Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 223.
1
N:o 223.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen;
gifven Stockholms slott den 20 maj 1910.
Under åberopande af bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kung!. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse
af 18 kap. 13 § strafflagen.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Albert Petersson.
Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 169 Höft. (N:o 223.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
Förslag
tiii
Lag
om
ändrad lydelse af 18 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och
sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är afsedt
för otuktig! bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;
eller i skrift, som han utsprider, eller eljest genom tillkännagifvande
för allmänheten till salu utbjuder eller själ!'' eller genom annan till försäljning
kringför dylika föremål; eller under sådana förhållanden, att
allmän fara för andras förförelse däraf kommer, vare sig muntligen eller
genom utspridande af skrift söker förleda till användande af föremål,
som nu sagts, eller meddelar anvisning om sättet för deras användande;
varde, ändå att gärningen ej är sådan, som i 1 mom. sägs, dömd efter
ty där stadgas.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
3
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å
Stockholms slott fredagen den 29 april 1910.
Närvarande:
Hans excellens lierr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anförde:
»Under senaste tid hafva inom lmfvudstaden framträdt vissa företeelser,
hvilka synas innebära en allvarsam fara för allmän tukt och
sedlighet. Här har uppstått en propaganda med syfte att i vidsträcktaste
kretsar utbreda kännedom om s. k. preventiva medel och mana till deras användning.
På offentliga möten inför skaror af män och kvinnor afhandlas
dessa frågor, och agenter för försäljare af sagda medel ha vid mötena
ett utmärkt tillfälle, som ej heller lämnats obegagnadt, att bland allmänheten
sprida sina priskuranter och prospekter. Förkunnarna af dessa läror
utan känsla af ansvar vare sig mot det folk, de tillhöra, eller de skaror
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
af unga män och kvinnor, åt hvilka do utbjuda sina model till föiebyggande
af sedeslöshetens vanliga följder sprida öfver landet ett
smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva en hel nation.
Det synes mig uppenbart, att ett kraftigt ingripande i syfte att stat]a
det onda i den mån ske kan är af nöden, och att hvad som kan göras,
äfven bör göras snart, ty fara är i dröjsmål.
Gällande strafflag belägger i 18 kap. 13 § med straff utspridande
af skrift, som sårar tukt och sedlighet, samt annan gärning, som sårar
tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse
däraf kommer.
Visserligen torde det icke lida något tvifvel, att offentligt föredrag
om preventiva medel, särskild! om det hålles inför en okritisk publik
och innefattar öppen eller förtäckt uppmaning till deras användande,
kan träffas af den angifna lagbestämmelsen och sålunda redan nu
blifva bestraffadt. Men möjligt är ock, att föredrag med liknande innehåll
kan klädas i den försiktiga form, att det faller utom de för straffbarhet
nu i lag uppdragna gränser, äfven om faran för att andia däraf
förledas till sedeslöshet må vara än sa stor. Vidare torde ett utbjudande
till salu af preventiva medel, deras utställande för allmänheten
och annonsering därom endast sällan ske pa sadant sätt, att ansvai
därför kan enligt gällande lag ifrågakomma. Men äfven ett dylikt
offentligt utbjudande innefattar otvifvelaktigt en fara för andras förförelse,
som icke bör lämnas ur sikte och som tvifvelsutan är stol nog
för att gälla såsom grund för ett med straffhot förenadt förbud mot
dylikt offentligt salubjudande eller utställande.
I flere utländska lagstiftningar, bland dessa den tyska, danska och
norska, hafva meddelats mer eller mindre vidtgaende straffbestämmelser,
direkt riktade mot spridande bland allmänheten af preventiva medel,
och vår lagstiftning lärer ej heller längre kunna undvara dylika stad
ganden.
.
Bestämmelser i den af mig angifna riktning torde lämpligen hora
upptagas i 13 § af 18 kap. strafflagen.
Straffet för de förseelser, som de ifrågasatta bestämmelserna afse,
lärer böra blifva det samma som för öfriga, i sagda lagrum angifna
förseelser, men strafflatituden torde böra så ändras, att den i lagrummet
nu stadgade tidsbegränsningen för fängelsestraffet bortfaller.
I öfverensstämmelse med hvad jag sålunda anfört har jag låtit
inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse af
18 kap. 13 § strafflag en.y>
5
kung!,. Majds 2\ åd. Proposition N:o 223.
Föredraganden uppläste därefter nämnda lagförslag, af den lydelse
bilagan vid detta protokoll utvisar, samt hemställde, att då den mening
icke torde sakna anhängare, att eu lagstiftning åt ifrågavarande beskaffenhet
skulle kunna medföra fara för ökad utbredning af smittosamma
könssjukdomar, medicinalstyrelsen äfvensom den af Kungl. Maj:t tillsatta
kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag rörande åtgärder
för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning
måtte anbefallas att skyndsammast afgifva underdånigt utlåtande öfver
förslaget.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle utdrag af protokollet
expedieras till medicinalstyrelsen och förutnämnda
kommitté.
Ur protokollet
Pink Öländer.
6
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 223.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 18 kap. 15 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:
Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt
och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän
förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer.
Där någon offentligen utställer eller förevisar föremål, som är afsedt
för otuktigt bruk eller till att förebygga följder af könsumgänge;
eller genom offentligt tillkännagifvande till salu utbjuder eller själf eller
genom annan till försäljning kringför sådana föremål; eller offentligen,
vare sig muntligen eller genom utspridande af skrift, söker förleda till
användande af föremål, som nu sagts, eller meddelar anvisning om
sättet för deras användande; varde, ändå att gärningen ej är sådan,
som i 1 mom. sägs, dömd efter ty där stadgas.
Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
7
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 6 maj 1910.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
Swartz,
grefve HAMILTON,
grefve Eiirensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anmälde, att
från medicinalstyrelsen samt från kommittén för afgifvande af utlåtande
och förslag rörande åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas
spridning inkommit de genom utdrag af protokollet öfver
justitiedepartementsärenden för den 29 sistlidne april infordrade underdåniga
utlåtanden öfver det inom justitiedepartementet upprättade förslaget
till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; varande
dessa utlåtanden af den lydelse bilagor vid detta protokoll utvisa.
8
Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
Föredraganden hemställde härefter, att lagrådets utlåtande öfver
berörda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag af protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 223.
9
Bil. A.
Till Konungen.
Genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden i
statsrådet den 29 april 1910 liar medicinalstyrelsen erhållit nådig befallning
att afgifva underdånigt utlåtande öfver bifogadt förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kapitlet 13 § strafflagen.
Till fullgörande af den nådiga befallningen får medicinalstyrelsen
i underdånighet anföra följande.
Det motiv, som i justitieministerns anförande till ifrågavarande
statsrådsprotokoll åberopats för inhämtande af medicinalstyrelsens utlåtande
i frågan, är, »att den mening icke torde sakna anhängare, att
en lagstiftning af ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna medföra fara
för ökad utbredning af smittosamma könssjukdomar»; och torde på grund
häraf styrelsens yttrande böra begränsas till nämnda smittofara och den
hänsyn, som därtill bör tagas vid en lagstiftning af detta slag.
I fråga om förhindrande af smittas spridning med tillhjälp af så
kallade preventiva medel behöfver man tänka endast på de veneriska
sjukdomarna och bland dem hufvudsakligen på syfilis och gonorré,
hvilka genom sina följder kunna blifva ödeläggande för den enskilde
och för familjen. Tvenne synpunkter kunna därvid komma under öfvervägande:
den ena, förhindrande af sjukdomsämnets öfverförande från
individ till individ, den andra, förekommande af befruktning vid könsumgänge
i fall, då kvinnan lider af syfilis i sådant stadium, att den
med sannolikhet kan öfvergå på fostret och göra detta sjukt ända från
födelsen.
Vidkommande den förra synpunkten lära i de allra flesta fall endast
sådana preventivmedel komma i betraktande, som äro beräknade för män.
Ehuru användandet af dylika medel alldeles icke förlänar något säkert
skydd mot smitta, vill medicinalstyrelsen icke förneka, att det medför
Bih. till Rilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 169 Häft. 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
en relativ trygghet vid orent könsumgänge. Men å andra sidan vill
det synas styrelsen uppenbart, att ett allmänt och ohöljdt utbjudande
af slika ting skulle till otukt förleda talrika ynglingar, som eljest af
fruktan för smitta skulle därifrån af hållas; och de förleddes antal skulle
stiga i samma mån, som känslan för tukt och sedlighet dels förslappades
af en propaganda och en upplysningsverksamhet, sådana som man på
sista tiden fått bevittna här i hufvudstaden, dels ock efterträddes af
den råhet i sinnet, som själfva användandet af de preventiva medlen är
ägnadt att alstra. Framför allt vore sexuella utsväfningar i ökadt omfång
att befara i större städer, å garnisonsorter och annorstädes, där
mycken manlig ungdom är hopad.
Då härigenom antalet smittomöjligheter skulle ökas, då, såsom
förut sagts och äfven framhållits af Dermatologiska sällskapet i Stockholm
uti dess här bifogade flygblad »Om de smittosamma könssjukdomarna»,
de preventiva medlen icke medföra något säkert skydd mot
smitta vid könsumgänge, och då därtill dylika medel lätteligen kunna
af den oerfarne, trots gifna anvisningar, anbringas så, att de icke förläna
något skydd alls, anser medicinalstyrelsen — ehuruväl några säkra
beräkningar icke kunna göras i detta afseende — att vinsten af de
preventiva medlens bruk af nämnda anledningar kan neutraliseras, ja,
att rent utaf de smittosamma könssjukdomarna kunna vinna ökad
spridning.
Från ifrågavarande medels förmåga att skydda mot öfverförande
af smittosamma könssjukdomar torde alltså skäl ej kunna hämtas för ett
underlåtande af lagstiftningsåtgärder till förhindrande af medlens offentliga
utbjudande och kringförande till försäljning.
Hvad därefter angår den andra af ofvan angifna synpunkter eller
förebyggandet af syfilitiska barns födande till världen, förutsätta åtgärderna
i detta syfte, för så vidt de stödja sig på användning af preventiva
medel, ett fullt målmedvetet uppsåt, och detta han vara af den
art, att det förtjänar respekteras. Men i sådana fall torde väl i regel
läkares råd inhämtas, och tillkommer det då läkaren att pröfva och råda
efter samvete och den medicinska vetenskapens läror.
Med afseende på lagförslagets formulering vill medicinalstyrelsen
endast framhålla vikten af, att denna blifver så tydlig, att ingen tvekan
kan uppstå om lärarnas vid de medicinska läroverken rätt att vid sin
undervisning beröra äfven frågor om de preventiva medlen.
På grund af det anförda får medicinalstyrelsen uttala den meningen,
att de så kallade preventiva medlens roll såsom skydd mot
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
smittosamma könssjukdomar icke är af den betydelse, att hänsynen därtill
bör ställa sig hindrande i Tagen för stiftande af den lag, som i det
till styrelsens utlåtande remitterade förslaget åsyftas.
Stockholm den 4 maj 1910.
Underdånigst:
KLAS LINROTH.
HERM. PETERSSON.
E. SEDERHOLM.
RICHARD STENBECK.
FRED. BISSMARK.
A. E. Bastman.
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
Bil. B.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 29 april 1910 har den af Eders Kungl.
Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande af utlåtande och förslag rörande
åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning
anbefallts att skyndsammast afgifva underdånigt utlåtande öfver
ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag om ändrad
lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; och får kommittén till åtlydnad
häraf i underdånighet anföra följande:
Vissa slag af de s. k. preventivmedlen hafva, ehuru stundom
opålitliga, visat sig äga värde för förhindrande af smittosamma könssjukdomars
öfverförande. Den nu pågående propagandan för dessa
medel syftar emellertid till något helt annat och vida mera än till förekommande
af sjukdomstillstånd eller förhindrande af sjukliga anlags
öfverförande. Den utgör en så uppenbar fara för ungdomens förförelse
och måste verka i så hög grad undergräfvande på allmän tukt och
sedlighet, att i jämförelse därmed den betydelse, som nämnda medel
kunna äga till förebyggande af sjukdomars spridning, får betraktas
såsom underordnad. Eu" lagstiftning till stäfjande af denna propaganda
anser kommittén därför vara önskvärd.
Tydligt är emellertid, att en sådan lagstiftning erbjuder stora
svårigheter. Sålunda torde näppeligen ett lagbud af den nu ifrågasatta
lydelsen vara tillfyllest för att i den med förslaget åsyftade omfattningen
kunna stäfja nämnda propaganda. Under begreppet »offentligen» torde
nämligen icke kunna hänföras hållande af föredrag eller diskussioner
inom föreningar och sällskap, hvarigenom kännedom om dessa medels
användning lätteligen kan spridas i lika stor utsträckning som medelst
offentliga möten. Ej heller skulle eu så affattad lagbestämmelse utgöra
hinder för försäljare af ifrågavarande föremål att medelst postledes eller
på annat sätt till hemmen spridda reklamkort salubjuda dem. Medan
den förra synpunkten är beaktad i den norska lagstiftningen, är den
senare tillgodosedd i den danska.
13
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition No 223.
Vid affattande! af ett lagbud på detta område är det enligt kommitténs
mening angeläget, att därvid icke lägges hinder i vägen för en
fullt objektiv, i icke otuktigt syfte lämnad redogörelse för dessa medel,
t. ex. i en historisk, nationalekonomisk eller medicinsk framställning
vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Med hänsyn härtill torde en
omredigering af förslagets senare del vara af nöden.
Protokollsutdrag utvisande en ledamots skiljaktiga mening bifogas.
Stockholm den 3 maj 1910.
A kommitténs vägnar:
TTnderdånigst:
JOHAN WOLI).
Carl Malmroth.
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
Bil. C.
Utdrag af protokoll, hållet vid reglementering skommitténs sammanträde
den 3 maj 1910 kl. 7 e. in.
Närvarande: samtliga herrar kommitterade.
§ I
Fortsattes
behandlingen af det under § 1 i protokollet för den 1
innevarande månad antecknade ärende angående förslag till lag om
ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen; och beslöt kommitténs flesta
ledamöter, med hvilka herr J. E. Johansson förklarade sig i hufvudsak
instämma, att afgifva följande underdåniga utlåtande.
»Vissa — —---— — —--— —---nöden».
Från beslutet var herr O. M. Westerberg skiljaktig och anförde:
»I allt väsentligt instämmande i ofvanstående, anser jag likväl,
att motverkandet af de s. k. preventiv-medlens missbruk ej kan på annat
sätt effektivt och inom vederbörliga gränser genomföras, än att de inrangeras
bland varor, som endast vid apotek och mot legitimerad läkares
recept kunna erhållas.
Jag hemställer med anledning häraf, att en bestämmelse härom
kommer till stånd, hvilken bestämmelse inom rimlighetens gränser torde
komma att utgöra ett skydd såväl för den af vetenskapsman meddelade
undervisningen som ock för den legitimerade läkarens ordination af
dylika skyddsmedel.»
Som ofvan.
In fidem
Carl Malmroth.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
15
Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
onsdagen den 18 maj 1910.
Närvarande:
Jnstitieråden Quensel,
friherre Marks von Wurtemberg,
Petrén,
Regeringsrådet Wall.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 6 maj 1910, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt
förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af t. f. byråchefen för lagärenden Einar Bergelmer; och blef
detsamma nu företaget till slutlig behandling.
Jnstitieråden friherre Marks von Wurtemberg och Petrén samt
regeringsrådet Wall förenade sig om följande yttrande:
Den propaganda för s. k. preventivmedel, som under senaste
tiden förekommit här i landet, har från ett visst håll bedrifvits under
sådana former, att den otvifvelaktigt medfört stor fara för ungdomens
sedliga förvildning. Inför stora skaror af män eller kvinnor hafva i
fråga om dessa medel hållits föredrag, i hvilka det ömtåliga ämnet behandlats
på ett sätt, som varit i hög grad anstötligt och ägnadt att hos
de mindre kritiska åhörarne utbreda en lättsinnig och ansvarslös åskådning
i fråga om de för individerna såväl som för samhället betydelsefulla
sexuella problemen och därmed sammanhängande ämnen.
Det är under dylika omständigheter förklarligt, om hos mången
väckts tankar på ett ingripande från lagstiftningens sida i syfte att
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
stäfja eller förhindra nämnda propaganda, och om dessa tankar tagit
form i ett förslag, sådant som det nu föreliggande.
Innan en lagstiftningsåtgärd af ifrågavarande art kommer till
stånd, bör emellertid noga tillses, såväl huruvida den är ägnad att leda
till det åsyftade målet, som ock huruvida den icke tilläfventyrs är förenad
med vådor och olägenheter, hvilka mer än uppväga de fördelar
man tror sig uppnå. En undersökning häraf är desto mera angelägen,
som förslaget tillkommit i anledning af ett individuellt, nyss inträffadt
fall och under det omedelbara intrycket af den stämning det framkallat.
Förslagets viktigaste bestämmelse är den, som riktar sig mot
offentliga, i tal och skrift förekommande yttranden, hvilka åsyfta förledande
till bruk af preventiva medel eller innefatta meddelande af
anvisning i fråga om deras begagnande.
Medan enligt gällande lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen sådana
yttranden kunna straffas allenast i händelse de såra tukt och sedlighet,
så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse däraf kommer,
skola de, enligt hvad i förslaget uttalas, beläggas med straff äfven när
de ej kunna anses i nyssnämnda mening sårande för tukt och sedlighet.
Härvid är dock att märka, hurusom den föreslagna bestämmelsen
icke skulle kunna erhålla tillämpning å yttranden i tryckt skrift. I afseende
å dessa måste nämligen tills vidare tillämpas tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, enligt hvilka för straff barhet erfordras, att tukt
och sedlighet sårats. Det torde visserligen få antagas vara åsyftadt, att
tryckfrihetsförordningen framdeles skulle uti ifrågavarande hänseende
bringas till öfverensstämmelse med den nu föreslagna lydelsen af 18
kap. 13 § strafflagen; men äfven om en dylik grundlagsändring skulle
efter någon tid komma till stånd, måste det betraktas såsom i viss mån
oegentligt och menligt för lagens helgd, att under mellantiden yttranden
af här förutsatta art ansåges tillåtna där de spredes i tryck, men
straffades när de förekomme i muntlig framställning.
Långt viktigare äro emellertid de principiella betänkligheter, som
låta sig anföra mot att öfver hufvud belägga med straff sådana framställningar
rörande preventivmedel, som icke i strafflagens mening såra
tukt och sedlighet. Det borde knappt behöfva framhållas, att spörsmålet
härom ingalunda sammanfaller med frågan om dessa medels skadlighet
ur samhällets synpunkt. Det betraktas i vår tid icke såsom en
statens sak att undertrycka hvarje mening, hvars spridande anses stå i
strid med samhällets bästa. Historiens lärdomar hafva tillräckligt
ådagalagt de sorgliga konsekvenserna af en sådan uppfattning rörande
samhällsmaktens uppgift. I hvarje tidehvarf, men framför allt i en
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
brytningstid sådan som den nuvarande, måste det inträffa, att uppfattningen
om hvad som länder till enskildt och allmänt väl till den grad
skiftar, att meningar, som omfattas af vissa samhällsmedlemmar eller
samhällsgrupper, af andra betraktas såsom i högsta grad fördärfliga.
Skulle dessa meningar taga sig uttryck i handlingar, som staten ansett
sig kunna och böra i lag förbjuda, eller i uppeggande till dylika handlingar,
måste samhället, så vida det skall fylla sin uppgift att upprätthålla
rättstillståndet, inskrida med straff eller andra tvångsmedel. Men
i öfrigt bör enligt nutida, på dyrköpt erfarenhet grundad uppfattning
staten i det längsta möjliga afhålla sig från ingripande mot den, som
på ett till formen oantastligt sätt vill verka för sina meningars spridande
eller genomförande. Från eu dylik utgångspunkt kan det icke
vara riktigt att genom straffbud söka fullständigt utesluta preventivmedlen
från den offentliga diskussionens område. Enhvar, som i någon
man sysselsatt sig med de nationalekonomiska befolkningsspörsmålen
och därmed sammanhängande sociala frågor, vet, att spörsmålet om
önskvärdheten af folkökning ingalunda hör till de samhällsproblem, som
en gång för alla vunnit en enkel, oemotsäglig lösning; och skulle han
hafva bildat sig en än så bestämd mening rörande de ekonomiska, sociala
eller politiska vådorna af nativitetens afsiktliga begränsande, så
vore därifrån ett stort och mahända ödesdigert steg till den ståndpunkten,
att hvarje offentligt uttalande till förmån för preventivmedel borde förbjudas
och straffas.
Ett sådant undertryckande ifrågasattes näppeligen i afseende å
andra läror, som stå i skarp motsats med de bestämmandes uppfattning
om det allmänna bästa. Den, som t, ex. anser ett fullständigt
förverkligande af socialismens principer innebära eu olycka för samhället
och mänskligheten, finner det ej gärna möjligt eller önskvärd!
att med tvångsmedel inskrida mot de socialistiska lärornas förkunnande,
ehuru det måste vai’a honom klart, att deras allmännare spridande kan
medföra stor fara för det samhälle, som hans öfvertygelse bjuder honom
att försvara. Den, som i religionen eller dess bestående former ser ett
oumbärligt villkor för samhällets och dess medlemmars andliga hälsa
och välfärd, eller som i hvarje fall bekymras öfver den andliga och sedliga
rotlöshet, hvartill ett hastigt och hänsynslöst undanträngande af
den häfdvunna religiösa uppfattningen kan gifva upphof, lärer knappast
tänka sigymöjligheten af något lagens inskridande mot den, som, utan
att göra sig skyldig till gäckeri eller smädelse, angriper religionen eller
vissa trosläror. Och den, som tror ett fullständigt rusdrycksförbud vara
nödvändigt för folkets räddande från undergång, lärer väl ej sträcka
Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 169 Höft. 3
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
sina önskningar därhän att, sedan förbudet genomförts, hvarje meningsyttring
rörande olägenheter, som det ansåges medföra, skidle förbjudas
och straffas.
Det erkännande af yttrandefriheten, hvartill samhället sålunda natt
fram, hämtar sitt berättigande ur flere särskilda förhållanden. Viktigare
än något annat är måhända det faktum, att ett genomförande af grundsatsen
om samhällets befogenhet och plikt att söka undertrycka, villomeningar
visat sig i många fall leda till de mest beklagansvärda misstag.
Till den nuvarande samhällsordningens förtjänster torde det böra räknas,
att den, i känslan af att de fördelar, yttrandefriheten ur nämnda och
andra synpunkter medför, öfverväga olägenheterna, vetat att i det stola
hela hålla yttranderätten i helgd, äfven när såsom i förevarande fall
frestelse till dess inskränkande legat nära till hands. Andra samhällsformer
kunna måhända medföra ett återfall i torna tiders tvång; men att
för närvarande inskränka möjligheten af det meningsutbyte, som ledes åt
allvarliga bevekelsegrunder, synes ej utan tvingande skäl kunna förordas.
Att vidare ingå på hithörande principspörsmål kan nu ej ifrågakomma.
Dock torde det vara på sin plats att här framhålla, hurusom
i våra dagars samhälle lagens helgd lätt kan komma att lida, om. lagstiftningen
börjar anlitas för undertryckande af meningar, som ej .innefatta
kränkning af någons rätt eller uppeggande till otillåtna handlingar
eller till ett tygellöst lefnadssätt men likväl af flertalet anses samhällsfarliga.
Redan ett första steg på denna väg kan ur nämnda synpunkt
vara betänkligt, och skulle det, såsom lätt kan befaras, komma att iölj as
af andra försök att låta lagens maktspråk träda i stället för upplysning
och andlig fostran, är det fara värdi, att lagens auktoritet, som i våra
dag-ar behöfver i högsta möjliga grad upprätthållas, komme att väsentligen
försvagas.
Måhända ville man mot det nu anförda invända, att, när det gäller
frågan om yttrandefrihetens gränser, de sexuella spörsmålen intaga en
särställning, som påkallar mera vidtgående begränsning af yttranderätten
än på andra områden bör ifrågakomma. Sant är, att när gällande
strafflag likasom främmande lagar med straff belägger uttalanden,. som
såra tukt och sedlighet och kunna leda till andras förförelse, detta innebär,
att äfven ett i och för sig icke osedligt uttalande kan biff va straffbart
med hänsyn till de förhållanden, hvarunder det framförts.. Att
sålunda bestraffa eu framställning af de preventiva medlen, hvilken,
ehuru möjligen fri från otuktig! syfte, dock med hänsyn till de omständigheter,
hvarunder den förekommit, är att anse såsom sårande för
tukt och sedlighet, lärer ej heller kunna utgöra något obehörigt ingrepp
19
Kungl, Maj-.ts Nåd. Proposition No 223.
i yttranderätten. Men en annan sak är att af hänsyn till den allmänna
sedligheten förbjuda äfven en taktfull, allvarlig och tydligen från hvarje
otuktig t syfte fri framställning rörande lämpligheten af preventivmedels
anyändande under vissa omständigheter. Den fara för utbredande af
osedlighet eller för nativitetens aftagande, som kan vara förenad äfven
med eu sådan framställning, må — om den ock från eu del håll öfverdrifves
— dock ej förnekas eller underskattas. Men den hör till de
vådor, som ej lämpligen kunna på lagstiftningens väg förekommas, utan.
för hvilkas motverkande andra medel böra tagas i anspråk.
För att bedöma lämpligheten af ett absolut förbud mot preventivmedlens
offentliga förordande eller beskrifvande är det af nöden att
göra sig redo för alla de konsekvenser ett dylikt förbud medför. Dessa
hafva i viss mån påpekats i de utlåtanden, som redan afgifvits öfver
förslaget. 1 medicinalstyrelsens utlåtande liar ur medicinsk synpunkt
erinrats, att fall förekomma, där användandet af preventivmedel sker
i ett syfte, som förtjänar respekteras, samt att inskränkning ej borde
göras i de vid medicinska läroverk anställda lärames rätt att vid
sin undervisning beröra äfven frågor om de preventiva medlen. Och i
ett annat utlåtande har framhållits angelägenheten af att hinder icke
läggas i vägen för en fullt objektiv, i icke o tuktigt syfte lämnad redogörelse
för dessa medel, t. ex. i eu historisk, nationalekonomisk eller
medicinsk framställning, vare sig i skrift eller offentligt föredrag. Befogenheten
af dessa erinringar synes ovedersäglig. Hvad beträffar det
af medicinalstyrelsen tillstyrkta förbehållet förefaller emellertid öppen
bart, att om det skall vara tillåtet att vid don officiella medicinska
undervisningen beröra frågor om de preventiva medlen, det icke rimligen
kan förbjudas att i litteraturen behandla dessa frågor ur medicinsk
synpunkt. Och skulle, såsom i det senare af nämnda utlåtanden med
fog påpekats, det för uppnående af syftet med den ifrågasatta lagstiftningen
vara af nöden, att densamma utsträcktes att gälla äfven föredrag
och diskussioner inom slutna sällskap och föreningar, måste det förefalla
stötande, om härvid ej skulle göras undantag åtminstone för läkaresällskap
och andra medicinskt föreningar. Vill man från den tillämnade
straffbestämmelsen göra undantag för historiska, nationalekonomiska
eller därmed jämförliga framställningar, är det svårt att tänka
sig någon annan begränsning af undantaget än den, helt visst ganska
sväfvande, att framställning, som ej skedde i (tuktigt syfte eller eljest
på grund af omständigheterna kunde anses sårande för tukt och sedlighet,
icke skulle drabbas af bestämmelsen. Med. en dylik begränsningskulle
emellertid det nya stadgandet knappast komma att inrymma
andra fall än som enligt lagens nuvarande lydelse kunna bestraffas.
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
Till hvad nu blifvit yttradt i fråga om förbud mot preventivmedlens
offentliga förordande eller beskrifvande må läggas, att man i allmänhet
ej heller i främmande länder tilltrott sig att principiellt förbjuda
dessa medels behandlande i tal eller skrift. Strafflagarnas bestämmelser
mot råa och anstötliga yttranden torde i de flesta länder bereda möjlighet
att åtkomma framställningar af uppenbart otuktig beskaffenhet, och
framställning, som öppet eller förtäckt innefattar affärsmässig reklam
för vissa slags varor af hithörande art, drabbas i en del länder af speciella
ansvarsbestämmelser. Längre synes man i allmänhet, åtminstone
hittills, ej hafva ansett sig böra gå. Såvidt nu kunnat utrönas bär —
om man bortser från ett enstaka engelskt rättsfall — endast i ett land,
nämligen Norge, staten lagt hinder i vägen för möjligheten att öfver
hufvud offentligen behandla frågan om preventivmedel. I Norges nu
gällande strafflag likasom dessförinnan i en lag af år 1891 har upptagits
ett ovillkorligt förbud mot offentliga framställningar rörande
preventivmedlen. Men den omständigheten, att sålunda i ett främmande
land ett dylikt förbud sedan någon tid förekommit, synes ej vara tillfyllest
att vederlägga de betänkligheter, som i det föregående gjorts
gällande mot införande i vårt land af ett liknande förbud. Särskild!
bör framhållas, att under de öfverläggningar, som i Norge föregått
bestämmelsens införande, uttalats, att densamma trots sin generella omfattning
ej behöfde eller borde föranleda åtalande af vetenskapliga framställningar
rörande preventivmedlen. Dylika uttalanden hafva sin grund
i en uppfattning af den offentliga åtalsplikten, som gör sig gällande
i Norge såväl som i flera andra länder, men som är främmande för
vår lagstiftning och rättsåskådning.
Med hänsyn till hvad i det föregående blifvit anfördt kan det här
åsyftade förbudet mot offentliga yttranden rörande preventivmedel icke
tillstyrkas. Åtminstone torde, innan ett sådant förbud meddelas, böra
tillses, i hvad mån gällande lagstiftning medför skydd emot yttranden,
som lämpligen kunna straffas.
Utöfver nämnda förbud innefattar det remitterade förslaget stadgande
om straff för den, som offentligen utställer eller förevisar eller genom
offentligt tillkännagifvande till salu utbjuder eller själf eller genom
annan till försäljning kringför preventiva medel.
Hvad vidkommer offentligt utställande eller förevisande af dessa
medel, torde ett sådant förfarande i alla de fall, då skada däraf kan
föranledas, vara straffbart redan eldigt gällande lag. Den föreslagna
bestämmelsen i detta hänseende synes därför vara öfverflödig.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223. 21
Beträffande åter förbudet mot ifrågakomma medels utbjudande till
salu genom offentligt tillkännagifvande torde ur sedlighetens och den
offentliga anständighetens synpunkt kunna till stöd för detsamma anföras
starka skäl, hvilka måhända öfverväga de invändningar, som från andra
synpunkter kunna framställas däremot. Skall förbudet blifva af någon
större praktisk betydelse, torde det emellertid vara nödigt, att detsamma
utsträckes att afse jämväl försändande till allmänheten genom posten
eller annorledes af priskuranter och annat, hvarigenom preventivmedel
salubjud as. Därjämte erfordras uppenbarligen, att tryckfrihetsförordningen
ändras. I annan händelse kommer straffbestämmelsen att gälla
allenast i fråga om skrifna tillkännagifvandcn uti ifrågavarande syfte,
under det att de tryckta lämnas straffria. En dylik anordning synes
vara sä stötande, att det knappast torde böra ifrågakomma att vidtaga
ändring i strafflagen i detta hänseende, förr än motsvarande ändring i
tryckfrihetsförordningen kan genomföras.
Mot det ifrågasatta förbudet rörande kringförande till försäljning
af de nämnda medlen torde icke något vara att erinra, men tvifvelaktigt
synes vara, huruvida detta förbud är af den betydelse, att en
ändring i strafflagen bör vidtagas enbart för genomförandet däraf.
Bestämmelserna i det föreslagna nya momentet i paragrafen
angifvas röra icke allenast preventiva medel utan äfven föremål, som
äro afsedda för otuktig^ bruk. Såvidt angår de med sistnämnda uttryck
åsyftade föremål lära emellertid bestämmelserna vara utan nämnvärd
betydelse. Uti de i momentet angifva fall torde nämligen, då fråga är
om sådana föremål, gärningen i regel vara straffbar redan enligt gällande
lag.
Det remitterade förslaget innebär slutligen en höjning af paragrafens
straffmaximum. Att brott, som falla under denna paragraf,
kunna antaga sådana former, att de förtjäna högre straff än hvad lagen
nu medgifver, är måhända riktigt. Men äfven härvidlag kan ifrågasättas,
, huruvida, för den händelse de tilltänkta förändringarna i paragrafen
i öfrigt icke blifva genomförda, tillräckliga skäl finnas att för
närvarande göra ändring i straffskalan. Skall emellertid sådan ändringske,
torde, till undvikande af mindre väl afpassad straffmätning, den
nuvarande straffskalan böra bibehållas som den normala och det högre
straffmåttet blifva tillämpligt allenast då synnerligen försvårande omständigheter
föreligga.
Justitierådet Quensel anförde:
A ena sidan synes, såsom medicinalstyrelsen framhållit, förslaget
allt för vidtgående därutinnan, att detsamma lägger hinder i vägen för
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
att i den medicinska undervisningen frågan om de preventiva medlen
offentligen behandlas.
Å andra sidan synes, såsom den i ärendet hörda kommitté anmärkt,
förslaget icke tillräckligt effektivt. Om någon söker förleda till användande
af föremål, hvarom fråga är, eller meddelar anvisning om sättet
för deras användande, drabbas han nämligen af straff, endast om hans
åtgärder vidtagits offentligen. Samma åtgärder torde emellertid vara lika
ägnade att väcka betänkligheter, om de äga rum inom andra slutna
sällskap eller föreningar än läkaresällskap eller medicinska föreningar.
Hvad ofvannämnda kommitté påpekat i fråga om utbjudande till
försäljning medelst kringsända reklamer synes likaledes värdt beaktande.
Då tryckta meddelanden ej lära kunnas träffas af föreliggande lagstiftning,
skulle väl upptagande däri af ett straffbud, som afsåge kringsända
reklamer, för närvarande komma att sakna större betydelse.
Men då det är att förutse, att förslaget, därest det antages, snarast
möjligt efterföljes af ändringar i tryckfrihetsförordningen, torde det
vara af vikt, att strafflagen så affattas, att dess bestämmelser komma
att motsvara dem, hvilkas införande i tryckfrihetsförordningen kan anses
önskvärd!.
Jag tillstyrker alltså, att förslaget måtte omarbetas i nu angifna
hänseenden.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.3.
23
Utdrag af protokollet öfver justitiedepariementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott fredagen den 20 maj 1910.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråd en: PETERSSON,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
grefve Eiirensvärr,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anmälde lagrådets
genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 6 i denna månad inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till
lag om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen:
»Förslagets
viktigaste bestämmelse — förbudet mot offentligt förledande
till preventivmedels användande eller offentligt lämnade anvisningar
om sättet för sådana medels användande — har af lagrådets
flesta ledamöter afstyrkts hufvudsakligen på den grund, att ett dylikt
förbud skulle göra intrång på den yttrandefrihet, som bör vara medborgarnas
rättighet. Ifrågavarande ledamöter af lagrådet medgifva, att
bestraffande af eu framställning af do preventiva medlen, hvilken är
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
sårande för tukt och sedlighet, ej utgör något obehörigt ingrepp i
yttranderätten, men de finna en från hvarje otuktigt syfte fri framställning
rörande lämpligheten af att preventivmedel under vissa omständigheter
användas icke böra på grund af vådan för den allmänna
sedligheten drabbas af förbud.
Denna uppfattning kan jag oj dela. Att eu. framställning af det
senare slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan
vara i hög grad ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella
området, lärer ej kunna förnekas, och den sociala fara, som därigenom
uppstår, är af sådan art, att hela folkets såväl andliga som fysiska
hälsa allvarligt äfventyras. I fråga om de högeligen samhällsvådliga
verkningar, som följa af folkets tillbakagång i sexuell moral, tala
historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar man detta, kan
jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran
å de enskilda medborgarna oberättigad, att de afhålla sig från uttalanden
i tal eller skrift, hvilka, om än icke tillkomna i osedligt syfte,
dock bland allmänheten sprida det fördärf, som för nationens bestånd
är kanske det allra farligaste.
Att icke hvarje offentlig framställning rörande de preventiva medlen
bör förbjudas, kan jag dock medgifva. I den offentliga undervisningen
vid de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas;
och äfven för andra fall är måhända, såsom i afgifna utlåtanden
öfver förslaget blifvit framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin
plats. För att förebygga, att förbudet komme att drabba hvad jag
skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet, bär jag
tänkt mig bestämmelsens affattning lämpligen kunna ändras därhän, att
framställningar af ifrågavarande slag blefve underkastade förbud endast
om de skedde »under sådana förhållanden, att allmän fara för andras
förförelse däraf kommer».
Vidtages sådan ändring i förslaget, synes mig de af lagrådets
flesta ledamöter anförda principiella betänkligheter mot förslaget i förevarande
del icke vidare kunna tillmätas den betydelse, att förslaget på
grund däraf bör förfalla.
Beträffande de öfriga föreskrifterna i förslaget hafva ej heller de
blifvit af lagrådets flesta ledamöter tillstyrkta. Genom dessa bestämmelser
skulle dock, i den mån genom lagstiftning lämpligen kan ske,
en damm sättas för den smutsiga trafik, som i vinningslystet syfte
drifves med utbjudande till allmänheten af preventiva medel och som
icke kan med nuvarande lagstiftning åtkommas. Att dylika medels salubjudande
genom offentliga meddelanden och deras kringförande till för
-
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 223.
säljning för närvarande i allmänhet icke är straffbart, erkännes i det
yttrande, lagrådets flesta ledamöter afgifvit, och dylika åtgärder innefatta
obestridligen ett det allra kraftigaste handtag till sedeslöshetens
befrämjande. Hvad i yttrandet anföres mot en lagstiftning till stäf]ande
af nämnda trafik har icke öfvertygat mig om vare sig obehöfligheten
eller kraftlösheten af de härutinnan ifrågasatta bestämmelser. Jag vidhåller
därför min åsikt om deras önskvärdhet. I anledning af gjord
erinran torde emellertid sådan ändring i förslaget böra vidtagas, att
med tydlighet må framgå, att jämväl utbjudande till försäljning af
preventivmedel genom kringsända reklamer skall vara underkastadt
straff.
Sant är, såsom i lagrådets yttrande anmärkes, att formerna för
vår lagstiftning äro sådana, att bestämmelser i förevarande syfte nu
icke kunna införas i tryckfrihetsförordningen, men icke är detta något
skäl för att underlåta de åtgärder mot den hotande samhällsfaran, som
redan nu kunna vidtagas genom ändringar i strafflagen. Enahanda förfarande,
som nu ifrågasattes, har ock i liknande fall förtit tillämpats.
Såsom en gifven vinst af den ifrågasatta lagändringen skulle jag
äfven vilja beteckna, att därigenom vunnes ett klart och otvetydigt
lagbud i ifrågavarande hänseende. Gällande lag torde knappast kunna i
sådant afseende anses fullt tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet
har ådagalagt önskvärdheten af lagstadganden, som äro begripliga äfven
för dem, hvilka vilja i dessa frågor tangera det tillåtnas yttersta gränser.))
Departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med hvad han
sålunda yttrat omarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 18 kap.
13 § strafflagen samt hemställde, att detta förslag måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till
antagande.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet
Israel Myrberg.
Bill. till Riksd. Prof. 19J0. 1 Sami. 1 Afd. 169 Höft.
4