BETÄNKANDE

DE FÖR UPPGÖRANDE AF FÖRSLAG

TILL

LAG ANGÅENDE SJUKKASSOR

AF CHEFEN FÖR KUNGL. CIVILDEPARTEMENTET
ENLIGT NÅDIGT BEMYNDIGANDE

TILLKALLADE SAKKUNNIG-A.

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

1909.

Till herr Statsrådet och chefen för Kung!, civildepartementet.

På grund af nådigt bemyndigande den 29 november 1907 uppdrog
dåvarande statsrådet och chefen för Kungl. civildepartementet åt filosofie
doktorn, numera professorn, E. I. Fredholm, sekreteraren, juris kandidaten
H. O. Falk och undertecknad Rydin att inom departementet i egenskap
af sakkunniga biträda vid uppgörande af förslag till lag angående
sjukkassor. Den 3 april 1908 blefvo professorn Fredholm och sekrete -

råren Falk på därom gjorda ansökningar entledigade från omförmälda
uppdrag; och anmodade Herr Statsrådet samma dag undertecknade Schotte
och Stenström att i deras ställe jämte undertecknad Rydin biträda vid
uppgörande af berörda förslag.

Till fullgörande af det oss sålunda gifna uppdrag få vi härmed
vördsamt till Herr Statsrådet öfverlämna förslag till:

Ro) Lag om registrerade sjukkassor;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårigpreskription
och om årsstämning den 4 mars 1862;

3:o) Lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen;
och

4:o) Lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

äfvensom motiv till dessa förslag samt en redogörelse för vissa delar
af en utaf oss med Herr Statsrådets begifvande föranstaltad statistisk
utredning rörande åtskilliga förhållanden inom den nuvarande sjukkasseverksamheten,
hvilka under gången af vårt arbete varit af särskild vikt
för vårt uppdrags utförande att kunna öfverse.

Stockholm den 30 juni 1909.

AXEL SCHOTTE.

KARL STENSTRÖM.

AXEL RYDIN.

INNEHÅLL.

. Sid.

Förslag till lag om registrerade sjukkassor ............................................................ 7

* * lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription

och om årsstämning den 4 mars 1862 .......................................... 43

» » lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen 44

» » lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken .................. 46

Motiv ........................................................................................................................ 47

Statistik ...

177

Förslag

till

Lag om registrerade sjukkassor.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med sjukkassa förstås i denna lag sådan förening’ för inbördes
understöd, som afser att utan affärsmässigt drifvande af försäkringsrörelse
bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som
begrafningsbjälp till belopp, ej öfverstigande femhundra kronor.

Sjukkassa, hvilken allenast meddelar sjukhjälp samt afser att bereda
sådant understöd endast åt medlemmar af andra sjukkassor och uteslutande
eller hufvudsakligen för tid, för hvilken dessa medlemmar på grund af
redan åtnjuten sjukhjälp icke äro berättigade att för inträffad sjukdom
bekomma dylikt understöd från de särskilda kassorna, benämnes härnedan
i denna lag fortsättningssjukkassa.

2 §•

Innan sjukkassa eller fortsättningssjukkassa blifvit registrerad, kan
den ej förvärfva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför
domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å sjukkassas eller fortsättningssjukkassas vägnar,
innan den blifvit registrerad, vare de, som ingått förbindelsen, ansvariga
därför såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

3 §.

För registrerad sjukkassas eller fortsättningssjukkassas förbindelser
häfta allenast kassans tillgångar, förfallna men ej gnidna afgifter och
andra bidrag inräknade.

I. Om sjukkassor.

Allmänna bestämmelser.

4 §.

Sjukkassa må, där den består af minst etthundra medlemmar samt i
enlighet med denna lag antagit stadgar och utsett styrelse, kunna på
sätt nedan sägs varda registrerad. Där särskilda omständigheter därtill
föranleda, kan registrering beviljas jämväl kassa med mindre medlemsantal
än nyss nämnts, dock ej under tjugufem.

5 §•

Ansökning om sjukkassas registrering skall göras af dess styrelse.

I ansökningen skola uppgifvas:

dels styrelseledamöternas samt, där suppleanter i styrelsen utsetts,
deras fullständiga för- och tillnamn äfvensom nationalitet och hemvist,

dels ock, där befogenhet att teckna sjukkassans firma ej skall utöfvas
allenast af styrelsen, hvilken eller Indika, hvar för sig eller gemensamt,
sådan befogenhet tillkommer.

Vid ansökningen skola fogas:

1) två exemplar af kassans stadgar;

2) afskrift af protokoll vid sammanträde med kassans medlemmar,
utvisande att stadgarna blifvit antagna och styrelse utsedd;

3) enligt fastställda formulär affattade uppgifter rörande medlemmarnas
antal samt fördelning efter kön, åldersklasser och yrkesgrupper
äfvensom angående af samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse
af bidrag till kassan.

De under 1)—3) angifna handlingar skola vara till riktigheten
styrkta af notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga,
bevittnade namnunderskrifter.

G §•

Sjukkassas stadgar skola angifva:

1) kassans firma;

2) huruvida kassan skall meddela allenast sjukhjälp eller därjämte
begrafningshjelp;

3) hvilket område kassans verksamhet skall omfatta;

4) den ort inom riket, där kassans styrelse skall hafva sitt säte;

5) de villkor, som skola gälla för inträde i kassan;

6) sjukhjälpens beskaffenhet och storlek "samt förekommande begrafningshjälps
belopp äfvensom tid och villkor för åtnjutande af nämnda
understöd;

7) de fasta medlemsafgifternas belopp eller nöjaktiga grunder för beräknandet
däraf, äfvensom huruvida och till hvilket belopp eller efter
hvilka grunder annan afgift till sjukkassan skall erläggas;

8) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum, äfvensom
i hvilken ordning beslut därom skall fattas och efter hvilka grunder
beslutad uttaxering skall verkställas;

9) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; 10)

huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter,
skola göras fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras;

11) huru medel, hvilka på grund af medgifvande, som omförmäles
i 25 §, icke skola afsättas till fond, må användas;

12) huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

13) inom hvilken tid af året det ordinarie sammanträde skall hållas,
å hvilket styrelsens förvaltningsredogörelse skall afgifvas;

14) det sätt, hvarpå kallelse till sammanträde skall ske och andra
.meddelanden bringas till de röstberättigades kännedom, äfvensom den tid
före sammanträde, då föreskrifna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
samt

15) huru i händelse af kassans upplösning med behållna tillgångar
skall förfaras.

7 §•

Sjukkassas firma skall utmärka, huruvida kassan meddelar allenast
sjukhjälp eller jämväl begrafningshjälp.

Firman skall tydligt skilja sig från annan registrerad sjukkassas
firma.

3 §■

Sjukkassa vare ej tillåtet att utöfva verksamhet, som i förhållande
till kassans verksamhet enligt 1 § är att anse såsom särskild rörelse.

Om medlems inträde i och afgång ur sjukkassa.

9 §.

I sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för
beredande af begrafningshjälp. Dock äge sjukkassa i stadgarna bestämma,
att medlems make kan värma inträde i kassan uteslutande för
nämnda ändamål, äfvensom att medlem, hvilken på grund af föreskrift
i stadgarna, som omförmäles i 15 § sjunde stycket, icke äger att för
viss eller vissa sjukdomar bekomma ytterligare sjukhjälp från kassan,
må kunna uteslutande för beredande af begrafningshjälp kvarstå i densamma.

10 §.

I sjukkassas stadgar må icke föreskrifvas, att kassans medlemsantal
ej får öfverstiga visst tal.

u §•

Medlem af sjukkassa kan icke därur uteslutas i andra fall, än i
stadgarna må hafva angifvits eller i denna lag bestämmas.

Stadgarna må ej innehålla, att medlem kan uteslutas på den grund,
att han öfverskridit viss ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats,
eller att han redan i någon viss utsträckning bekommit sjukhjälp. Ej
heller må i stadgarna upptagas bestämmelse, som innebär rätt att utesluta
vare sig medlem, hvilken tillhört kassan längre tid än ett år, på
grund däraf att han afflyttat från kassans verksamhetsområde till ort
inom riket, eller medlem, hvilken tillhört kassan tio år eller, där han
uppnått fyrtiofem års ålder, fem år, på grund däraf att han lämnat
visst yrke eller viss anställning.

Beträffande medlem, i fråga om hvilken något till uteslutning berättigande
förhållande ej föreligger, må icke för hans rätt att kvarstå i
kassan andra eller högre afgifter bestämmas eller eljest andra villkor
uppställas, än som i allmänhet skola gälla för kassans medlemmar.

A samma tid må icke någon vara medlem af mera än en sjukkassa.
Dock utgör medlemskap i sjukkassa, som är under likvidation eller i
konkurstillstånd, ej hinder för inträde i annan kassa.

Varder, efter det sjukkassas konkurs vid dess afsilande befunnits
lämna öfverskott, enligt 70 § beslutadt, att kassans verksamhet skall
fortsättas, vare medlem af kassan, hvilken på grund af konkursen inträdt
i annan kassa, skyldig att utan uppskof utträda ur endera af
kassorna.

Finnes någon obehörigen tillhöra mera än en sjukkassa, äge han
kvarstå allenast i den kassa, i hvilken han först inträdt, och varde förty
utesluten ur kassa, däri han senare vunnit inträde.

13 §.

Medlem skall äga att när som helst efter skriftlig anmälan hos styrelsen
utträda ur sjukkassan.

Har medlem utträdt ur sjukkassa eller därur uteslutits eller aflidit,
äge kassan ändock rätt att utfå såväl afgift, hvilken enligt stadgarna
skall erläggas för den tidsperiod, hvarunder afgången ägt rum, som ock
hvad å den afgångne belöper enligt beslut om uttaxering, som fattats
före anmälan om utträdet, beslutet om uteslutningen eller dödsfallet.
Innehålla sjukkassas stadgar bestämmelse, som inskränker den rätt för
kassan, hvarom nu stadgats, lände den bestämmelse till efterrättelse.

Då medlem utträdt eller uteslutits ur sjukkassa, äge han ej utbekomma
något af kassans tillgångar.

14 §.

Har medlem afflyttat från sjukkassans verksamhetsområde till ort,
som ligger inom området för annan sjukkassas verksamhet, är sistnämnda
kassa pliktig att på anmodan af den kassa, medlemmen tillhör,
utan ersättning tillhandagå densamma med nödig sjukkontroll
öfver medlemmen. År den nya boningsorten belägen inom området
för mera än en sjukkassas verksamhet, åligger nu stadgad skyldighet
den af kassorna, som med afseende å medlemmarnas personliga förhållanden
är närmast jämförlig med den kassa den flyttande tillhör. År
denne medlem dels af sjukkassa, som är under likvidation eller i konkurstillstånd,
dels ock af annan sjukkassa, skall för jämförelse, hvarom
nyss nämnts, hänsyn tagas allenast till sistnämnda kassa.

Tvist, huruvida eller i hvilken omfattning kassa är pliktig att i
förut angifna hänseende tillhandagå annan sjukkassa, afgöres af tillsynsmyndigheten.

Där ej sjukkassas stadgar bestämma annorlunda, åligger det medlem,
som aflyttar från kassans verksamhetsområde eller utom samma
område ombyter boningsort eller återflyttar till ort inom nämnda område,
att om den nya boningsorten ofördröjligen göra skriftlig anmälan
hos kassans styrelse, vid äfventyr att varda förlustig rätt till understöd

Sjukkassa må icke meddela sjukhjälp åt annan än den, som för erhållande
af sådant understöd är medlem af kassan (sjukhjälpsförsäkrad medlem).

Sjukkassas förpliktelse att meddela sjukhjälp kan icke med afseende
å sjukdomens art inskränkas i vidare mån, än att medelst föreskrift
i stadgarna må bestämmas, att sjukhjälp ej skall utgå för sjukdom,
som den sjuke afsiktligt eller vid föröfvande af handling, för
hvilken straff ådömts honom, ådragit sig. Såsom sjukdom enligt denna
lag anses icke sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror af hög ålder.

Sjukhjälp på grund af viss sjukdom skall utgå i enlighet med de
bestämmelser, hvilka voro gällande den dag, för hvilken sjukhjälp på
grund af sjukdomen först meddelades.

Sjukhjälp skall minst omfatta vård å sjukhus eller läkarvård jämte
läkemedel eller visst belopp i penningar, för själfförsörjande medlem ej
understigande en krona för söckendag.

Sjukhjälp i penningar skall antingen vara bestämd till ett för kassans
alla sjukhjälpsförsäkrade medlemmar eller, där kassan är indelad i klasser
på sätt i 19 § sägs, för alla dylika medlemmar af samma klass lika
belopp eller ock vara satt i visst förhållande till sjukhjälpsförsäkrad
medlems på i stadgarna angifvet sätt fastställda inkomst under viss tid.

Sjukkassa är icke, så vidt ej annorlunda bestämts i stadgarna, pliktig
meddela sjukhjälp, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning
af arbetsförmågan. Sjukhjälp, som består af vård å sjukhus eller läkarvård
jämte läkemedel, skall meddelas så snart ske kan. Sjukhjälp, som
utgår i penningar, må gifvas allenast om sjukdomen varat minst tre
dagar, och skall meddelas sist från och med sjunde dagen, räknadt från
och med den dag väsentlig nedsättning af arbetsförmågan inträdt, eller,
därest enligt stadgarna anmälan om sjukdomsfallet är villkor för erhållande
af sjukhjälp i penningar och sådan anmälan gjorts senare än nämnda
sjunde dag, från och med den dag anmälan skett. Medlem, till hvilken

från kassan för den tid, som

förflyter, intill dess

sådan anmälan skett.

Om understöd.

15 §.

sjukhjälp börjat utgå, skall äga att utan afbrott bekomma sådant understöd,
så länge väsentlig nedsättning af arbetsförmågan fortvarar, intill dess
för den sjuke tiden för åtnjutande af sjuklijälp (sjukhjälpstiden) gått till ända.

Sjukhjälpstiden skall utgöra minst nittio dagar för hvarje tidsperiod,
omfattande tolf på hvarandra följande månader; dock kan i
stadgarna meddelas föreskrift af innebörd, att medlem, hvilken på grund
af viss sjukdom åtnjutit sjukhjälp för bestämd tid, ej understigande nittio
dagar, icke skall äga att ytterligare bekomma sjukhjälp från kassan för
samma sjukdom, ej heller för annan sjukdom, som inträffat medan
väsentlig nedsättning af arbetsförmågan till följd af den förra sjukdomen
förefanns. Skulle med tillämpning af de för sjukkassa gällande bestämmelser
om sjukhjälpstid medlem, som träffats af olycksfall, ej äga rätt till
sjukhjälp för de första sextio dagarna efter olycksfallet, vare kassan likväl
alltid pliktig bereda medlemmen sjukhjälp för samma tid, dock med iakttagande
att jämväl härvid skall gälla, hvad ofvan i sjette stycket särskildt
stadgats beträffande sjukhjälp, som utgår i penningar.

I hvad mån undantag från nu gifna bestämmelser må äga rum,
stadgas i 18 §.

16 §.

Begrafningshjälp skall åt hvarje för beredande af sådant understöd
i sjukkassan upptagen medlem (begrafningshjälpsförsäkrad medlem) utfästas
att utgå med visst belopp.

Ej må högre begrafningshjälp än tvåhundra kronor utfästas, med
mindre antalet af kassans begrafningshjälpsförsäkrade medlemmar öfverstiger
tvåhundra. Har i sjukkassa, som utfäst begrafningshjälp till
högre belopp än tvåhundra kronor, antalet begrafningshjälpsförsäkrade
medlemmar nedgått till tvåhundra eller därunder, ankomme på tillsynsmyndigheten
att efter ansökning af kassan medgifva, att begrafningshjälp
ändock må af kassan utfästas till belopp, öfverstigande tvåhundra kronor.
Dylikt medgifvande må af tillsynsmyndigheten återkallas, när helst det
pröfvas erforderligt.

BegrafningshjälpsbelÖppet skall, så vidt ej annat föranledes af hvad
ofvan i denna paragraf stadgats, vara lika för kassans alla begrafningshjälpsförsäkrade
medlemmar eller, där kassan är indelad i klasser, för
alla dylika medlemmar af samma klass.

Begrafningshjälp må ej af sjukkassa utgifvas i anledning af annans
än begrafningshjälpsförsäkrad medlems frånfälle.

17 §.

Därest enligt sjukkassas stadgar läkarintyg angående inträdessökandes
hälsotillstånd icke fordras, må stadgarna ej medgifva vare sig
rätt till sjukhjälp för sjukdom, som inträffar under de sextio första
dagarna efter inträdet i kassan, eller rätt till begrafningshjälp på grund
af dödsfall under samma tid. Hvad nu stadgats gälle dock icke, om
sjukdomen eller dödsfallet orsakats af olycksfall, som inträffat efter inträdet
i kassan, och äge ej heller tillämpning beträffande medlem, hvilken
på grund af sin anställning varit pliktig att inträda i kassan.

Upptages i sjukkassas stadgar bestämmelse, innebärande att sjukhjälp
ej skall utgå för sjukdom, som inträffar innan viss tid förflutit
från inträdet i kassan, må denna tid icke sättas längre än etthundratjugu
dagar. Sådan bestämmelse må ej afse sjukdom till följd af olycksfall,
som inträffat efter inträdet i kassan.

18 §.

Sjukkassa, hvars sjukhjälpstid är längre än den enligt 15 § kortaste
tillåtna, må genom föreskrift i stadgarna kunna bestämma, att rätten
till sjukhjälp för den Överskjutande tiden skall vara på visst sätt
inskränkt. Dylik föreskrift vare dock icke gällande beträffande sjukhjälp,
som jämlikt 15 § sjunde stycket skall utgå för sjukdom till följd af
olycksfall.

Genom bestämmelse i sjukkassas stadgar må kunna föreskrifvas,
att medlem, hvilken i anledning af uppkommen sjukdom jämlikt lag
eller utfästelse är berättigad att af annan erhålla ersättning eller sjukvård,
som ej utgör fattigvård, icke skall äga rätt till sjukhjälp för den
sjukdom eller skall vara underkastad viss inskränkning i sin rätt därtill.

Har större sjuklighet eller dödlighet i viss sjukdom yppats inom
sjukkassas verksamhetsområde, må genom beslut å sammanträde kunna
för bestämd tid föreskrifvas, att för den sjukdom sjukhjälp ej skall
meddelas eller skall på visst sätt inskränkas, eller att på grund af
dödsfall i den sjukdom begrafningshjälp ej skall utgå eller skall utgå
allenast med i lika mån afkortade belopp.

19 §.

Vill sjukkassa, att inom densamma skola finnas särskilda klasser
med ändamål att meddela till art eller omfattning olika sjukhjälp eller begrafningshjälp
till olika belopp, skola i stadgarna för enhvar af de
särskilda klasserna upptagas bestämmelser rörande de ämnen, som angifvas
i 6 § 5), 6) och 7).

Klass, som skall bereda sjukhjälp, må icke meddela sådant understöd,
med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen uppgår
till tjugufem.

Beträffande klass, hvilken är afsedd att bereda begrafningshjälp till
belopp, ej öfverstigande tvåhundra kronor, har tillsynsmyndigheten att
pa framställning bestämma det minsta för utfästande af sådan begrafningshjälp
tillåtna antalet begrafningshjälpsförsäkrade medlemmar i klassen.

Skall i en klass begrafningshjälp utfästas till högre belopp än
tvåhundra kronor, må det icke ske, med mindre; antalet af klassens
begrafningshjälpsförsäkrade medlemmar öfverstiger tvåhundra. Har sådan
utfästelse skett, och nedgår sedermera antalet begrafningshjälpsförsäkrade
till tvåhundra eller därunder, skall hvad i 16 § andra stycket är
för motsvarande fall i afseende å sjukkassa stadgadt äga tillämpning.

Vidare skall gälla:

att medlem ej kan utan sitt medgifvande flyttas från en klass till annan;

att medlem icke må för erhållande af sjukhjälp tillhöra mera än en
af de. klasser, i hvilka dylikt understöd, enbart eller till en del, meddelas
i penningar;

att medlem icke må för beredande af begrafningshjälp tillhöra mera
än en af de klasser, i hvilka dylikt understöd meddelas;

att vid medlems öfvergång från klass med lägre sjukhjälp i penningar
eller lägre begrafningshjälp till klass med högre sådan'' sjukhjälp eller
begrafningshjälp hvad i 17 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om rätt till sjukhjälp i penningar eller begrafningshjälp
i den klass, till hvilken öfvergången skett; skolande, intill dess sådan
rätt inträdt, sjukhjälp i penningar och begrafningshjälp utgå med belopp,
som meddelas i den klass, från hvilken öfvergången skett.

Om utgifter och uttaxering samt om räkenskapers förande och fond bildning.

20 §.

Af sjukkassa skola upptagas fasta medlemsafgifter till bestridande
af kostnaderna för sjukhjälpsverksamheten och i stadgarna föreskrifven
begrafningshjälpsverksamhet. Meddelar sjukkassa begrafningshjälp till
högre belopp än tvåhundra kronor, skola fasta medlemsafgifter upptagas
särskildt för sjukhjälpsverksamheten och särskildt för begrafningshjälpsverksamheten.

De fasta medlemsafgifterna skola vara lika för alla kassans medlemmar,
så vidt icke annat antingen finnes skäligen föranledas af olik -

het medlemmarna emellan i afseende å understödsrätt eller sjukdomseller
dödsfallsrisk eller ock betingas af sådan bestämmelse i stadgarna,
som angifves i 21 §. Ifrågavarande afgifter skola vara så afvägda, att
de i förening med andra kassans inkomster, livilka kunna vara bestämda
för enahanda ändamål som dessa afgifter, må antagas förslå till täckande
af kassans löpande utgifter för sjukhjälp, begrafningshjälp och förvaltning
samt till nödig fondbildning.

De fasta medlemsafgifterna och öfriga ofvannämnda inkomster må
ej i vidare mån än som kan föranledas af stadgarnas bestämmelser i
ämne, som angifves i 6 § 11), användas för annat ändamål än kassans
sjukhjälps- och begrafningshj älpsverksamhet samt afsättning till de i 23 §
nämnda fonder.

I sjukkassa, som meddelar begrafningshj älp till högre belopp än
tvåhundra kronor, må icke de för sjukhjälpsverksamheten bestämda inkomster
användas för begrafningshjälpsverksamheten eller de för sistnämnda
verksamhet bestämda inkomster för sjukhjälpsverksamheten.

Skall enligt sjukkassas stadgar uttaxering å medlemmarna kunna
äga rum, må sådan beslutas allenast i den händelse, att kassans för
dess sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet bestämda inkomster
finnas otillräckliga för ändamål, hvartill de skola användas. Genom uttaxering
erhållna medel må användas allenast för samma ändamål som
de inkomster, hvilkas otillräcklighet föranledt uttaxeringen.

21 §.

Skall enligt sjukkassas stadgar inträde i kassan vara medgifvet
allenast för personer, som innehafva anställning hos viss arbetsgivare,
och har arbetsgifvaren till kassan öfverlämnat gåfva eller iklädt sig
förpliktelse, hvilken gåfva eller förpliktelse måste anses vara af större
betydelse för de fasta medlemsafgifternas eller af kassan meddeladt
understöds storlek, må genom bestämmelse i stadgarna kunna föreskrifvas,
att för medlem, hvilken efter afgång från anställningen kvarstår
i kassan, de fasta medlemsafgifterna skola höjas med angifvet belopp,
skäligen motsvarande den medlemmen tillgodokommande förmån
af nämnda gåfva eller förpliktelse.

22 §.

Sjukkassa är pliktig föra ordentliga räkenskaper, hvilka skola medelst
bokslut afslutas för kalenderår.

Lämnar sjukkassa begrafningshj älp till högre belopp än tvåhundra
kronor, skola räkenskaper föras särskild! för sjukhjälpsverksamheten och
särskild! för begrafningshj älpsverksamheten.

Finner tillsynsmyndigheten skäl meddela särskilda föreskrifter i afseende
å räkenskapernas förande, lände de till efterrättelse.

23 §.

Utvisar bokslut för sjukkassa, hvilken meddelar enbart sjukhjälp
eller därjämte begrafningshjälp till belopp af högst tvåhundra kronor,
att de fasta medlemsafgifterna samt öfriga för enahanda ändamål som
dessa afgifter bestämda inkomster och genom uttaxering erhållna medel
lämnat öfverskott, skall detsamma afsättas till fond med ändamål att
tagas i anspråk, därest och i den mån kassans inkomster ej förslå till
täckande af utgifterna för kassans sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet.

Har enligt bokslut för sjukkassa, som meddelar begrafningshjälp
till högre belopp än tvåhundra kronor, öfverskott uppstått å kassans
sjukhjälpsverksamhet, skall öfverskottet ingå till eu sjukhjälpsfond.
Öfverskott å begrafningshjälpsverksamheten skall afsättas till en begrafningshjälpsfond.
Sjukhjälpsfonden och dess afkastning må tagas i anspråk
allenast för sjukhjälpsverksamheten samt begrafningshjälpsfonden
och dess afkastning allenast för begrafningshjälpsverksamheten.

24 §.

Finnes sjukkassas lör dess sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet
bestämda tillgångar icke förslå för ändamål, hvartill de skola
användas, skall styrelsen utan uppskof hos tillsynsmyndigheten göra
anmälan om förhållandet med tillkännagifvande, huruvida i anledning
däraf viss åtgärd må hafva vidtagits eller kommer att inom angifven
tid vidtagas.

I anledning af dylik anmälan ankomme på tillsynsmyndigheten
att efter omständigheterna anvisa, Indika åtgärder höra af kassan vidtagas.

25 §‘

På ansökning åt sjukkassas styrelse äger tillsynsmyndigheten medgifva,
att afsättning till de i 23 § omförmälda fonder eller någon
af dem må tills vidare upphöra, där tillsynsmyndigheten finner sådan
afsättning, kunna undvaras utan äfventyrande af kassans förmåga att
fullgöra sina förbindelser. Har dylikt medgifvande lämnats, äge tillsynsmyndigheten,
. -när helst den därtill finner skäl, förordna, att afsättning
åter skall vidtaga.

26 §.

Meddelar sjukkassa begrafningshjälp till högre belopp än tvåhundra
kronor, äge den, som mot kassan har fordran a begrafningshjälp, ej
rätt till betalning för denna fordran ur de för sjukhjälpsverksamheten
bestämda tillgångar och den, som har fordran å sjukhjälp, ej rätt till
betalning därför ur de för begrafningshjälpsverksamheten bestämda tillgångar.

Om styrelse och firmateckning.

27 §.

För sjukkassa skall finnas en styrelse, bestående af minst tre leda möter.

_ __

Styrelsen äge, i enlighet med hvad i denna lag är stadgadt, förvalta

sjukkassans angelägenheter, så ock företräda kassan.

Styrelsen väljes å sammanträde; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att en eller flere ledamöter af styrelsen skola på annat sätt utses.
Ledamot af styrelsen skall vara här i riket bosatt svensk undersåte.
Styrelseledamot skall utses för viss tid, ej öfverstigande fem år.
Styrelseledamot må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit utsedd, ej
gått till ända, kunna genom beslut af den, som utsett honom, skiljas

från uppdraget. _

Afgår å sammanträde vald styrelseledamot, innan den tid, för hvilken
han blifvit utsedd, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligge
det öfriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta om val af ny
ledamot. Utan hinder af hvad nu stadgats må dock, där sjukkassans stado-ar
sådant medgifva, med valet kunna anstå till nästa ordinarie sammanträde,
så framt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter.

Ändring i styrelsens sammansättning skall ofördröjligen af styrelsen
anmälas för registrering.

28 §.

Styrelsens rätt att företräda sjukkassan innebär befogenhet_ för styrelsen
att själf eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje
man handla å kassans vägnar än äfven inför domstolar och andra myndigheter
föra dess talan.

Styrelsens rätt att företräda sjukkassan utöfvas genom styrelsens
alla ledamöter gemensamt eller, där styrelsen är beslutmässig med visst
mindre antal, genom detta antal ledamöter gemensamt.

Af sjukkassa gjord inskränkning i styrelsens rätt att företräda kassan
vare utan verkan mot enhvar, som ej visas hafva ägt kännedom om
inskränkningen.

Bestämmelse, innefattande sådan inskränkning, må ej registreras.

29 §.

Sjukkassan, så ock styrelsen, där ej annat blifvit af kassan bestämdt,
äge bemyndiga eu eller flera bland styrelsens ledamöter att teckna
sjukkassans firma. Vid meddelande af rätt till firmateckning må kunna
föreskrifvas, att denna rätt får utöfvas endast af flera gemensamt.

Rätt att teckna sjukkassans firma innebär befogenhet att företräda
kassan på sätt i 28 § sägs.

Hvad i denna lag är föreskrifvet i fråga om inskränkning i styrelsens
befogenhet att företräda sjukkassan äge motsvarande tillämpning
i afseende å den befogenhet därtill, som tillkommer dem, hvilka, enligt
hvad ofvan i denna paragraf sägs, bemyndigats att teckna firman.

Ändring i fråga om rätten att teckna sjukkassans firma skall ofördröjligen
af styrelsen anmälas för registrering.

30 §.

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämdt i
stadgarna, den mening, om hvilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen äge éj deltaga i afgörande af fråga, hvari hans
enskilda rätt är stridande mot kassans; och må han förty ej deltaga i beslut
om ingående af aftal mellan honom och kassan eller om afslutande af
annat aftal, så framt han häraf annorledes än såsom medlem af kassan
kan vänta synnerlig nytta eller skada.

31 §.

Styrelsen må ej föryttra eller upplåta nyttjanderätt till all sjukkassans
egendom eller den väsentligaste delen däraf, med mindre bemyndigande
därtill gifvits å sammanträde.

Styrelsen åligge att vid fullgörande af sitt uppdrag ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelats af kassan och ej
strida mot lag eller författning eller mot kassans stadgar.

32 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för sjukkassa, bör undertecknas
med kassans firma. Vid firmateckning skola de, som tecknat firman,
äfven underskrifva sina namn.

Har handlingen ej undertecknats med sjukkassans firma och framgår
ej af dess innehåll, att den utfärdats å kassans vägnar, svare de,
som underskrifvit handlingen, för hvad genom densamma må hafva
slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

33 §.

Nedgår antalet medlemmar af sjukkassa under etthundra eller, där
kassan registrerats med mindre antal medlemmar, under tjugufem, åligge
det styrelsen att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
I anledning af anmälan, som afser förstnämnda fall, har
tillsynsmyndigheten att, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det
må vara sjukkassan medgifvet att med mindre medlemsantal än etthundra
fortsätta sin verksamhet. Har sådant medgifvande lämnats, och
nedgår sedermera medlemsantalet under tjugufem, skall anmälan därom
af styrelsen ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

Har, sedan af sjukkassa eller klass i sjukkassa begrafningshjälp
utfästs till högre belopp än tvåhundra kronor, antalet begrafningshjälpsförsäkrade
medlemmar i kassan eller klassen nedgått till tvåhundra eller
därunder, eller har antalet medlemmar af klass, som skall meddela sjukhjälp
eller bereda begrafningshjälp till belopp, ej öfverstigande tvåhundra
kronor, nedgått under hvad, på sätt i 19 § sägs, är för meddelande af sjukhjälp
eller utfästande af begrafningshjälp bestämdt, åligge det likaledes
styrelsen att om förhållandet ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

34 §;

Huru stämning skall delgifvas sjukkassa är stadgadt i 11 kapitlet
15 § rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende gäller äga tilllämpning
jämväl, då annat meddelande skall delgifvas kassan.

Vill styrelsen kära till sjukkassan, delgifve stämningen någon af
kassans revisorer; och åligge det den, som af stämningen erhållit del,
att ofördröjligen kalla de inom kassan röstberättigade till sammanträde
för val af ombud att i den tvist föra sjukkassans talan.

•v

35 §.

Styrelsen skall å sammanträde afgifva förvaltningsredogörelse.

36 §.

Styrelseledamöter, som genom att öfverträda denna lag eller sjukkassans
stadgar eller eljest uppsåtligen eller af vårdslöshet förorsaka
skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

37 §.

Hvad i denna lag finnes stadgadt om styrelseledamot äge motsvarande
tillämpning å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utöfvat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,
att någon förutsättning för hans inträde i styrelsen saknats,
utan verkan mot enhvar, som ej visas hafva ägt kännedom därom.

Bestämmelse rörande förutsättning, under hvilken suppleant äger
utöfva styrelseledamots befogenhet, må ej registreras.

Om revision.

38 §.

Styrelsens förvaltning och sjukkassans räkenskaper skola granskas
af minst två revisorer.

Revisor väljes å sammanträde; dock må i stadgarna kunna bestämmas,
att en eller flere revisorer skola på annat sätt utses att jämte
den eller de å sammanträde valda deltaga i granskningen.

Till revisor må ej utses den, som är i sjukkassans eller styrelseledamots
tjänst.

Revisor må ej utses för längre tid än två år. Revisor må, ändå
att den tid, för hvilken han blifvit utsedd, ej gått till ända, kunna genom
beslut af den, som utsett honom, skiljas från uppdraget.

Afgår å sammantäde vald revisor, innan den tid, för hvilken han
blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligge det styrelsen
att ofördröjligen föranstalta om val af ny revisor.

22 -

«•*

39 §.

Revisor skall af styrelsen beredas tillfälle att när som helst inventera
sjukkassans alla tillgångar samt granska alla dess böcker, räkenskaper
och andra handlingar; och må af revisor begärd upplysning angående
förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Vid fullgörande af sitt uppdrag hafva revisorerna att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af sjukkassan meddelats och
ej afse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot kassans stadgar.

Revisorerna skola å sammanträde afgifva utlåtande öfver granskningen.

40 §.

Hafva revisorer i sitt utlåtande mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik, i
förvaltningsredogörelse meddelad uppgift eller vid fullgörandet af sitt
uppdrag visat grof vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig
till last, sjukkassan ansvariga för all däraf uppkommande skada, en för
alla och alla för en.

Om sjukkassesammanträde.

41 §.

Sjukkassemedlems rätt att deltaga i handhafvandet af sjukkassans
angelägenheter utöfvas å sammanträde. Där äge hvarje medlem, som
anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt. Har i stadgarna
föreskrifvits, att den, hvilken ej fullgjort hvad honom såsom medlem
åligger, icke må utöfva rösträtt, eller, i fråga om sjukkassa med högre
begrafningshjälp än tvåhundra kronor, att rösträtt icke, skall tillkomma
enbart sjukhjälpsförsäkrad medlem i ärenden, som uteslutande angå
begrafningshjälpsverksamheten, eller enbart begrafningshjälpsförsäkrad
medlem i ärenden, som uteslutande angå sjukkjälpsverksamheten, vare
det gällande.

Genom föreskrift i sjukkassas stadgar kan bestämmas, att den befogenhet,
som tillkommer kassans medlemmar att utöfva å sammanträde,

skall helt eller delvis utöfvas af vissa därtill utsedda personer; och skall
i sådant fall hvad i denna lag sägs om sammanträde i tillämpliga delar
gälla beträffande sammankomst af nämnda personer.

Ej må någon S]älf eller genom ombud eller såsom ombud för annan
deltaga i afgörande af fråga, hvari hans enskilda rätt är stridande
mot kassans; och må förty ej någon deltaga i beslut om ingående af
aftal mellan honom och kassan eller om afskalande af annat aftal, så
framt han häraf annorledes än såsom medlem i kassan kan vänta synnerlig
nytta eller skada; ej heller må ledamot af styrelsen deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig,
eller i val af revisor.

Öfver beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens
försorg föras protokoll. Senast fyra veckor etter sammanträdet skall
protokollet vara tillgängligt för sjukkassemedlemmarna.

42 §.

Jämte hvad i 41 och 49 §§ är stadgadt om utöfvande af rösträtt
och fattande af beslut å sammanträde, gälle, där ej annorlunda finnes
bestämdt i stadgarna:

att hvarje medlem äger en röst;

att medlem är berättigad öfverlåta sin rösträtt å annan medlem;

att ingen må på grund af fullmakt utöfva rösträtt lör mera än en
medlem;

att såsom sjukkassans beslut gäller den mening, för hvilken de
flesta rösterna afgifvas; och

att vid lika röstetal val afgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller, som biträdes af ordföranden vid sammanträdet.

43 §.

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla sjukkassans medlemmar
till extra sammanträde.

Sådant sammanträde må ock_ utlysas af revisorerna, när de finna
omständigheterna det påfordra. Åro ej samtliga revisorer ense om
sammanträdes utlysande, gälle den mening, hvarom de flesta förena sig,
eller vid lika röstetal deras mening, som anse extra sammanträde ej
böra hållas.

Extra sammanträde skall af styrelsen utlysas, då det för uppgifvet
ändamål skriftligen påfordras af minst en tiondel af sjukkassans samtliga
medlemmar eller det mindre antal, som må vara bestämdt i stadgarna.

44 §.

Underlåter styrelsen att i föreskrifven ordning kalla sjukkassans
medlemmar till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två
veckor efter påfordran, hvarom i 43 § tredje stycket är sagdt, utlyst
sammanträde att hållas så snart det med iakttagande af föreskrifven
kallelsetid kan ske, har magistrat eller kronofogde i orten att på anmälan
åt sjukkassemedlem ofördröjligen utlysa sammanträde.

45 §.

A det sammanträde, där styrelsen afgifver förvaltningsredogörelse,
skall frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, redogörelsen
omfattar, företagas till afgörande.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas till afgörande
vid nytt sammanträde.

Om talan mot styrelse och revisorer.

46 §.

Varder talan å styrelsens förvaltning under den tid, förvaltningsredogörelsen
omfattar, ej anställd inom ett år från det redogörelsen afgafs
å sammanträde, vare så ansedt, som hade ansvarsfrihet blifvit styrelsen
beviljad.

Utan hinder däraf, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å
förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig
handling, kunna af sjukkassan mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten
uttryckligen förklarats afse äfven den handling.

47 §.

Talan mot revisorer enligt 40 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas utlåtande afgafs å sammanträde, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blifvit begången.

48 §.

Afträdes sjukkassas egendom till konkurs, som börjar inom två år
från det förvaltningsredogörelsen afgafs å sammanträde, äge konkursboet,
ändå att ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, anställa klander
å förvaltningen för den tid, redogörelsen afser. Inträffar konkurs inom
två år från det revisorernas utlåtande afgafs å sammanträde, stånde
konkursboet öppet att mot dem anställa sådan talan, som omförmäles i
40 §. Talan, som grundas på brottslig handling, är dock ej bunden vid
dessa n villkor beträffande tiden för konkursens inträffande.

År rätt att anställa talan, som ofvan sägs, beroende häraf, att konkurs
börjar'' inom viss tid, skall den talan anhängiggöras inom en månad
från inställelsedagen eller, där tiden för talans anställande af kassan,
efter ty ofvan är sagdt, då ännu ej gått till ända, inom utgången
af den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

Om ändring af sjukkassas stadgar och vissa andra fall, då särskild
röstpluralitet å sammanträde erfordras.

49 §.

Beslut, afseende ändring af sjukkassas stadgar i fråga om ämne, som
omförmäles i 6 § 2), 6), 7) 8), li) och 15), eller i fråga om grunderna
för medlems uteslutande ur kassan eller för utöfvande af rösträtt och för
fattande af beslut å sammanträde, så ock beslut om sådan ändring af stadgarna,
att däri intages förbehåll enligt 91 § om tvisters hänskjutande till
skiljemän, vare ej giltigt, med mindre samtliga i ärendet röstberättigade
förenat sig därom eller beslutet fattats å två på hvarandra följande sammanträden,
däraf minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist
hålles, biträdts af minst två tredjedelar af de röstande.

Hvad nu stadgats gälle jämväl beträffande giltighet af beslut, att
styrelsen skall äga föryttra eller upplåta nyttjanderätt till all kassans
egendom eller den väsentligaste delen däraf eller att sjukkassan skall
träda i likvidation i andra fall än i 52 § sägs eller att sjukkassan skall
såsom medlem ansluta sig till fortsättningssjukkassa.

År för giltighet af beslut, hvarom ofvan är sagdt, något ytterligare
villkor bestämdt i stadgarna, lände ock det till efterrättelse.

50 §.

Beslut om ändring af stadgarna skall af styrelsen ofördröjligen anmälas
för registrering. Vid anmälan skall fogas, i två exemplar, af
notarius publicus eller med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade
namnunderskrifter styrkt afskrift af protokoll, som förts i ärendet.

Om klander af beslut å sammanträde.

51 §.

Menar styrelsen eller ledamot däraf eller sjukkassemedlem, att beslut,
som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest
strider mot lag eller författning eller mot sjukkassans stadgar, äge därå
tala genom stämning å sjukkassan inom tre månader från beslutets dag.
Försummas det, vare rätt till klagan öfver beslutet förlorad.

Vill styrelsen anhängiggöra klandertalan, vare lag, som i 34 §
andra stycket sägs.

Har klandertalan anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill
förekommer, att, innan slutligt utslag i målet meddelas, förordna, att
klandrade beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där klandrade
beslutet är af beskaffenhet att det bör registreras, underrättelse
ofördröjligen genom rättens eller domarens försorg afsändas för registrering.

Domstols utslag, hvarigenom beslut å sammanträde upphäfts eller
ändrats, gälle jämväl för de medlemmar, som ej instämt klandertalan.

Om sjukkassas likvidation och upplösning.

52 §.

Sjukkassa skall träda i likvidation,

1) då medlemsantalet, där kassan registrerats med mindre antal
medlemmar än etthundra, nedgått under tjugufem och sistnämnda medlemsantal
icke uppnåtts inom tre månader;

2) då medlemsantalet, där det vid registreringen utgjorde etthundra
eller mera, nedgått under etthundra och tillsynsmyndigheten enligt meddeladt
beslut funnit det icke kunna medgifvas sjukkassan att med mindre
medlemsantal än etthundra fortsätta sin verksamhet, samt sistnämnda
tal icke uppnåtts inom tre månader, eller, därest tillsynsmyndigheten
funnit skäligt lämna sådant medgifvande, som nyss angifvits, medlemsantalet
nedgått under tjugufem och detta tal ej uppnåtts inom tre
månader;

3) då förhållande inträffat, på grund hvaraf enligt bestämmelse i
stadgarna kassan skall upphöra med sin verksamhet.

53 §.

Finnes sjukkassa sakna till registret anmäld behörig styrelse, äge
medlem af kassan eller borgenär eller tillsynsmyndigheten hos rätten eller
domaren göra ansökning, att sjukkassan må förklaras skyldig att träda i
likvidation. Kungörelse om ansökningen med uppgift om tiden, när densamma
kommer att pröfvas af rätten, skall af rätten eller domaren utfärdas
och minst tre månader före nämnda tid införas i allmänna tidningarna,
så ock, därest kallelse till sammanträde skall kungöras i ortstidning, i
denna tidning. Rätten eller domaren äge ock, där så äskas, förordna en
eller flere syssloman att emellertid taga sjukkassans egendom under vård
och bevaka dess angelägenheter. Styrkes på utsatta tiden, att anmärkta
förhållandet fortfar, förklare rätten, att kassan skall träda i likvidation,
och förordne en eller flere likvidatorer att verkställa densamma.

Om förordnande af syssloman skall underrättelse ofördröjligen genom
rättens eller domarens försorg afsändas för registrering.

54 §.

Har i enlighet med 49 § beslutats, att sjukkassa skall träda i likvidation,
eller skall eljest af annan anledning än i 53 eller 80 § sägs
likvidation verkställas, varde å sammanträde en eller flere likvidatorer
valda att verkställa likvidationen.

I stadgarna må kunna bestämmas, att en eller flere likvidatorer skola
på annat sätt utses att jämte de å sammanträde valda deltaga i likvidationen.

55 §.

Utser sjukkassan ej likvidatorer, ehuru sådant förhållande inträffat,
som jämlikt bestämmelserna i 52 § 1) och 2) påkallar likvidation,

svare de, som med vetskap om förhållandet deltaga i beslut om fortsättande
af kassans verksamhet eller handla å dess vägnar, för uppkommande
förbindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

56 §.

Har sådant förhållande inträffat, som jämlikt bestämmelse i 52 §
påkallar likvidation, och varder ej inom en månad därefter till registret,
enligt hvad nedan sägs, anmäldt, att sjukkassan trädt i likvidation,
förklare rätten, på ansökan af medlem eller styrelseledamot eller tillsynsmyndigheten
och efter kassans hörande, att kassan skall träda i
likvidation; och förelägge rätten kassan att inom viss tid, ej understigande
en månad, utse en eller flere likvidatorer, vid äfventyr att förordnande
i sådant hänseende eljest meddelas af rätten.

57 §.

Finnes sjukkassa, som enligt anmälan till registret trädt i likvidation,
sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, äge
medlem eller borgenär eller tillsynsmyndigheten hos rätten eller domaren
göra ansökning om utseende af likvidatorer; och skall i öfrigt
hvad i 53 § är stadgadt i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

58 §.

Likvidator skall vara här i riket bosatt svensk undersåte.

Uppdraget att vara likvidator anses gälla, intill dess likvidationen
blifvit afslutad, men må kunna när som helst återkallas af den, som
meddelat uppdraget.

Afgår å sammanträde vald likvidator, innan han fullgjort sitt uppdrag,
och finnes ej suppleant, åligge det öfriga likvidatorer att ofördröjligen
föranstalta om val af ny likvidator.

59 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla, att sjukkassan
trädt i likvidation. Därvid skola uppgifvas

dels likvidatorernas samt, där suppleanter utsetts, deras fullständiga
för- och tillnamn äfvensom nationalitet och hemvist,

dels ock, där befogenhet att teckna kassans firma ej skall ntöfvas
allenast af likvidatorerna gemensamt, hvilken eller hvilka, hvar för sig
eller gemensamt, sådan befogenhet tillkommer.

Afgår likvidator eller suppleant eller utses ny sådan eller sker ändring
i fråga om rätten att teckna kassans firma, skall ock därom anmälan
för registrering ofördröjligen göras af likvidatorerna.

60 §.

Då likvidatorer utsetts, skall styrelsen ofördröjligen å sammanträde,
som det åligger likvidatorerna att utlysa, göra redo för sin förvaltning
under den tid, för hvilken ej förut förvaltningsredogörelse afgifvits å
sammanträde.

Styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper under ofvannämnda
tid skola granskas af revisorerna, hvilka det åligger att däröfver afgifva
utlåtande å sammanträde, och skall å det sammanträde till afgörande
företagas frågan om beviljande af ansvarsfrihet åt styrelsen för den
tid, redovisningen omfattar. Om behandling af denna fråga samt om
talan å styrelsens förvaltning äge hvad i 45, 46 och 48 §§ finnes stadgadt
motsvarande tillämpning.

61 §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å sjukkassans
okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och skulder.

62 §.

Om likvidatorers befogenhet att företräda sjukkassa och om deras
rättigheter i öfrigt, så ock om deras skyldigheter och ansvarighet för
skada galle i tillämpliga delar hvad angående styrelse eller styreledamot
är stadgadt; dock äge likvidatorer ej utan särskild^ af sjukkassan erhållet
bemyndigande afyttra dess fasta egendom annorledes än genom
försäljning å offentlig auktion.

63 §.

Under likvidation skall sjukkassans firma tecknas med tillägg af
orden »i likvidation».

I öfrigt skall hvad i 32 § finnes föreskrifvet i fråga om underskrifvande
af handling, som under kassans bestånd å dess vägnar utfärdas,
så ock om påföljd för försummelse härutinnan äga motsvarande
tillämpning under kassans likvidation.

64 §•

Föreskrift angående förfarandet med sjukkassas tillgångar, hvarom i
6 § 15) sägs, må ej gå i verkställighet, innan den i årsstämningen utsatta
inställelsetid är förbi och all veterlig gäld blifvit betald eller erforderliga
medel därtill afsätta. Har, i strid med livad sålunda stadgats,
medlem tilldelats något af kassans tillgångar, vare han i händelse af
kassans oförmåga att fullgöra sina förbindelser skyldig att återbära
hvad han bekommit.

65 §.

Sedan lik vidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de, så snart ske
kan, å sammanträde afgifva redovisning för sin förvaltning.

66 §.

Åtnöjes medlem ej med likvidatorernas redovisning, skall han genom
stämning anhängiggöra sin talan hos domstol inom ett år från den
dag, då redovisningen afgafs å sammanträde. Försummas det, hafve
han förlorat sin talan.

07 §.

Då likvidatorerna å sammanträde afgifvit redovisning för sin förvaltning,
anses sjukkassan upplöst; och skola likvidatorerna ofördröjligen
göra anmälan därom för registrering.

Vid anmälan skall fogas bevis om dagen för årsstämningens utfärdande.

68 §.

Så snart beslut, att sjukkassa skall träda i likvidation, blifvit slutligen
gällande, upphör såväl skyldigheten att till kassan erlägga afgift
eller uttaxeradt belopp som ock rätten att af kassan erhålla understöd,
utom beträffande afgift, uttaxeradt belopp eller understöd, som förfallit
till betalning, innan beslutet blef slutligen gällande.

69 §.

Afträdes sjukkassas egendom till konkurs, skall underrättelse om
den offentliga stämningen samtidigt med kungörelsen därom genom
rättens eller domarens försorg afsändas för registrering.

Med den offentliga stämningens utfärdande upphör för den tid, konkursen
varar, såväl skyldigheten att till kassan erlägga afgift eller uttaxerad!
belopp som ock rätten att af kassan erhålla understöd, utom
beträffande afgift, uttaxeradt belopp eller understöd, som förfallit till
betalning, innan den offentliga stämningen utfärdades.

Under konkursen företrädes kassan såsom konkursgäldenär af styrelsen
eller, där vid konkursens början syssloman enligt 53 § eller likvidatorer
varit utsedda, af dessa. Under konkursens fortgång må dock i
behörig ordning kunna utses styrelse i stället för sysslomän, som förordnats
enligt nämnda paragraf, äfvensom väljas nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

70 §.

Finnes vid afsilande af sjukkassas konkurs icke öfverskott, anses
kassan upplöst, då konkursen afslutats. Det åligger den, som under
konkursen sist företrädt kassan såsom konkursgäldenär, att om kassans
sålunda skedda upplösning ofördröjligen göra anmälan för registrering.

Finnes öfverskott, skall å sjukkassesammanträde, livilket bör ofördröjligen
utlysas af den, som under konkursen sist företrädt kassan såsom
konkursgäldenär, beslutas, huruvida kassans verksamhet skall fortsättas
eller kassan träda i likvidation.

Om registrering och om tillsyn å sjukkassor.

71 §•

I dennna lag föreskrifven registrering och tillsyn å sjukkassor handhafves
af en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.

72 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras sjukkasseregister för inskrifning
af de uppgifter, hvilka enligt denna lag skola anmälas för registrering
eller hvilkas intagande i registret eljest varder föreskrifvet.

73 §.

Anmälan till registret skall göras skriftligen.

Aflämnas anmälan genom ombud eller insändes den med posten,
skall underskriften vara styrkt af vittnen.

<4 §•

Hafva icke vid anmälan till registrering iakttagits de föreskrifter,
som finnas för hvarje särskildt fall meddelade, eller finnes jämlikt 4 §
registrering icke kunna beviljas eller pröfvas sjukkassas stadgar eller
beslut, som anmäles för registrering, icke hafva tillkommit i föreskrifven
ordning eller ej stå i öfverensstämmelse med föreskrifterna i denna lag
eller eljest strida mot lag eller författning, skall registrering vägras.

75 §.

Beviljas sjukkassas registrering, läte tillsynsmyndigheten i sjukkasseregistret
införa:

1) dagen för stadgarnas antagande;

2) kassans firma;

3) den ort, där styrelsen enligt stadgarna skall hafva sitt säte;

4) hvarje styrelseledamots och suppleants fullständiga för- och tillnamn
samt hemvist;

5) där befogenhet att teckna firman ej skall utöfvas allenast af
styrelsen, hvilken eller hvilka, hvar för sig eller gemensamt, sådan
befogenhet tillkommer;

6) huruvida kassan, där den bereder begrafningshjälp, meddelar sådant
understöd till högre belopp än tvåhundra kronor;

7) huruvida uttaxering å medlemmarna skall kunna äga rum; samt

8) uppgift om det sätt, hvarpå kallelse till sammanträde skall ske
och andra meddelanden bringas till de röstberättigades kännedom, äfvensom
den tid före sammanträde, då föreskrifna kallelseåtgärder senast
skola vara vidtagna.

Det ena exemplaret af stadgarna skall förses med bevis om registreringen
och återställas till sökanden.

76 §.

Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret skett,
skall den ändring, där registrering beviljas, anmärkas i registret.

Registreras ändring i sjukkassas stadgar, skall det ena exemplaret af
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden återställas,
försedt med bevis om registreringen.

_ Sker ändring i sjukkassas firma, skall ny fullständig inskrifning i
registret göras.

Anmälningsskrifter med därtill hörande handlingar skola särskild!
för hvarje sjukkassa förvaras såsom bilagor till registret.

77 §.

Menar någon, att eu i registret verkställd inskrifning länder honom
till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras vid Stockholms
rådstufvurätt.

Har. genom laga kraft ägande dom blifvit förklaradt, att en i registret
gjord inskrifning ej bort ske, eller att något förhållande, hvarom
inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall på begäran af någondera
parten anteckning därom göras i registret.

__ Varder, sedan i registret gjorts anteckning om sjukkassas konkurs,
af öfverrätt förklaradt, att offentlig stämning ej bort utfärdas, skall anteckningen
på därom gjord begäran afföras ur registret.

78 §.

Ändring i förhållande, som registret utvisar, kan icke med laga
verkan åberopas mot annan än den, som visas hafva ägt vetskap om
ändringen.

79 §.

Sjukkassa åligge att för hvarje räkenskapsår inom två månader,
från det styrelsens förvaltningsredogörelse afgafs å sammanträde, till
tillsynsmyndigheten ingifva:

1) förvaltningsredogörelse och revisorernas utlåtande, äfvensom protokoll,
upptagande de å sammanträde i anledning af nämnda handlingar
fattade beslut;

2) en i enlighet med fastställdt formulär upprättad och af styrelsen
underskrifven statistisk redogörelse rörande kassan och dess verksamhet
under året.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt att infordra ytterligare upplysningar,
skola sådana ofördröjligen lämnas af styrelsen.

Sjukkassa vare pliktig ej mindre att när som helst bereda tillsyns -

myndigheten eller dess ombud tillfälle att inventera kassans medel samt
att granska kassans räkenskaper och öfriga handlingar än äfven att
lämna dem tillträde till sammanträde.

80 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att öfvervaka, att sjukkassas
verksamhet står i öfverensstämmelse med gällande lag och författning
samt kassans stadgar äfvensom i öfrigt utöfvas på ändamålsenligt sätt,
och har tillsynsmyndigheten jämväl att ej mindre i fråga om sjukkassas
bildande och affattande af dess stadgar än äfven beträffande det lämpliga
inrättandet af dess verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar.

Finner tillsynsmyndigheten, att afvikelse från lag eller författning
eller kassans stadgar förekommer, förelägge tillsynsmyndigheten kassan
att hafva inom viss tid vidtagit de åtgärder, som pröfvas erforderliga
för rättelses vinnande. Anser tillsynsmyndigheten eljest,, att anledning
till anmärkning mot kassans verksamhet föreligger, äge tillsynsmyndigheten
anvisa kassan att vidtaga de åtgärder, som pröfvas af anmärkta

förhållandet påkallade. . o

År föreläggande enligt denna paragraf gifvet och hafva föreskrifna åtgärder
ej inom den bestämda tiden vidtagits, eller har anvisning enligt denna
paragraf eller 24 § meddelats af tillsynsmyndigheten och finnes sjukkassan
icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten
hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan
att träda i likvidation. Har sådan ansökning gjorts, skall rörande^kungörelse
om ansökningen och förordnande af sysslomän samt angående
underrättelse om sådant förordnande för registrering gälla hvad i 53 §
är föreskrifvet. Styrker ej kassan a den utsatta tiden, att föielagda
eller anvisade åtgärder blifvit behörigen vidtagna, förklare rätten, att
kassan skall träda i likvidation, och förordne en eller flere likvidatorer
att verkställa densamma.

81 §.

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som icke afser registrering,
så ock om beslut,'' hvarigenom registrering vägrats, skall skriftlig underrättelse
öfverlänmas eller med allmänna posten försändas till någon, hvilken
äger företräda sjukkassan. Innefattar beslutet afgörande af tvist
eller föreläggande eller anvisning enligt denna lag, eller , har genom
beslutet af sjukkassa gjord ansökning afslagits, med stöd af 16 § lämnadt
medgifvande återkallats eller förordnande enligt 25 § meddeladts eller

har därigenom medgifvande enligt 33, 92 eller 93 § eller registrering
af anmäldt. förhållande vägrats, skola i underrättelsen om beslutet skälen
därför angifvas.

Sjukkassa skall anses hafva fått del af underrättelsen den dag, då
densamma öfverlämnades till någon, som äger företräda kassan, eller,
där underrättelsen försändts med allmänna posten, å tredje dagen efter
den, då underrättelsen för befordran aflämnades å postanstalt, där det
ej visas, att försändelsen förkommit eller hållits adressaten tillhanda å
adresspostanstalten först å senare dag.

År sjukkassa missnöjd med beslut, som här ofvan angifvits, äge
kassan att, vid talans förlust, hos Konungen anföra besvär öfver beslutet,
innan klockan tolf å trettionde dagen från den dag, då kassan skall anses
hafva fått del af beslutet.

År begäran om åtgärd, som i 77 § sägs, gjord af annan än sjukkassa,
. och har ansökningen af tillsynsmyndigheten afslagits, äge sökanden
att, vid talans förlust, innan klockan tolf å trettionde dagen från beslutets
dag däröfver anföra besvär hos Konungen.

82 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses
en sjukkassenämnd, bestående af medlemmar af sjukkassor eller ledamöter
af deras eller fortsättningssjukkassors styrelser, hvilken nämnd
äger att årligen sammanträda inför tillsynsmyndigheten för samråd med
denna myndighet i sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

83 §.

Meddelanden och beslut af tillsyningsmyndigheten, hvilka angå
sjukkassa, skola afgiftsfritt tillhandahållas kassan.

Närmare föreskrifter om tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet samt om sjukkasseregistrets förande meddelas af Konungen.

Ansvarsbestämmelser.

84 §.

Med böter från och med tjugofem till och med ettusen kronor straffes

1) styrelseledamot eller likvidator, som mot bättre vetande i förvaltningsredogörelse
eller redovisning rörande sjukkassans angelägenheter
skriftligen eller muntligen meddelar oriktig uppgift;

2) styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen i strid med bestämmelsen
i 64 § första punkten låter verkställa utbetalning af sjukkassans
tillgångar;

3) revisor, där han i utlåtande, som enligt bestämmelse i denna lag
skall afgifvas å sammanträde, mot bättre vetande skriftligen eller muntligen
lämnar oriktig uppgift rörande sjukkassans angelägenheter eller
uppsåtligen underlåter att göra anmärkning mot dylik uppgift i förvaltningsredogörelse
eller i handling, som af honom granskats;

4) hvar, som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift.

Hvad ofvan är stadgadt, gälle dock ej, där straff å förseelsen är
utsatt i allmänna strafflagen.

85 §.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 24 § första stycket, 27
§ gista stycket, 29 § sista stycket, 33 § angående skyldighet att göra
anmälan, 39 § första stycket, 41 § sista stycket, 50 §, 59 §, 60 § första
stycket angående skyldighet att utlysa sammanträde, 67 §, 70 § angående
skyldighet att göra anmälan och utlysa sammanträde, 79 §, 92 §
mom. 5 angående skyldighet att göra anmälan ellei "9o § mom. 1 första
stycket angående skyldighet att meddela upplysningar eller mom. 5 angående
skyldighet att göra anmälan,

straffes den försumlige med böter från och med fem till och med

trehundra kronor.

Förseelse mot 39 § första stycket, 41 § sista stycket eller 60 §
första stycket angående skyldighet att utlysa sammanträde må åtalas
allenast af sjukkassan eller medlem däraf.

86 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till fulla gäldandet af böterna, skall förvandling ske enligt allmän
strafflag.

Särskilda bestämmelser.

87 §.

Rätt till understöd från sjukkassa kan icke öfverlåtas och må förty
ej tagas i mät för gäld.

88 §.

Öfverträda medlemmar af sjukkassa denna lag- eller kassans stadgar,
svare do för all där af uppkommande skada, en för alla och alla
för en.

89 §.

Sjukkassa vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen enligt
stadgarna skall hafva sitt säte.

90 §.

Försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för
registrering skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där sjukkassans
styrelse skall hafva sitt säte.

91 §.

Innehålla sjukkassas stadgar förbehåll, att tvist mellan kassan och
styrelsen eller ledamot häraf eller medlem af kassan skall hänskjutas till
afgörande af en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan,
som tillkommer skiljeaftal; och gälle om påkallande af förbehållets tilllämpning
hvad om stämning i denna lag finnes stadgadt.

II. Om fortsättningssjukkassor.

92 §.

Mom. 1. Medlemskap i fortsättningssjukkassa kan, där icke kassans
stadgar bestämma annorlunda, förvärfvas såväl af sjukkassa därigenom,
att densamma antingen för alla sina sjukhjälpsförsäkrade medlemmar
eller för allenast en del af dem ansluter sig till fortsättningssjukkassan
(kassaanslutning), som ock af enskild sjukhjälpsförsäkrad medlem af
sjukkassa.

Fortsättningssjukkassa må ej registreras med mindre antalet af dem,
hvilka äro tillförsäkrade sjukhjälp från kassan (sjukhjälpsberättigade),
uppgår till femhundra. Där särskilda omständigheter därtill föranleda,

kan registrering beviljas jämväl fortsättningssjukkassa med mindre antal
sjukhjälpsberättigade än nyss nämnts, dock ej under tvåhundra.

1 stadgarna för fortsättningssjukkassa, däri sjukkassa kan upptagas
till medlem, skola meddelas bestämmelser rörande den rösträtt, som skall
tillkomma fortsättningssjukkassans medlemmar.

Firma, som fortsättningssjukkassa antagit, skall utmärka, att kassan
är fortsättningssjukkassa.

Mom. 2. Sjukkassa, som är medlem af fortsättningssjukkassa, är
icke fortsättningssjukkassan ansvarig för gäldandet af afgifter eller uttaxeringsbelopp,
som skola erläggas för de medlemmar af sjukkassan,
för hvilka den anslutit sig till fortsättningssjukkassan. Ej heller må
sjukkassan åtaga sig dylik ansvarighet.

Af medlemskap i fortsättningssjukkassa föranledda kostnader för
sjukkassa skola anses såsom förvaltningskostnader och, hvad angår sjukkassa,
som meddelar högre begrafningshjälp än tvåhundra kronor, såsom
förvaltningskostnader för kassans sjukhjälpsverksamhet.

Mom. 3. Fortsättningssjukkassa må ej meddela sjukhjälp åt annan
än sjukhjälpsberättigad.

Fortsättningssjukkassa är pliktig att åt enhvar sjukhjälpsberättigad
meddela sjukhjälp för den tid, som erfordras, för att han skall äga att
för hvarje tidsperiod, omfattande tolf på hvarandra följande månader,
bekomma sjukhjälp från sjukkassa, hvaraf han är medlem, och fortsättningssjukkassan
för tillhopa etthundraåttio dagar. Dock må genom bestämmelse
i stadgarna fortsättningssjukkassas nämnda förpliktelse kunna
sålunda inskränkas, att kassan icke skall vara skyldig att för viss sjukdom
samt sjukdom, som inträffat medan väsentlig nedsättning af arbetsförmågan
till följd af den förra sjukdomen förefanns, meddela sjukhjälp
för längre tid än som erfordras, för att den sjukhjälpsberättigade skall
äga att inom den sjukkassa, han tillhör, och fortsättningssjukkassan i
förening åtnjuta sjukhjälp för minst etthundraåttio dagar.

Mom. 4. Sjukkassa eller enskild sjukhjälpsförsäkrad sjukkassemedlem
må icke samtidigt vara medlem af mera än en fortsättningssjukkassa.
Ej heller må den, hvilken genom kassaanslutning vunnit sjukhjälpsrätt
i fortsättningssjukkassa, samtidigt vara medlem af annan
sådan kassa.

År fortsättningssjukkassa under likvidation eller i konkurstillstånd,
utgör dock medlemskap eller genom kassaanslutning vunnen sjukhjälpsrätt
i denna kassa icke hinder för förvärf af medlemskap eller sjukhjälpsrätt
genom kassaanslutning i annan fortsättningssjukkassa. Varder, efter
det konkursen vid dess afslutande befunnits lämna öfverskott, beslutadt,

att kassans verksamhet skall fortsättas, vare medlem eller till följd af
kassaanslutning sjukhjälpsberättigad, hvilken på grund af konkursen
inträdt såsom medlem eller genom kassaanslutning vunnit sjukhjälpsrätt
i annan fortsättningssjukkassa, skyldig att utan uppskof frånträda medlemskap
eller sjukhjälpsrätt i endera af kassorna.

Finnes medlem af fortsättningssjukkassa eller någon, som däri
genom kassaanslutning vunnit sjukhjälpsrätt, obehörigen vara medlem
eller eljest sjukhjälpsberättigad jämväl i annan fortsättningssjukkassa,
skall den, hvilken sålunda äger flerfaldigt medlemskap, äga kvarstå
allenast i den fortsättningssjukkassa, hvari inträde först vunnits, och
förty uteslutas in- fortsättningssjukkassa, däri medlemskap senare erhållits,
samt den, hvilken äger såväl medlemskap som genom kassaanslutning
förvärfvad sjukhjälpsrätt, uteslutas från medlemskapet.

Mom. 5. Särskild klass inom fortsättningssjukkassa må icke meddela
sjukhjälp, med mindre antalet sjukhjälpsberättigade i klassen uppgår
till etthundra.

Nedgår antalet sjukhjälpsberättigade i fortsättningssjukkassa under
femhundra eller, om kassan registrerats med mindre antal sjukhjälpsberättigade,
under tvåhundra, eller nedgår antalet sjukhjälpsberättigade
i klass inom fortsättningssjukkassa under etthundra, åligger det styrelsen
att ofördröjligen om förhållandet göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.
I anledning af anmälan, som afser förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten
att, så snart ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara
fortsättningssjukkassa medgifvet att med mindre antal sjukhjälpsberättigade
än femhundra fortsätta sin verksamhet. Har sådant medgifvande
lämnats, och nedgår sedermera antalet sjukhjälpsberättigade under tvåhundra,
skall anmälan därom af styrelsen ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten
.

Mom. 6. Fortsättningssjukkassa skall träda i likvidation,

1) då antalet sjukhjälpsberättigade, där kassan registrerats med
mindre antal sådana än femhundra, nedgått under tvåhundra och sistnämnda
antal icke uppnåtts inom tre månader;

2) då antalet sjukhjälpsberättigade, där det vid registreringen utgjorde
femhundra eller mera, nedgått under femhundra och tillsynsmyndigheten
enligt meddeladt beslut funnit det icke kunna meagifvas kassan att
med mindre antal sjukhjälpsberättigade än femhundra fortsätta sin verksamhet,
samt sistnämnda tal icke uppnåtts inom tre månader, eller,
därest tillsynsmyndigheten funnit skäligt lämna sådant medgifvande som
nyss angifvits, antalet sjukhjälpsberättigade nedgått under tvåhundra,
och detta tal ej uppnåtts inom tre månader;

3) då förhållande inträffat, på grund hvaraf enligt bestämmelse i
stadgarna kassan skall upphöra med sin verksamhet.

Mom. 7. Hvad ofvan i 17 8 stadgats gäller icke för fortsättninerssjukkassa.

I öfrigt skola i fråga om fortsättningssjukkassa denna lags bestämmelser,
med iakttagande att hvad i 5, 6, 10—15, 18—21, 23 och 30 §§,
41 § tredje stycket, 49 § första stycket, 51, 53, 56, 57, 64, 66, 75, 88 och
91 §§ samt 93 § mom. 1 stadgas i afseende å medlem skall afse äfven
till följd af kassaanslutning sjukhjälpsberättigad, vara i tillämpliga delar
gällande, där ej annat framgår af hvad förut i denna paragraf stadgats.
Vill fortsättningssjukkassa, att jämväl hvad i 41 § första, andra
och fjärde styckena, 42—44 samt 85 §§ sägs om medlem af sjukkassa
skall gälla för sjukhjälpsberättigad, som nyss nämnts, skall uttrycklig
bestämmelse därom upptagas i stadgarna.

III. Öfvergångsbestämmelser.

93 §.

Mom. 1. Sökes registrering af sjukkassa eller fortsättningssjukkassa,
som utöfvat verksamhet innan denna lag träd! i kraft, skall vid
ansökningen fogas dels, därest kassan ej är registrerad enligt lagen om
sjukkassor den 30 oktober 1891, de i 5 § tredje stycket angifna handlingar
eller, där kassan är registrerad enligt nämnda lag, de i sagda
lagrum vid 1) och 2) omförmälda handlingar, dels ock redogörelse för
kassans tillgångar och skulder äfvensom, där kassan skall meddela begravningshjälp
till högre belopp än tvåhundra kronor, uppgift angående
hvilka tillgångar, enligt beslut å sammanträde eller annorledes gifven
bestämmelse, äro afsedda för kassans sjukhjälps verksamhet och hvilka
för dess begrafningshjälpsverksamhet, så ock hvilka befintliga skulder
skola räknas belasta hvardera af nämnda verksamhetsgrenar. Anser tillsyningsmyndigheten
ytterligare upplysningar angående kassans medlemmar
eller verksamhet erforderliga, skola sådana på anmodan ofördröjligen
meddelas af kassans styrelse.

År kassan registrerad enligt ofvannämnda lag den 30 oktober
1891 skall tillika i ansökningen uppgifvas, hos hvilken myndighet
kassans registrering skett.

Mom. 2. Sökes registrering af sjukkassa, hvilken utöfvat verksamhet
innan denna lag trädt i kraft och som utfäst begrafningshjelp
till högre belopp än tvåhundra kronor, äge tillsyningsmyndigheten, ändock
att kassans medlemsantal ej öfverstiger tvåhundra, med hänsyn till
föreliggande särskilda omständigheter medgifva, att kassan må, utan
afseende å hvad i 16 § andra stycket stadgas, utfästa begrafningshjälp
till belopp, öfverstigande tvåhundra kronor. Dylikt medgifvande må af
tillsyningsmyndigheten återkallas, när helst det pröfvas erforderligt.

Mom 3. Varder sjukkassa eller fortsättningssjukkassa, som är
registrerad enligt lagen den 30 oktober 1891, registrerad enligt denna
lag, skaLl den förra registreringen anses upphäfd och underrättelse om
den nya registreringen af tillsynsmyndigheten ofördröjligen meddelas
den myndighet, hos hvilken den förra registreringen skett.

Mom. 4. År någon vid den tid, då en enligt ofvannämnda lag den 30
oktober 1891 registrerad sjukkassa varder registrerad enligt denna lag, medlem
af kassan allenast för beredande af begrafningshjälp, och har han, där
han inträdt i kassan uteslutande för nämnda ändamål, vunnit inträde
före denna lags utfärdande, eller har han, där inträde skett såväl för
erhållande af sjukhjälp som för beredande af begrafningshjälp, på grund
af åtnjuten sjukhjälp förlorat rätt att från kassan bekomma ytterligare
sådant understöd, vare han, utan hinder af hvad i 9 § första punkten
stadgas, berättigad att allenast för beredande af begrafningshjälp kvarstå
i kassan, jämväl sedan densamma blifvit registrerad enligt denna lag.

År någon vid tiden för denna lags utfärdande medlem af särskilda
registrerade sjukkassor, äge han utan hinder af bestämmelserna
i 12 § kvarstå i dessa kassor, sedan desamma blifvit registrerade enligt
denna lag. Afflyttar den, hvilken sålunda kvarstår i skilda kassor,
från verksamhetsområdet för någon af kassorna till ort, som ligger inom
området såväl för kassa, hvilken den flyttande tillhör, som för annan
kassa vare den förra af sistnämnda kassor pliktig utöfva den i 14 §
omförmälda sjukkontroll. År den nya boningsorten belägen inom området
för mera än en, med iakttagande af hvad nu stadgats, till sjukkontroll
förpliktad sjukkassa, vare lag som för motsvarande fall i 14 § sägs.
Har afflyttning skett från verksamhetsområdet för mera än en af de
sjukkassor, i hvilka den flyttande kvarstår, skall för jämförelse, hvarom
i 14 § stadgas, hänsyn tagas allenast till den åt dessa kassor, hvari den
flyttande senast vunnit inträde.

Mom. 5. År kassa, som afses i 1 §, vid denna lags trädande i
kraft registrerad enligt lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891, skall
samma lag fortfara att gälla lör kassan, intill dess kassan registrerats

enligt denna lag, dock ej längre än till utgången al femte året från det
denna lag trädt i kraft. Har registrering enligt denna lag ej skett
före utgången af nämnda tidrymd, åligge det den myndighet, kos
hvilken kassan är registrerad, att förordna, att kassan skall träda i
likvidation, samt att tillsätta en eller flere personer att verkställa densamma.
Rörande sådan likvidation skall i tillämpliga delar gälla hvad
här ofvan i 61—66 och 68 §§ är stadgadt. Då likvidatorerna å sammanträde
afgifvit redovisning för sin förvaltning, anses kassan upplöst; och
åligge det likvidator att hos den myndighet, som förordnat honom,
göra anmälan om redovisningens afgifvande med bifogande al bevis om
dagen för årsstämningens utfärdande.

Denna lag skall träda i kraft den .........................; och äge därefter

lagen om sjukkassor den SO oktober 1891 ej i vidare mån, än ofvan
stadgas, tillämpning i fråga om kassa, som afses i denna lag.

Rättigheter och skyldigheter, som uppkommit innan denna lag trädt
i kraft, skola bedömas efter äldre lag. Dock skall beträffande kassa,
som vid tiden för denna lags trädande i kraft är registrerad, aldre lag
tillämpas jämväl i fråga om rättigheter och skyldigheter, hvilka uppkommit
efter nämnda tid, men innan denna lag vunnit tillämpning å
kassan; och skall vidare gälla, att medlem af sjukkassa, som blifvit
registrerad enligt denna lag, icke i något fall äger vidsträcktare rätt att
kvarstå i kassan allenast för beredande af begrafningshjälp eller att tillhöra
jämväl annan enligt denna lag registrerad sjukkassa, än i 9 och
12 §§ samt 93 § mom. 4 stadgats.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

10 §.

Då makar varda i äktenskapet skilda,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt hvad särskild! är
stadgadt, allmänt kungjordt varit, eller registrerad förening för ekonomisk
verksamhet eller registrerad sjukkassa träder i likvidation eller
försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

må ock kallelse å okända borgenärer så sökas, som i 9 § sagdt är.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och
23 kap. 4 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 14 § och. 23 kap. 4 § strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

22 kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med
råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin eller
andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet
emot hufvudman; vare lag, som i 11 § sägs; och varde fullmäktig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra andras
talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot i
styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad föreningför
ekonomisk verksamhet eller registrerad sjukkassa, så ock annan, som
är satt att leda bolagets, föreningens eller sjukkassans angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsikt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

23 kap.

i §.

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad förening
för ekonomisk verksamhet eller registrerad sjukkassa kommit i konkurs -

tillstånd, och finnes styrelseledamot eller anann, som är satt att leda
bolagets, föreningens eller sjukkassans angelägenheter, hafva mot borgenärerna
sig förbrutit, som här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore
han gäldenär i konkursen.

Denna lag skall träda i kraft den

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 15 § rättegångsbalken skall erhålla
följande ändrade lydelse:

15 §.

År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller å
stiftelse eller annan sådan inrättning, värde stämningen delgifven den,
som äger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, där flere, hvar
för sig eller gemensamt, äro därtill behörige, någon af dem. Huru
stämning skall delgifvas, där styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag,
registrerad förening för ekonomisk verksamhet eller registrerad
sjukkassa vill kära till bolaget, föreningen eller sjukkassan, därom
är särskildt stadgadt.

År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men
finnes någon, som äger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver samfundets
angelägenheter besluta, skall stämningen honom delgifvas.

Denna lag skall träda i kraft den

M O TI y.

Förslag till lag om registrerade sjukkassor.

Statens uppgifter inom olika områden af samhällslifvet hafva i senare
tid ökats och vidgats på ett sätt, som i stort sedt varit främmande
för föregående tidsskedens åskådning. Det erkännes numera allmänt som
af klok omtanke påkalladt, till och med såsom en plikt, att staten genom
åtgärder i olika riktningar söker skydda sina i ekonomiskt hänseende
svagt ställda medlemmar mot de faror, som hota deras förnämsta eller
enda tillgång, arbetskraften.

Bland dessa faror är sjukdom den oftast förekommande och mest
skrämmande. Staten liar därför måst ägna allt större uppmärksamhet
åt frågan, i hvilken omfattning ett ingripande från samhällets sida bör
äga rum för att ekonomiskt säkerställa dess obemedlade medlemmar,
när arbetsförmågan till följd af sjukdom brister eller minskas.

I vårt land finnes sedan längre tid tillbaka en hufvudsakligen inom
de mindre bemedlade befolkningslagren arbetande själfhjälpsverksamhet,
sjukkasseväsendet, åsyftande att bereda tillfälle att genom medlemskap
i sjukkassa vinna nödtorftig trygghet mot den ekonomiska risken af
sjukdom. Då det nu gäller ett förnyad t ordnande på lagstiftningens väg
af sjukkassornas verksamhet, möter, i anslutning till hvad ofvan yttrats,
främst af alla den frågan, huruvida staten fortfarande bör stanna
vid att i lämplig befunnen grad ordna och i öfrigt främja den frivilliga
sjukkasseverksamhet, som redan finnes och som under senare årtionden
nått en icke ringa utveckling och styrka, eller om staten, efter många
exempel från utlandet, bör tillgripa en lagstiftning, hvarigenom försäkring
i sjukkassa göres obligatorisk för de befolkningsklasser, hvilkas
behof af, att trygghet i ekonomiskt hänseende beredes dem, när arbetskraften
brutits af sjukdom, synes närmast böra tillgodoses.

Redan vid det förberedande arbetet till nu gällande lag om sjukkassor
den 30 oktober 1891 var under öfvervägande, huruvida obligatorisk
sjukförsäkring borde införas eller ej. Tyskland hade då genom
lagen den 15 juni 1883 först bland alla länder infört lagstadgad sjuk -

Obligatorisk
eller frivillig
sjukförsäkring.

försäkring för större delen af arbetarklassen, och Österrike hade genom
lagen den 30 mars 1888 följt exemplet. Den af Knngl. Maj:t den 3
oktober 1884 tillsatta arbetarförsäkringskommittén, äldre arbetarförsäkringskommittén,
utgick i sitt utlåtande den 24 oktober 1889 med förslag
till lag om sjukkassor från den grundsatsen, att det, å ena sidan, vore
förkastligt att genom några åtgärder från statens sida försvaga den
enskilda företagsamhet, som gifvit upphof åt hjälpkasseväsendet, men
att, å den andra, eu mera betryggande organisation däraf vore önskvärd.
Kommittén föreslog därför, utan att vilja lägga något band på den frivilliga
associationen för sådana ändamål och med sådan organisation
som de dittillsvarande hjälpkassorna, att staten skulle söka genom vissa
beviljade förmåner uppmuntra till nydaning eller omdaning al hjälpkassor,
som frivilligt ställde sig under offentlig kontroll och underkastade
sig vissa af lagstiftningen fastställda regler.

Skälen för afvisande af en tvångsförsäkring angåfvos af kommittén
i hufvudsak sålunda: Om en obligatorisk sjukförsäkring infördes,

kunde man visserligen snabbare komma därhän, att det stora flertalet
af den kroppsarbetande befolkningen, hvilken i synnerhet vore i behof
af understöd vid sjukdomsfall, finge sig dylikt understöd tillförsäkradt.
Det vore ock uppenbart, att obligatoriska sjukkassor borde och lättare
än de frivilliga kunde underkastas i detalj gående bestämmelser och en
offentlig tillsyn öfver deras efterlefnad, hvarigenom kassornas verksamhet
och ständiga vederhäftighet kunde bättre betryggas. Kommittén hade
dock icke af dessa skäl funnit sig föranlåten att föreslå införandet af eu
obligatorisk sjukförsäkring. Endast i de fall, där det enskilda initiativet, i
brist vare sig af insikt och god vilja eller af förmåga, icke kunde förväntas
skola fylla en uppgift af oomtvistlig vikt på arbetarförsäkringens
område, kunde kommittén förorda en tvångslagstiftning. Enligt kommitténs
åsikt förelåge ej med afseende å sjukförsäkringen detta villkor.
Kommittén hade förut i sitt utlåtande framhållit sjukkasseväsendets såväl
otillräckliga utbredning som flerehanda brister i organisationen. Men å andra
sidan kunde man ej annat än i densamma erkänna ett vackert och lofvande
resultat af de små krafternas frivilliga sammanslutning, och kommittén
hade ej heller anledning betvifla, det denna frivilliga verksamhet, om
den erhölle rättsligt stöd af lagstiftningen och ekonomisk uppmuntran
af det allmänna, skulle ernå en i det hela tillfredsställande utveckling.
I hvarje fall syntes det vara den naturligaste vägen att, innan tvånget
anlitades, tillse hvad själfhjälpen, rätt understödd, förmådde uträtta.
Kommittén hölle ock före, att man icke ägde anledning att så högt anslå
värdet af de resultat, i och för sig betraktade, som genom en obliga -

torisk sjukförsäkring skulle vinnas, emedan den ansåge det lagliga tvångets
utsträckande till detta område stå i strid med själfva beskaffenheten af
detta slag af arbetarförsäkring. Lika väl som det sade sig själft, att
utan lagstiftningens tvång försäkring mot olycksfall i arbetet eller än
mer ålderdomsförsäkring ej skulle komma till stånd i en behofvet något
så när motsvarande utsträckning och i en under alla förhållanden betryggande
form, och lika väl som dessa grenar af arbetarförsäkringen ägnade
sig för statens centraliserande åtgärder, lika visst vore det å andra sidan,
såväl att sjukförsäkringen på rent frivillig grund bragts till en utveckling,
hvilken man icke på den vägen kunde vänta af de förstnämnda
försäkringsarterna och hvilken i sig innebure möjligheten af en än större
tillväxt, som ock att sjukförsäkringen, i motsats mot dem, icke blott
ägnade sig för utan fordrade en decentraliserad organisation i smärre
grupper af personer och inom trängre områden. Denna senare omständighet
medförde särskildt en afsevärd svårighet att i vårt land med dess
glesa befolkning kunna på ett tillfredsställande sätt ordna obligatoriska
sjukkassor.

Sedan den tid, då äldre arbetarförsäkringskommitténs yttrande i
denna fråga afgafs, har den obligatoriska försäkringen funnit en vidsträckt
tillämpning i flere främmande länder. Härigenom har möjlighet
beredts att med stöd af i dessa länder vunnen erfarenhet bilda sig en
säkrare uppfattning rörande fördelarna och olägenheterna af en på lagstadgadt
tvång grundad sjukförsäkring. Obestridligt synes vara, att den
obligatoriska försäkringens väg lättare än frivillighetens leder till en
tillfredsställande lösning af de problem, som af det sociala sjukförsäkringsbehofvet
uppställas. Vid tvångsförsäkring kan man gifvetvis
snabbare och säkrare bereda dem, för hvilka sjukförsäkringen närmast
är afsedd, framför allt de egentliga kroppsarbetarna, delaktighet af försäkringens
förmåner; och där man utan starkare hänsyn till på detta område
bestående förhållanden öfvergår till ett ordnande af försäkringen
genom statens försorg på grundvalen af försäkringstvång, föreligger vida
större möjlighet att anordna och organisera sjukförsäkringen efter rationella
kraf samt att ernå den likformighet, som för en önskvärd samverkan
mellan försäkringens skilda organ är nödig. På grundvalen af
lagstadgadt obligatorisk försäkring mot sjukdom i allmänhet kunna ock
jämförelsevis lätt och i tillfredsställande former uppbyggas viktiga speciella
grenar af den sociala sjukförsäkringen, såsom försäkring mot snart
öfvergående skada till följd af olycksfall i arbetet och moderskapsförsäkring.

I trots af de fördelar, ett obligatoriskt försäkringssystem utan tvifvel
innebär, ställer man sig i flere länder ännu afvisande mot dess införande.
Närmast torde detta vara beroende dels på det motstånd, som
nämnda system framkallat bland den flerstädes mycket talrika del af befolkningen,
som redan omfattat frivillig sjukförsäkring, och dels på de
organisatoriska svårigheter och rubbningar af redan bestående förhållanden,
som anses förenade med ett ombyte af försäkringssystem. De
ganska vackra resultat, som den frivilliga sjukförsäkringen i olika länder
kunnat uppvisa, hafva äfvenledes åberopats såsom skäl för, att en effektiv
social sjukförsäkring kan vinnas utan försäkringstvång.

Hvad vårt land beträffar, synes den mening fortfarande vara förhärskande,
att en tvångsförsäkring på nu ifrågavarande område icke
bör ifrågasättas, åtminstone icke för det närvarande. Enstaka uttalanden
till förmån för en dylik försäkring framkomma väl understundom,
men de synas i det hela förblifva oförstådda. Opinionen inom sjukkassorna
är alltjämt i mycket öfvervägande grad emot tvångsförsäkringssystemet.
Berörda opinion hvilar på den uppfattningen, att den
frivilliga sjukkasseverksamheten på ett i flere hänseenden tillfyllestgörande
sätt tillgodoser ett allmänt behof inom vidsträckta lager af befolkningen;
att nämnda verksamhet äger betydande utvecklingsmöjligheter,
hvilka, rätt tillgodogjorda, sätta densamma i stånd att i vidsträckt
mån fylla en social sjukförsäkrings uppgifter samt att ändamålen med
eu dylik försäkring sålunda kunna i det väsentliga vinnas utan omstörtande
rubbningar af bestående förhållanden och utskärande af den hittillsvarande
utvecklingen. Det har i förevarande ämne framhållits, att de
nuvarande sjukkassornas verksamhet sträckte sig betydligt utöfver det
område, till hvilket obligatorisk sjukförsäkring ansetts böra begränsas, och
lämnade ruin för beaktande af intressen, hvilka icke ägde anspråk på att
vid tvångsförsäkring blifva uppmärksammade. Så vore förhållandet t. ex.
i afseende å begrafningshjälpens storlek och sjukkasseverksamhetens anknytning
till nykterhetsintresset. Särskild! har betonats, hurusom, det icke
vore antagligt, att en obligatorisk sjukförsäkring snarligen kornrne att
sträcka sig till alla de skilda befolkningslager, som nu loge del i den frivilliga
sjukkasseverksamheten och för hvilka sjukförsäkring vore ett viktigt
behof, men att emellertid, då en väsentlig del af medlemsbeståndet inom
de nuvarande sjukkassorna komme att omfattas af en obligatorisk
sjukförsäkring, en dylik försäkring, anordnad vid sidan af den äldre
frivilliga, skulle verka upplösande på denna, till men för de ingalunda
fåtaliga däri deltagande, som näppeligen komme att inom en närmare
framtid beröras af försäkringstvånget. Införande af obligatorisk sjuk -

försäkring- vore, enligt hvad sålunda anförts, svårligen under närvarande
förhållanden påkalladt eller ens önskvärdt, ja, man hade redan hunnit
så långt på grundvalen af frivillighet, att det rent af syntes vara för
sent att beträda den obligatoriska försäkringens väg. En utveckling
och fullkomning af den frivilliga sjukkasse verksamheten vore emellertid
behöflig. Härtill funnes förvisso möjligheter, dock fordrades härför ett
kraftigare stöd från statens sida, såväl ekonomiskt som genom lagstiftningen.
Med hänsyn till de pågående lifligt utvecklingssträfvandena
vore ett synnerligen lämpligt ögonblick för statens ingripande nu för
handen, medan åter ett uppskof, en tvekan inför alternativen obligatorisk
eller frivillig sjukförsäkring skulle kunna verka mycket ofördelaktigt.

I Riksdagen har fråga om införande af obligatorisk sjukförsäkring
icke varit väckt. Frågan har dock vid 1908 års Riksdag i annat sammanhang
berörts. Det Andra kammarens tillfälliga utskott n:o 2, till
hvars förberedande behandling en i kammaren framlagd motion angående
utredning af frågan om moderskapsförsäkring hänsköts, yttrade i sitt utlåtande
öfver motionen, bland annat, följande: »Ehuru utskottet för sin del
känner sig öfvertygadt om, att den enda fullt effektiva vägen för lösande
af frågan om moderskapsförsäkring är en kombination af denna försäkringsform
med sjukförsäkringen, på samma gång som denna senare göres
obligatorisk för både män och kvinnor, så anser utskottet frågan vara
både af den betydelsefulla och svårlösta beskaffenhet, att en fullständigare
och grundligare utredning, än den motionären och utskottet kunnat
åstadkomma, bör föregå eventuella lagstiftningsåtgärder, och en dylik
utredning torde endast genom Kungl. Maj:ts ingripande kunna vinnas.»
Under erinran dessutom, att sjukkasseväsendets ordnande för det dåvarande
vore föremål för speciell uppmärksamhet, hemställde utskottet,
att kammaren för sin del måtte besluta aflåtande af en skrifvelse till
Kungl. Magt i motionens syfte.

Utan diskussion biföll kammaren utskottets förslag.

Sedan beslutet delgifvits Första kammaren och frågan hänvisats till
kammarens tillfälliga utskott n:o 2, yttrade detta i afgifvet utlåtande,
bland annat, följande: »Däremot vågar utskottet icke, innan utredningvunnits,
instämma i Andra kammarens tillfälliga utskotts åsikt därom,
att vid en kombination af moderskapsförsäkring med sjukförsäkringen den
senare bör göras obligatorisk, enär bestämmandet af ett sådant villkor,
ehuru önskvärdt som slutmål, troligen blefve i många fall vanmäktigt
och i hvarje fall antagligen skulle under längre tid fördröja införande

af moderskapsförsäkringen.» Utskottet hemställde emellertid, att Första
kammaren måtte biträda Andra kammarens beslut, ett förslag som af
Första kammaren bifölls.

Af hvad inom Andra kammaren, på sätt nyss erinrats, förekommit
med afseende å frågan om frivillig sjukförsäkring eller tvångsförsäkring
vore det utan tvifvel förhastadt draga den slutsatsen, att kammaren
skulle vara redo att omedelbart beträda den obligatoriska sjukförsäkringens
väg.

Antalet vid 1906 års slut i vårt lands sjukkassor försäkrade personer
uppgick, enligt en af kommerskollegium verkställd utredning, till
429,518 d. v. s. ungefär 8 % af landets hela befolkning. Att med nöjaktig
säkerhet bedöma, i hvilken utsträckning sjukförsäkringsbehofvet inom
de obemedlade klasserna i vårt land blifvit tillgodosedt genom den
förefintliga sjukkasseverksamheten, låter sig icke göra med ledning af
den nuvarande sjukkasse- och befolkningsstatistiken. Sålunda är det
icke möjligt att därur vinna säkrare kunskap om, i hvad mån de olika
befolkningsgrupperna genom medlemskap i sjukkassa äro sjukförsäkrade,
eller särskildt i hvilken omfattning den löntagande kroppsarbetarklassen,
hvilken ett eventuellt sjukförsäkringstvång säkerligen skulle komma att
närmast eller till en början omfatta, för närvarande är sjukförsäkrad i
sjukkassa. Med tämlig sannolikhet kan dock påstås, att en ej ringa del
af sjukkassornas medlemsstock utgöres af andra än kroppsarbetare, men
att dessa sistnämnda dock bilda det öfvervägande antalet bland sjukkassornas
medlemmar, ehuruväl många grupper af deras klass, särskildt
på landet, ännu stå utanför sjukkasseverksamheten.

Det ofvannämnda procenttalet för sjukförsäkrade personer i vårt land
i förhållande till hela befolkningen är, jämfördt med motsvarande tal för
andra länder, där en tidens kraf någorlunda motsvarande social sjukförsäkring
förefinnes,, ganska låg. Af de länder, som icke infört
försäkringstvång på detta område, har Frankrike ungefär samma procent
som vårt land, medan i England och Belgien omkring 13* %
af befolkningen är sjukförsäkrad. Sistnämnda procenttal uppvisar
också Österrike, hvarest sjukförsäkringen är obligatorisk, ehuru hittills
ej i större omfattning, i Tyska Riket, där försäkringstvånget successivt
utvidgats till allt flera befolkningsgrupper, var vid 1907 års slut
antalet medlemmar i de 23,232 sjukkassorna 11,721,796 eller omkring
20 % af hela befolkningen. De nu meddelade siffrorna från Tyskland
måste dock ses i belysningen af detta lands ofantliga utveckling på det
industriella området och af den tyska tvångsförsäkringens karaktär af
arbetarförsäkring. I Danmark, hvarest sjukförsäkringen är byggd på

frivillighetens grund, var medlemsantalet i de 1,451 erkända sjukkassorna
vid 1907 års slut 552,660 eller nära 20 % af befolkningen. Sistnämnda
resultat hade väl näppeligen kunnat uppnås utan det omfattande ekonomiska
stöd, som staten gifvit sjukkasseverksamheten i Danmark. Under
de senare åren hafva sålunda de danska sjukkassorna bekommit statsunderstöd
till följande belopp, nämligen år 1900: 833,745 kr., 1901:
957,741 kr., 1902: 1,067,029 kr., 1903: 1,182,466 kr., 1904: 1,307,048
kr., 1905: 1,425,612 kr., 1906: 1,553,588 kr. och 1907: 1,691,188 kr.
För jämförelse må meddelas, att statsbidraget till sjukkassorna i vårt
land under nämnda år allenast utgjorde i hela kronor respektive 234,59.1
kr., 260,903 kr., 293,659 kr., 321,610 kr., 344,387 kr., 372,597 kr.,
406,174 kr. och 434,991 kr. Förutom statsunderstödet har emellertid
till sjukkasseverksamhetens i Danmark utveckling kraftigt bidragit den
sakkunniga och intresserade ledning och kontroll af densamma, som
utöfvas af statsmyndighet därstädes (sjukkasseinspektören).

När det gäller att i vårt land kraftigare än hittills främja det betydelsefulla
statsändamål, som en omfattande sjukförsäkring för de mindre
bemedlade i samhället utgör, finnas hufvudsakligen två vägar att gå:
antingen att en i görlig mån omfattande och effektiv tvångsförsäkring
införes, eller ock att staten lämnar den befintliga, på frivillighetens grund
byggda sjukkasseverksamheten ett i jämförelse med nuvarande förhållanden
afsevärdt ökadt och till sin fördelning annorlunda ordnadt statsbidrag,
äfvensom samtidigt härmed söker på lagstiftningens väg trygga, att
sjukkassornas verksamhet planlägges och utöfvas efter rationella, med
sjukkasseverksamhetens samhälleliga uppgift öfverensstämmande grunder.

Det uppdrag att inom civildepartementet biträda vid uppgörande
af förslag till lag angående sjukkassor, som lämnats de sakkunniga, har,
enligt hvad herr Statsrådet meddelat, afsett förslag till den nuvarande,
på frivillighetens grund hvilande sjukkasseverksamhetens ordnande, så
att densamma måtte blifva reglerad och handhafd på ett såväl från det
allmännas som från sjukkassemedlemmarnas synpunkt rationellt sätt.

Vid upprättande af det lagförslag angående den frivilliga sjukkasseverksamheten,
som de sakkunnigas arbete sålunda skolat afse,
hade det utan tvifvel varit önskvärdt, att sådana bestämmelser kunnat
föreslås, som förmått väsentligen underlätta eu framtida öfvergång till
tvångsförsäkring. Detta har dock icke i större omfattning varit möjligt
utan fara att öfver höfvan inskränka sjukkassornas frihet eller tvinga
dem till en mera betydande omläggning af deras hittillsvarande verksamhet.
Åtskilliga af de föreslagna bestämmelserna torde emellertid
genom den större likformighet och effektivitet hos sjukkasseverksam -

Tidigare lagstiftningsarbete.

heten, som de äro ägnade att befordra, underlätta ett systemskifte, när
tiden därför må finnas vara inne. \

Fornt bär framhållits betydelsen för en på frivillighetens grund
Infilande sjukförsäkring af ett tillräckligt och lämpligt afvägdt statsunderstöd;
bestämmelserna om detta understöd och om andra möjliga
åtgärder från statens sida till ekonomiskt underlättande af sjukkassornas
verksamhet böra emellertid icke inrymmas i det förslag till lagstiftning,
hvarom nu är fråga, utan framgent som hittills åvägabringas i annan
ordning.

Innan redogörelse lämnas för de ledande grundsatser, hvarpå
förevarande förslag är byggdt, torde det vara lämpligt att i en kort
öfversikt erinra om hufvuddragen af det officiella arbete, som tidigare
ägt rum för åstadkommande af lagstiftning för sjukkassor.

Sedan den i vårt land genom frivillig sammanslutning skapade sjukkasseverksamheten
efter medlet af förra århundradet och särskilt under
1870-talet visat en liflig utveckling, gjorde sig ock starkare gällande
önskvärdheten däraf, att denna samhällsgagneliga verksamhet vunne en
dittills saknad rättslig reglering. Den äldre arbetarförsäkringskommittén,
hvars uppdrag var att verkställa en af Riksdagen i skrifvelse
den 11 maj 1884 begärd utredning, om och i hvad mån
åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande af förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom
för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem
jämförliga personer, ansåg sig för ett behörigt fullgörande af sitt
uppdrag böra lämna en redogörelse för sjuk- och begrafningskassorna i
riket samt utarbeta förslag till lagstiftning, afsedd att befrämja dylika
hjälpkassors uppkomst och utveckling. Den sålunda föreslagna lagstiftningen
var afsedd att gälla endast för sådana kassor, hvilka meddelade
antingen allenast understöd vid sjukdomsfall eller ock, jämte sådant understöd,
begrafningshjälp, och hvilka frivilligt ställde sig under lagen.

Den upptog två slag af dylika kassor, gemensamt benämnda sjukkassor,
nämligen inregistrerade och erkända, af hvilka de erkända
sjukkassorna gjordes till föremål för en väsentligt fullständigare reglering
i afseende å sin verksamhet än de inregistrerade. Nu nämnda
lagförslag blef emellertid icke förelagdt Riksdagen.

Sedan olika myndigheter afgifvit infordrade yttranden öfver förslaget
och högsta domstolens utlåtande däröfver inhämtats, utarbetades i anledning
af framkomna anmärkningar inom civildepartementet ett nytt förslag, hvilket
icke bibehöll skillnaden mellan inregistrerade och erkända sjukkassor

och som i hufvudsakliga delar anslöt sig till hvad angående inregistrerade
sjukkassor föreslagits af kommittén. Sistnämnda förslag framlades
för 1891 års Riksdag; och sedan Riksdagen beslutat vissa ändringar i
förslagets bestämmelser, hufvudsakligen af formell art, utfärdades i enlighet
med det ändrade förslaget den ännu gällande lagen om sjukkassor
af den 30 oktober 1891. Med denna lag afsågs, enligt hvad
som framgår af föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
vid propositionens aflåtande till Riksdagen allenast, att åt de
sjukkassor, som frivilligt ställde sig under offentlig kontroll samt underkastade
sig i lagen fastställda regler, bereda en af lagen erkänd rättslig
ställning och vissa andra förmåner. Lagen innehåller ock högst få
bestämmelser, som kunna anses vara af materiellt reglerande betydelse
för själfva sjukkasseverksamheten.

1895 års lagstiftning om föreningar för ekonomisk verksamhet lämnade
sjukkassorna oberörda, och lagen om försäkringsrörelse af den 24 juli 1903
stadgade i sin 163 §, att den ej ägde tillämpning å sjuk- och begrafningskassa
eller annan dylik understödsförening, hvars verksamhet icke afsåge
affärsmässigt drifvande af försäkringsrörelse. I sammanhang med antagandet
af sistberörda lag anhöll emellertid Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, om och i hvad mån den verksamhet, som utöfvades af
åtskilliga sjuk- och begrafningskassor, pensionsanstalter och andra understödsföreningar,
innefattade försäkringsrörelse af beskaffenhet att bestämmelserna
i lagen därom helt eller delvis borde äga tillämpning på dem,
samt därefter framlägga förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill
utredningen kunde föranleda. Med anledning af denna anhållan förordnade
Kungl. Maj:t särskilda kommitterade att inom civildepartementet
biträda vid den af Riksdagen begärda utredningen och utarbetande af
förslag till lagbestämmelser i ämnet. Dessa kommitterade afgåfvo den
2 december 1905 förslag till lag om understödsföreningar.

Detta förslag var afsedt. att gälla ej blott för sådana understödsföreningar,
som vore att anse såsom åsyftade med det förut omnämnda
stadgandet om undantag från lagens om försäkringsrörelse tillämplighetsområde
(lagens § 163 mom. e), utan jämväl för alla andra föreningar
för ömsesidigt personligt understöd, hvilka icke affärsmässigt drefve försäkringsrörelse,
— således oafsedt om den verksamhet, som af föreningen
utöfvades, icke kunde anses innefatta försäkringsrörelse i den mening,
lagen om sådan rörelse toge detta ord, eller ens omfatta meddelande af
försäkring i teknisk bemärkelse. Den föreslagna lagen skulle sålunda
vara gemensam för sjukkassorna och andra understödsföreningar.

För föreningar i allmänhet af den art, förslaget afsåg, var detsamma
grundadt på ett normativsystem. Det upptog väsentligen allenast bestämmelser
om föreningens rättsliga ställning, om registrering och om
egentligen föreningsrättsliga frågor, men lämnade föreningen i det hela
frihet att själf bestämma grunderna för sin verksamhet. Endast beträffande
vissa lifförsäkringsföreningar förklarade sig förslaget antaga koncessionssystem
och uppställde vissa tvingande föreskrifter i afseende å
verksamhetens ordnande, förnämligast i syfte att säkerhet för föreningens
förmåga att fullgöra sina förbindelser måtte vinnas.

Emellertid hade sjukkassornas medlemmar själfva tagit till orda
för framförande af sina önskemål i fråga om lagstiftning och åtgärder
i öfrigt från statens sida rörande sjukkassorna. Under augusti
1905 hade i Norrköping afhållits Sveriges första sjukkassekonferens,
till hvilken genom sändande af valda ombud och annorledes bidragit
552 sjukkassor med tillhopa nära 200,000 medlemmar. Vid konferensen
tillsattes »Sveriges sjukkassors centralkommitté» med uppdrag
att i olika hänseenden arbeta för en vidare utveckling af sjukkasserörelsen
och bevaka dess intressen. Den 30 november 1905 — således
omedelbart före afgifvandet af lagförslaget om understödsföreningar —
ingaf denna kommitté till Kungl. Maj:t en framställning om vidtagande
af åtgärder för sjidvkasseverksamhetens och annan liknande understödsverksamhets
}rtterligare främjande och mera enhetliga organisation. I
framställningen betonades, bland annat, förutom önskvärdheten af en
höjning och lämpligare fördelning af statens ekonomiska understöd till
sjukkassorna, jämväl särskild! angelägenheten däraf, att genom lämpliga
bestämmelser garantier i högre grad än dittills erhölles för, att sjukkassors
och liknande understödsföreningars verksamhet, särskild! med
afseende å storleken, arten och varaktigheten af de meddelade understöden
samt sättet för medlemsbidragens erläggande och medlens förvaltning,
bedrefves på ett rationellt samt mera likformigt och för medlemmarna
betryggande sätt.

Sedan förslaget till lag om understödsföreningar framlagts och af
sjukkassorna gjorts till föremål för granskning, ingaf omförmälda centralkommitté
i augusti 1906 till Kungl. Maj:t ytterligare en framställning.
Denna innefattade såväl mera detaljerade uttalanden rörande flera af
sjukkassornas önskemål i afseende å en ny lagstiftning för dem som
ock åtskilliga anmärkningar mot sistnämnda förslags lämplighet ur
sjukkassesynpunkt. Bland annat riktade sig framställningen däremot, att
den föreslagna lagen vore ämnad att gälla ej blott sjukkassorna ensamt utan
äfven andra föreningar för inbördes understöd af växlande beskaffenhet och

med vidt skilda uppgifter. Såsom önskemål att beakta vid en ny lagstiftning,
Indika icke blifvit tillgodosedda uti lagförslaget, framhölls, att olägenheterna
af samtidigt medlemskap i flere sjukkassor borde undanröjas
att föreskrifter borde lämnas om erläggande af fasta medlemsafgifter
(premier) och dessas minsta belopp; att likaledes bestämmelser borde
gifvas om fondbildning samt angående det fall, att medlem flyttade utom
kassans verksamhetsområde, och om samverkan mellan sjukkassorna för
sådant fall äfvensom rörande fortsättningssjukkassor m. m.

Sedan öfver den ofvan först nämnda framställningen från Sveriges
sjukkassors centralkommitté statskontoret och kommerskollegium afgifvit
underdåniga utlåtanden, af hvilka det af kommerskollegium afgifna
jämväl omfattade centralkommitténs framställning af augusti 1906,
medgaf Kungl. Maj:t, att sakkunnigt biträde finge inom civildepartementet
anlitas för verkställande af den utredning, som ytterligare kunde
erfordras, samt uppgörande af förslag i ämnet. Af den härpå inom
departementet företagna utredningen framgick det förslag till lag angående
sjukkassor, hvaröfver högsta domstolen utgaf utlåtande den 6 september
1907. Jämväl detta förslag utgick från normativsystem; dock meddelades
däri ej få tvingande bestämmelser rörande verksamhetens ordnande
och innebörd. Särskild! sökte förslaget tillgodose de önskemål,
hvilka, enligt hvad ofvan nämnts, i framställning till Kungl. Maj:t
framhållits af sjukkassornas centralkommitté. Förslaget blef icke sedermera
förelagdt riksdagen till antagande.

Den 29 november 1907 bemyndigade Kungl. Maj: t ånyo chefen för
civildepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet
biträda vid verkställande af utredning och uppgörande af förslag
till ny lagstiftning för sjukkassor. Ur det arbete, som på grund däraf
ägt rum, har framgått det lagförslag, som här föreligger.

Vidkommande de hufvudgrunder, på hvilka detta förslag är Förslagets
byggdt, är först att erinra, hurusom den främsta uppgiften för en lag- kunder
stiftning till befordrande af den frivilliga sjukkasseverksamheten måste Rättssubjekvara
att tydligt bestämma sjukkassornas rättsliga ställning. Härunder tlvlfcet''
kommer i första rummet frågan om sjukkassornas rättssubjekti vitet
(rättspersonlighet) eller deras förmåga att, såsom uttrycket i svensk lagstiftning
lyder, förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt
inför domstol eller annan myndighet söka, kära och svara. Ätt ägandet
af sådan förmåga är en nödvändig rättslig förutsättning för sjukkassas
möjlighet till verklig utveckling af sin verksamhet, torde utan vidare vara
uppenbart.

Vid lagstiftning rörande förenings förvärf af rättssubjekti vitet hafva
hufvudsakligen tre system kommit till tillämpning: koncessionssystemet,
normativsystemet (registreringssystemet) och systemet med fritt
bildande af rättspersonliga föreningar. Förstnämnda system innebär, att
rättssubjektivitet tillerkännes föreningen genom vederbörande myndighets
beslut efter principiellt obunden pröfning af lämpligheten däraf. Någon
rätt att varda erkänd såsom rättssubjekt finnes således icke. Detta
system har beträffande sjukkassor aldrig varit gällande i vårt land.
Enligt normativsystemet beror vinnande af rättspersonlighet därpå, att
vissa i lag bestämda fordringar, särskildt i afseende på föreningens
organisation, äro uppfyllda. Visas så vara förhållandet, konstateras detta
genom åtgärd af statsmyndighet, i regel registrering; och omedelbart genom
denna åtgärd vinnes rättssubjektivitet. Förening, som söker dylik åtgärd
och visar, att fordringarna därför äro tillstädes, har rätt att få åtgärden
vidtagen. Enligt det tredje af ifrågavarande system är en förening att
anse såsom rättssubjekt, så snart den äger en i sådan grad ordnad
organisation, att den enligt allmänna grundsatser kan anses motsvara
förutsättningarna för uppbärande af rättigheter och skyldigheter såsom
sjbeständigt rättssubjekt. Huruvida en förening enligt detta system är
rättssubjekt eller ej, afgöres af domstol i hvarje särskildt fall, då fråga
därom föreligger till pröfning.

Vår gällande rätt torde innebära, att en sjukkassa kan äga rättssubjektivitet
ej blott på den grund att den blifvit registrerad och således,
enligt uttrycklig föreskrift i 1891 års lag om sjukkassor, besitter dylik
egenskap, utan ock på grund däraf att kassan enligt ofvannämnda tredje
fria system är att anse såsom rättssubjekt. Stödet för denna uppfattning
hämtas från förarbetena till sistnämnda lag. 1 § 1 af äldre arbetarförsäkringskommitténs
förslag till sjukkasselag var nämligen föreskrifvet,
att sjukkassa skulle vara inregistrerad för att komma i
åtnjutande af de förmåner, hvarom i §§ 9—11 af lagförslaget stadgades.
Berörda § 9 innehöll,, att inregistrerad sjukkassa ägde att i sitt
namn sluta aftal, mottaga gåfvor och testamenten samt kära och svara
inför domstol; att sjukkassan lydde under viss domstol och att styrelsen
ägde å dess vägnar tala och svara; att sjukkassans ledamöter icke vore
personligen ansvariga för kassans förbindelser, där icke sådant blifvit
särskildt utföst, samt att, om sjukkassan upplöstes, årsstämning å dess
borgenärer finge sökas. Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen
anmärktes mot den ofvan återgifna föreskriften i § 1, att, då densamma
kunde lämna rum för den uppfattning, att sjukkassa, som icke
inordnade sig under den föreslagna lagen, icke heller skulle .vara i åt -

njutande af någon enda bland de förmåner i rättsligt afseende, som i
§ 9 omförmäldes, men en sådan uppfattning icke torde öfverensstämma
med eljest gällande rätt, högsta domstolen ansåge stadgandet, såsom i
denna del vilseledande, böra ändras. I anledning af denna anmärkning
erhöll stadgandet om registrerad sjukkassas rättskapacitet i det inom
civildepartementet utarbetade förslag, hvilket ligger till grund för 1891 års
lag, den lydelse, som återfinnes i 11 § första stycket af'' samma lag.
Detta stadgande torde således ej vara afsedt att innebära, att en icke
registrerad sjukkassa saknar rättssubjektivitet.

Från den ståndpunkt, gällande lag alltså torde intaga, afvek förslaget
till lag om understödsföreningar. 1 dess 2 § stadgades uttryckligen,
att sjukkassa saknade rättskapacitet, innan den blifvit enligt lagen
registrerad. — Departementsförslagets af år 1907 ställning i förevarande
hänseende synes oklar. Det upptog, med allenast eu mindre
redaktionell ändring, samma stadgande som 11 § första stycket i gällande
sjukkasselag. Vid granskning af förslaget gjorde högsta domstolen
anmärkning mot stadgandet såsom lämnande rum för missförstånd
och förordade, att, i öfverensstämmelse med hvad som skett i lagarna
om föreningar för ekonomisk verksamhet och om försäkringsrörelse, i
förslaget bestämdt uttalades, att sjukkassa ej, innan den blifvit registrerad,
ägde rättskapacitet.

Till hvad sålunda förordats och jämväl i förslaget till lag om understödsföreningar
föreslogs, ansluter sig nu föreliggande lagförslag genom
stadgandet i dess 2 § första stycket. Det afviker alltså i förevarande ämne
därutinnan från hvad som enligt det föregående får anses nu vara
gällande, att det upptager registrering såsom enda väg till förvärf af
rättskapacitet för sjukkassa. Tillfredsställande skäl för denna förslagets
ståndpunkt torde erkännas ligga i karaktären af den verksamhet,
som sjukkassorna utöfva. Denna är såväl ur det allmännas synpunkt
som för den enskilde sjukkassemedlemmen så ytterst betydelsefull, att
visshet måste kräfvas därför, att den enskildes rättsliga ställning gent
emot sjukkassan och inom densamma samt kassans organisation i öfrig!
äro på nöjaktigt sätt ordnade. Men dylik visshet torde ej kunna vinnas
utan en sådan, verksamhetens utöfvande föregående granskning af stadgarna,
som registreringen förutsätter. Och därest — såsom förslaget
likaledes på grund af sjukkasseverksamhetens vikt för det allmänna och
den enskilde innehåller — för donna verksamhet skall gälla åtskilliga
materiel''a föreskrifter, åsyftande att verksamheten må varda effektiv och
till sin ekonomiska grundval solid, samt vidare kassan skall std under en

fortgående såväl formell som materiell kontroll, så synes befogenheten
och nödvändigheten af ifrågavarande ståndpunkt otvifvelaktig.

Den pröfning, som skall äga rum för afgörande af frågan om registrering
skall beviljas eller ej, bör enligt registreringssystemet vara
af åtminstone väsentligen formell natur. Denna pröfning är ock enligt
förslaget (74 §) allenast formell i den mening, att densamma är inskränkt
till en undersökning, huruvida något af de i lagen bestämda
hindren för registrering föreligger. Huruvida åter en sådan undersökning
kommer att afse allenast de formella reglerna för sjukkassans
verksamhet (dess organisation, föreningsrätt i egentlig mening och
dylikt), eller om den kommer att beröra jämväl verksamhetens materiella
ordnande och innebörd, det beror uppenbarligen på karaktären af
de hinder för registrering, som fastställts. Att härutinnan uppdraga en
skarp generell gräns mellan sådana hinder som äro förenliga och sådana
som äro oförenliga med ett registreringssystem, torde förvisso icke låta
sig göra. Såsom belysande i förevarande hänseende må anföras, att,
då enligt förslaget i sjukkassas stadgar skola angifvas, bland annat, de
fasta medlemsafgifternas belopp eller nöjaktiga grunder för beräknadet
däraf (6 §), samt dessa afgifter skola vara på visst sätt afvägda (20
§), en pröfning, huruvida stadgarna stå i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i lagen i hvad sistnämnda stadgande angår, kommer att gälla
en centralt materiell punkt i sjukkassans tillvaro. Detta förhållande har
emellertid ingalunda funnits betänkligt. Tvärtom, erfarenheten har i
rikt mått bestyrkt, att en sakkunnig pröfning på ifrågavarande punkt,
innan sjukkassan börjar sin verksamhet såsom sjelfständig bärare af
rättigheter och skyldigheter, är i många om ock ej i alla fall starkt
påkallad af såväl sjukkassemedlemmarnas eget som utomståendes intressen.
Och med den ställning, förslaget sökt gifva tillsynsmyndigheten
såsom jämväl och icke minst rådande och hjälpande, synes en sådan
pröfning, som nu nämnts, ej böra vara annat än önskvärd för hvarje
sjukkassa, hvilken är mån om sin betydelsfulla uppgifts rätta fyllande.

Förslagets ställning till frågan om sjukkassas rättssubjekti vitet kan
i enlighet med det föregående angifvas sålunda. Förslaget antager ett
registreringssystem; sjukkassa har rätt att varda registrerad och därmed
vinna rättssubjektivitet, diirest icke något af de i lagen angifna hindren
för registrering förefinnes. Till följd af de uppställda hindrens natur
blir pröfningen, huruvida något af dem föreligger, af väsentligen formell
art, men kommer dock att beröra det materiella ordnandet af kassans
verksamhet i den omfattning, som påkallas särskild! för tillgodo -

seende af kassans behof af sakkunnig hjälp och till förebyggande af
med hänsyn till kassans egentliga uppgift otillbörliga föreskrifter.

I detta sammanhang bör beröras betydelsen för de vid tiden för
den föreslagna lagens trädande i kraft förefintliga sjukkassorna af bestämmelsen
i samma lag, att allenast sjukkassa, som blifvit registrerad,
kan äga rättskapacitet. Beträffande sådan under förslaget fallande
sjukkassa, som före ikraftträdandet blifvit registrerad enligt
1891 års lag, äro särskilda stadganden meddelade bland förslagets
öfvergångsbestämmelser (93 §). Enligt dessa stadganden bär kassan
att inom viss tid inordna sig under nya lagen medelst registrering
enligt densamma. Sker ej så, måste kassan upphöra att finnas till
såsom rättspersonlig sjukkassa; förordnande meddelas om kassans trädande
i likvidation, hvars sista moment innefattar kassans upplösning.
I fråga om sådan sjukkassa i lagförslagets mening, som icke före lagens
trädande i kraft registrerats enligt 1891 års lag, innehåller förslaget
ingen annan föreskrift än det i sammanhang med bestämmelsen om
tiden för ikraftträdandet meddelade stadgandet, att rättigheter och
skyldigheter, som uppkommit före denna tid, skola bedömas efter
äldre lag. På sätt förut framhållits, torde erkännandet af en dylik
sjukkassas rättskapacitet enligt hittills gällande rätt vara beroende
af pröfning i hvarje fall, då fråga därom föreligger. Det sistberörda
stadgandet innebär nu tydligen, bland annat, att om kassan före den tid,
då den föreslagna lagen blef gällande, tagit del i en rättshandling, men
frågan om kassan därvid hade egenskap af rättssubjekt uppkommer först
efter nämnda tid, denna fråga skall bedömas efter den förut rådande
rättsuppfattningen. Däremot kan kassan, låt vara att den vid berörda
tid otvifvelaktigt bort tillerkännas rättssubjektivitet och icke sedel'';
mera undergått någon förändring i rättsligt hänseende, efter samma
tidpunkt ej företaga lagligen giltiga rättshandlingar, förrän kassan blifvit
enligt nya lagen registrerad. Den nya lagen afklipper sålunda den
rättskapacitet, som sjukkassa, hvarom nu är fråga, må äga. Man kunde
kanske finna skäl till tvifvel om lämpligheten af en sådan anordning
vid aktgifvande därpå, att ett icke ringa antal sjukkassor äro, utan att
hafva blifvit registrerade enligt 1891 års lag, i verksamhet och måhända utöfva
denna på ett erkännansvärdt sätt. Härvid är emellertid till en början
att erinra, att en dylik kassas rättsliga ställning är, åtminstone principiellt,
mycket osäker. Den beror ju af pröfning och godkännande i hvarje särskilt
fall och kan sålunda vara underkastad ej blott olika uppfattning utan
ock faktisk växling från tid till annan. Vidare är påtagligt, att de
enskilda kassamedlemmarnas rättsställning varder i hög grad otillfreds -

Sjukkasseverksamhetens
allmänna

karaktär.

ställande bestämd; först komme den ju att beröras af växlingen i
kassans egen rättsställning, och ytterligare torde knappast en fullt stadgad
rättsuppfattning vara till finnandes i fråga om medlemmarnas ställning,
särskild! icke ifråga om deras ansvarighet för förbindelser, som
åsamkats i och för kassans verksamhet, och detta vare sig kassan vid
förbindelsens ingående ägde rättssubjekti vitet eller icke. En verksamhet
under sådana förhållanden saknar fast grundval i de viktigaste hänseenden.
Och slutligen skulle det innebära en tydlig brist i lagstiftningen,
om densamma tilläte en förening, hvilken utöfvar sådan verksamhet,
som staten på grund af dess vikt och dess risk för det allmänna och
den enskilde funnit böra underkastas föregående och fortgående kontroll
samt mer eller mindre ingående materiell reglering, att utan menlig
påföljd föra en själfständig tillvaro såsom rättssubjekt utanför dylik
kontroll och reglering.

Efter det redogörelse nu lämnats för de hufvudsakliga grunderna
för förslagets ställning i afseende å den viktigaste rättsliga grundvalen
för sjukkassornas verksamhet, deras egenskap af rättssubjekt, möter
det innehållsrika spörsmålet, huruvida och i hvad mån denna verksamhet
bör till sin materiella anordning och innebörd genom en lagstiftning af
nu ifrågavarande slag regleras. Någon annan väg till det riktiga svaret
på detta spörsmål torde ej gifvas än cn granskning af den nutida sjukkasseverksamhetens
natur.

Sjukkassornas hufvuduppgift, att bereda sjukhjälp, kan utgöra och
har äfven blifvit föremål för ren försäkringsrörelse. Sjukkasseverksamheten
kan således också anordnas på ett väsentligen försäkringsmässigt
sätt. Där så skedde, kunde detta i många hänseenden medföra afgjorda
fördelar för verksamheten, särskildt i afseende å tryggande af dess förmåga
att fullgöra åliggande förpliktelser. Ett tillämpande på densamma
i större utsträckning af de principer, hvilka gjort sig gällande inom försäkringsväsendet,
torde därför till en viss grad vara att anse såsom
önskvärdt. Detta betraktelsesätt är nog icke heller alldeles främmande
för den nutida sjukkasseverksamheten. Åtskilliga inom dess område
under senare tid framträdande sträfvanden, särskildt de ofta framförda
krafven på ett mera rationellt bidragssystem och en betryggande fondbildning
m. m., tyda på en mångenstädes förefintlig tendens att anlägga
mera försäkringsmässiga synpunkter.

Ett strängt och konsekvent genomförande af försäkringsprinciper
inom sjukkasseverksamheten torde emellertid knappast kunna på ett
naturligt sätt anknytas till den föregående utvecklingen på detta område,
ej heller låta rätt väl förena sig med sjukkasseverksamhetens karaktär i

öfrigt. Förvisso har icke heller något sådant varit afsedt med de sträfvande^
hvarom nyss talats. Med den prägel af inbördes understödsverksamhet,
som sjukkasseväsendet till sin kärna bibehåller sedan en
föregående tid, lärer sålunda krafvet på en från början strängt afvägd
motsvarighet mellan den enskildes skyldigheter och rättigheter samt ett
rigoröst upprätthållande af denna jämnvikt icke lämpligen kunna eller
nödvändigtvis behöfva inom sjukkasseverksamheten genomföras i samma
grad, som inom den vanliga försäkringsrörelsen skett. Inom sjukkassornas
verksamhet måste vissa eftergifter å nämnda kraf anses tillåtna, där
sådana äro påkallade af hänsyn till kassamedlemmarnas allmänna bästa
eller till behofvet af enkelhet i verksamhetens organisation och underlättande
af dess administration. Fn folkets skapelse, liksom åtskilliga
andra i samband med den sociala evolutionen under det sist gångna
århundradets senare hälft utbildade arter af föreningsverksamhet, har
sjukkasseverksamheten anpassats efter behofven och fordringarna inom
de lager af befolkningen, där densamma verkar, och därvid danats i
mångt och mycket efter enahanda grundsatser, som biifvit tillämpade
inom andra grenar af det fria föreningsväsendet. En billig förvaltning
i förening med en i möjligaste måtto oförmedlad medbestämmanderätt
för de enskilda föreningsmedlemmarna i fråga om verksamhetens skötsel
och kontrollen däröfver samt underordnandet af den enskildes intressen
under hänsynen till det gemensamma bästa äro grundsatser, som därvid
kanske i främsta rummet gjorts gällande, grundsatser, hvilkas förverkligande
tydligen kräfva en vida enklare organisation, en mera lättskött
administration och en större frihet i fråga om utmätandet af den enskildes
skyldigheter och rättigheter, än inom den egentliga försäkringsrörelsen
skett och lämpligen kan ske.

Att den karaktär hos den frivilliga sjukkasseverksamheten, som af
dessa förhållanden betingats, i allt väsentligt lämnas oantastad torde
vara af den största vikt för denna verksamhet, enär säkerligen dess
utvecklingsduglighet och fortbestånd däraf i hög grad bero. Häraf
följer, att en lagstiftning för den frivilliga sjukkasseverksamheten bör i
olika hänseenden afvika från lagstiftningen för egentlig försäkringsrörelse.
Att så bör ske, har jämväl vid tidigare lagstiftningsarbeten
rörande ifrågavarande olika verksamhetsområden biifvit framhållet.

Vidare är att fästa uppmärksamheten därpå, att, så länge vårt
land saknar en obligatorisk social sjukförsäkring, synnerlig hänsyn måste
vid en lagstiftning för den frivilliga sjukkasseverksamheten tagas till
denna verksamhets sociala betydelse. Utgörande ett medel att nödtorftligen
ekonomiskt säkerställa arbetaren eller i allmänhet den af sitt dag 9 -

liga arbete väsentligen beroende individen gent emot den städse öfverliängande
risken att genom sjukdom för längre eller kortare tid beröfvas
arbetsförmågan, söker sjukkasseverksamheten tillgodose en särskild! i
vår tid viktig samhällelig uppgift. Visar sig ifrågavarande verksamhet
på grund af detta förhållande i och för sig förtjänt att blifva föremål
för statens omsorg, blifver sådan omsorg än mera påkallad såväl af den
anledning, att behofvet af en för de obemedlade klasserna passande
sjukförsäkring icke genom den affärsmässiga försäkringsrörelsen kunnat
i'' erforderlig utsträckning fyllas — i motsats till hvad fallet torde vara
beträffande flere andra slag af försäkring — som äfven med hänsyn
därtill, att sjukkasseverksamheten i olika hänseenden onekligen saknar
förutsättningar för att utan omvårdnad från statens sida på tillfredsställande
sätt motsvara berörda uppgift.

I anslutning till hvad ofvan yttrats kunna vårt lands sjukkassor betecknas
såsom på enskildt initiativ grundade, förnämligast af medlemmar
från de mindre bemedlade samhällsklasserna bestående föreningar, hvilka
afse att i händelse af sjukdom (eller dödsfall) bland medlemmarna bereda
understöd samt såmedelst arbeta för fyllandet af en betydelsefull samhällsuppgift,
och hvilkas eget intresse, särskild! till bevarande af verksamhetens
soliditet och fortbestånd, kräfver en viss anpassning efter de för
den vanliga försäkringsrörelsen ledande grundsatser. Bragt till större
omfattning och fullkomning torde sjukkassornas verksamhet erkännas
kunna i vidsträckt mån fylla de uppgifter, som tillkomma en tvångsvis
anordnad social sjukförsäkring. Skall eu sådan utveckling ernås, kan
emellertid sjukkasseverksamheten förvisso icke umbära statens aktiva
medverkan för verksamhetens rationella planläggande och utöfvande.
Den samverkan mellan de enskilde och samhället, hvilken alltså erfordras,
synes böra medföra, att det enskilda intresset i vissa hänseenden får underordna
sig det allmänna, medan samhället i gengäld i olika afseenden
tillhandagå!'' och befordrar sjukkassornas arbete samt ikläder sig en viss
garanti för verksamhetens redbarhet och soliditet. Sjukkasseverksamhetens
sociala betydelse såsom grund för statens ingripande medelst sin
lagstiftning till reglerande af verksamhetens materiella innebörd skall
emellertid närmare beröras först i en senare afdelning af den allmänna
motiveringen.

I föreliggande förslags angifvande af, hvilka föreningar för meddelande
af hjälp vid sjukdom eller dödsfall skola falla under den nya
lagen (1 §), ligger, praktiskt taget, största vikten på begränsningen af
begrafningshjälpens belopp. Att de åsyftade föreningarna äro föreningar
för inbördes understöd, är uppenbart. Redan detta förhållande kunde

måhända anses innebära, att deras verksamhet icke får äga karaktären
af affärsmässigt bedrifven försäkringsrörelse. För tydlighets skull och
tillika för vinnande af anslutning till uttryckssättet i 163 § mom. e) af
lagen om. försäkringsrörelse har emellertid särskild! uttalats, att de
åsyftade sjukkassorna skola fullfölja sina syften utan affärsmässigt drifvande
af rörelse, som nyss nämnts. Då så skett, ligger önskvärdheten
al, att en definition uppställdes för hvad som i förevarande ämne skall
förstås med affärsmässigt drifvande af försäkringsrörelse, nära till hands.
Det har emellertid synts tvifvelaktigt, om detta begrepp för närvarande
låter sig. bestämmas i en städse tillförlitlig definition. Skall saknaden af
en definition å ifrågavarande begrepp anses utgöra eu brist i förslaget
— något som icke synes så alldeles gifvet —. torde dock denna brist
icke blifva af större betydelse för lagens praktiska tillämpning. Begreppet
är ju redan Titan närmare bestämmande eller förklarande utläggning
införlifvadt med gällande lagstiftning.

Föreliggande lagförslag medgifver sjukkassa att meddela jämväl
begrafningshjälp till visst belopp. Bruket att tillförsäkra medlem, att
vid hans frånfälle ett penningbelopp skall under namn af begrafningshjelp
utbetalas till hans efterlefvande, är sedan lång tid tillbaka mycket
allmänt inom de svenska sjukkassorna. Af de år 1906 enligt gällande
sjukkasselag registrerade 2,228 sjukkassorna meddelade ej mindre än
2.079 kassor sådan hjälp. Påtagligen omfattas sålunda begrafningshjälpsverksamheten
med stort intresse af sjukkassornas medlemmar, och
tvifvelsutan skulle ett förhindrande af denna verksamhet möta allmänna
och starka gensagor från deras sida. Näppeligen torde heller tillräckligt
giltiga , skäl kunna andragas för den meningen, att utfästande af begravningshjälp
borde helt och hållet förmenas sjukkassorna.

Väl må erkännas, att begrafningshjälp såväl såsom föremål för försäkring
som i afseende å sin sociala betydelse i olika hänseenden skiljer
sig från sjukhjälp. Men meddelande af begrafningshjälp kan dock icke
anses vara en för sjukkassorna alldeles främmande eller obehörig uppgift.
De normala kostnaderna för en afliden sjukkassemedlems begrafning
åro ofta för hans efterlefvande kännbara nog och i hvarje fall så
godt som oundvikliga. Då nu dödsfallet vanligen föregås af sjukdom,
har det fallit sig naturligt att betrakta dessa begrafningskostnader såsom
sammanhängande med och förorsakade af sjukdomen, hvilken sålunda
kunde grunda anspråk på begrafningshjälp lika väl som rätt till sjukhjälp.
Begrafningshjälpen har fördenskull kommit att uppfattas såsom
varande endast ett komplement till sjukunderstödet, afsedt till bo -

Begrafnings hjelp.

stridande af berörda kostnader och möjligen jämväl till de efterlefvandes
nödtorftiga underhåll under de ömmande omständigheter, som oftast i
anledning af dödsfallet föreligga under den närmaste tiden därefter.
Och detta komplement har framstått såsom snart sagdt lika behörigt
som sjukhjälpen samt då äfven synts böra utgå såsom en fortsättning
af denna och stå att erhålla där, hvarifrån förut sjukhjälpen undfåtts.
Meddelande af begrafningshjälp i viss omfattning synes vid dessa förhållanden
vara en för sjukkassorna helt naturlig och därför tillåtlig
anordning. Att fullständigt förvägra sjukkassorna att utfästa begrafningshjälp
har icke ifrågasatts vid tidigare lagstiftningsarbeten rörande
dem i vårt land; en dylik grundsats har ej heller upptagits i de system
för obligatorisk sjukkasseförsäkring, hvilka genomförts i andra länder.

Om sålunda rätten att meddela begrafningshjälp ej bör vara sjukkassorna
alldeles betagen, lärer deras frihet härutinnan icke kunna lämnas obegränsad.
Den bör icke sträcka sig längre än som kan finnas rationellt påkalladt
och lämpligt. I sådant hänseende är redan antydt, att meddelande
af begrafningshjälp låter sig uppfattas såsom en nära liggande och riktigutvidgning
af sjukhjälpsverksamheten, allenast så länge fråga är om
begrafningshjälp intill ett efter vissa normer afvägdt belopp. Ofverstiger
begrafningshjälpen hvad sålunda angifrits, måste kassan anses
hafva gått utom sitt rätta område. Val är sannt, att en efter nyssberörda
normer utmätt begrafningshjälp ingalunda kan ekonomiskt säkerställa
en afliden familjeförsörjares till själfförsörjning oförmögna efterlefvande
eller eljest tillfredsställa hvarje i och för sig befogadt intresse
i afseende å beredande af lifförsäkring, men omsorgen i sådant afseende
bör, i mån som den faller inom den sociala lagstiftningens område,
tillkomma andra grenar af denna lagstiftning, såsom ålderdoms- och
änkepensionslagstiftning eller andra. Många ytterligare skäl tala dessutom
för en begränsning i afseende å beloppet af den begrafningshjälpsförsäkring,
som må beredas af sjukkassorna. Af begrafningshjälpsverksamhetens
ställning till sjukkassornas förnämsta uppgift, meddelandet af
sjukhjälp, följer, att den ej bör erhålla större omfattning än som later
sig förenas med sjukjälpsverksamheten, utan förfång eller afsevärda
olägenheter för densamma vare sig från det allmänna eller det enskilda
intressets synpunkt. I anslutning härtill är då att anmärka, hurusom
vid högre begrafningshjälpsbelopp den ofvan åberopade skillnaden mellan
sjukhjälp och begrafningshjälp såsom föremål för försäkring i starkare
grad framträder. För begrafningshjälpsförsäkring å högre belopp måste,
därest meddelande af sådan försäkring skall vara ekonomiskt möjlig,
delvis andra och mera svårtillämpliga försäkringsnormer komma till an -

vändning än som äro erforderliga och lämpliga för sjukkassornas sjukhjälpsverksamhet.
I följd häraf måste en verksamhet, som omfattar begrafningshjälpsförsäkring
å högre belopp, såväl af sina utöfvare kräfva ett
större mått af insikt i försäkringstekniska frågor än i allmänhet torde
kunna påräknas hos sjukkasseverksamhetens handhafvare, som ock förutsätta
en större mångsidighet och känslighet i verksamhetens utöfvande
än som låter sig väl förenas med den enkelhet i detta hänseende, som
utan tvifvel är ett viktigt behof för sjukkassorna. Nu anförda och måhända
ännu andra omständigheter skulle, därest det medgåfves sjukkassorna
att meddela hög begrafningshjälp, nödvändiggöra en mera specialiserad
och invecklad lagstiftning för dem, än som eljes torde erfordras,
äfvensom kräfva utöfvandet af eu tillsyn från statens sida, till
sin innebörd i mer än ett hänseende olika den i annat fall nödiga och
lämpliga. En verksamhet för meddelande af begrafningshjälp till högre
belopp kan icke heller i fråga om social betydelse jämställas med den
verksamhet, som afser beredande af enbart sjukhjälp eller, jämte sådant
understöd, begrafningshjälp till relativt lågt belopp, och har icke inom
länder med modern social lagstiftning införlifvats med socialförsäkringens
uppgifter.

Förslaget fastställer i sin 1 § femhundra kronor såsom maximum för
sjukkassas begrafningshjälp. Tvekan har icke rådt i det afseende, att
detta belopp kunde vara för lågt. Däremot har varit ifrågaställdt, att det
vore för högt. Då emellertid begrafningshjälpen i vårt land i allmänhet
befunnits satt till jämförelsevis afsevärda belopp och ett betydande antal
kassor bestämt densamma till femhundra kronor, men endast några få
än högre, har förslaget, som sökt att i görligaste mån undvika att
ingripa omstörtande i den nuvarande, i det hela erkännansvärda sjukkasseröreisen,
funnits böra stanna vid sistnämnda belopp. Ett ytterligare
skäl härför har varit, att, på sätt som framgår af motiven till
lagförslaget angående understödsföreningar, detta belopp får anses beteckna
en gräns därutinnan, att försäkring å hvarje högre summa måste
förutsätta i försäkringstekniskt afseende i annan grad noggranna beräkningsgrunder
än en lägre försäkring. Det föreslagna maximibeloppet har
också förordats såväl inför Kungl. Maj:t af sjukkassornas centralkommitté
som af bemärkta och erfarna sjukkassemän i öfrigt, äfvensom af kommerskollegium
i dess öfver centralkommitténs förut nämnda skrifvelser till
Kungl. Magt afgifna utlåtande.

Då alltså en för den nutida, egentliga sjukkasseverksamheten afpassad
lagstiftning funnits icke böra inrymma rätt för sjukkassa att meddela
begrafningshjälp till högre belopp än femhundra kronor, hafva beträf -

fande sjukkassor, som utfästa sådan begrafningshjälp, hufvudsakligen
blott två utvägar synts stå öppna: antingen att upptaga dem till afskild
behandling i en särskild del af förslaget eller ock att lämna dem
utom detsamma. För träffande af valet mellan dessa möjligheter är först
att bringa i erinring, hurusom till grund för uppdraget att utarbeta
förevarande lagförslag legat samma afsikt, som föranledde upprättandet
af 1907 års departementsförslag till lag angående sjukkassor, nämligen
att ur förslaget till lag om understödsföreningar till behandling för sig
inbryta sjukkasseverksamheten. Denna afsikt, hvilken torde stödja sig
därpå, att sjukkasseverksamheten med hänsyn till dess ernådda utveckling
och särskild! betydelsefulla samhälleliga uppgift bildade en bland
de förefintliga understödsföreningarna jämförelsevis fristående grupp,
hvars behof i afseende å lagstiftning vore särskild! trängande och på
en sådan ställde andra anspråk än öfriga understödsföreningar, har
gifvit begränsningen af det område, förslaget borde omfatta. Då nu
meddelandet af högre begrafningshjälp än femhundra kronor funnits icke
tillhöra den egentliga sjukkasseverksamheteten, har förslaget ej heller
bort befatta sig med sådan begrafningshjälpsverksamhet. Och att gorå
förslaget tillämpligt ensamt å den med nämnda begrafningshjälpsverksamhet
förbundna sjukhjälpsverksamheten har ansetts olämpligt, enär ett
sådant tillvägagångssätt tydligen skulle påfordra allehanda särskilda bestämmelser
om isärhållande af ifrågavarande kassors båda verksamhetsgrenar
och innebära kassornas sönderbrytande. — En särskild behandling i
förevarande lagförslag af sjukkassor med högre begrafningshjälp än femhundra
kronor eller ett sönderbrytande af deras verksamhet på antydda sätt
har vidare särskildt med hänsyn till nedan angifna förhållanden, icke ansetts
böra ifrågakomma. Då, såsom nämndt, till ordnande genom förevarande
förslag utbrutits allenast en art af den försäkringsverksamhet, förslaget
till lag om understödsföreningar afser att reglera, samt de återstående
slagen af sådan verksamhet såväl i och för sig som ur synpunkten
af önskvärd fullständighet i lagstiftningen tvifvelsutan påkalla en snar
reglering, sjmes det vara att förvänta, att sistnämnda lagförslag inom
kort varder underkastadt en genom förevarande förslags tillkomst nödvändiggjord
omarbetning. Och då nu åsyftade återstående slag af försäkringsverksamhet
till betydande del, i likhet med beredande af begrainingshjälp
öfver femhundra kronor, afse verklig lifförsäkring, synes det
naturligt, att vid reglerandet af dem det lägliga tillfället erbjuder sig att
träffa bestämmelser rörande nämnda begrafningshjälps- och därmed förbunden
annan försäkringsverksamhet.

I andra stycket af förslagets 1 § angifves hvad som skall förstås Fortsuttningsmed
fortsättningssjukkassa. Dylika kassor — liv il ka jämväl benämnts 8äukka8S0rfortsättningsförsäkringsföreningar
eller fortsättningsföreningar — hafva
först under senare åren tillkommit och utgöra för närvarande allenast
ett fåtal, såvidt känd! vid pass ett tjugutal. Deras verksamhet är emellertid
från de i sjukkasseväsendet praktiskt deltagandes sida föremål för lifligt
intresse och många förhoppningar.

I sin skrifvelse till Kungl. Maj:t af augusti 1906 anförde sjukkassornas
centralkommitté: •

»Kommitterade hafva vidare ansett sig böra särskild! fästa Eders
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vid de sjukkassor, vanligen benämnda
fortsättningsförsäkringsföreningar, hvilka, bildade genom sammanslutning
mellan ett antal vanliga sjukkassor, med sin verksamhet afse att vid
långvarig sjuklighet bereda dessa kassors medlemmar sjukhjälp, sedan
denna inom de vanliga kassorna till följd af sjukdomstidens längd indrägtig.
Endast ett ringa fåtal sådana föreningar existera för närvarande.

Om ock detta delvis torde vara beroende därpå, att dessa föreningar
grunda sig på en inom vårt land tämligen ny idé, torde dock till en
del en förklaring härtill vara att finna häruti, att bildandet af dylika
föreningar är förenad! med jämförelsevis stora svårigheter, då dels härför
förutsattes ett samarbete mellan ett antal skilda kassor, som ofta
förete rätt störa olikheter i verksamhetssätt, dels kännedomen om de
grunder, på hvilka deras verksamhet bör byggas, ännu är tämligen
ringa. Med hänsyn härtill torde å ena sidan ett ingripande från lagstiftningens
sida på samma sätt som i fråga om vanliga sjukkassor
enligt kommitterades mening icke böra ifrågasättas, men å andra sidan
synes ett effektivt understöd med det snaraste från statens sida för denna
verksamhet vara af behofvet påkalladt. Detta har synts kommitterade
berättigad!, desto mera som fortsättningsföreningarnas verksamhet dels
i anseende till sitt syfte och de afsevärda lättnader desamma säkerligen
bereda den offentliga sjuk- och fattigvården, torde få anses vara i ovanligt
hög grad behjärtansvärd, dels utan tvifvel är särdeles ägnad att
såväl motverka den nu rådande alltför stora olikformigheten i olika
kassors verksamhet, som äfven befordra ett ändamålsenligt samarbete i
flera andra riktningar mellan skilda sjukkassor».

Uti korumerskollegii förutnämnda utlåtande, afgifvet den 8 september
1906, åberopades en af föredraganden i ämnet hos kollegium, förste
aktuarien H. Elmquist, afgifvet tjänstememorial, hvari uttalades, att i
hufvudsaklig anslutning till centralkommitténs därför förebragta motivering
och i betraktande af det ännu helt ringa antalet af s. k. fort -

sättningsförsäkringsföreningar en mera ingående lagstiftning för ifrågavarande
slag af sjukkassor icke torde böra ifrågasättas. — Det år
1907 inom civildepartementet upprättade förslaget till lag angående sjukkassor
omnämnde icke fortsättningssjukkassorna. Då den för samma
förslags uppgörande tillkallade sakkunnige efter departementschefens
anmodan inhämtade centralkommitténs mening rörande förslaget, uttalade
emellertid kommitterade önskvärdheten af, att i en ny lag s. k. fortsättningsföreningar
tillförsäkrades rätt att blifva registrerade för att komma i
åtnjutande af statsbidrag. Vid föredragning i statsrådet af nyssnämnda
departementsförslag anförde departementschefen bland annat, att fortsättningsförsäkringsföreningarna
hade till ändamål, att vid sjukdomar af längre
varaktighet lämna understöd från och med den tid, då rätt till sådant
på grund af sjukkassans stadgar upphört. De egentliga sjuk- och
begrafningskassorna kunde nämligen icke tillförsäkra sina medlemmar
understöd för mera än relativt kort tid. Till sin juridiska konstruktion
kunde fortsättningsförsäkringsföreningarna tänkas vara af två olika typer.
De kunde bildas direkt af enskilda personer. Enligt gällande (1891 års)
lag funnes icke hinder för registrering af fortsättningsförsäkringsföreningar
af denna kategori, och detsamma blefve förhållandet enligt
den nya lagen, i män som de underkastade sig dess bestämmelser af
såväl formellt- som materiellt-rättslig art. En annan typ af ifrågavarande
föreningar kunde uppkomma därigenom, att flera vanliga sjukkassor
sammanslöte sig till en dylik förening, hvilken alltså sammansattes,
icke af individerna, utan af de sjukkassor, dessa tillhörde. I själfva
verket utgjorde en sådan sammanslutning en återförsäkringsförening.
De sjukkassor, som bildade föreningen, tillförsäkrade nämligen sina medlemmar
understöd i en omfattning, som öfverskrede deras egen bärkraft.
Endast genom återförsäkringsföreningen blefve de i stånd att till fullo
uppfylla sina förpliktelser. Dessa föreningar hade alltså i själfva verket
ett annat ändamål än vanliga sjukkassor; de afsåge i helt annan grad
än dessa verklig försäkring. De bestämmelser, som förslaget i fråga
gåfve för de vanliga sjukkassorna, kunde fördenskull icke utan vidare
tillämpas på återförsäkringsföreningarna; och som erfarenheten om föreningarnas
verksamhet vore ringa, hade det icke synts lämpligt medtaga
dem i förslaget.

Såsom framhållet, äro fortsättningssjukkassorna en tämligen ny
skapelse, och detta ej blott inom vårt lands sjukkasseväsen utan
inom den frivilliga sjukkasseverksamheten öfver hufvud. Erfarenheten
om dem är därför ännu så ofullständig, att mycken osäkerhet i åtskilliga
afseenden beträffande do för dem riktiga principerna är rådande, t. ex.

i fråga om grunderna för afgifternas beräknande, om formerna för åvägabringande
af önskvärd förbindelse med de primära sjukkassornas verksamhet
och annat. I fråga om sj kifva ändamålet för fortsättningssjukkassornas
verksamhet torde emellertid icke, åtminstone icke i vårt land,
någon afsevärd tveksamhet förefinnas. Detta ändamål eller i hvarje
fall det afgjordt hufvudsakliga ändamålet är, att åt sjukkassemedlem,
hvilken på grund däraf, att han från kassan redan bekommit det enligt
kassans stadgar medgifna maximum af sjukhjälp för en viss tid eller
sjukdom, icke är berättigad till ytterligare sjukhjälp för samma tid eller
sjukdom, bereda fortsatt dylikt understöd. Där sjukhjälpen från sjukkassan
af angifna orsak upphör, skall alltså fortsättningssjukkassans
sjukhjälp taga vid, för att i sin ordning indragas, om och när sjukhjälpsrätten
mot sjukkassan ånyo inträder.

I den sammanställning af statistiska data, som bifogats detta förslag,
återfinnas åtskilliga uppgifter rörande för närvarande bestående
fortsättningssjukkassors verksamhet. Af dessa uppgifter framgår, att
under senaste år en liflig nybildning af dylika kassor ägt rum; och enligt
hvad de sakkunniga hafva sig bekant, pågår denna nybildning fortfarande
med oförminskad liflighet. Att döma häraf äfvensom af hvad
eljest rörande fortsättningssjukkassorna inhämtats, omfattas deras verksamhet
med stort intresse af sjukkassornas medlemmar, hvilket torde utvisa,
att densamma fyller ett förefintligt behof. Detta förhållande synes häntyda
på och delvis äga sin förklaring däri, att understödstiden inom sjukkassorna
i allmänhet är för kort för att i behöflig; utsträckning’ medgifva
tillgodoseende af sjukhjäipsbehofvet ens vid de ej särskildt långvariga
sjukdomsfallen. Utan tvifvel har man emellertid att i fortsättningssjukkassornas
tillkomst äfven se ett uttryck för en sträfvan att i någon män
bereda den hjälp vid kroniska och obotliga eller eljest mycket långvariga
sjukdomar, som gifvetvis är i hög grad behöflig, så länge i vårt land
saknas en af samhället för detta ändamål anordnad och för de obemedlade
klasserna lämpad försäkring.

Uppenbarligen har det för de vanliga sjukkassorna visat sig förenad!
med större svårigheter eller åtminstone befunnits i ett eller annat
hänseende mindre lämpligt att utsträcka verksamheten därhän, att den
kunde tillgodose ofvanberörda olika behof. Tvifvelsutan hade det dock
varit önskvärd!, att en sådan utsträckning kommit till stånd, som fyllde
sjukhjäipsbehofvet vid de icke alltför långvariga sjukdomsfallen. Dels
synas nämligen dessa sjukdomsfall ligga inom det naturliga onmådet för
sjukkassornas verksamhet, dels torde en utsträckning af sjukhjälpstiden
utöfver den nu genomsnittligt förekommande och i föreliggande lagför 10 -

slag stadgade vara ändamålsenlig med hänsyn till en framtida nödvändig
samverkan mellan sjnkkasseverksamheten och vissa ännu icke utbildade
grenar af den sociala försäkringen, särskild! att nämna invaliditetsförsäkringen.
På grund af otillräckligt initiativ eller tveksamhet inför
mera kräfvande uppgifter hos handhafvarna af de vanliga sjukkassornas
ledning äfvensom till följd af det motstånd, reformer i förevarande
riktning gifvetvis ofta nog möta med anledning af, bland annat, därmed
förenade ökade afgifter för sjukkassornas medlemmar, torde det
alltför långsamt leda till det önskade målet att uti ifrågavarande hänseende
låta allt bero i afvaktan på en kommande utveckling på frivillighetens
väg. Ett ingripande härutinnan från lagstiftningen synes
å andra sidan ej för närvarande vara att tillråda, då sjukhjälpstiden
hittills inom ett ansenligt antal primära sjukkassor fastställts så kort, att
det kan befaras, att en omedelbar öfvergång till erforderligt lång sådan
tid skulle för dem innebära ett alltför stort språng. Fortsättningssjukkassornas
verksamhet, hvilken ju skall med sin sjukhjälp taga vid, där
sjukkassorna sluta, synes sålunda fylla en lucka i den frivilliga sjukkasserörelsen
och detta på det för närvarande kanske enda möjliga sättet.
Beträffande åter det sjukhjälpsbehof, som uppstår vid de mycket långvariga
(kroniska) sjukdomsfallen, torde det ej mindre hafva visat sig
vid de tillfällen, då man härutinnan skridit till praktiska försök, än äfven
låta sig förutses, att åvägabringandet af en önskvärdt effektivt sjukhjälp
vid dessa sjukdomsfall icke lämpar sig för de vanliga sjukkassorna. Den
utsträckning af verksamheten, som meddelandet af sådan sjukhjälp innebure,
skulle kräfva afsevärdt ökade medlemsafgifter och synes med nödvändighet
förbunden med vida större svårigheter i försäkringstekniskt
och administrativt hänseende. Helt säkert skola i allmänhet större förutsättningar
för öfvervinnande af nämnda svårigheter vara till finnandes,
om sjukhjälpen för senare perioder af ifrågavarande sjukdomsfall beredes
genom särskilda kassor, fortsättningssjukkassorna. Medlemsafgiften för
denna sjukhjälp blir i sådant fall en fristående afgift med sitt eget, bestämda
ändamål, icke afskräckande den, som öfver hufvud taget kan
bära densamma och uppskattar ändamålets vikt, samt icke hindrande
andra från hvarje anslutning till sjukkasserörelsen. Och fortsättningssjukkassorna
kunna såsom i de flesta fall byggande på en samverkan
mellan flere sjukkassor förutsättas komma att äga ett långt större medlemsantal
och en starkare organisation äfvensom hafva att påräkna en
mera insiktsfull ledning än ofta nog de särskilda vanliga sjukkassorna.
Det torde dessutom få anses vara ur det allmännas synpunkt mera
ändamålsenligt, att en understödsverksamhet i här afsedda fall i afvaktan

på utbildandet af nya grenar af den sociala försäkringen, hvilkas uppgifter
kanske till någon del skulle sammanfalla med denna verksamhets,
i viss mån provisoriskt öfverlämnas åt fortsättningssjukkassorna i stället
för att införlifvas med den vanliga sjukkasseverksamheten, — måhända
till äfventyrande af hela dess utveckling.

Att fortsättningssjukkassornas verksamhet är i och för sig behjärtansvärd
såsom tillgodoseende ett otvifvelaktigt behof, samt att de,
på sätt af verksamhetens målsmän ofta framhållits, i afsevärd mån lätta
samhällets fattigvårdstunga och sålunda ur det allmännas synpunkt
hafva, åtminstone tillsvidare, en icke oviktig uppgift att fylla, torde på
grund af hvad ofvan anförts vara att erkänna. Betydelsen af dessa
kassors inflytande till åstadkommande af en ökad samverkan mellan
sjukkassorna och större enhetlighet i deras verksamhet bör heller icke
underskattas. Under sådana förhållanden lärer det erkännande af lagstiftningen
och den uppmuntran från det allmänna, som för dem påyrkats,
icke böra förvägras. An mindre synes vara anledning att försvåra uppkomsten
och utvecklingen af organisationer utaf ifrågavarande slag,
något som dock skulle blifva fallet, om lagstiftningens stöd undandroges
dem. Väl må vara sannt, att man ännu ej äger någon större
och bepröfvad erfarenhet beträffande förutsättningarna för den verksamhet,
fortsättningssjukkassorna skola utöfva. Men den erfarenhet, som
föreligger har dock icke varit afskräckande, och de bästa garantier för
verksamhetens försiktiga och insiktsfulla handhafvande och utvecklande
synas vara gifna därigenom, att, såsom förslaget afser, fortsättningssjukkassorna
skola såväl äga att tillita råd och hjälp af en särskilt
sakkunnig myndighet som ock stå under denna myndighets fortgående
kontroll. På nu antydda skäl hafva fortsättningssjukkassorna ansetts
böra genom upptagande i den föreslagna lagen af särskilda stadganden
för dem beredas eu uttryckligen erkänd plats inom den af staten stödda
sjukkasseverksamheten i vårt land.

För fortsättningssjukkassorna hafva de bestämmelser, som föreslagits
för de vanliga sjukkassorna, funnits i stor omfattning böra äga
tillämpning. De afvikande eller nya stadganden, hvilka ansetts erforderliga
för fortsättningssjukkassorna, återfinnas i 92 §; och skola desamma
närmare beröras i den speciella motiveringen. Såsom af nämnda paragraf
framgår, skall en fortsättningssjukkassa kunna komma att uteslutande
eller delvis bestå af sjukkassor såsom medlemmar. Den meningen, att
en sålunda eller åtminstone eu uteslutande af sjukkassor sammansatt
fortsättningssjukkassa i sjkifva verket utgjorde en återförsäkringsförening
och af sådan anledning icke borde upptagas i eu lagstiftning om sjuk -

kassor, synes näppeligen riktig. Det är nämligen icke så, att någon
del af de särskilda sjukkassornas risk enligt dess sjukhjälpsförpliktelser
genom återförsäkring öfverflyttas å fortsättningssjukkassan, utan denna
meddelar allenast primärförsäkring å sjukhjälp under vissa andra förutsättningar
än sjukkassorna, och den försäkrade äger icke något som
hälst anspråk på denna sjukhjälp gent emot sjukkassan.

I fråga om försäkring i fortsättningssjukkassa torde samma intresse
att stäfja dubbelförsäkring förefinnas som i fråga om sjukförsäkringen i
öfrigt. Principiellt bör därför, såsom ofvan antydts, fortsättningssjukkassornas
sjukhjälpstid icke någonsin skjuta in på sjukkassans motsvarande tid.
Föreliggande förslag medgifver emellertid en modifikation i denna princips
stränga tillämpning, då i 1 § andra stycket säges, att fortsättningssjukkassa
skall afse att bereda sjukhjälp uteslutande eller hufvudsakligen
för tid, för hvilken sjukhjälp srätten mot den särskilda kassan upphört.
Skälet för denna modifikation ligger i de svårigheter, som en fullt konsekvent
tillämpning af berörda princip tydligen skulle vålla fortsättningssjukkassorna.
Särskild! skulle en betydande olägenhet uppstå härutinnan,
att, då sjukkassorna för närvarande hafva och ej heller genom förslaget
skulle hindras att fortfarande upptaga mycket växlande bestämmelser
rörande sjukhjälpstidens längd, fortsättningssjukkassan icke torde
kunna underlåta att tillämpa eventuellt lika många sinsemellan olika grunder
för beräkning af de fasta medlemsbidragen och andra afgifter, som det
funnes gent emot kassan sjukhjälpsberättigade med olika tid för sjukhjälp
från primärkassan. Om A. tillhör en sjukkassa med dubbelt så lång understödstid
som den kassa, B. tillhör, är uppenbarligen fortsättningssjukkassans
risk i förhållande till A. och B. helt olika, hvadan de också
böra erlägga olika afgifter. Och fortsättningssjukkassan blefve i riskoch
afgiftshänseende beroende af hvarje ändring af understödstiden för
hvarje inom densamma representerad sjukkassa. För att minska nu antydda
svårigheter har ifrågavarande modifikation medgifvits. Bestämmelsen
torde vara ägnad att underlätta fortsättningssjukkassors tillkomst
och framtida administration därigenom, att sådan kassa kan medelst reduktion
af sina afgiftssatsers antal sättas i stånd att omfatta ett flertal
sjukkassor med olika understödstider, utan att dess förvaltning öfver höfvan
tynges eller varder beroende af smärre ändringar af nämnda understödstider.
I betraktande häraf torde det förhållande, att understundom sjukhjälp
kan komma att för någon kortare tid utgå till samma person från
såväl fortsättningssjukkassan som den primära kassan, ej böra tillmätas
afgörande betydelse. Mot alltför stor utsträckning af nämnda förhållande

lämnar den regeln trygghet, att fortsättningssjukkassans understödstid
dock till hufvudsaklig del skall falla utom sjukkassans.

Enligt den tidigare härofvan och i förslagets 1 § gifna bestämningen
af fortsättningssjukkassa, skall den meddela sjukhjälp endast åt medlemmar
af vanliga sjukkassor. Något intresse, gående ut på ett särskildt
tillgodoseende af bekofvet af sjukhjälp för andra än sjukkassemedleminar
först sedan detta behof varat så länge, som de vanliga sjukkassornas
sjukhjälpstid enligt förslaget minst skall utgöra, har icke framträdt
och synes i sig mindre värdt beaktande. Och att tillåta fortsättningssjukkassorna
att ''tillgodose det omedelbart inträdande behofvet af sjukhjälp
för personer, hvilka icke sörjt för detsamma genom förvärf af
medlemskap i en vanlig sjukkassa, har så mycket mindre kunnat ifrågakomma,
som eu sådan anordning skulle innebära en förening i samma
institution af sjukkassa och fortsättningssjukkassa, något som med hänsyn
till olikheten mellan kassornas hufvudsakliga ändamål och förutsättningarna
för deras verksamhet därför måste anses olämpligt.

Fortsättningssjukkassa skall vidare allenast meddela sjukhjälp. Att
låta den meddela endast begrafningshjälp skulle strida mot en af lmfvudgrunderna
för förevarande lagförslag och jämväl ligga utom det uppdrag,
på grund hvaraf det utarbetats. Och att fortsättningssjukkassa
skulle äga att jämte sjukhjälp bereda äfven begrafningshjälp, synes
icke erforderligt, enär det behof af begrafningshjälp, som skäligen
bör förenas med sjukhjälps verksamhet kan i nödig utsträckning tillgodoses
af de vanliga sjukkassorna. Att förvägra fortsättningssjukkassa att
meddela begrafningshjälp har så mycket mindre mött betänkligheter,
som fortsättningssjukkassorna, på ett undantag när, hittills icke befattat
sig med beredande af sådan hjälp.

I detta sammanhang må erinras, hurusom det för de sjukkassor,
hvilka tillika meddela begrafningshjälp, vore till obestridligt gagn att
kunna medelst återförsäkring begränsa sin begrafningshjälpsrisk. Någon
gång har ifrågasatts att låta fortsättningssjukkassorna utgöra anstalter
för mottagande af sådan återförsäkring. Med afseende å de stränga
kraf, som hittills städse ansetts böra ställas på en åter för säkrings verksamhet,
synes lämpligheten däraf tvifvel underkastad!, och i hvarje fall
är frågan ännu i ingen mån utredd. 1 Danmark har ock sjukkassornas
återförsäkringsbehof ansetts böra tillgodoses genom sammanslutningar,
för hvilkas verksamhet särskilda grunder äro gällande.

Det förhållandet att eu association äger rättssubjektivitet anses, såsom
känd t, icke innebära någon nödvändig konsekvens i afseende å

Ansvarigheten
för sjukkassas
förbindelser.

frågan, huruvida medlemmarna äro eller icke äro personligen ansvariga för
associationens förbindelser. Afgörandet af denna fråga träffas ur andra
synpunkter, ytterst hänförande sig till den afsedda verksamhetens art.
Karaktären af den understödsverksamhet, förslaget afser, synes icke påkalla
personlig ansvarighet, synnerligast om denna verksamhet så reg.
leras, som förslaget åsyftar. Den regeln, att för sjukkassas förbindelser
häfta allenast dess tillgångar, är gällande enligt 1891 års lag och har
upptagits i alla i vårt land utarbetade förslag till lagstiftning om sjukkassor.
Denna regel är bibehållen i nu föreliggande förslag (3 §). Åt
densamma har allenast gifvits eu annan affattning än i 1891 års lag,
hvarmed bland annat åsyftats att undvika den mot nämnda lags formulering
framställda anmärkningen, att, då af allmänna civilrättsliga grundsatser
följde, att styrelsens ledamöter icke utan särskild utfästelse vore
personligen ansvariga för förbindelser, som de inginge å kassans vägnar
och under dess firma, stadgande härom vore öfverflödigt och måhända
vilseledande. Att den föreslagna affattningen icke förnekar giltigheten
af en utaf styrelseledamot eller enskild medlem genom särskild utfästelse
åtagen ansvarighet för kassans förbindelser, är gifvet.

Med stadgandet, att för de förbindelser, som åligga sjukkassa —
under hvilket ord här nedan i den allmänna motiveringen jämväl inbegripes
fortsättningssjukkassa, där ej annat uttryckligen säges eller
framgår af sammanhanget —, allenast kassans tillgångar häfta, torde icke
den bestämmelsen vara att anse såsom alldeles oförenlig, hvilken medgifver
kassa rätt att besluta uttaxering å medlemmarna (6 § 8)). Förhållandet
mellan de båda stadgandena är följande. Kassans fordringsägare, vare sig
utomstående eller medlemmar, hafva att för sina fordringars täckande hålla
sig endast till kassans egendom; de kunna ej fordra uttaxering. Däremot
kan kassan själf under viss förutsättning, om den finner skäl därtill, besluta,
att uttaxering skall äga rum. Den nära till hands liggande anmärkningen
mot en sådan anordning är den, att fordringsägarens rätt
gjorts beroende af kassans goda vilja eller godtycke. Vikten af denna
anmärkning, som i sin nämnda allmänna formulering obestridligen är till
viss grad riktig, bör dock icke öfverskattas. Den, som förvärfvar en
fordran mot kassan, vet, att blott kassans egendom ansvarar därför. De
faktiska förhållandena och de tvångsmedel, som std till borgenärs förfogande,
medföra ock, att beslut i fråga om uttaxering icke ställes beroende
af obunden »god vilja» eller regellöst godtycke. Erhåller borgenären
icke godtgörelse, tillgriper han exekutiva åtgärder eller tvingar till konkurs.
Men dessa eventualiteter äro af den betydelse för kassan och dess medlemmar,
att do måste antagas föranleda en saklig pröfning, huruvida kassans
insolvens är orsakad af svårigheter, som under en fortsatt verksamhet

skulle uppköra eller kunna öfvervinnas, och som fördenskull låta den tillfälliga
uppoffring, som en uttaxering innebär, framstå såsom ett medel att
trygga medlemmarnas intresse i kassans fortvaro. Finnes åter kassans
obestånd beroende af orsaker, som icke låta sig undanröjas genom en
skälig uttaxering och därigenom möjliggjord fortsatt verksamhet, måste
det anses riktigt, att kassans afveckling icke fördröj es. Vidare bör
ihågkommas, att den pröfning, som nu afses, står under den sakkunniga
tillsynsmyndighetens bedömande (24 och 80 §§). Finner denna
kassans och dess medlemmars välförstådda intressen påkalla uttaxering,
där sådan enligt stadgarna må ske, äger han anvisa kassan att företaga den.
Kassan själf tillkommer det visserligen att i sista hand besluta i frågan,
men följes ej gifven anvisning om uttaxering, kan likvidation framtvingas.
— Nu gällande lag, som icke upptager något stadgande
om uttaxering, torde ej kunna anses lägga hinder i vägen för fattande
af för de enskilda medlemmarna bindande beslut därom. Faktiskt hafva
nu befintliga sjukkassor, registrerade som oregistrerade, ofta i sina stadgar
inrymda bestämmelser om uttaxering eller, i saknad af sådana bestämmelser,
i allt fall ansett sig äga att därom fatta bindande beslut.
Af målsmän för sjukkassor har ock med kraft framhållits, att ehuruväl
principen, att blott sjukkassas egendom ansvarade för dess förbindelser, vore
riktig såsom öfverensstämmande med sjukkasseverksamhetens karaktär,
och ehuruväl denna verksamhet utan tvifvel borde grundas på lästa aff
gifter af medlemmarna, en rätt för sjukkassa att med bindande verkan
för alla dess medlemmar besluta uttaxering icke kunde undvaras.
Saknaden af sådan rätt skulle, särskildt under tidigare skeden af
kassans tillvaro, verka hindrande för verksamhetens utveckling eller åtminstone
i hög grad försvåra densamma. Att rätten till uttaxering icke
täcktes af motsvarande plikt att uttaxera vore, hvad anginge förhållandet
till tredje man, icke ägnadt att väcka betänkligheter i betraktande
häraf, att sjukkassorna på grund af deras verksamhets art sällan trädde
i afsevärdare förbindelse till tredje man och denne i allt fall kände, huru
ansvarigheten vore begränsad. Och hvad slutligen anginge sjukkassas
egna medlemmar, kunde nämnda förhållande icke anses innebära något
afsevärdt förnärmande af deras intressen, enär dessa rätteligen nära sammanfolle
med kassans. På de hufvudsakliga grunder, som sålunda angifvits,
hafva öfvervägande skäl funnits tala för upptagande af den rätt att
besluta uttaxering, som förslaget innehåller.

I det föregående har framhållits, hurusom enligt föreliggande förslag
en sjukkassa medelst registrering, men också allenast därigenom,

Bestämmelser
af föreningsrättslig
natur.

Materiella

bestämmelser.

vinner rätts subjektivitet, förmåga att förvärfva rättigheter och ikläda sig*
skyldigheter samt att inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. Tillerkännande af dylik förmåga bör tydligen icke ifrågakomma,
med mindre sjukkassans inre, konstitutionella förhållanden blifvit i sådan
grad och omfattning reglerade, att kassan framstår såsom en organisation,
ägnad att vara sjelfständig bärare af rättigheter och skyldigheter.
En viss fullständighet och fasthet i organisatoriskt afseende och
beträffande de enskilda medlemmarnas rättigheter och skyldigheter inom
och gent emot sjukkassan måste alltid uppställas såsom villkor för registrering.
Härvid må tillika anmärkas, att fordringarna i dessa hänseenden
under senare tider afsevärdt ökats i samband med föreningsväsendets
utveckling och den fortgående lagstiftningen för dess reglerande.
Att i vidsträcktare mån än af nyss angifna hänsyn föranledes, binda
sjukkassornas organisationsfrihet och fastslå de enskilda medlemmarnas
föreningsrättsliga ställning skulle lätteligen medföra fara för sjukkasselifvets
fortsatta utbildning och anpassning efter växlande förhållanden.
Däremot är det, såsom allmänt erkännes, önskvärd!, att i nu ifrågavarande
hänseenden meddelas bestämmelser, hvilka af erfarenheten i allmänhet
befunnits lämpliga och motsvarande behofvet, men som dock
äga allenast subsidiär karaktär. Upptagas sådana bestämmelser i lagen,
minskas faran för ofullständighet i de för en sjukkassa gällande stadganden
samt vägledes och underlättas sjukkassans arbete för affattande
af stadgar, i det dessa hufvudsakligen blott behöfva upptaga önskade
afvikelse!'' från och tillägg till nämnda bestämmelser. För de i förslaget
meddelade stadgandena af nyssnämnda karaktär hafva närmast tjänat
till förebild motsvarande bestämmelser i det förslag till lag om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, som den 5 februari 1908''
afgifvits af den utaf Kung!. Maj:t förordnade kommitté, åt hvilken uppdrogs,
bland annat, att upprätta förslag till vissa ändringar i gällande
lag om dylika föreningar. I detta sammanhang torde därför en generell
hänvisning till de i motiven till sistnämnda lagförslag angifna grunderna
för dess ifrågavarande bestämmelser vara nog såsom motivering
till förevarande förslags nu åsyftade stadganden. Därest gjorda afvikelser
eller andra omständigheter funnits påkalla anförandet af särskilda
skäl, har sådant ägt rum i den efterföljande speciella motiveringen.

Om således hvad i formellt-rättsligt afseende principiellt bör fordras
af en sjukkassa för dess registrering icke under nuvarande förhållande]i
synes föranleda mycken tvekan, så torde däremot större rum för skilj -

aktiga meningar förefinnas beträffande frågan, Indika fordringar i afseende
å själfva verksamhetens materiella anordnande och innebörd kunna och
böra i lagstiftningen uppställas såsom villkor för sjukkassas registrerande.
Denna fråga bör ses såsom en del af det större spörsmålet om befogenheten
öfver hufvud taget af statens ingripande i den materiella sjukkasseverksamheten.

Äfven om man frånser ifrågavarande verksamhets roll att söka fylla
en särskild, viktig samhällsuppgift, torde ett visst ingripande från lagstiftningens
sida i fråga om denna frivilliga verksamhet dock, samhälleligt
sedt, vara befogadt ur synpunkten af de enskilde däri deltagandes
intresse. Sålunda är att anmärka, hurusom vid sjukförsäkring, i likhet
med hvad beträffande vanliga privata försäkringsaftal ofta är förhållandet,
den ene af parterna i försäkringsaftalet, försäkringstagaren, har
ett starkt intresse däri, att försäkringsgifvaren är och under en längre
tid framåt förblir fullt solvent. Detta intresse fordrar, att försäkringsgifvarens
verksamhet är från början så planlagd och framgent så drifves,
att hans förmåga att fullgöra sina måhända först långt i framtiden
förfallande förpliktelser icke äfventyras. Huruvida hvad sålunda fordras
är uppfylldt och alltjämt uppfylles, kan tydligen försäkringstagarensjukkassemedlemmen
icke i allmänhet förväntas vara i stånd att bedöma.
Å andra sidan är det ej förenligt med den nutida uppfattningen af
statsändamålet, att den enskilde lämnas utan bistånd och skydd, då det
gäller en verksamhet af sådan betydelse för honom och af sådan omfattning
som sjukkasseverksamheten. Men dylikt bistånd och skydd torde
icke kunna åstadkommas på annan väg, än att staten fordrar, att sjukkasseverksamheten
från början skall vara fotad på och framgent bedrifvas
efter för soliditeten betryggande grunder, äfvensom öfvervakar att så
blir fallet. Af förhållanden motsvarande det nu antydda följer ock,
att staten bör ägna uppmärksamhet däråt, att försäkringen icke varder
för den enskilde i otillbörlig grad ogynsam.

Såsom ofta framhållits, präglas emellertid sjukkasseverksamheten
framför allt af dess sociala betydelse. Den sträfvar, att på den punkt,
där en stor ekonomisk fara hotar samhällets mindre bemedlade medlemmar,
trygga dem en dräglig tillvaro. Sjukförsäkringen är jämväl ägnad
att främja sparsamhet och omtänksamhet för framtiden bland befolkningslager,
där sådant är af största vikt. Men härför fordras, att den
är ekonomiskt riktigt anordnad och utöfvad. Den frivilliga sjukkasseverksamheten
gifver vidare vana vid inbördes kontroll i gemensamt intresse
samt utvecklar förmågan att uppfatta och uppskatta allmänna

uppgifter och medlen för deras fyllande. Den förer individen i mångahanda
afseenden närmare samhället.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts kan staten ej förhålla sig
likgiltig eller overksam i afseende å det materiella anordnandet och
utöfvandet af den verksamhet, som i vårt land förefinnes för uppgiftens
fyllande. Erkännandet häraf ligger till grund för statens ekonomiska
understödjande af denna verksamhet, och numera torde ej finnas mer än
en mening därom, att understödet bör för den närmare framtiden blifva
vida kraftigare än hittills varit händelsen. Härför hafva samtliga de
myndigheter uttalat sig, hvilka under senare tider haft att yttra sig i
samband med sträfvande! att åstadkomma eu ny lagstiftning för sjukkassorna.

Hufvudsakligen på ofvan antydda grunder har föreliggande förslag
utan tvekan ansetts böra upptaga materiella bestämmelser för sjukkasseverksamheten.
Och särskild! har med utgående därifrån, att staten skall
finnas böra i sammanhang med införande af en ny lagstifning afsevärdt
öka sitt ekonomiska understöd till sjukkassorna, en del materiellt reglerande
bestämmelser ansetts befogade, hvilka tilläfventyrs eljest icke bort
ifrågakomma vid ett ordnande af det frivilliga sjukkasseväsendet. Har
nämligen det allmänna i större omfattning vidkänts ekonomiska uppoffringar
för denna verksamhet, måste häraf och af verksamhetens vikt
anses följa såväl rätt som plikt att påfordra garantier för verksamhetens
behöriga utöfvande.

Bland de i nu angifna syfte föreslagna stadgandena äro att märka,
bland andra: att för vissa ändamål fasta medlemsafgifter skola upptagas;
att dessa skola vara efter vissa grunder beräknade; att de ej må
användas till andra ändamål än dem, för hvilka de upptagits; att sjukhjälpsverksamheten
skall, där kassan tillika utöfvar begrafningshjäpsverksamhet,
i viss omfattning hållas skild från denna; att nödig fondbildning
skall äga rum; att sjukkassa ej får utöfva någon verksamhet,
som är att betrakta såsom särskild rörelse vid sidan af dess verksamhet
för dess egentliga uppgift; att sjukkassa skall meddela sjukhjälp för
alla slags sjukdomar med vissa, mindre väsentliga undantag; att sjukhjälp
skall omfatta ett visst minimum af understöd och äga viss varaktighet.
Vidare må erinras om de bestämmelser, som afse att till
annan ort flyttande sjukkassemedlem i vidsträckt grad skall bibehållas
vid sitt en gång vunna medlemskap, och att sjukkassorna skola i viss
omfattning kostnadsfritt tillhandagå hvarandra, samt om bestämmelserna
rörande tillsynsmyndighetens uppgift att ej mindre råda och hjälpa sjukkassorna
än äfven öfva tillsyn öfver dem samt meddela dem erforder -

liga anvisningar och förelägganden. Om dessa och andra förslagets bestämmelser
af materiell betydelse skola närmare utlåtanden meddelas i
den speciella motiveringen för de särskilda bestämmelserna.

Syftemålet med lagförslagets materiella bestämmelser är, såsom
af det föregående framgår, att, utan otillbörligt intrång på sjukkassornas
för deras lifskraft och utveckling önskvärda själfbestämningsrätt,
lämna nöjaktig trygghet för att deras verksamhet i anseende till
sin reela innebörd och sättet för dess utöfvande från början och
framgent skäligen fyller sin betydelsefulla uppgift. Därigenom och
genom ökadt bistånd från samhällets sida, skall, är det att hoppas,
sjukkassornas rationella utveckling bäst främjas och deras verksamhet
nå sådan omfattning, att saknaden af lagstadgadt obligatorisk sjukförsäkring
ej varder alltför kännbar.

Efter det sålunda en del mera allmänna synpunkter, berörande förevarande
lagstiftningsförslag, blifvit framhållna samt redogörelse lämnats
beträffande vissa hufvudgrundsatser, på hvilka förslaget hvilar, skall
i det efterföljande vid särskilda paragrafer i förslaget göras de ytterligare
uttalanden, hvilka synts erforderliga.

4 §•

I denna § angifvas de allmänna förutsättningarna, för att en sjukkassa
skall kunna vinna registrering. Bland dem torde här icke behöfva
beröras någon annan än den, att kassan skall äga minst ett visst antal
medlemmar.

Medlemsantalet bildar oftast en faktor af synnerlig betydelse för en
sjukkassas verksamhet. Sjukdomsförekomsten i och för sig visar, genomsnittligt
taget, en mindre grad af föränderlighet inom en större, såsom
en helhet betraktad krets af personer, inom en större sjukkassa alltså,
än inom en mindre sådan. Inom en sjukkassa, hvars verksamhet utsträckts
till en större krets af personer, kan man vidare förutsätta
mindre hastiga och genomgripande förändringar beträffande såväl medlemmarnas
medelålder som medlemsstockens, med frånseende af medelålderns
inverkan, kvalitativa sammansättning i hälsohänseende — tvänne
faktorer, hvilka alltid influera på sjukdomsfrekvensen — än inom en
kassa med mindre verksamhetskrets. På grund af dessa omständigheter
kan i fråga om en sjukkassa med tillräckligt medlemsantal med tämligen
stor sannolikhet antagas, att kostnaderna för beredande af sjukhjälp
blifva i förhållande till antalet medlemmar nära konstanta på olika tider,

medan däremot i fråga om de små kassorna man i detta hänseende har
att vänta jämförelsevis stora fluktuationer.

Dylika fluktuationer hafva i regel en mera eller mindre ofördelaktig
inverkan på fortgången af en kassas verksamhet. De föranleda sålunda,
att å vissa tider extraordinära kraf ställas på medlemmarna. Understundom
kunna dessa kraf blifva större, än medlemmarnas ekonomiska
ställning skäligen medgifver, eller större, än som synes den enskilde
medlemmen motsvara de fördelar, han kan vänta sig af att tillhöra
kassan. Ofta väcka de ock hos medlemmarna misstro till kassans framtida
solvens och ändamålsenligheten af dess organisation. I hvilketdera
fallet som helst föranledes lätt ett flertal medlemmar att utträda ur kassan,
särskilt de yngre och friskare, för hvilka behofvet af att tillhöra
kassan är minst trängande och möjligheten att öfvergå till annan kassa
jämförelsevis stor. Därigenom minskas alltmera kassans bärkraft på
samma gång som dess medlemsstock i hälsohänseende försämras och
påkänningarna i följd däraf ökas. Jämte otillfredsställande af giftsberäkning
och sorglöshet i afseende å fondbildning torde ett för ringa
medlemsantal — antingen från början eller framkalladt såsom en följd
af de två förstnämnda felgreppen — utgöra den viktigaste orsaken därtill,
att så mången sjukkassas tillvaro företedt de tre perioderna: först
en tid af blomstring, då medlemmarna voro unga, sjukdomsfallen få och
utgifterna obetydliga — därpå en period med stigande genomsnittsålder
och utgifter samt nödvändighet att höja afgifterna eller minska understöden,
en period af stillastående och börjande svårighet för rekrytering
i önskvärd omfattning — slutligen det oundvikliga, ehuru mera eller
mindre snabba, tillbakagåendet och fortskridandet mot kassans upplösning.
En kassas upplösning åter innebär väl oftast ett afsevärdt
men, särskildt för de äldre medlemmarna, hvilkas behof af sjukhjälp med
åren stegrats, samtidigt som deras utsikter att i annan kassa erhålla
sjukförsäkring minskats eller alldeles tillintetgjorts.

Det nu sagda äger motsvarande tillämplighet i fråga om sjukkassornas
begrafningshjälpsverksamket. För sjukkassa, som meddelar begrafningshjälp
till högre belopp, är, såsom lätt inses, medlemsantalets storlek af
särskildt framträdande betydelse.

Uppenbarligen utgör frågan om det minsta antal medlemmar, en
sjukkassa bör äga, ett ämne, däri ett reglerande ingripande från lagstiftningens
sida är af behof påkalladt. Ett sådant ingripande torde
knappast kunna lämpligen ske på annat sätt än genom meddelande af
föreskrift, att sjukkassa för att kunna blifva registrerad och få fortsätta
sin verksamhet skall äga ett minimum af medlemmar. För att, på sätt

i den danska sjukkasselagen skett, uppgifva den allmänna fordringen å
minimiantal för kassor, som väl icke kunna hvar för sig prestera ett dylikt
minimum, men som slutit sig tillsamman i en viss riskgemenskap, synes
i vårt land för närvarande saknas erforderliga förutsättningar med hänsyn
till den stora olikhet, som gjort sig gällande skilda kassor emellan
i åtskilliga hänseenden, såsom beträffande understödens storlek och varaktighet,
villkor för inträde, kassornas ekonomiska ställning m. in.

Fastställandet af ett medlemsminimum i syfte att förebygga olägenheterna
af ett alltför ringa antal medlemmar måste emellertid gifvetvis
blifva i någon mån godtyckligt, enär de faror, för hvilka man genom
en dylik bestämmelse vill skydda sjukkassorna, aldrig kunna därigenom
helt undanröjas, utan endast mer eller mindre reduceras. I de länder,
där ett rationellt ordnande af sjukkasseverksamheten åvägabragts eller
ifrågasatts, hafva ock i förevarande hänseende ganska skiljaktiga bestämmelser
vunnit tillämpning eller blifvit föreslagna. Såsom exempel
härutinnan kan hänvisas till den tyska lagens om obligatorisk sjukförsäkring
föreskrifter rörande minimiantal för vissa sjukkassor. Sålunda
föreskrifves i nämnda lag, att kommun är berättigad att grunda eu
distriktssjukkassa (Ortskrankenkasse), om antalet af de personer, hvilka
komma att försäkras i kassan, uppgår till minst 100; att, därest antalet
icke är så stort, kassans inrättande dock kan tillåtas, om dess
förmåga att i längden fullgöra sin betalningsskyldighet är på ett af
högre förvaltningsmyndighet godkändt sätt säkerställd; samt att kassan
skall inställa sin verksamhet, om medlemmarnas antal en längre tid
understigit 50; att enskild näringsidkare är berättigad att upprätta eu
fabrikskassa (Betriebs-[Fabrik-]Krankenkasse), om han sysselsätter 50
eller flere försäkringspliktiga personer, och kan vid mindre personantal,
tillåtas att inrätta en dylik kassa, om dess fortfarande understödsförmåga
säkerställts på nyssnämndt sätt; samt att kassans verksamhet bör
upphöra, därest de försäkringspliktiges antal stadigvarande sjunkit under
det lagliga minimum och kassans fortfarande understödsverksamhet icke
på tillfredsställande sätt garanterats. I den danska sjukkasselagen föreskrifves,
att sjukkassa för att vinna »Anerkendelse» skall, såvidt den
icke träd! i riskgemenskap med en eller flere andra kassor, bestå af
minst 50 medlemmar; dock kan under särskilda omständigheter sjukkassa
blifva erkänd äfven med mindre medlemsantal, likväl icke under 30.

De senare lagstiftningsarbetena i utlandet visa en tydlig sträfvan
att få till stånd stora kassor. Enligt den från och med juli 1907 i
Ung arn gällande lag om obligatorisk olycksfalls- och sjukförsäkring ombesörjes
sjukförsäkringen af två rikskassor, hvilkas lokala organ ut -

göras af distriktskassor och ))Betriebs»-kassor. Berättigad att upprätta en
Betriebskassa är innehafvare af ett eller flere sammanhörande företag, i
hvilket eller hvilka tillhopa minst 300 enligt lagen försäkringspliktiga
personer äro anställda. Dylik kassa skall upplösas om nämnda antal
stadigvarande sjunkit under 200. Det i Norge år 1908 af en.nästföregående
år tillsatt parlamentarisk kommitté framlagda förslag till lag om
sjukförsäkring, hvilket förslag afser införande af obligatorisk sådan .försäkring
och för detta ändamål föreskrifver inrättande af en offentlig sjukkassa
(Kredskasse) inom hvarje kommun, medgifver, att i stället för dylika
kassor kunna tråda dels sjukkassor, som äro upprättade vid bruk, fabriker
och andra industriella eller »haandverksmasssige» företag af varaktig
natur, dels sjukkassor, bildade af arbetarefackföreningar, och dels kommunala
sjukkassor, i samtliga fäll under det villkor, att kassorna blifvit godkända
af rikssjukkassan. Sådant godkännande kan icke meddelas sjukkassa,
som icke kan påräkna ett ständigt medlemsantal af 200, med
undantag dock för kommunala eller vid särskild! företag upprättade
kassor, hvilka kunna erhålla godkännande vid ett medlemsantal af
minst 100.

Då det gäller att fastställa det minsta medlemsantalet torde emellertid
ofta äfven andra synpunkter än de ofvan framhållna göra sig
gällande. Sålunda synes vara gifvet, dels att, särskild! då fråga är om
reglering af en bestående, omfattande sjukkasseverksamhet, tämligen stor
hänsyn till denna verksamhets gestaltning är af nöden, dels vidare att
själfva möjligheten att åstadkomma större kassor nogsamt måste beaktas,
dels ock att allehanda yttre förhållanden i öfrigt kunna motivera helt olika
kraf på medlemsantalet i olika fall m. m.

I förstberörda hänseende må framhållas, att af de vid 1906 års slut
registrerade 2,213 sjukkassor, hvilkas medlemsantal är kändt, 346 hade
ett medlemsantal icke öfverstigande 50, och att inom 679 kassor antalet
uppgick till högst 75, inom 1,077 till högst 100, inom 1,721 till högst
200, inom 1,949 till högst 300 och inom 2,042 till högst 400.

På grund af befolkningens gleshet inom stora delar af vårt land
skulle det mångenstädes vara förenadt med synnerliga svårigheter, om
ens görligt, att bilda större sjukkassor. Med afseende härå må erinras,
hurusom under ett tidigare stadium af arbetet pa det år 1907 inom
civildepartementet upprättade förslaget till sjukkasselag ifrågasattes ett
minsta medlemsantal af 200; att emellertid den vid sjukkassekonferensen
i Norrköping tillsatta centralkommittén, hvilken lämnades tillfälle att yttra
sig om förslaget, därvid såsom sin mening uttalade, att nämnda minimiantal
vore alltför högt och sannolikt skulle i manga fall hindra upp -

komsten af sjukkassor, enär flerestädes, framförallt på landsbygden, sjukkassor
med så stort medlemsantal icke gärna kunde åstadkommas; samt
att bestämmelsen om ett minsta medlemsantal i den slutliga affattningen
af förslaget erhöll den innebörd, att det för registrerings beviljande
normala minimum utgjorde 50 medlemmar, men att under vissa förhållanden
antalet kunde få vara lägre, dock minst 25.

Utgår man ifrån, att en sjukkassa skall kunna utan tillgripande af
extraordinära utvägar allenast genom sin egen motståndskraft uthärda
de växlingar af goda och onda tider för kassan, hvarmed alltid måste
räknas, torde ett i jämförelse med nuvarande förhållanden i vårt land i
allmänhet tämligen stort medlemsantal vara af nöden — otvifvelaktigt
utgör i sådant fall 200 en ingalunda för hög siffra. För att möta
ogynnsamma omständigheter hafva emellertid det stora flertalet af de
nuvarande kassorna för sig reserverat eller därförutan ansetts äga möjlighet
— om ock eventuellt först efter ändring af stadgarna — antingen
att uttaga förhöjda afgifter äfven af sina redan varande medlemmar eller
verkställa uttaxering å dem eller ock att minska understöden. Enligt
föreliggande förslag skola i väsentlig omfattning dessa möjligheter fortfarande
stå kassorna öppna, och dessutom skall det tillkomma den särskilda
tillsynsmyndighet, hvars upprättande ingår i förslaget, att tillse,
det ett af förhållandena nödvändiggjordt utnyttjande af dessa möjligheter
äger rum, därest kassan vill äga bestånd. I det att anpassningsförmågan
efter olika omständigheter härigenom afsevärdt höjts,
har gifvetvis beliofvet af en orubblig gräns nedåt för medlemsantalet
i ej ringa mån minskats. Ytterligare finnas många fall, då vissa yttre
förhållanden förläna en sjukkassa särskild motståndsförmåga gentemot
ogynnsamma tillfälligheter, så att äfven ett ringare medlemsantal kan
synas tillåtligt. Inom en sjukkassa exempelvis, som är upprättad för
personer, anställda vid ett företag af mera varaktig natur, förefinnes
ofta ett vida kraftigare sammanhållande band medlemmarna emellan än
inom en kassa, där anslutningen betingas af tillfälliga förhållanden; den
förra kassans fortvaro och förmåga att fullgöra sina förpliktelser blir
därför i annan grad betryggad än den senares. Och för en sjukkassa,
hvilken upprättats för arbetare hos samma arbetsgivare och som af denne
tillförsäkrats bidrag eller måhända mellankomst till öfvervinnande af från
tillfälliga förhållanden härrörande svårigheter, kan medlemsantalet rent af
vara af underordnad betydelse.

Med afseende å ofvan framhållna synpunkter har det funnits lämpligt
att i föreliggande förslag påbjuda ett icke alltför ringa medlemsantal,
100, såsom det för erhållande af registrering normala minimum,

men att samtidigt medgifva en tämligen stor latitud nedåt, nämligen
ända till 25, hvilken i den mån, omständigheterna efter tillsynsmyndighetens
bepröfvande därtill gifva berättigad anledning, må kunna begagnas.

5 §•

Uppenbarligen är det för sjukkasseverksamheten högeligen önskvärdt,
att formen för sjukkassas företrädande inför myndighet och
gent emot tredje man är så enkel och litet betungande som möjligt.
Med hänsyn härtill har varit att taga i öfvervägande, huruvida icke,
i likhet med hvad som föreslagits uti det den 21 december 1903 af utsedda
kommitterade afgifna förslaget till lag om registrerade föreningar
för annan än ekonomisk verksamhet, åt ordföranden i sjukkassas styrelse
kunde uppdragas att göra ansökning om sjukkassans registrering
äfvensom att å kassans vägnar verkställa eller mottaga anmälningar i
åtskilliga andra fall. Då emellertid förevarande förslag, efter förebild
af förut omförmälda, den 5 februari 1908 afgifna förslag till lag om
registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, i sin 29 § upptager
bestämmelse af innebörd, att enhvar, som bemyndigats att teckna sjukkassas
firma, äger samma befogenhet att företräda kassan som dess styrelse
och således, bland annat, att göra ansökning om registrering samt
att verkställa och mottaga enahanda anmälningar som styrelsen, så har
lämnandet af nyssberörda uppdrag åt styrelsens ordförande icke ansetts
behöfligt.

De i paragrafens tredje punkt vid 3) angifna uppgifter, som skola
vidfogas ansökning om registrering, afse att lämna tillsynsmyndigheten,
förutom kännedom om kassans medlemsantal, jämväl önskvärda
upplysningar beträffande medlemsstockens sammansättning, afsedda bland
annat att tjäna såsom vägledning vid utförande af den tillsyningsmyndigheten
jämlikt 74 § åliggande pröfningen rörande stadgarnas öfverensstämmelse
med lag därutinnan, att de bestämda fasta medlemsafgifterna
äro så afvägda, som i 20 § säges. Beträffande föreskriften,
att i^ppgift skall lämnas angående utfästelse af bidrag till kassan, må
anmärkas, att det förhållandet, att kassan enligt 2 § icke förrän den
blifvit registrerad kan förvärfva rättigheter, ej utgör hinder för bindande
verkan af en därförinnan gjord utfästelse att utgifva bidrag till kassan.
Utfästelsen kan ju ock alltför väl vara gjord beroende af registrerings
erhållande. Att ifrågavarande uppgifters innehåll må varda för ändamålet
tillfredsställande, utan att dock otillbörligt betunga kassan, tillkommer
det tillsynsmyndigheten att beakta vid fastställande af de formulär, enligt

hvilka uppgifterna skola affattas. Uppgifterna i fråga synas vara de för
ofvanberörda ändamål tjänliga, som med visshet kunna och jämväl
höra fordras af en nybildad sjukkassa. Sökes däremot registrering af
sjukkassa, hvilken utöfvat verksamhet redan innan den föreslagna lagen
trädt i kraft, bör ock kunna afgifvas sådan redogörelse och ytterligare
uppgift, som för dylikt fall föreskrifvits i 93 § mom. 1. År kassa af
sistnämnda slag registrerad enligt lagen om sjukkassor den 30 oktober
1891, har densamma med hänsyn till den i samma lag stadgade uppgiftsskyldighet
ansetts kunna befrias från afgifvande af nu ifrågavarande
uppgifter.

6 §•

Denna § motsvaras af nu gällande lags 5 §. Såsom af hvad
förut yttrats framgår, afser förslaget ett långt starkare normerande af
sjukkassornas verksamhet än som ägt rum genom 1891 års lag. Häraf
har blifvit en följd, att förslaget måst uppställa större fordringar i
afseende å hvad sjukkassas stadgar nödvändigt skola innehålla än gällande
lag. Grunderna därtill, att sjkifva stadgarna ansetts böra innehålla
besked i de ämnen, som upptagas i paragrafens olika punkter, torde
i allmänhet för hvarje särskild af dem med tillräcklig tydlighet framgå
antingen af nära liggande, jämväl i andra likartade lagar uppmärksammade
föreningsrättsliga hänsyn eller ock af förslagets öfriga bestämmelser.
Blott följande torde därför här behöfva anmärkas.

Enligt 1891 års lag skola stadgarna angifva »kassans benämning))
men enligt förslaget kassans firma. Denna förändring, som i realiteten
innebär väsentligen allenast ett utbyte af ord, har dock ansetts böra äga
rum för vinnande af anslutning till uttryckssättet i gällande och föreslagen
lag om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet. Det
har nämligen synts vara att förvänta, att dessa båda lagstiftningsarbeten
allt framgent komma att tagas till förebilder vid det fortgående arbetet
för lagstiftning på föreningslifvets område; och blifver så fallet, är det
uppenbarligen fördelaktigt, att i de särskilda föreningslagarna samma
tekniska uttryck användes för betecknande af samma sak.

Fordran därpå, att i stadgarna skall angifvas hvilket område kassans
verksamhet skall omfatta, föranledes omedelbart af föreskrifter i
förslagets 11 och 14 §§. Det torde ej vara att befara, att denna fordran
skall medföra större svårigheter för någon sjukkassa. I den mån
en kassa redan från början vill vara oförhindrad att utsträcka sin lokala
verksamhetssfer, har den att i stadgarna angifva större område därför.

Skulle åter en redan registrerad sjukkassa finna önskvärdt att medelst
upprättande af filialkassa eller eljest med sin verksamhet omfatta en ort
utom det i stadgarna bestämda området, låter sig ju sådant åvägabringas
genom ändring af stadgarnas bestämmelser härutinnan.

Sjukkassas stadgar skola vidare upptaga de villkor, som skola gälla för
inträde i kassan. Med hänsyn till sjukkasseverksamhetens förut betonade
sociala uppgift är det uppenbarligen menligt, om sjukkassorna i någon större
utsträckning göras slutna d. v. s. upptaga till medlemmar allenast personer
af ettdera könet, i visst yrke eller anställning eller tillhörande visst samfund
eller krets o. s. v. Därigenom afskäres för mången, som är i behof
af sjukförsäkring i sjukkassa, möjligheten att inträda i lämplig sådan
kassa eller att däri kvarstå. En mycket afsevärd del af vårt lands sjukkassor
äro emellertid på ett eller annat sätt slutna. Utan tvifvel äro de
grunder för slutenhet, som härvid kommit till tillämpning, ur synpunkten
af sjukkasseverksamhetens uppgift ofta nog att anse såsom mindre befogade.
A andra sidan måste erkännas, att i åtskilliga fall intressen, som icke
torde kunna helt och hållet underkännas, låta en kassas slutenhet framstå
såsom mer eller mindre berättigad. Vidare är tydligt, att så länge
man icke anser sig kunna vid lagstiftning rörande en frivillig sj ukkasseverksamhet
förhindra, att sj kifva upptagandet i kassan göres beroende
af inval, omröstning bland kassans medlemmar, så länge förblifver ock
hvarje förbud mot uppställande af en viss kvalifikation såsom villkor
eller hinder för inträde i kassan eu väsentligen illusorisk bestämmelse.
Däremot har synts gifvet, att alla betingelser för vinnande af inträde i
sjukkassa borde vara upptagna i dess stadgar, i likhet med hvad enligt
gällande lag är fallet. — I detta sammanhang må emellertid framhållas,
hurusom det gifvet vore att anse såsom olämpligt, om en sjukkassa för inträde
uppställde fordran på intagandet af en viss ställning i sociala, politiska
eller religiösa tvistefrågor. Att genom uttryckliga lagbestämmelser förhindra,
att så skedde, skulle dock tydligen erbjuda stora svårigheter och synes
ej heller stå väl tillsammans med sjukkasseverksamhetens grundval af
frivillighet, så mycket mindre som enligt förslaget registrering skall
utgöra en nödvändig betingelse för sjukkassas förvärf af rättspersonlighet.
Annorlunda ställer sig spörsmålet, då fråga blir om statens understödjande
af sjukkasseverksamheten. Därvid bör det otvifvelaktigt vara
på sin plats att tillse, huruvida de grunder, på hvilka sjukkassa gjort
sig sluten, äro af beskaffenhet, att de må anses främmande för eller
stridande mot sjukkassornas samhällsuppgift, så att det af sådan anledning
icke öfverensstämmer med statsintresset, att denna kassa tiller -

kännes statsbidrag eller annorledes kommer i åtnjutande af uppmuntran
från statens sida.

Ofvan i den allmänna motiveringen har framhållits, hurusom en
viss fullständighet och fasthet i sjukkassas reglering af dess medlemmars
rättigheter och skyldigheter gent emot kassan alltid måste uppställas
såsom villkor för beviljande af registrering. Af denna grundsats
äro de vid 6) och 7) i förevarande § uppställda fordringarna beträffande
stadgarnas innehåll omedelbara följder. Hvad vid 6) stadgats afser sålunda,
att redan stadgarna skola gifva kassamedlemmarna i önskvärd
omfattning fullständigt besked rörande ett af deras viktigaste intressen
gent emot kassan: beskaffenheten af deras rätt till understöd från kassan.
Häraf påkallas dock icke, att understödets storlek nödvändigt skall vara
för hvarje fall under olika förhållanden till siffran eller eljest på absolut
sätt uppgifven. Stadgandets syfte går nämligen uti nu ifrågavarande
hänseende ej längre, än att understödets storlek med ledning af stadgarnas
bestämmelser därutinnan städse må kunna för olika fall af kassamedlem
själf noggrannt beräknas. Jämför 15—19 §§.

Med stadgandet vid 7) åsyftas, att kassamedlem alltid må af stadgarna
kunna inhämta uttömmande kännedom rörande omfattningen af
sin af medlemskapet följande skyldighet att till kassan erlägga afgift (i
motsättning till uttaxeradt belopp, hvarom vid 8) förmäles). Meningen
är sålunda, såsom jämväl af stadgandets affattning torde framgå,
att på medlemskap ej skall kunna grundas rätt för kassan att fordra
eller skyldighet för medlemmen att erlägga annan afgift än sådan, som
finnes i stadgarna angifven. Och detta angifvande skall hafva skett
så, att afgifts storlek städse må kunna åtminstone genom beräkning
noggrannt bestämmas. — Den i förevarande stadgande framträdande
skillnaden mellan fasta medlemsafgifter och andra afgifter, hänför sig
till den betydelse förslaget tillägger de förstnämnda afgifterna, hvilkas
beskaffenhet närmare angifves i 20 §. Förslaget afser nämligen, att
sjukkassas ekonomi, i hvad den afser kassans i förslagets 1 § angifna
egentliga uppgifter, skall byggas på de fasta medlemsafgifterna (fasta
premier) jämte möjligen förefintliga andra, för samma ändamål som dessa
bestämda, säkra inkomster. Nu har emellertid förslaget, på sätt vid
8 § skall närmare utvecklas, ej ansetts böra så skarpt kringskära sjukkassornas
rörelsefrihet, att de icke skulle kunna göra någon som helst
annan utgift än sådan, som påkallas af deras understödsplikt eller däraf
beroende förvaltning. Utgifter hunna sålunda förekomma för ändamål,
hvilka icke torde kunna sägas ingå i sjukkassans egentliga uppgifter;
och det är en för bestridande af dylika utgifter bestämd afgift, som
afses med förevarande stadgandes uttryck »annan afgift till sjukkassan»

Att de beträffande stadgarnas innehåll vid 6) och 7) uppställda fordringarna
jämväl äro ovillkorligt påkallade för möjligheten att verkställa
den tillsynsmyndigheten åliggande pröfningen af, huruvida kassans
verksamhet är baserad på för soliditeten betryggande grunder, är uppenbart.
Enligt förslaget är det ett villkor för beviljande af registrering,
att denna pröfning utfaller gynnsamt.

Tidigare hafva angifvits de skäl, som föranledt medgifvande! af
rätt för kassa att verkställa uttaxering. Sådan är emellertid enligt förslaget
allenast en nödfallsåtgärd, mot hvars missbruk förslaget ock sökt
garantier. Uttaxering må icke ske annat än under viss, i 20 § angifven
förutsättning. Huruvida öfver hufvud taget under sådan förutsättninguttaxering
må äga rum, äfvensom i hvilken ordning beslut därom skall
fattas och efter hvilka grunder uttaxeringen skall ske, har funnits vara
af den vikt, att stadgarna härom borde lämna besked, på sätt vid 8)
stadgats. Däremot hafva i betraktande af åtskilliga bestämmelser i förslaget
i öfrig t, särskild! tillsynsmyndighetens ställning, tillräckligt tvingande
skäl ansetts icke föreligga för att strängare, än sålunda skett,
binda sjukkassa i fråga om tillåten uttaxering. Fördenskull har ej upptagits
något stadgande om visst sätt för fattande af beslut om uttaxering
eller visst maximum för uttaxeradt belopp.

Vid 11) föreskrifves, att stadgarna skola angifva, huru under kassas
verksamhet uppkommande öfverskott, som icke skall afsättas till fond,
må användas. Föreskriften står i sammanhang med stadgandena i 23
och 25 §§. Användningen af dylikt öfverskott har funnits vara af
sådan betydelse för kassans medlemmar, att sättet för denna användning
borde på förhand i stadgarna bestämmas och såsom följd häraf
ej kunna rubbas i annan ordning än medelst ett beslut om ändring
al stadgarna i denna del. A idare har förslaget, på sätt förevarande §
vid 15) utvisar, ansetts böra bibehålla föreskriften i nu gällande lag,
att redan i stadgarna skall meddelas bestämmelse, huru öfver behållen
tillgång, som kan förefinnas vid kassas upplösning, skall förfogas. Beträffande
innehållet af stadgarnas bestämmelser rörande användning af
öfverskott under kassans verksamhet eller behållna tillgång vid kassans
upplösning, har förslaget ej inskränkt kassans frihet. " Den omständigheten,
att själfva stadgarna skola angifva, huru ifrågavarande medel må
användas, torde vara ägnad att medföra tillräcklig trygghet mot otillbörliga
förfoganden däröfver.

Hvad vid 10) i förevarande § stadgats, öfverensstämmer med 5 §
g) i 1891 års lag utom därutinnan, att de i sistnämnda lagrum förekommande
orden »och inventering ske» uteslutits i förslaget. För annan

inventering än sådan, som må föranstaltas af tillsynsmyndigheten med
stöd af 79 § eller är att anse såsom ett moment i den uti 38 § föreskrifna
revisionen, torde bestämmelser i lagen icke behöfva meddelas.
Att föreskrifva, huru tillsynsmyndighetens inventering skall tillgå, bör
åter tydligtvis icke ifrågasättas. Ej heller synes nödigt att uppställa
kraf på särskilda föreskrifter i stadgarna rörande sättet för verkställande
af den inventering, som må af revisorerna företagas. Anser kassan sådana
föreskrifter för revisorerna under gifna förhållanden påkallade, kunna
de särskild! meddelas (39 §) och därvid närmare rättas efter omständigheterna.
Såvidt kändt äger ifrågavarande bestämmelse angående inventering
i 1891 års lag ej heller någon motsvarighet i vår öfriga föreningslagstiftning.
Omnämnas må ock, hurusom erfarenheten gifvit vid handen,
att inom sjukkasserörelsen mycken osäkerhet råd t rörande föreskriftens
innebörd, något som särskild! framträdt vid försöken att efterkomma
densamma vid affattande! af sjukkassornas stadgar.

Förslagets nu förevarande § har till ändamål att bestämma, hvad
sjukkassas stadgar ovillkorligen skola angifva. Oftast komma väl dock
stadgarna att upptaga bestämmelser i flerehanda andra ämnen. Att
sådana bestämmelser meddelas är i många fall, såsom förslaget utmärker,
nödvändigt, därest sjukkassa önskar, att förslagets för samma fall afsedda
subsidiära stadganden icke skola gälla för kassan.

i §■

Af olika, nära liggande skäl är det önskvärdt att redan af en sjukkassas
namn, dess firma, kunna vinna kännedom om, huruvida kassan
är enbart sjukkassa eller såväl sjuk- som begrafnings(hjälps)kassa. Särskildt
må erinras om gagnet häraf för det statistiska arbete, som afser
dessa kassor. För vinnande af berörda önskemål har förslaget icke, på
sätt tidigare varit föreslaget, föreskrifvit, att firman skall innehålla visst
eller vissa i förevarande hänseende betecknande ord. Det har nämligen
icke synts erforderligt att genom en dylik föreskrift framtvinga en enhetlighet
i sjukkassornas benämning, hvilken alltid för ett flertal af de
nu befintliga kassorna skulle föranleda ombyte af namn vid det förhållande,
att jämte benämningen kassa också beteckningarna förening,
sällskap och andra ofta förekomma inom sjukkasserörelsen.

8 §•

Omsorgen om sjukkassornas soliditet bör tydligen fordra, att med
kassornas verksamhet för deras egentliga uppgifter icke må förbindas
annan verksamhet af beskaffenhet att kunna sätta denna soliditet i fara.

Hufvudsakligen af sådan hänsyn äro de i 20 och 23 §§ innehållna bestämmelserna
rörande användning af sjukkassa tillhöriga medel betingade.
Skall sjukkassornas soliditet effektivt skyddas mot fara från nu ifrågavarande
håll, har det emellertid funnits nödigt att meddela jämväl bestämmelse
af den innebörd, som med förevarande § åsyftas. Den i 1
§ gifna definition å sjukkassa torde icke med säkerhet kunna förväntas
komma att lämna sådant skydd, då ju däruti omnämnda ändamål icke
tillika uttryckligen förklarats vara de enda, som sjukkassa må fullfölja.
Vid meddelandet af en bestämmelse i 8 paragrafens syfte gäller det
emellertid att icke gå för långt. Det kan tydligen icke vara välbetänkt
att förbjuda hvarje verksamhetsyttring af ekononomisk betydelse, som
icke kan sägas omedelbarligen afse meddelande af sjukhjälp eller begrafningshjälp
eller en däraf föranledd förvaltningsåtgärd. Ett sådant
förbud skulle ock måhända komma att i åtskilliga fall lägga hinder i
vägen för företag, som, ehuru förenade med kostnad eller ekonomisk
risk, en samvetsgrannt utöfvad sjukkasseverkamhet städse hittills ansett
fullt tillåtliga och funnit utan betänklig inverkan på eller ofta nog gynsamma
för kassornas ekonomi. Gifvet är sålunda å ena sidan, att sjukkassorna
icke böra få utsätta sig för den risk, som drifvandet af t. ex.
handels- eller fabriksrörelse innebär; ej heller kan det tillåtas dem att
till en enhet med sin sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet förena
meddelandet af pensioner, arbetslöshetsunderstöd o. dyl. Men å andra
sidan synes påtagligt, att det icke bör vara sjukkassorna förmenadt t. ex.
att anordna en serie föreläsningar i ämnen, berörande deras verksamhet;
att anslå medel till deltagande i öfverläggningar och kurser af vikt för
sjukkasseverksamheten; att anordna en utredning af något hygienen berörande
förhållande af särskild vikt för kassornas verksamhet; att föranstalta
utgifvande af hufvudsakligen för deras verksamhet afsedda publikationer,
äfven om desamma till en del skulle vara beräknade för
regelmässigt förmedlande af tillkännagifvanden från utomstående; att i
viss omfattning föranstalta samkväm, till hvilka jämväl andra än sjukkassornas
egna medlemmar äga tillträde, o. s. v.

Äfven ur andra synpunkter än direkt omsorg om sjukkassas soliditet
torde olägenheter kunna befaras, om sjukkassorna vore helt och
hållet oförhindrade att utsträcka sin verksamhet till andra områden af
ekonomisk föreningsverksamhet än beredande af sjukhjälp i förening
med begrafningshjälp i viss omfattning. Därigenom skulle verksamheten
för de egentliga uppgifterna i större eller mindre grad bindas åt
främmande hänsyn samt öfversikten och kontrollen öfver densamma
försvåras; en framtida omreglering af sjukkasseväsendet skulle hindras

och möjligheten att framdeles tilldela detsamma nya uppgifter, anslutande
sig till dess roll att ersätta obligatorisk sjukförsäkring, samt att
bringa det till erforderlig samverkan med andra grenar af social försäkring
skulle minskas. Den egentliga sjukkasseverksamheten utöfvas ock
för det. närvarande, möjligen med enstaka undantag, skild från annan
ekonomisk föreningsverksamhet.

Förslaget har sökt träffa det i förevarande hänseende lämpliga
måttet af förbud genom det stadgande, ifrågavarande § innehåller. Såsom
af det föregående torde finnas, ligger vikten därpå, att denna
verksamhet jämte arbetet för sjukkassas egentliga uppgift icke bedrifves
i sådan omfattning, att den bör anses såsom en särskild rörelse vid
sidan af samma arbete.

9 §•

Redan af hvad i den allmänna motiveringen yttrats framgår, att
det icke kan öfverensstämma med förslagets ledande synpunkter att tilllåta
inträde i en sjukkassa, som meddelar begrafningshjälp, allenast för
beredande af sistnämnda slags understöd. Medgåfves sådant inträde
kunde en sjuk- och begrafningshjälpskassa förr eller senare öfvergå till,
att i realiteten vara uteslutande eller väsentligen begrafningshjälpskassa.
Men förslaget afser i första rummet sjukhjälps verksamhet och bär inrymt
plats för med dylik verksamhet förbundet meddelande af begrafningshjälp
allenast i den omfattning, sådant funnits nödigt med hänsyn till de faktiska
förhållandena inom den förefintliga sjukkasserörelsen och tillika kunde
anses utgöra en naturlig utvidgning af kassornas sjukhjälpsverksamhet.

Hänsyn till berörda faktiska förhållanden har ock förestafva! medgifvandet
af två utaf de undantag från stadgandet i första punkten af
förevarande paragraf, som kunna förekomma. Det ena af dessa undantag,
upptaget i 9 § själf, tillåter sjukkassa att i sina stadgar bestämma
rätt för medlems make att vinna inträde allenast för beredande af begrafningshjälp.
För närvarande förekommer ingalunda sällan en dylik bestämmelse
till förmån för medlems hustru; och vid möjligheten af dess
bibehållande synes man inom sjukkasse världen fästa en viss vikt. Skal!
bestämmelse af ifrågavarande slag kunna gifvas, bör den emellertid ock,
på sätt förslaget utmärker, kunna gälla kvinnlig medlems man. Det
andra af ifrågavarande undantag angifves bland de öfvergångsstadganden,
förslaget innehåller. I 93 § mom. 4 är nämligen stadgadt, att den medlem
af eu enligt 1891 års sjukkasselag registrerad sjukkassa, hvilken
före den nya lagens utfärdande inträdt i kassan för beredande af allenast
begrafningshjälp, eller hvilken väl upptagits till medlem såväl för er -

hållande af sjukhjälp som för beredande af begrafningshjelp, vare sig
detta skett före eller efter den nya lagens publicerande, men hvilken
sedermera på grund af redan erhållen sjukhjälp gått förlustig rätt till
ytterligare sjukhjälp från kassan, skall vara berättigad att allenast för
beredande af begrafningshjälp kvarstå i kassan, äfven efter det kassan
registrerats enligt den nya lagen. I båda de sålunda angifna fallen har
den enskilde sjukkassemedlemmen ansetts äga befogadt anspråk på att
icke genom den nya lagen rubbas i sin rättsställning. I afseende å det
förstnämnda fallet har dock af lätt insedda skäl den förutsättning uppställts,
att inträdet skall hafva skett före den nya lagens utfärdande. *
Det tredje undantaget från stadgandet i paragrafens första punkt
innehålies åter i paragrafen själf och hänför sig till det i förslagets
15 § upptagna stadgande, som berättigar sjukkassa att medelst föreskrift
i stadgarna bestämma en särskild gräns för sin sjukhjälpstid,
annan än den i allmänhet gällande, för det fall, att fråga är om sjukhjälp
på grund af samma eller viss annan sjukdom. Har nu ery medlem
för viss sjukdom bekommit understöd intill denna gräns och i följd
häraf förlorat rätt att på grund af samma och måhända äfven viss annan
sjukdom erhålla ytterligare understöd från kassan, måste det, i händelse
sjukdom eu eller sjukdomarna fortvara, ofta för honom blifva allt svårare
eller åtminstone synas skäligen värdelöst att alltfort erlägga stadgade
sjukhjälpsafgifter blott för erhållande af sjukhjälp för någon ännu annan
möjligen inträffande sjukdom än den eller dem, hvaraf han lider. Att
under sådana förhållanden göra möjligheten att fortfarande som dittills
sörja för beredande af begrafningshjälp från kassan för honom beroende
däräf, att hans på ofvanberörda sätt inskränkta sjukhjälpsrätt alltjämt
vidmakthålles, har funnits innebära en olämplig hårdhet. Och då det
icke lärer vara att befara, att de fall, i hvilka undantaget i fråga skulle
vinna tillämpning, skola komma att proportionsvis synnerligen ofta inträffa
och jämväl för längre tid fortvara inom samma sjukkassa, hafva
några större betänkligheter icke ansetts vara förenade med ifrågavarande
undantag.

Om än, enligt hvad som anförts vid 6 §, förslaget afstått från att
söka åstadkomma något förbud för sjukkassorna att genom uppställande
af villkor för inträde, som hänföra sig till vissa personliga kvalifikationer
hos den inträdessökande, göra kassorna slutna, har dock den ofta nog
förekommande bestämmelsen, att sjukkassas medlemsantal ej får öfverstiga
visst tal, ansetts med afseende å det oftast alltför låga tal,

som därigenom bestämts, så principiellt oriktig, att den väg till en viss
grad af slutenhet, en sådan bestämmelse innebär, bort genom ett uttryckligt
_ förbud afskäras. Att kassan till följd af detta förbud skulle
blifva tvingad att upptaga ett större antal medlemmar, än ett tillbörligt
handhafvande af verksamheten kunde medgifva, synes icke vara att
befara.

11 §•

Aj. det för den, som vill på det sätt säkerställa sig och de sina
som sjukkasseväsendet aiser, af vikt, att sjukkassorna icke göras i större
utsträckning slutna, så är det för honom tydligen ej mindre viktigt, att
han, sedan han blifvit medlem af en sjukkassa, icke må kunna godtyckligt
uteslutas ur densamma eller behöfva i högre grad räkna med att nödgas
i samband med ändring i lefnadsförhållandena utträda ur kassan. I
de enskilda sjukkassemedlemmarnas intresse bör därför åtminstone det
jordras, att uteslutning far äga ruin endast i de fall, som bestämmas
i lagen eller må finnas angifna i stadgarna. Det kunde vidare såväl

a priori som med stöd af erfarenheten förefalla önskvärd!, att sjuk kassorna

icke lämnades frihet att i stadgarna bestämma grunder för
uteslutning. Att. behörigen afgränsa en allmän bestämmelse i sådant
syfte för en frivillig sjukkasserörelse skulle emellertid möta bety dande

svårighet. I betraktande af den omständigheten, att hvarje
annan uteslutningsgrund än de i lagen särskildt upptagna skall angifvas
i stadgarna, samt med förlitande, på den insikt om och ansvarskänsla
inför sjukkasseverksamhetens samhälleliga ändamål, som må erkännas
hafva allt starkare kommit till synes inom denna verksamhet, torde
man kunna hoppas, att saknaden af en dylik bestämmelse icke skall
komma att visa sig särskildt kännbar. Däremot har ansetts påkalladt
dels att förhindra, att stadgarna bland grunderna för uteslut ning

upptaga vissa särskilda omständigheter, hvilka alldeles icke böra
medföra sådan påföljd, dels ock att tillbörligen begränsa sjukkassornas
rätt att med hänsyn till sin slutenhet till visst yrke, anställning
eller boningsort tillämpa den till synes nära liggande konsekvensen
häraf, att medlem, som lämnade yrket eller anställningen eller afflyttade
till annan ort, också skulle uteslutas. I förra hänseendet har i paragrafen
föreslagits, att såsom uteslutningsanledningar ej må upptagas
öfverskridande af viss ålder, försämradt hälsotillstånd eller bekommen
sjukhjälp. I det senare afseende! har den medlem, hvilken tillhört
kassan längre tid än 1 år, resp. under tio år eller, om han uppnått
fyrtiofem års ålder, under fem år, ansetts äga berättigad! anspråk på

att få kvarstå i kassan trots afflyttning till inrikes ort, resp. lämnande
af yrke eller anställning. Rättmätigheten af ett sadant anspråk torde ock
kunna sägas vara i stor utsträckning erkändt inom den nuvarande sjukkasserörelsen.

De i förevarande § föreslagna förbuden mot vissa uteslutningsgrunder
skulle tydligen komma att sakna erforderlig effektivitet, därest
i fråga om medlemmar, hvilka genom dessa förbud skyddats mot uteslutning,
rätten att kvarstå i kassan kunde bindas vid erläggandet åt
särskilda eller högre afgifter eller eljest vid särskilda, blott för dem
gällande villkor. Själffallet är vidare, att ej blott för nyssnämnda medlemmar
utan lika mycket för enhvar annan medlem af kassan, i fråga
om hvilken någon uteslutningsanledning ej föreligger, den grundsatsen
äger tillämpning, att han icke bör kunna underkastas särskilda bestämmelser,
beträffande sin rätt att framgent tillhöra kassan, utgörande undantag
från hvad i allmänhet skall gälla. Å.t denna grundsats har förslaget
sökt gifva uttryck genom stadgandet i paragrafens sista stycke.

Af ofvannämnda förbud mot medlems uteslutande pa den giunci,
att han lämnat viss anställning, beröres i särskild grad många bland de
s. k. arbetsgifvaresjukkassorna. Med denna benämning betecknas i allmänhet
vissa sjukkassor, hvilka — ofta på arbetsgifvarens initiativ,
äro upprättade för personalen eller särskilda grupper däraf vid visst
industri- eller arbetsföretag, viss affär eller dylikt. Såsom kännetecknande
för ifrågavarande kassor må framhållas, att de vanligen stå öppna
endast för personer, tillhörande arbetarpersonalen eller bestämda grupper
däraf, och samtidigt i allmänhet äro obligatoriska för dessa personer.
Många af kassorna äro ock ekonomiskt understödda af arbetsgifvaren,
vare sig därigenom, att de af honom fått emottaga en eller annan gåfva
(i penningar) till mera afsevärdt belopp, eller på det sätt, att de. esomoftast,
ibland regelbundet och enligt särskild utfästelse, af arbetsgifvaren
erhålla större eller mindre pekuniära bidrag. I många fall präglade af
en viss exklusivitet stå dessa kassor i jämförelsevis ringa rapport, med
den öfriga sjukkasseverksamheten och bidraga till följd häraf för sin del
mindre kraftigt till fyllandet af sjukkasseväsendets sociala uppgift. Men
samtidigt är det tydligt, att den vilja att draga försorg om dem, för
hvilka kassorna äro afsedda, och att för sådant ändamål vidkännas offer,
som framträder uti inrättandet af dessa kassor och i deras understödjande,
är af värde för sjukkasseverksamheten i dess helhet. Arbetsgifvaresjukkassorna
bilda äfven en saväl till antal som betydenhet afsevärd
grupp bland vårt lands sjukkassor — Hvad särskild! beträffar de
hithörande kassor, hvilkas ekonomi är väsentligare beroende af bidrag
från arbetsgifvaren, måste gifvetvis hänsyn tagas till den omständigheten,

att dessa bidrag tillfalla kassan såsom en förmån, hvilken arbetsgifvaren
vill bereda sina arbetare, samt att följaktligen å ena sidan arbetsgifvarens
intresse att understödja kassan och å andra sidan behörigheten af kassans
anspråk på dylikt understöd upphör, i den mån personer, hvilka
icke äro anställda hos arbetsgifvaren, komma att tillhöra kassan. Ett
förhindrande af, att dessa kassor fortfarande kunde vara i väsentlig
grad slutna, skulle under sådana förhållanden sannolikt ej sällan medföra,
att arbetsgifvarens understöd indroges, hvarigenom i åtskilliga fall
kassans ekonomiska ställning skulle betänkligt rubbas.

Det förbud mot medlems uteslutande på grund däraf, att han lämnat
viss anställning, som ifrågavarande paragraf upptager, innebär emellertid
i allmänhet ej något nytt för arbetsgifvaresjukkassorna. Såsom den
förslaget bifogade statistiska utredningen visar, har en stor del af dem
redan i sina stadgar intagit uttrycklig bestämmelse af innehåll, att
den, som en viss minsta tid varit medlem af kassan eller innehaft sin
anställning, icke kan uteslutas af den anledning, att han lämnat arbetsgifvarens
tjänst. Det lärer ock vara förhållandet, att inom kassor, hvilkas
stadgar ej innehålla särskild! stadgande i ämnet, en medlem, som tillhört
kassan någon längre tid, ingalunda alltid uteslutes såsom följd däraf,
att han frånträdt sin anställning, isynnerhet icke om han uppnått viss
ålder. Genom utsträckande af förbudet i fråga att gälla alla arbetsgifvaresjukkassor
torde arbetsgifvareintresset i afseende å sammansättningen
af kassornas medlemsstock icke kunna sägas hafva blifvit trädt
för nära. Detta intresse synes nämligen icke med fog kunna sträcka
sig längre än därtill, att förmånerna af de ekonomiska fördelar, hvilka
från arbetsgifvares sida beredts kassa, må komma allenast dess hos honom
anställda medlemmar till godo. Ett sålunda bestämdt intresse kan
enligt förslaget vinna beaktande, på sätt 21 § utvisar, och påkallar alltså
icke nödvändigt uteslutning af enhvar, som afgått från sin anställning
hos arbetsgifvaren.

12 §.

I denna § har förslaget tagit ställning till den viktiga frågan om
tillåtligheten af flermedlemskap d. v. s. samtidigt medlemskap i mera än
en sjukkassa.

Anledningen till det för närvarande ofta förekommande förhållandet,
att en person för samma tid är medlem af två eller flera sjukkassor,
torde särskild! för sjukhjälpens vidkommande hufvudsakligen vara den,
att han ansett den från hvarje särskild kassa, han tillhör, utgående sjukhjälpen
vara för ringa eller af alltför kort varaktighet. En annan orsak
till nämnda förhållande är att söka i den obligatoriska anslutningen till

100

vissa kassor. Det är naturligt, att en person, som i samband med antagande
af viss anställning får skyldighet att tillhöra en arbetsgifvaresjukkassa,
ofta icke vill lämna den kassa, han kanske sedan länge tillhört,
synnerligast om afgång från anställningen medför förlust af medlemskapet
i arbetsgifvaresjukkassan, måhända äfven för det fall, att afgången
ej är beroende af något hans åtgörande. Vidare har förekommit,
att enligt stadgarna för obligatorisk kassa endast den vore befriad
från att ingå i kassan, som kunde visa sig redan tillhöra minst två
andra sjukkassor.

I hvilken utsträckning flermedlemskap under senare tider förekommit,
framgår af en efter Kungl. Maj:ts uppdrag inom kommerskollegium,
å dess afdelning för arbetsstatistik, verkställd utredning, afseende förhållandet
i förevarande hänseende vid 1906 års slut. Denna utredning
visar, bland annat, att, medan enligt de utförda beräkningarna antalet
medlemmar i de svenska sjukkassorna utgjorde 507,823, antalet sjukförsäkrade
personer uppginge till 429,518; att af nämnda antal sjukkassemedlemmar
146,732 tillhörde två eller flera till och med 8 kassor,
samt att utaf hela antalet sjukkassemedlemmar de, som tillhörde resp. två,
tre och fyra kassor utgjorde resp. 23,4, 4,9 och 0,5 procent. På grund
af särskilda sammanställningar i denna utredning uttalas vidare däri, att
ungefär hvar femte sjukförsäkrad person funnits tillhöra mera än en
sjukkassa.

Flermedlemskapet är obestridligen i olika hänseenden ägnadt att
medföra olägenheter och hinder för sjukkasseverksamhetens sunda utveckling.
Det gynnar uppkomsten af många och gärna till medlemsantal
och understöd smärre sjukkassor samt föranleder härigenom, att
sjukkasseverksamheten i dess helhet på flera punkter tager i anspråk
mera arbete och större kostnader. Flermedlemskapet underlättar förvärf
af, socialt sedt, alltför hög sjukhjälp och ökar faran för simulerande
af sjukdom eller underlåtenhet i afseende å hvad som bör
åtgöras för hälsans återvinnande. Det kunde måhända anmärkas, att
hvad senast framhållits, icke låter sig sägas med utgående från förevarande
förslag, hvilket icke uppställer något maximum för sjukhjälpen.
Vid sådant förhållande synes ju intet hinder finnas för att från en
enda sjukkassa förvärfva lika högt sjukunderstöd, som genom medlemskap
i flere kassor stode att vinna. En dylik anmärkning vore dock
endast i mindre grad riktig. I hvarje kassa för sig, och hälst om kassan
har ett relativt stort medlemsantal, göra sig sociala hänsyn och andra förhållanden
gällande på ett sätt, som säkerligen hindrar kassan att utfästa
sjukhjälp till så högt belopp, som kan ernås genom medlemskap i flera

101

skilda kassor. Att medlem allenast i en kassa kan göra gällande anspråk
på sjukhjälp torde vidare väsentligt försvåra åtkomsten af sjukhjälp
i större utsträckning vid simulerad sjukdom. Den verkligt eller
låtsadt sjuke är i sådant fall underkastad observation från en och samma
kassa, så länge och så ofta han kräfver sjukhjälp. På grund häraf
kan en till följd af simulation förstorad sjukdomsfrekvens lättare
varsnas och snarare bli föremål för undersökning, än om, såsom
fallet är vid samtidigt medlemskap i flera kassor, sjukhjälpen kan
kräfvas på olika tider från olika kassor. — Vidare är flermedlemskapet
af beskaffenhet att medföra särskilda, större eller mindre svårigheter
för en rationell fördelning af statsunderstöd för sjukkasseverksamheten.

Särskildt torde med de nu gällande grunderna för statsbidragets
fördelning förekomsten af samtidigt medlemskap i flere kassor gifva
anledning till, att detta bidrag blifver utnyttjadt på långtifrån bästa
sätt. Med afseende härå må framhållas, hurusom just till följd af dessa
grunders beskaffenhet — särskildt det förhållandet, att statsbidraget utgår
med, relativt taget, betydligt högre belopp per medlem till små
kassor än till stora — det för den enskilde kan blifva ekonomiskt vida
fördelaktigare att genom medlemskap i flere små kassor tillförsäkra sig
större sjukhjälp än att göra detta inom en enda kassa. Det högre statsbidragsbeloppet
per medlem till de små kassorna räcker nämligen ej
blott till täckande af den förvaltningskostnad, hvarje medlemskap föranleder,
utan dessutom till bestridande af en del af utgifterna för sjukhjälpen
till den enskilde inom hvar och en af de kassor, han tillhör.
Äfven vid tillämpning af andra grunder för statsbidragets utgående torde
flermedlemskapet innebära fara för, att bidraget icke blifver af största
möjliga sociala gagn. Det synes, bland annat, näppeligen kunna alldeles
förebyggas, att särskildt de personer, som bäst ha råd att tillhöra
flera kassor, blifva flerfaldigt delaktiga af statens bidrag, under det de
mest behöfvande, hvilkas tillgångar ej medgifva dem att tillhöra mera
än en kassa, i ringare mån komma i åtnjutande af statens understöd.
Det samtidiga medlemskapet i flere kassor föranleder ock, att en god
del af statens bidrag tages i anspråk redan för bestridande af den ökning
i förvaltningskostnad, som flermedlemskapet är ägnadt att tillskynda
sjukkasseverksamheten i dess helhet.

På grund af sålunda med flermedlemskapet förbundna olägenheter
har förslaget funnits böra principiellt förbjuda detsamma, på sätt i
förevarande § skett. Detta förbud afser dock endast framtida förvärf
af flermedlemskap. Ett genomförande af den princip, som ligger
till grund för nämnda förbud, så strängt, att alla de, hvilka för

102

närvarande äro medlemmar af mera än en sjukkassa, skulle nödgas frånträda
sitt medlemskap i alla kassor utom en, skulle komma att uppfattas
såsom innebärande en onödig bårdhet och såsom utan tillräckliga
skäl åsidosättande grundsatsen, att hvarje enligt lag behörigen förvärfvad,
privat rättighet bör få tillgodonjutas jämväl under en förändrad
lagstiftning. En omedelbar eller alltför snar tillämpning af nämnda
princip skulle dessutom helt säkert i anseende till flermedlemskapets
nuvarande relativt stora talrikhet komma att flerestädes verka i hög
grad störande eller måhända rent af upplösande för många sjukkassor
därigenom, att medlemsantalet blefve afsevärdt reduceradt. Af representanter
för sjukkasseverksamheten har äfven vid flere tillfällen ifrigt betonats
nödvändigheten af att en öfvergång till enmedlemskapssystemet
ej blefve alltför tvär. Bland förslagets öfvergångsbestämmelser (93 §)
har fördenskull upptagits ett stadgande i syfte, att ifrågavarande förbud
icke skall gälla för den, som vid tiden för den nu föreslagna
lagens utfärdande är medlem af särskilda enligt 1891 års lag registrerade
sjukkassor, utan han sålunda äga att bibehållas vid medlemskap i samtliga
dessa kassor, jämväl sedan de blifvit registrerade enligt den föreslagna
lagen.

Att vidare medlemskap i en sjukkassa, som står under likvidation, ej
bör ligga i vägen för inträde i en annan sjukkassa, torde med den betydelse,
som förslaget tillägger kassas likvidation, vara uppenbart. —
Enligt förslaget skall sjukkassas konkurs ej ovillkorligen medföra, att
kassan kommer att upplösas; finnes ej vid konkursens afslutande öfverskott,
anses väl kassan därmed upplöst, men har däremot öfverskott
uppstått, beror det af beslut å sammanträde, huruvida likvidation och
upplösning skall äga rum eller kassan äga bestånd och verksamheten
fortsättas (70 §). Då emellertid upplösning ofta torde blifva en följd
af kassas konkurs och i hvarje fall inträdet af konkurs alltid framkallar
ett osäkerhetstillstånd beträffande kassans framtida tillvaro, har medlem
af en i konkurstillstånd varande kassa ansetts böra äga att utan hinder
af detta sitt medlemskap inträda i en annan kassa. Har så skett, föranleder
dock principen om otillåtligheten af flermedlemskap, att, därest
den under konkurs varande kassans verksamhet skall fortsättas, medlemmen
i fråga bör utträda ur endera kassan •— hvilkendera må tillkomma
honom själf att bestämma.

Paragrafens sista stycke uttalar den konsekvensen af förbudet mot
flermedlemskap, att i fall af sådant medlemskap vederbörande äger kvarstå
blott i en kassa samt förty skall uteslutas ur alla de öfriga kassorna;
och har härvid ansetts naturligast, att hans rätt att kvarstå skulle gälla

103

den kassa, i hvilken han först inträdt. Förutsättning för bestämmelsens
tillämplighet är, att flermedlemskapet finnes vara obehörigt. Obehörigen
kan icke den anses tillhöra mera än en kassa, hvilken, medan han tillhör
en kassa, vinner inträde i en annan, såvidt han inom efter förhållandena
skälig tid efter vunnet inträde i den nya kassan anmäler sig
till utträde ur den gamla. Under den tid, som älven med iakttagande
häraf förflyter mellan inträdet i den nya och utträdet ur den gamla
kassan, får han icke anses obehörigen tillhöra två kassor.

13 §.

Rätt att när som hälst efter anmälan utträda ur sjukkassa, anses
enligt nuvarande allmän åskådning inom sjukkassevärlden tillkomma
medlem. Då enligt förslaget medlem, som utträder, icke skall äga utfå
något af kassans tillgångar, synas betänkligheter af hänsyn till kassans
ekonomi icke möta mot bibehållande af denna rätt. Dess uttryckliga
erkännande i lagen har ansetts påkalladt särskildt pa grund af den
sjukkassorna enligt förslaget medgifna rätt att besluta uttaxering. För
o-od ordnings skull har föreskrifvits, att anmälan om utträde skall ske i

o # Ö

skriftlig form.

Till förekommande af osäkerhet och tvist har i paragrafens andra
stycke meddelats föreskrifter rörande den skyldighet att inbetala afgift
eller uttaxeradt belopp, som funnits böra åligga medlem, hvilken uteslutits
ur kassan eller efter anmälan om utträde eller med döden afgått
därur. Tillika har emellertid medgifvande lämnats sjukkassorna, att
genom föreskrift i stadgarna inskränka den sålunda stadgade skyldighoten Såsom

redan är nämndt innehåller förslaget, att medlem, som utträdt
eller uteslutits, icke äger rätt att utfå något af sjukkassans tillgångar.
Beträffande sjukhjälpsverksamheten torde ett dylikt stadgande knappast
kunna blifva föremål för gensagor. Äfven om sjukförsäkringen i
sjukkassa behandlades strängt försäkringsmässigt, och kassan sålunda
skulle hafva att vid fall af dess upplösning till hvarje försäkringstagare
utgifva hela hans andel af upptagen premiereserv, kan samma skyldighet
ej antagas föreligga för kassan i händelse medlem frivilligt utträder
eller '' förverkat sin medlemsrätt (uteslutes). En sådan skyldighet kan
nämligen ej uppställas med hänsyn därtill, dels att enskildas afgång
minskar kassans medlemsantal, och dels att det af naturliga skäl är de
i hälsohänseende bättre, hvilka förnämligast kunna finna fördel eller
ringa olägenhet vid att mista sitt medlemskap. Enskilda medlemmars
afgång okär sålunda kassans försäkringsgifvarerisk och är därigenom

104

ägnad att lända kassan till skada. Kan alltså kassa ej tillförbindas att
vid medlems afgång utgifva hela den på hans försäkring belöpande andel
af sin premiereserv, kunde det ifrågasättas att den afgående borde
tillerkännas något ringare belopp. Vid en försäkring sådan som sjukförsäkring,
hvilken efter sakens natur ej kommer att under alla förhållanden
medföra någon utgift för kassan, har emellertid behörigheten af
något som helst den afgåendes anspråk på utbekommande af något belopp
blifvit inom försäkringsvetenskapen underkändt; och äfven där ett
godkännande af sadant anspråk funnits befogadt, har det ansetts höra
ifrågakomma blott under särskilda betingelser. I sistnämnda afseende
anföres, att det belopp, som skulle af kassan utbetalas, icke kan ställas
beroende af storleken af den särskilda premiereserven för den afgåendes
försäkring, och att det vid detta förhållande läge närmast till hands att
bestämma beloppet efter de sammanlagda, inbetalta afgifterna — något
som dock vore förenadt med åtskilliga svårigheter. Då emellertid vid
kassor med genomsnittspremier dessa enligt regeln icke vore mera afsevärda,
och följaktligen det belopp, hvarom nu är fråga, i allmänhet skulle
blifva jämförelsevis obetydligt, komme den afgående ej att uppfatta det
såsom någon kännbar orättvisa eller hårdhet, om hans erlagda bidrag
oafkortade förblefve kassans egendom och komme hans förutvarande
kamrater i densamma till godo. Under dessa omständigheter kunde man
mycket väl alldeles underlåta att föreskrifva utbetalning af något som
helst belopp i anledning af enskild medlems afgång ur kassan.

Åt hvad sålunda korteligen anförts torde tillräckligt framgå, att vår
frivilliga sjukkasserörelse ej lämpar sig för att medgifva afgående medlem
rätt att utfå något af kassans tillgångar. Dylik rätt är ock i de
flesta sjukkassors stadgar medlem Irånkänd. Dock förekommer någon
gång, att stadgarna uttryckligen fastställa sådan rätt, hvilket då i regel
skett genom bestämmelsen, att medlem vid utträde äger utbekomma de
af honom erlagda afgifter efter afdrag af erhållen sjukhjälp. Denna bestämmelse
måste emellertid anses såsom i hög grad irrationell, hvadan
ett inskridande mot densamma torde vara påkalladt.

Med större log torde invändningar kunna göras mot förevarande förbud,
i hvad detsamma afser sjukkassans begrafningshjälpsverksamhet — d.
v. s. en försäkringsverksamhet, som alltid i sinom tid kommer att ådraga
kassan en utgift —, i synnerhet där den utfästa begrafningshjälpen uppgår
till större belopp. I sådant fall kunde det synas vara naturligt, att utträdande
medlem återfinge, hvad som må anses vara begrafningshjälpsförsäkringens
återköpsvärde. Detta kunde i enstaka fall uppgå till något så
när afsevärdt belopp. Att här tillämpa det tillvägagångssätt, som i motsvarande
fall iakttagas inom den vanliga försäkringsverksamheten, skulle

105

dock nödvändiggöra större kraf i afseende å måttet af försäkringstekniska
insikter lios sjukkassornas ledande män, än som lämpligen kunna
uppställas äfvensom förmodligen visa sig olägligt genom att föranleda
en väsentlig ökning af kassornas förvaltningsarbete. Under sådana förhållanden
och då tillika möjligen eljest en felaktig och för sjukkassornas
ekonomi menlig praxis kunde komma att tillämpas, har det synts rådligast
att äfven beträffande begrafningshjälpen uppställa förbud för sjukkassorna
att återbetala något af de avgifter, som för erhållande af sådant
understöd blifvit inbetalda. Ett dylikt förbud står äfven i öfverensstämmelse
med gängse bruk och torde kunna försvaras ur den synpunkten,
att sjukkasseverksamheten icke afser försäkring i vanlig mening utan en
understöds verksamhet, till hvars karaktär hör, att den enskildes rätt i
särskild grad är underkastad möjligheten att få vika till förmån för de
i verksamheten deltagandes gemensamma bästa. Denna synpunkt är ju
ock i ett annat hänseende i regeln genomförd inom begrafningshjälpsverksamheten,
nämligen därutinnan, att medlemmarnas avgifter, trots betydande
olikhet i ålder dem emellan, erlägga lika stora afgifter för beredande
af dylik hjälp.

På sålunda antydda skäl har den grundsatsen, att medlem, som
utträdt eller uteslutits ur sjukkassa, ej skall äga utfå något af kassans
tillgångar, i förevarande paragrafs tredje stycke genomförts utan undantag.
Att afliden medlems rättsinnehafvare icke skola utbekomma annat
än begrafningshjelp, som må vara af medlemmen betingad, har ansetts
ej behöfva uttalas.

14 §.

Enligt 11 § skall kassa icke kunna utesluta medlem, som tillhört
kassan längre tid än ett år, på den grund att han afflytta! från kassans
verksamhetsområde, så vida den nya boningsorten är belägen inom riket.
Det ankommer således på medlemmen själf att bibehålla sitt medlemsskap
med de skyldigheter och rättigheter detta medför.

Det kan synas själffatlet, att olägenheter i mera än ett afseende
skola uppstå för en kassa såsom följd däraf, att medlemmar af densamma
äro boende på måhända vidt skilda och från kassans verksamhetsområde
långt aflägsna orter. Enligt samstämmiga uttalanden
från de representanter för sjukkasseverksamheten, hvilkas mening i
denna fråga de sakkunniga varit i tillfälle att inhämta, torde sådana
olägenheter icke förtjäna större afseende, och i hvarje fall synas de
numera icke gifva anledning till större betänkligheter från sjukkassornas

106

sida mot den rätt för flyttande att kvarstå, som förslaget uppställer.
Detta förhållande torde förnämligast vara att tillskrifva olika kommunikationsvägars
underlättande och sjukkasseväsendets egen utveckling i
afseende å teknik och samverkan mellan sjukkassorna.

I de fall, där medlem flyttar till sådan ort, som icke tillhör någon sjukkassas
verksamhetsområde, synes ingen annan utväg stå till buds, än att
kassan genom egna åtgärder söker i den mån sig göra låter minska de
olägenheter, som kunna yppas. Då dessa olägenheter torde visa sig ej
vara särdeles afsevärda och säkerligen skola med tiden kunna i vidsträcktare
mån undanröjas, har det ej synts skäl att för ifrågavarande fall
uppgifva den med hänsyn till sjukkasseverksamhetens omfattning och
effektivitet så viktiga principen om rätt för medlem att trots flyttning
få kvarstå i kassan. Har åter flyttningen skett till ort inom annan
kassas verksamhetsområde, erbjuda sig tvänne utvägar, nämligen antingen
att stadga rätt för den flyttande att inträda i kassan å den nya
boningsorten eller ock att allenast föreskrifva skyldighet för sistnämnda
kassa att i större eller mindre omfattning tillhandagå medlemskassan.
Ett försök att anlita den förra utvägen skall, såsom lätteligen torde
inses, möta de största svårigheter under närvarande förhållanden.
Skyldigheten för kassan å inflyttningsorten att upptaga den flyttande
kunde icke göras obegränsad; allehanda bestämmelser måste gifvas i
syfte att icke den flyttande komme att ställas otillbörligen ogynsamt i
afseende å afgifter och villkor för understöd in. in. Att vid meddelandet
af sålunda nödiga föreskrifter vinna ett nöjaktigt resultat utan att
åsidosätta flere eller färre bland den rika mångfald af intressen, som
till följd af frivilligheten såsom grundval för sjukkasseväsendet tagit sig
uttryck i sjukkassornas stadgar och icke kunna frånkännas relativt berättigande,
skulle visa sig hardt när outförbart eller åtminstone föranleda
mycket specialiserade och vidlyftiga föreskrifter. Gynnsammare förutsättningar
för nu ifrågavarande utvägs tillitande torde komma att föreligga,
sedan den tendens fått tillfälle att någon tid verka, hvilken vid
olika tillfällen, särskildt sjukkassornas allmänna konferenser, kraftigt
framträdt och som afser att åvägabringa större likformighet i sjukkasssornas
verksamhet och åstadkomma överenskommelser mellan sjukkassor
eller sammanslutningar af sådana för underlättande af medlems
öfvergång från kassa till annan vid ombyte af boningsort. Men hittills
hafva sjukkassornas målsmän icke blott icke ifrågasatt, att den nya lagstiftningen
borde i någon omfattning stadga rätt för flyttande till inträde
i kassa å inflyttningsorten och motsvarande skyldighet för kassan
att upptaga honom, utan bestämdt afvisat tanken härpå och i stället

107

uttryckligen förordat åläggande för nämnda kassa att i lämplig omfattning
lämna medlemskassan sitt bistånd. I hvad mån plikt att upptaga
flyttande sjukkassemedlem med tiden kunde träda i stället för skyldigheten
att lämna bistånd, vore ett spörsmål, hvars lösning borde vinnas
genom den utöfvande sjukkasseverksamhetens egen utveckling till större
grad af likformighet och samverkan de särskilda kassorna emellan.

I detta sammanhang torde vara anledning att något beröra förhållandena
i Danmark med afseende å sjukkassemedlems flyttning. Den
danska sjukkasselagen innehåller icke något stadgande i detta ämne.
De bestämmelser rörande flyttningsrätten, som funnos upptagna i ett af
en kommission år 1887 afgifvet förslag till lag om sjukkassor, fingo ej
någon motsvarighet i den nu gällande lagen af den 12 april 1892.
Att det alltså öfverlämnades åt sjukkassorna själfva att ordna ifrågavarande
angelägenhet, anses numera inom den danska sjukkasserörelsen
hafva varit det lyckligaste. Redan före antagandet af 1892 års lag hade
ett ej ringa antal danska sjukkassor slutit sig samman i förbund (centralföreningar)
med ändamål, att den ena kassan skulle upptaga den
andras utflyttande medlem utan inträdesafgift och oberoende af ålder
och hälsotillstånd. Den sålunda började utvecklingen fortskred oafbrutet
efter den nya lagens tillkomst och tog särskildt ett stort steg framåt
därmed, att den af den nya lagen inrättade sjukkassenämnden (S}Tgekassensevnet)
år 1895 antog vissa regler beträffande upptagande af flyttande,
som borde bringas att gälla för samtliga centralföreningarna. Enligt
dessa regler, hvilka numera torde vara antagna af de flesta centralföreningarna,
skall en dylik förening hafva till uppgift, bland annat, att
bereda medlemmarna af de till centralföreningarna anslutna kassorna
rätt att vid flyttning från kassas område genast blifva upptagna till
medlemmar af kassan å inflyttningsorten utan inträdesafgift och utan
hänsyn till ålder och hälsotillstånd. För dylikt upptagande skall allenast
fordras, dels att den flyttande är obemedlad samt under en kortare tid
närmast före flyttningen varit sjukkassemedlem och erlagt afgifter för
tiden till flyttningsdagen, dels ock att han inom åtta dagar från inflyttningen
till kassan å inflyttningsorten aflämnar viss attest från kassan
å afflyttningsorten. öfverflyttning, som nu nämnts, skall kunna äga
rum ej blott mellan kassorna inom en centralförening utan mellan samtliga
kassor inom alla de centralföreningar, hvilka antagit ifrågavarande
regler. Numera lärer man tack vare omförmälda åtgärder hafva kommit
så långt, att öfverflyttning kan i nästan alla flyttningsfall äga rum,
hvart än i hela Danmark flyttningen sker.

Af antydda skäl har förslaget ansetts böra inskränka sig till stad -

108

gande om skyldighet för kassa å inflyttningsorten att tillhandagå den
kassa, den flyttande tillhör. Denna skyldighet har begränsats till utöfvande
af nödig kontroll öfver den, hvilken anmäler sig till erhållande
af understöd på grund af sjukdom — sjukkontroll, såsom den inom de
svenska sjukkassorna vedertagna termen lyder. Från sjukkassornas
sida och jämväl från andra håll har varit ifrågaställdt, att tillhandagåendet
ytterligare borde omfatta upptagande af afgifter och utbetalande
af sjukhjälp. Med afseende därå, att de nutida kommunikationsmedlen
torde erbjuda tillfyllestgörande säkra och snabba sätt för afgifters
och kontanta understöds" försändande samt eljest erforderliga underrättelsers
och . anmodandens öfverbringande, äfvensom vidare i ändamål
att undvika ett kanske ej sällan besvärligt och tvister föranledande redovisningsförfarande
mellan'' sjukkassorna har emellertid, i öfverensstämmelse
med senare uttalanden från bemärkta sjukkassemän, den lagstadgade
skyldigheten att tillhandagå funnits böra inskränkas till utöfvande af
nödig sjukkontroll. Hvad sådan kontroll i visst fall skall omfatta, afgöres
enligt förslaget af tillsyningsmyndigheten, i händelse tvist uppstår.
— Därest flyttande sjukkassemedlems nya boningsort skulle vara
belägen inom två eller flera kassors verksamhetsområden eller den
flyttande tillhöra mera än eu sjukkassa, hafva i förevarande § samt
bland öfvergångsbestämmelserna (93 §) meddelats stadganden för afgörande
af frågorna, hvilken af kassorna å inflyttningsorten skyldigheten
att utöfva sjukkontroll skall åligga och hvilken af medlemskassorna
skall tagas i betraktande vid den för besvarandet af den förra frågan
föreskrifna jämförelse. De synpunkter, som legat till grund_ för det
närmare innehållet af dessa bestämmelser, torde vara så nära liggande,
att de icke behöfva särskild! framhållas eller motiveras.

Tydligen bör sjukkassa, därest eu dess medlem aflyttar från kassans
verksamhetsområde eller senare ombyter boningsort utom detta område
eller återflyttar, äga anspråk på att af den flyttande erhålla underrättelse
om hans nya boningsort. Det naturliga äfventyret vid underlåtenhet
härutinnan har funnits vara förlust af rätt till understöd för tid, som
förflyter från flyttningen till dess underrättelse gifvits. Med afseende
på den särskilt af nämnda äfventyr föranledda önskvärdheten af, att
frågan, huruvida anmälan om ny boningsort skett eller icke, i minsta
grad må lämna rum för tvist, har föreskrifvits, att anmälan skall vara
skriftlig. Slutligen har det ansetts böra stå sjukkassa Öppet att rörande
anmälningsskyldighet och äfventyr för försummelse härutinnan meddela
föreskrifter, afvikande från de i förevarande § uppställda.

109

15 (och 17) §.

Bestämmelsen i första stycket af denna § afser närmast att förebygga
att, såsom nu understundom sker, sjukunderstöd meddelas åt
sådana medlemmarna närstående personer (anhörigaj, hvilka icke själfva
äro medlemmar af kassan. Denna bestämmelse är ingalunda att uppfatta
såsom härrörande från ett underskattande af betydelsen däraf, att
sjukkasseverksamhetens förmåner må kunna omedelbart tillgodokomma
äfven medlems anhöriga. Möjligheten att bereda dem tillgång till sjukunderstöd
från sjukkassa är icke afskuren genom bestämmelsen i fråga; den
utvägen står alltid öppen att lämna dem tillträde såsom medlemmar, eventuellt
till viss för deras behof lämpad klass inom kassan. —- Gifvet är, att
sjukhjälp bör af sjukkassa meddelas allenast mot vederlag af behörigen
afvägd afgift. Afser denna afgift beredande af sjukhjälp åt medlems
utom kassan stående anhöriga, torde densamma svårligen kunna på ett
för kassans ekonomi tillförlitligen betryggande och tillika rättvist sätt
bestämmas att utgå annorledes än såsom en särskild! beräknad tilläggsafgift
för enhvar anhörig, för hvilken anspråk på här afsedda understöd
skall förefinnas. Vid sådant förhållande torde det erkännas vara naturligast
och redigast, att hvar och en, för hvilken sjukhjälp skall utgå,
också är medlem af kassan. Sjukhjälpsförpliktelsen förutsätter, för att
icke blifva alltför obestämd till sin innebörd, en viss kännedom om
dem, hvilka kunna föranleda dess tagande i anspråk; och den grad af
sådan kännedom, som normalt ansetts nödig för kassan, afser just medlemskapet
att trygga. Äfven ur andra synpunkter synes fordran på
medlemskap såsom betingelse för sjukhjälps meddelande vara att anbefalla.
I sådant hänseende må framhållas, hurusom hvarje obestämdhet
rörande dem, som kunna föranleda sjukhjälps meddelande, skulle vara
menligt för det statistiska arbetet till vinnande af kännedom om sjukkasseväsendet
samt vålla särskilda svårigheter för uppställandet af rationella
grunder för statens understödjande däraf.

Grundsatsen, att sjukhjälp skall utgå allenast vid medlems sjukdom
är ock förhärskande inom den svenska sjukkasseverksamheten. Enligt
den af kommerskollegeii afdelning för arbetsstatistik utgifna redogörelsen
för registrerade sjukkassors verksamhet år 1906 voro vid samma års slut
i verksamhet 2,230 såsom sjukkassor registrerade kassor. Till kassamedlemmars
utom kassan stående anhöriga hade bland dessa kassor för
nämnda år

21 kassor meddelat kontant sjukhjälp till sammanlagdt

belopp af........................................................................... kr. 10,166: 64

och 25 kassor fri läkarvård, medicin o. d. till sammanlagdt
belopp af................................................................. » 8,857:28

Af samtliga registrerade sjukkassor utbetalades år 1906, till medlemmar
och deras utomstående anhöriga, sammanlagdt i kontant sjukhjälp
kr. 3,328,042: 80, samt för läkarvård, medicin o. dyl. kr. 151,067: 38.
Huru många kassor enligt sina stadgar voro förpliktade att bereda sjukhjälp
i en eller annan form åt medlems anhöriga, framgår ej af ifrågavarande
redogörelse. — Het visar sig således, att ett förbud mot meddelande
af sjukhjälp i anledning af utomståendes sjukdom icke skulle
innebära något mera betydande ingrepp i den nuvarande sjukkasseverksamhetens
gestaltning.

På hufvudsakligen de skäl som beträffande frågan om sjukhjälps
meddelande allenast åt medlem eller jämväl åt annan i det föregående
angifvits samt då vidare genomförandet af grundsatsen, att sjukhjälp
bör utgå endast i anledning af medlems sjukdom, ej heller synas skola
verka hindrande eller tyngande på den frivilliga sjukkasseröreisen, har
i förslaget upptagits den bestämmelse, som innehålles i förevarande
paragrafs första punkt.

Vanligt är, att sjukkassornas stadgar innehålla bestämmelser därom,
att visst eller vissa slag af sjukdomar icke skola grundlägga rätt till
sjukhjälp. Hen omfattning, som gifvits åt förekommande dylika bestämmelser,
är mycket växlande, och ofta nog sakna de önskvärd begränsning
ooh precision. Såsom exempel på gällande bestämmelser af förevarande
art må anföras: sjukhjälp förverkas, »då sjukdomen är orsakad
af fylleri, osedlighet, själfförvålladt slagsmål eller egen våldsam hand»; »för
venerisk åkomma, fyllerigalenskap eller af fylleri direkt orsakad sjukdom
samt för (genom) egen våldsam hand orsakad skada erhålles ej sjukhjälp»;
»för själfförvållad sjukdom samt för under rus uppkommen skada
erhålles ingen sjukhjälp» o. s. v. Benägenheten att i stadgarna införa
bestämmelser, som utesluta rätt till sjukhjälp i anledning af viss sjukdom,
har, enligt hvad inom sjukkassevärlden anses, varit större under
gångna tider än för närvarande; och ofta lärer vara fallet, att förefintlig
sådan bestämmelse knappast någonsin, åtminstone under de senare
tiotalen af år, bragts i tillämpning. Visst torde vara, att en allt starkare
opinion emot stadganden af ifrågavarande art håller på att arbeta sig
fram inom sjukkassorna. I regel måste ock dylika bestämmelser anses
olämpliga. He stå ej i öfverensstämmelse med nutida uppfattning af en

social sjukhjälps verksamhet; ur folkhygienisk synpunkt äro de förkastliga;
deras tillämpning måste ej sällan visa sig synnerligen svår och
grannlaga. Det synes egentligen blott i ett fall vara tillräckligt
motiveradt att undantaga sjukdom från rätt till sjukhjälp, nämligen
i den händelse att sjukdomen afsiktligen framkallats af den sjuke;
och torde det ej vara skäl att härvid uppställa någon skillnad med
hänsyn till, huruvida sådant framkallande skett i bedrägligt uppsåt
gent emot sjukkassan eller icke. Förslaget har emellertid vidare ansetts
icke böra förhindra sjukkassa att, i nära öfverensstämmelse med hvad
nu ofta äger rum, föreskrifva, att sjukdom, som medlem ådragit sig vid
föröfvande af handling, för hvilken straff ådömts honom, ej grundlägger
rätt till sjukhjälp. Skall i fall, där sådant må förekomma, sjukdom icke
medföra rätt till sjukhjälp, har bestämmelse härom synts böra gifvas
medelst föreskrift i sjukkassans stadgar.

Bland de sjukdomar, hvilka för närvarande mera allmänt af de svenska
sjukkassorna förklaras ej medföra rätt till sjukhjälp, men hvilka enligt föreliggande
förslag icke skola kunna undantagas från sådan rätt, torde särskildt
tvänne kategorier ådraga sig uppmärksamhet, nämligen dels sjukdomar, härrörande
från missbruk af alkoholhaltiga drycker, och dels veneriska sjukdomar.
Frånsedt den omständigheten, att sjukkassa kan i viss grad skydda
sig mot de snart öfvergående fallen af akut alkoholism genom att för dylika
fall begagna sig af det senare i förevarande § upptagna stadgandet,
att sjukhjälp, som utgår i penningar, må vidtaga först från och
med sjunde dagen, synes det äfven framgå af erhållna statistiska uppgifter,
att de sjukdomar, hvilka kunna sättas i mera direkt samband
med rusdrycksmissbruk, icke spela någon afsevärdare roll för sjukkassornas
ekonomi. Enligt den statistik, som föreligger från den första tiden
af den obligatoriska sjukförsäkringens tillämpning i Österrike, utgjorde
antalet sjukdagar, härrörande från »Alkoholism» ej mera än 0,07 procent
af hela antalet sjukdagar under observationstiden (omkring 9,800,000
sjukdagar). Såsom framgår af den föreliggande förslag vidfogade statistiska
utredningen utgjorde enligt Svenska Typografförbundets sjukoch
begrafningshjälpskassas erfarenhet under åren 1900—1907 motsvarande
procenttal 0,1. — Beträffande de veneriska sjukdomarnas betydelse
må anföras, att enligt förenämnda statistik angående de österrikiska
sjukkassornas verksamhet antalet sjukdagar, som var att hänföra
till sjukdomar af denna art, utgjorde 0,7 procent af totala antalet
observerade sjukdagar, medan enligt Svenska Typografförbundets sjukkassas
ofvan åberopade erfarenhet motsvarande procenttal uppgick till
omkring 1,8. Anmärkas må slutligen, att det äfven i den utländska

112

lagstiftningen förekommer, att sjukkassorna förbjudits att neka understöd
för könssjukdomar.

Rörande frågan, huruvida sjukdomsliknande tillstånd, beroende af
eller bestående i s. k. åldersdomssvaghet, vore, i saknad af uttrycklig
föreskrift i sjukkassas stadgar, att anse såsom berättigande till sjukhjälp
eller icke, har tvekan yppats inom sjukkasseverksamheten. Då omsorgen
om ålderstignas utkomst och vård bör anses falla utom nämnda
verksamhets rätta uppgift, har i förslaget upptagits en särskild bestämmelse
till undanröjande af berörda tvekan.

Allt hittintills torde vårt lands sjukkassor äfven utan uttrycklig
hemul i stadgarna ansett sig berättigade att med bindande verkan för
sina redan varande medlemmar besluta inskränkning af från kassan utgående
sjuklijälp, därest kassans ekonomi eller möjligen annat tvingande
skäl funnits nödvändiggöra en sådan åtgärd. Denna uppfattning hänför
sig till erkännandet af sjukkassas grundegenskap af förening för inbördes
hjälp och understöd, inom hvilken den enskilde medlemmen i sina
anspråk finge foga sig efter hvad nödig hänsyn till allas gemensamma
bästa kräfde. Rätten i fråga torde lika litet kunna undvaras som befogenheten
att besluta uttaxering. Fördenskull och på det att den enskilde
sjukkassemedlemmen icke med anläggande af privaträttsliga aftalssynpunkter
må kunna fatta sin ställning till kassan sålunda, att han allt
framgent skulle äga rätt att bekomma just det mått af sjukhjälp, som
jämlikt de vid tiden för medlemskapets förvärfvande gällande bestämmelser
skulle utgå, har i förevarande § föreslagits, att sjukhjälp på
grund af en sjukdom skall utgå i enlighet med de beträffande sådant
understöd meddelade bestämmelser, som äro gällande den första dag,
för hvilken sjukhjälp på grund af sjukdomen meddelades.

Skall den frivilliga sjukkasseverksamheten blifva i stånd att fylla
eu social sjukförsäkrings uppgifter och äga berättigade anspråk på
statens stöd och uppmuntran, måste tillses, att sjukkassornas sjukhjälp
varder effektiv. Häraf nödvändiggöras först bestämmelser angående hvari
sjukhjälp skall bestå. Genom dessa bestämmelser måste gifvetvis fastslås
ett minimum af fordringar, som alltid skall upprätthållas. Svårligen
torde det däremot gå för sig att vid lagstiftning för en frivillig
sjukkasseverksamhet bestämma ett maximum för sjukhjälpspresta tionens
innehåll. Det ligger för öfrigt i sjukkassornas eget intresse att tillse,
det sjukunderstödet icke blifver större än skäligt.

I fråga om hvari sjukhjälp minst skall bestå, har förslaget såsom
jämställda upptagit tre slag af sådan hjälp: vård å sjukhus, läkarvård

113

jämte läkemedel samt visst penningbelopp, lägst eu krona, för söckendag
åt medlem, som är själfförsörjande.

Sjukhjälp i form af kontant understöd är den inom sjukkasse väsende t
i vårt land vanligaste arten af sådan hjälp. Så godt som alla de
registrerade sjukkassorna lämna kontant sjuklijälp, — af de år 1906
verksamma registrerade kassorna utbetalade alla utom 18 dylikt understöd,
och att så icke skedde inom dessa 18 kassor synes åtminstone i
åtskilliga fall hafva berott på tillfälliga omständigheter. Att under alla
förhållanden fordra, att sjukhjälp skall meddelas såsom kontant understöd
har dock icke synts lämpligt. Man har inom många sjukkassor
— tvifvelsutan fullt riktigt — brukat tillämpa den bestämmelsen, att
kontant sjukhjälp under vissa förhållanden skall kunna helt eller delvis
ersättas med kostnadsfri vård å sjukhus. Då sådan vård ofta torde
vara en synnerligen rationell form för sjukhjälp, har i föreliggande
förslag möjlighet lämnats sjukkassorna att fullgöra sin plikt till sjukunderstöd
genom lämnande af dylik vård. Det har vidare funnits
önskvärdt att i jämbredd med den kontanta sjukhjälpen och sjukhusvården
bereda plats för fri läkarvård jämte fria läkemedel såsom
en särskild, fristående form af sjukhjälp. Enligt stadgandet i fjärde
stycket af förevarande § skall sjukkassa kunna utfästa sjukhjälp, bestående
i allenast fri läkarvård jämte läkemedel. Denna form af sjukhjälp
^ har inom den svenska sjukkasseverksamheten hittills mer än
ensidigt fått stå tillbaka för sjukunderstöd i penningar. I andra
länder, särskildt de, i hvilka sjukförsäkringen organiserats på grundvalen
af försäkringstvång, har det kostnadsfria åtnjutandet af läkarvård
och medicin tillerkänts ett viktigt rum bland sjukförsäkringens
prestationer. Föreliggande förslag har sökt häfda denna understödsforms
betydelse genom att i den under nuvarande förhållanden görligaste
mån bereda möjlighet för dess tillämpning. Det ansluter sig i denna
punkt nära till det i Schweiz på sjukkasselagstiftningens område senast
(december 1906) framlagda förslag. Ofta torde emellertid förhållandena
vara sådana, att med sjukhjälp i form af läkarvård och medicin bör
förbindas jämväl kontant penninghjälp.

Det i förslaget upptagna minsta belopp för kontant sjukhjälp, eller
eu krona för söckendag till själfförsörjande medlem, måste under nuvarande
lefnadskostnads- och arbetslöneförhållanden anses lågt. 1906
års sjukkassestatistik visar ock, att den inom de registrerade sjukkassorna
meddelade kontanta sjukhjälpen per sjukdag i genomsnitt uppgick till
1,32 kr. för städernas kassor och till 1,08 kr. för landsbygdens. För
erhållandet af dessa siffror torde emellertid sjukhjälpskostnaden i all 15 -

114

mänhet eller i flertalet fall hafva fördelats på såväl arbets- som hvilodagar
under sjuktiden, hvarförutom afseende sannolikt icke fästs vid
den omständigheten, att vid vissa sjukdomsfall understöd under längre
eller kortare tid utgått med reduceradt belopp. I betraktande häraf
torde det genomsnittliga dagliga sjukunderstödet, hänfördt till arbetsdagar
och den understödstid, under hvilken detsamma utgått med. normalt
belopp, kunna antagas hafva varit större än ofvan anförda siffror angifva,
måhända i genomsnitt 1,50 kr. Slutligen må i detta sammanhang
erinras, att ett betydligt antal sjukkassemedlemmar genom medlemskap
i flera sjukkassor bereda sig högre sjukhjälp än de enskilda
sjukkassorna hvar för sig meddela, en omständighet, som gifvetvis icke
tagits i betraktande vid beräkningen af förutnämnda genomsnittstal,
hvilka hänföra sig till medlem och icke till person. — Då det emellertid
här gäller att fastställa ett minimum för den dagliga sjukhjälpens belopp,
måste hänsyn tagas till den omständigheten, att detta belopp inom
ett ej ringa antal sjukkassor är ganska lågt och betydligt understiger
det för samtliga kassor genomsnittliga. Af de i vidfogade statistiska
redogörelse inbegripna sjukkassorna, hvilka kassor representera i det
närmaste hela den registrerade sjukkasseverksamheten i Sverige vid
1906 års slut, lämnade, enligt hvad sagda redogörelse utvisar, 27 procent
åtminstone till medlemmarna inom någon klass under vanliga förhållanden
en sjukhjälp, som ej uppgick till 1 kr. per arbetsdag,, medan
59 procent på enahanda sätt utbetalade sjukhjälp till belopp, ej öfverstigande
7 kr. per vecka, d. v. s. i genomsnitt föga mera än 1 kr. per
arbetsdag. Hvad beträffar antalet af de sjukkassemedlemmar, till hvilka
det ena eller andra beloppet utgick, utgjorde de motsvarande procenttalen
för detta antal respektive 24 och 60, — därvid frånsedt .det
sannolikt ej i högre grad inverkande förhållandet, att bland dessa sjukkassemedlemmar
inräknats respektive kassors samtliga medlemmar,
således äfven de, hvilka såsom tillhörande möjligen förefintliga högre
medlemsklasser voro i åtnjutande af större sjukhjälp. Sannt är, att
inom åtskilliga kassor den lägsta medlemsklassen — den klass sålunda,
till hvilken det här afsedda sjukhjälpsbeloppet hänför sig — upprättats
för personer, hvilka icke torde vara att betrakta såsom själfförsörjande
t. ex. vissa anhöriga till de manliga sjukkassemedlemmarna. Fäster man,
i den mån sådant med ledning af kassornas stadgar låter sig gorå, afseende
vid denna omständighet, befinnes likväl det för själfförsörjande
medlemmar under normala förhållanden utgående sjukhjälpsbeloppet
per arbetsdag vara ganska lågt inom ett tämligen stort antal kassor
— inom 18 procent af kassorna (13 procent af medlemmarna) mindre

115

än 1 kr. och inom 56 procent (44 procent af medlemmarna) ett belopp,
uppgående till högst något mera än 1 kr.

Med hänsyn till nu antydda förhållanden torde det icke lämpligen
låta sig göra att sätta den kontanta sjukhjälpens minimum till högre
belopp än förslaget innehåller. Skedde så, skulle i många fall en afsevärd
höjning af medlemsafgifterna nödvändiggöras. Men särskild! för
landsbygdens kassor, inom hvilka sjukhjälpen vanligen utgår med
lägre belopp än inom städernas kassor, torde denna påföljd få anses
omöjliggöra själfva åtgärden. I förevarande fråga må dessutom
erinras, hurusom gällande olycksfallsersättningslag bestämmer beloppet för
sjukhjälp vid öfvergående olycksfall till 1 kr. för dag. Liksom denna
omständighet utgör ett viktigt skäl, för att ersättningsbeloppet per dag
inom sjukkassorna icke bör sättas lägre än som skett, enär eljest den
önskvärda motsvarigheten mellan den lagstadgade olycksfallsersättningen
och sjukkassornas sjukunderstöd skulle rubbas, synes samma omständighet
äfven utgöra ett stöd för den meningen, att minimum för sjukkassornas
kontanta sjukhjälp åtminstone tills vidare må kunna stanna vid det
föreslagna beloppet.

Att i föreliggande förslag sjukhjälp i form af fri läkarvård jämte
läkemedel äfvensom kostnadsfri sjukhusvård blifvit jämställda med en
kontant sjukhjälp af 1 kr. per arbetsdag torde måhända gifva anledning
till den anmärkningen, att dessa olika slag af understöd rent ekonomiskt
taget icke uppvägde hvarandra. Den svenska sjukkassestatistiken
liksom de uppgifter rörande ifrågavarande ämne från våra
sjukkassors verksamhet, som eljest äro kända, lämna icke tillräckligt
säkra utgångspunkter för en beräkning härutinnan. Med afseende å
denna fråga må emellertid uttalas, att skillnaden mellan de nämnda
arterna af sjukhjälp ur berörda synpunkt näppeligen är mera afsevärd.
Enligt erfarenheten i andra länder tendera de alltmera stegrade kostnaderna
för läkarvård och medicin inom sjukkassorna att nå en höjd,
som föga understiger kostnaderna för en kontant sjukhjälp till här
föreslaget minsta belopp. Exempelvis kan anföras, hurusom i den officiella
redogörelsen för den sociala sjukförsäkringen i Tyskland under år
1902 beräknats, att läkarvård och läkemedel (Arznei) tillhopa inom sjukkassorna
droge en genomsnittlig kostnad af 95 pfennig för hvarje dag,
för hvilken understöd i penningar utgått, — detta i trots däraf, att de
tyska sjukkasseläkarnas arfvoden vid den tid, berörda statistik afsåg,
torde varit jämförelsevis låga; att vidare i ett år 1904 utgifvet arbete
af D:r H. Häberlin rörande sjukkasseväsendet i Schweiz kostnaden för
läkarvård och läkemedel af honom uppskattats till 80 Rappen (eentimes)

116

per sjukdag; slutligen att de afgiftssatser, som föreslagits i det i november
1908 framlagda lagförslaget om social försäkring i Österrike,
grundats på antagandet, att kostnaderna för läkarhjälp samt medikamenter
o. d. erfordrade en årlig inbetalning af i genomsnitt 6,80 kronor per
individ, därvid man räknat med en sjuklighet, som synes kunna uppskattas
till omkring 9 dagar per manlig individ och år. — Beträffande
kostnaden per dag för sjukhusvård, lämpad efter det bland sjukkassornas
medlemmar vanligen förefintliga behofvet, torde denna kostnad ej sällan
understiga 1 kr., medan dock å vissa platser sådan vård ej torde kunna
erhållas för mindre än nämnda summa. Äfven om emellertid de båda
former af sjukhjälp, hvarom nu är fråga, icke kunna anses fullt
likvärdiga med en kontant dagersättning af 1 kr., har denna omständighet
med hänsyn till de förhållanden af olika slag, som blifvit
antydda i det föregående, icke ansetts ägnad att väcka betänkligheter
mot att jämställa dessa understödsformer med det mått af kontant
sjukhjälp, som föreslagits.

Beträffande den sjukhjälp, som utgår i läkarvård jämte läkemedel,
må här icke lämnas osagdt, hurusom onekligen begreppet
läkemedel icke i det allmänna språkbruket äger en så noggrann
begränsning, att ej tvekan kan uppstå om, hvad därtill rätteligen är att
hänföra. Att på grund häraf afstå från att fordra, att kassan borde
vara pliktig bekosta förutom läkarens egna åtgöranden jämväl de för
vinnande af dessas syfte nödvändiga komplement, som afses med ordet
läkemedel, har ansetts ej böra ifrågakomma. I tvistiga fall blir det sålunda
de i dem behöriga vederbörandes sak att afgöra, hvad som
må anses vara läkemedel och hvad icke. Beträffande kommitterades
uppfattning därutinnan skall här anföras, att till läkemedel äro icke att
hänföra s. k. terapeutiska hjälpmedel såsom bråckband, kryckor, konstgjorda
lemmar o. dyl.; ej heller manuell eller annan mekanisk behandling
af härför speciellt utbildade personer såsom massage, sjukgymnastik
o. d}d.; ej heller från den direkta sjukdomsbehandlingen fristående eller
blott för det fysiska tillståndets höjande afsedda bad-, luft- eller ljuskurer
in. in. Däremot synes under läkemedel böra komma de för en
sjukdoms rationella vård omedelbart nödiga förbandsvaror och därmed
jämförliga artiklar; och utan betydelse för begreppet läkemedel i förevarande
förslag är, huruvida detsamma är afsedt till invärtes eller utvärtes
bruk.

I förslaget har icke möjligheten af någon från början afsedd föränderlighet
i måttet af den sjukhjälp, som utgår i form af fri läkarvård
jämte läkemedel eller sjukhusvård blifvit berörd. Enligt de sak -

117

kunnigas mening skola dessa understöd utgå såsom vård å sjukhus eller
läkarvård jämte läkemedel, sådan dylik vård meddelas å det ifrågavarande
sjukhuset eller af den enskilde läkaren och, beträffande läkemedel, i den
omfattning, de af läkaren föreskrifvas.

I fråga om den i penningar utgående sjukhjälpens storlek företer
den svenska sjukkasserörelsen, som bekant och såsom dels i det föregående,
dels i den särskilda statistiska redogörelsen uppvisats, en betydande
olikhet särskilda sjukkassor emellan. Inom en och samma sjukkassa
däremot är enligt regeln den kontanta sjukhjälpen bestämd till ett för
samtliga kassans medlemmar eller, där dessa äro fördelade på klasser, för
alla medlemmar af samma klass lika belopp. Emellertid har förekommit
och förekommer alltjämt, att beträffande sjukhjälpens storlek bestämmelser
äro meddelade, på grund af hvilka densamma kan blifva olika
för olika medlemmar af samma kassa eller af samma klass eller eljest på
förhand bestämd grupp inom kassan. Sålunda har understundom den kontanta
sjukhjälpens belopp ställts beroende af kassans medlemsantal vid den
tid, da utbetalning däraf skolat ske. En dylik ordning hörer egentligen
hemma inom ett beträffande medlemsafgifterna rent uttaxeringssystem och
har därför ansetts icke väl förenlig med en sjinkassoverksamhet så gestaltad,
som förslaget afser. Vidare har i en del fall penningsjukhjälpens mått
bestämts skola stå i visst förhållande till den sjukes arbetsförtjänst.
Detta förfarande, hvilket med större eller mindre modifikationer tillämpats
i vissa länder med lagstadgadt obligatorisk sjukförsäkring, innebär ju ett
i sig befogadt hänsynstagande till de olika medlemmarnas individuella
förhållanden och har jämväl inom åtskilliga svenska sjukkassor till vederbörandes
tillfredsställelse varit anlitadt. Äfven andra till sin natur växlande
förhållanden än arbetsförtjänsten kunna ju tänkas, med större eller
mindre anspråk på berättigande, tagna till regulativ för den kontanta
sjukhjälpens belopp. Redan genom den i förevarande förslag anvisade
möjligheten af sjukkassas indelning i olika medlemsklasser med olika
stora understöd är behofvet af sjukhjälpsbeloppets anpassande efter medlemmarnas
enskilda förhållanden i väsentlig mån tillgodosedt. Då sjukkassa^
dessutom enligt femte stycket i nu behandlade § skall äga ''rätt
att så bestämma penningsjukhjälpens storlek, att den kommer att stå i
viss relation till medlems på i stadgarna angifvet sätt fastställda inkomst
under ^ viss tid, torde nödig hänsyn vara tagen till behofvet af olika
mått å den kontanta sjukhjälpen. Under sådana förhållanden har det
icke synts vara att träda sjukkassornas frihet eller de enskilda medlemmarnas
berättigade anspråk för nära att — till fromma för det inom
sjukkasseverksamheten så viktiga önskemålet af enkelhet i beräknings -

118

grunderna för understödens och afgifternas storlek liksom i administrationen
i dess helhet — stadga, på sätt i förslaget skett, att sjukhjälp i
penningar skall utgå med ett för alla medlemmar af kassan eller klass
i kassan lika belopp eller ock vara satt i bestämd relation till den
försäkrades inkomst. En särskild anledning att föreslå den inskiänkning
i friheten att variera penningsjukhjälpens storlek, som nämnda stadgande
innebär, har varit, att det funnits önskvärdt att i en ny sjukkasselag
upptaga mera ingående bestämmelser i fråga om sjukkassas indelning i
klasser. Klassindelningen har nämligen dels synts vara en ur många
synpunkter uppmuntransvärd företeelse inom sjukkasseröielsen, ägnad
att bereda fördelar i flere hänseenden och därför förtjänt af lagstiftningens
stöd, dels ock visat sig vara omfattad med stolt intresse af
sjukkassorna själfva. Emellertid skulle de bestämmelser rörande klassindelning,
som ansetts böra föreslås, komma att till väsentlig del sakna
grund, därest icke en begränsning förefunnes beträffande möjligheten
för sjukkassa att variera sin kontanta sjukhjälp efter hvilken som hälst
norm eller att till och med ga därhän, att låta den enskilde sjukförsäkrades
önskningar blifva bestämmande för storleken af den penningsjukhjälp,
som skulle tillkomma honom.

Påtagligt är, att de regler, som hänföra sig till tiden för sjukhjälps
meddelande, äro af synnerlig betydelse för sjukkasseverksamhetens effektivitet.
Jämväl i fråga härom får uppgiften för en lagstiftning rörande
det frivilliga sjukkasseväsendet inskränkas till att förhindra uppställandet
af sådana regler, som skulle komma sjukhjälpsförpliktelsens värde att
understiga, hvad skäligen och lämpligen minst bör fordras. Ibland förekommande
och möjliga slag af tidsbestämmelser för sjukhjälpen äro vissa
allmänt uppmärksammade och tillika att anse såsom i hög grad önskvärda
eller ovillkorligen erforderliga för ett tillfredsställande ordnande
af en sjukkassas verksamhet. Af sådan art äro bestämmelser, dels huruvida
viss tid skall förflyta från medlems upptagande i kassan, innan
sjukhjälpsrätt öfver hufvud uppkommer lör medlemmen, dels ock angående
när, vid inträde al sjukhjälpsberättigande tillstånd, sjukhjälp
skall börja utgå, samt för huru lång tid den skall utan afbrott och inalles
meddelas.

Bland olika åtgärder till sjukkassas skyddande mot otillbörliga ekonomiska
anspråk frän dess medlemmars sida torde af lagstiftningen böla
uppmärksammas den ofta inom sjukkasseverksamheten iakttagna legeln,
att medlem, för att rätt till sjukhjälp skall tillkomma honom, skall hafva
tillhört kassan någon viss tid, i vårt land i allmänhet benämnd väntetid.
Det tekniska ändamålet med denna tid är att förebygga, att en

119

person först då söker inträde i sjukkassa, när han finner sjukdom yppa
sig eller vara att förvänta. Samma ändamål åsyftas äfven af de likaledes
ofta förekommande föreskrifterna, att inträdessökande skall förete
läkarintyg angående sitt hälsotillstånd eller till upptagande förordas af
kassamedlemmar. Bestämmelsen om väntetid är enligt utsagor af representanter
för sjukkasseväsendet af stor praktisk betydelse, särskildt därest
för inträde i sjukkassa icke fordras läkarintyg af nämnda slag. Väntetid
har ock, såsom antydt, inom den frivilliga sjukförsäkringen i allmänhet vunnit
vidsträckt tillämpring. Goda skäl synas fördenskull tala för att förvägra
sjukkassa att medgifva rätt till understöd vid sjukdom eller dödsfall, som
inträffar, innan viss tid förflutit från inträdet i kassan (obligatorisk väntetid).
Fordras åter läkarintyg rörande inträdessökandes hälsotillstånd bör
väl obligatorisk väntetid icke anses nödvändig; men skäl finnes dock icke
att förhindra kassa att jämväl för detta fall stadga en väntetid, fakultativ
sådan tid, hvars ändamål skall vara att ersätta, hvad den till grund för
läkarintyget liggande undersökningen må äga bristfälligt. Beträffande all
väntetid kommer emellertid i betraktande, att densamma ej må, utöfver
hvad dess ändamål krafvel’, så utsträckas, att värdet af understöden oftare
skulle blifva väsentligt förminskadt eller försvinna. Häraf följer,
att, lika litet som den obligatoriska väntetiden bör sättas för kort, lika
litet får en fakultativ väntetid göras för lång. — Uppenbart är, att vid
olycksfall, som träffat medlem efter upptagandet i kassan, någon anledning
ej finnes att gent emot honom i förut angifna syfte tillämpa väntetid.
Det är ock i och för sig af synnerlig vikt, att rätten till sjukhjälp
vid olycksfall intager en särställning sålunda, att den är oberoende af
väntetid och alltså inträder omedelbart med upptagandet i sjukkassa.
Vidare är att erinra, hurusom enligt lagen ang. ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 sjukhjälp skall utgå först
från och med den sextioförsta dagen från olycksfallet. Med anledning
af detta förhållande har ofta framhållits önskvärdheten af, att sjukkassorna
kunde påräknas alltid skola träda emellan med sitt sjukunderstöd
under de sextio första dagarna och sålunda bidraga att utfylla
en, som sig visat, kännbar lucka på det sociala försäkringsområdet. För
att så skall varda fallet erfordras, bland annat, att inom sjukkkassorna
sjukhjälpsrättens vid olycksfall inträde icke är beroende af väntetid.

Förslagets bestämmelser om väntetid och olycksfallens särställande
med afseende därå, hvilka bestämmelser innehållas i 17 §, äro grundade
på nu angifna öfverväganden. Beträffande dessa stadganden må ytterligare
anmärkas, att sjukkassa ej är förhindrad att i stadgarna föreskrifva
längre väntetid än sextio dagar. Till den del, hvarmed denna

120

väntetid öfverskjuter nämnda dagantal, är den af fakultativ natur. Begränsningen
af fakultativ väntetid till högst etthundratjugu dagar gäller
blott i fråga om rätt till sjukhjälp. Någon motsvarande gräns har icke
föreskrifvits i fråga om väntetid för rätt till begrafningshjälp, beroende
detta på sjukdoms- och döds fallsriskernas olika natur.

Till belysande af förslagets ställning i nu afhandlade hänseende till
de faktiska förhållandena anföres, hurusom enligt den statistik, som bifogats
förslaget, af de 2,189 sjukkassor, hvilka därstädes äro behandlade,
765, eller 35 procent af samtliga, icke tillämpade bestämmelse om
väntetid. Dessa kassor torde till största delen utgöras af sådana, hvilka
såsom villkor för inträde stadgat företeende af läkarintyg om tillfredsställande
hälsotillstånd; härom föreligger dock icke bestämd uppgift.
Inom de öfriga kassorna utgjorde i 323 fall, d. v. s. 15 procent af samtliga,
väntetiden 8 veckor eller mindre; i 912 fall -—- 42 procent — växlade
väntetiden från och med 9 till och med 17 veckor och i återstående
189 kassor var den större än 17 veckor.

Gifvetvis bör sjukkassas skyldighet att meddela sjukhjälp icke göras
gällande i andra fall, än då verkligt behof af sådan hjälp föreligger. Detta
torde väl endast då kunna anses vara fallet, när sjukdomen antingen
i afsevärd mån nedsatt den sjukes förmåga att genom arbete försörja
sig eller ock gjort det för honom nödvändigt att anlita läkarvård eller
använda kostsammare läkemedel. Då de svenska sjukkassorna för närvarande
blott undantagsvis lämna sjukhjälp i form af läkarvård eller
medicin, och då den ekonomiska betydelsen af ett åtagande från sjukkassas
sida att bekosta läkarvård och dyrbarare läkemedel, så snart behof
däraf förefunnes, icke torde vara i erforderlig mån känd samt säkerligen är
mycket olika å skilda orter, har det icke synts rådligt att påbjuda tvång för
sjukkassorna att meddela sjukhjälp, när endast behof af läkarevård eller
läkemedel föreligger, utan blott för den händelse, att därjämte eller
enbart för sig eu nedsättning af arbetsförmågan inträdt såsom följd af
sjukdomen. Beträffande nämnda händelse uppstår krafvet att angifva ett
visst mått å den nedsättning af arbetsförmågan, som må anses skola
medföra skyldigheten att utgifva understöd. Vid fastställande af detta
mått — det sjukhjälpsberättigande sjuktillståndet — har det synts förenadt
med fördelar, att förslaget begagnade sig af den bestämning i
förevarande hänseende, som förekommer i lagen angåeende ersättning
för skada till följd af olycksfall i arbete för det fall, att fråga är om
en, såvidt ännu är kändt, öfvergående skada, eller således att en väsentlig
nedsättning af arbetsförmågan skall hafva inträdt. Mot denna bestämning
hafva icke veterligen befogade anmärkningar gjort sig gällande.

121

Till sin innebörd torde densamma ungefär motsvara de bestämmelser,
som uti ifrågavarande afseende nu tillämpas af flertalet sjukkassor. Dessa
bestämmelser gå i regeln ut därpå, att medlem för att erhålla sjukhjälp
skall vara arbetsoduglig, oförmögen att sköta sitt yrkesarbete eller sina
dagliga sysslor. I det förslag till normalreglemente för sjukkassa, som
på grundval af 1891 års sjukkasselag upprättades af presidenten H.
Forssell och som varit förebilden för många sjukkassors stadgar, förekommer
eu med den här föreslagna liktydig bestämning, nämligen att
medlem äger njuta understöd vid sjukdomsfall, »som vållar oförmögenhet
till arbete». Det må ock nämnas, att likartade bestämningar återfinnas
i lagstiftningen på området i Tyskland, Danmark och flere främmande
länder.

Hvad angår den tidpunkt, vid hvilken sjukhjälp skall börja utgå,
är det naturligt, att vård å sjukhus samt läkarvård jämte läkemedel böra
beredas så snart ske kan, efter det ett sjukhjälpsberättigande sjuktillstånd
inträdt. Såväl kassans som den sjukes och det allmännas intressen sammanfalla
däruti, att den sjuke om möjligt och snarast möjligt må varda
återställd; och för sådant ändamål är ju påkalladt, att han så fort sig
göra låter ägnas sakkunnig vård med hvad därtill hörer. — Skall åter
sjukhjälp utgå i penningar är förhållandet ett annat. Å ena sidan bör
kunna förutsättas, att under eu sjukdoms första dagar liksom vid sjukdomsfall,
som varar och medför förlust af arbetsförtjänst blott helt få
dagar, den sjukes egna medel skola förslå för hans och hans familjs
uppehälle och vård. A andra sidan kommer sjukkassans frikallande
för motsvarande tid från skyldighet att utbetala sjukhjälp att, särskilt
på grund af det proportionsvis mycket betydliga antalet af de
kortvariga sjukdomsfallen, beteckna en verkligt afsevärd besparing ej
blott i sjulchjälpspenningar utan ock i förvaltningskostnader. Belysande
för förhållandena i detta hänseende äro vissa i den bifogade statistiska
redogörelsen meddelade siffror, till hvilka här dock endast i allmänhet
hänvisas. Vidare är berörda frikallande ägnadt att i ej ringa grad förebygga
framgången af simulationsförsök. Af nu antydda skäl upptaga
de flesta sjukkassors stadgar, att sjukhjälp ej utgår vid kortvariga
sjukdomsfall eller för de första sjukdagarna. Sålunda hade enligt den
åberopade statistiska redogörelsen af de 2,189 sjukkassor, hvilkas stadgar
ligga till grund för densamma, 1,988 kassor upptagit föreskrift, att
sjukhjälp ej meddelas för sjukdomar, som vara blott ett färre antal
dagar. Dagantalet utgjorde härvid mindre än tre eller mera än 7
i endast 94 kassor, medan i de öfriga antalet växlade från och med
3 till och med 7 dagar, i 575 fall utgjorde 3 dagar och i 557 fall

122

7 dagar. De af ifrågavarande kassor, Indika öfverhufvud taget icke
meddelade sjukhjälp för de första dagarna af sjuktiden, utgjorde till
antalet 330. Endast 70 af dessa innehöllo sjukhjälp för mera än 3
eller mindre än 2 dagar, 100 kassor lämnade understöd från och med
den tredje och återstående 160 kassor från och med den fjärde sjukdagen.

Af målsmän för sjukkassorna har framhållits, hurusom det för kassorna
vore af mycken vikt, att de ej vore förpliktade att meddela kontant
sjukhjälp vid särskildt kortvariga sjukdomar eller för de första dagarna
af en sjukdom. Främmande länders lagstiftning har ock att uppvisa
exempel på, att denna mening vunnit erkännande. Sålunda stadgar den
danska sjukkasselagen förbud för sjukkassa att meddela kontant sjukhjälp
för sjukdom, som varar endast tre dagar, och medgifver å andra
sidan, att dylikt understöd icke meddelas för sjukdom, hvilken ej varar
längre än sju dagar; den ungerska lagstiftningen om arbetarsjukförsäkring
föreskrifver, att sjukhjälp i penningar förutsätter, att sjukdomen varar
längre tid än tre dagar; och enligt det förslag till »Reichsversicherungsordnung»,
som nyligen (april 1909) framlagts af den tyska riksregeringen,
skall den föreskrifna sjukhjälpen utgå först från och med tredje dagen
efter dagen för insjuknandet o. s. v. Föreliggande lagförslag stadgar,
att sjukhjälp i penningar må af sjukkassa gifvas allenast, om sjukdomen
varat minst tre dagar. Måhända hade de ändamål, denna bestämmelse
afser att tjäna, än bättre tillgodosetts genom ett stadgande af innebörd,
att kontant sjukhjälp ej finge meddelas för t. ex. de två eller tre första
dagarna af sjukdom, hvilken som helst och oafsedt dess varaktighet.
Det har emellertid gjorts gällande, att ett dylikt stadgande kunde innebära
en för den sjuke alltför kännbar inskränkning; att t. ex. i de talrika
fall, då sjukdomen varar högst en vecka, afknappa sjukhjälpstiden
med två eller tre dagar, vore från flertalet sjukkassemedlemmars synpunkt
afgjordt otillfredsställande.

Å andra sidan föreskrifver förslaget, att sjukhjälp i penningar
måste utgå sist från och med sjunde sjukdagen. Det sålunda medgifna
uppskofvet med inträdet af sjukkassas effektiva skyldighet att meddela
sjukhjälp är afsevärdt nog och måhända så stort, att dess lämplighet
kan dragas i tvifvel. Ett betydande antal sjukkassor utgifva emellertid
för närvarande icke sjukhjälp för sjukdom, som ej varar längre än sex
dagar. Och de med afseende å nuvarande förhållanden jämförelsevis
stränga fordringar beträffande sjukhjälpstidens längd, hvilka ansetts
böra uppställas, göra det ock angeläget, att i fråga om tidpunkten för
sjukhjälpens början utrymme beredes alla de behof, som härutinnan i

123

olika fall kunna göras gällande. Då t. ex. enligt förslaget sjukkassas
sjukhjälpsplikt utsträckts att omfatta hvarje olycksfall intill sextioförsta
dagen därefter — således äfven de fall, da den af olycksfallet drabbade
icke längre skulle varit berättigad att för vanlig sjukdom erhålla sjukhjälp,
torde det ej kunna anses obehörigt, att vid olycksfall, åtminstone
de under nyss anmärkta förhållande inträffade, en karenstid om sex
dagar må kunna tillämpas. Då vidare ett tillgodoseende af särskilda
kraf med afseende å karenstidens längd i berörda och ännu andra likartade
fall skulle erfordra skäligen vidlyftiga och invecklade bestämmelser,
har det synts lämpligt att med undvikande af sådana i stället lämna
medgifvande att ganska långt framskjuta den gräns, hvarom här är
fråga. Beträffande den blifvande tillämpningen af detta medgifvande
torde -vara att förvänta, att det för enhvar mer eller mindre kännbara
behofvet att så tidigt som möjligt komma i åtnjutande af sjukhjälp
skall verka därhän, att ett utnyttjande i otillbörlig grad af samma medgifvande
icke skall komma att äga rum. — Den sjunde sjukdagen skall
räknas från och med den dag, då det städse sjukhjälpsberättigande
sjuktillståndet inträdt, eller ock — därest sjukanmälan icke behörigen
afgifvits nämnda sjunde dag eller tidigare —, i öfverensstämmelse med.
hvad för närvarande oftast är föreskrifvet, från och med den dag
sådan anmälan skett.

Då med sjukhjälpens ändamål bäst öfverensstämmer, att densamma,
sedan den börjat meddelas, utgår oafbrutet, har jämväl bestämmelse i
sådant syfte upptagits och därigenom alltså förebyggts, att sjukhjälp
meddelas — åtminstone mot den sjukes egen önskan — i längre eller
kortare, medelst afbrott skilda perioder.

Såväl ur den enskilde sjukkassemedlemmens som från det allmännas
synpunkt är det önskvärdt, att den tid, för hvilken sjukhjälp inom sjukkassorna
skall utgå — sjukhjälp stiden — icke varder alltför kort. Rimligt
synes vara, att sjukhjälpen i allmänhet får fortgå, så länge sjukdomen
med hopp om någorlunda snart tillfrisknande varar. Skall sjukkasseverksamheten
kunna nöjaktigt ersätta en social sjukförsäkring, böra
sjukkassorna, såsom tidigare blifvit framhållet, kunna tillgodose sjukhjälpshehofvet
vid i allmänhet alla sjukdomsfall af öfvergående beskaffenhet
eller intill dess sjukdomen må antagas vara obotlig eller
tillfrisknandet att förvänta först i en jämförelsevis aflägsen framtid. . Så
länge dessa fordringar icke åtminstone närmelsevis uppfyllas af sjukkasseverksamheten,
kan densamma näppeligen betraktas såsom i önskvärd
grad effektiv.

124

Att ett stort antal sjukkassor i vårt land icke fylla , det tillbörliga
måttet i berörda hänseende, erkännes tämligen allmänt bland sjukkasserörelsens
ledande män. Man har, såsom förut anmärkts, tvifvelsutan
anledning att i den nu pågående lifliga nybildningen af fortsättningssjukkassor
till väsentlig del se ett uttryck för en utbredd mening, att
sjukkassornas understödstid för närvarande är alltför begränsad. Den å
annat ställe gifna statistiska utredningen rörande, bland annat, understödstidens
längd, visar äfven, att denna måste anses vara för knapp
inom ett afsevärdt antal sjukkassor. Inom de 2,189 kassor, hvilkas
stadgar blifvit undersökta, var sålunda den normala sjukhjälpstiden —
räknadt per kalenderår eller annan ungefär motsvarande tidrymd —
mindre än 10 veckor i vid pass 16 procent och mindre än 13 veckor i
omkring 44 procent af samtliga kassorna. Till jämförelse må anföras,
att den danska sjukkasselagen stadgar en minimitid för kontant sjukhjälp
af 13 veckor och den ungerska lagen 20 veckor; vidare att motsvarande
tid enligt det schweiziska förslaget till lag om sjuk- och olycksfallsförsäkring
utgör 6 månader (26 veckor) och att samma tidslängd
f öreskrifvits i det sista norska äfvensom det nya, förut omnämnda tyska
förslaget, medan i det österrikiska lagförslaget af år 1908 sjukhjälpstiden
utsträckts till ett helt år.

Vid fastställandet af en gräns för sjukhjälpens varaktighet, gäller
det uppenbarligen att tillse, ej blott att den i första hand påkallade
bestämmelsen om måttet af sjukhjälpstiden varder tillfredsställande, utan
äfven att icke tillika mera eller mindre fristående föreskrifter meddelas,
hvilka äro ägnade att inskränka räckvidden af hvad sålunda bestämts.
Många af vårt lands sjukkassor tillämpa emellertid föreskrifter af sådan art,
som nyss angifvits. Ganska allmänt förekommer sålunda, att sjukhjälp i
större eller mindre mån förvägras den medlem, som redan åtnjutit ett'' visst
iöreskrifvet mått däraf, t. ex. sjukhjälp för viss tid under en bestämd
tidsperiod (kalenderår, sjukår etc.) eller för ett visst penningbelopp.
Därigenom blifver denne i viss omfattning eller till och med fullständigt
och för alltid, äfven om han i allo tillfrisknat, afskuren från rätten
att ens vid akuta, kortvariga sjukdomsfall bekomma sjukhjälp. Dylika
inskränkningar i sjukhjälpsrätten måste i regel anses obefogade,
särskild! med hänsyn till de af olycksfall vållade sjukdomstillstånden.

I detta sammanhang må framhållas, hurusom under den offentliga
diskussionen rörande ändringar af grunderna för vår lagstiftning
om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete upprepade
. gånger uttalats, att det af olika skäl syntes önskvärd!, att
försäkring af sjukhjälp för den närmaste tiden efter inträffadt olycks -

125

fall icke behandlades i nämnda lagstiftning, utan omhändertoges af
de lokala sjukkassorna. Särskild! har detta önskemål framhållits, då
fråga varit om lämpligheten af den i 4 § i gällande olycksfallsersättningslag
stadgade karenstid. Efter det genom lag den 3 juni 1904 införts
sådan ändring af olycksfallsersättningslagens 23 §, att arbetsgivare
medgafs rätt att medelst försäkring i riksförsäkringsanstalten betinga
sina genom olycksfall i arbetet skadade arbetare sjukhjälp och
annan ersättning jämväl för hela eller någon del af karenstiden, har, såsom
kändt, dylik försäkring i ett stort antal fall kommit till stånd dels
till fullgörande af ett utaf arbetsgivaren i upprättadt arbetsaftal gjord
utfästelse att utgilva eller bekosta olycksfallsersättning jämväl för karenstiden
eller del häraf, dels ock utan att dylik anledning till försäkringens
tagande förelegat. Beträffande den betydande stock af försäkringar
utaf nyssberörda slag, som sålunda påhvilar riksförsäkringsanstalten,
har anförts, att densamma särskildt ur försäkringsadministrativ
synpunkt vore iör ett centralt verk som riksförsäkringsanstalten
mycket olämplig såsom föranledande en högst betydande ökning af
nödiga förvaltningsåtgärder och förvaltningskostnader, medan den däremot
jämförelsevis mycket lättare och tillika säkrare samt med betydligt
ringare kostnader kunde handhafvas af de lokala sjukkassorna och
därför borde till dem öfverflyttas. De olycksfall, hvilkas verkningar ej
sträckte sig utöfver den närmare tiden efter olycksfallet, vore ock af
annan betydelse för samhället än de, som medförde invaliditet eller död
och sålunda innebure såväl en definitiv förlust af produktiv kraft som
ock ett tvång att för obestämd tid taga vård om den skadade eller hans
efterlefvande. De förra olycksfallen skilde sig egentligen icke från de
vanliga, kortvariga sjukdomsfallen. Och i olika länders lagstiftningar
eller lagförslag vore all sjukhjälp för kortvarigare sjukdomar, vare sig
de härrörde från olycksfall i arbete eller annan orsak, hänvisad att beredas
af sjukkassorna. V ikten af de skäl, som sålunda och i öfrigt åberopats
för att förlägga sjukförsäkringen för karenstiden till sjukkassorna,
kan icke underkännas.

På grund af hvad nu anförts rörande sjukhjälpens varaktighet enligt
för närvarande tillämpade bestämmelser har det funnits oundgängligen
nödvändigt ej mindre att påbjuda eu utsträckning af sjukkassornas
normala sjukhjälpstid till ett efter nutida åskådning närmelsevis tillräckligt
minimum, än äfven att beträffande den särskilda begränsning
af sjukhjälpens varaktighet, som med hänsyn till långvariga sjukdomsfall
må vara befogad, uppställa regler, hvilka väl medgifva sjukkassa att

126

tillgodose behofvet af dylik begränsning, men dock hindra kassan att
därutöfver inskränka den vanliga sjukhjälpstiden.

Det i förslaget bestämda minimum för sjukhjälpstiden torde icke i
och för sig kunna anses för högt tilltaget. Vid jämförelse med de
fordringar, som, enligt hvad ofvan angifvits, i detta hänseende blifvit
uppställda i främmande länders lagstiftning, torde detsamma snarare
vara att anse såsom lågt. Emellertid är för närvarande, på sätt förut
anmärkts, inom ett afsevärdt antal af vårt lands sjukkassor sjukhjälpstiden
mycket knappt tillmätt. Äfven om man inberäkna!'' den tid, för
hvilken, såsom inom åtskilliga kassor äger rum, det kontanta sjukunderstödet
utgår med reduceradt belopp, befinnes det, att af oftanämnda
2,189 sjukkassor blott omkring 56 procent meddela sjukhjälp
af en varaktighet, som kan anses motsvara de i förslaget uppställda
fordringarna. Å andra sidan visar det sig, att sjukhjälpsbehofvet vid
sjukdom af intill 12 eller 10 veckors längd i allmänhet kan tillgodoses
inom respektive 68 och 82 procent af dessa kassor. Enligt hvad de
beräkningar synas gifva vid handen, hvilka verkställts i samband med den
statistiska utredning, som i anledning af förevarande lagförslags utarbetande
föranstaltats, torde för ifrågavarande kassor den förhöjning af
sjukhjälpstiden, förslaget skulle medföra, kunna antagas nödvändiggöra
en ökning af medlemsafgifterna, hänförda till de nuvarande kontanta
understödsbeloppen, af omkring 2 procent för kassor med 12 veckors
sjukhjälp och omkring 7 procent för kassor med 10 veckors sjukhjälp
— en ökning, som i betraktande af afgifternas jämförelsevis ringa belopp
näppeligen kan anses mera betungande.

I de fall, då understödet meddelas för visst antal dagar eller veckor
per kalenderår eller liknande tidsenhet (jfr nedan), påkallas en särskild
ökning af sjukhjälpskostnaderna af den föreslagna bestämmelsen om skyldighet
för sjukkassa att vid sjukdom, vållad af olycksfall, under alla förhållanden
meddela sjukhjälp, med vissa inskränkningar, för de sextio första
dagarna efter olycksfallet. Med hänvisning till de beräkningar, hvilka
blifvit utförda i ändamål att finna utgångspunkter för bedömande af
sistnämnda öknings storlek och hvilkas resultat meddelats i den bifogade
statistiska redogörelsen, må man dock hålla före, att denna kostnadsstegring
knappast blir af nämnvärd betydelse. Af sagda beräkningar
synes nämligen framgå, att i förhållande till kostnaderna för understöd
för en tid af t. ex. 90 dagar per 12 på hvarandra följande månader med
samtidig begränsning af sjukhjälpen till 90 dagar per sjukdomsfall, de
kostnader, hvilka skulle förorsakas därigenom, att medlem tillförsäkrades
förmånen att jämte nämnda understöd vid hvarje inträffande sjukdomsfall

127

— oafsedt i hvilken utsträckning sjukhjälp redan under de 12 månaderna
åtnjutits — bekomma understöd för de 60 första sjukdagarna, skulle
representera en förhöjning, utgörande t. ex. för de i Norrköping varande
sjukkassorna ungefär 2 procent och för sjukkassorna i Eskilstuna ungefär
5 procent. Begränsas nyssberörda tilläggsförmån till att gälla allenast
sjukdomar, vållade af olycksfall, varder påtagligen sistnämnda förhöjning
än lägre. Äfven om dessa sist gifna siffror icke kunna göra anspråk
på allmängiltighet, torde de dock med nöjaktig noggrannhet utmärka
den storleksordning, som bör anses tillkomma den tilläggsfaktor, hvilken
härrör från skyldighet för sjukkassor med sjukhjälpstiden fastställd tlil
viss tid för bestämd tidsperiod att dock städse vid olycksfall bereda
sjukhjälp för de första sextio dagarna. Det vill då synas, som om denna
faktor icke vore af beskaffenhet att i afsevärd mån öka sjukkassornas
ekonomiska börda i jämförelse med de fördelar, som genom nämnda
skyldighets införande skulle vinnas.

Beträffande frågan på hvad sätt sjukhjälpstiden borde begränsas,
har det synts vara det principiellt riktigaste, att sjukhjälp meddelas
för hvarje särskild! sjukdomsfall, så länge det varar, intill dess visst
antal dagar eller veckor förflutit från det sjukhjälpen började utgå. Ett
dylikt förfaringssätt är tvifvelsutan mest öfverensstämmande med sjukkassornas
allmänna uppgift att bereda sjukhjälp vid så vidt möjligt alla
öfvergående sjukdomsfall af ej alltför lång varaktighet eller under det
första skedet af de långvariga eller ständiga sjukdomarna, exempelvis
intill den tidpunkt, då en framtida, för dylika sjukdomsfall mera lämpad
social försäkring kan vidtaga. Sjukhjälpstidens begränsande allenast
med hänsyn till samma sjukdom är ock otvifvelaktigt det mest rationella
ur den synpunkten, att sjukkassorna därigenom befrias från en
börda, hvilken de rätteligen icke äro lämpade att bära, nämligen ofta
upprepadt understöd vid de särskildt långvariga sjukdomarna, och i stället
sättas i tillfälle att så mycket effektivare verka inom sitt egentliga område,
de kortvariga sjukdomsfallen. — Därest åter, såsom nu vanligen
sker, sjukhjälpstiden begränsas till viss del af bestämd tidsperiod samtidigt
med att rätten till sjukhjälp helt och hållet eller väsentligen afskäres
för den, som under flere eller färre på hvarandra följande perioder
åtnjutit det medgifna maximum af sjukhjälp, utsättes kassans ekonomi
vid alla långvariga sjukdomsfall för upprepade starka påkänningar.
Dessa inkräkta på kassans förmåga att sörja för de mera tillfälliga,
kortvariga sjukdomarna och blifva sannolikt utan väsentligt gagn,
då gifvetvis en sjukhjälp, under långa tidsintervall innehållen, näppeligen
kan innebära ett nöjaktigt effektivt bistånd och knappast medför

128

en nytta, som uppväger de stora kostnaderna därför. Genom den för
dylika fall ofta antagna bestämmelsen, att medlem, som för två, tre, fem
o. s. v. perioder åtnjutit högsta för period medgifna sjukhjälp, beröfvas
all rätt till vidare sjukhjälp, afskäres dessutom för honom, utan att härför
finnes fog, möjligheten att efter omsider inträffadt tillfrisknande
komma i åtnjutande af den sjukhjälp, hvaraf han ånyo för tillfällig
sjukdom, särskild! olycksfall, blir i behof.

Beträffande de nuvarande förhållandena inom sjukkasseröreisen
ifråga om sättet för sjukhjälpstidens begränsning framgår af den förevarande
lagförslag bifogade statistiska utredningen, att af de däri afsedda
2,189 sjukkassorna allenast ett mindretal omedelbart tillämpa systemet
med sjukhjälpstidens begränsning allenast för samma sjukdom. Det
långt öfvervägande flertalet kassor begränsa i första hand sjukhjälpstiden
till viss tid för bestämd tidsperiod. Utredningen har emellertid
icke kunnat utsträckas till den omfattning, som till följd af förekommande
bestämmelsers otydlighet eller komplicerade beskaffenhet varit af
nöden för att med större grad af noggrannhet angifva förekomsten och
frekvensen af olika ytterligare inskränkningar af den på sistnämnda sätt
begränsade sjuklijälpstiden. Att dylika inskränkningar förekomma mycket
ofta, har dock visat sig.

Den tidsperiod, hvaraf sistberörda kassor betjäna sig för fastställande
af sjukhjälpstidens gräns uppåt, är på olika sätt bestämd.
Vanligast är den angifven såsom sjukår, hvarmed förstås tidslängden
ett år från och med den första dag, för hvilken sjukhjälp utgått, hvarvid
i regel iakttages, att nytt sjukår ej börjar löpa förrän från och
med första sjukhjälpsdagen efter föregående sjukårs utgång. Ofta utgöres
tidsperioden af kalenderår, och ej sällan förekommer, att den bestämmes
såsom omfattande tolf på hvarandra följande månader, räknadt
tillbaka från den dag, för hvilken meddelande af sjukhjälp ifrågakommer.
— Den statistiska utredningen har särskildt sysselsatt sig med frågan,
hvilkendera af ofvannämnda två lmfvudmetoder för bestämmande af
sjukhjälpstidens maximum medförde de största sjukhjälpskostnaderna.
Därutinnan har befunnits att, såsom ock a priori synes sannolikt, vid
lika tid för sjukhjälpen metoden att hänföra denna tid till hvarje
sjukdom för sig medför lägre sjukhjälpskostnad än metoden att hänföra
den till viss tidsperiod, så vida icke med den senare förbundits
särskilda inskränkningar beträffande upprepadt åtnjutande af sjukhjälp
i högsta medgifna utsträckning under flere på hvarandra följande perioder.
Utredningen har vidare sökt finna svar på nämnda fråga jämväl för det
fall, att sistnämnda metod kompletterades med inskränkningar i sjuk -

129

hjälp stiden af angifna slag. Såsom lätteligen inses, mota härvid
allehanda svårigheter, särskildt för urvalet af de inskränkningar, som
skola intagas i beräkningen. Beräkningarna synas likväl gifva vid
handen, att en begränsning, af sjukhjälpstiden allenast med hänsyn till
samma sjukdomsfall ekonomiskt ställer sig föga, om ens något, ogynnsammare
än till och med en begränsning enligt den på angifna "sätt
kompletterade jämförelsemetoden. I sjulfva verket torde skillnaden vid
en gemensam normal sjukhjälpstid af 90 dagar icke belöpa sig till
mera än några få, sannolikt högst 5 procent.

Af hvad i det föregående anförts, synes således framgå, att några
afsevärdare betänkligheter icke borde möta mot ett åläggande för
sjukkassorna —. om ock under medgifvande af undantag i vissa
Ihll , att hänföra sin sjukhjälpstid allenast till hvarje sjukdom för
sig. Ben svårigheten skulle dock alltid vara till finnandes, att det
i säl skilda fall kan vara förenadt med tvekan att afgöra, hvad som
skall förstås med en -särskild sjukdom. Benna svårighet har likväl icke
hindrat sjukkassorna att sedan länge och allt fortfarande i olika hänseenden
betjäna sig. af begreppet en och samma sjukdom. Jämväl enligt
främmande länders sjukförsäkringslagstiftning har detta begrepp betydelse
lör sjukhjälpstidens bestämmande och har äfven under längre tid förekommit
i sådan lagstiftnings.praktiska tillämpning utan att, så vidt bekant, afsevärda
olägenheter visat sig förenade därmed. Bå emellertid det långt
ölver\ ägande flertalet af de nuvarande sjukkassorna hänföra sm maximisjukhjälpstid
till viss tidsperiod samt, enligt hvad erfarenheten gifvit
vid handen, den praktiska sjukkasseverksamlietens män i allmänhet
ännu torde stå rätt främmande inför den andra af ifrågavarande två
hufvudmetoder, har förslaget ansetts icke böra innehålla ett sådant
åläggande, som nyss nämnts. I stället har däri upptagits en bestämmelse,
. som afser att medgifva bådadera metoderna att "komma till antändning,
såväl enbart hvar för sig som kombinerade med hvarandra.
Däremot lår icke enligt den föreslagna bestämmelsen det enkla eller
kombinerade sätt för sjukhj älpstidens bestämmande, som en sjukkassa
valt, förbindas med någon ytterligare bestämmelse af beskaffenhet att
kunna inskränka sjukhjälpstiden under det i förslaget angifna minimum.
Vill således en kassa, hvilken bestämmer sin sjukhjälpstid till viss tid
för bestämd tidsperiod, förhindra att denna tid, i hvad den motsvarar
den föreslagna lagens minimisjukhjälpstid, år efter år till fullo tages i
anspråk för långvariga sjukdomar, har den att tillika upptaga bestämmelse
om samma tids hänförande till hvarje särskild sjukdom. Och allra
minst kan kassan utesluta medlem på grund däraf, att han redan åtnjutit

130

sjukhjälp för viss tid. — Då den uti den föreslagna bestämmelsen angifva
tidsperioden betecknats såsom omfattande tolf på hvarandra följande
månader, har afsetts att medgifva användande af hvilken utaf
ofvan omförmälda tre tidsperiodbestämningar som helst.

Det har emellertid ansetts kunna befaras, att förslagets hittills berörda
bestämmelser om sjukhjälpstiden lämnade rum för eu kännbar
svårighet att tillbörligen skydda sjukkassorna i de, enligt uppgift, ingalunda
sällsjmta fall, då medlemmar på grund af visserligen sins emellan
sammanhängande, men dock genom skilda benämningar eller i viss man
olikartade symptom karaktäriserade sjukdomstillstånd under längre tia
framställde upprepade kraf på sjukhjälp, och då behofvet däraf fördenskull
svårligen kunde i strängaste mening sägas härröra af eu och samma
sjukdom. Af denna anledning hafva ifrågavarande bestämmelser
kompletterats med ett stadgande, att medlem, hvilken på grund af redan
bekommet mått af sjukhjälp för viss sjukdom icke äger rätt till ytterligare
sådant understöd för samma sjukdom, ej heller skall äga anspråk
på sjukhjälp för annan sjukdom, som inträffat, medan ännu väsentlig
nedsättning af arbetsförmågan på grund af den förra sjukdomen förefanns.
Detta stadgande torde vara ägnadt att i all erforderlig grad
aflägsna nu ifrågakomna farhåga; i hvad det går utöfver detta ändamål,
torde det också finnas försvarligt.

Med hänsyn till att genom den sjukkassorna enligt föreliggande
förslag ålagda skyldighet att meddela sjukhjälp vid olycksfall, sjukförsäkringen
för olycksfallsersättningslagens karenstid förlagts till sjukkassorna
i den omfattning, så funnits låta sig gorå, torde vara anledning
att här anmärka följande. Utan utförlig motivering är det
uppenbart, att förutsättningarna för att förlägga nämnda sjukförsäkring
till sjukkassorna skulle vara i helt annan grad gynnsamma, därest obligatorisk
vanlig sjukdomsförsäkring med dess efter en viss plan inrättade
och städse påräkneliga lokala sjukkassor funnes genomförd. Med vårt
på frivillighet grundade sjukkasseväsen torde man i själfva verket icke
kunna komma längre än till att, på sätt genom förslaget skett, gorå
sjukkassorna städse beredda att för sina medlemmar erbjuda den för
kassorna vanliga sjukförsäkringen, dock alltid för hela den i gällande
olycksfallsersättningsiag bestämda karenstiden. Detta ändamål tillgodoses
dels af bestämmelserna i förslagets 17 §, att obligatorisk och
fakultativ väntetid icke skall äga tillämpning beträffande sjukdom
till följd af olycksfall, som inträffat efter medlemmens inträde i kassan
dels ock af den olycksfall särskildt rörande bestämmelsen i 15 och 18 §§.
Väl är behofvet af sjukhjälp vid olycksfall redan under nuvarande

131

förhållanden ofta i särskild grad tillgodosedt af sjukkassorna t. ex. genom
den rätt vanliga bestämmelsen att medlem, som träffats af olycksfall, ej
är underkastad väntetid. Iden uttrycklig föreskrift i ofvanberörda afseenden
har dock ansetts påkallad. Den anordning beträffande sjukhjälp
vid olycksfall, som sålunda åvägabragts, kan icke sägas innebära något
ingripande i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i afseende å
bestridandet af kostnaderna för sjukhjälpsförsäkringen eller ett prejudicierande
för framtiden af detta förhållande.

Slutligen är att erinra, hurusom den i förslaget bestämda sjukhjälpsplikten
vid olycksfall omfattar hvarje olycksfall, som drabbar sjukhjälpsberättigad
medlem, och alltså icke endast sådana, hvilka enligt oiycksfallsersättningslagen
medföra skyldighet för arbetsgivare att efter karenstidens
förlopp utgifva ersättning.

IG §.

Ett afsevärdt antal sjukkassor utbetala för närvarande begrafningshjälp
med belopp, växlande med antalet medlemmar af kassan. Någon
exakt uppgift om, huru många dessa kassor äro, föreligger icke; det är
dock allmänt kändt, att deras antal är tämligen stort. Oftast, kanske
alltid, sammanhänger berörda förhållande därmed, att begrafningshj älpssumman
åvägabringas på det sätt, att kassan för ändamålet utaf enhvar
medlem upptager ett visst i stadgarna fastställdt belopp. Ett dylikt
förfaringssätt tillämpas väl stundom äfven för täckande af kostnaderna
för kassans sjukhjälp, men förekommer dock vida oftare med afseende
å begrafningshjälpsutgifterna.

Ur mera än en synpunkt är nu angifna förfaringssätt förkastligt.
Detsamma föranleder lätt åsidosättande af nödig fondbildning; det är
icke grundadt på tillbörlig motsvarighet mellan kassamedlemmarnas skyldigheter
och förmåner, alldenstund den utgående begrafningshjälpens
belopp icke står i förutbestämdt förhållande till de afgifter, som för dess
beredande blifvit af den aflidne erlagda in. m. Vidare träffas en på
dylika grunder anordnad begrafningshjälpsverksamhet af alla de anmärkningar,
som kunna riktas mot uttaxeringssystemet i allmänhet (jfr nedan
under 20 §). De brister, hvilka vidlåda dessa grunder, hafva ofta varit
märkbara för sjukkassorna, särskildt i sådana fall, då begrafningshjälpsbelÖppet
varit jämförelsevis högt. Systemet har ock länge varit föremål
för kritik, och inom sjukkasseverksamheten har man i vida kretsar
kommit till insikt om dess oändamålsenlighet.

Det har synts vara en viktig uppgift för förevarande lagstiftnings -

132

förslag att förhindra ifrågavarande system för bestämmande af begrafningshj
älpens belopp och åvägabringande af medlen för dess gäldande.
Men ej heller andra möjliga sätt för begrafningshjälpsbeloppets fastställande,
Indika äga det gemensamt med nämnda system, att beloppet
är variabelt, i det dess storlek gjorts beroende af något i sig växlande
förhållande, kunna anses lämpliga för vårt lands sjukkasseverksamhet.
Erforderliga förutsättningar för en rationell ledning af en verksamhet
för meddelande af begrafningshjälp, variabel på något sätt al sist antydda
art, torde ej vara tillfinnandes inom våra sjukkassor. — A andra
sidan synes det bäst motsvara den begrafningshj älpsförsäkrades eget intresse,
att beloppet af den begrafningshjälp, som vid hans frånfälle skall
utgå till hans rättsinnehafvare, är på förhand kändt. Häraf följer ock,
att rätten och plikten till detta belopps erhållande och utgifvande bör
vara en gång för alla bestämdt till sin omfattning.

Med stöd af dessa öfverväganden har i förevarande § upptagits
stadgandet, att begrafningshjälp skall i hvarje fall utlästas att utgå med
visst belopp. Under det att, på sätt vid behandlingen af 15 § angifvits,
sjukkassemedlems rätt till sjukhjälp på grund al en sjukdom ej skall
gå ut på annat eller mera än att bekomma sådant understöd i enlighet
med de regler, som därom äro gällande den första sjukhjälpsdagen, afser
alltså förevarande § däremot, att begrafningshjälpsanspråket skall vara
alltifrån början fixeradt till sitt innehåll.

Genom hvad sålunda föreslagits, i förening med den i förslagets
20 § innehållna föreskriften, att de för begrafningslijälpsverksamheten
erforderliga medlen skola i mån af behof anskaffas genom upptagande
af fasta, behörigen afvägda afgifter, torde sjtikkassornas behof af frihet
för denna verksamhets anordnande ej vara trädt för nära. Då förslaget
anvisat möjlighet för kassorna att genom klassbildning i vidsträckt mån
anpassa begrafningshjälpens belopp efter de olika lefnadsvillkoren inom
skilda grupper af medlemmarna äfvensom att vid fastställande af medlemmarnas
afgifter till begrafningshjälpsverksamheten iakttaga sådan
hänsyn, som betingas af olika dödsfallsrisk, synes all den frihet i anmärkta
hänseende, hvaraf sjukkassorna kunna äga behof, vara medgifven.

Äfven under förutsättning, att de för bestridande af utgifterna för
begrafningshjälp afsedda fasta medlemsafgifterna blifvit så afvägda, att
de kunna anses skäligen motsvara den af kassan åtagna utbetalningsrisken,
kunna dock tillfälliga fluktuationer i döds fallsfrekvensen göra
uttaxeringar nödvändiga. En dylik åtgärd drabbar medlemmarna mera
kännbart, ju större begrafningshj älpens belopp är; ett fåtal till synes
öfverhängande dödsfallsrisker, kanske redan eu. enda sådan, kan därför

133

verka upplösande på eu liten kassa med högt begrafningshjälpsbelopp
Inom större sammanslutningar uppträda fluktuationer af nyss antydd art
i allmänhet med mindre styrka. Faran af uttaxering kan sålunda i viss
mening sägas vara mindre inom en stor än inom en liten kassa. Det
är fördenskull anledning att söka åvägabringa en kompensation af den
ökade risk, som höga begrafningshjälpsbelopp medföra, medelst uppställande
af fordringar på större medlemsantal inom kassor med högre
begrafningshj älpsbelopp.

Beträffande förhållandet mellan begrafningshjälpsbelÖppet och medlemsantalet
har man att behålla i sikte, att förslaget ansetts under förhandenvarande
omständigheter böra medgifva registrering redan vid ett
medlemsantal af etthundra och till och med vid ett ännu lägre i sådana
fall, då särskilda omständigheter pröfvas därtill föranleda. Xu synes man
med allt skal kunna utgå ifrån, att det ej gärna kan tänkas förekomma,
att en sjukkassa, som skall meddela begrafningshjälp till belopp af 100
kr. eller deröfver, beviljas registrering med mindre medlemsantal än etthundra,
så vida icke alldeles särskilda omständigheter kunna försvara ett
undantag. Att åter tillåta en kassa med etthundra medlemmar att
utfästa begrafningshjälp till hvithet som helst belopp öfver 100 kronor,
intill det enligt förslaget medgifva maximum, 500 kr., har emellertid
ingalunda synts tillrådligt. I följd häraf har nödvändigheten att inom
latituden 100—500 kr. gradera begrafningshj alpens tillåtna högsta belopp
efter medlemsantalet framträda I hvilken mån en sådan gradering
lämpligen borde ske, har varit föremål för mycken tvekan. Såsom förevarande
§ utvisar, har förslaget nöjt sig med allenast den bestämmelse]!,
att begrafningshjälp öfver 200 kr. icke får utföstas, med mindre medlemsantalet
ar högre än tvåhundra. För att låta beloppet 200 kr. beteckna
gräns, på sätt sålunda skett, bär ett särskildt skäl förelegat härutinnan,
att jämlikt förslaget hvarje högre begrafningshjälp, enligt hvad
vid behandlingen af 20 och näst därefter följande §§ kommer att närmare
utvecklas, medför, att kassans begrafningshjälpsverksamhet skall
hållas väsentligen skild från dess sjukhjälpsverksamhet. I sådant fall
skola för begrafningshjälp verksamheten särskilda afgifter upptagas och
särskilda räkenskaper föras; för dess ändamål få icke de för kassans
sjukhj älpsverksamhet bestämda medel användas och den till begrafningshjälp
berättigade äger icke att för sin fordran hålla sig till dessa medel
o. s. v. Då sålunda räckvidden af det ekonomiska äfventyr, som onekligen
ofta skulle förefinnas,'' därest en kassa med t. ex. tvåhundraen
medlemmar utfäster begrafningshjälp å inemot 500 kr., blifvit väsentligt
inskränkt gent emot den del af sjukkassornas verksamhet,

134

hvilken förevarande förslag i första rummet bär att värna, sjukhjälpverksamheten,
har det ej ansetts nödigt att uppdela latituden öfver 200

— 5Q0 kr. genom föreskrift om ett minsta antal medlemmar för
rätt att utfästa visst belopp inom samma latitud. Hvarje kassa med
mera än tvåhundra medlemmar har alltså enligt förslaget rätt att tillförsäkra
begrafningshjälp till och med 500 kr. Ej heller har förslaget
ansetts böra för sjukkassor med mindre antal medlemmar än etthundra
eller för kassor med minst etthundra, men ej öfver tvåhundra, medlemmar
söka åstadkomma en efter medlemsantalet verkställd gradation
af rätten att utfästa begrafningshjälp, i förra fallet, intill 100 kr. och, i
senare fallet, från och med detta belopp till och med 200 kr. Het är
svårligen att hoppas, att man vid en dylik gradations utförande skulle
lvckats träffa det i tillämpningen städse riktiga och lämpliga; dessutom
torde vara skäl att, så långt försvarligt kan vara, undvika minutiösare
gradation. Bättre synes då att låta det goda uppsåtet inom den utöfvande
sjukkasseverksamheten under tillsynsmyndighetens ledning samt
enligt erfarenhetens anvisningar — eventuellt i form af nödvändiglunna
uttaxeringar, hvilka ju i hvarje särskild! fall ej kunna för den enskilde
komma att afse alltför stor summa — göra sig gällande för tillbörlig
rättelses åstadkommande, där sådan visat sig vara af nöden.

Hå det är möjligt, att en sjukkassa, som utfäst högre begrafningshjälp
än 200 kr., men till följd af minskadt medlemsantal tills vidare
förlorat rätten att det göra, alltjämt befinner sig i sådan ekonomisk ställning,
att utfästande af nämnda högre begrafningshjälp fortfarande bör
kunna tillåtas, har föreslagits, att tillsynsmyndigheten skall kunna på
ansökan lämna dylikt medgifvande. Sådant bör dock kunna återkallas,
när helst så pröfvas erforderligt.

Så vidt icke olikhet i sjukkassas begrafningshj basbelopp är påkallad
af ändringar i dess medlemsantal, har detta belopp ansetts böra för
enkelhets vinnande vara lika för alla medlemmar af kassan eller särskild
klass inom densamma. Nödig hänsyn till olika behof torde kunna beredas
genom klassindelning.

Vid nästföregående § hafva angifvits de hufvudsakliga skälen för
dess bestämmelse, att sjukkassa icke må bereda sjukhjälp åt annan än
sådant understöd tillförsäkrad medlem. Lätteligen torde inses, att. ett
åläggande eller medgifvande för sjukkassa att utbetala begrafningshjälp
i anledning af annan persons frånfälle än dens, som varit medlem och
hvars medlemskap omfattat begrafningshjälpsförsäkring, ännu mindre
bör ifrågakomma än motsvarande åläggande eller medgifvande i fråga
om meddelande af sjukhjälp. Förevarande § fastställer därför den grund -

135

satsen, att begrafningshjelp får af sjukkassa utbetalas endast i anledning
af begrafningshjälpshjälpsförsäkrad medlems frånfälle.

Denna grundsats är förvisso liksom den motsvarande i fråga om sjukhjälp
antagen af de nu befintliga sjukkassornas stora flertal. En sådan
uppfattning bestyrkes af förefintliga statistiska uppgifter. Af de enligt
1906 års statistik vid samma års slut i verksamhet varande 2,079
sjukkassor, som meddelade begrafningshjelp, hade 191 kassor under året
utbetalat begrafningshjelp med tillhopa 26,787: 75 kr. i anledning af
medlemmars utom kassan stående anhörigas död. All af samtliga kassor
för 1906 utbetalad begrafningshjelp utgjorde 690,006:80 kr. Ifrågavarande
statistik ger emellertid icke upplysning om det noggranna antalet
af de kassor, Indika enligt sina stadgar voro förbundna att utgifva begrafningshjälp
i anledning af annans än medlems frånfälle. Såvidt af densamma
framgår och i öfrigt är kändt, förekommer dylik förpliktelse
likväl endast vid medlems makas eller barns död. Enligt ifrågavarande
statistik ålåg sådan skyldighet 245 kassor, därvid i flertalet fall begrafningshjälpsbeloppet
var lägre än det, som utgick vid medlems frånfälle.
Understundom förekom ock, att kassas skyldighet att vid medlems
hustrus död utgifva begrafningshjälp förutsatte erläggande af eu särskild,
förhöjd medlemsafgift.

18 §.

I förevarande § angifves, i hvad män undantag må förekomma från
de bestämmelser, som innehållas i 15 §.

Med nämnda bestämmelser åsyftades, bland annat, att trygga ett
af det allmännas intresse fordradt minimum i afseende å effektiviteten
hos sjukhjälp. Häraf är en naturlig konsekvens, att sjukkassa, som
meddelar sjukunderstöd längre än för minimitiden, bör äga att beträffande
sjukunderstödet för den sålunda öfver skjutande tiden meddela föreskrifter,
h vilka göra rätten därtill inskränktare — t. ex. i afseende å understödets
storlek eller villkoren för dess åtnjutande — än sjukhjälpsrätten för minimitiden.
För tryggande af syftet med bestämmelsen i 15 §, att vid olycksfall
sjukhjälp alltid skall, med vissa inskränkningar, utgå för minst
sextio dagar från olycksfallet, är dock nödigt, att nämnda befogenhet
att meddela inskränkande föreskrifter icke skall förefinnas i afseende å
olycksfallssjukhjälp enligt samma bestämmelse. — Det är möjligt, att
sjukkassa vill gå utöfver sin sjukhjälp splikt enligt 15 § jämväl t. ex.
härutinnan, att den skall — i vissa fall — gifva sjukhjälp för sjukdom,
som medlem afsiktligen ådragit sig eller som ännu icke medfört väsentlig

nedsättning af arbetsförmågan. Det bär dock ej ansetts påkalladt, att
medgifva kassan att för sådant tall inskränka sjukhjälpstiden eller sjukhjälpens
storlek under de i 15 § stadgade minima.

Af den allmänna karaktären bos den sjukförsäkring, som förslaget
afser att reglera, synes följa, att sjukkassa bör äga indraga eller inskränka
sin sjukbjälp till medlem, hvilken på grund af den förevarande
sjukdomen bar rätt till ersättning eller sjukvård af annan, därvid
sjukvård, hvilken skulle utgå såsom fattigvård, ej får tagas i beräkning.
— Att ordet sjukdom i det förevarande andra stycket af 18 § icke får
fattas såsom betecknande någon motsättning till begreppet olycksfall,
framgår däraf, att på olika ställen i förslaget, t. ex. nu behandlade
paragrafs första stycke och 17 §, olycksfall angifves såsom blott eu särskild
sjukdomsorsak. Berättigad till ersättning för uppkommen sjukdom
på grund af lag är sålunda en enligt olycksfallsersättningslagen till sjukbjälp
berättigad arbetare, för hvilken karenstiden gått till ända. Indragnings-
. eller _ inskränkningsbefogenbet, hvarom nu är fråga, skall vara
föreskrifven i sjukkassans stadgar.

Då en betydligare och kanske långvarigare ökning af sjukdomsocb
dödsfallen bland kassamedlemmarna äfven med de garantier för ett
rationellt afvägande af förhållandet mellan medlemsafgifter och understöd,
som förslaget afser att lämna, lätt kunde blifva ödesdiger för kassans
soliditet och tillvaro, synes det icke kunna undvaras, att för en dylik
öknings inverkan, så att säga, eu säkerhetsventil anordnas. Förevarande
paragrafs sista stycke åsyftar en anordning af sådan art. Härvid har
det ej ansetts böra fordras, att stegringen af sjukdoms- eller dödlighetsfrekvensen
visat sig bland kassans medlemmar, utan har det funnits
tillräckligt, att stegringen yppats inom kassans verksamhetsområde. Bestämmelsens
syfte har synts påkalla, att däri afsedd åtgärd skulle kunna
beslutas å sammanträde, och att således några föreskrifter i stadgarna
om förutsättningar och närmare villkor därför icke borde fordras; beslutet
bör dock vara inskränkt till att blott afse bestämd tid. Sålunda beslutad
åtgärd bör rättvisligen drabba samtliga medlemmarnas sjukhjälps- och
begrafningshjälpsrätt hvar för sig i lika mån.

19 §.

I denna § meddelas de särskilda stadganden, hvilka funnit3 erforderliga
för sjukkassor, som äro indelade i klasser.

Det karakteristiska för klassindelningen ligger däri, att de utgående
understöden äro till arten eller åtminstone storleken, omfattningen, olika

137

för de olika klasserna. Ändamålet med en dylik anordning har förnämligast
vant, att sätta kassan i stånd att motsvara de olika anspråk
i afseende å understöd, som naturligen förefinnas inom en större krets
af personer, inneslutande flere eller färre grupper med olika lefnadsvillkor.
Härigenom vidgas kassans rekryteringsområde och flermedlemskap motarbetas:
kan en person inom samma kassa erhålla understöd af olika
art eller, hvad särskildt angår kontant sjukhjälp samt begrafningshjälp,
till olika stort belopp, bortfaller i flertalet fall för honom anledningen
att söka inträde i mera än en kassa.

Huru långt. en kassa vill gå i upprättande af skilda klasser skall
bero åt kassan själf. Den kan sålunda upprätta ej blott en särskild klass
för hvart och ett åt de i 15 § angifna olika slagen af minimisjukhjälp,
utan ock klasser med hvar för sig olika kombinationer af dessa sjukhjälpsslag
liksom klasser för enbart kontant sjukhjälp med sins emellan
olika Delopp eller olika varaktighet däraf. Indelningsmöjligheten kan
ytterligare vidgas genom att till sjukhjälp af något slag foga begrafningshjälp
till olika belopp; och slutligen kunna på grund af stadgandet
i 9 § klasser för enbart begrafningshjälp bildas. Åf många skäl skall
det dock finnas olägligt att splittra kassan i alltför många klasser.

Sjukkassas frihet att inrätta klasser skall emellertid lida den inskränkningen,
att för en klass’ verksamhet ett visst minimiantal medlemmar
fordras. Visserligen medför icke klassindelningen någon uppdelning af
rättigheterna till kassans tillgångar eller eljest någon minskning af
kassans i dess helhet förpliktelser gent emot de särskilda klassernas
medlemmar, men det har i allt fall synts lämpligt, att vissa gränser i
förevarande hänseende vore gällande äfven för de särskilda klasserna.
En klass utgör ju dock i viss mån eu särskild enhet; dess medlemmar
bilda, i riskhänseende ett helt för sig, skildt från andra klasser.
Det bör tillses, att den särskilda grad af risk, eu klass motsvarar, alltid
kommer att uppbäras af ett visst underlag — ett minsta antal medlemmar
— på liknande sätt, som i fråga om sjukkassa i dess helhet
skall gälla, och man bör förebygga, att klassindelningen utnyttjas i
allenast enstaka eller ett ringa fåtal medlemmars intresse. — Uppställandet
af dylika gränser torde knappast för det närvarande kunna ske med anspråk
på ovillkorlig riktighet. Bland mångahanda förslag härutinnan
har valts det, som innehålles i förevarande paragraf. Beträffande grunderna
för hvad sålunda föreslagits skall allenast anmärkas, att den i
förevarande lagförslag antagna grundsatsen, att en begrafningshjälpsverksamhet
med högre understöd än 200 kr. skall hållas fristående från
sjukkassans verksamhet i öfrigt, föranledt, att med afseende å minimi -

138

antalet medlemmar hvarje klass med sådan begrafningshjälp behandlats
lika med odelad kassa, som meddelar enahanda begrafningshjälp.

Äfven en klassindelad kassa utgör utåt en odelad enhet; den skall
äga en enda styrelse, hvilken förvaltar hela kassans angelägenheter och
företräder densamma. Beträffande kassans inre förhållanden är det till
en början tydligt, att indelning i klasser alltid måste återverka på gestaltningen
och omfattningen af kassans förvaltningsverksamliet. Men
vidare kan det finnas naturligt och riktigt, att klassindelningen medför
jämväl annan olikhet i dess medlemmars rättsställning än den, som
omedelbart finner sitt uttryck i olika understöd och olika afgifter. Sålunda
kunna tiden och förutsättningarna för åtnjutande af understöd
göras olika för de olika klasserna o. s. v.

I vissa afseenden har klassindelning ansetts vara af den betydelse
för kassamedlemmarna, att bestämmelser härutinnan skola finnas
meddelade i stadgarna. Detta är fallet beträffande de ofvan såsom
exempel anmärkta ämnena och därjämte — lfånsedt de af klassindelningens
begrepp påkallade bestämmelserna rörande understödens i de
särskilda klasserna art och omfattning — i fråga om de i 6 § 5) och 7)
angifna förhållandena. Ytterligare hafva emellertid i förevarande §
uppställts vissa bestämmelser att ovillkorligen gälla för klassindelad
sjukkassa. Af dessa bestämmelser synes den, att medlem ej kan utan
sitt medgifvande flyttas från en klass till annan, visserligen själfklar,
men har dock ansetts böra uttryckligen uttalas. Stadgande^, att medlem
ej må för erhållande af sjukhjälp tillhöra mera än en af de klasser,
i hvilka kontant sådant understöd meddelas, samt att för beredande af
begrafningshjälp medlemskap i flera klasser icke må förekomma, motiveras
däraf, att desamma bäst ansluta sig till grundsatsen om enmedlemskap
i sjukkassa och bidraga till likformighet i klassindelningens betydelse
inom de olika kassorna. I saknad af dessa stadganden skulle vidare
hela klassindelningsinstitutet kunna i vissa fall blifva väsentligen utan
ändamål — om samtliga eller större delen af medlemmarna tillhörde alla
eller de flesta klasserna — samt antalet af de särskilda, i kassan försäkrade
sjukdoms- och dödsfallsriskerna blifva färre än eljest med verkan,
att betydelsen af föreskrifterna om ett minsta medlemsantal såväl
för kassan som för hvarje klass delvis upphäfdes och att de erforderliga
medlemsafgifterna i genomsnitt måste blifva högre. De öfriga af ifrågavarande
stadganden hafva samtliga sina motsvarigheter i tidigare gitna
föreskrifter och torde fördenskull nu icke erfordra annat uttalande än
en hänvisning till de för dessa föreskrifter åberopade grunder.

Beträffande förekomsten af klassindelning inom sjukkasseväsendet

139

utvisa de genom kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik offentliggjorda
årliga redogörelserna för de registrerade sjukkassornas verksamhet,
att dylik indelning i större omfattning förekommer. Den vid
förslaget fogade statistiska utredningen angifver resultatet af en undersökning
rörande antalet af klassindelade kassor och klasser inom dem
vid 1906 års utgång. Denna undersökning har icke kunnat göras så
omfattande som erfordrats till åstadkommande af en exakt redogörelse
för de af klassindelningen föranledda bestämmelserna i kassornas stadgar.
Men kändt är dock, att stadgarna ofta innehålla motsvarigheter till bestämmelser
af den art, som enligt förevarande § skola upptagas i klassindelad
kassas stadgar eller ovillkorligen gälla för sådan kassa.

20 §.

Önskvärdheten af att genom lagstiftningens ingripande få inom sjukkasseverksamheten
infördt ett rationellt afgiftssystem i förening med
nödig fondbildning har starkt betonats af sjukkassorna själfva. Vid sjukkassekonferensen
i Norrköping antogs i detta ämne följande uttalande:
»Konferensen fastställer som en nödvändighet för en sjukkassas bestånd,
att reglementet stadgar fasta årsafgifter, så höga, att de medgifva tillräcklig
fondbildning, och att en kommande sjukkasselag hindrar tillkomsten
af sjukkasseföreningar, som äro grundade på uttaxering efter
behof». I den framställning till Kungl. Maj: t, som år 1906 gjordes af
sjukkassornas centralkommitté, förekommo äfven yrkanden af innebörd,
att en ny sjukkasselag borde påbjuda fasta medlemsafgifter till sjukkassorna
samt meddela föreskrifter om plikt till fondbildning. — Förstberörda
uttalande synes hafva haft sin närmaste anledning i och vara
väsentligen riktadt mot det ännu här och hvar tillämpade uttaxeringssystemet,
hvarmed förstås den praxis beträffande erläggandet af medlemarnas
bidrag för bestridande af kassans utgifter, att sådana bidrag
upptagas endast eller hufvudsakligen endast, om och i den mån kassan
åliggande utgifter för tillfället det fordra. Ett dylikt afgiftssystem medför
vanligen uraktlåtande af fondbildning och utsätter kassorna för
däraf följande olägenheter; det kommer verksamheten att brista i önskvärd
stadga samt utesluter eller minskar för medlemmarna möjligheten
att förutse storleken af de kraf på bidrag, som komma att riktas mot dem.

Såsom olägenheter af nyssberörda slag särskildt med afseende å medlemsafgifterna
äro att påpeka, dels att den långsamt fortgående höjning
af medlemmarnas genomsnittsålder, som inom många kassor, i synnerhet de
mindre, periodvis äger rum, föranleder en motsvarande stegring af de ut -

140

taxerade bidragen, dels ock att dessa bidrag, livilka under gynnsamma
tider gifvetvis ställa sig låga nog, under tider af ökad sjukdoms- eller
dödsfallsfrekvens kunna hastigt springa upp till eu ansenlig höjd. Under
tider af sådan stegring, som nyss angifvits, föranledas lätt kassans medlemmar,
framför allt de i hälsohänseende bättre, att utträda samt afhållas
utomstående från att söka inträde i kassan. Då sålunda, hastigare eller
långsammare, medlemsantalet minskas och den kvarstående medlemsstockens
hälsotillstånd, genomsnittligt .taget, försämras, hotas kassan af
nödvändigheten att inom närmare eller fjärmare framtid upplösas. Vid
behandling af förevarande ämne å sjukkassekonferensen i Norrköping
yttrades af inledaren, att medlemsskapet i regel ställde sig dyrare i en
äldre än i en yngre kassa, beroende på stigande sjuklighet och dödlighet,
därest icke från början fonder bildats, hvilkas räntor täckte stegringen
i utgifter, kläde så ej skett, började med tiden rekryteringen
försvåras och medlemsantalet att sjunka, enär yngre personer hellre ingånge
i en nybildad kassa än i eu gammal. Därmed började kassan gå
sm upplösning till mötes. Det tycktes också vara en allmän åsikt, att
en sjukkassa svårligen öfverlefde 25 å 30 år. Men dylik sjukkassas
upplösning vore eu stor olycka för dess medlemmar etc. Detta uttalande,
som torde i det hela riktigt angifva vissa med uttaxeringssystemet
förbundna svåra olägenheter, visar, i hvilken grad behofvet af
en bättre tingens ordning i förevarande afseende gör sig gällande och
af sjukkassornas ledande män erkännes. Då tillika grundsatsen, att medlemmarnas
bidrag till bestridande af kostnaderna för fullföljandet af sjukkassornas
egentliga uppgifter, inclusive till den härför nödiga fondbildningen,
skola utgå i form af fasta, d. v. s. regelbundna, till storleken
förutbestämda afgifter, synes jämväl i öfrigt riktig och lämplig för sjukkasseverksamheten,
har bestämmelse om sådana afgifters upptagande
meddelats i förslaget.

Skall syftet med ett dylikt stadgande vinnas, måste det emellertid
vidare fordras, att de fasta medlemsafgifterna, hvilka gifvetvis böra vara
med erforderlig noggrannhet afvägda, så att de må antagas förslå för
de afsedda uppgifterna, icke tagas i anspråk för andra ändamål. Skedde
så, skulle den grund, hvarpå beräkningen af deras storlek hvilar, ej
längre vara tillfyllest och kassans ekonomi lätt rubbas ur det åsyftade
jämviktsläget. I förevarande paragrafs tredje stycke har fördenskull
stadgats, att de fasta medlemsafgifterna och andra kassans för enahanda
ändamål som dessa afgifter bestämda inkomster icke må i vidare mån,
än som kan föranledas af bestämmelse i stadgarna enligt 6 § 11), an -

141

vändas för andra ändamål än kassans sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhot
samt afsättning- till fond.

Ett strängare genomförande af ifrågavarande fordran skulle leda därhän,
att i fråga om hvarje sjukkassa, hvilken meddelar såväl sjuk- som begrafningshjälp,
fasta afgifter borde upptagas särskildt för sjukhjälps- och
särskild! för begrafningshjälpsverksamheten samt uteslutande få användas
till det sålunda bestämda ändamålet. Förutsättningarna för en rationell
drift och ett gynnsamt resultat af den ena och den andra af dessa båda
verksamhetsgrenar äro nämligen olika, om än i mindre eller större grad.
Ett så fullständigt genomfördt särskiljande af dessa verksamhetsgrenar
har emellertid funnits icke böra ifrågasättas dels med hänsyn till det intima
samband, som, enligt hvad tidigare framhållits, kan anses förefinnas
mellan sjukhjälpsverksamhet och en begrafningshjälpsverksamhet, där begrafningshjälpen
utgår med blott mindre belopp — ett samband, som funnit
uttryck däruti, att dessa båda verksamhetsarter för närvarande icke i praktiken
hällas ekonomiskt skilda af de kassor, inom hvilka de förekomma —
dels ock på grund däraf, att antydda olikheter mellan villkoren för en rationell
drift icke torde, därest begrafningshjälpsbeloppet är lägre, göra sig gällande
med sådan styrka, att åtgörande olägenheter äro att förvänta af nyssberörda,
för närvarande inom sjukkassorna följda praxis. — Däremot bör ett
ekonomiskt särskiljande af sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet
fordras, när begrafningshjälpsbeloppet är högre. Beträffande frågan, hvilket
belopp må anses vara i här afsedda hänseende högre, kunna uppenbarligen
olika meningar göras gällande. Enligt förslaget skall hvarje sjukkassa, från
hvilken begrafningshjälp kan utgå med högre belopp än tvåhundra kronor,
anses meddela högre sådan hjälp. Sjukkassorna äro säkerligen ofta nog för
svagt byggda eller äga enligt regeln knappast i öfrigt erforderliga förutsättningar
för att motsvara de större kraf i afseende å iakttagandet af ekonomiskt
riktiga grunder, som eu verksamhet med högre begrafningshjälp
än nämnda belopp fordrar, hvadan ett sammanförande till en ekonomisk
enhet af en sådan verksamhet och sjukhjälpsverksamhet kan vara
förenadt med stor fara för den senare. Härtill kommer, att af nj^ss antydda
skäl en af sjukkassa utöfvad begrafningshjälpsverksamhet af nu
ifrågavarande slag oftast måste anses vara i särskildt behof af att städse
kunna noggrannt öfverskådas och kontrolleras, samt att dylik öfversikt
och kontroil underlättas, om denna verksamhet drifves skild från sjukhjälpsverksamheten.
Med stöd af det anförda har i förslaget stadgats, dels
att sjukkassa, som meddelar begrafningshjälp till högre belopp än tvåhundra
kronor, skall upptaga fasta medlemsafgifter särskildt för sjukhjälps verksamheten
och särskildt för begrafningshjälpsverksamheten, dels ock att de

142

afgifter och andra ordinarie inkomster eller genom uttaxering erhållna
medel, hvilka äro afsedda för den förra verksamheten icke få användas
till bestridande af utgifter för den senare och vice versa. Här. må ock
erinras, att sjukkassornas målsmän själfva — i centralkommitténs år
1906 till civildepartementet ingifna framställning — såväl uttalat sig
för att inom sjukkassor, som meddela högre begrafningshjälp, verksamheten
härför borde hållas skild från sjukhjälps verksamheten, som ock
angifvit högre belopp än tvåhundra kronor såsom den i förevarande alseende
lämpliga gränsen. Enligt hvad den bifogade statistiska redogörelsen
synes gifva vid handen, torde också denna gräns jämförelsevis
väl ansluta sig till de föreliggande förhållandena.

På sätt ofvan under denna § utvecklats, har förslaget i två riktningar
stadgat inskränkningar i fråga om användning af sjukkassas
medel. Dessa inskränkningar binda sålunda sjukkassan vid dispositionen
öfver dess tillgångar och få ej lämnas ur sikte vid inträdandet i förpliktelser
af ekonomisk natur. Deras behöriga iakttagande garanteras
häraf, att vid underlåtenhet härutinnan för vederbörande den ansvars-*
skyldighet inträder, som framgår af 36, 62 och 88 §§. Däremot torde
på grund af allmänna rättsgrundsatser ifrågavarande inskränkningar icke
kunna göras under alla förhållanden bindande för hvarje sjukkassans
fordringsägare. I hvad mån dylik bindande kraft ansetts höra i den
föreslagna lagen stadgas, utvisar förslagets 26 §.

Af lätt insedda och jämväl till en del i det föregående antydda skäl
är det klart, att sjukkassorna, sådana de enligt förslaget äro. afsedda
att blifva, i allmänhet icke kunna eller böra lämnas utan hjälp och
kontroll vid fastställandet af den del af planen för deras verksamhet,
som angår anskaffandet af de för verksamheten nödiga medlen. I den
mån sjukkassorna icke äga inkomstgifvande kapital eller eljest äro på
betryggande sätt tillförsäkrade periodiskt inflytande inkomster från utomstående
källor, äro de naturligen hänvisade att fylla sitt inkomstbehof
genom upptagande af bidrag från sina medlemmar. Dessa bidrag skola
enligt förslaget, så vidt de afse tillgodoseende af behofvet för kassornas
i förslaget behandlade uppgift, sjukhjälps- och . begrafningshjälpsverksamheten,
hafva karaktären af fasta medlemsbidrag och må
allenast i nödfall, d. v. s. om de fasta medlemsafgifterna mot beräkning
visat sig otillräckliga, upptagas genom uttaxering. I de allra flesta
fall torde således sjukkassornas solvens gent emot utgifterna för deras
nämnda uppgift och fortskridande i utveckling vara beroende häraf, att de
fasta medlemsafgifterna blifvit riktigt beräknade. Härvid må ånyo erinras,
att sjukkassornas fasta inkomster måste lämna tillgång äfven till

143

nödig fondbildning. Utöfver den ansamling af medel, som må finnas
kunna ske för att af influtna afgifter reservera, hvad som icke tages i
anspråk för täckande af löpande risker utan kan anses belöpa på framtida
risk — försäkringsfond i vanlig mening —, torde ytterligare fondbildning
blifva oundgängligen nödvändig för att förläna sjukkassorna
motståndskraft gent emot de fluktuationer i sjukdoms- och dödsfallsfrekvens,
hvarmed de måste räkna och hvilka eljest särskildt för de små
kassorna lätt kunna blifva ödesdigra.

Den hjälp vid beräknandet af det riktiga beloppet för de fasta
medlemsafgifterna, hvaraf sjukkassorna i allmänhet torde vara i behof,
har ansetts säkrast och lämpligast kunna beredas dem genom den tillsynsmyndighet,
förslaget afser att skapa. Denna myndighet skall hafva
till uppgift ej endast att utöfva kontroll utan ock att på ifrågavarande
liksom andra punkter träda i eu rådande och hjälpande samverkan med
sjukkassornas egna organ. Då tillsynsmyndigheten måste förutsättas
förfoga öfver sakkunskap i försäkringsmatematiska- och andra försäkringsfrågor
samt äga noggrann kännedom såväl om gällande sjukkasselagstiftning
som om sjukkassas stadgar, bör en dylik samverkan vara
synnerligen ägnad att trygga och befordra sjukkassornas utveckling.

Hurusom tillsynsmyndigheten har att vid pröfningen af afgiftsberäkningen
taga vederbörlig hänsyn till alla de omständigheter, som i
det särskilda fallet kunna och böra utöfva inverkan på afgiftstariffens
gestaltning, är tydligt. Sålunda bör, därest kassan innesluter någon
grupp af tillräckligt klar begränsning, hvilken rättvisligen bör i fråga
om fasta medlemsafgifter ställas olika mot öfriga medlemmar, för denna
grupp fastställas särskilda dylika afgifter. Afseende bör sålunda fästas
exempelvis vid sådan i stadgarna förekommande bestämmelse, som omförmäles
i andra stycket af 18 §. Beträffande Indika omständigheter må
anses vara af beskaffenhet att böra föranleda olikhet i afseende å medlemsafgifter,
kunna dessa efter sakens natur i allmänhet ej vara andra än sådana,
som hänföra sig antingen till understöd srättens eller till sjukdoms- eller
dödsfallsriskens storlek. Härtill kommer enligt förslaget på grund af
hänsyn till särskildt intresse det förhållande, som angifves i 21 §. I
den mån modifierande af de fasta medlemsafgifterna icke finnes påkalladt
af omständigheter af nu afgifna slag, böra dessa afgifter vara lika för
alla kassans medlemmar. Ett uttryckligt uttalande af denna grundsats
har ansetts lämpligt såsom ledning, då sjukkassa själf har att uppgöra
förslag till fasta medlemsafgifter eller till ändring af bestämmelserna
därom.

Med afseende å den ställning, hvilken sålunda skulle tillkomma

144

tillsynsmyndigheten, har frågan om vinnande af garantier för de
fasta medlemsafgifternas riktiga beräknande synts erhålla tillfredsställande
lösning genom en med den danska sjukkasselagens regel i förevarande
ämne analog bestämmelse. Fördenskull har stadgats, att de
fasta medlemsafgifterna skola vara så afvägda, att de må antagas jämte
sjukkassans för enahanda ändamål som dessa afgifter bestämda inkomster
förslå såväl till täckande af de löpande utgifterna för sjuk- och begrafningshjelp
samt förvaltning som till nödig fondbildning. Att lämna erforderlig
hjälp därtill, att så må blifva fallet, och att vid pröfning af
kassans registreringsansökning kontrollera, att så skett, äro sålunda
åligganden för tillsynsmyndigheten (74 och 80 §§).

För att tillsynsmyndigheten skall vara i stånd att behörigen
fullgöra dessa åligganden fordras emellertid, att den äger kännedom om,
hvilka inkomster utöfver de ifrågavarande afgifterna sjukkassan har att
med säkerhet påräkna. Beträffande en kassa, som bildats efter det den
föreslagna lagen trädt i kraft och som följaktligen icke före registreringen
kunnat äga några rättigheter, torde tillfyllestgörande dylik kännedom
vara beredd genom den i 5 § vid 3) intagna föreskriften, att vid
registreringsansökningen skall fogas uppgift angående gjord utfästelse
om bidrag till kassan. Finner tillsynsmyndigheten omständigheterna
innefatta tillfredsställande garantier för, att det utfästa bidraget skall
tillgodokomma kassan såsom registrerad, bör han taga hänsyn därtill vid
pröfningen af afgiftsberäkningens riktighet; i annat fall må utfästelsen
lämnas åsido. Uppenbart är för öfrigt, att anledning till ändring af den
en gång fastställda afgiftsberäkningen tid efter annan kan yppas. Sökes
åter registrering af sjukkassa, som utöfvat verksamhet, redan innan den
nya lagen trädt i kraft, och som följaktligen, därest den öfver hufvud
är att anse såsom rättssubjekt, kan äga afsevärda tillgångar, har förslaget
sökt garantera tillsynsmyndigheten sådan kännedom, som nu är
i fråga, genom det bland öfvergångsbestämmelserna först upptagna stadgandet
(93 §). För sådant ändamål tvingar detta stadgande sjukkassan att,
bland annat, redogöra för sin ekonomiska ställning i det hela äfvensom,
därest kassan skall meddela begrafningshjälp till sådant belopp, som medför
skyldighet att hålla begrafningshjälpsverksamheten ekonomiskt skild från
sjukhjälpsverksamheten, att angifva hvilka tillgångar och skulder skola
räknas höra till den ena och hvilka till den andra af dessa verksamhetsgrenar.
År kassan vid detta angifvande icke bunden af redan meddelade
bestämmelser, t. ex. föreskrift angående en till kassan gjord donation,
har kassan sålunda att i frågan fatta behörigt beslut.

I nu behandlade § har angifvits den förutsättning, under hvit -

145

ken uttaxering å kassamedlemmarna må äga rum. Hvad därutinnan
stadgats torde finnas stå i öfverensstämmelse med den plats i systemet,
som i förevarande förslag anvisats detta sätt att upptaga bidrag af
medlemmarna. En följd däraf är vidare att, såsom förut framhållits,
de genom uttaxering erhållna medlen må användas allenast för samma
ändamål som de fasta medlemsafgifter, hvilkas otillräcklighet utgjort
förutsättning för uttaxeringens beslutande.

Slutligen är här att anmärka, att, då i förevarande § talas om
sjukkassas sjukkjälpsverksamhet eller begrafningshjälpsverksamket, dessa
uttryck innefatta icke blott själfva meddelandet af dessa understöd utan
jämväl den därför nödiga förvaltningsverksamheten. Att så är förhållandet
framgår ock däraf, att, såsom sammanhanget mellan paragrafens
första och andra stycken tydligen gifver vid handen, orden sjukhjälp,
begrafningshjälp och förvaltning i det senare stycket äro begagnade
såsom likbetydande med uttrycken sjukhjälpsverksamhet och begrafningshj
älpsverksamhet.

21 §.

Redan vid behandlingen af förslagets 11 § har gjorts ett uttalande,
som belyser anledningen till förevarande paragrafs upptagande; dess
betydelse enligt 20 § andra stycket har jämväl förut framhållits. Här är
fördenskull att ytterligare anmärka allenast, att det särskilda intresse,
paragrafen afser att tillgodose, ansetts kunna grunda anspråk på höjning
af de fasta medlemsafgifterna för dem, som kvarstå i kassan,
ehuru de lämnat anställningen hos arbetsgifvaren, endast under den
förutsättning, att arbetsgifvarens gåfva eller förpliktelse måste anses
vara af större betydelse i någotdera af de hänseenden, paragrafen angifver.

22 §.

En sjukkassas verksamhet berör alltid, äfven om dess medlemsantal
skulle vara det minsta tillåtna, intressen af sådan ekonomisk
betydelse, att en ordentlig bokföring måste anses ovillkorligen påkallad;
och sådan är jämväl erforderlig, för att kassans uppgifter rörande dess
verksamhet skolan blifva tillförlitliga och kunna läggas till grund för sjukkassestatistiken.
A denna bokföringsskyldighet torde dock K. F. den 4 maj
1855 ang. handelsböcker och handelsräkningar, hvilken är gällande för
försäkringsrörelse, icke behöfva eller böra göras tillämplig. Häremot bör
tillsynsmyndigheten på grund af sin uppgift att öfvervaka och leda sjukkassornas
verksamhet samt jämväl med hänsyn till sjukkassestatistikens

146

intresse tillerkännas befogenhet, att meddela bindande föreskrifter i afseende
å räkenskapernas förande. Med iakttagande af dessa föreskrifter
och på ett i öfrigt ordentligt, d. v. s. redigt och fullständigt, sätt bör
alltså sjukkassornas bokföringsskyldighet fullgöras. Därtill hör ock upprättande
af bokslut, hvilket med afseende å hvad för närvarande torde
vara allmänt brukligt och ur statistisk synpunkt är lämpligt, föreslagits
skola upprättas för kalenderår.

Låter någon för den sålunda bestämda bokföringsskyldighetens fullgörande
ansvarig person försummelse därutinnan komma sig till last,
bör han vara underkastad enahanda ansvar som de i 23 kapitlet 4 §
omförmälda personer vid motsvarande försummelse. I sådant syfte
framlägges i samband med nu förevarande förslag jämväl förslag till
ändrad lydelse af nämnda lagrum.

Af de i nästföregående § upptagna st.adgandena om ekonomiskt
särhållande i visst fall af sjukkassas sjukhjälpsverksamhet och begrafningshjälpsverksamliet
är en gifven följd, att i samma fall särskilda räkenskaper
böra föras för hvardera af dessa verksamhetsgenar.

23 §.

De i denna § meddelade stadgandena afse allenast konsekvenser af
bestämmelser, som innehållas i 20 §, och torde till sin befogenhet såsom
sådana ej tarfva någon särskild behandling.

24 §.

För att tillsynsmyndigheten städse må vara i stånd att till sjukkasseverksamhetens
fromma effektivt utöfva sin bistående och kontrollerande
uppgift gent emot sjukkassorna, är det af största vikt, att tillsynsmyndigheten
beredes en fortgående kännedom om sjukkassornas förhållanden.
Bland de bestämmelser i förslaget, som afse att förskaffa
tillsynsmyndigheten sådan kännedom, intager förevarande § ett betydelsefullt
rum. Den uti densamma stadgade anmälningsskyldigheten
liar icke gjorts beroende däraf, att det förhållande, som konstituerar
denna skyldighet, skall utvisas af ett upprättadt bokslut. När helst
nämnda förhållande finnes föreligga, skall föreskrifven anmälan utan
uppskof göras. För anmälningsskyldighetens inträde bör ej anses nödvändigt,
att de befintliga tillgångarna icke förslå för bestridande af en
nu förfallen utgift; nämnda skyldighet bör anses föreligga redan vid
den tidpunkt, då det med säkerhet visat sig, att de ifrågavarande medlen
komma att inom en fullt öfverskådlig tidrymd blifva otillräckliga.

147

Å andra sidan kan icke ifrågavarande skyldighet anses förefinnas
i det fall, att en hotande eller uppkommen brist tydligen är beroende
af blott tillfälliga omständigheter och således med visshet kommer att
under återinträdda normala förhållanden af sig själft utjämnas.

Sedan anmälan skett, ankommer det på tillsynsmyndigheten att anvisa
sjukkassan, hvilka åtgärder böra vidtagas. Med den grundval af
frivillighet, på hvilken sjukkasseverksamheten fortfarande enligt förslaget
skall byggas, har det icke ansetts väl förenligt, att tillsynsmyndigheten
skulle i anledning af en anmälan enligt förevarande §, därvid det
ju ej är fråga om att sjukkassan handlat i strid mot lag eller sina
stadgar, gifva anbefallandet af den åtgärd, myndigheten kan finna påkallad,
formen af ett åläggande för kassan att vidtaga samma åtgärd.
Riktigare har synts vara, att tillsynsmyndigheten i första hand meddelar
kassan, hvilken åtgärd kassan enligt tillsynsmyndighetens mening
bör vidtaga, och att det sedan må bero af kassans beslut att ställa
sig den sålunda gifna anvisningen till efterföljd eller icke. Beslutes
det senare, må det tillkomma tillsynsmyndigheten i kraft af dess uppsiktsbefogenhet
att, där den anvisade åtgärdens vidtagande alltjämt
pröfvas nödvändig, vid domstol yrka åläggande för kassan att träda i
likvidation, på sätt i 80 § är föreslaget. Med en dylik anordning kommer
en af tillsynsmyndigheten gifven anvisning ej att sakna erforderlig
makt att till sist göra sig gällande.

Beträffande hvilka slag af åtgärder kunna anvisas till vidtagande,
omfattar tillsynsmyndighetens befogenhet härutinnan hvarje öfver hufvud
taget enligt lag och sjukkassans stadgar tillåtlig åtgärd af beskaffenhet
att råda bot på det anmälda missförhållandet, således ej blott
t. ex. öfvergång från en lägre till en högre af flere för olika grupper
af medlemmar eller eljest i stadgarna fastställda afgiftssatser, utan ock
eventuellt beslutande af erforderlig ändring af kassans stadgar.

25 §.

Fondbildningens ändamål att skapa en från sjukkassans löpande
inkomster och normala utgifter friställd reserv af medel, tillräckligt stor
för att med sannolikhet betrygga kassans förmåga att fullgöra sina
förbindelser, angifver fondbildningsbehofvets riktiga gräns. Då det icke
kan öfverlämnas åt sjukkassan själf att afgöra, när denna gräns skall
anses uppnådd, hafva hufvudsakligen två utvägar för gränsens bestämmande
framstått till val: antingen att, i anslutning till exempel från andra
områden inom vår lagstiftning, uppställa en i förevarande afseende så

148

att säga automatiskt verkande regel, eller ock att uppdraga åt sakkunnig
myndighet att bestämma om fondbildningens upphörande och förnyade
vidtagande. Vid öfvervägande af dessa båda systems lämplighet för
sjukkassorna har det å ena sidan ej varit anledning att föredraga någon
viss regel af berörda art, samt å andra sidan den föreslagna tillsynsmyndigheten
funnits väl lämpad att utöfva bestämmanderätten i fråga
om fondbildningen. Då denna myndighet besitter en allmän och noggrann
samt städse aktuell kännedom om sjukkassornas förhållanden och
måste förutsättas förfoga öfver den för uppdraget erforderliga sakkunskapen,
får den anses såväl erbjuda all garanti, för att det senare af
ifrågakomna system skall på lämpligaste sätt handhafvas, som ock vara
i stånd att med mindre betungande arbete än någon annan myndighet
fullgöra det åsyftade uppdraget. Förslaget har af dessa skäl i förevarande
§ upptagit ett system med bestämmanderätt för tillsynsmyndigheten i fråga
om fondbildningens upphörande och förnyade vidtagande.

26 §. ;i

Vid behandlingen af 20 § har framhållits, att de i förslaget upptagna
inskränkningarna i afseende å användningen af vissa, sjukkassa
tillhöriga medel icke torde kunna göras under alla förhållanden gällande
gent emot hvarje kassans fordringsägare till inskränkande i motsvarande
mån af hans rätt mot kassan. Hvad särskildt angår fordringar å sjukhjälp
eller begrafningshjälp mot kassa, i hvilken nämnda understöd medmeddelas
af ekonomiskt särhållna verksamhetsgrenar, få emellertid särskilda
omständigheter anses föreligga. Fordringar af dessa slag kunna
tillkomma endast medlemmar af sjukkassan eller medlemmars rättsinnehafvare.
Och förevarande förslag utesluter icke, att afsevärda grupper
af medlemmarna kunna äga anspråk allenast å sjukhjälp eller allenast å
beredande af begrafningshjälp. Härtill kommer att, såsom förut framhållits,
inom dylik kassa de båda verksamhetsgrenarna kunna uppvisa
mycket olika ekonomiska resultat och ställa helt olika kraf på kassans
tillgångar. Vid dessa förhållanden synes rättvisan kräfva, att den allenast
till ettdera slaget af understöd berättigade icke må för sin fordrans
godtgörande taga i anspråk medel, hvilka äro uteslutande bestämda för
den verksamhet, som afser meddelande af det andra slagets understöd.
På denna grund hvilar det i förevarande § upptagna stadgandet.

Beträffande ifrågavarande inskränkningars bindande kraft gent emot
annan rättsägare än innehafvare af sådan fordran mot kassan, som nämnes
i 26 §, är tydligt, att, då dessa inskränkningar äro stadgade i själfva

149

lagen, dylik rättsägare icke kan åberopa, att han saknat kännedom om
deras tillvaro — såsom i fråga om af sjukkassa gjord inskränkning i
styrelsens befogenhet kan ske (jfr 28 §). Frågan, huruvida han det
oaktadt i särskildt fall kan för sin rätt vara obunden af samma inskränkningar,
har ansetts böra bedömas enligt allmänna civilrättsliga regler
och således icke behöfva särskildt besvaras uti nu förevarande lagstiftning.

27 §.

Med afseende därå, att det lägsta för sjukkassa tillåtna medlemsantalet
är stort i förhållande till det enligt förslaget till lag om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet för dylik förening minsta medgifna,
och att sjukkassan har att tillgodose för dess medlemmar städse mycket
viktiga intressen, har det icke funnits rådligt medgifva, att sjukkassas
styrelse skall kunna, på sätt beträffande styrelse för ekonomisk förening
nu gäller och jämväl nämnda lagförslag innehåller, bestå af allenast en
person, utan har det ansetts påkalladt, att sjukkassas styrelse skall,
såsom ock 1891 års sjukkasselag föreskrifver, utgöras af minst tre personer.

Äfven därutinnan afviker förevarande § från lagförslaget om ekonomiska
föreningar, att den ej uppställer medlemskap af sjukkassan såsom
villkor för behörighet att vara styrelseledamot. Sättet för sjukkassans
förvaltning kan för arbetsgifvare och andra, som på ett eller
annat sätt understödja kassan, utgöra ett intresse, hvilket icke rättvisligen
bör utestängas från möjligheten att öfva inflytande på denna
förvaltning. Och ej heller synes anledning vara att förhindra kassan
att tillgodogöra sig insikter och erfarenhet, som utomstående kunna finnas
villiga att i egenskap af styrelseledamöter ställa till dess förfogande.

I betraktande af den stora vikt, som bör läggas därpå, att sjukkassas
företrädande må kunna försiggå under möjligast enkla former,
har det varit föremål för öfvervägande, huruvida icke, efter
förebild af det utaf särskilda kommitterade den 21 december 1903 afgifna
förslaget till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk
verksamhet, åt styrelsens ordförande kunde i lagen gifvas befogenhet
att beträffande vissa styrelseuppgifter, t. ex. verkställande af
föreskrifna anmälanden, träda i den utsedda styrelsens ställe. Fn dylik
anordning har dock ansetts onödig och måhända jämväl olämplig med
hänsyn därtill, att enligt förslagets 29 § å ena sidan en enskild styrelseledamot
kan erhålla lika rätt att företräda sjukkassan som styrelsen i

dess helhet, och å andra sidan dylik rätt icke kan förutsättas alltid vara
styrelsens ordförande gifven.

29 §.

För sjukkassornas vidkommande har behof ansetts icke föreligga
att, på sätt i lagförslaget rörande ekonomiska föreningar skett, medgifva,
att äfven annan än styrelseledamot skulle kunna bemyndigas att
teckna firman.

30 §.

Den nuvarande gestaltningen af sjukkasseverksamheten har synts
icke innefatta anledning att upptaga någon bestämmelse, motsvarande den
i förslaget till lag om ekonomiska föreningar förekommande, att styrelsen
ej får utan bemyndigande af föreningen bestämma löneförmåner åt
tjänsteman i föreningen, där denne tillika är styl dseledamot. I allmänhet
ombesörjes det erforderliga arbetet för sjukkassan af ledamöterna
af styrelsen såsom sådana, och oftast utöfvas detta ledamotskap såsom
ett hedersuppdrag utan ersättning eller mot blott ringa sådan. Skulle
emellertid särskild tjänsteman anställas och denne tillika inväljas i styrelsen,
synes kassan i sin egen beslutanderätt och sin instruktionsbefogenhet
äga nödiga medel att förebygga missbruk från styrelsens sida i
fråga om bestämmande af tjänstemannens aflöning.

33 §.

Det stadgande, som innehålles i förevarande paragrafs första stycke,
beror af bestämmelserna om det medlemsantal, sjukkassa minst måste
äga för att blifva registrerad. Af grunderna för dessa bestämmelser följer,
att en sjukkassa, hvars medlemsantal sjunkit under det för erhållande
af registrering minsta tillåtna, icke bör få fortsätta sin verksamhet
utan skall, på sätt i förslagets 52 § också föreskrifvits, träda i likvidation.
För att tillsynsmyndigheten städse skall vara i tillfälle att öfvervaka,
att så varder fallet, har det ansetts erforderligt, att ålägga sjukkassas
styrelse den anmälningsskyldighet, förevarande stadgande angifver.

Det minsta tillåtna medlemsantalet är enligt 4 § etthundra i hvarje
fall, då tillsynsmyndigheten icke genom att bevilja registrering af sjukkassa
med mindre medlemsantal medgifvit, att det för den kassan må
vara lägre. I fråga om eu kassa, hvilken vid sin registrering hade etthundra
eller flera medlemmar, har alltså icke någon pröfning ägt rum,

151

huruvida det kan tillåtas kassan att utöfva sin verksamhet med ett medlemsantal,
understigande etthundra. Skulle efter dylik kassas registrering
antalet af dess medlemmar nedgå under sistnämnda siffra, men
kassan likväl önska fortbestå, bör tillsynsmyndigheten efter anmälan om
förhållandet företaga sådan pröfning, som nyss nämnts.

Upprätthållandet af de i 16 och 19 §§ innehållna bestämmelser,
hvilka hänföra sig till ett visst minsta antal medlemmar i sjukkassa
eller klass i sådan, har funnits påkalla den i andra stycket af. nu behandlade
§ stadgade anmälningsplikt för kassans styrelse.

38 §.

Denna § öfverensstämmer i det hela med de bestämmelser i ämnet
som upptagits i förslaget till lag om ekonomiska föreningar.

Däremot har icke föreslagits något stadgande, motsvarande det i
32 § af sistnämnda lagförslag innehållna om rätt för föreningen eller en
viss minoritet af dess medlemmar att hos offentlig myndighet påkalla
utseende af en revisor att jämte öfriga revisorer deltaga i revisionen.
En dylik rätt skall närmast tjäna till att försäkra föreningen om en
sakkunskap och grundlighet vid revisionens verkställande, som föreningen
eljest icke alltid kunde med säkerhet påräkna, eller ock till att
bereda minoriteten skydd mot majoritetens maktmissbruk härutinnan,
att den utsåge revisorer, som saknade vilja eller förmåga att meddela
tillförlitliga upplysningar om föreningens ekonomiska ställning och det
sätt, hvarpå styrelseuppdraget utförts. För sjukkassorna synes emellertid
fastställandet af en rätt, sådan som den nu nämnda, icke vara erforderligt.
Förutser sjukkassa behofvet af revisorer med särskilda kvalifikationer
eller förefinnes eljest på förhand något intresse, som gör ett
utom kassans inflytande stående val af revisor önskvärdt, må den i
förevarande paragrafs andra stycke anvisade utväg anlitas. I de fall
åter, där denna utväg ej står till buds eller begagnats, torde tillsynsmyndighetens
öfvervakande verksamhet erbjuda såväl sjukkassan i dess
helhet som en minoritet inom densamma nödigt skydd mot missgrepp
eller maktmissbruk från styrelsens sida.

41 §.

Med hänsyn till den i förslaget antagna grundsatsen om särhållande
af sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamheten i sjukkassor, som meddela
begrafningshjälp till högre belopp än tvåhundra kronor, har sådan kassa

152

ansetts höra tillerkännas befogenhet att genom bestämmelser i stadgarna
meddela den föreskrift om rösträtt i kassan, som angifves i tredje punkten
af denna paragrafs första stycke. Då de ärenden, hvilka äro af beskaffenhet.
att uteslutande beröra t. ex. dylik kassas sjukhjälps verksamhet,
näppeligen torde vara andra än sådana af ekonomisk natur, bör kassan
kunna Irån rösträtt i dessa ärenden utesluta kassamedlem, hvars ekonomiska
medlemsrätt mot kassan icke omfattar dess sjukhjälpsverksamhet.

Inom alla andra sjukkassor än de nyssnämnda riktar sig alla medlemmarnas
omedelbart på medlemsskapet grundade ekonomiska anspråk
mot samtliga kassans tillgångar såsom en enhet, äfven för det fall att
kassan inom. sig rymmer såväl enbart sjukhjälpsförsäkrade som enbart
begrafningshjälpsförsäkrade. I fråga om dessa kassor föreligger således
icke den anledning, som föranledde medgifvandet af ofvanberörda befogenhet.
Finnas inom kassorna, jämte både sjukhjälps- och begrafningshjälpsförsäkrade
medlemmar, äfven sådana, som äro tillförsäkrade blott ettdera
slaget af understöd, kan man väl tala om en gradation af de
olika medlemmarnas intressen gent emot kassan. Men en liknande gradation
kan förekomma äfven af andra grunder, t. ex. vid indelning i
klasser, och den innefattar icke i sig fog för den ena eller andra medlemskategoriens
fullständiga uteslutande från rösträtt i några sjukkassans
angelägenheter.

Understundom förekommer, att en sjukkassa med stigande omfattning
af dess verksamhet på skilda orter upprättar afdelningar, filialer,
med större eller mindre själfständighet i afseende å förvaltning m. m.
Beträffande .sammanträde i dylik kassa tillgår i allmänhet så, att de
särskilda filialerna äga att sända ett eller flere ombud — antalet beroende
af filialens medlemsantal — att vid sammanträdet representera
filialens medlemmar. För detta i sig praktiska förfarandes legaliserande
bär förevarande § en särskild bestämmelse. Densammas affattning medgifver
emellertid jämväl kassa, som icke arbetar på filialer, möjlighet
att, där så skulle finnas lämpligt, ersätta allmänt medlemssammanträde
med en sammankomst af särskildt utsedda personer, hvilka äga därvid
utöfva den befogenhet, som skulle tillkomma medlemmarna å sammanträde.
Att åt bestämmelsen i fråga gifva en sålunda vidgad tillämplighet,
har synts icke böra väcka större betänkligheter och under vissa
förutsättningar kunna vara till fördel. Man tänke sig en sjukkassa, som
utan att hafva upprättat filialer äger ett flertal medlemmar på vidt skilda,
men hvart för sig tämligen begränsade områden.

153

49 §.

Samtliga de i denna § afsedda stadgeändningar äro af den beskaffenhet,
. att de kunna vara af väsentlig betydelse för enskilda medlemmars
intressen. Med hänsyn härtill har varit att taga i öfvervägande
huruvida för . deras eller någras af dem genomförande borde fordras bifall
af samtliga intresserade medlemmar, eller om tillräckligt skydd för
dessa, medlemmar kunde vara beredt genom uppställandet af särskilda
fordringar för fattande af beslut om stadgeändring af ifrågavarande slag.
Beträffande denna fråga må anföras följande. Hvad angår ett beslut
att sjukkassa skulle upphöra att meddela begrafningshjälp eller meddela
allenast lägre sådant understöd än förut skett, är gifvet, att ett dylikt
beslut ej kan upphäfva eller minska medlems rätt till den begrafnino-shjälp,
som. i enlighet med 16 § blifvit åt honom särskildt utfäst^af
kassan. Vidkommande ett beslut om nedsättning af sjukkassas sjukh.
jälp, kan ett sådant beslut ej inverka på en redan förfallen sjukhjälpsfordran,
men kommer att för framtiden vara gällande jämväl mot redan
varande medlemmar (jfr 15 §). Hvad om beslut af sistberörda slag
anförts äger i tillämpliga delar giltighet jämväl beträffande beslut om
ändring af stadgarnas bestämmelser rörande ämnen, som afses i 6 § 7),
8), 11) och 15). I fråga om andra, i den nu behandlade paragrafen
angifna. stadgeändringar, än de ofvan särskildt berörda, har man att
erinra sig, hurusom förslaget innehåller allehanda tvingande bestämmelser,
hvilka förebygga eller i nödig befunnen grad kringskära möjligheten
att genom, ändring af stadgarna inverka på enskilda medlemmars befogade
intressen inom kassan. Härtill kommer, att tillsynsmyndighetens rätt
och plikt att öfvervaka sjukkassas verksamhet innebär en allmän
garanti mot kränkning af enskilda medlemmars rättigheter. Med hänsyn
till nu antydda omständigheter har det ansetts i erforderlig grad betryggande
och vid sådant förhållande jämväl lämpligt att vid uppställandet
af villkor för fattande af beslut rörande nu åsyftade stadgeändringar
icke gå längre än att fordra antingen bifall af samtliga i ärendet röstberättigade
medlemmar eller ock att beslutet fattats å två på hvarandra
följande sammanträden, däraf minst ett ordinarie, och å det sammanträde,
som sist hållits, blifvit biträdt af minst två tredjedelar af de
röstande.

De i förevarande paragrafs andra stycke angifna beslut hafva jämväl
ansetts vara af sådan vikt för sjukkassans medlemmar, att beträffande
deras åvägabringande enahanda fordringar vore befogade, som föreslagits
för beslut om ofvanberörda stadsreändringrar.

o O

154

Beträffande andra beslut å sammanträde än ofvan angifvits bar det,
med afseende å hvad förslaget i öfrigt innehåller om sjukkassas verksamhet
och tillsyn därå, ej funnits behofligt eller eljest lämpligt att^i
lagen uppställa tvingande föreskrifter om kvalificerad rostpluralitet såsom
villkor för beslutens giltighet.

53, 56 och 57 §§.

Karaktären af det förhållande, hvaruti sjukkassorna och tillsynsmvndigheten
enligt förslaget skola stå till hvarandra, har funnits påkalla,
att jämväl tillsynsmyndigheten erhåller befogenhet att gorå sådan
ansökan, som i enkvar af dessa §§ angifves.

59 §.

Lagförslaget rörande ekonomiska föreningar utmärker, att äfven
annan än likvidator eller suppleant för likvidator skall kunna JSf®
rätt att teckna föreningens firma, och stadgar med hänsyn_ härtill, att
likvidatorerna skola vid anmälan för registrering, att föreningen tradt
i likvidation uppgifva dylik annan firmatecknares fullständiga namn och
hemvist. Liksom, på sätt förut nämnts, det ej ansetts föreligga nago
behof att annan än styrelseledamot skulle kunna teckna sjukkassas
firma’ har det ej heller funnits vara anledning att under sjukkassas
likvidation medgifva annan än likvidator eller hans suppleant dylik
befogenhet.

61 §.

Vid behandling af 6 § anmärktes, att föreslaget ej upptoge någon
bestämmelse, som inskränkte kassans frihet i afseende bestammandet åt
det ändamål, hvartill medel, som vid kassans upplösning kunde ateista,
skola användas. Bestämmas kan sålunda, att berörda medel skola för
delas mellan kassans medlemmar. Anledning ar dock att förvänta att
framdeles liksom, hittills i många fall skall foreskrifvas, att medlen sk

odelade komma något syfte åt ideel art till godo. i sa ihållande

har i förslaget icke upptagits något stadgande, motsvarande det galla
fag om ekonomiska föreningar och lagförslaget rörande dem förekommande,
att vid likvidation föreningens egendom skall förvandlas i pen
ningar, så snart utan uppenbar skada kan ske.

155

64 §.

Stadgandet i andra punkten af denna § utgör en tillämpning å
sjukkassorna ad’ det i 59 § i lagförslaget rörande ekonomiska föreningar
innehållna stadgandet, att, därest under likvidation föreningens tillgångar
skiftas, innan årsstämningstiden förlupit och all veterlig gäld
blifvit betald eller erforderliga medel därtill afsätta, föreningsmedlem är
skyldig återbära hvad han bekommit, i händelse det erfordras för betalande
af föreningens gäld.

Har annan än medlem af kassan tilldelats något af dess tillgångar,
innan stadgarnas föreskrift enligt 6 § 15) må gå i verkställighet, föreligger
en motsvarighet till det fall, som berörts i senare stycket af den
härofvan förekommande behandling af förslagets 26 §.

68—70 §§.

Har. sjukkassa trädt i likvidation eller råkat i konkurstillstånd yppa
sig . åtskilliga spörsmål af synnerlig vikt angående kassamedlemmarnas
rättigheter och förpliktelser gent emot kassan, för hvilka spörsmåls
besvarande särskilda uttalanden i lagstiftningen äro erforderliga.

Detta gäller dock icke beträffande rättigheter och förpliktelser,
hvilka vid likvidationsförfarandets eller konkursens inträde redan äro
förfallna. De äro, eller böra åtminstone vara, till sin existens och omfattning
otvifvelaktiga och böra rättsligen ställas lika med dem, som
tillkomma eller åligga utom kassan stående borgenärer eller gäldenärer.
Det synes nämligen icke finnas anledning att vid den afveckling af
sjukkassas affärer, som likvidation och konkurs innebär, vare sig gifva
medlemmarnas anspråk på understöd en sämre ställning än som i allmänhet
tillkommer utomståendes förfallna fordringar mot kassan eller
att låta sjukkassan för sina kraf på bidrag från medlemmarna åtnjuta
någon särskild företrädesrätt eller vidkännas någon särskild minskning
i rättsskydd i jämförelse med andra medlemmarnas fordringsägare. Måhända
kunde, man däremot vilja ifrågasätta, att på grund af de olika
slagens åt sjukkasseunderstöd betydelse för den enskilde medlemmen
tillägga hans anspråk på sådant understöd någon särskild förmånsrätt.
Åtskilliga omständigheter vid sjukkasseverksamheten torde emellertid
föranleda, att dylik förmånsrätt skall finnas icke äga tillräckligt fog. I
sådant afseende är att hänvisa till, hurusom sjukkasseverksamhetens
karaktär af inbördes understödsverksamhet medför en planläggning och
anordning af denna verksamhet, som icke låter hvarje enskild medlem

156

framträda såsom den där på grund af i möjligaste mån strängt försäkringsmässigt
beräknade bidrag till kassan vunnit en viss andel i dess
tillgångar eller en på ett försäkringsaftal grundad fordran mot kassan.
Och vidare måste eu sjukkassas skulder till utom densamma stående
borgenärer förutsättas i regel hafva tillkommit i kassans, d. v. s. dess
medlemmars gemensamma, intresse och till deras nytta. Att under
sådana förhållanden gynna medlemmarnas anspråk på understöd med
företrädesrätt framför icke-medlemmars fordringar mot kassan synes icke
lämpligt.

Däremot är det ovillkorligen erforderligt, att lagstiftningen särskildt
uttalar sig i frågan, hvilken betydelse inträdet af likvidation eller konkurs
skall äga i afseende å understödsanspråk, som framdeles kunde
uppkomma, och medlemsförpliktelser, hvilka framdeles skulle _ förfalla
till uppfyllande. Härvid är först att taga i öfvervägande, huruvida medlemmarna
böra eller icke böra äga att — i större eller mindre omfattning
— under likvidationens eller konkursens fortgång erhålla understöd
mot skyldighet att erlägga motsvarande afgifter.

De omständigheter, hvilka föranleda konkurs eller likvidation, innebära
i regel, om icke att ett bestämdt missförhållande mellan sjukkassans
tillgångar och skulder redan inträdt, så dock att kassans verksamhet
icke kan fortsättas med bevarad trygghet för en tillfredsställande balans
mellan tillgångarna och förpliktelserna. En under konkursen eller
likvidationen fortgående verksamhet skulle därlör sannolikgöra eller
åtminstone medföra fara för en ytterligare försämring af kassans ekonomiska
ställning. För öfrigt synes ett fortsättande åt verksamheten svårligen
låta sig förena med likvidations- och konkurslörfarandenas uppgift
att åstadkomma en snabb afveckling af sjukkassans affärsförhållanden,
eventuellt fördelning af dess tillgångar mellan borgenärerna.

Skulle de omständigheter, hvarunder likvidation inträdt, icke hänföra
sig till en undergräfd förmåga hos kassan att nu eller framgent
fullgöra sina förbindelser — såsom händelsen kan vara, då likvidation
frivilligt beslutats, och möjligen äfven i något fall, då likvidationen påkallats
af förhållande, som enligt stadgarna skall föranleda upphörande
af sjukkassans verksamhet — synas likafullt förhållandena icke fordra
rätt att under likvidationen fortsätta kassans verksamhet. I det fall
t. ex., att likvidationens inträde beror af frivilligt beslut, kan ju kassan,
om den finner önskvärdt, att verksamheten fortgår under den tid, ett
efter nu fattadt beslut om likvidation följande likvidationsförfarande
sannolikt skulle taga i anspråk, uppskjuta sitt beslut till lämplig tidpunkt.
Och i hvarje händelse är ju blott fråga om två tidpunkter för

157

verksamhetens afstötande, hvilka oftast icke torde vara särdeles aflägsna
från hvarandra. Verksamhetens fortsättande skulle ock lätteligen gorå
likvidationen mera invecklad äfvensom förlänga densamma och därmed
uttänja ett för de af likvidationen intresserade menligt osäkerhetstillstånd.

Ett ytterligare spörsmål, på hvilket förslaget har att lämna svar,
är det, huruvida, då sjukkassa kommit i likvidation eller konkurstillstånd,
medlem bör äga anspråk på vederlag för understöd, som skolat
eller kunnat komma att i framtiden utgå. Tidigare är antydt, att sjukkassemedlem
icke bör anses hafva genom de af honom erlagda afgifterna
förvärfvat någon andelsrätt eller försäkringsfordran mot kassan.
Sjukkasseverksamhetens allmänna karaktär medför, att den enskilde medlemmens
anspråk bör anses gå ut på, att visserligen till en del genom
egna uppoffringar, men tillika och kanske hufvudsakligen genom andras
bistånd vara själf tillförsäkrad eller hafva tillförsäkrat sina närmaste
understöd för vissa fall, så länge den sammanslutning för inbördes
hjälp, som sjukkassan utgör, äger bestånd och fullföljer sitt syfte.
Endast på basis af en sådan åskådning har förslaget kunnat underlåta
att upptaga några bestämmelser om försäkringsfond, motsvarande de
därom i lagen om försäkringsrörelse förekommande. De i förslaget föreskiifna
fonderna äro nämligen afsedda att utgöra allmänna reserver, till
ändamålet motsvarande aktiebolags reservfond och lifförsäkringsbolags
säkerhetsfond.^ Af nämnda åskådningssätt följer, att medlem icke bör
tillerkännas något anspråk på vederlag för understöd, hvaraf han i följd
af. sjukkassans upplösning efter likvidation eller konkurs definitivt går i
mistning.

Detta kan synas särskildt hårdt dels för begrafningshjälpsförsäkrad
medlem af sjukkassa, i hvilken begrafningshjälpsverksamheten skall särhållas
från sjukhjälpsverksamheten, dels ock i det fall att, såsom någon
gång förekommit, sjukkassan upptagit särskildt höga utgifter under ett
färre antal år och i stället tillförsäkrat sina medlemmar att för längre
eller kortare tid därefter eller för all framtid utan erläggande af ytterligare
avgifter bekomma understöd. Men då, vidkommande förstnämnda
fall, sjukkasseverksamheten ansetts icke kunna betungas med skyldignet
att halla försäkringsfond särskildt för den gren af dess verksamhet,
som afser meddelande af begrafningshjälp, får ifrågavarande
hårdhet i detta fall tagas såsom en följd, föranledd af den sedan länge
bestående och från sjukkasseverksamhetens egen sida ifrigt omhuldade
föreningen af begrafningshjälpsverksamhet med högre belopp och
sjukhjälpsverksamhet. Hvad åter angår den hårdhet, som i det ofvan

158

senare angifna fallet kommer till synes, så torde densamma ej vara
förtjänt af synnerligt beaktande. För så vidt kassan meddelar högre
begrafningshjälp än tvåhundra kronor, föreligger i förstärkt form det
förra af ifrågavarande fall. Och för öfriga händelser måste det angifna
sättet för afgifters upptagande anses synnerligen illa öfverensstämma
med sjukkasseverksamhetens natur. Den, som kan och vill genom störa
uppoffringar under fa ar förvärfva en för större eller längre fiamtid
gällande sjuk- eller lifförsäkring, bör hafva att för sådant ändamål
anlita den genomfördt försäkringsmässiga försäkringsrörelsen.

På de grunder, som ofvan anförts, hvila föreskrifterna i förslagets
68 § och 69 § andra stycket. Därigenom är sålunda stadgadt, att med
inträdet af likvidation eller konkurs sjukkassans verksamhet skall afstanna
för att med afslutandet af likvidationen eller konkurs, som icke
lämnat öfverskott, genom sjukkassans upplösning definitivt upphöra.
Därest vid afslutande af sjukkassas konkurs öfverskott skulle förefinnas,
har det icke funnits nödvändigt, att kassan skall träda i likvidation och
sålunda upplösas. Tvärtom synes förhållandet i detta fall vara, att
kassan, åtminstone med sådana ändringar af reglerna för dess verksamhet,
som erfarenheten visat vara påkallade, skall kunna återupptaga sin
verksamhet under gynnsammare förutsättningar än mangen nybildad
kassa. För ifrågavarande fall har därför i 70 § andra stycket stadgats,
att sammanträde ofördröjligen skall utlysas för fattande åt beslut om
verksamhetens fortsättande eller kassans trädande i likvidation.

§ 71-

Enligt gällande lag om sjukkassor är å landet Konungens befallningshafvande,
i Stockholm öfverstathallareämbetet och i ötriga städer
magistraten registreringsmyndighet. I denna § föreslås såsom registreringsmyndighet
en för hela riket gemensam myndighet. Med hänsyn
till den öfvervakande och bedömande verksamhet, som enligt förslaget
skall utöfvas af ifrågavarande myndighet ej blott vid pröfning af registreringsärenden
utan alltjämt under sjukkassans tillvaro, ligger det i
öppen dag, att en central, förnämligast af denna verksamhet upptagen
myndighet är bättre i stånd att åstadkomma och upprätthålla enhet och
likformighet i lagens tillämpning än lokala myndigheter, hvilkas ämbetsutöfning
omfattar en mängd ärenden af vidt skild beskaffenhet. Berörda
verksamhet har ansetts utgöra en så viktig uppgift för myndigheten x
fråga, att densamma i förslaget betecknats, icke såsom registreringsmyndighet,
utan såsom tillsynsmyndighet.

159

73 §.

Denna paragraf motsvarar 75 § i förslaget till lag om ekonomiska
föreningar. För sjukkassornas vidkommande torde det icke vara anledning
att meddela bestämmelser, afseende att hos tillsynsmyndigheten
skall förefinnas egenhändig namnteckning af enhvar, som berättigats
att teckna sjukkassas firma.

78 §.

Det med gällande lag om ekonomiska föreningar öfverensstämmande
stadgandet i . 79 § i lagförslaget rörande dylika föreningar, att hvad
som införts i föreningsregistret skall, med visst undantag, kungöras i
allmänna tidningarna och i viss ortstidning samt att en samling för
hela riket af hvad i allmänna tidningarna kungjorts skall befordras till
trycket, äger icke någon motsvarighet i förevarande förslag. Skälet härtill
har i främsta rummet varit, att en sådan publicitet, som nämnda
stadgande afser att åstadkomma, icke på långt när kan äga samma
betydelse för allmänheten, då fråga är om sjukkassorna, livilka allenast
mera sällan och i ringare omfattning träda i affärsförbindelser med
utomstående, som då det gäller de väl oftast på ekonomisk förbindelse
äfven med utomstående riktade, omförmälda föreningarna. I gjkifva
verket torde ifrågavarande publicitetsåtgärder för sjukkassornas vidkommande
kunna utan men undvaras. Därmed vmnes ju ock besparing»''
af de kostnader, nämnda åtgärder skulle orsaka, för den, desamma
kunde anses böra drabba.

Skall hvad i sjukkasseregistret införts icke publiceras, har också
grundvalen bortfallit för ett stadgande, motsvarande gällande lags och
lagförslagets om ekonomiska föreningar presumtionsbestämmelse, att det,
som. lagenligt blifvit infördt i föreningsregistret och kung] ord t i ortstidningen
skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom, där ej
af omständigheterna framgår, att han hvarken haft eller bort hafva kunskap
därom. Däremot påkallar sjukkasseregistrets ändamål att bereda
tillfälle till erhållande af. upplysning i de ämnen, rörande livilka anteckning
skall intagas i registret, att lit skall kunna sättas till de erhållna
upplysningarnas riktighet. Häraf följer, att ändring i förhållande, hvilket
registret utvisar, icke bör kunna med den verkan, som enligt lag
skulle vara förbunden med ändringen, åberopas mot annan än den, som
ägt kännedom om densamma.

160

80 §.

1 denna paragraf angifves tillsynsmyndighetens ämbetsuppgift, i
hvad den icke afser registreringsärenden eller andra, förut i lagförslaget
särskildt angifna åtgärder. Denna uppgift, i dess nu angilna omfattning
innehåller två hufvudmoment, en kontrollerande och en hjälpande
verksamhet, bådadera omfattande sjukkassornas förvaltning i dess
helhet Det synes knappast vara tvifvel underkastadt, att den kontroll
och hjälp, som sålunda föreslagits skola åligga tillsyningsmyndigheten
skall, därest den väl anpassas efter sitt ändamål samt föreliggande förhållanden
och behof, visa sig i synnerlig grad ägnad att befrämja utvecklingen
af en sund och effektiv sjukkasseverksamhet. Erfarenheterna
från den danska sjukkasseinspektörens verksamhet, för hvilken med de
ofvan nämnda likartade uppgifter blifvit satta, bestyrker en dylik forväntans
befogenhet. .

För att tillsyningsmyndigheten skall vara i stånd att vederbörligen
fylla nu ifrågavarande uppgifter fordras emellertid, ej mindre att myndigheten
städse skall äga eller vara i tillfälle att förvärfva en ingående
kännedom om sjukkassornas alla förhållanden, än äfven att den skall
äga medel att framtvinga rättelser och sådana åtgärder, som en sakkunnig
pröfning funnit erforderliga och hvilka lagligen och stadgeenligt
kunna företagas. I förstnämnda syfte hafva dels i åtskilliga af förslagets
paragrafer meddelats särskilda föreskrifter, såsom om anmälnings
skyldighet i vissa fall o. dyl., dels ock i 79 § upptagits bestämmelser
af mera generell innebörd. Beträffande de tvångsmedel, som skola sta
tillsyningsmyndigheten till buds, innehållas stadganden i förevarande
paragraf. Dessa tvångsmedel äro af två slag: föreläggande och anvisning;
båda afse företagande af vissa åtgärder. Föreläggande har till
förutsättning, att afvikelse från lag eller författning eller kassans stado-ar
äger rum, och skall alltid angifva viss tid, inom hvilken _ åtgärd
skall vara vidtagen. Anser åter tillsynsmyndigheten, att anledning till
anmärkning mot kassans verksamhet förefinnes af annan grund, an att
afvikelse, som nyss nämnts, förekommer, har tillsyningsmyndigheten att,
om den finner det påkalladt, meddela kassan anvisning. Då det torde
kunna föreligga svårigheter att vid anvisnings meddelande tillika bestämma
en viss längsta tid för önskvärda åtgärders vidtagande, bär föreskrift
därom ej upptagits. Tillsynsmyndigheten har därigenom beredts
större tillfälle att under utöfvande af sin tillhandagående verksamhet
»laga efter lägligheterna».

161

Den tillsynsmyndigheten gifna rätten till anvisnings meddelande
är onekligen mycket vidsträckt. Men å ena sidan är en vidtgående
kontroll- och rättelsebefogenhet otvifvelaktigt starkt af behofvet påkallad
i betraktande af sjukkasseverksamhetens betydelse för sjukkassemedlemmarna
samt med hänsyn därtill, att denna verksamhets ordnande
och ledande på ett för framtiden betryggande och i öfrigt rationellt
sätt kräfver större förutsättningar, än som kunna förväntas alltid vara
till finnandes inom alla de särskilda kassorna själfva. Och å andra sidan
motverkas enligt förslaget faran för ett obehörigt utöfvande af denna
befogenhet af åtskilliga omständigheter. I sådant afseende är att
hänvisa till, bland annat, tillsyningsmyndighetens särskildt betonade ställning
såsom tillhandagående sakkunnig, den tillsyningsmyndigheten ålagda
vidsträckta skyldigheten att ex officio underrätta kassorna om sina beslut
i förening med rätten för kassorna att hos Konungen öfverklaga
de beslut, med hvilka de äro missnöjda (81 §), samt den samverkan
mellan tillsynsmyndigheten och den utöfvande sjukkasseverksamhetens
män, osom förslaget afser att åvägabringa (82 §).

Asidosättes föreläggaande eller anvisning, kan enligt förslaget domstol
på tillsynsmyndighetens ansökning ålägga sjukkassan att träda
i likvidation. Äfven i den pröfning af domstol, som i anledning af dylik
ansökning äger rum, ligger en garanti mot otillbörligt bruk af den
tillsynsmyndigheten gifna befogenhet.

Den danske sjukkasseinspektörens kontroll- och rättelsemyndighet
är till sin omfattning ungefär lika med den, som enligt förslaget skulle
tillkomma tillsynsmyndigheten. Efterkommer en erkänd sjukkassa i Danmark
icke utaf inspektören gifna anvisningar, kan på hans framställning
inrikesministern beröfva kassan dess egenskap af erkänd. Inspektörens
verksamhet, hvilken varit af största betydelse för det danska sjukkasseväsendets
starka utveckling, har icke, så vidt kändt är, föranledt några
allmännare klagomål.

81 §.

Vikten för sjukkassorna af enkel och lätt kommunikation med myndighet,
som har att handlägga dem rörande ärenden, framträda ännu
mera, därest handläggningen skall tillkomma en enda central myndighet.

Behofvet af enkelhet och lätthet gäller naturligen kommunikationens
båda sidor eller, med andra ord, ej blott beträffande afgifvandet
af framställningar till myndigheten utan ock i fråga om mottagandet
af dess svar därå och andra beslut. Jämlikt Kungl. förordningen den

162

12 juni 1885 äga sjukkassorna, om förslaget blifver lag, att till tillsynsmyndigheten
insända ansökningar, anmälningsskrifter och andra handlingar
i betaldt bref med allmänna posten. Enligt förevarande paragraf
skall en mycket vidsträckt underrättelseskyldighet beträffande meddelade
beslut åligga tillsynsmyndigheten i förhållande till sjukkassa, som beslut
angår. Utaf en sammanställning af denna paragraf samt 75 och 76 §§
framgår, att allenast beträffande beslut om verkställande af registrering
utaf ett för sådan åtgärd anmäldt förhållande skriftlig underrättelse icke
behöfver meddelas. I de fall, där beslutet innefattar ett afgörande af
tvist, däri sjukkassan är part, eller eu förpliktelse för kassan eller kan
anses hafva gått kassan emot, skola i underrättelsen tillika angifvas skälen
för beslutet.

Uppenbarligen är det af mycken betydelse för sjukkasseverksamhetens
utöfning, att det så snart lämpligen ske kan varder afgjordt,
huruvida ett tillsynsmyndighetens beslut skall vara definitivt gällande
eller underkastas Konungens bedömande. I nu antydda syfte har en
jämförelsevis kort besvärstid, trettio dagar, stadgats, därvid dock tillika
''bestämts, att besvärstiden skall räknas först från den dag, då kassan
enligt jämväl meddelad föreskrift skall anses hafva fått del af beslutet.

Då det ju kan förekomma, att begäran om åtgärd enligt 77 § hos
tillsynsmyndigheten göres af annan än vederbörande sjukkassa, har i
paragrafen intagits jämväl en bestämmelse om besvärstid för sådan sökande.
Det har ej ansetts möta betänkligheter att bestämma äfven denna
besvärstid till allenast trettio dagar, oaktadt densamma skall räknas redan
från beslutets dag.

82 §.

Ur flerehanda synpunkter måste det antagas skola verka till fromma
för sjukkasseväsendet i dess helhet, att i själfva lagen stadgas en rätt
och plikt till samt en form för periodiskt återkommande samverkan
mellan tillsynsmyndigheten och representanter för den praktiska sjukkasseverksamheten,
en sjukkassenämnd. Föreskrifterna om, huru denna
sjukkassenämnd skall sammansättas, hafva däremot ansetts icke lämpligen
kunna meddelas i lagen utan böra ankomma på Kungl. Maj:ts bestämmande.
Ett närmare reglerande i lagen af ifrågavarande samverkan
har icke heller synts böra ifrågakomma.

83 §.

Bestämmelsen i denna paragrafs törsta stycke är upptagen från
gällande lag om sjukkassor. Utländska lagstiftningar om sjukkassor

163

stadga oftast frihet för sjukkassorna från stämpelafgift och jämväl, i
större eller mindre omfattning, från andra skatter. Då frågan om dylik
frihet i vårt land skall afgöras i annan ordning än den, som gäller för
stiftande af civillag, har stadgande därutinnan icke kunnat inrymmas i
förslaget.

84-85 §§.

De i dessa paragrafer bestämda latituderna för där stadgade bötesstraff
hafva ansetts kunna, i jämförelse med de i lagförslaget rörande
ekonomiska föreningar uppställda, inskränkas sålunda, att latitudernas
öfre gränser sänkts. De förhållanden, under hvilka sjukkassorna arbeta,
samt den kontroll, som enligt förslaget skall utöfvas af tillsynsmyndigheten,
torde låta de föreslagna högsta bötesbeloppen framstå såsom tillfyllestgörande
äfven i fråga om de större sjukkassorna.

87 §.

Att rätt till understöd från sjukkassa ej skall vara transmissibel
och följaktligen ej heller kunna utmätas, är stadgadt i nu gällande
lag. En skillnad förefinnes dock mellan stadgandets räckvidd enligt
1891 års lag och förslaget. Då nämligen berörda lag ej bestämde
någon gräns uppåt för storleken af den begrafningshjälp, som kunde
af sjukkassa meddelas, kom stadgandet att gälla dylik hjälp af huru
stort belopp som hälst, medan däremot enligt förslaget intransmissibiliteten
och förmånen af utmätningsfrihet icke kommer att äga rum för
större begrafningshjälpsbelopp än 500 kronor. För de skäl, som föranledt
begränsningen af sjukkassas rätt att meddela begrafningshjälp och därmed
af utmätningsfriheten till högst nämnda belopp, är i det föregående
redogjordt.

Att förslagets förevarande stadgande icke kan verka inskränkning
i den utmätningsfrihet för begrafningshjälp, hvilken vid förslagets
ikraftträdande såsom lag redan må vara enligt äldre rätt förvärfvad, är
uttryckligen uttaladt genom det bland öfvergångsbestämmelserna upptagna
stadgandet rörande frågan, hvilken lagstiftning skall normera,
rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före den nya lagens trädande
i kraft. Då emellertid, enligt hvad i öfvergångsbestämmelserna
stadgas, den föreslagna lagen skall upphäfva gällande lag allenast i hvad
den angår understödsförening, som afses i förslaget, kommer hvad nyss
anmärkts att äga tillämpning endast i fråga om sådan nu befintlig sjukkassa
med högre begrafningshjälp än 500 kronor, hvilken sänker sin

164

begrafningshjälp till högst detta belopp och varder enligt nya lagen
registrerad. För den kassa af sistberörda slag, som det ej gör, skall
1891 års lag fortfarande gälla.

92 §.

Tidigare är anmärkt, hurusom ej blott enskilda sjukkassemedlemmar,
utan äfven sjukkassor kunna tänkas vara medlemmar af fortsättningssjukkassor.
Af det tjugutal fortsättningssjukkassor, som för närvarande
finnas, består en del uteslutande af sjukkassor och eu del
allenast af enskilda sjukkassemedlemmar, hvarjämte i några fall antydningar
förekomma, att i samma kassa medlemmar af båda kategorierna
kunna finnas. I mera än ett fall hafva ock fortsättningssjukkassans
stadgar knappast med erforderlig tydlighet uttalat, huruvida det är de
till fortsättningssjukkassan anslutna sjukkassorna eller dessas medlemmar,
som skola anses såsom medlemmar af fortsättningssjukkassan, samt huruvida,
därest det förra antages vara afsedt, enskilda medlemmar af ansluten
kassa kunna tillåtas kvarstå, äfven efter det sjukkassan utträdt,
eller icke. Med afseende på förutsättningarna för sjukkassas anslutning
(såsom medlem), där sådan kan förekomma, innehålla vidare fortsättningssjnkkassornas
stadgar rätt skiljaktiga bestämmelser; ibland säges allenast,
att sjukkassa kan ansluta sig, ibland åter fordras t. ex. att sjukkassan
i sin helhet eller med alla sina medlemmar eller alla dem af sina
medlemmar, som kunna vinna inträde i fortsättningssjukkassan, eller
med minst viss procent af sitt medlemsantal ansluter sig.

Tydligt är, att, äfven om sjukkassa såsom sådan ansluter sig, det
dock icke är sjukkassan, utan dess enskilda medlemmar, som med fortsättningssjukkassans
verksamhet afses. I betraktande häraf kan spörjas,
hvilket ändamål skall tjänas därmed, att sjukkassan ansluter sig eller
ingår såsom medlem af fortsättningssjukkassan. En granskning af de
befintliga fortsättningssjukkassornas stadgar gifver vid handen, att de
uppgifter, som enligt dessa stadgar, ehuru i olika omfattning enligt
olika stadgar, tillkomma ansluten sjukkassa, hufvudsakligen äro —
jämte att utse eller deltaga i fortsättningssjukkassas styrelse och att för
sina vederbörande medlemmar utöfva beslutande- och rösträtt inom fortsättningssjukkassan
— att upptaga och inbetala de på dess medlemmar
belöpande bidrag till fortsättningssjukkassan eller att i allo ansvara för
gäldandet af dessa bidrag; att förmedla anmälningar och underrättelser
mellan fortsättningssjukkassan och sjukkassans nämnda medlemmar;

165

att ombesörja meddelande af sjukhjälp; att utöfva sjukkontroll; att afgifva
allehanda redogörelser för sin egen verksamhet och rapporter
rörande sina medlemmar; att tillhandagå med uppgifter, intyg och upplysningar
i olika afseenden o. s. v.

Bland de förpliktelser, hvilka sålunda pläga åligga ansluten sjukkassa,
är i främsta rummet att märka skyldigheten att ansvara för
gäldandet af bidrag till fortsättningssjukkassan. Mot lämpligheten af
en dylik skyldighet synas från förevarande förslags synpunkt starka
betänkligheter vara befogade. Det torde för framtiden förblifva, liksom
det för närvarande är, ett mycket sällsynt fall, att en sjukkassa är
med samtliga sina medlemmar ansluten till en fortsättningssjukkassa.
Inom en sjuk- och begrafningshjälpskassa, som ej meddelar högre begrafningshjälp
än tvåhundra kronor, kunna enligt förslaget finnas enbart
begrafningshjälpsförsäkrade medlemmar; och en fortsättningssjukkassa
torde ej ofta komma att åtaga sig att, utan afseende å ålder, hälsotillstånd
och annat, meddela sjukhjälp åt alla medlemmar i en sjukkassa,
som blott meddelar sjukhjälp, eller åt alla sjukhjälpsförsäkrade
medlemmar i en kassa af förstnämnda slag eller i kassa, som meddelar
högre begrafningshjälp än tvåhundra kronor. Vid sådant förhållande
skulle ifrågavarande ansvarsskyldighet lätteligen kunna föranleda orättvisa
mot en del af den anslutna kassans medlemmar. Och äfven om
ofvanberörda fall vid eu viss tidpunkt skulle föreligga, komme detsamma
att inom längre eller kortare tid upphöra till följd däraf, att
enligt förslaget rätten att utesluta från erhållande af sjukhjälp från
fortsättningssjukkassa äfvensom rätten att afstå från detta understöd
icke skall gälla blott för ansluten kassa såsom sådan, utan skall hänföra
sig till den gent emot fortsättningssjukkassan sjukhjälpsberättigade individen.
Vidare måste det i och för sig och särskilt med hänsyn därtill,
att försäkringsriskerna inom eu fortsättningssjukkassa nog måste sägas
i allmänhet vara mindre noggrannt kända, samt därtill, att fortsättningssjukkassorna
säkerligen lika litet framdeles som hittills lära kunna underlåta
att förbehålla sig rätt till uttaxering, vara synnerligen olämpligt att
ställa de anslutna kassornas soliditet i sådant beroende af fortsättningssjukkassans
ekonomi, som ifrågavarande ansvarsskyldighet skulle medföra.
Från annan sida sedt torde fortsättningssjukkassa ej heller hafva
något större intresse i att kunna tillförbinda ansluten sjukkassa sådan
ansvarighet, som nu är i fråga. Befogenheten att med uraktlåtenhet
i afseende å erläggande af vederbörliga bidrag förbinda
vissa menliga följder för den enskilde sjukhjälpsberättigade, eventuellt
uteslutning, torde vara tillfyllest för att erforderligt trygga fortsätt -

166

ningssjukkassan mot förlust på grund af sådan uraktlåtenhet. Däremot
är det ovedersägligen af mycken betydelse för fortsättningssjukkassan
att kunna påräkna ansluten kassas biträde för utförandet af flerehanda,
till en del i det föregående antydda åtgärder af förvaltningskaraktär
i förhållande till den sistnämnda kassans medlemmar. Ett flertal dylika
åtgärder kunna lättare vidtagas af den anslutna kassan än af fortsättningssjukkassan;
deras utförande genom den anslutna kassan medför
därför en besparing för fortsättningssjukkassan i förvaltningsarbete och
kostnader, som icke uppväges af ökningen i dessa afseenden för den
anslutna kassan. Faran för, att denna ökning skall leda till märkbarare
orättvisa för vissa af den anslutna kassans medlemmar, torde ock vara
mycket ringa mot den, som skulle vara förbunden med en sådan kassans
ansvarighet, som ofvan berörts. I ansluten kassas nu angifna roll såsom
i förvaltningsärenden biträdande fortsättningssjukkassan ligger den
hufvudsakliga anledningen till, att kassaanslutning bör kunna äga rum,
och detta äfven om anslutning ej sker för alla de kassans medlemmar,
för hvilka den öfver hufvud taget kunde förekomma. Af praktiska sjukkassemän
har också lifligt framhållits, att rätt för sjukkassa att inträda
såsom medlem i fortsättningssjukkassa vore högeligen ägnad att befrämja
bildandet af fortsättningssjukkassor, såväl genom den lättnad i
dessa kassors förvaltning, som därigenom kunde beredas, som ock på
den grund, att genom kassaanslutning fortsättningssjukkassorna tillfördes
ett långt större antal sjukhjälpsberättigade än som kunde förväntas,
därest medlemsanslutningen skulle vara uteslutande individuell.

På de grunder, som framgå af hvad ofvan anförts, hvila bestämmelserna
i första stycket af förevarande paragrafs mom. 1 samt mom. 2.
Föreskriften i senare stycket af sistnämnda moment är nödvändiggjord
af de föreslagna bestämmelserna rörande användning af sjukkassas medel.

Till ernående af nöjaktig ekonomisk stabilitet kräfves jämväl för
fortsättningssjukkassa af skäl, likartade de beträffande vanlig sjukkassa
anförda, ett visst, ej alltför lågt medlemsantal. Nu förhåller det sig
emellertid så, att de sjukdomsfall, fortsättningssjukkassorna äro afsedda
att företrädesvis omhändertaga, de mera långvariga sjukdomsfallen, utvisa
en i jämförelse med de kortvarigare sjukdomsfallen ringa frekvens,
men på samma gång ofta, när de förekomma, taga den medgifna sjukhjälpstiden
i stor utsträckning i anspråk. Då sålunda fortsättningssjukkassornas
risk, i motsats till eller i högre grad än de vanliga sjukkassornas,
företer den dubbla egenskapen att sällan utfalla, men, då den
utfaller, gärna blifva mycket betungande, måste man — för att den
uppskattning af riskens storlek, hvarpå fortsättningssjukkassans ekonomi

167

är baserad, skall kunna förväntas något så när motsvara verkligheten
— ställa anspråken i afseende å medlemsantalet högre än för de vanliga
sjukkassorna, och detta särskildt om man har att tänka sig, att
fortsättningssjukkassorna ofta nog komma att stadga en mycket lång
sjukhjälpstid.

För större fordringar beträffande fortsättningssjukkassas medlemsantal
talar vidare, att en dylik kassa bör utgöra öfverbyggnad till flere
vanliga sjukkassor. Bildandet af en fortsättningssjukkassa endast för
medlemmarna af en enda sjukkassa —: en företeelse, som enligt hvad
den vidfogade statistiska redogörelsen gifver vid handen redan i åtskilliga
fall förekommit — torde få betraktas såsom mindre lämpligt.
I detta hänseende må uppmärksamheten fästas därå, att det icke funnits
vara tillräcklig anledning, om ock skäl för en motsatt mening ej saknas,
att förbjuda vanlig sjukkassa att meddela sjukkjälp för huru lång tid
som helst. För dylik kassa möter sålunda från den gällande eller föreslagna
lagstiftningens sida icke något hinder att bereda samtliga sina
medlemmar eller, i särskild klass, någon viss grupp bland dem sådan
utsträckt sjukhjälp, som fortsättningssjukkassorna afse att lämna. Att
detta likväl hittills mestadels skett genom särskildt upprättade kassor^
fortsättningssjukkassorna, torde väsentligen vara att tillskrifva den omständigheten,
att medlemmarna genom upprättandet af dessa kassor
kunnat komma i åtnjutande af statsbidrag i dubbel måtto, nämligen
dels inom den primära kassan och dels inom fortsättningssjukkassan.
Någon anledning för staten att uppmuntra den utsträckta sjukkjälpens
förläggande till särskilda kassor framför anordningen med dess beredande
inom de vanliga sjukkassorna, torde dock icke föreligga i annat fall, än
att fortsättningssjukkassorna ordnas på sådant sätt, att deras verksamhet
bör medföra afgjorda fördelar ur det allmännas synpunkt. Detta synes
emellertid blifva händelsen endast i det fall, att meddelandet af fortsatt
sjukunderstöd grundas på samverkan mellan flera sjukkassor och därmed
enligt regeln på ett större antal enskilda sjukhjälpsberättigade samt
sålunda erhåller ett, ekonomiskt sedt, tillräckligt bärkraftigt underlag
och på samma gång sättes bättre i stånd att främja en ur flera synpunkter
önskvärd större likformighet och lifligare förbindelse mellan
sjukkassorna. Betydelsen af sjukkassornas inverkan i sistberörda båda
hänseenden måste utan tvifvel skattas ganska högt och har jämväl,
såsom tidigare blifvit anmärkt, framhållits såväl af sjukkassornas egna
representanter som af kommerskollegium.

Vidare må påpekas, att fortsättningssjukkassorna hittills i regel bildats
å orter med liflig sjukkasseverksamhet, utöfvad af ett flertal kassor. Då

168

så väl äfven för framtiden blir fallet, böra fortsättningssjukkassorna
hafva att påräkna en jämförelsevis lätt och talrik rekrytering.

Slutligen är i detta ämne att framhålla, hurusom det synes vara
anledning att på ifrågavarande område, hvilket ännu är helt nytt inom
sjukkasseväsendet, genom lagstiftningens ingripande i tid stäfja en möjlig
benägenhet till verksamhetens splittring på onödigt många, små organisationer.

Det har, med afseende å hvad nu anförts, funnits lämpligt att för
fortsättningssjukkassas registrering fordra ett antal sjukhjälpsberättigade
af minst femhundra. I ändamål att dock ej alltför mycket försvåra uppkomsten
af fortsättningssjukkassor, särskilt på trakter med mindre
liflig sjukkasseverksamhet, och vidare med hänsyn därtill, att ett antal
af de redan befintliga fortsättningssjukkassorna ännu icke på långt när
kunna uppvisa ofvannämnda antal sjukhjälpsberättigade, har emellertid
äfven föreslagits, att, där särskilda omständigheter därtill gifva anledning,
registrering må kunna beviljas fortsättningssjukkassa med mindre
antal sjukhjälpsberättigade än femhundra, dock minst tvåhundra.

Hvad angår nu behandlade registreringsförutsättningars betydelse
för de befintliga fortsättningssjukkassornas registrering enligt den föreslagna
lagen, utvisar den uti vidfogade statistiska utredning förekommande
tabellen rörande tjuguen särskilda fortsättningssjukkassor, att med
bortseende från tre kassor, hvilkas antal sjukhjälpsberättigade är obekant,
samtliga kassorna, med undantag af tre, för närvarande torde
kunna uppvisa mer än 200 sjukhjälpsberättigade och elfva af dem mera
än 500. Så vidt kändt, skulle således allenast de tre sistberörda kassorna,
med ett antal sjukhjälpsberättigade af resp. 125, 76 och 51, enligt förslaget
tills vidare vara uteslutna från registrering.

I mom. 1 af ifrågavarande paragraf föreskrifves vidare, att stadgarna
för fortsättningssjukkassa, i hvilken sjukkassa skall kunna vinna
inträde såsom medlem, skola upptaga bestämmelser rörande den rösträtt,
som skall tillkomma fortsättningssjukkassans medlemmar. Dylika
bestämmelser skulle visserligen fortsättningssjukkassan utan stöd af
denna föreskrift vara berättigad att meddela; men sådana hafva ansetts
i det förutsatta fallet alltid böra meddelas. Föreskriften afser sålunda
att göra berörda rättighet till en plikt.

I mom. 3 andra stycket meddelas stadganden om fortsättningssjukkassas
sjukhjälpstid. Vid fastställandet af bestämmelser därutinnan
— i den mån sådana böra äga plats i den föreslagna lagen, d. v. s.
angående minimum för sjukhjälpstiden — måste olika hänsyn vinna
beaktande. Sålunda gäller det å ena sidan att icke den minsta med -

169

gifna sjukhjälpstiden bestämmes så lång, att därigenom framtvingas
högre bidrag från de sjukhjälpsberättigade, än som är väl förenligt med
fortsättningssjukkasseväsendets utveckling. Å andra sidan medför fortsättningssjukkassornas
uppgift att vara en fullständigande öfverbjggnad
på de vanliga sjukkassorna uppställande af det önskemålet, att de båda
sjukkasseorganisationerna skola tillsammans om möjligt motsvara hvad
som kan anses vara det normala eller genomsnittliga behofvet i afseende
å sjukhjälpstidens längd. Att angifva storleken af detta behof
är uppenbarligen en synnerligt vansklig uppgift; men förhållandenas
natur synes berättiga att därvidlag taga till utgångspunkt den äfven tidigare
åberopade skillnaden i varaktighet mellan olika sjukdomar. Tänker
man på sjukdomar, som i sitt kasuella framträdande äro af akut, kortvarig
beskaffenhet, torde kunna sägas, att samma person icke oftare drabbas
af sådan sjukdom än att för en tidrymd af t. ex. ett år en sjukhjälpstid
af sex månader för honom motsvarar äfven jämförelsevis
högt ställda anspråk. Vidkommande åter de långvarigare, kroniska
sjukdomarna är det långt svårare att angifva en hållbar gräns för
den genomsnittligt behöfiiga sjukhjälpstiden. Utfinnandet af en sådan
gräns kan emellertid icke anses ovillkorligen nödvändigt för sjukkasseverksamhetens
rationella ordnande; andra omständigheter än sjukhjälpsbehofvet
gifva för denna verksamhets del tillfredsställande grunder
för bestämmandet af gränsen för sjukhjälpstiden vid kroniska sjukdomar.
Såsom tidigare blifvit framhållet, måste nämligen den sociala
sjukkasseverksamheten anses böra inskränka sig till att egentligen afse
de kortvariga sjukdomsfallen; de mycket långvariga falla till sin senare del
inom ett annat område, den sociala invaliditetsförsäkringens. En dylik
försäkring, för hvars åvägabringande i vårt land arbeten ju för närvarande
pågå, torde icke kunna antagas komma att omfatta de med
långvarig sjukdom behäftade från någon synnerligt tidig tidpunkt af
sjukdomens fortvaro, sannolikt ej förr än efter en sjukdomstid af minst
180 dagar. . Det behof i afseende å sjukhjälpstid, som vid de mycket
långvariga sjukdomarna återstode att fylla,'' skulle alltså äfven det vara
att anse såsom skäligen tillgodosedt med en sjukhjälpstid af ett hälft
år. Vid dessa förhållanden har det icke funnits nödvändigt, ej heller
eljest rådligt, att förplikta fortsättningssjukkassa att till den, hvilken
för en sjukdom redan bekommit sjukhjälp inom sin sjukkassa, utgifva
sjukhjälp på grund af samma sjukdom för längre tid, än som erfordras
för att den sjuke skall hafva för sjukdomen i fråga fått åtnjuta en
total sjukhjälpstid af sex månader. Äfven vid jämförelse med förhål -

170

landena i främmande länder synes den föreslagna sjukhjälpstiden kunna
anses skäligen tillfredsställande.

Bestämmelserna i mom. 4 utgöra motsvarighet till hvad i 12 §
stadgats beträffande sjukkassan. De skäl, som föranledt det i nämnda
paragraf uppställda förbudet mot samtidigt medlemskap i flere sjukkassor,
äga uppenbarligen giltighet äfven för fortsättningssjukkassornas
vidkommande. Förevarande moments stadganden äro ock därför analoga
med de i 12 § innehållna, därvid emellertid iakttagits, att med
individuellt medlemskap i det hela jämställts det i förevarande afseende
likvärdiga förhållandet, att sjukhjälpsrätt i fortsättningssjukkassan förvärfvats
genom kassaanslutning. Här skall fördenskull särskildt anmärkas
allenast, att, i den händelse en person tinnes obehörigen vara
sjukhjälpsberättigad i mera än en fortsättningssjukkassa i följd däråt,
att han samtidigt är medlem i eu fortsättningssjukkassa och genom
kassaanslutning berättigad till sjukhjälp i annan, det enligt förslaget
är sjukhjälpsrätten på grand af medlemskapet, som skall vika. Denna
förslagets ståndpunkt är förestafvad af den uppfattningen, att, å ena
sidan, det individuella medlemskapet, såsom förut antydts, är ägnadt
att medföra större arbete och kostnader, än den enskilde i följd af
kassanslutning berättigades sjukhjälpsrätt, och att, å andra sidan, den
enskildes intressen i fortsättningssjukkassan få antagas blifva på tillfredsställande
sätt tillvaratagna af den sjukkassa, till följd af hvars anslutning
sådana för honom uppkommit. Tillika kan sägas, att den, som obehörigen,
således emot lagens föreskrift, förvärfvat sjukhjälpsrätt i mera än
en kassa, därmed gifvit fog för anmärkning mot sin lämplighet att utöfva
af medlemskap beroende funktioner inom fortsättningssjukkassa.

I första stycket af mom. 5 är föreslaget, att särskild klass inom
fortsättningssjukkassa ej må meddela sjukhjälp, där ej antalet sjukhjälpsberättigade
i klassen stiger till etthundra. Behofvet af klassindelning
är gifvetvis enahanda beträffande fortsättningssjukkassa
som i fråga om primärsjukkassa; och någon anledning att särskildt
förhindra sådan indelning inom kassa af förstnämnda slag synes icke
föreligga. Af skäl, motsvarande dem som gälla, då fråga är om
klassindelning inom primärsjukkassa, har för sjukhjälps meddelande af
klass inom fortsättningssjukkassa ansetts icke kunna kräfvas, att klassen
skulle äga lika många medlemmar, som minst fordrades för själfva kassans
registrering. Det för klassens rätt att bereda sjukhjälp erforderliga
medlemsantalet har synts lämpligen kunna föreslås till etthundra.

De uti ifrågavarande moments andra stycke samt i mom. 6 föreslagna
stadgandena utgöra noggranna motsvarigheter till de i 33 §

171

första stycket och 52 § beträffande sjukkassa gifna bestämmelserna.
Här torde fördenskull icke erfordras annat uttalande än en hänvisning
till, hvad rörande dessa bestämmelser blifvit anfördt.

I mom. 7 af nu behandlade paragraf är till en början föreslaget
att 17 § icke skall gälla för fortsättningssjukkassa. Däraf, att sjukhjälp
för första tiden af sjukdom, som orsakats af olycksfall, under
alla förhållanden förlagts till sjukkassorna, äfvensom af fortsättningssjukkassornas
hela ställning till sjukkassorna torde följa, att sistnämnda
paragraf icke behöfver eller bör göras tillämplig å fortsättningssjukkassorna.
Dessa kunna säkerligen antagas vara i stånd att utan bundenhet
af lagbestämmelser behörigen iakttaga sitt intresse i afseende å
väntetid; och missbruk från deras sida i form af otillbörligt lång fakultativ
väntetid torde ej heller vara att befara.

Däremot hafva öfriga för sjukkassorna föreslagna stadganden —
naturligen i den män ej afvikelse från desamma följer af de tidigare i
förevarande paragraf upptagna bestämmelserna — funnits böra vara i
tillämpliga delar gällande för fortsättningssjukkassorna. Denna regel
har dock ansetts tarfva dels ett förtydligande och dels en därmed förbunden
inskränkning. Det torde nämligen vara klart, att hvad som
enligt förslaget skulle komma att gälla om individuell medlem af fortsättningssjukkassa
i allmänhet också skall gälla i afseende å den, som
genom kassaanslutning blifvit i materiellt afseende lika berättigad och
förpliktad gent emot fortsättningssjukkassan som dylik medlem. Att
så skall vara, har för tydlighets vinnande uttryckligen uttalats. Vid
granskningen af den paragrafuppräkning, medelst hvilken nämnda
likställighet fastslagits, faller emellertid i ögonen, att vissa medlem
rörande paragrafer, förnämligast de hvilka afse rösträtt och beslut inom
sjukkassa, blifvit utelämnade. Därigenom har en inskränkning i omförmälda
likställighet skett. Motivet härför utgör det antagandet, att
de enskilda sjukhjälpsberättigades reala intressen inom fortsättningssjukkassan
skola tillbörligen bevakas af den sjukkassa, hvilken för deras
räkning är medlem af fortsättningssjukkassan. Till grund för denna
mening ligger, bland annat, den förutsättning, att ansluten sjukkassas
rösträtt i förhållande till andra anslutna kassors och individuella medlemmars
afväges efter rättvis hänsyn till antalet af dem, för hvilka anslutning
skett — en förutsättning, som förvisso kommer att uppfyllas.
För att emellertid icke göra den enskilde till följd af kassaanslutning
sjukhjälpsberättigade bunden af hans sjukkassas åtgöranden eller försummelser
i större utsträckning än berörda motiv kan anses rättfärdiga,
har honom förbehållits den i 51 § angifna rätt att föra klandertalan

172

mot beslut å sammanträde äfvensom de formellt-rättsliga befogenheter,
hvilka enligt därefter följande paragrafer tillkomma individuell medlem
af fortsättningssjukkassa. Skulle lian finna sina intressen åsidosatta,
lärer han för öfrigt ej underlåta att påkalla tillsynsmyndighetens uppmärksamhet.

Mot den inskränkning i likställighet, som ofvan berörts, har den
genom kassaanslutning sjukhjälpsberättigade att räkna sig till godo
den lättnad i fråga om skyldigheters fullgörande och den större
bekvämlighet vid förmåners åtnjutande, som städse torde åvägabringas
genom hans sjukkassas förmedlande ställning mellan honom
och fortsättningssjukkassa. Till förmån för anordningen, att sjukkassa
i nu ifrågavarande omfattning skall företräda dem, för hvilka anslutning
skett, må äfven i detta sammanhang erinras om den fördel för fortsättningssjukkassornas
verksamhet, som nämnda anordning skulle medföra
i form af lättadt arbete och minskade förvaltningskostnader, en
fördel, hvilken jämväl bör lända enhvar sjukhjälpsberättigad till gagn.

Om än sålunda goda skäl tala för nyssnämnda anordnings införande
eller bibehållande i fortsättningssjukkassornas arbetssätt, lärer densamma
dock icke kunna tillmätas sådan betydelse, att afvikelse därifrån icke
kan tillåtas. Det har därför medgifvits fortsättningssjukkassa att medelst
uttrycklig bestämmelse i sina stadgar föreskrifva, att hvad i ofvanberörda
uteslutna paragrafer sägs om medlem skall anses afse jämväl sådan
i kassan sjukhjälpsberättigad, som icke för sig äger medlemskap i densamma.

93 §.

Syftet med denna paragrafs första stadgande har, så vidt angår
sjukkassorna, angifvits redan vid behandlingen af 5 och 20 §§. Det
behof, detta stadgande enligt hvad då anfördes är afsedt att tillgodose,
förefinnes uppenbarligen äfven, när fråga är om registrering af
en fortsättningssjukkassa, som redan är i verksamhet. Samma behof
ligger vidare till grund för bestämmelsen om skyldighet för sjukkassas
eller fortsättningssjukkassas styrelse att ofördröjligen lämna de ytterligare
upplysningar angående kassans medlemmar eller hittillsvarande verksamhet,
som
bestämmelse svarande föreskrift innehålles i 79 §. Då emellertid sistnämnda
stadgande närmast afser upplysningar från en redan såsom
registrerad enligt den nya lagen verksam kassa, har bestämmelsen ansetts
böra upprepas i detta sammanhang, där fråga är om sjkifva registre -

173

ringen enligt den föreslagna lagen af en dock redan i verksamhet
varande kassa.

Enligt 16 § andra stycket skall det ankomma på tillsynsmyndigheten
att efter ansökning af en enligt den nya lagen registrerad sjukkassa,
hvilken utfäst begrafningshjälp till högre belopp än tvåhundra
kronor, medgifva, att kassan framgent må utfästa dylik högre begrafningshjälp,
oaktadt kassans medlemsantal sjunkit till två hundra eller
därunder. Nu är väl tänkbart, att en före den nya lagens ikraftträdande
verksam sjuk- och begrafningshjälpskassa vid den tidpunkt,
då fråga är om dess registrering enligt den föreslagna lagen, för sin
begrafningshjälpsverksamhet äger så stora samlade tillgångar, att ett
medgifvande af den art, som nyss nämnts, finnes kunna meddelas redan
i sammanhang med själfva registreringen. Stadgandet i mom. 2 afser
att bereda möjlighet härtill.

Enligt senare i förevarande paragraf meddeladt stadgande kan en
sjukkassa, som registrerats enligt lagen den 30 oktober 1891, utan
menlig påföljd dröja och söka registrering enligt den föreslagna lagen,
intill utgången af femte året från lagens trädande i kraft. Så snart
emellertid sjukkassa, som nu är i fråga, under nämnda tid vunnit
registrering enligt den nya lagen, har den förra registreringen förlorat
betydelse och den dittillsvarande registreringsmyndighetens befogenhet
och skyldighet att taga befattning med kassan bortfallit. Har däremot
kassan ännu vid utgången af omförmälda tid icke blifvit registrerad
enligt den nya lagen, åligger det registreringsmyndigheten att vidtaga
vissa åtgärder för åvägabringande af kassans likvidation. Med hänsyn
till dessa förhållanden måste registreringsmyndigheten oförtöfvadt beredas
kännedom om verkställandet af kassans registrering enligt den
nya lagen. För sådant ändamål har den i mom. 3 upptagna bestämmelsen
meddelats.

Vid behandlingen af 9 och 12 §§ hafva angifvits grunderna för
de stadganden, som innehållas i mom. 4 första stycket samt andra
styckets första punkt. Hufvudsakligen till följd af stadgandet i sistnämnda
punkt kan medlemskap i mera än en sjukkassa jämväl framdeles
förekomma. Med hänsyn till detta förhållande erforderliga bestämmelser
till fullständigande af 14 § hafva meddelats i senare delen af förevarande
moments andra stycke.

Så vidt kändt är, förekommer det icke för närvarande, att samma
person är medlem eller eljest sjukhjälpsberättigad i mera än en af de
nu befintliga fortsättningssjukkassorna. Och då ett dylikt flermedlemskap,
som kan hafva uppkommit under tiden intill den nya lagens

174

utfärdande, icke lärer böra anses vunnet under sådana omständigheter,
att det förtjänar särskildt beaktande i lagen, har vid fastställande af nu
behandlade moments innehåll hänsyn tagits allenast till sjukkassorna.

Den föreslagna lagen är icke afsedd att beträffande alla slag af
sjukkassor och fortsättningssjukkassor ersätta lagen om sjukkassor den
SO oktober 1891, utan blott i fråga om sådana kassor, som nämnas i
förslagets 1 §. Efter den nya lagens ikraftträdande kommer i följd
häraf 1891 års lag att vid sidan af densamma vara gällande såsom en
särskild lag för kassor, hvilka meddela begrafningshjälp till belopp,
öfverstigande femhundra kronor. För alla öfriga kassor skall däremot
komma att finnas blott en lag, den nya lagen.

Om betydelsen af denna lags ikraftträdande för de vid tiden därför
befintliga, i lagen åsyftade sjukkassornas rättspersonlighet är förut taladt.
Hvad därvid yttrats om sjukkassor gäller uppenbarligen äfven för fortsättningssjukkassor.
Här skall fördenskull därutinnan allenast erinras, hurusom
man torde böra anse, att intill nämnda tidpunkt ej blott kassor, som
registrerats enligt 1891 års lag, utan i vissa fall jämväl oregistrerade
kassor ägt sjelfständig rättspersonlighet. Det kan med hänsyn härtill
synas oegentlig! att, på sätt i mom. 5 skett, allenast enligt 1891 års
lag registrerade kassor beredts en särskild öfvergångstid, åsyftande
att medgifva erforderligt rådrum efter den nya lagens trädande i kraft
för anpassning efter den nya lagen och vinnande af registrering enligt
densamma, utan att under tiden den innehafda egenskapen af rättspersonlighet
varit förlorad. Fn likartad öfvergångstid kan tyckas hafva
bort komma de rättspersonliga oregistrerade kassorna till godo. För en
dylik anordning har dock den afgörande svårigheten mött, att frågan,
huruvida en oregistrerad kassa vore i besittning af rättskapacitet, fordrat
en särskild pröfning i hvarje fall, då densamma ägde betydelse. En
dylik pröfning kan under närvarande förhållanden med rättslig verkan
företagas allenast af domstol. Då vidare de oregistrerade kassorna i de
allra ilesta fall torde vara af mindre betydelse; då i hvarje händelse
någon, ej alltför ringa tid torde komma att förflyta mellan den nya
lagens utfärdande och dess ikraftträdande; då en snar och ingående
granskning af de oregistrerade kassornas förhållanden ofta torde vara
högeligen påkallad samt för verkställandet af en snabb anpassning efter
nya nya lagens fordringar tillsynsmyndighetens biträde kan af kassan
anlitas (80 §), och då slutligen beträffande nu ifrågavarande kassor utan
inskränkning skall gälla, att rättigheter och skyldigheter, som uppkommit
innan den nya lagen trädt i kraft, icke beröras af densamma, så har
det ej ansetts nödvändigt eller ens önskvärd! att söka för dessa kassor

175

skapa någon sådan öfvergångstid, som ofvan angifvits. Af dessa skäl
har i förslaget upptagits bestämmelse om öfvergångstid allenast för
kassor, som blifvit registrerade enligt 1891 års lag. Denna tid bar
funnits kunna lämpligen bestämmas till fem år från det den nya lagen
träd! i kraft. Vinner ej kassan under denna tidrymd registrering enligt
den nya lagen, uppbör dess rättspersonlighet. Har så inträffat, bör en
afveckling af de förefintliga rättsförhållanden, i bvilka kassan såsom
sådan är part, oförtöfvadt vidtaga. I mom. 5 bar för sådant ändamål
upptagits bestämmelser om meddelande af förordnande, att kassan skall
träda i likvidation, och om likvidatorers tillsättande samt rörande likvidationens
verkställande och kassans upplösning.

Ofvanberörda stadgande om viss öfvergångstid för kassa, som blifvit
registrerad enligt 1891 års lag, bar påkallat bestämmelse, att för sådan
kassas vidkommande äldre lag skall tillämpas vid bedömandet af rättigheter
och skyldigheter, bvilka uppkommit, innan denna öfvergångstid
för kassan gått till ända. Till förebyggande af den uppfattning, att
förslagets bestämmelser rörande före viss tid uppkomna rättigheters och
skyldigheters bedömande efter äldre lag samt stadgandena i första och
andra punkterna i mom. 4 af förevarande § stode i strid med hvarandra,
har slutligen upptagits föreskrift af innebörd, att sistberörda
stadganden städse skola äga tillämpning.

Öfriga lagförslag.

De ändringar af 10 § i förordningen om tioårig preskription och
om årsstämning den 4 mars 1862, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen
samt 11 kap. 15 § rättegångsbalken, hvilka nu förevarande lagförslag
afse, torde finnas påkallade såsom följder af förslaget till lag
om registrerade sjukkassor. Motsvarande ändringar hafva ock föreslagits
i samband med afgifvandet af tidigare förslag till ändrad lagstiftning
för sjukkasseväsendet.

Beträffande förslaget till ändrad lydelse af förstnämnda lagrum anmärkes,
att förslaget utgått från den lydelse af detta lagrum, som däråt
gifvits i det förslag till lag om ändring däraf, hvilket den 5 februari
1908 afgifvits af den för upprättande af förslag till vissa ändringar i
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet med mera
förordnade kommitté.

177

Statistik.

\ id upprättandet af föreliggande förslag till lag om registrerade
sjukkassor har det befunnits önskvärdt att, beträffande vissa sidor af
sjukkassornas verksamhet, erhålla en någorlunda fullständig öfverblick
öfver de ofta mycket olikartade bestämmelser, som inom olika sjukkassor
härutinnan tillämpas, äfvensom lära känna, huru allmänt de skilda bestämmelserna
förekomma. Jämväl vissa andra förhållanden inom sjukkasseväsendet
hafva synts tarfva ett närmare skärskådande. Då åtskilliga hithörande
frågor i den statistik öfver de registrerade sjukkassornas verksamhet,
som funnits offentliggjord, icke kunnat erhålla den utförliga behandling,
som. för vinnande af önskade upplysningar erfordrats, samt
nämnda statistik, i hvad rör sjukkassornas reglementariska bestämmelser,
delvis hvilar på ett tämligen gammalt primärmaterial, har beträffande
åsyftade frågor särskild utredning i samband med lagförslagets utarbetande
företagits. Det hufvudsakliga af de därvid vunna resultaten har blifvit
sammanfördt i efterföljande framställning.

_ Utredningen, som icke fortgått efter en på förhand uppgjord, enhetlig
plan, utan verkställts del för del, allteftersom behof af närmare
i ena och- andra hänseendet uppstått, har icke heller kunnat
fullföljas i den omfattning, som varit önskvärd; detta på grund af den
begränsade tid, hvilken kunnat för ändamålet anslås, samt kostsamheten
af det jämförelsevis ansenliga och tidsödande arbete, som varit med utredningen
förenadt, särskildt hvad genomgåendet af kassornas reglementen
beträffar.

De uppgifter, Indika för utredningen erfordrats, hafva till större
delen erhållits å. kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik, hvarest
de hämtats dels i den där befintliga samlingen af stadgar för registrerade
sjukkassor, dels i de jämväl därstädes förvarade statistiska redogörelser,
hvilka på grund af föreskrift i gällande lag afgifvits af de registrerade

178

sjukkassorna rörande deras verksamhet. I ett antal fall liai dnekt hänvändelse
till vederbörande sjukkassor skett.

De data, som i det följande meddelas, hänföra sig i allmänhet till

tiden omkring 1900 års slut. _ _

För ett mindre antal af de sjukkassor, hvilka vid denna tidpunkt
voro i verksamhet, funnos, när undersökningen utfördes, reglementen
icke att tillgå, hvarförutom från åtskilliga kassor uppgift om medlemsantalet
vid samma tid då saknades. De sjukkassor, hvilkas reglementen
blivit genomgångna, utgöra till antalet 2,189; de uppgifter, som från dem
förelegat för år 1906 och hvilka ligga till grund för nedan anförda medlemssiffror,
redovisa 450,991 medlemmar. Enligt den efter undersökningens
slutförande af kommerskollegium utarbetade och offentliggjorda
sjukkassestatistiken för år 1906 voro samtliga vid detta års slut i riket
befintliga registrerade sjukkassor 2,230 till antalet och omfattade vid
pass 490,000 medlemmar.

Den utförda granskningen af ifrågavarande sjukkassors staagar, har
i främsta rummet gällt sådana bestämmelser, hvilka röra understödens beskaffenhet
och storlek samt tiden och villkoren för deras åtnjutande.

Närmast följer en redogörelse för det hufvudsakligaste af hvad
som inhämtats beträffande de hithörande bestämmelser, hvilka säl skridt
angå sjukhjälpen.

Hvad först vidkommer storleken af det kontanta sjukunderstödet, må
till en början anmärkas, att inom många sjukkassor den kontanta sjukhjälpen
utgår med olika belopp pr sjukdag. Detta beroi i vissa fall
därpå, att medlemmarna äro fördelade på skilda klasser med olika stora
såväl utgifter som understöd. I andra fall sammanhänger berörda förhållande
därmed, att sjukhjälpen reduceras för medlemmar, som på grund
af långvarig sjukdom eller ofta påkommen sjuklighet i större utstiäckning
åtnjutit sådan hjälp.

Fästes emellertid afseende vid det under vanliga förhållanden utgående
11 n der st ad s hel opp e t och detta, där flere medlemsklasser finnas, inom
den klass, hvari lägsta sjukhjälpen meddelas, låta de sjukkassor, hvilkas
reglementen blifvit genomgångna, med hänsyn till den kontanta sjukhjälpens
storlek gruppera sig på sätt nedanstående tablå utvisar. I betraktande
af den omständigheten, att vissa kassor meddela understöd af
ifrågavarande slag endast för arbetsdagar, andra däremot för veckans
alla dagar, således inklusive sön- eller helgdagar, har till grund föi
gruppindelningen lagts det pr vecka utgående understödsbeloppet.

179

Normala sjukhjälpsbeloppet pr vecka inom lägsta klass.

	Beloppets storlek	Antal	Antal
	Kr.	kassör.*)	medlemmar.
under	3 .............................	................................ 32	5,927
	3 — 3,50.................	................................. 198(5)	43,386
mellan	3,50— 4,50..................	............................... 52 (1)	7,238
	4,50— 5,25.................	................................. 291(11)	50,032
mellan	5,25— 6 ..................	................................. 11	1,691
	6 — 7 ..................	.............................. 702 (20)	163,524
mellan	7 — 9 ...................	................................ 96 (5)	17,669
	9 —10,50.................	.............................. 586 (21)	95,491
mellan	10,50—12 ..................	................................ 4 ''	4,474
	12 —14 ..................	................................ 161 (7)	38,541
öfver	14.....................................	................................ 39 (1)	9,709
i procent af aflöning ............	................................ 17	13,309
		Summa 2,189 (71)	450,991

Vid ett närmare aktgifvande på de bestämmelser, livilka ligga till
grund för medlemmarnas fördelning på olika klasser inom de sjukkassor,
där eu klassindelning af ofvan angifvet slag förekommer, visar det sig, att
den lägsta medlemsklassen — hvaruti sålunda de minsta afgifterna ’och
understöden förekomma — ofta särskilt afsetts för sådana medlemmar,
som med. hänsyn till deras mindre behof af ett kontant understöd vid
sjukdom intaga en undantagsställning. Dessa medlemmar, hvilka i
allmänhet torde kunna betecknas såsom icke själfförsörjande, utgöras
till öfvervägande del af kvinnor och icke till mogen ålder komna
personer — oftast hustrur eller barn till de gifta manliga medlemmarna.
. Bortser man från dylika undantagsklasser inom sjukkassorna,
och vidtagas i ofvanstående tablå de förändringar, som häraf betingas,
erhåller man en tablå af följande utseende:

*) Antalet af de i resp. grupper ingående sjukkassor, för hvilka uppgift om medlemsantalet

saknats, angifves af de inom parentes meddelade siffrorna.

180

Normala sju khjä Ip sbelopp e t pr vecka inom lägsta klass, som af ser
själfförsörjande medlemmar

Beloppets storlek.		Antal	Antal
	Kr.		kassör.4'')	medlemmar.
under	3 ................		16	2,342
	3 —3,50 ...............		100 (5)	11,446
mellan	3,50—4,50 ...............		37(1)	4,420
	4,50—5,25 ............		241 (4)	39,290
mellan	5,25—6 ...............		7	1,816
	6 — 7 ...............		829 (22)	198,531
mellan	7—9 ...............		107 (5)	19,822
	9 —10,50..............		627 (26)	106,505
mellan	10,50—12 ...............		7	4,864
	12 —14 ...............		162(7)	38,937
öfver	14 .............................		39 (1)	9,709
i procent af aflöning .........		17	13,309
		Summa	2,189 (71)	450,991

I allmänhet medgifva sjukkassorna icke, att sjukunderstöd af medlem
åtnjutes huru ofta som helst eller utan afbrott huru länge som helst.

Vanligt är, att medlem, som drabbas af långvarig sjukdom eller
ofta påkommande sjuklighet, får uppbära understöd endast för visst
antal dagar, veckor etc., hvarefter hans rätt till sjukhjälp upphör för
längre eller kortare tid eller t. o. m. för alltid. I de flesta fall afser
dock dylik inskränkning i rätten till sjukhjälp endast viss tidrymd,
efter hvars förlopp ifrågavarande medlem, åtminstone om han då återvunnit
sin hälsa, återfår sin ursprungliga sjukhjälpsrätt.

Ett stort antal kassor tillämpa sålunda den bestämmelsen, att medlem
äger uppbära sjukhjälp allenast för visst antal dagar, veckor etc.
under loppet af ett kalenderår. Ännu vanligare är, att sjukhjälpens
varaktighet begränsats till visst antal dagar eller veckor under en tidrymd
af ett år, räknadt från och med den dag, för hvilken den sjuke
första gången erhöll sjukhjälp, s. k. sjukår. Därvid framflyttas i regel
ett följande sjukårs början till den dag, för hvilken medlemmen första
gången efter det tilländalupna sjukårets slut på nytt erhöll sjukhjälp. En
tredje grupp af sjukkassor utbetala sjukhjälp till samma medlem endast
för visst antal dagar eller veckor under tolf på hvarandra följande månader,
räknadt från en tidpunkt hvilken som helst. Dessa trenne sätt

*) Antalet af de i resp. grupper ingående sjukkassor, för Indika uppgift om medlemsantalet
saknats, angifves af de inom parentes medelade siffrorna.

181

iiro de vanligaste. Ännu andra finnas dock: ett mindretal sjukkassor
exempelvis meddela sjukhjälp för hvarje särskild! sjukdomsfall intill dess
viss tid, räknadt från sjukhjälpens början, förflutit o. s. v.

_ Försök har gjorts att gruppera sjukkassorna efter de bestämmelser,
de i förevarande hänseende tillämpa. På grund af stadgarnas ofta otydliga
affattning i denna punkt äfvensom bestämmelsernas komplicerade beskaffenhet
har det emellertid under för handen varande förhållanden
icke varit möjligt att med full säkerhet fastslå antalet kassor inom de
olika grupperna. Med utgående från de visserligen mindre säkra siffror,
som den verkställda granskningen af sjukkassornas reglementen i detta
fall lämnat, torde emellertid följande approximativt bestämda grupper
kunna uppställas:

Inskränkningen i sjukhjälpens varaktighet

hänförd till kalenderår ........................

i> )) s. k. sjukår........................

» » 12 på hvarandra följande

månader..........................

växlande eller mera ovanliga bestämmelser.
............................................

hör den händelse, att medlem under eu följd af år oafbrutet eller ock
ofta och längre tid åt gången är sjuk, föreskrifves vidare i många sjukkassors
stadgar, att han må äga uppbära sjukhjälp för det pr kalenderår,
sjukår etc. fastställda högsta antalet dagar eller veckor endast under ett
visst antal kalenderår, sjukår etc. i följd, hvarefter han antingen går
helt och hållet förlustig all vidare sjukhjälp från kassan eller ock endast
efter längre tids uppehåll eller såvida han varaktigt tillfrisknat kan ånyo
komma i åtnjutande af sådant understöd. De skilda bestämmelser af
detta slag, som förekomma, äro synnerligen talrika och sinsemellan olikartade.
En klassifikation af dessa bestämmelser erbjuder därför tämligen
stora svårigheter och har af denna anledning icke i samband med
denna utredning företagits.

Beträffande den inom olika sjukkassor fastställda längsta tid, för
hvilken medlem må pr kalenderår, sjukår etc. uppbära sjukhjälp, meddelas
nedan tvenne sammanställningar, utvisande för huru många sjukkassor,
resp. sjukkassemedlemmar förekommande olika bestämmelser i
förevarande afseende gälla. I den första af dessa sammanställningar
är afseende fäst endast vid tid, under hvilken kontant sjukhjälp utgår
till oafkortad! belopp, medan i den senare hänsyn tagits jämväl till tid,
för hvilken sjukhjälpen utgår med reduceradt belopp, på sätt i det föregå -

Antal Antal''

kassor medlemmar

500 80,000

1,200 å 1,400 270,000 å 315,000

200 å 300 40,000 å 70,000

100 å 200 15,000 å 30,000

182

ende blifvit antyda I båda fallen har bortsedts ifrån, huruvida den angifna
inskränkningen i understödstiden afser kalenderår, sjukår, sjukdomsfall
etc., en sak som för öfrigt, enligt hvad i det följande visas, är af
ringa praktisk betydelse för sjukkassornas ekonomi.

Längsta tid, för hvilken
oafkortad sjukhjälp	Antal	Antal
lämnas.	kassor. *)	medlemmar.
Veckor.
3 .............................................................................	1	85
4 .........................................................................	- 15(1)	1,015
5 ............................................................................	8	986
6 ...............................................................................	.. 34	3,705
7 ..............................................................................	. 45	5,373
8 ............................................................................	.. 90 (2)	37,140
9 .............................................................................	.. 167(3)	22,762
10 ...............................................................................	.. 274(9)	52,446
11 ...............................................................................	.. 48(1)	6,602
12 ............................................................................	.. 280 (7)	36,485
13 ...............................................................................	.. 554(23)	73,476
14 ...........................................................................	.. 159(10)	91,013
15 ..............................................................................	■ 51(1)	8,025
16 ...............................................................................	.. 45(1)	6,778
17 ..............................................................................	.. 58 (2)	11,158
18 ..............................................................................	9	1,652
19 ...........................................................................	3	329
20 ...........................................................................	.. 36	7,594
21 .............................................................................	9	3,412
22 ............................................................................	2	306
24 ............................................................................	.. 58 (2)	7,108
25 ...........................................................................	3(1)	493
26 ...............................................................................	.. 155(2)	46,804
öfver 26 t. o. m. 39...........................................................	6	7,465
öfver 39 intill 52..............................................................	—	-:
52 ..............................................................................	.. 16(1)	3,408
obegränsad tid.......................................................................	,. 9	4,187
ovanligare bestämmelser ...............................................	. 54	11,184
Summa	2,189(71)	450,991
*) Antalet af do i resp. grupper ingående sjukkassor, för hvilka uppgift om	medlemsan-
talot saknats, angifves af de inom parentes meddelade siffrorna.

183

Längsta tid, för hvilken
oafkortad eller af kortad
sjukkjälp lämnas.

Veckor.

O ...............................

4 ...............................

5 ..............................

6 ...............................

7 ...............................

8 ...............................

9..............................

10 .............................

11...............................

12...............................

13 ...............................

14 ..............................

15 ...............................

16 ..............................

17 ...............................

18 ...............................

19 ...............................

20 ...............................

21...............................

22...............................

23 ..............................

24 ...............................

25 .............................

26 ..............................

öfver 26 t. o. m. 39.........

öfver 39 intill 52............

52.............................

obegränsad tid..................

ovanlig-are bestämmelser

Antal kassör.*)	Antal medlemmar.
................. 1	85
................ 9 (1)	572
................. 6	483
................. 27	3,088
................ 45	5,335
................. 82 (2)	35,733
................. 158(3)	21,013
................. 267 (9)	51,803
................. 47	6,375
................. 276 (7)	35,473
................. 514(22)	65,917
................. 159(10	90,315
................. 48	7,506
................. 45(1)	6,831
................. 61(2)	12,151
................. 10	1,227
................. 3	329
31(1)	5,283
................. 10	3,768
................ 4 (1)	393
................. 1	310
61(1)	7,103
............... 3	427
................. 142(5)	38,134
................. 19	11,316
................. 4	1,453
................ 48 (2)	9,865
............... 54	17,519
................ 54 (4)	11,184
Summa 2,189 (71) 450,991

''*) Antalet af de i resp. grupper ingående sjukkassor, för hvilka uppgift om medlemsan talet

saknats, angifves af de inom parentes meddelade siffrorna.

184

Bland öfrig a tidsinskränkningar i fråga om åtnjutande af sjukhjälp,
hvilkas beskaffenhet och förekomst synts böra närmare utredas, är den
s. k. väntetiden en af de vanligaste. Väntetiden utgör ett slags pröfvotid,
som nyantagen medlem underkastas efter sitt inträde i sjukkassan.
Den afser i viss mån att ersätta läkarundersökning af de inträdessökande;
någon sådan fordras i regel icke af de kassor, inom hvilka
en väntetid är föreskrifven. Drabbas den nye medlemmen under väntetiden
af sjukdom, är han icke berättigad att för densamma åtnjuta sjukhjälp;
ofta är dock sjukdom på grund af olycksfall härutinnan undantagen.
Väntetidens längd är mycket olika inom olika kassor. En öfversikt
öfver förhållandena i detta afseende meddelas här nedan:

V äntetid

i jämna veckotal).	Antal kassor.
1 ..................................	................................... 25
2 ..................................	................................... 37
O O ..................................	................................... 8
4 ..................................	................................... 236
ö ..................................	................................... 5
8 ..................................	................................... 12
9 .......................	................................ 177
10 ...................................	................................... 3
11 ..................................	................................... 3
12 .................................	.................................. 4
13 ...................................	.................................. 676
17 .............................	.................................. 49
21 .................................	................................. 4
22 .............	.................................. 9
26- ...................	.................................. 154
39 ............................	2
52 .............................	.................................. 19
104 ..................................	................................. 1
ingen väntetid.................	................................. 765
	Summa 2,189

Många sjukkassor lämna ingen sjukhjälp för kortvariga sjukdomar.
Andamålet därmed är bl. a. att förhindra, det medlemmarna på grund
af obetydligare åkommor eller rent af låtsade sjukdomar göra anspråk
på sjukhjälp från kassan. Följande tablå visar, hvilka olika bestämmelser
i detta afseende tillämpas, äfvensom huru allmänt de förekomma:

185

Kortaste sjukdom, för
hvilken sjukhjälp lämnas.	Antal	Antal
kassör.*)	medlemmar.
Pagar.
2 .........................................................	..................... 47 (3)	6,915
3 ........................................................	..................... 575 (29)	144,745
4 .........................................................	..................... 519(10)	83,382
5 ..........................................................	...................... 154(4)	23,911
6 ..........................................................	..................... 89 (3)	10,979
7 ........................................................	..................... 557 (10)	138,328
8 ..........................................................	...................... 25 (2)	3,840
9—14 .................................................	...................... 8 (2)	1,254
öfver 14.............................................	...................... 8 (1)	901
ingen tid ...........................................	.................... 201(6)	34,940
ovanligare bestämmelser................	..................... 6 (1)	1,796

Summa 2,189 (71) 450,991

Enligt ett annat bland sjukkassorna förekommande, dock mindre
allmänt, bruk äger medlem icke åtnjuta sjukhjälp för visst antal dagar i
början af hvarje sjukdomsfall. På hvad sätt och i hvilken utsträckning
detta tillämpas, framgår af följande tablå:

Tid från sjukdoms början,
för hvilken sjukhjälp	Antal	Antal
ej lämnas.	kassör *).	medlemmar.
Dagar.
1................................................	................................ 57(3)	13,218
2	................................ 138(4)	27,166
3...............................................	............................. 223 7	38,015
4................................................	............................... 51(1)	9,231
5.................................................	.............................. 11	1,000
6..................................................	................................ 15(1)	2,314
7.................................................	............................... 20 (2)	1,952
öfver 7..................................................	............................... 18(2)	8,176

Summa 528(20) 101,072

Anmärkas må emellertid, att inom åtskilliga af dessa kassor dylikt afdrag
å sjukhjälpstiden förekommer endast i fråga om kortvariga sjukdoms -

*) Antalet af de i resp. grupper ingående sjukkassor, för hvilka uppgift om medlemsantalet

saknats, angifves af de inom parentes meddelade siffrorna.

186

fall, medan däremot i de fall då sjukdomen varat öfver viss tid, olika i
olika kassor, sjukhjälpen utbetalas äfven för de första sjukdagarna.

En omständighet, icke utan betydelse, då fråga är om de af sjukkassorna
meddelade sjukunderstödens storlek och omfattning, är äfven
den, att somliga kassor utbetala sjuklijälp för veckans alla dagar, andra
däremot endast för arbetsdagar. I hvilken utsträckning det ena och
det andra äger rum, framgår af nedanstående siffror:

Antal Antal

kassör*). medlemmar.

sjukhälp utgår för veckans alla dagar ..................... 1,874 (64) 393,516

)) » endast för arbetsdagar .................... 308 (7) 55,615

otydliga bestämmelser .................................................. 7 1,860

Summa 2,189 (71) 450,991

Beträffande det understöd, som under namn af begrafningshjälp
meddelas af flertalet sjukkassor, har det i första rummet varit af vikt
att lära känna, huru allmänt dylikt understöd till större belopp lämnas.
Den utredning, som härom verkställts, omfattar sådana kassör, hvilkas
begrafningshjälp öfverstiger 100 kronor. Inom en stor del hithörande
kassor förekommer, att vid dödsfall ett visst belopp uttaxeras å hvarje
medlem, hvarefter den sålunda sammanskjutna summan i dess helhet
utgår såsom begrafningshjälp. Begrafningshjälpens storlek blir under
sådana förhållanden beroende af kassans medlemsantal för tillfället. För
dessa kassor har begrafningshjälpen satts till det belopp, som utgick eller
skulle hafva utgått vid 1906 års slut.

Kassorna i fråga gruppera sig under sådana förhållanden på följande
sätt:

	Begrafningshjälpens storlek.		Antal kassor.	Antal medlemmar.
större	än 100 kr.,	dock högst 200	kr. .	........................ 178	61,652
»	» 200 »	» » 300	»	......................... 29	8,515
»	» 300 »	» » 400	» .	........................ 12	4,125
»	» 400 »	» » 500	» .	......................... 19	30,575
	» 500 »			......................... 7 Summa 245	58,247 163,114

*) Antalet af de i resp. grupper ingående sjukkassor, för hvilka uppgift om medlems antalet

saknats, angifves af de inom parentes meddelade siffrorna.

187

Beträffande de hithörande sjukkassornas storlek hänvisas till den mera
utförliga tabellariska öfversikt, som meddelats å nästföljande sida, däri
kassorna grupperats med hänsyn till såväl begrafningshj älpens större och
mindre belopp som olika antal medlemmar, samt med särskiljande af å
ena sidan kassor, hvilka meddela begrafningshjälp till fixt belopp, och
å andra sidan kassor, som lämna begrafningsjälp till belopp, växlande
med antalet medlemmar i kassan.

Det förtjänar nämnas, att af dessa kassor 57 stycken meddela begrafningshj
älp jämväl vid medlems hustrus död, oftast dock med mindre
belopp, än som utgår vid medlems frånfälle.

Den ställning, de båda grenarna af verksamheten — d. v. s. sjukhjälpsverksamheten
och begrafningshjälpsverksamheten -— intaga till
hvarandra ur förvaltningssynpunkt inom dessa kassor, är i olika fall
olika. Hvad angår medlemmarnas bidrag, upptaga somliga af kassorna
en för de båda verksamhetsgrenarna gemensam afgift, under det att
andra för hvardera af dem upptaga särskilda utgifter. Antalet kassor af
ena och andra slaget har befunnits vara följande:

Antal kassor.

Begrafningshjälpsbelopp, kronor 101-—200 201—300 301—400 401—500 öfver 500

gemensam afgift .............................. 54 6 — 3 —

särskilda utgifter.............................. 124 23 12 16 7

Olikhet råder jämväl i fråga om bokförandet af de medel, som äro
afsedda för bestridande af å ena sidan sjukhälp, å andra sidan begrafningshjälp.
Inom vissa kassor iakttages sålunda vid bokföringen ett
mer eller mindre strängt isärhållande af de båda slagen af medel, inom
andra åter fästes vid bokföringen intet afseende vid den omständigheten,
att kassans medel skola användas för olika ändamål. Huru allmänt de
olika sätten tillämpas inom ifrågavarande kassor är nedan angifvet.

Antal kassor.

Begrafningshjälpens belopp, kronor 101—200 201—300 301—400 401—500 öfver 500

gemensam bokföring ..................... 142 19 5 6 2

särskild » 36 10 7 13 5

Undersökning har äfven verkstälts angående förekomsten af olika
medlemsklasser inom sjukkassorna. Därvid har afseende fästs vid
hvarje i sjukkassas stadgar medgifvet uppdelande af kassans medlem -

Sjuk- och begrafningskassor, hvilka meddela begrafningshjälp till högre belopp än 100 kronor.

	Kassor med fix begrafningshjälp.	Kassor med variabel begrafningshjälp.
				Beg	r a	f n	i n	g	s h j	ä	1 P	e n	s l	e	1 O	P P
Antal medlemmar.	101	—200 kr.	201 — 300 kr.	301—400 kr.	401	—500 kr.	Öfver 500 kr.	101	— 200 kr.	201	— 300 kr.	301 — 400 kr.	401	—500 kr.	öfver 500 kr.
!	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
	p ce ce O	med- lem- mar.	tf p ce ce O	med- lem- mar.	p t» ce O	med- lem- mar.	p ce ce O	med- lem- mar.	tf p . ce ce O ►1	med- lem- mar.	p ce ce O	med- lem- mar.	tf p ce O	med- lem- mar.	p ce ce O	med- lem- mar.	tf p ce ce O	med- lem- mar.	tf p ce ce O ►■i	med- lem- mar.
Högst 50......	7	255	1	41			1	44			2	63
51— 75.....	4	244	1	51	—	—	1	59	—	—	6	344	—	—	—	—	—	—	l	67
76— 100...	22	2,139	2	200	—	—	4	383	—	—	2	186	—	—	—	—	1	81	—	—
101— 200......	39	5,825	6	863	3	443	3	406	1	136	38	5,142	3	464	—	—	—	—	—	_
201— 300...	16	4,097	3	711	1	• 300	—	—	—	—	9	2,184	3	723	—	—	—	—	—	_
301— 400...	5	1,682	3	1,019	1	370	2	648	—	—	7	2,456	—	—	6	2,012	—	—	—	—
401— 500.....	4	1,758	1	455	—	—	—		1	401	—	—	2	882	■-	—	—	—	—	_
501— 700 ....	5	2,751	1	653		—	2	1,079	—	—	1	529	1	638	—	—	—	—	—	_
701—1000......	3	2,623	1	708	1	1,000	1	736	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	_	_
Öfver 1000 ...	8	29,374	1	1,107		—	3	24,463,	2	45,654	—	—	—	—	—	—	1	2,676	2	11,989
Summa	113	50,748	20	5,808 \|	6	2,113	17	27,818	4	46,191	65	10,904	9	2,707	6	2,012	2	2,757	3	12,056

189

mar i olika grupper, hvarigenom de skilda gruppernas medlemmar blifva
olikställda med afseende på storleken af den kontanta sjukhjälp, hvartill
de vid sjukdom äro berättigade. Med en dylik åtskillnad torde så godt
som alltid följa en motsvarande olikhet i medlemsafgifter. Genom klassindelningen
har man åsyftat att kunna till en viss grad anpassa sjukunderstöden
efter de olika lefnadsvillkor, som ofta äro till finnandes
bland en kassas medlemmar.

Resultatet af denna undersökning är sammanfattadt i nedanstående
öfversikt, hvari angifves antalet sjukkassor med 2, 3 o. s. v. olika medlemsklasser.

Antal medlems
klasser.

mer än 6

Summa 501

Antal

kassor.

405

Eu granskning af sjukkassornas stadgar har vidare företagits i
ändamål att få utrönt, huru många kassor tillämpa en bestämmelse om
ett högsta medlemsantal. Antalet påträffade kassor af detta slag utgör
318; en öfverblick öfver, i hvilken grad medlemsantalet i de olika fallen
begränsats, lämna följande siffror.

Gränssiffrans storlek.			Antal kassor.
50 eller därunder..........................			.......................... 26
100 » » , dock större	än	50 .........................	.......................... 185
200 » » , » »	»	100 .........................	......................... 84
300 » » , » » större än 300...................................		200 .............	.......................... 12
	......................... 11

Summa 318

Eu grupp för sig bland sjukkassorna bilda i viss mån de tämligen
talrikt förekommande kassör, som äro upprättade för viss arbetsgifvares
arbetare, för arbetarepersonalen vid visst företag etc. Dessa kassor benämnas
i det följande för korthetens skull arbetsgifvarekassor. Inalles
ett 500-tal dylika kassor hafva påträffats.

190

Ett flertal bland dem arbeta under mer eller mindre säregna förhållanden
af den art, att de vid upprättandet af föreliggande lagförslag*
synts böra blifva föi''emål för särskild uppmärksamhet.

Detta gäller bl. a. de arbetsgifvarekassor, i hvilka inträde är obligatoriskt
för de hos arbetsgifvaren eller vid företaget i fråga anstälda
arbetarna, vidare sådana hithörande kassor, livilka af vederbörande arbetsqifvare
fått mottaga mera afsevärda pekuniära bidrag.

En fråga af specielt intresse beträffande dessa kassor än den, huruvida
dylik kassas medlemmar, hvilka af en eller annan anledning lämnat
den anställning, som varit en mer eller mindre nödvändig förutsättningför
deras medlemskap i kassan, ändock kunna kvarstå i denna.

Den tabell, som nedan å sidd. 210—222 meddelats, innehåller en
förteckning öfver ett större antal arbetsgifvarekassor af hithörande slag,
påträffade bland de 2,189 sjukkassor, föreliggande utredning omfattar,
upptagande jämväl de resp. kassor gällande data, hvilka beröra nyssnämnda
fråga.

I tabellen äro upptagna dels sådana kassor, som enligt uppgift i
stadgarna af medlemmarnas arbetsgivare fått mottaga gåfva i penningar,
oftast vid kassans bildande såsom grundplåt, dels ock sådana, hvilka af
arbetsgifvaren erhållit penningbidrag i form af tillfällig gåfva, regelbunden
tribut, hvad som motsvarar arbetarna affordrade viten för försumlighet
i tjänsten etc., samt slutligen alla sådana, i hvilka det varit
arbetarna ålagdt att ingå. Gifvetvis kunna bland de undersökta kassorna
ännu andra arbetsgifvarekassor än de i tabellen upptagna vara
med dessa jämställda beträffande af arbetsgifvax-e erhållna gåfvor och
bidrag; i så fall har dock detta icke kommit till synes i stadgarna
eller i de statistiska uppgifterna för åren 1902—1906, och har denna
omständighet varit anledningen till att de icke blifvit nämnda i tabellen.

I den tablå, som återfinnes å sid. 202—203, meddelas en sammanfattning
af de .upplysningar, som kunnat vinnas angående de f. n.
förefintliga fortsättning ssjukkassornas verksamhet.

Ifrågavarande kassor äro, så vidt det kunnat utrönas, till antalet 21,
flera äro emellertid under bildning. I den mån kännedom om dessa kassor
erhållits, har hos dem framställts begäran att få del af gällande stadgar,
hvarjemte hos de kassor, som voro i verksamhet före utgången af år
1907, anhållan gjorts om bekommande af vissa statistiska uppgifter för
sistnämnda år. Rörande eu af kassorna, Fortsättningsföreniugen Skåne
i Malmö, har kännedom erhållits så sent, att upplysningar angående

191

kassans stadgar och verksamhet icke hunnit inhämtas tillräckligt tidigt,
för att uppgifter därom skolat kunna meddelas i denna redogörelse.

På de mottagna stadgarna och uppgifterna grunda sig de i omförmälda
tablå meddelade data. För åtskilliga viktigare bestämmelser i
kassornas stadgar har redogörelse lämnats i de tablån åtföljande noterna.

Utöfver hvad sålunda rörande fortsättningskassornas verksamhet
meddelats, må här nämnas, att i samtliga kassor till medlemmar eller
genom kassaanslutning sjukhjälpsberättigade upptagas endast sådana personer,
som redan tillhöra annan vanlig sjukkassa.

Med undantag af Sydvästra Skånes Sjukkassecentralförening, hvilken
lämnar såväl sjuk- som begrafningshjälp — därvid dock begrafningshjälpsverksamheten
utgör en i förhållande till den öfriga verksamheten
tämligen fristående rörelse — äro samtliga fortsättningssjukkassor rena
sjukhjälpskassor.

Åtskilliga i föreliggande förslag meddelade bestämmelser, särskild!
de beträffande omfattningen af understöd, som skall af sjukkassa meddelas,
äro af större eller mindre betydelse för sjukkassornas ekonomi.

För att i någon mån klargöra, i hvilken grad detta är fallet, meddelas
i det följande resultatet af vissa för ändamålet verkställda undersökningar
och beräkningar äfvensom några från tillgänglig inhemsk
eller utländsk statistik hämtade data, berörande hithörande frågor.

För att få närmare utrönt, hvilken ekonomisk betydelse det för en sjukkassa
kan äga, om tiden för sjukhjälpens utgående till en och samma medlem
begränsas på olika sätt, nämligen till visst antal dagar eller veckor
antingen af kalenderåret, eller af sjukåret eller af 12 på hvarandra följande
månader, hvilka som helst, eller af hvarje särskild! sjukdomsfall, har utredning
verkställts, därvid förfarits på följande sätt. Bland de registrerade
sjukkassor, från hvilka uppgifter funnits att tillgå inom kommerskollegium
rörande bland medlemmarna inträffade sjukdomsfall, hafva utvalts ett 25-tal kassor i Eskilstuna och Norrköping, hvilka befunnits meddela sjukhjälp
under obegränsad tid, oafsedt sjukdomsfallens frekvens och varaktighet.
Dessa kassors uppgifter hafva följaktligen angifvit bl. a. datum för
början och slutet af hvarje sjukdom, som öfverhufvud taget inträffat
bland medlemmarna0). Det har under sådana förhållanden varit möjligt *)

*) I själfva verket har i sjukkassornas uppgifter angifvits datum för sjukhjälpens början
och upphörande vid de sjukdomsfall, för hvilka sjukhjälp utgått. Emedan ifrågavarande sjukkassor
i allmänhet icke lämna sjukhjälp vid sjukdomsfall af mycket kort varaktighet •— 2 till 6
dygn — hafva dylika sjukdomsfall icke kommit till synes i uppgifterna, en omständighet, som
emellertid vid beräkningarnas utförande i viss mån tagits i betraktande och därför icke kunnat
nämnvärdt influera på de anförda slutsiffrornas relativa storlek.

192

att beräkna det antal sjukdagar, för hvilka sjukhjälp skulle hafva utgått
från kassorna, om sjukhjälpstiden begränsats på visst sätt, lika godt
hvilket, och följaktligen äfven att beräkna storleken af kassornas sjukhjälpskostnader
pr år i ena och andra fallet. En dylik beräkning har
verkställts beträffande hvart och ett af de förut omförmälda fyra olika
sätten för sjukhjälpstidens begränsning, detta på grundvalen af ifrågavarande
kassors uppgifter för de tre åren 1903, 1904 och 1905°). Beräkningarna
hänföra sig i samtliga fallen till den förutsättning, att sjukhjälpstiden
varar 90 dagar pr tidsperiod af ena eller andra slaget eller
pr sjukdomsfall.

Resultatet af beräkningarna meddelas i efterföljande tablå, däri angifvits
den inbördes storleken af kassornas årliga utgifter, pr medlem
räknadt, för bestridande af kontant sjukhjälp vid tillämpning af hvartdera

*) Beträffande omfattningen af detta statististiska material och dess beskaffenhet i (ifrigt
må anföras följande siffror:

De undersökta kassornas antal...

Antal observerade medlemsår.....

» > sjukdagar......

Eskilstuna.

15,289

186,822

Norrköping.

11,533

140,484

Medlemmarna fördelade sig på olika åldrar sålunda:
Ålder;

under 20 år............................................................

20—24 år...............................................................

25—29 » ...............................................................

30—34 » ..............................................................

35—39 » ...............................................................

40—44 » ..............................................................

45—49 » ..............................................................

50—54 » ..............................................................

55—59 » ....................................................''

60—64 » ...............................................................

65 år eller mera ...............................

Eskilstuna

proc.

..... 3

..... 6

..... 10

..... 13

..... 16

... . 19

..... 16

100

Norrköping

proc.

6
8

100

Kassornas ålder framgår af följande uppgifter
början.

Begynnelseår:
före 1860....
1860—1869...,
1870—1879....
1880—1889....
1890—1899..,.

angående tidpunkten för verksamhetens

Antal kassor
Eskilstuna Norrköping.

....... 4

... o

193

de förutnämnda fyra olika beräkningssätten. Därvid har kostnaden pr
medlem vid beräkning pr 12 på hvarandra följande månader antagits

utgöra 10 kronor.

Genomsnittlig kostnad pr år och medlei

N orrköping.

Eskilstuna.

» sjukår.

)) » sjukdomsfall0)..

	Endast		Endast
Alla åldrar	åldrarna	Alla åldrar	åldrarna
medräknade.	20—64 år	medräknade.	20—64 år
	medräknade.		medräknade.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
. 10: 50	10: 35	10: 35	10: 20
. 10: 25	10: 20	10: 35	10: 15
t • 10: —	10: —	10: —	10: —
. 8:65	9: 70	9: —	9: 85

Såsom häraf framgår, göra sig olikheterna de skilda beräkningssätten
emellan starkare gällande inom kassor, bland hvars medlemmar
ålderstigna, för sjukdom i högre grad utsatta personer finnas till större
antal. Påtagligen är det i sådant fall förenadt med afsevärd fördel att
använda det senast nämnda beräkningssättet.

Vid den ofvan anställda jämförelsen mellan de olika beräkningssätten
har antagits, att vid beräkning pr kalenderår, sjukår eller 12 på
hvarandra följande månader, sjukhjälp kan af samma medlem åtnjutas i
90 dagar under huru många kalenderår, sjukår etc. som helst. Oftast
har man dock, såsom förut framhållits, inom sjukkassorna i dylika fall
begränsat medlems rätt till sjukhjälp därhän, att understöd i största för
kalenderår, sjukår etc. medgifna utsträckning af honom får uppbäras
endast för visst begränsadt antal, t. ex. 2 eller 3 dylika perioder i följd,
hvarefter sjukhjälpsrätten för längre eller kortare tid eller för alltid
upphör.

Enligt föreliggande förslag kunna de beräkningssätt, hvarom här
är fråga, alltjämt tillämpas. Äfvenledes kunna, där så sker, vissa inskränkningar
i sjukhjälpsrätten stadgas för den händelse, att medlem under *)

*) Framhållas må, att de siffror, hvilka för detta beräkningssätt erhållits, naturligtvis
icke innebära — såsom vid ett första påseende möjligen kan förefalla — att sjukhjälpskostnaden
befunnits vara mindre i det fall, då alla åldrar medräknats, än då åldrarna under 20 och
öfver 64 år uteslutits (för Norrköping: resp. 8: 65 och 9: 70). Dessa siffror, liksom de öfriga, uttrycka
den beräknade kostnaden relativt till kostnaden vid tillämpning af beräkningssättet »pr 12 på hvarandra
följande månader», hvilken senare kostnad i hvartdera fallet antagits vara 10 kr. pr år och
medlem, ehuru densamma gifvetvis, därest sjukhjälpen i båda fallen utgår med samma belopp
och på i öfrigt lika villkor, måste vara afsevärdt större i händelse de höga åldrarna medräknas.

194

en längre tid oafbrutet är i behof af sjukhjälp. Inskränkningarna måste
emellertid hänföras till hvarje särskild sjukdom; de kunna dessutom icke
göras gällände i fråga om de 60 första dagarna af sjukdom på grund
af olycksfall.

Det torde under sådana förhållanden vara önskvärd!, att i någon
mån få utrönt den olika verkan däraf, att vid tillämpning af de tre
första af ofvannämnda beräkningssätt rätten till sjukhjälp på olika sätt
inskränkes i sådana fall, då behofvet af dylik hjälp i största medgifna
utsträckning kvarstår under längre tid. För detta ändamål har, med begagnande
af samma statistiska material, som i nyss relaterade undersökning
användts, beräkningar blifvit verkställda rörande den olika
ekonomiska effekten af ett antal nedan närmare angifna inskränkande
bestämmelser. Med afseende å dessa bestämmelser må anmärkas, att
de icke alla kunna göra anspråk på att representera sådana fall vare
sig enligt de nuvarande förhållandena eller med hänsyn till bestämmelserna
i förevarande förslag, hvilka erbjuda ett särskild! nära liggande
praktiskt intresse. Den omständigheten, att undersökningen måst baseras
på ett statistiskt material, omfattande en jämförelsevis kort tidrjund —
såsom redan nämn dt de tre åren 1903, 1904 och 1905, har emellertid
icke lämnat rum för större frihet i fråga om val af exempel. De behandlade
olika fallen torde dock kunna lämna utgångspunkter för en
nöjaktig belysning af föreliggande spörsmål.

De uppställda olika bestämmelserna äro följande:

l:o) sjukhjälp utgår till samma medlem för högst 90 dagar pr angifven
tidsperiod (kalenderår, sjukår etc.) under huru många sådana perioder
som hälst;

2:o) sjukhjälp utgår etc. — — — högst 90 dagar pr angifven tidsperiod;
har detta ägt rum under tvenne på hvarandra följande
perioder, upphör all rätt till sjukhjälp under närmast därefter följande
period;

3:o) sjukhjälp utgår etc. •— — — högst 90 dagar pr angifven tidsperiod;
har detta ägt rum under en period upphör all rätt till
sjukhjälp under närmast därefter följande period; på grund af ett
och samma sjukdomsfall undfås sjukhjälp för högst 90 dagar;

4:o) sjukhjälp utgår etc. — — — högst 90 dagar pr angifven tidsperiod
under huru många sådana perioder som helst; på grund af
ett och samma sjukdomsfall undfås sjukhjälp likväl för högst 90
dagar;

195

5:o) sjukhjälp utgår etc.---högst 90 dagar pr angifven tidsperiod

under huru många sådana perioder som helst; därutöfver utfår medlem
vid sjukdom på grund af olycksfall ytterligare sjukhjälp för
högst 60 dagar pr fall;

6:o) sjukhjälp utgår etc. — — — högst 90 dagar pr angifven tidsperiod
och vid olycksfall äfven därutöfver för 60 dagar pr fall,
allt under huru många perioder som helst; på grund af ett och
samma sjukdomsfall utfås dock sjukhjälp för högst 90 dagar pr
period under två på hvarandra följande perioder;

7:o) sjukhjälp utgår etc.---högst 90 dagar pr angifven tidsperiod

och vid olycksfall äfven därutöfver för 60 dagar pr fall, allt under
huru många perioder som helst; på grund af ett och samma sjukdomsfall
utgår dock sjukhjälp blott för högst 90 dagar;

■8:o) sjukhjälp utgår etc. — — — högst 90 dagar pr angifven tidsperiod,
dock för högst 90 och minst 60 dagar på grund af hvarje
särskilt sjukdomsfall.

Resultaten af ifrågavarande beräkningar äro sammanfattade i efterföljande
tablå, hvari angifvits den beräknade inbördes storleken af
sjukkassas årliga utgifter, pr medlem räknadt, i kontant sjukhjälp vid
användning af de förut nämnda trenne olika beräkningssätten, hvart och
ett tillämpad^ så vidt ske kunnat, under angifna åtta olika förutsättningar.
Kostnaden är i samtliga fall angifven relativt till motsvarande
kostnad vid beräkning pr 12 på hvarandra följande månader vid tilllämpning
af bestämmelsen 7:o), hvilken kostnad antagits uppgå till 10
kr. pr medlem och år.

Af de i tablån parvis förekommande siffrorna grunda sig de ofvanför
stående på Norrköpingskassornas, de under stående på Eskilstunakassornas
uppgifter.

Berä-kningssätt.

Tillämpningssätt.

Bestämmelse l:o)
» 2:o)

y> 3:6)

» 4:o)

Pr kalenderår. Pr sjukår. Pr 12 månader,
kr. kr. kr.

f 12: 85 12: 50 12: 25

\ 12: 35 12: 30 11: 90

I 10: 85 — —

\ 10: 75 —

J 10: 10 — —

9: 85 —

f 10: 35 10: 15 10: 05

\ 10: 25 10: 25 10: 05

196

Bestämmelse 5:o)

» 6:o)

)) 7:o)

» 8:o)

\12:	90	12:	SO	12:	25
112:	30	12:	35	11:	90
fn:	25		—		—
''111:	40		—		—
[10:	30	10:	15	10:	—
(10:	20	10:	15	10:	—
flO:	SO	10:	35	10:	25
(10:	50	10:	50	10:	40

För det fall, att sjukhjälp utgår t. o. in. 90 dagar af hvarje särskilt
sjukdomsfall, har den årliga sjukhjälpskostnaden pr medlem, likaledes jämförd
med kostnaden vid beräkning pr 12 på hvarandra följande månader
och vid tillämpning af bestämmelsen 7:o), befunnits vara, enligt Norrköpingskassornas
erfarenhet 10: 70 kr. och enligt Eskilstunakassornas
10: 55 kr.

Beräkningarna hänföra sig till hela medlemsstocken inom resp.
kassor, högre åldrar sålunda äfven inbegripna.

Med afseende å de anförda beräkningsresultaten må anföras, att
uppskattningen af olycksfallens inverkan grunda sig på de i sjukkassornas
redogörelser meddelade uppgifter angående sjukdomarnas art.
På grund af de ofta mindre noggranna eller otydliga sjukdomsbeteckningarna
har ett skarpt särskiljande af olycksfallen från andra sjukdomar
icke varit möjligt. Denna omständighet har dock näppeligen
kunnat nämnvärdt inverka på storleken af de anförda siffrorna, De såsom
beroende på olycksfall räknade sjukdomsfallen i de använda statistiska
uppgifterna förete nämligen ungefär samma frekvens och förlopp,
som känneteckna de olycksfall, hvilka utan tvifvel utgöra det öfvervägande
flertalet af de bland sjukkassornas medlemmar förekommande —
olycksfallen i arbetet. I detta hänseende må anföras följande uppgifter
angående frekvensen af olycksfall samt den af dem vållade arbetsoförmågans
varaktighet, beräknade på grundvalen af dels riksförsäkringsanstaltens
berättelser för åren 1905—07, dels de här ifrågavarande
sjukkassornas årsredogörelser :

Antal olycksfall Antal understödspr
år och 100 dagar pr år och
individer. individ.

Riksförsäkringsanstalten .................................... 7,31 1,50

Eskilstunakassorna................................................ 7,33 1,35

Norrköpingskassorna .......................................... 5,17 1,02

197

Antalet sjukdagar afser här sjuktiden intill den 61:sta dagen efter
olycksfallet samt hänför sig, vidkommande de ifrågavarande sjukkassorna,
till åldrarna under 60 år.

En undersökning har i detta sammanhang och med begagnande
af samma statistiska material, som ligger till grund för nästföregående
beräkningar, verkställts jämväl angående den ekonomiska betydelsen af
sjukhjälpstidens större eller mindre längd. Därvid hafva erhållits nedan
anförda relativa tal, hvilka angifva storleken af sjukkassas årliga kostnader,
pr medlem räknadt, för bestridande af kontant sjukhjälp, som
lämnas under högst resp. 8, 9 o. s. v. veckor dels pr sjukdomsfall, dels
pr kalenderår och individ. Till jämförelsemått har i båda fallen tagits
motsvarande kostnad för en sjukhjälpstid af 90 dagar pr sjukdomsfall,
resp. kalenderår. Jämsides med de sålunda erhållna siffror, hvilka hänföra
sig till en pr sjukdomsfall beräknad sjukhjälpstid, äro till jämförelse
meddelade motsvarande siffror, hvilka grunda sig på schweizisk
och holländsk erfarenhet:

Sjukhjälpstid
i veckor.

8 ............

9 ............

10 ............

11 ............

13 ............

15 ............

17 ............

21 ............

26 ............

39 ............

52 .............

Beräknadt pr sjukdomsfall.	Beräknadt pr kalenderår.
Norrköp. o. Eskilstuaa.	Holland.	Schweiz.	Norrköp. o. Eskilstuna.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
....... 8: 70	8: 55	8: 85	8: 20
....... 9: 05	8: 90	9: 15	8: 60
....... 9: 35	9: 25	9: 40	8: 95
....... 9: 60	9: 50	9: 65	9: 35
....... 10: —	10: —	10: —	10: —
....... 10: 40	10: 40	10: 30	10: 55
..... 10: 70	10: 75	10: 55	11: 05
...... 11: 25	11: 20	10: 90	11: 90
...... 11: 80	11: 70	11: 25	12: 75
...... 12: 65	12: 55	11: 85	14: 30
...... 13: 25	13: 10	12: 15	15: 45

Dessa relativa tal hafva mellan åldersgränserna 20—65 år visat sig
tämligen oberoende af de sjukförsäkrades ålder.

Rörande i hvad mån sjukkassornas kostnader för beredande af kontant
sjukhjälp bero däraf att sjukhjälpen meddelas allenast sä framt sjukdomen
varat visst större eller mindre antal dagar, därom afse efterföljande siffror
att gifva en föreställning. De uttrycka relativa sjukhjälpskostnaden pr

198

år och medlem under förutsättning af, att sjukhjälp utgår endast för
sjukdom, som varar minst 3, 4, o. s. v. dagar, men vid behof lämnas
t. o. m. 90 dagar från sjukdomens början. Därvid har antagits, att
kostnaden pr år och medlem i händelse sjukhjälp i nämnda utsträckning
utgår för sjukdom, som varar 3 dagar eller mera, men ej för sjukdom
af kortare varaktighet, uppgår till 10 kronor. Det statistiska underlag,
hvarpå siffrorna hvila, utgöres af dels de förutnämnda Norrköpingsoch
Eskilstunakassornas uppgifter för de tre åren 1903, 1904 och 1905,
dels Nykterhetsfolkets sjukkassas redogörelse för år 1906. Till jämförelse
meddelas motsvarande på holländsk erfarenhet grundade siffror.

Relativa sjukhälpskostnaden pr år
och medlem.

Kortaste sjukdom, för	Norköpings-	Nykterhets-	Holländsk
hvilken sjukhjälp	och Eskilstuna-	folkets	erfarenhet.
lämnas.	kassorna.	kassa.
Dagar.	Er.	Er.	Er.
3 .............................	................... 10: —	10: —	10: —
4 .............................	................... 9: 90	9: 90	9: 90
5 ............................	.................. 9: 90	9: 75	9: 85
6 .............................	................... 9: 80	9: 50	9: 85
7 .............................	................... 9: 75	9: 25	9: 80

Därest, såsom understundom sker, sjukhjälpen alldeles innehälles
för visst större eller mindre antal dagar vid hvarje sjukdoms början,
inverkar denna omständighet på storleken af de årliga sjukhjälpskostnaderna,
alltefter det antal dagar sjukhjälpens meddelande framflyttas,
ungefär på sätt nedan sammanställda, ur samma erfarenhetsmaterial, som
sist härofvan angifvits, härflytande siffror utvisa. Kostnaden är här
hänförd till samma jämförelsernatt som i föregående fall.

Relativa sjukhjälpskostnaden pr år
och medlem.

Tid.från sjukdoms	Norrköpings-	Nykterhets-	Holländsk
början, för hvilken sjuk-	och Bskilstuna-	folkets	erfarenhet
hjälp ej utgår.	kassorna.	kassa.
Dagar.	Er.		Er.	Er.
3 ..................................	—	8	80	9: 25
4 ...................................	...................... 8: 75	8	20	8: 90
5 ...................................	.................. 8: 35	7	65	8: 55
6 ...................................	...................... 7: 95	7	15	8: 25
7 .................................	...................... 7: 60	6	65	7: 90

199

Af såväl dessa som de näst förut meddelade siffrorna synes
framgå, att förhållandena i förevarande hänseende, såsom man ju äfven
kan vänta, i ej ringa mån bero af lokala eller andra yttre förhållanden.

Med anledning af föreliggande lagförslags ställning till frågan, huruvida
sjukkassa må kunna från sjukhjälp undantaga veneriska sjukdomar
äfvensom sjukdomar, vållade genom alkoholmissbruk, har en undersökningverkställts
angående förekomsten af dessa sjukdomar inom en speciel
sjukkassa, Svenska Typografförbundets sjuk- och begrafningshjälpskassa,
rörande hvars erfarenheter utförlig statistik för ett antal år tillbaka
finnes tillgängliga. Undersökningen omfattar åren 1900—07. Antalet
observerade medlemsår och sjukdagar utgör resp. 14,700 och 96,607.
Motsvarande antal sjukdagar på grund af å ena sidan »veneriska sjukdomar))
och »syfilis)), å andra sidan »alkoholism» — beteckningar, som
grunda sig på de sjuke affordrade läkarintyg — utgjorde resp. 1,708
och 119. Sättas dessa sistnämnda siffror i relation till dels hela antalet
sjukdagar, dels antalet medlemsår, erhållas de siffror, som äro nedan
anförda; till jämförelse äro meddelade motsvarande siffror, grundade på
de österrikiska sjukkassornas erfarenheter under år 1890.

Procentiska antalet
sjukdagar.

Vener. Alkosjukd.
liolism.

Sv. Typografförbundets sjuk- och

begrafningskassa........................... 1,8 0,1

Österrikiska sjukkassorna.................... 0,8 0,1

Antal sjukdagar pr

år och medlem.
Vener.	Alko-
sjukd.	holism.
0,12	0,01
0,06	0,01

Bland de faktorer, som äro ägnade att inverka på storleken af medlemmarnas
afgifter till sjukkassorna, och om hvilkas betydelse närmare
kännedom sålunda erfordras vid ett noggrannare bedömande af, hvad
vissa i föreliggande förslag meddelade bestämmelser innebära ur synpunkten
af sjukkassornas ekonomi, äro såsom mera viktiga att ytterligare
framhålla medlemmarnas ålder, boningsort, kön och yrke. Utan tvifvel
hade det varit önskvärdt att jämväl härutinnan kunna angifva erforderliga
utgångspunkter för omdömet. Härför erforderlig undersökning i
berörda hänseenden har dock icke kunnat i tillfredsställande utsträckning
äga rum i samband med här framlagda utredning.

200

Beträffande i hvad mån sjukligheten och följaktligen äfven sjukkassornas
sjukhjälpskostnader bero af medlemmarnas ålder, föreligga emellertid
sedan en tid tillbaka noggranna uppgifter, hvilka framgått
vid en af Svenska Lifförsäkringsbolaget med tillhjälp af de registrerade
sjukkassornas statistiska redogörelser verkställd, omfattande utredning
angående bl. a. sjukdomsfallens förekomst inom olika åldrar bland kassornas
medlemmar. Det torde därför vara lämpligt att i ofvanberörda
syfte här anföra några på dessa uppgifter grundade data. I den form
dessa uppgifter finnas tillgängliga lämna de i utjämnade tal upplysning
om genomsnittliga antalet sjuklijälpsdagar pr år och individ
under förutsättning, att sjukhjälp lämnas för hvarje sjukdomsfall,
så länge sjukdomen varar, intill dess ett år gått till ända. Reduceras
dessa siffror med tillhjälp af de relationstal, som i det föregående å sidd.
197—198 meddelats, erhålles följande tabell, angifvande, med den noggrannhet
beräkningssättet medgifver, det genomsnittliga antalet understödsdagar
pr år och individ, därest understödet utgår under en tid af
högst 90 dagar pr sjukdomsfall, alltifrån sjukdomens början, med inberäknande
af alla sjukdomsfall, som vara tre dagar eller mera.

Sjuklighetens beroende af åldern.

Åldersgrupp.	Genomsnittligt antal sjukdagar
20—24	år........................	pr år och. individ. ........................... 3,75
25—29	» .......................	............................... 4,02
30—34	» ........................	.............................. 4,38
35—39	)) ........................	............................. 4,86
40—44	» ........................	............................... 5,52
45—49	» ........................	............................... 6,43
50—54	» ........................	............................... 7,71
55—59	» ........................	............................... 9,55
60—64	)) ........................	........................... 12,24
65	)) ........................	............................... 14,46
70	» ........................	............................... 19,62

Beräknad på grundvalen af Svenska Lifförsäkringsbolagets siffror
beträffande sjukdomsfrekvensen och vidare den allmänna svenska dödlighetstabellen
för män för åren 1881—90 samt en räntefot af 3,5 proc.
ställer sig premien för en sjukförsäkring enligt nyss anförda villkor, alltefter
inträdesåldern, på följande sätt:

201

Iaträdesålder.	Sjukhjälpspremie. Kr.
20 år..............................	................................. 6: —
25 » ..............................	................................. 6: 65
30 » ..............................	................................. 7: 35
35 » ..............................	................................. 8:25
40 » ..............................	................................. 9:40
45 » ..............................	................................. 10:75
50 » ..............................	................................. 12:45
55 » ..............................	................................. 14:60

Beräkningen har utförts såsom om sjukhjälpen skolat upphöra vid
uppnådda 80 år; i själfva verket torde det jämförelsevis sällan äga
rum, att sjukhjälpstagarna inom sjukkassorna innehafva eu högre ålder.

202 Tall. 1. Fortsättnings -

1.	2.	1 3-	1 i-	5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12.
a 3 3 CD N	Namn.	Verksamhetsområde (stad = s, eller landsbygd = 1).	>° P-- po -1 o & cn P 3 ty o c+- cd p er o: cd. p’ P- p	J-i po ?r p oa P tf >-i CD CS. p O P P-. O cn	Antal anslutna kassor. *)	Antal medlemmar. *)	Sättet för anslutning (individuell eller kollektiv).	Representation (individuell eller kollektiv).	Väntetid. **)	Tid, som medlem måste hafva varit sjuk, innan sjukhjälp lämnas.	Längsta tid, för hvilken sjukhjälp i oafbruten följd eller utan längre afbrott lämnas.
									veckor.	veckor.	veckor.
1	Sjukföreningen Central i Göteborg ......................	s.	1904	1905	Öl	3,800	koll.	koll.	—	13	10
2	Malmö Sjukkassors Fortsättningsförening...............	8.	1905	1906	46	7,796	koll.	koll.	26	26	52
3	Höganäs Sjukkassors Fortsättningskassa................	i.	1905	1905	—	415	ind.	ind.	—	13	20
4	Fortsättningsföreningen Hjälpsamma Broderi Malmö,1)	s.	1906	1909	1	2)1,137	ind.	ind.	—	3)	26
5	Trelleborgs Sjukhjälpföreningars Fortsättningskassa...	s.	1906	1906	5	1,270	koll.	koll.	26	26	26
6	Fortsättningsföreningen »Vårblomman» i Malmö......	s.	1906	1909	3)	4) 851	ind.	ind.	—	3)	26
7	Bjufs Arbetares Sjuk- och Bcgrafningskassas Fort-
	sättningskassa .............................................	1.	1907	1907	3)	°) 546	ind.	ind.	—	26	26
8	Bomullsspinneriarbctarnes i Malmö Fortsättningssjuk-
	kassa .......................................................	s.	1907	1907	3)	5) 378	ind.	ind.	—	26	43
9	Sydvästra Skånes Sjukkassocentralföroning.............	1.	1907	1907	22	5,590	koll.	koll.	—	26	obegr.
10	Limhamns Sjukkassors Central- och Fortsättningsföre-
	ning1) ......................................................	1.	1907	—	2)10	2) 1,308	koll.	koll.	26	26	52
11	Sjukhjälpsföreningen »Framtiden» i Kristinehamn,...	s.	1907	1907	—	5) 227	ind.	ind.	—	90	100
12	Fortsättningsföreningen »Trygghet» i Trollhättan ____	1.	1907	1908	—	5) 865	ind.	ind.	—	26	26
13	Lunds registrerade Sjukkassors Fortsättningsförening	s.	1908	1907	11	2,133	koll.	koll.	20	20	96
14	Landskrona Sjukkassors Centralföroning................	8.	1908	1909	11	1,800	koll.	koll.	—	26	obegr..
15	Ljunits och Herrestads härads Sjukkassors Fortsätt-									f13	271
	ningsförening.............................................	l.	1908	1908	—	76	ind.	ind.	—	120	20 >
										[27	14)
16	Valbo Fortsättningssjukkassa..............................	i.	1908	1908	—	51	ind.	ind.	—	10	10
17	Mellersta Skånes Sjukkasso-Centralförening ............	i.	1908	1908	11	1,200	koll.	koll.	—	26	obegr.
18	Gäfle Sjukkassors Centralförsamlings Sjukhjälp sfond.	s.	1908	1908	6	1,105	koll.	koll.	26	10	7
19	Västerviks Sjukkassors Centralförsamlings Fortsätt-
	ningsförening.............................................	s.	1909	1909	s)	7)125	ind.	ind.	26	13	3)
20	Västerås Sjukkassors Centralförsamlings Fortsättnings-
	förening ...................................................	s.	1909	1909	c)	6)	kol!.	kol].	—	26	26
21	Fortsättningsföreningen Skåne i Malmö8)...............	s.	—	1909	—	—	—	—	—	—	-

F *) Där ej annat särskild! angifyits, afse siffrorna i kolumnerna G och 7 tidpunkten omkring midten af år 1908. — **) Härmed
förstås tid, som måste hafva förflutit från inträdet i föreningen, innan sjukhjälp utbetalas. — De statistiska uppgifterna
afse år 1908. — 2) Afser tidpunkten S1/i2 1908. — 8) Jfr noterna. — 4) I medeltal år 1908. — 6) Afser tidpunkten S1/i2 1907. —
c) Uppgift saknas. — 7) Omkring 125 medlemmar den 1U 1909. — 8) Såväl statistiska uppgifter 6om stadgar saknas.

203

sjukkassorna.

13.	14.	15.	16.	17.	18.	1	19.	!	20.	1	21.	1	22.	1	23.	1	24. \| 25.
W													Diverse uppgifter rörande verksamheten under år 1907.	0
P? o	> P								Ben
CO Sj5— tfl ro P P CD 1*7“ p As -	p ro gr	p eT p: P- o ro		l)cn reglemen- terade		kontanta sjukhjälpens storlek.			Häraf								tzj g 3 O
peri utgå efter fn är inom den am ukhjälpen upphö	o Oj 2 ro g p ro	P i-b WQ_ o P ro O pr		årsafgiftens storlek.	pr vecka räknadt.		Summa inkomster under året.	Stats- bidrag.		Regel- bundna medlems-	Summa utgifter under året.	Däraf kontant sjukhjälp.	Behållen tillgång vid årets slut.	Antalet med- lemmar i medeltal under året.
■"g! sr																ululaO*
3 P £ £				min.	max.	min.	max.
		Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Er.	ö.	Kr.	Ö	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.	Kr.	ö.	Er.	Ö.	Kr.	ö.
nej	2	—	25	1	—	2	—	7	—	14	—	9,884	53	1,539	75	6,764	—	9,666	47	9,028	—	932	61	3,285	1
»	4	f- \-	25 50	}>	—	3	—	7	—	21	—	11,896	33	2,150	50	6,217	—	7,135	90	6,148	95	10,439	69	6,835	2
ja	1	—	25	1	—	1	—	7	—	7	—	742	70	387	50	340	—	228	02	140	—	1,046	55	401	3
»)	1	—	—	1	—	1	—	10	—	10	—	1,175	98	—	—	1,106	—	440	—	390	—	1,980	42	1,119	4
ja	1	—	25	1	—	1	—	10	—	10	—	2,163	54	788	—	1,245	—	1,427	52	1,274	29	2,053	50	1,253	5
'')	2	{~1	50 25	}>	—	2	—	10	50	21	—	2)	—		—	2)	—	2)		302	17		—	2)	6
*)	1	—	25	3	—	3	—	9	—	9	-	817	79	—	—	670	25	672	36	9	36	235	43	537	7
'')	2	_	25	_	50	1	_	3	_	6	_	1,711	67	—	—	238	—	—	—	—	—	1,711	67	369	8
ja	3	—	—	—	75	2	25	5	—	15	—	4,138	24	—	—	3,848	—	3,851	66	2,679	33	286	58	3,387	9
*)	2	{=	25 50	1''	10	2	20	10	—	20	—	2,092	06	—	—	1,391	-	1,018	98	928	58	2,524	53	1,310	10
ja	1	—	50	2	—	2	—	14	—	14	—	576	90	—	—	418	—	316	24	116	-	260	66	2) 227	11
»	1	—	50	i	—	1	—	9	—	9	JL	1,182	25	—	—	3) 1,182	25	23	55	—	—	1,158	70	2) 865	12
»	1	—	25	i	50	1	25	9	—	18	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	13
»	3	—	—	i	50	2	50	10																—	14
»	9	—	50	—	35	3	90	7																—	15
	1	_	50	2	_	2																		—	16
»	3	—	—	—	50	1	50	5	—	15	—													—	17
nej	1	—	—	—	50	—	50	17	50	17	50		—	—	—	—		—	—		—	—	—	—	18
ja	1	—	50	1	50	1	50	10																—	19
ja	1		2E	1	50	1	5C	10	50	10	5C	—
																							—	21

*) I åtskilliga i kol. 2 anmärkta fall afse uppgifterna år 1908. — '') Jfr noterna. — 2) Uppgift saknas; föreningen var
i verksamhet endast under en del af året. •— 3) Inklusive inträdesafgifter.

204

Anmärkningar till Tab. 1.

Föreningens
n:r i tabellen.

1. Sättet för anslutning: sjukkassa skall i sin helhet eller med minst 50 proc.
af sina medlemmar ansluta sig till föreningen. Kesp. kassor ombesörja
afgifternas erläggande.

Föregående sjuktid (kol. 11): »sjukhjälp utbetalas först sedan sådan upphört
att utbetalas i den eller de anslutna kassor medlemmen tillhör.»

»sjukhjälp kan dock ej af någon erhållas förr, än 90 dagar förflutit från
den dag, medlemmen började utfå sjukhjälp i ansluten kassa.»

»medlem, som i ansluten kassa, hvars maximisjukhjälp understiger 90
dagar, i flere sjukperioder åtnjutit full sjukhjälp, är dock ej berättigad till
sjukhjälp i »Central», förr än efter den tid, som skulle hafva förflutit om
kassan betalt sjukhjälp intill 90 dagar.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »sjukhjälp utgår under högst 70
dagar per år, hvarvid året räknas från första sjukanmälningsdagen.»

Inalles 150 dagar.

Antal medlemsklasser: medlemmarne kunna vara hel- och halfbetalande.

Kontant sjukhjälp, max.: »medlem, som tillhör två eller flere anslutna sjukkassor,
berättigas till högre sjukhjälp, motsvarande de årsafgifter, han till
föreningen inbetalar.»

2. Sättet för anslutning: ansluten sjukkassa måste med samtliga sina medlemmar,
undantagandes kroniskt sjuka personer, ingå i föreningen. Eesp.
kassor ansvarar för afgifternas erläggande.

Föregående sjuktid (kol. 11): »sjukhjälp utbetalas till medlem, som under
26 veckor, i följd eller med mellanrum, under ett år (från första sjukanmälningsdagen
räknadt) varit af sjukdom oförmögen till arbete», dock ej
»för tid den sjuke äger uppbära sjukhjälp i ansluten kassa, ej heller förr
än 26 veckor förflutit från den dag medlem började utfå sjukhjälp i
sådan kassa.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): sammanlagdt ett år antingen i följd
eller med mellanrum. (Sedan år 1908.)

3. Föregående sjuktid (kol. 11): »sjukhjälp utbetalas först sedan 90 dagar
förflutit från sjukdoms början.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »20 veckor årligen, räknadt från och
med första sjukhjälpsdagen.»

»om medlem för samma sjukdom erhållit sjukhjälp i två på hvarandra
följande år, samt af läkare förklarats obotlig, upphör hans sjukhjälp.»

205

Föreningens

n:r i tabellen.

4-, »inträde och medlemskap beviljas endast medlemmar af föreningen
Hjälpsamma Bröder i Malmö.»

Föregående sjuldiä (kol. 11) och Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »sedan
sjukhjälpen från föreningen Hjälpsamma Bröder upphört, erhålles ett understöd
af 10 kr. pr vecka under 26 veckor.»

Föreningen utgör på samma gång »Centralförsamling» och fortsättningssjukkassa.

5. Sättet för anslutning: ansluten sjukkassa skall ingå i fortsättningskassan
med samtliga medlemmar, undantagandes sådana, som från kassan åtnjutit
sjukhjälp i viss större utsträckning kassan ansvarar för afgifternas erläggande.

Föregående sjuktid (kol. 11): »sjukhjälp utbetalas till sådana medlemmar,
som i ansluten sjukkassa omedelbart förut uppburit 26 veckors sjukhjälp
under loppet af eu 12 månaders period».

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): 26 veckor under hvarje 12-månaders
period, dock sammanlagdt högst 78 veckor.

Kontant sjukhjälp, max.: medlem, tillhörande samtidigt två eller flere
anslutna sjukkassor, berättigas till dubbel sjukhjälp.

6. Sättet för anslutning: »inträde och medlemskap beviljas endast medlemmar
af Sjukkassan Vårblomman i Malmö.»

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår, »sedan sjukhjälpen i sjukkassan
Vårblomman i Malmö upphört» (sker i regel efter 26 veckors sjukdom).

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »sedan sjukhjälpen från sjukkassan

Vårblomman i Malmö upphört, erhålles ett understöd af etc. ----,

under 26 veckor.»

». Sättet för anslutning framgår ej annorledes än genom efterföljande bestämmelse.

Föregående sjuktid (kol. 11): »för erhållande af sjukhjälp fordras att hafva
intyg från styrelsen i Bjufs arbetares sjuk- och begrafningskassa, utvisande,
att sjukhjälp därifrån erhållits i 6 månader under året (sjukdomar vållade
genom olycksfall härifrån undantagna).»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »sjukhjälp utbetalas först sedan 6
månader förflutit sedan sjukdomens början och utgår med etc. — — —
hvarje söckendag i 6 månader pr år, hvarvid året räknas från första sjukdagen.»

»om medlem för samma sjukdom erhållit sjukhjälp i två på hvaranda
följande år, eller af läkare förklarats obotligt sjuk, upphör hans rätt till
sjukhjälp. Detsamma gäller för dem, som på grund af hög ålder eller
annan orsak upphöra med sitt arbete.»

8. Sättet för anslutning: kassans ändamål är att bereda fortsatt sjukhjälp åt
medlemmar af Bomullspinneriarbetarnes i Malmö sjuk- och begrafningskassa.
»Alla medlemmar af denna kassa äga rätt att tillhöra fortsättningssjukkassan».

206

Föreningens
n:r i tabellen.

Föregående sjuktid (kol. 11) och Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »sedan
medlem af Bomullsspinneriarbetarnes i Malmö sjuk- och begrafningskassa
uppburit sjukhjälp i 26 på hvarandra följande veckor, erhålles sjukhjälp
från denna förening i en oafbruten följd af 43 på hvarandra följande veckor».

9. Föreningen utgör på samma gång »Centralförsamling», fortsättningssjukkassa
samt begrafningskassa. Begrafningshjälpsverksamheten afser
äfven att meddela återförsäkring åt anslutna kassor. Summan af Centralföreningens
och ansluten kassas begrafningshjälp för i dem båda begrafningshjälpsförsäkrad
medlem får icke öfverstiga 500 kr. Begrafningshjälpsverksamheten
utöfvas i det hela skild från den öfriga verksamheten.

Sättet för anslutning: »ansluten kassa är skyldig bereda alla sina med lemmar

rätt till sjukhjälp från föreningens sjukhjälpsafdelning samt erlägger
för dem behöfiiga afgifter.»

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår till medlem, som »antingen i
följd från sjukdoms början eller periodvis under loppet äf ett år från
samma tid, varit oförmögen till arbete i sitt yrke på grund af sjukdom
under 26 veckor.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): sjukhjälpen utgår, till dess den
sjuke dör eller tillfrisknar.

Årsafgift: afser beredande af fortsatt sjukhjälp.

10. Sättet för anslutning: för att vinna inträde fordras, att sjukkasa för
alla dem af sina medlemmar, som kunna vinna inträde, ansluter sig till
föreningen och att ansluten kassa ansvarar för afgifternas erläggande.
Medlem, som i nyinträdande sjukkassa uppburit sjukhjälp under den i
kassan fastställda längsta tiden och af läkare förklarats obotligt sjuk,
vinner ej inträde i föreningen».

Antal medlemmar: medlemmarne kunna vara »enkelt- eller dubbelt betalande.

Föregående sjuktid (kol. 11 o. 13): »sjukhjälp utbetalas, sedan sådant
understöd upphört att utgå i den eller de kassor medlem tillhör, dock utgår
ej sjukhjälp förr än 26 veckor förflutit från den dag medlem började utfå
sjukhjälp i ansluten kassa.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): medlem, till hvilken sjukhjälp utbetalts
från föreningen för 52 veckor vare sig i följd eller med mellanrum,
är därefter ej berättigad till ytterligare sjukhjälp.

11. Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår, sedan 90 dagar förflutit
från den dag delägare började utfå sjukhjälp från annan sjukhjälpsförening;
detta för perioder af 12 på hvarandra följande månader räknadt och oafsedt
om inom de anslutna kassorna sjukhjälpen fortgår utöfver 90 dagar eller ej.

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): 100 dagar under 12 på hvarandra
följande månader.

Föreningens

n:r i tabellen.

12. Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår till medlem, som utan afbrott
varit sjuk längre tid än 26 veckor.

Längsta tid för hvilken etc. (kol. 12): »medlem, till hvilken sjukhjälp utbetalats
i 26 veckor, i följd eller med någon tids mellanrum, äger därefter
ej rätt till ytterligare sjukhjälps erhållande.»

13. Sättet för anslutning: ansluten sjukkassa skall med alla sina medlemmar,
undantagandes obotligt sjuka, ålderdoms svaga eller sådana, som inom resp.
kassor uppburit sjukhjälp i viss utsträckning ingå i föreningen och för dem
inbetala alla afgifter.

Föregående sjuktid (kol. 11): »berättigad till sjukhjälp är den medlem,

som under ett år varit sjuk i 20 veckor, i följd eller med mellanrum, och
i ansluten kassa, som utbetalar sjukhjälp för minst 20 veckor under ett
år, för denna tid uppburit sjukhjälp; eller, om medlemskap äges i ansluten
kassa, som utbetalar sjukhjälp för mindre veckoantal än 20 under ett år,
han, om dess stadgar tillåtit sjukhjälps utbetalande för 20 veckor, skulle,
på grund af sjukdomens varaktighet varit berättigad att för så lång tid
uppbära sjukhjälp.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »medlem, till hvilken sjukhjälp från
denna förening utbetalts för 32 veckor, vare sig i följd eller med mellanrum,
är därefter berättigad till endast half sjukhjälp och detta för en tid
af högst 64 veckor.»

»sedan medlem uppburit sjukhjälp för sammanlagdt 96 veckor, äger han
ej rätt till ytterligare sjukhjälps erhållande från föreningen, förr än minst
3 år förflutit från sista veckan sjukhjälp uppburits.»

Kontant sjukhjälp, max.: medlem, tillhörande samtidigt två eller flere anslutna
sjukkassor, berättigas till dubbel sjukhjälp.

14. Föreningen utgör på samma gång »Centralförsamling» och fortsättningssjukkassa.

Sättet för anslutning: ansluten sjukkassa är skyldig bereda alla sina

medlemmar rätt till sjukhjälp från föreningens sjukhjälpsafdelning och för
dem inbetala alla afgifter.

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår till medlem, som »antingen
i följd från sjukdoms början eller periodvis under loppet af ett år från
samma tid varit på grund af sjukdom oförmögen till arbete i sitt yrke
under 26 veckor.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): sjukhjälpen utgår till dess den
sjuke dör eller tillfrisknar.

Arsafgift: afser beredande af fortsatt sjukhjälp.

15. Sättet för anslutning: ehuru anslutningen är individuell, förmedlas förhållandet
mellan föreningen och medlemmarne nästan helt och hållet af
resp. sjukkassor. Det tillkommer dessa kassor — Indika därför af föreningen
betraktas såsom anslutna — att för föreningens räkning upptaga afgifter,
utbetala sjukhjälp och utöfva sjukkontroll. De anslutna kassorna indelas
— alltefter understödstidens längd inom kassorna, efter hvad det vill
synas — i tre grupper.

208

Föreningens

n:r i tabellen.

Medlemsklasser: medlemmarne äro, allt efter hvilken af dessa grupper
deras sjukkassa tillhör, i sin ordning fördelade på trenne motsvarande
grupper I, II och III; inom hvar och eu sådan grupp särskiljas vidare halfbetalande,
helbetalande och dubbelt betalande medlemmar.

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår till medlem, som från ansluten
kassa omedelbart förut och i afbruten följd erhållit sådan i resp.
13, 20 och 27 veckor (motsv. gr. I, II och III); detta för år räknadt.

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): resp. 27, 20 och 14 veckor (motsv.
gr. I, II och III) för år.

16. Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår fr. o. m. 61:''sta arbetsdagen
från sjukdoms början, oafsedt huru länge sådant understöd utgår inom
resp. anslutna kassor.

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): 60 arbetsdagar för kalenderår; i
nu nämnd utsträckning utgår sjukhjälpen dock icke mer än 3 år i följd.

17. Föreningen utgör på samma gång »Centralförsamling» och fortsättningssjukkassa.

Sättet för anslutning: »ansluten sjukkassa är skyldig bereda alla sina
medlemmar rätt till sjukhjälp från föreningens sjukhjälpsafdelning. Medlemsafgifterna
erläggas af resp. kassor.»

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår till medlem, som »antingen
i följd från sjukdoms början, eller periodvis under loppet af ett år från
samma tid varit oförmögen till arbete i sitt yrke på grund af sjukdom
under 26 veckor.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): sjukhjälpen utgår, till dess den
sjuke dör eller tillfrisknar.

Arsafgift: afser beredande af fortsatt sjukhjälp.

18. Sättet för anslutning: sjukkassa skall ansluta sig till föreningen med alla
sina medlemmar, hvilka icke äro fyllda 50 år. »Sjukkassemedlem, hvilken
inom sin kassa vid inträdesanmälan åtnjuter sjukhjälp eller lider af sjukdom,
som öfvergått till och af läkare förklarats vara af kronisk art, kan
ej vinna delaktighet i fonden.»

Föregående sjuktid (kol. 11): sjukhjälp utgår icke »till den, som under
ett sjukår ej varit sjuk längre tid än 70 dagar, ej häller så länge sjukhjälp
erhålles af den kassa, genom hvilken medlem anslutits till Centralförsamlingens
sjukhjälpsfond.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): sjukhjälp utgår »icke för längre

tid än 50 dagar under loppet af ett sjukår».

19. Föregående sjuktid (kol. 11): »sjukhjälp utbetalas först sedan 90 dagar förflutit
från sjukdoms början»; för erhållande af sjukhjälp skall medlem äfven
»från den eller de kassor han tillhör» förete intyg, att han där varit sjukrapporterad
i 90 dagar.

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): »26 veckor pr sjukår, hvilket år
räknas från första sjukhjälps dagen. Medlem, som uppburit sjukhjälp i sam Xc.

Föreningens
n:r i tabellen.

209

20.

manlagdt 52 veckor, äger därefter ej rätt att uppbära sjukhjälp mera än
5 veckor, om han tillhört föreningen mindre tid än 5 år, 10 veckor, om
han tillhört densamma 5 men ej 10 år, samt i 15 veckor om han tillhört
densamma mer än 10 år, allt räknadt pr sjukår.»

Sättet för anslutning: »hvarje ansluten kassa är skyldig ingå med alla sina
medlemmar i fortsättningsföreningen och är sådan kassa ansvarsskyldig för
afgifternas erläggande till denna, dock ej för medlem som genom annan
kassa anslutit sig till fortsättningsföreningen.»

Längsta tid, för hvilken etc. (kol. 12): högst 186 dagar pr kalenderår, tills
medlem tillfrisknar eller dör, dock skall i första hand för hvarje kalenderår
utgå stadgad sjukhjälp från den anslutna kassa medlem tillhör.

210

Tab. 2. Förteckning öfver vissa s. k. arbetsgifvarekassor. (Jfr sid. 190.;

* h''''

o g B*

r-i C^''

3 P. o

Stockholms stad.

Aftonbladets personals sbk...........

Aktb. Lux arbetares sbk..............

Aktb. Stockholms filthattfabr. arbetares sbk.
Aktb. Stockholms skofabr. arbetares sbk. ...

Arbct. rid Aktb. Motala rerkst. filial sbk. ...
Arbet. vid Kommanditbol. Levins skofabr. sbk.
Arbet. vid Eörstrands aktb. fabriker sbk. ...

Bergsunds verkstads arbetares sbk.............

Bröderna Hults arbetares sbk...................

E. J. Petterssons smide''. & mek. verkst. aktb.

arbetares sbk.....................................

Fahnehjelms & C:os arbetares sbk.............

Föreningen Linné .................................

Generalstabens lithogr. anstalts ''sbk.............

Graham Brothers arbetares sbk...................

Isac Marcus boktryckeri aktb. arbetares sbk. ...

John Beijers skofabr, arbetares sbk................

Lykttändarnes och sifonpumparnes vid Stockholms

gasverk sbk........................................

Nya aktb. Atlas arbetares sbför...................

P. A. Ilerzogs aktb. arbetares sbk................

P. A. Sjögrens verkstads sbk................ .....

Sbhk. inom aktb. P. A. Norstedt & Sön. officin

Sbk. Dufvan.....................................

Sbk. Hallå .................................. —

Sbk. Södermalms vänner ...................

Stockholms gasverksarbetares sbk.....

Stockholms vapenfabr. arbetares nya sbk.

fp!
O

ts I

P_1 CD I

g - i

er* ££
p

° p 2
co $ EL

I cd pa:

I Ö B
i-4 _ 3
§5 I

p- a

CD P

Villkor för att medlem, som
lämnar tjänsten, ändock må
kunna kvarstå i kassan.

Nej	Kr. 8,000	Kr. 6,000	Ö.	136	Att hafva tillhört kassan 5 år.
Ja	—	1,072	69	419	Att anställningen varat minst 6
		t)		79	mån. Att hafva tillhört kassan 1 år.
)>	__	821	76	410	Att anställningen varat 8 år och
		t)		123	personen i fråga stannar i Stock-holm eller dess omnejd. Att icke lämna riket.
	_	f)	—	152	Intet villkor.
	_	t)	—	774	Ovillkorlig uteslutning.
))	—	3,533	05	553	Att anställningen varat 10 år.
Nej	—	921	56	124	Att hafva tillhört kassan 1 år.
Ja	_	t)	_	in	j) » » » 3 mån.
	_	f)		60	Intet villkor.
„	_	900	—	132	Att icke lämna riket.
Nej	_	2,850	—	145	Medlem, som tillhört kassan 1 år,
Ja		1,258	12	152	äger kvarstå 3 månader efter flyttning. Intet villkor.
»	_	t)	—	131	Att hafva tillhört kassan 2 år.
»	—	t)	—	172	Intet villkor.
Nej	_	1,900	_	203	Att hafva tillhört kassan 6 mån.
■la	—	t)	—	710	» » » » 1 år.
„	—	t)	—	384	» » » » 6 mån.
„	_	t)	—	114	Att icke lämna riket.
Nej	—	1,113	12	252	Att hafva tillhört kassan 3 år
5,000	750		55	och icke lämna riket. Medlem, som lämnar riket, er-
J a		t)		311	håller endast begrafn.-hjälp. Mot förhöjd afgift, och att anställ-
	1,000	t)		214	ningen varat 5 år. Intet villkor.
w	_	5,000	—	864	Att hafva tillhört kassan 10 år.
»	—	773	99	309	Ovillkorlig uteslutning.

f) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

211

1	2	3	4	5	6
			rf
	s 5*	SO t-i St &	?oo ti; £2 ^ o'' S	w	eu
	inträdet i kassai bligatoriskt för betarepersonalen ?	etsgifvaren motta on (enligt uppgi stadgarna).	illiga, samt bötei ;a öfverlämnats i etsgifvaren andel 3n 1902—1906.	drag, fasta eller	Medlemsantal n 31 dcc. 1906.	Yillkor för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.

		s*
		Kr.	Kr.	ö.
Södra spårvägspersonalcns siiför...................	Ja	*)	t)	—	141	Intet villkor.
Telefonfabrikens sbk. .................................	:*>	t)	—	1,454	*)
Transportbolagets personals sbk...................	Ja	—	t)	—	423	Intet villkor.
W. Wiklunds arbetares sbf.........................	»		1,559	77	423	Att icke lämna riket.
Stoekliolms län.
Södertälje.
Aktb. Södertälje yerkstäders arbetares sbk.......	Ja	2,500	1,081	63	216	Styrolsens medgifvande och att
					hafva tillhört kassan 5 år.
Do vid Svenska juteväfv. aktb. i Södertälje an-
ställda arbetares sbk...............................	»	—	5.000	—	321	Ovillkorlig uteslutning.
Yagnfabr. aktb. i Södertälje arbetares sbk.......	Nej	2,500	911	13	147	Att hafva tillhört kassan 10 år.
Landsbygden.
Aktb. Forsmarks bruks arbetares sbk.............	Nej	—	545	—	121	Intet villkor.
Gäddvikens arbetares sbk............................	Ja	200	2,823	55	105	Ovillkorlig uteslutning.
Rånäs bruks underhafvandes sbk...................	Nej	—	1,000	—	200	Att anställningen varat 10 år.
	))	—	1,000	—	105	Ingen föreskrift.
Uppsala län.					•
Landsbygden.
	N ej »	_	2,500 1.000	_	199	Ingen föreskrift.
	_	_	232	Att anställningen varat 10 år.
Uppsala—Ekeby aktb. arbetares sbk.............	,,	1,000	825	25	67	Att hafva tillhört kassan 5 år.
Älfkarleö bruks arbetares sbhför.................			1,659	“	319	Att icke lämna socknen.
Södermanlands län.
Nyköping.
Arbetarnas vid Aktb. Fors ullspinneri i Nyköping
	Ja	..—	t)	—	296	Ovillkorlig uteslutning.
Wedholms mejerikärlfabr. sbk. ....................		—	t)	—	44	Att icke lämna riket.

*) Uppgift tiar saknats.

f) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

212

Eskilstuna.

J. 0. Öbergs & Sons arbetares sbk.............

Karl Gustafs stads gevärfakt. arbetares sbk.

Munktells arbetares sbk..........................

Sbk. Hoppet inom smidesbol. fabr. i Eskilstuna
Sbk. Kamraterna inom C. W. Dahlgrens aktb

fabriker i Eskilstuna ..............................

Sk. Enighet inom Låsfabriksaktb. E. A. Husman
& C:o ........................................

Söderbloms bolags arbetares sbk..................

Landsbygden.

Arbetares vid Grönqvists nick. verkst. sbk.......

Högsjö fabriks sbk..................................

Katrineholms snickerifabr. arbet. sbhför. ......

Näfveqvarns nya sbhför............................

Kosenfors yerkstads arbetares sbk...............

Sbk. för arbetame yid Kantorps grufvor.........

Östergötlands län.

Landsbygden.

Arbetamcs yid Boxholms aktb. sbk..........

Skärblacka pappersbr. arbet.-förän, sbk.....

Understödsfonden yid Stens bruk............

Understödslådan yid Finspongs styckebruk

Jönköpings län.

Jönköping.

C. F. Wennbergs aktb. arbetares sk..............

Munksjö aktb. arbetares sk.

Nydals gjuteri och mek. verkst. arbetares sbk.

Sahlströmska fabrikens sbk.........................

Sbk. vid Jönköpings nick. verkst...................

1 2	1 3	*		1 5	! 6
År inträdet i kassan obligatoriskt för arbetarepersonalen ?	Af arbetsgifvaren mottagen donation (enligt uppgift i stadgarna).	Bidrag, fasta eller tillfälliga, samt böter, hvilka öfverlämnats af arbetsgifvaren under åren 1902—1906.	Medlemsantal den 31 dec. 1906.	Villkor för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
	Kr.	Kr.	ö.
Ja	—	t)	_	180	Att hafya tillhört kassan 2 år.
»	—	645	60	527	Att ej flytta utom Sverige, Norge
					och Danmark.
»	—	t)	—	725	Intet villkor.
»	—	t)	—	87	» »
»	—	f)	—	203	Att icke lämna riket.
»	—	t)	_	171	» » » »
»		t)		144	Ingen föreskrift.
Ja		5,000		132	Att hafva tillhört kassan 10 år.
»	—	t)	—	101	Oyillkorlig uteslutning.
»	—	514	—	158	» ))
Nej	—	500	—	226	Att ej aflyfta från församlingen.
Ja	1,000	t)	—	117	Intet villkor.
»		1,500		69	Ingen föreskrift.
Nej		1,500		399	Ovillkorlig uteslutning.
Ja	—	t)	—	205	Att icke lämna riket.
Nej	—	824	—	129	Att hafya uppnått 60 års ålder.
»		705	46	388	Intet villkor.
Ja		t)"		265	Ovillkorlig uteslutning.
Nej	—	7.870	80	467	Ingen föreskrift.
Ja	—	t)	—	59	Ovillkorlig uteslutning.
»	—	1,218	—	251	n »
»	—	t)	—	214	Att hafva tillhört kassan 10 år.

t) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

213

1	2	3	4	5	6
	Är inträdet i kassan obligatoriskt för arbetarepersonalen ?	Af arbetsgifvaren mottag donation (enligt uppgift stadgarna).	tillfälliga, samt böter, hvilka öfverlämnats al arbetsgifvaren under åren 1902—1906.	Bidrag, fasta eller	Medlemsantal den 31 dec. 1906.	Villkor för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
		tä
		Kr.	Kr.	ö.
landsbygden.
Aimebergs tändst. fabr. arbetaros sbk.............	Nej	—	600	—	314	Ovillkorlig uteslutning.
Barnarps arbetares sbhför. ...	Ja	—	t)	—	49	Att hafva tillhört kassan 2 år.
	»	-	1,000 t)	_	233	Ovillkorlig uteslutning. *) Intet villkor.
Bruzaholms bruks sbk...............................	»	—	—	76
		_	t) 10,619 632	_	100	» »
	Nej »	__	62	1,398 155	Att 50 % förhöid afgift erlägges.
Nässjö stolfabriks sbk...............................	—		Ovillkorlig uteslutning (dock ej ur
					begrafningskassan).
Värnamo stol- och möbelfabriks sbför.............	Ja		t:		182	Ovillkorlig uteslutning.
Kronobergs län.
landsbygden.
Arbetarnes yid Gcmla leksaksfabr. aktb. sbk. ...	Ja	500	t)	—	127	Ovillkorlig uteslutning efter 3
						mån.
Kosta sbk .......................................	Nej	1,200		—	106	Att ej lämna riket.
	»	_	2,388	29	372	» » » »
Kalmar län.
Kalmar.
Sbk. n:o 5 S:t Johannes .................’.........	Ja	—	t)	—	48	Ovillkorlig uteslutning.
Landsbygden.
Garpedans stenhuggares sk. i Gamleby............	Ja	—	f)	—	39	Ingen föreskrift.
Clottlamls län.
Visby.
Fole mek. verkst. arbetarepersonals sbk..........	Ja	—	t)	—	58	Att hafva tillhört kassan 2 år.
Visby eementfabr. arbetares sbför.................	»	—	t)	—	137	Ovillkorlig uteslutning.

j) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

*) Medlem, som tillhört kassan 3 år och genom sjukdom blir oförmögen att behålla sin plats och att försäga sig
genom arbete, erhåller dock sjukhjälp under 3 år, men uteslutes därefter ur kassan.

214

1	2	3	4	5	6
		>■
	!>••	pLi § *	t* p o sl
	o er1 o ges p aq £7 >-j p p:	Ig- O CO S CD g- p OQ	lfalliga, ilka öfv rbetsgifv åren 19	g t-i P 2$	CD B g “&	Villkor för att medlem, som
	^ o cT o 3 t+	tf? g ^	CD ca CD to $ 2- S2	p	O 1	lämnar tjänsten, ändock må
	i kassar skt för •sonalen.	3 • o P P ö ►5 3 Cf,. o >-+i r+-	imt botei ämnats £ sn under —1906.	p" cd CD •-i	p p p SE O CD	kunna kvarstå i kassan.
		tä	’~b''*
		Kr.	Kr.	Ö.
Blekinge län.
Karlskrona.
Personalens vid Karlskrona hattfabrik sbk.......	Ja	—	t)	—	186	Intet villkor.
Landsbygden.
Kallinge bruks arbet. sbk. af år 1877............	Nej	—	5,785	—	333	Ovillkorlig uteslutning efter 3 mån.
Kristianstads län.
Kristianstad.
Ljunggrens verkstads sbk........	Ja	—	t)	—	263	Att hafva tillhört kassan 1 år.
Personalens vid Ö. Skånes järnv. understödskassa	Nej	—	10.211	20	213	Villkoret bestämmes af styrelsen.
XHefabriksarbetarnes sk. i Kristianstad ..........	»	—	3,558	57	121	Att hafva tillhört kassan 3 mån.
Simrishamn.
Aktb. Ehrnberg & Sons läderfabr. arbetares sbk.	Ja	100	T!	—	91	Att hafva tillhört kassan 10 år.
Landsbygden.
Hyllinge sbk............	Nej	—	2,525	75	435	Att hafva tillhört kassan 1 år.
Hägghults sk......................	Ja	—	t!	—	54	Ovillkorlig uteslutning.
Klippans bruksarbetares sk..................	»	—	1,658	95	184	» »
Sbk. vid Hvilans gjuteri och mek. verkstad ..	»	—	500	—	92	Att hafva tillhört kassan 6 mån.
						och icke lämna länet.
Malmöhus län.
Malmö.
Arbet. vid Kockums nick. verkst. i Malmö sbk.	Nej	3,000	17,195	46	1,004	*)
Malmö stads gas- o. elektr.-verks arbetares sbk.	J a	—	2,474	42	121	Pensionär äger kvarstå i kassan.
Lund.
Aktb. Lunds nick. verkstads sbk.	Ja	_	t)		69	Intet villkor.
Svenska bindgarnsfabrikens sk. .	»	—	3,079	40	116	Ovillkorlig uteslutning.............

t) Intet bidrag; eller sådant till belopp understigande 500 kr.

^•) Uppgift har saknats; endast ett kortare utdrag ur stadgarna har funnits att tillgå.

215

Landskrona.

Gjuteribolagets arbetares sbk. ..

Landsbygden.

Arbetarnes vid akti;. Lomma tegelfabr. sk.

Billesholms arbetares sbk.....................

Bjufs arbetares sbk............................

Hallands län.

Falkenberg.

Bryggeripersonalens sbk. i Falkenberg...

Göteborgs cell Bolins län.

Göteborg.

Aktb. Eminents verkst. arbetares sbk.

Aktb. Göteborgs
arbetares sbk. .

bult- och nagelfabr. fabriks -

Bark & Yarburgs förnyade aktb.

tares sk..............................

Gamlestadens fabriksarbetareb sbk.
Göteborgs gasverks arbetares sbk,...

Sk. Eriksbergs bryggeris arbetareförbund. ...

Sk. Göteborgs bryggeris arbetareförbund......

Sk. Prippska arbetareförbundet.................

Spårvägspersonalens sbk.......................

Yästergötland—Göteborgs järnv. aktb. persoi
sbk...............................................

2	3	4	5 1	6
Är inträdet i kassan obligatoriskt för arbetarepersonalen ?	Af arbetsgifvaren mottagen donation (enligt uppgift i stadgarna).	--: Bidrag, fasta eller tillfälliga, samt böter, livilka öfverlämnats af arbetsgifvaren under åren 1902—1906.	Cj § g r,, CD CD CD Ui P g £>~ O — O	Yillkor, för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
	Kr.	Kr.	ö.
Nej		750		116	Ovillkorlig uteslutning (utom i
					vissa fall i fråga om begraf-
					ningskassan).
Nej	500	757	90	45	Att anställningen varat 5 år och
					utflyttning ur riket ej äger rum.
)>	_	12,748	48	672	Ovillkorlig uteslutning. (Pensionär
					ägor dock kvarstå i begr.-kassan).
	1,304	8,994	75	560	Ovillkoflig uteslutning.
Ja	—	t)	—	36	Ovillkorlig uteslutning.
Ja		t)		Öl	Ovillkorlig uteslutning.
»		t)	_	50	)) »
• Nej	1,000	t)	—	56	Ingen föreskrift.
	300	5,426	50	195	Ovillkorlig uteslutning.
»	_	1.402	43	1,157	» »
Nej	_	6,545	05	210	I Göteborg kvarboende pensionärei
					ägor kvarstå i kassan.
l. »	_	1,100	—	58	Ovillkorlig uteslutning.
))	1.000	750	—	55	» »
»	1.000	t)	—	26	*)
	_	9,661	i 93	125	Att hafva tillhört kassan 15 år.
))	—	924	68	146	Intet villkor.
ls ))	—	500	—	94	)) »

t) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

*) Uppgift har saknats.

216

1	1 2	3	1 i		5	6
		P-.
	& ^ O'' - 2 & 11\| Säd	o : 3 ja Ä o-o CD O ö ® p __N OJ. Oj cs hJ er; 3 -i 8» K £®	fcr ^ „ s» ■< & p° 3 ti: fcd h< er* G >-b zr. 3 ® t? ^ J“ - •O £9 2 ''“‘i to 2 i g	pu CD » g rCD £ Bi 0	Villkor för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må
	O Fr e» ^ K SL »-* p CD o: CD * ^ $	3S» 3 _ V 3 33 0 <2. st	li? gg g.g:a O P-1 “ 2l CD • 2 CD 3	3 L^. C-»-P 0 2-O 0	kunna kvarstå i kassan.
		H+j P	3 ?° .3
		_ CD -• 3
		Kr.	Kr.	ö.
Uddevalla.
Kampenhofs fabr. och färgeriarbctarcs sbk____	Ja	_	t)		281
Uddevalla tunnfabriks sbk............................ Uddevalla tändsticksfabriks arbetares sbk.......	)>		t) t)	—	77 399	» )) » »
. Kungälf.
Göteborgs kexfabr. aktb. arbetares sk.............	Ja	—	t)	—	67	*)
landsbygden.
Björneröds sbk................................. Ceres arbetares sbk......................... Fjällbacka stenhuggares sbk......................... Lindholmens verkst. arbetspersonals nya sbk....	Nej Ja )»	5,000	561 2,606 t) 7,820	60 57	116 116 51 572	Ingen föreskrift. Ovillkorlig uteslutning. Ingen föreskrift. Såvida afflyttningen varit ofri-
						villig och oförvållad samt per-sonen i fråga kvarstannar på
Malmöns allmänna sbför........................ Mölnlycke fabrikers sk...............	Ja	—	t) 1,056	40	287 314	orten. Ingen föreskrift. Ovillkorlig uteslutning 2 veckor
Svenneby sbk...................... Vilhelmsdals bryggeris sbk.	» »	—	t) t)	—	26 179	efter afflyttning. Intet villkor. Ovillkorlig uteslutning.
llfsborgs län.
Vänersborg.
A. 0. Anderssons fabriks aktb. arbetares sbk.	Ja	—	t)	—	416	Att hafva tillhört kassan 10 år
						och icke lämna Yänersborg.
Alingsås.
Sbk. vid Alingsås bomullsväfvcriaktiebolag.......	Ja	—	682	—	225	Ovillkorlig uteslutning.
Borås.
Drufvefors arbetares sbk....................... J. F. Yennerstens sk............. Merinos sbk.	Ja Nej Ja	15,000	f) 1,026 t)	49	146 78 96	Ovillkorlig uteslutning. » »

f) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

*) Uppgift har saknats.

217

1	2	3	4	5	6
	År inträdet i kassa: obligatoriskt för arbetarepersonalen i	Af arbetsgifvaren mott donation (enligt uppgi stadgarna).	Bidrag, fasta eller tillfälliga, samt böte hvilka öfverlämnats arbetsgifvaren unde åren 1902—1906.	Medlemsantal den 31 dec. 1906	Villkor för att medlem, som lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
			Hj -o j-i
		M ö
		Kr.	Kr.	Ö.
Sbhför. mellan arbetarne vid Borås—Alfvesta
järnv. verkst........................................	Ja	—	t)	—	65	Ovillkorlig uteslutning.
Sk. vid Åkerlunds bomullsspinneri..............	»	—	t)	—	232	» »
Åmål.
Sbhför. mellan arbetarnes vid Bergslagernas järn-
vägars verkstad.....................................	Ja	—	t)	—	339	Föreskriften otydlig.
Landsbygden.
Dalsjöfors arbetares sbk..........................	Ja	—	t)	—	195	Ovillkorlig uteslutning.
Gustafsfors och Skåpefors bruksarbet. sk. ...	Nej	—	1,200	—	159	» »
Häggådalens mek. linneväfveris arbetares sbk____	Ja	—	t)	—	92	» »
Ing. E. Stridsbergs arbetares sbk i Trollhättan	Nej	—	835	—	480	Att hafva tillhört kassan 3 år,
						därest afflyttning sker till annan ort.
Kinnaströms arbetares sbk. .	Ja	—	jo	—	202	Ovillkorlig uteslutning.
Rydboholms och Yiskafors sk.	»	5,000	14.221	98	555	» »
Yargöns aktb. arbetspersonals sbk. .			t)		oöö	Att ej lämna orten.
Skaraborgs län.
Mariestad.
Katrinefors bruks arbetares sbhför. ...	Ja	5,000	t)	—	602	Ovillkorlig uteslutning.
Sköfde.
Sköfdo mek. verkst. arbetares sbk.	Ja	—	1,150	—	46	Ovillkorlig uteslutning.
Falköping.
J. A. Forss’ porsonals sbk. .	Ja	300	—	—	159	Ovillkorlig uteslutning.
Landsbygden.
Arbetarnes hos tändst. fabr. aktb. Vulcan sbk.	Ja	—	1,910	—	1,465	Ovillkorlig uteslutning.
Hellekis arbetares sbk............	»	—	691	—	137	Styrelsens medgifvande och att ej
						lämna riket.

f) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

218

1	2	3	4	5	6
	so fe:	P- fe o ^ ö p SO $	po g £	td
	O- o* -. ® t B <7+- — • K P eu? 3 P so:	o" o ro » ^ B p ^ Cf? p- 2	3 g" Er S5 B S-P “ 03 ■— o: er? o K S5!3	£ P 0<3	ro ö K	Yillkor för att medlem, som
	ro 2. S-OQ “i ° K £L -b p o o: w 3 ^ g	in ''"g 3	samt böte ■erlämnats varen unde 02—1906.	fasta eller	msantal dec. 1906.	lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
		►ro p ^ tf? _. ro	B p B
		Kr.	Kr.	ö.
Tidafors sulfitfabriks sbk............................	Nej	_	750	_	32	Ovillkorlig uteslutning.
Tidaholms brukspersor.als sbk......................	))	—	500	—	103	» » 3 månader efter afflyttning.
Uddagårdens kalkbruks sk.......................	Ja	—	t)	~	66	Ovillkorlig uteslutning.
Värmlands län.
Karlstad.
Aktb. Karlstads mek. verkstadsarbetares sbk. ...	Ja	—	t)	—	485	Att anställningen varat 3 år.
Kristinehamn.
Kristinehamns verkst. arbetspersonals sbk. ..	Ja	—	t)	—	242	Att hafva tillhört kassan 10 år
					och ej lämna riket.
Landsbygden.
Agnhammars arbetarekårs sbk......................	Nej	1,000	t)	—	57	Styrelsens medgifvande.
Hillringsbergs arbetares sk.........................	))	—	500	—	169	Ovillkorlig uteslutning.
Koppoms sk..........................................	Ja	—	1.800	—	171	Att hafva tillh. kassan 10 år och
					på grund af sjukdom eller ålder lämnat tjänsten.

Nykroppa shs........................................	Nej	—	2,115	19	158	Att icke lämna orten.
Rottneros fabrikers sbk..............................	Ja	—	1.270	74	118	Föreskriften otydlig.
Shför. vid Storfors....................................	Nej	—	1,719	55	96	Ovilkorlig uteslutning.
Örebro län.
Landsbygden.
Aktb. Nobelkruts arbetares sbk.....................	Nej	—	500	—	94	Intet villkor.
Bofors kanonverkst. arbetares sbhför.............	))	—	4,863	92	326	Att hafva tillhört kassan 10 år.
Bofors sk. .....................................	Ja	—	5,952	—	469	Intet villkor.
Brefvens bruks sk....................................	»	1,500	t)	—	235	Ovillkorlig uteslutning.
Bångbro järnverks arbetares sbk..................	Nej	—	700	—	267	Intet villkor.
Degerfors arbetares shbf...........................	Ja	—	8,000	—	555	Att medlem uppnått 44 års ålder
					eller han nödgats lämna tjänsten på grund af ålderdom, olycks-fall eller sjukdom.

219

“ 1.............. 1	2	3	4	1	5	6
		p, t
	p	p p	& Sfi r,.„ P < —;	w
	p o ? er	ZT. er o 2.	g g- i? g	o 3 g
	P crq Z? r P p:	w Ö åt ^ OQ.		p jq	2 &	Villkor för att medlem, som
	« s » S 3.» • t.» o E g ^ P Ms SO cd" 2: m e H p	<8 -p p 0 *5 B TJ o crq	samt böte rerlämnats varen un de 02—1906.	fasta eller	o 60 ■ p CD O O	lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
	P	Ms .5°	P P P
		. o P
		Kr.	Er.	ö.
Froyifors sbhför........................................	Ja	500	t)		153	*)
Guldsmedshytte aktb. arbetares sbk................	Nej	—	2,000	—	175	Ovillkorlig uteslutning.
Hellefors bruks sbk..................................	))	2.500	2,000	—	262	Intet villkor.
Stripa grufbolags arbetares sbk...................	))	—	500	55	154	Ovillkorlig uteslutning.
Örebro pappersbruks arbetares sbk................	))	500	500		301	» »
Västmanlands län.
Västerås.
Allra. Svenska elektriska aktb. tjänste- och ar-
betspersonals sbk.....................................	J a	4,000	1,322	33	1,345	Ovillkorlig uteslutning.
Sala.
Sala maskinfabriks arbetares sbk.................	Ja	300	t)	—	51	Ovillkorlig uteslutning.
Köping-.
Arbetarnes vid Köpings mek. verkst. shbk.......	Nej	—	1,395	—	235	Att hafva tillhört kassan 10 år.
Landsbygden.
Aktb. Kungsörs bleckkärlsfabr. arbetares sbk,...	J a	—	t)	—	96	Intet villkor.
Hallstahammars aktb. arbetares sbk..............	Nej	—	1.022	—	102	**)
Karmansbo arbetaros shk	))	—	704	—	105	**)
Surahammars bruks arbetares sbk.................			3,260	25	381	**)
Kopparbergs län.
Landsbygden.
Arbetareföreningens vid Domnarfvets järnverk sbk	Ja	—	6,645	91	1,644	Att hafva tillhört kassan 5 år och
					ej afflytta från orten.
Avesta sågverksarbetares sk.........................	»	—	t)	—	112	Intet villkor.
Morgårdshammars arbetares sbk. ..	Nej	—	3,279	12	199	Ovillkorlig uteslutning.
Näs och Karlsfors sågverksarbetares sbhk.....	Ja	—	t)	—	184	Föreskriften otydlig.

f) Intet bidrag; eller sådant till belopp understigande 500 kr.

*) Uppgift har saknats.

**) Uppgift har saknats; endast ett kortare utdrag ur kassans stadgar har funnits att tillgå.

220

1	t 2	3	4	5	6
	so Sr	pa o ^ ö {8 S= B	sr* er. po 5 a. K W
	ii g. p"aq'' Z? 3 P p:	& g * cn ö ce p /_scrg.	ö g. so c er 0° P?'' P ^-lCS. aci co Ss 1351 “ *•	ö o H‘1 “&	Villkor för att medlem, som
	►Ö O & o p	•8 M 3 <3. \| so 13 B	0 ^ o t-b 8 p:a rf 1 3 S 5- p	Pag 8 g P i-1 gT CD Pa	lämnar tjänsten, ändock må kunna kvarstå i kassan.
	ä 1-1 5 Z. P		O Pa C» S2	O
	P	c? <33	4 pH •-b
		— b
		Kr.	Kr.	Ö.
GäSleln>rgs län.
(Jätte.
Galle stads arbetares sbk............................	Ja	_	t)	—	237	Ovillkorlig uteslutning efter 1
						mån.
Korsnäs sågverksarbetares sk.......................	Nej	2,000	t)	—	228	Att icke lämna rikot.
Söderhamn.
Söderhamns verkst. o. varfsaktb. arbetares sbk.	Ja	—	f)	—	95	Mot förhöjd afgift.
Tönshammars sk......................................	»	—	t)	—	70	Ovillkorlig uteslutning.
Landsbygden.
Ala sågverks sk........................................	Ja	—	1.000	—	149	Ovillkorlig uteslutning.
		_	1.000	_	453	» »
Bollnäs ångsågs arbetares sbk......................	,)	400	t)	—	40	Att hafva tillhört kassan 3 år.
		1,000	t)	_	375	Ovillkorlig uteslutning.
Grufarbetarnes vid Torsåkers grufvor sjukhjälps-
och understödskassa .................. ...........	»	—	t)	—	183	Att icke lämna socknen.
Iiarnäs bruksarbetares sbhför......................	Nej	—	1.599	—	289	Att hafva tillhört kassan 10 år,
					eljes mot förhöjd afgift.
Hälsinglands linspinneriaktb. arbetares shför. ...	Ja	—	t)	—	123	Ovillkorlig uteslutning.
	j,	_	f) t)	__	734	» »
Norrljusne järnverksarbetares sbk..................	»	—	—	130	» »
	»	_	5,000 t)	—	2,183	)> )>
Shk. vid Forsbacka bruk ...........................	Nej	600	—	51	» »
Söderljusne järnverksarbetares sbk................	Ja	—	t)	—	133	» »
Yallsta sågverksarbetares sbk.......................	N oj	1.000	t)		38	» »
Västernorrlands län.
Sundsvall.
Renhållningsarbetarnes sbhk.........................	Ja 1	—	t)	—	47	Mot förhöjd afgift.

f) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

221

1	2	3	4	5	6
	p £r:	o ^ g	tilltal hvilki arbe åre:	g &	Pj o 3 g
	% — a P Crq P P p:	£» P öa P	o:0J CD ds SJ8-	P oq	co 2 ►— P^	Villkor för att medlem, som
	o h %	» t-r* P	gä 5.»	■-b P	§■!	lämnar tjänsten, ändock må
	m “ _. o g ^	O ^ ® P Ö	1 § g: B o 5 ___ oö 2.2	P* o	P p p 1—1 5?" o	kunna kvarstå i kassan.
	23 ce r. p	crq d:	a pj m ££	o »-i	Ti
		<-»- crq o	H SD 4
Landsbygden.		Kr.	Kr.	Ö.
Arbetarnes vid Skönviks sågverks och lastage-
	Ja	10,000	B	_	960	Ovillkorlig uteslutning. » »
Arbetarnes vid Nya Söråkers sågverk sbhk.....		—	48
Bollsta bruksarbetares fören. för sbh..........	Nej	—	2,010	03	243	Beslut å allm. sammanträde.
Fjäls glasbruksarbetares fören. för sh.............	Ja	300	t)	—	37	Ovillkorlig uteslutning.
Frånö fabriksarbetares sbk..........................	Nej	—	907 !	—	179	Intet villkor.
Hcffners sågverksarbetares sbk.......................	))	—	1,750 i	—	124	Att icke lämna länet.
Iiofvids arbetares sbk...............................	Ja	3,500	5,160 I	48	175	Ovillkorlig uteslutning 1/s år efter
					afflyttningen.
	»	1,000	6,083	_	400	Att ej flytta från orten eller mot arbetsgifvarens vilja taga an-

						ställning å annan ort.
Härnösands ångsågs shbk............................	Nej	—	2,466 1	50	101	Om afflyttning sker på grund af
					uppsägning från arbetsgifvarcn.
Järfveds sågverksarbetares sbhk....................	))	_	1,443 5,000	_	97	*) Ingen föreskrift.
Köpmanholmens ångsågs arbetares sbk...........	»	—	—	85
Lugn viks sågverksarbetares sbk....................	Ja	—	600	_	152	Ovillkorlig uteslutning.
Mons förmäns och arbetares sbk..................	Nej	—	2,400	—	279	Att hafva tillhört kassan 10 år och
				icke genom eget förvållande hafva urståndsatts att behålla

						sin anställning.
Bamviks sågverks shbk..............................	Ja	—	6,196	60	106	Ovillkorlig uteslutning.
Sbk. Kubikenborg ....................................	)>	—	t)	—	248	Att hafva tillhört kassan 10 år.
Sorteringsbommarnes shbk.........................	»	—	t)	—	92	Ovillkorlig uteslutning.
Sundsvalls cellulosaaktb. arbetares sbk..........	)>	1,000	3.003	70	138	» »
Tunadals sk............................................	w	—	10,078	45	221	)) »
Jämtlands län.
Landsbygden.
Gällö sågverks sbk..................................	Ja	—	2,000	—	92	Mot förhöjd afgift och att ej
					lämna orten.
Västerbottens län.
Umeå.
Aktb. Jakobson & Erikssons personals sbk...... Aktb. Naeslunds möbelfabr. och järnaff. perso	Ja	—	t)	—	91	Att hafva tillhört kassan 1 år.
nals sbk............................................	»	—	t)	—	88	» » » » » »

*) Uppgift har saknats.

•(•) Intet bidrag eller sådant till belopp understigande 500 kr.

222

X er1
S- ~ ö

^ ?

T» S° p:

3 ? pj

3 «''

o g;

g .^et

S=U J
O

3 5

e-2 5

crq 3^ <

►ö g
13 o
°3. 5*
*-t> p

k- £• s;

-P

. S°|m

Villkor för att medlem, som
lämnar tjänsten, ändock må
kunna kvarstå i kassan.

O es ;
03 «
05 c

		Er.	Kr.	Ö.
Landsbygden.
Aktb. Robertsfors arbetares sbk...................	Nej	—	3,421	48	262	Ingen föreskrift.
Holmsunds sbk.......................................	Ja	—	t)	—	238	Ovillkorlig uteslutning.
Rundvik—Olofsfors sk. ..............................	»	2,500	7,929	39	258	» »
Sandviks sk...........................................		2,000	8,600	—	566	» »
Norrbottens län.
Landsbygden.
Gellivare malmfälts arbetares sbk.................	Ja	20,000	12,563	—	913	Ovillkorlig uteslutning.
Kiirunavaara arbetares sbk.........................	))	5,000	28.637	__	1,218	n »
Koskullskulles arbetares sbk......................	))	1,000	4,653	25	211	» »
Tuollavara arbetares sbk............................	”	—	1,140	—	108	» »
f) Intet bidrag eller” sådant till belopp understigande 500 kr.

Rättelser.

1. De två första punkterna å sid. 122 ersättas med följande:

De af ifrågavarande kassor, hvilka öfverhufvud taget icke meddelade
sjukhjälp för de första dagarna af sjuktiden, utgjorde till antalet 528.
167 af dessa innehöllo sjukhjälp för mera än 3 eller mindre än 2 dagar,
138 kassor lämnade understöd från och med den tredje och återstående
223 kassor från och med den fjärde sjukdagen.

2. Å sid. 111, fjärde raden nedifrån, står 0,7 procent, skall vara 0,8 procent.