användbarheten af en sådan
särskild belöning i någon form bör äfven vara, att bestämmelserna
därom befinnas kunna så afvägas, att tvister om densamma i möjligaste
mån undvikas.
De i 34 § af de föreslagna bestämmelserna meddelade föreskrifter
angående rätten för kronan att efter 25 års förlopp när som helst uppsäga
grufdriftstillståndet att upphöra vid utgången af femte kalenderåret
efter det, hvarunder uppsägning skett, synas Riksdagen alltför litet
beakta tillståndshafvarens intresse samt äfven ägnade att, sedan de 25
åren förflutit, göra honom obenägen att nedlägga erforderligt kapital
och intresse å rörelsen.
o
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
På sätt i sist om förmälda motion framhållits, har äfven Riksdagen
funnit de föreslagna bestämmelserna angående kronans rätt och plikt
med afseende å inlösen och ersättning, då grufdriftstillstånd upphör, icke
tillfredsställande. Det synes Riksdagen icke riktigt, att den nämnda
skyldigheten eller rättigheten för kronan med afseende å en till grufdriften
hörande anläggning alltid skall vara inskränkt till de fall, då
denna är belägen på ett från kronan åt tillståndshafvaren upplåtet markområde.
Äfven om anläggningen skulle beröra annan mark, bör väl,
till förmån för kronan eller tillståndshafvaren, lösen eller skadestånd
kunna ifrågakomma, och då i viss utsträckning gälla äfven i fråga om
tillståndshafvarens rätt till marken.
På grund af hvad sålunda anförts, och då af ofvan framhållna
skäl Riksdagen ansett en omarbetning af de i propositionerna nr 50,
51 och 52 innefattade förslagen erforderlig, hvilken icke lämpligen
kunnat inom Riksdagen verkställas, har Riksdagen icke kunnat bifalla
nämnda propositioner i föreliggande skick.
Beträffande åter det i propositionen nr 53 inuefattade förslaget
till utläggande af vissa statsgrufvefält har Riksdagen icke ansett detta
förslag äga sådant sammanhang med förutnämnda förslag, att detsamma
ej heller skulle kunna af Riksdagen antagas. För antagande af sagda
förslag har en ändring i grufvestadgan blifvit nödvändig. I öfverensstämmelse
med den uppfattning, som af Riksdagen uttalats därom, att
de i propositionen nr Öl föreslagna bestämmelser angående undersökning
och tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord borde
blifva af allmän lags natur, har Riksdagen ansett, att föreskrifterna
angående hvilka statsgrufvefält som böra utläggas äfven böra meddelas
af Konung och Riksdag gemensamt. Att så bör blifva förhållandet
kan för öfrigt anses följa redan däraf, att, medan enligt de i propositionen
nr 51 föreslagna bestämmelserna angående undersökning och
tillgodogörande af mineralfyndighet å viss kronojord statsgrufvefälten
närmast skulle vara undantagna från skärpning, de nu blifva undantagna
omedelbart från den enligt grufvestadgan medgifna inmutningen.
Det nu gällande provisoriska förbudet mot inmutning i de tre nordligaste
länen bör naturligen i afvaktan på en definitiv lagstiftning tills
vidare uppehållas. I sådant syfte har Riksdagen för sin del antagit
nedanstående lag, hvarigenom nämnda förbud, som för närvarande gäller
till den 1 oktober 1910, ytterligare provisoriskt utsträckes.
Riksdagen får alltså för Eders Kungl. Maj:t anmäla:
l:o) att Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande propositioner nr 50,
51 och 52 icke blifvit af Riksdagen bifallna;
6
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
2:6) att Riksdagen, i anledning af Kung]. Maj:ts förevarande
proposition nr 53,
dels för sin del antagit följande
Lag
om ändrad lydelse af 3 och 10 §§ grufvestadgan.
Härigenom förordnas, att 3 och 10 §§ grufvestadgan skola erhålla
följande ändrade lydelse:
3 §.
«
1 mom. Inmutning må ej ske å sådan kronojord, som genom
beslut af Konung och Riksdag förklarats skola utgöra statsgrufvefält.
2 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra
meter från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd
vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken därtill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
3 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.
10 §.
1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter
1 § ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för
sådan grufva förbjudet.
Lag samma vare, där inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 och 2 mom., blifvit förlagd å område, där inmutning
enligt nämnda lagrum ej är tillåten.
7
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
Klander mot matsedel på grund af förhållande, hvarom nu är
sagdt, så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom
underlätet fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten
skall, för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; ägande
dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill,
få all verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfverstyrelsen,
om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domaren.
Har inmutare eller grufägare vetskap om att grufva olagligen
tillkommit eller att inmutningsrätten förverkats, och verkställer han
ändå arbete vid sådan grufva, ansvare såsom för åverkan, om åtal därå
i laga tid anställes.
2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning ånyo af sådan
äldre grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke
skyldig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt
förlustig; och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar,
icke gälla där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som
ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets
instämmande.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1910.
dels ock för sin del besluta,
att de områden, som omförmälas i ett af landshöfdingen K. J.
Bergström och professorn vid tekniska högskolan G. W. Petersson afgifvet,
vid statsrådsprotokollet öfver jordbruksärenden den 11 februari
1910 fogadt yttrande, med de gränser, som angifvas i sagda yttrande
och utmärkts å detsamma bilagda kartor, må, i dqn mån marken därinom
utgöres af annan kronojord än sådan, som innehafves under ständig
besittningsrätt eller är till boställe anslagen, förklaras vara statsgrufvefält
och alltså följande statsgrufvefält utläggas, nämligen:
1. Kimma statsgrufvefält i Juckasjärvi socken;
2. Ekströmsbergs statsgrufvefält i Gellivare och Juckasjärvi socknar;
3. Svappavaara statsgrufvefält;
4. Toppi statsgrufvefält;
5. Nakerivaara statsgrufvefält; de tre sistnämnda i Juckasjärvi
socken;
8
Riksdagens Skrifvelse Nr 153.
6. Gellivare statsgrufvefält;
7. Salmivaara statsgrufvefält; de båda sistnämnda i Gellivare
socken; samt
8. Ruotevare statsgrufvefält i Kvickjocks kapellförsamling; samt
3:o) att Riksdagen för sin del antagit följande
Lag
om inskränkning i inmutningsrätten.
Inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län må under
tiden intill den 1 oktober 1911 endast för kronans räkning inmutning
ske å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller
är till boställe anslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1910.
Stockholm den 30 maj 1910.
Med undersåtlig vördnad: